Tag Archives: fel

Dag 104: Rättvisa – Och Att Bry Sig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt, och kontrollerad av en idé av rättvisa – varigenom jag vill att allting i min värld ska vara rättvist – att jag ska göra precis lika mycket som andra, och att andra ska göra precis lika mycket som mig – i fråga om att ta hand om dagliga ansvar i hushållet; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att denna idé om rättvisa är baserad på en idé av att jag förlorar, och minskar i värde – om jag gör mer arbete än vad andra gör

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jämföra hur mycket som jag gör i fråga om att ta hand om saker, och ta ansvar för saker i mitt dagliga leverne – och när jag upptäcker att någon annan gör mindre än vad jag gör – att bli arg, och frustrerad och känna mig åsidosatt – och i detta börja planera inom mig själv för hur jag ska kunna få en annan människa att göra lika mycket som jag; istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att göra och ta hand om mitt ansvar utifrån en utgångspunkt av vad som är bäst för alla – och inte göra det för att jag känner att ”jag måste” – utan att jag gör det för att jag ser att det är vad som praktiskt behövs och måste göras

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jämföra hur mycket jag gör, eller inte gör med andra – och antingen existera i och som rädsla, och ångest för att andra tycker att jag gör för lite – eller existera i ilska och frustration för att jag tycker att andra gör för lite

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av en idé av rättvisa, och tänka att jag måste få andra att gå igenom exakt samma upplevelser som jag – och offra sig själva på samma sätt som jag – i tron att om jag inte får detta och att alla blir precis likadana – i det att alla lever på samma sätt – att jag då inte kan koppla av, och sluta tänka på att jag känner det som att andra har ett lättare liv än vad jag har

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja ha rättskipning – och vara besatt av idéer om rätt och fel – korrekt och inkorrekt – och skapa lagar och regler inom och som mig själv – för att på så vis skydda mina idéer om att allting måste alltid vara rättvist, och att man ska ”jobba” för att få någonting – och offra sig för att få någonting; istället för att se, inse och förstå att det finns ett annat sätt att leva – nämligen att jag ger som jag vill få – och att jag ger ovillkorligt utan att förvänta mig någonting tillbaka

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förvänta mig, och vilja få någonting tillbaka för allt jag ger – att vilja ha någonting i utbyte – och genom att jag existerar i och som denna idé – hela tiden kontrollera inom mig själv så att jag ger precis så mycket som jag anser att andra ger mig – i tron att om jag ger mer än vad jag anser att en annan ger – att jag då förlorar och mister mitt värde, i tron att mitt värde är baserat på hur mycket jag får i förhållande till hur mycket jag ger; istället för att se, inse och förstå att jag kan ge här utan att få – och fortfarande vara stabil och densamma inom och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att om jag ska ändra mig själv till att inte längre vara besatt av självintresse, emotioner, känslor och tankar – och att jag ska leva vad som är bäst för alla – att tänka, och tycka att jag vill att andra ska göra det först – eftersom annars kommer ju andra att tjäna mer än vad jag gör, och kunna leva ut alla sina begär, och önskningar emedan jag står upp inom och som mig själv och stoppar allt detta; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa denna idén om rättvisa och stå upp inom och som mig själv – och förändra mig själv – och göra det som behövs utan att jag håller mig själv tillbaka och begränsar mig själv i och som en idé av rättvisa

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att vad jag lever och visar utåt mot andra människor är ett exempel för andra – och det är så normer skapas – att någon konsistent och konsekvent lever ett exempel och skapar en norm för hur man ska bete sig – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara den första som står upp och lever såsom exemplet av att ge såsom man vill få – och alltså skapa en norm i och som denna världen att ett sådant beteende är ett korrekt beteende

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av det beteende som är promulgerat och uppvisat i vårt samhälle såsom ett normalt beteende – såsom tendensen av att endast bry sig om sig själv och skita i allt och alla andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att den enda anledningen till varför jag hedrar självintresse är på grund av att jag lärt mig att hedra självintresse framför liv – eftersom det är det enda jag sett människor göra i mitt liv; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stå upp inom och som mig själv och leva ett exempel att det finns ett annat sätt att leva på – det finns ett annat sätt att uttrycka sig själv på – och det är att leva här – i och som andetaget – och inte längre vara besatt av självintresse

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att bry mig själv om andra människor – utan att endast bry mig om mig själv – och om mina inre upplevelser, och tankar

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se att denna världen, och dess invånare inte är separerade från mig – utan att jag faktiskt delar denna världen med andra människor – som är minst lika verkliga som jag – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli fullständigt egoistiskt – där jag vill att min upplevelse ska hedras, och min idé av mig själv ska hedras – men fullständigt skiter i vad för slags konsekvenser detta har för andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mitt liv som en möjlighet för mig att leva ut och uppleva mina begär – istället för att se mitt liv som en möjlighet att bry mig själv om mig själv – och att bry mig själv om andra – och att verkligen lära känna, och skapa ett intimt förhållande med vad som är här – såsom andra människor – djurjorden – min kropp

Jag åtar mig själv att bry mig själv om mig själv – att göra det till min första punkt inom och som mig själv att verkligen bry mig om mig själv – och att utforska vad det innebär att bry mig om mig själv – och att bry mig om andra – och att se, inse och förstå att det finns så många andra människor – så många andra uttryck här som har sina liv, och upplevelser – som jag fullständigt ignorerat eftersom jag alltid enbart brytt mig om mig själv

Jag åtar mig själv att sluta jämföra mig själv med andra människor i fråga om hur mycket, eller hur litet jag har gjort i förhållande till andra – i fråga om att ta ansvar för hushåll, och andra praktiska punkter som har att göra om att göra mitt och andra leverne möjligt; och när denna punkt kommer upp inom mig själv andas jag – och jag tar mig själv tillbaka hit – och jag lever stadgandet – att jag ger ovillkorligt här som mig själv – jag ger utan att förvänta mig att få någonting tillbaka

Jag åtar mig själv att ge såsom jag vill få – och inse, se och förstå att det kommer vara svårt att förändra mig själv från att leva såsom självintresse, till att ge såsom jag vill få – och att det därför är någonting som jag måste träna på i varje ögonblick – och verkligen vara uppmärksam på när jag vill agera utifrån bara mig utan att ta andra i beaktande – och när så sker – att jag stoppar mig själv och förändrar mig själv till att ge såsom jag vill få

Jag åtar mig själv att lära känna andra människor på riktigt – och inte bara lära känna andra människor utifrån en utgångspunkt av att jag ska känna mig mer populär och omtyckt – utan att verkligen lära känna andra människor – verkligen se andra människor – lyssna på andra människor – och göra detsamma med alla andra uttryck som är här – och därmed sluta vara egoistisk och endast bry mig om mig själv

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå – att även fast det verkar som att jag vinner någonting på att endast bry mig om mig själv – så är det inte så – eftersom det är så himla mycket missar genom att endast bry mig om mig själv – jag missar att se andra människor, att vara med andra människor – att vara med min omgivning – att vara med djur – och skapa ett intimt och nära förhållande med vad som är här – där jag inte längre hela tiden går före – utan där jag ser till allas bästa i varje ögonblick

Dag 93: Herregud, Jag Får Inte Göra Ett Misstag!

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en rädsla att göra misstag när jag är runt andra människor – eftersom jag är rädd för att om jag skulle göra ett misstag, att människor då skulle skratta åt mig, och kritisera mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag upplever det som om jag får kritik, att genast gå in i en självförsvarskaraktär – där jag försöker ta tillbaka min ”styrka” som tydligen denna andra människa tog från mig genom att kritisera mig, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli stel – och obekväm inom och som mig själv – och låsa mig själv fast i självförsvar såsom att vara vaksam på hur andra upplever mig, och inte säga, eller röra mig spontant – utan planerat, och i konstant beaktande av hur andra upplever mina rörelser

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag upplever det som om en annan kritiserar mig – att gå in i och uppleva mig själv såsom en tyst ilska, och frustration – där jag känner det som om det är en annan människa som gjort någonting dumt mot mig, och skapat denna obekväma upplevelse inom mig genom att kritisera mig – och att jag därför förtjänar att hålla fast vid denna ilska, och i tysthet visa denna människa att jag nu avskyr denna människa, och att ingen förlåtelse på något sätt är möjlig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i ångest, nervositet och rädsla så fort jag upplever, och tror att en annan människa kritiserar mig – och genast bli på högspänn och inom mig själv leta efter ett försvar – såsom saker och ting jag kan kasta tillbaka i den andra människans ansikte, och visa att jag banne mig inte är det där du sa att jag var – utan jag är inte någon som har något negativt i och som mig som kan kritiserar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig pressad och arg när jag känner/upplever det som om någon kritiserar mig – och gå in i en karaktär där jag försöker låtsas, och få det att se ut som om jag inte bryr mig och inte känner någonting inom mig själv – och därmed skapa ytterligare en konflikt – och göra så att jag både måste hantera min första konflikt som består av att jag känner mig arg och pressad, och samtidigt den andra konflikten som består av att jag försöker visa mig utåt som om jag inte känner, eller upplever någonting; således förlåter jag mig själv för att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa rädslan för att visa vad jag upplever – och istället bara fokusera på att stoppa, och andas igenom min första och ursprungliga upplevelse av att känna mig arg och pressad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt när jag känner det som om någon kritiserar mig – och inom mig själv börja tänka på, och fundera på hur jag kan förbättra mig själv – och hur jag kan ändra mig själv så att jag aldrig igen behöver känna det som om någon inte är nöjd med mig, och som om någon kritiserar mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva i skräck, och fasa över att någon ska se mig göra ett misstag, och skratta åt mig, eller fördöma mig – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva här och inte vara rädd för att en annan ska vara missnöjd med vad jag gör

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara, och existera såsom känslighet – där jag upplever mig själv som ytterst känslig för att någon ska indirekt, eller direkt tycka att jag är dålig – och inte lever mig själv på ett socialt acceptabelt sätt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa mig själv såsom att vara känslig för kritik, och känslig för att känna mig själv konfronterad – och därmed förtrycka mig själv runt andra människor – och gå på glas runt andra människor i skräck och nervositet att jag ska göra någonting som kommer utlösa en oberäknelig reaktion hos människor, och därmed att jag i detta känner och upplever mig själv sårad, och attackerad

Jag åtar mig själv att sluta vara rädd för andra människor – och sluta vara rädd för att göra misstag runt andra människor, och att andra människor i detta ska – såsom jag upplever det – kritisera mig och ogilla mig

Jag åtar mig själv att inte längre ta det personligt när människor är missnöjda med mig, och inte skapa ett helt drama av en situation där någon är arg, eller frustrerad – utan istället andas och hantera situationen i lugn och stabilitet – och leva på sådant sätt att alla gynnas och det bästa för alla kommer av situationen

Jag åtar mig själv att inse, se och förstå att det är en svaghet att ta saker och ting personligt – som gör mig mindre effektiv i att dirigera situationer och ögonblick som öppnar upp sig – och därmed åtar jag mig själv att aldrig ta saker och ting personligt – och aldrig göra situationer, och ögonblick personliga – utan se på de praktiska konsekvenserna, och handlingarna – och agera/leva praktiskt här utan känslor och emotioner

Jag åtar mig själv att inte gå in en självförsvarskaraktär när jag upplever det som om andra kritiserar mig – utan istället förbli här – lätt och ledig – och avslappnad i min kropp – och hantera situationen i och som sunt förnuft – och leva det som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att inte anklaga en annan människa för att jag tar den kritik jag upplever att de ger mig personligt – utan jag åtar mig själv att se att det är mitt eget beslut att uppleva ögonblick såsom en personlig attack mot mig – och att jag därmed kan ändra min upplevelse av mig själv – och således åtar jag mig själv att ändra min upplevelse av mig själv i ögonblick där jag känner mig kritiserad – och inte ta det personligt – utan objektivt lyssna och se om det i vad jag upplever som kritik faktiskt finns viktiga praktiska punkter att ta i beaktande

Jag åtar mig själv att inte försöka försvara mig själv när jag upplever det som om en annan människa kritiserar mig – utan istället förbli här – lugn – stabil – och klar inom mig själv – och hantera situationen lugnt, och metodiskt till gagn för alla inblandande

Jag åtar mig själv att inte försöka gömma vad jag upplever för andra – utan istället fokusera på att andas, och transcendera det jag upplever – genom att ta mig själv tillbaka hit här till min kropp, och mitt andetag

Jag åtar mig själv att inte börja tänka på hur jag kan förbättra, och ändra på mig själv när jag upplever det som om en annan kritiserar mig – utan istället förbli här – en och jämlik såsom min fysiska kropp och hantera situationen i och som sunt förnuft – här

Jag åtar mig själv att inte längre vara känslig för vad jag upplever såsom kritik – och inte vara känslig överhuvudtaget – utan istället leva, och uttrycka mig själv såsom stabilitet här – i varje andetag, och i varje ögonblick – och inte ta någonting personligt

Jag åtar mig själv att sluta gå på glas runt andra människor – och sluta frukta inbillad kritik, och inbillade attacker – och istället uttrycka, och röra mig själv här i varje ögonblick autentiskt och utan ångest – och hantera konflikter som kommer upp i och som sunt förnuft

Dag 82: Shit, Jag Gjorde Fel!

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig själv och vara nervös inför att jag gjort ett fel, och att detta fel kommer få stora konsekvenser i min värld, och att det inte finns någonting jag kan göra för att stoppa konsekvenserna och ta mig själv tillbaka till en säker, och stabil position; istället för att vara här, och helt enkelt gå varje ögonblick som det kommer – och inte oroa mig själv, eller vara nervös för sådant som ännu inte hänt – och sådant som ännu inte är här; därför åtar jag mig själv att inte vara rädd för vilka slags konsekvenser som mina handlingar kommer få i framtiden, utan istället möta och dirigera varje ögonblick här såsom andetaget – en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sätta värde på att andra människor ser mig som felfri, och som en person som aldrig gör misstag, utan alltid är korrekt, och har kontroll – och så fort jag inte tycker, eller känner att jag är en sådan person – att känna mig generad, och bli rädd, och nervös inom och som mig själv; istället för att inse/se/förstå att detta är ego, och enbart begränsar mig – eftersom jag kommer att existera i och som rädslan att göra fel, istället för att lägga ner den tiden och uppmärksamheten på att leva effektivt här i varje ögonblick; därför åtar jag mig själv att sluta vara nervös, och rädd för att göra fel – och känna mig generad när jag gör fel – och istället fokusera min uppmärksamhet på att leva effektivt här och ta i beaktande alla punkter i min värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse/se/förstå att rädsla, och nervositet inte hjälper mig att korrigera misstag som jag gjort – och inte heller hjälper mig att undvika att göra misstag – utan är istället bara inom mig som ett störningsmoment som håller mig ifrån att leva effektivt här i beaktande av alla punkter i min verklighet som kräver min uppmärksamhet; därför åtar jag mig själv att leva effektivt här, och beakta alla punkter i min verklighet, och inte tillåta och acceptera mig själv att existera i och som rädsla, nervositet och ångest

Dag 79: Du Gjorde Fel!

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli ledsen, och känna mig sårad när en annan människa blir arg och frustrerad i förhållande till någonting jag gör – och säger ifrån att de är missnöjda med hur jag gör någonting – istället för att tillåta och acceptera mig själv att släppa upplevelsen av att någonting personligt, och känna mig sårad, och ledsen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta allt som människor säger till mig på allra högsta allvar, och se varje ord som kommer ur en människas mun såsom någonting som är direkt menat mot mig, och som tydligen kan innehålla en ”livsfarlig” kritisk mening – och som tydligen kan förstöra mig och försätta mig i en upplevelse av att vara ledsen och sårad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse/se/förstå att jag har själv skapat upplevelsen inom mig av att känna mig ledsen, och sårad – och den andra människan faktiskt inte har någonting att göra med hur jag känner mig – utan det jag upplever inom mig är jag själv, såsom vad jag bestämt att jag ska existera som – och leva som

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att det allvarligt när jag upplever mig själv ledsen, och sårad – och ta min upplevelse av att känna mig ledsen, och sårad allvarligt – i tron att min upplevelse av att känna mig ledsen och sårad på något sätt är riktig – istället för att se/inse/förstå att min upplevelse endast är en illusion – jag har skapat den i mitt huvud genom att tänka och den har ingenting med verkligheten att göra

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att skratta när jag känner mig ledsen och sårad – och inse hur dumt det är att jag känner någonting inom mig som egentligen inte finns – och som inte har någonting med verkligheten att göra, och utöver det även tillåter och accepterar mig själv att vara/bli kontrollerad av någonting som inte finns/existerar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att min upplevelse av att känna mig sårad, och ledsen är en viktig upplevelse, och att jag måste noga lyssna på, och känna denna upplevelse inom mig – och leva ut den – i tron att den är riktig, och den är JAG – istället för att se/inse/förstå – att denna upplevelse endast är så riktig som jag gör den – och om jag fullständigt skiter i att jag känner mig ledsen, och sårad – utan fortsätter att andas, och uttrycka mig själv här – ja då kommer denna upplevelse att försvinna eftersom jag inte längre ger den någon uppmärksamhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara vansinnigt rädd för att någon ska upptäcka att jag upplever mig själv sårad, och ledsen – istället för att tillåta och acceptera mig själv att skratta åt denna rädsla – eftersom hur dumt är det inte att jag är rädd för att någon annan ska upptäcka att jag upplever saker inom mig själv som i grund och botten in är riktiga – och inte finns – mer än att jag ger upplevelserna uppmärksamhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna, och tänka att jag misslyckas/misslyckats så fort jag upplever mig själv ledsen/sårad – och tro att denna upplevelse av att känna mig ledsen/sårad säger någonting om mig i det ögonblicket; istället för att se/inse/förstå att jag naturligtvis inte kan fästa något som helst värde på denna upplevelse av att känna mig ledsen, och sårad – eftersom den är inte riktig, och den kommer upp slumpmässigt, och den är inte baserad på verkligheten – och är alltså totalt otrovärdig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fly undan mitt ansvar gentemot mig själv såsom att känna mig sårad och ledsen genom att tänka, och övertyga mig själv om att det är andras fel såsom jag upplever mig själv, och att det absolut inte kan vara mitt fel – och att det absolut inte kan vara min skapelse jag upplever inom och som mig själv; istället för att se/inse/förstå att det är mig själv jag upplever, det är min skapelse av mig själv jag upplever och ingenting annat

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse/se/förstå att ingen annan jag kan stoppa denna upplevelse – därför kan ingen annan än jag heller starta denna upplevelse av att känna mig sårad, och ledsen – därför är det fullständigt absurt att anklaga andra för att ha orsakat min upplevelse när det står fullständigt klart att det är jag som har skapat min upplevelse av mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig ledsen och sårad i tron att jag blivit missbrukad av en annan människa – eftersom en annan människa blivit arg i min närvaro – istället för att se/inse/förstå att denna människa gör ingenting mot mig, och att hela min upplevelse av ögonblicket pågår INOM MIG – och alltså är det MITT ANSVAR och inte någon annans ansvar hur och vad jag upplever inom och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse/se/förstå att det är bara jag som kan ändra hur jag upplever mig själv, och att även om alla andra människor i världen hade ändrat sig – hade jag ändå existerat såsom begränsning inom mig själv, eftersom jag varit tvungen att andra skulle bete sig på ett visst sätt för att jag inte skulle skapa för och inom mig själv en upplevelse av att känna mig sårad, och ledsen

Jag åtar mig själv att inte ta någonting personligt överhuvudtaget, och att skratta, och inse det komiska i att känna mig själv ledsen, och sårad – det är ju komiskt! Jag blir ledsen och sårad – alltså får en illusorisk subjektiv upplevelse av ett ögonblick som i sig självt inte är varken sårande, eller ledsamt – och sedan förstör jag hela min upplevelse av mig själv i ögonblicket genom att leva efter denna illusoriska subjektiva upplevelse – och det är humor på hög nivå

Jag åtar mig själv att inte tro att det alla säger om mig är en universell sanning, och är personligen riktat mot mig – jag menar – finns det verkligen en sådan sak som min person så länger jag inte tänker om mig själv såsom en person/individ?

Jag åtar mig själv att inte ta min upplevelse av att känna mig sårad och ledsen allvarligt, utan istället inse/se/förstå att min upplevelse är en illusion – att alla mina inre subjektiva upplevelser är illusioner eftersom de inte är fysiska – och här – tillgängliga för alla – utan de känns bara inom mig

Jag åtar mig själv att skratta när jag känner mig själv ledsen och sårad – och alltså inte gå in i personligheten/karaktären av att leva ut min ledsenhet, och mina känslor av att uppleva mig själv sårad

Jag åtar mig själv att fullständigt skita i hur jag upplever mig själv emotionellt och känslomässigt – såsom att känna mig ledsen och sårad i ögonblick – och istället uttryck mig själv FYSISKT/PRAKTISKT här i detta ögonblick; och om jag inte klarar det – att då skriva om upplevelsen, och erkänna dess existens – men utan att jag för den sakens skull definierar mig själv i enlighet med upplevelsen, eller på något sätt ser den som riktig

Jag åtar mig själv att inte ge upplevelser och tankar inom mig själv uppmärksamhet – eftersom jag vet att jag gör upplevelser/tankar/känslor mat genom att ge dem uppmärksamhet

Jag åtar mig själv att skratta åt, och se humorn i att vara rädd för att andra människor ska se att jag upplever någonting som inte är riktigt – eftersom jag i grund och botten är rädd för att människor ska se någonting som egentligen inte finns – och alltså inte kan ses

Jag åtar mig själv att inte känna mig misslyckad när jag känner mig sårad/ledsen – utan istället inse/se/förstå att denna upplevelse av att känna mig sårad/ledsen inte är riktig – den är alltså – bullshit – och förtjänar inte någon uppmärksamhet, eller att tas på allvar

Jag åtar mig själv att sluta tro att andra sårar mig, och gör mig ledsna – och istället ser jag att det alltid är jag som gör mig själv ledsen, och att det alltid är jag som sårar mig själv – för det är JAG SOM BESLUTAR

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå/leva att det inte är någon annans ansvar hur jag upplever mig själv – utan MITT – och därför sluta slösa tid på att anklaga, och förskjuta mina problem på andra – de är ändå helt maktlösa i fråga om att faktiskt förändra min inre värld – vilket jag själv inte är

Jag åtar mig själv att inte vilja att andra ska ändra sig – i tron att detta kommer göra så att jag ändrar mig; utan istället ändra mig själv och göra mig själv stabil i alla ögonblick, med alla människor – oavsett vad som händer/sägs/görs – står jag stabil, tyst, och direktiv inom och som mig själv

Dag 67: Den Självmedvetna Karaktären

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli självmedveten, och oroa mig själv för vad andra tycker/känner om mig när människor tittar på mig, och jag agerar, eller uttrycker mig själv på ett sätt som går emot den generella normen i ögonblicket

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli orolig, och nervös för att människor ska fördöma mig, och tycka att jag beter, och uttrycker mig själv fel, när jag är i närheten av människor – och människor tittar på mig – och inom mig själv gå in i en upplevelse av självmedvetenhet, såsom att vara rädd, och ångestfylld för att jag inte uttrycker, och visar upp mig själv på ett socialt acceptabelt sätt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte vara socialt acceptabel – socialt acceptabel såsom alltid göra, härma, och följa efter hur andra gör, och har gjort före mig – i tron att det som den stora massan gör – måste vara rätt, eftersom det är så många människor som tycker/känner samma sak; istället för att se, inse och förstå att jag inte kan lita på den stora massan, jag kan inte lita på någonting bara för att de är många personer som tycker samma sak – utan jag måste inom mig själv se, i och som sunt förnuft – om det jag ser verkligen är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gömma, och hålla mig själv tillbaka – och använda upplevelsen av och som självmedvetenhet, såsom en ursäkt till varför jag inte ändrar på upplevelsen, och karaktären av mig själv såsom att vara nervös, ångestfylld, osäker och tillbakahållen

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att min upplevelse av och som självmedvetenhet inte är riktig, och att jag inte behöver tillåta och acceptera mig själv att låta denna upplevelse påverka – och således – oavsett om människor faktiskt fördömer mig, eller om det bara är någonting som jag hittat på inom och som mig själv – så står jag upp här och tillåter inte mig själv att leva, och uttrycka mig själv såsom självmedvetenhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vaka över mig själv i ögonblick som jag delar med andra människor – vaka över mig själv utifrån perspektivet att jag hela tiden är uppmärksam på mina rörelser, på mina ord, på mina handlingar, så att jag inte ska uttrycka, eller leva någonting som är fel – och som andra människor kanske skulle reagera, och uppleva negativt – istället för att tillåta, och acceptera mig själv, att i varje ögonblick öppna upp mig själv – och leva ut mig själv – och inte försöka kontrollera mitt uttryck

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva i fruktan att förlora min rädsla, och min självmedvetenhet – i rädslan och ångesten för vad som ska titta fram inom och som mig själv – kommer jag att bli odräglig? Kommer andra människor inte längre tycka om mig om jag inte lever i fruktan? Istället för att helt enkelt inse att: jag vill inte leva i fruktan, och oavsett vad konsekvensen blir av att släppa fruktan så är det värt det – eftersom jag inte under några omständigheter vill vara, och leva ut mitt liv som en slav till rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att rädsla är självbegränsning, att oavsett hur bra det känns att gå in i rädsla – och tydligen – beskydda mig själv genom att existera i och som denna rädsla – så begränsar jag mig själv något otroligt – därför slutar jag att medverka i och som rädsla och jag gör mig själv i stället till en fysisk och praktisk varelse – genom att jag spenderar varje ögonblick här – i detta andetaget – och inte flygande runtomkring i mitt huvud, i tankar, idéer och upplevelser

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att jag inte riktigt vet vad jag håller på med, när många människor gör motsatt jag – och tro att bara för att många människor inte ser samma punkt som jag ser, och lever utifrån samma punkt som jag lever – att därför måste jag ha fel – istället för att tillåta och acceptera mig själv att inse, se och förstå att jag kan inte lita på vad andra gör, eller inte gör – utan jag kan bara lita på mig själv såsom mitt sunda förnuft här i detta ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lita på mig själv när jag ser sunt förnuft, och när jag ser en effektiv handlingsplan, och riktning att leva utifrån/efter – och därför – istället för att leva i konstant ångest, tvivel och fruktan att jag missat någonting – och att jag gör fel – att istället lita på mig själv här – och ha roligt med mig själv här – och tillåta mig själv att följa, och leva utifrån det sunda förnuft jag sett och förstått

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att bara för att det finns lagar, regler, och normer i samhället som kontrollerar vissa beteenden – betyder inte detta att dessa normer, lagar och regler har rätt – bara för att en övervägande mängd av samhällets invånare följer dessa lagar, regler, och normer – därför tillåter, och accepterar jag mig själv att ifrågasätta alla dessa lagar, regler, och normer – och sedan skapa mina egna lagar, regler och normer baserade på sunt förnuft såsom vad som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att inte uppleva, och definiera mig själv såsom självmedveten, och oroa mig själv för vad andra tycker/känner/tänker om mig när människor tittar på mig

Jag åtar mig själv att inte vara rädd, och ångestfylld för att agera utanför den generellt accepterade normen i samhället gällande ”hur man ska agera i vissa situationer, och man inte ska agera i andra situationer”

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att uttrycket ”socialt acceptabel” – egentligen borde ljuda som följer: ”att följa efter vad de som gick före oss gjorde/levde” – och i detta inser, ser och förstår jag att det inte finns något ”socialt acceptabelt” – och att det som definieras i samhället som ”socialt acceptabelt” inte kan åläggas någon tillit – eftersom det inte bevisats vara sunt förnuft

Jag åtar mig själv att ifrågasätta vad den stora massan lever/gör – och inse att dumt det är att lita på vad andra gör, bara för att många gör samma sak – och istället tillåter, och accepterar jag mig själv att ifrågasätta allt, och alla – och därav raffinera, och vaska fram ett leverne av och som mig själv som är bäst för alla – där varje handling jag tar, lever och uttrycker är genomtänkt – och en handling som jag skapat eftersom jag sett att denna handling är sunt förnuft – och bäst för alla

Jag åtar mig själv att inte använda upplevelsen av självmedvetenhet för att ursäkta mig själv till varför jag inte ändrar på mig själv – och skapar mig själv till att i varje ögonblick stå stabil – och självstyrd – med en klar riktning och rörelse i varje ögonblick – nämligen att skapa – och utveckla en värld som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att inse, se och förstå – att min upplevelse av självmedvetenhet endast är så riktig som jag tillåter och accepterar att den är

Jag åtar mig själv att inte vaka över mig själv, såsom att kontrollera, och styra över mig själv – i rädslan/ångesten/nervositeten för att jag ska göra/säga/uttrycka någonting som andra människor finner vara negativt, och reagera negativt gentemot – och istället tillåter och accepterar jag mig själv att låta varje andetag jag tar – vara ett uttryck av och som min mänskliga fysiska kropp här – där jag släpper taget om ångest, rädsla, och nervositet – och istället tillåter mig själv att upptäcka vem jag är såsom en fysisk varelse här

Jag åtar mig själv att släppa all rädsla, och inte oroa mig själv för vem jag kommer vara, och hur jag kommer uttrycka mig själv – och hur jag kommer leva utan rädsla – utan jag åtar mig själv att istället leva här i självtillit – och inse, se och förstå att jag kan utan rädsla leva effektivt, och dirigera min verklighet effektivt – och att rädsla bara hindrar mig från att göra detta

Jag åtar mig själv att inte medverka i rädsla oavsett om det känns ”nödvändigt” att göra det – och jag åtar mig själv att i och med detta bli en endast praktisk och fysisk varelse – helt integrerad och stabiliserad här i och som denna fysiska verkligheten som min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att lita på mig själv och leva/uttrycka/röra mig själv på det sätt jag sätt varit bäst för alla – även om ingen annan gör likadant som jag

Jag åtar mig själv att inte tvivla på mig själv, och att inte vara nervös och rädd att ”jag gjort fel” – så fort min leverne, mina handlingar, och mitt uttryckssätt skiljer sig från vad den stora massan lever/uttrycker

Jag åtar mig själv att enbart styra/dirigera/röra mig själv utifrån sunt förnuft – såsom vad som är bäst för alla – och inte grupphypnos – såsom att vilja bli accepterad av en stor mängd människor

Jag åtar mig själv att skapa mina egna lager, regler och normer – och ifrågasätta hur vi som människor idag lever/uttrycker oss själva – och på så sätt – omdefiniera och återskapa mig själv såsom samhället – och göra detta från utgångspunkten av att endast den handling/riktning som är bäst för alla – är acceptabel

Dag 66: Du Gjorde Fel!

Fitness-karaktären:

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha ett begär mot att träna och utveckla min kropp från en utgångspunkt av ego, såsom ett begär att få uppmärksamhet, och bli sedd av andra såsom att vara vältränad, snygg och attraktiv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv upphetsad gentemot tanken på att träna, och utveckla min kropp, och känna ett begär mot att få titta mig själv i spegeln och se att jag blir större, och större, och att jag får mer och mer muskler

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera som ”förbättra-mig-själv-karaktären” – såsom att jag alltid vill utmana mig själv, nå nya höjder, klara nya extremer – och aldrig vara nöjd med mig själv här, utan att vara extrem på något sett, utan bara normal

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att önska, och vilja, att när människor tittar på mig – att de ska tycka, och känna inom sig själv att jag är någonting utöver det vanliga – och inom mig själv existera som – jag-vill-bli-känd-karaktären – i tron att jag är bara värd någonting om jag blir känd, och sedd som unik av andra – och tro att om jag inte bli sedd som känd, och unik av andra människor, att mitt liv då är onödigt, och att det inte finns någon mening med att leva längre

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé om att en vältränad kropp är något åtråvärt, och något som visar att man som människa är bättra än andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli upphetsad, och glad när jag tänker på att jag ska träna, eftersom jag då föreställer mig själv inom mig själv att jag har en vältränad, och muskulös kropp, i och med detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera glädje i förhållande till vilken slags kropp jag har, och i förhållande till hur andra människor uppfattar och känner gentemot min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja få uppmärksamhet för hur min kropp ser ut, och vilja att människor ska titta på mig i avund, och inom sig själva tänka/uppleva att de gärna skulle vilja ha en sådan kropp som jag har

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli en ”fitness-freak” – i det att jag bryr mig själv mer om hur min kropp ser ut, än om hur jag upplever mig själv i min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se min kropp som en maskin som inte har något eget liv, och ta beslut att träna, och äta saker och ting utifrån utgångspunkten av att göra ”min maskin” så bra som möjligt – istället för att lyssna på min kropp, och inse att min kropp faktiskt lever – och att om jag tillåter, och accepterar mig själv att lyssna på, och känna min kropp – så kan jag faktiskt veta vad som är bra, och inte bra för min kropp – och vad min kropp gärna vill/vill göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av att bli uppmärksammad, och få uppmärksamhet för hur min kropp ser ut, och är formad, istället för jag istället tillåtit och accepterat mig själv att ge min egen kropp uppmärksamhet, och lyssna på min kropp, och vad min kropp vill och inte vill göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att den formen av en manlig kropp som är definierad som ”snygg” och ”hälsosam” inte för den sakens skull behöver vara en bra och stödjande form för min kropp – därför tillåter, och accepterar jag inte mig själv att träna, och äta, och röra mig själv för att försöka efterlikna en bild – utan jag lyssnar istället på min kropp, och hör efter vad det är min kropp behöver, och vill, och vad min kropp mår bra av, och inte mår bra av

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta min kropp för given, och se min kropp som ”min” som jag kan göra vad jag vill med, utan att inse, se och förstå att min kropp inte är ”min” – utan att min kropp lever, känner, och är här precis som jag – därför tillåter, och accepterar jag mig själv att utveckla en intimitet med min kropp, genom att lyssna på min kropp, och känna efter hur min kropp mår, och vad som är bra för min kropp, och vad som inte är bra för min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli influerad av den träningshysteri som råder i samhället, som har utgångspunkten, och målet av att skapa en kropp som ser ut som de kroppar som finns på tidningar, och i filmer – istället för att se, inse och förstå att dessa kroppsideal är missbrukande, och inte på något sätt tar kroppen i beaktande, såsom kroppen vill uppleva sig själv, och finner vara stödjande – därför förändrar jag träning inom och som mig själv till att bli ett ögonblick där jag är fullt närvarande om min kropp, och där jag stöttar, och assisterar mig själv som min kropp att utveckla mig rent fysiskt, för att bli mer effektiv i min dagliga verksamhet, och leverne

Jag åtar mig själv att inte längre söka efter uppmärksamhet för hur min kropp ser ut, och istället utvecklar jag ett intimt förhållande med min kropp – där jag lär känna mig kropp såsom en varelse som ska respekteras, och som har behov som jag måste ta i beaktande när jag rör mig, och uttrycker mig själv som min kropp

Jag åtar mig själv att inte träna från en utgångspunkt av att ”pumpa min kropp” – utifrån en känsla av att var upphetsad, och glad, genom att tänka att ”jag kommer bli snyggare, och större” – och istället tränar jag här, i full närvaro av min mänskliga fysiska kropp – och jag lyssnar på min kropp, och känner efter i och som min kropp – hur min kropp vill röra sig, och träna

Jag åtar mig själv att inte ”förbättra min karaktär” – från en utgångspunkt av separation, i det att jag vill få uppmärksamhet av andra såsom att ha en ”bra karaktär” – och istället tillåter, och accepterar jag mig själv att leva, och uttrycka mig själv här – och följa efter och utveckla mig själv inom de passioner jag har, och på så sätt istället för att ”utveckla min karaktär” – lära känna mig själv såsom liv, och lära mig själv att uttrycka mig själv ärligt mot mig själv i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att inte önska, och vilja bli känd – och ”vilja vara någon” – utan jag tillåter mig själv att vara ”normal” – alltså att inte vara överdrivet bra på någonting, utan helt enkelt normal – eftersom jag inser, ser och förstår att jag inte behöver definiera mitt värde, och vem jag är utifrån vad jag kan göra – utan helt enkelt leva egenvärde här – ovillkorligt

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att media har skapat en vanföreställd bild av den mänskliga kroppen, och att jag inte kan lita på medias bild av vad en ”normal” och ”snygg” manlig kropp är – utan att jag måste lära mig att lyssna på och känna efter vad min kropp kommunicerar med mig här

Jag åtar mig själv att inte vilja att andra människor ska känna avund mot mig, och jag åtar mig själv att inte skapa mitt egenvärde – och ”vem jag är” – utifrån hur avundsjuka andra är på mig – utan jag tillåter, och accepterar mig själv istället att leva utifrån mig själv, och lyssna på mig själv – och se vad det är jag vill göra, och hur jag vill uttrycka mig själv i denna världen – och inte göra detta från en utgångspunkt av vad andra ska tycka – utan istället utifrån en utgångspunkt som är mig själv

Jag åtar mig själv att inte se min kropp som en maskin, utan att istället respektera, och bry mig om min kropp – och lära mig själv att ta hand om och lyssna på min kropp – och inte ta min kropp för givet – utan istället stå en och jämlik med min kropp och assistera, och stötta min kropp lika ovillkorligt som min kropp assisterar och stöttar mig

Jag åtar mig själv att låta min kropp forma sig själv såsom den finner vara assisterande och stöttande, och jag försöker inte inverka i min kropps naturliga uttryck genom att träna vissa delar av min kropp, för att jag tror att jag då skulle se ”snyggare ut” – utan när jag tränar så lyssnar jag istället på min kropp, och frågar hur jag kan stötta, och assistera min kropp – och vad min kropp skulle må bättre av – och jag tränar utifrån en utgångspunkt som är bortom bilder, och idéer om snyggt och fult – och jag tränar här i enhet och jämlikhet med min kropp

Jag åtar mig själv att inte ta min kropp för given, och att inte se min kropp som ”min” som jag kan ”göra vad jag vill med” – utan jag inser att min kropp är liv, och ska respekteras – och därför står jag upp inom mig själv och lever respekt, och omtanke gentemot min kropp

Jag åtar mig själv att inte bli influerad av den träningshysteri som råder i samhället, och inte försöka skapa min kropp till att efterlikna de ideal, och idéer om hur en kropp bör se ut som fluktuerar i samhället – utan jag tillåter, och accepterat istället mig själv att skapa ett intimt förhållande med min kropp – och lyssna på min kropp – och vara här med min kropp i varje andetag – en och jämlik

Har jag gjort fel?!-karaktären:

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en karaktär som mig själv, såsom att leva i en fruktan att göra fel, och att skapa konsekvenser för mig själv, som sedan kommer att göra så att min verklighet blir instabil – och därför skapa mig själv såsom karaktären av att försöka tillfredställa, och vara snäll mot människor i min värld, så om jag skulle göra fel, så kan jag alltid hoppas på att de kommer vara snälla mot mig, eftersom jag varit snäll mot dem

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag gör ett fel, eller ett misstag, att gå in i karaktären – ”oh shit, oh nej, vad ska jag göra?” – och gå in i en sorts panik inom mig själv, där jag försöker fundera ut hur jag ska ta mig ur denna situation, och hur jag ska lösa de misstag jag gjort – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att se, inse och förstå att panik, och ångest aldrig hjälper någonting till, och att jag inte kan lösa problem mer effektivt genom att stressa – istället så möter jag konsekvenserna, och tittar på det bakomliggande problemet, såsom anledningen till varför jag manifesterade problemet, eller misstaget redan från början

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå – att när jag möter ett problem, eller jag gjort ett misstag, att det då är lönlöst att stressa upp mig själv, och att försöka finna utvägar från de konsekvenser jag skapat – och jag inser, ser och förstår – att de mest effektiva sätt att hantera sådana situationer på är att vara kvar här som andetaget, och sedan titta bakåt i tiden och fråga mig själv varför jag agerade som jag gjorde, och sedan ändra sättet att agera på så att jag inte manifesterar samma konsekvens en gång till

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som karaktären ”jag gör aldrig fel” – och ”jag är duktig” – och därav existera i konstant ångest, och rädsla – för att jag faktiskt ska göra fel, och att denna karaktär av mig själv då inte längre ska finnas till – i och med detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att manifestera sådana karaktären i rädslan, och ångesten för att människor inte ska lita på mig, och inte ska finna, och se mig som trovärdig, och tillitsfull

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i karaktären ”gode gud, jag gjorde fel” – och se mitt fel, och misstag som ett enormt problem, och se det som skamfyllt, och dåligt att jag tillät och accepterade mig själv att glömma, och manifestera ett sådant fel – istället för att när jag upptäcker att jag gjort ett fel, att andas, att ta det lugnt, och att se hur jag på det mest effektiva sättet kan lösa detta problemet – och se om problemet ens behöver lösas – och om det ens finns ett problem eller om det bara är jag som stressar upp mig själv helt i onödan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i en karaktär av ”rädslan för att göra fel” – och i denna karaktären ta beslut för att tillfredställa, och vara trevlig mot andra människor – eftersom jag är rädd för att de ska tycka att jag gör fel, och anklaga, hålla mig ansvarig för felet – och därför agerar jag på ett sådant sätt för att göra människor så glada, och positiva mot mig som möjligt – så att jag inte ska behöva möta någon människas frustration eller otillfredsställelse med det felet jag gjort – istället för att jag tillåter, och accepterar mig själv att se, inse och förstå att ibland gör jag fel – och att det inte är någonting dåligt med det – utan istället lära jag mig av felet, och repeterar inte misstaget – och jag fruktar inte att andra ska bli arga/missnöjda med mig för felet jag gjort

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte gå in i karaktären, och upplevelsen av stress, ångest, och fruktan att göra fel – eller när jag upptäckt att jag gjort fel – utan jag fortsätter att andas, och vara här – och jag hanterar misstaget, eller felet – eller svårigheten jag möter så effektivt som möjligt – jag ser den bästa lösningen och agerar utifrån denna – och jag tillåter, och accepterar inte mig själv att skapa en emotionell upplevelse av situationen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att rädsla, och fruktan gör mig korkad, och gör att jag tar beslut som är dumma, och som inte stöttar mig i ögonblicket, utan som endast tjänar till att kompromissa mig själv, och göra mig mindre effektiv att dirigera ögonblicket till en lösning som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att inte frukta att skapa konsekvenser, och att göra fel – och när en sådan punkt uppstår i min verklighet – att jag här som andetaget dirigerar ögonblicket till en lösning som är bäst för alla – utan att reagera, eller skapa en upplevelse av situationen

Jag åtar mig själv att när jag skapar konsekvenser för mig själv – att se hur jag manifesterade dessa konsekvenser, och sedan se till så att jag inte repeterar dessa konsekvenser återigen

Jag åtar mig själv att inte gå in i, och bli karaktären ”oh shit, oh nej, vad ska jag göra” – och gå in i en sorts panik där jag handlar helt instinktivt, utan att ta ett steg tillbaka inom mig själv, och titta på ögonblicket i sin helhet, och därifrån ta ett beslut som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att inte stressa upp mig själv när jag möter svårigheter i min värld, och när jag befinner mig i tidspress i min värld – utan istället fortsätta andas, och vara medveten om mig själv här som min kropp – och inte gå in i en personlighet av att vara ”hyper” – genom att försöka göra saker och ting så snabbt, och fort som möjligt

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att när jag stressar, och försöker göra saker och ting så snabbt, och fort som möjligt – finns en överhängande risk att jag skapa ytterligare konsekvenser för mig att bemöta

Jag åtar mig själv att inte söka, och vilja ha andra människors tillit, och att inte söka efter att andra människor ska bli positivt inställda till mig – utan jag utrycker mig själv istället utan känslor, och emotioner – och litar på mig själv här i varje andetag – och jag slutar definiera mig själv utifrån förhållanden, och relationer utanför mig själv

Jag åtar mig själv att inte se de misstag jag gör som enorma problem, och inte heller se det som skamfyllt och dåligt att göra misstag – utan jag tillåter mig själv att vara objektiv, och kylig – och helt enkelt se att jag gjort ett misstag, och därefter agera på det bästa sättet för att lösa, och korrigera det misstag som jag gjort

Jag åtar mig själv att inte ta beslut för att tillfredställa, och göra andra glad – för att på så vis försöka minska risken att andra blir arga på mig om jag begår ett eventuellt fel, eller misstag – utan jag förblir här som mitt andetag, och agerar autentiskt och som mig själv – och om jag gör ett misstag, och andra blir arga på mig för detta – tillåter och accepterar jag inte mig själv att bli rädd, eller ångestfylld – och gå in i en personlighet av stress – utan jag hanterar helt enkelt problemet här, genom att agera på det sätt jag ser är bäst för alla i ögonblicket

Jag åtar mig själv att inte frukta att göra misstag, och fel – utan att leva här i varje ögonblick, och inte förvänta mig det värsta – men inte heller vara vårdslös, och utan att vara aktivt vaksam över vad som är här

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att när jag agerar i energi – så kompromissar jag mig själv, och jag lyckas aldrig förändra situationen till det bättre – därför stoppar jag mig själv från att följa efter energier och upplevelser

Dag 20: Påträngande

När jag befinner mig i skolan, men också när jag är ute i staden och går, och då jag passerar människor, eller bara umgås med människor helt vanligt, märker jag hur mycket rädsla det finns inom mig mot just människor. Den största rädslan upplever jag mot unga kvinnor, men även mot vissa sorters män, speciellt sådana som är vältränade, och som har förtroende för sig själva.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att vara runtomkring andra människor, att frukta att passera, och interagera med andra människor, i rädslan och ångesten att jag inte ska interagera, eller kommunicera på ett korrekt sätt, utan på ett sätt som den andra människan ska uppfatta som fel, och därefter fördöma eller se ner på mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna fruktan och ångest att jag ska kommunicera, och interagera med andra människor på ett sätt som de kommer tycka är fel, och inkorrekt, och inte såsom man borde göra det, i rädslan och ångesten att jag ska bli avvisad, bortkörd, och inte längre omtyckt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna fruktan och ångesten inför att jag ska göra, eller säga någonting runt människor, som kommer få dem att tycka om mig, att jag är svag, eller dålig, eller underlägsen – och därav hålla mig själv tillbaka, och existera i en sorts nervositet att jag ska släppa mig själv fri för mycket, i rädslan att jag då kommer dra på mig andra människors fördömande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att släppa mig själv fri, och tillåta mig själv att vara fri runt andra människor, och helt enkelt uttrycka mig själv naturligt, och utan några pretentioner, eller självfördömanden, utan istället tillåta och acceptera mig själv att vara fullständigt bekväm och tillfreds med mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara nervös för att jag ska vara konstig, eller göra ett obekvämt intryck på människor, om jag tillåter och accepterar mig själv att släppa mig själv fri, och uttrycka mig själv utan någon ångest, utan någon rädsla, och utan att hålla mig själv tillbaka

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna en fruktan och ångest inför att vara för intim, inför att komma för nära andra människor, i rädslan och ångesten att andra människor ska, om jag kommer dem nära, avvisa mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna en fruktan och ångest inför att visa mig själv inför en annan människa, inför att öppet, och utan skam, eller skuld stå inför en annan människa och visa vem jag är, och uttrycka vem jag är i detta ögonblick, och inte gömma mig själv inom mig själv i rädslan för att bli avvisad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att andra ska se mig som för öppen, som för ogenerad, som alldeles för uttrycksfull, och se mig som om jag inte vet var sociala gränser går – istället för att tillåta och acceptera mig själv att utrycka mig själv utan sociala gränser, och utan idéer om hur mycket, eller hur lite jag borde få uttrycka mig själv, utan istället bara uttrycka mig själv fullt ut, här i detta ögonblick, utan någon slags nervositet för att göra fel, eller göra rätt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att bli omtyckt av andra människor, att vara rädd för att bli populär, att vara rädd för att andra människor ska finna mig trevlig och värmande att vara runtomkring, i rädslan att de ska tycka annorlunda om jag uttrycker mig själv här naturligt som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv, och ogilla mig själv såsom jag uttrycker mig själv naturligt, och tänka att jag har fullt med svagheter inom och som mig själv, och att jag därför inte bör kunna tycka om mig själv överhuvudtaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att bli förlöjligad och hånad av andra människor, att frukta att om jag uttrycker mig själv här, och står ovillkorligt såsom mitt andetag, och inte går in och skapar mig själv som en energi i ögonblicket, att jag då kommer bli hånad, att jag då kommer bli skrattad åt, och att andra människor kommer att se mig som en underlägsen och svag människa – istället för att inse, och se, och förstå – att denna fruktan är irrationell, och jag inte kan bli avvisad, hånad, eller förlöjligad, om jag inte tillåter det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att göra någonting som andra tycker är äckligt, eller avskyvärt, eller underlägset, och frukta och känna ångest för att andra definierar mig som en svag, mesig, och underlägsen människa – i tron att jag måste ha andra människors erkännande och validering för att kunna tycka om mig själv, i tron att jag inte är tillräckligt stark och självgående för att kunna bestämma inom mig själv, att det faktum att jag tycker om mig själv, är tillräckligt för mig själv – jag behöver inte någon mer än mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att andra människor ska se ner på mig, och hemlighet förakta mig, och tycka att jag är en äcklig, avskyvärd, och inte älskvärd människa, i tron att jag måste ha andra människor att se mig som någonting positivt, att jag måste att andra människor ska relatera mig till en positiv och kärleksfull upplevelse inom dem själva, för att jag ska kunna acceptera, validera, och erkänna mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och fruktan inför att människor ska se en svaghet i mig, eller se någonting som de stör sig på, och ogillar, eller inte tycker är bra, och därefter säga till mig, eller uttrycka att de inte tycker om mig – istället för att se, inse och förstå att det inte finns någonting farligt, eller obekvämt med att andra ogillar mig – det är vad det är helt enkelt, och behöver inte göra mig rädd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta och känna ångest inför att andra människor, känner att jag är alltför påträngande och att jag inte respekterar deras sociala gränser, och att jag inte ser att de tycker att det sättet som jag beter mig på, och uttrycker mig själv på är äckligt, och obekvämt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla mig själv tillbaka från att tala med, lära känna, och röra vid andra människor – i fruktan och ångesten att de då ska tycka att jag är alltför påträngande, och att jag inte respekterar den människans privata rum

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att det finns ett privat rum som jag måste respektera inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att vara intim med mig själv, och öppna upp alla dolda rum inom mig själv – och vara rädd för att jag ska gå för snabbt fram, och vara alltför påträngande mot mig själv

Jag åtar mig själv att leva intimitet i varje ögonblick, och våga vara mig själv – såsom mig själv som min kropp, här som andetaget – och därigenom existera utan fruktan och utan ångest

Jag åtar mig själv att inte längre fördöma mig själv, att inte längre vara min egen värsta fiende – utan istället stödja mig själv – assistera mig själv – och hjälpa mig själv att stå upp inom mig så att jag kan leva till min yttersta potential

Jag åtar mig själv att inte längre frukta att vara för närgången, och i och med åtar jag mig själv att inte längre frukta att vara närgången med mig själv – varigenom jag åtar mig själv att titta på allt som finns inom mig, och inte gömma eller förneka någonting

Jag åtar mig själv att inte begränsa mig själv genom att tro att jag är underlägsen och en slav till fruktan, jag inser att jag skapat fruktan, och att jag därför kan ta bort och transcendera fruktan

Dag 5: Rädslan för att misslyckas

Rädslan för att göra fel, eller säga fel, göra ett misstag, säga någonting som inte är sant, eller relevant – det är en upplevelse som jag har märkt är ganska påtaglig inom mig. Inte själva att säga fel, eller att göra fel, utan hur andra skulle reagera mot mig om det var någonting jag gjorde.

Det är intressant, för detta beteende visar sig som bäst i skolan, där jag existerar som två olika polariteter. Den ena polariteten är när jag är positiv, när jag lyckats säga någonting rätt, eller bra, och jag får ett positivt bemötande från min omgivning, de säger till mig att jag lyckats, att jag är duktig, och att jag är någon man kan lita på.

Den andra polariteten är den negativa, och det är när jag säger fel, eller inte kan någonting, eller glömmer saker, reaktionen jag då möter från människor är inte tillmötesgående, eller välkomnande, då möter jag istället en tystnad, och inga applåder. Jag har fel. Och det är detta ögonblicket jag fruktar, att jag ska ha fel, och att andra inte ska lita på mig för att jag har fel.

Själva utgångspunkten, varför jag existerar som denna reaktion, är därför att jag ännu inte accepterat mig själv ovillkorligt. Jag söker fortfarande efter uppmärksamhet, och beröm – och jag kan lokalisera detta sökande efter godkännande i många delar av mitt liv, inte bara i skolan. Jag söker efter erkännande, istället för att jag tillåter mig själv att erkänna mig själv, att berömma mig själv, och att uppmärksamma mig själv.

Om jag uppmärksammar mig själv, om jag värdesätter mig själv, då behöver jag inte någon sorts erkännande, jag behöver ingen utifrån som säger till mig att jag duger, för jag vet fullständigt väl att jag duger, och jag lever detta självvärdet i varje ögonblick, när jag låter mig själv tala och uttrycka mig själv, ostörd av vad någon annan kan tänkas känna eller tänka om mig; det är att verkligen erkänna mig själv.

Att erkänna mig själv är även att jag talar, och uttrycker mig själv, delar med mig av en punkt, och sedan, oavsett om någon håller med mig, eller säger emot mig, så står jag här såsom samma person – här som andetaget – och ingenting rör sig inom mig. Ingenting av mig vill bevisa att jag har rätt, eller kan.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja bevisa mig själv inför andra, och vilja erhålla ett värde för andra, där andra tycker att jag är bra, och att jag säger saker som är viktiga och intelligenta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja och önska att andra ska reagera på mig positivt, och ha en positivt upplevelse av mig i sina tankar, där de tycker och känner att jag är en trevlig person, som de gärna vill fortsätta att ha kontakt med

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att värdesätta mig själv utifrån hur jag tror att andra känner om mig, och tänker om mig – och existera inom och som två polariteter, där den ena sidan är negative, såsom rädslan att bli ogillad, och den andra sidan är positivt såsom begäret att få bli älskad – istället för att inse att båda dessa upplevelser hör ihop, och att jag måste ta bort båda för att frigöra mig själv från mitt självskapade mentala slaveri

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av att andra accepterar mig, för att jag ska acceptera mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterar mig själv att bli beroende av att andra sättet ett värde på mig, för att jag ska värdesätta mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv, och ge mig själv ett värde, utifrån hur jag tror att andra känner om mig, och när jag tror att andra ogillar mig, eller inte vet vem jag är, eller inte bryr sig om mig, att sätta ett lågt värde på mig – istället för att stå upp i varje ögonblick och leva självvärde

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva egenvärde, här i varje ögonblick – och sålunda inte tillåta och acceptera mig själv att kompromissa mig själv, och söka mitt värde utanför mig själv genom att bli känd, och älskad, och omtyckt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag saknar någonting om andra inte tycker om mig, om andra inte känner till vem jag är, om andra inte pratar om mig, och om andra inte ser mig som en viktig person som behövs, och som måste finnas för att denna världen ska gå runt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig positiv, och bra, när jag tror att andra uppskattar mig, och tycker om vad jag säger, och gör

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig positiv, och bra, när det verkar som om andra har roligt åt mig, och tycker jag är trevlig, och en positiv människa, som de skulle vilja ha sitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig positiv och bra, när det verkar som om andra tycker att jag är trevlig, och att jag är socialt närande att vara runtomkring

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att önska och vilja att människor i min värld ska tycka att jag är socialt närande, och att jag ger andra människor en känsla av att vara glada, i hoppet, och önskan om att någon ska gilla mig, ta hand om mig, och älska

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte älska mig själv, och inte inse och förstå att den enda anledningen till varför jag söker för någon utom mig att älska mig, är för att jag ännu inte tillåtit och accepterat mig själv att älska mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ännu inte älska, ta hand om, och bry mig om mig själv – och bry mig om mig själv helt ovillkorligt, oavsett vad andra tycker om mig, oavsett vad slags skolbetyg jag får, oavsett hur gammal jag är, hur ung jag är, hur min kropp ser ut – ta hand om mig själv helt oavsett allt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv såsom uttrycket att ta hand om mig själv, genom att vilja ha vissa villkor uppfyllda för att jag ska ta hand om mig själv, såsom att jag ska vara omtyckt av andra, jag ska vara erkänd av andra, jag ska vara sedd av andra – istället för att leva för mig själv här – en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att mitt liv, och det jag gör, det jag säger, och det jag ägnar mig åt under dagarna, ska bli uppmärksammat av andra – i tron att jag måste ha uppmärksamhet av andra för att överhuvudtaget betyda någonting

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv, genom att tro att jag måste få andra människor att erkänna mig, och att komma ihåg, i tron att om jag inte blir sedd, och ihågkommen av andra, att jag då är värdelös och att mitt liv inte är tillräckligt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro, och tänka, att om jag inte kan få en annan människa att se på mig, och tycka att det jag säger eller gör är givande, att jag då inte är kapabel att ge till mig själv, att stödja mig själv, att älska mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro och tänka att jag måste få andra människor att erkänna mig såsom en speciell människa, och offra hela mitt liv, och hela mig själv, för att få en annan att erkänna mig som en korrekt, och speciell människa – istället för att jag lever och uttrycker mig själv här – en och jämlik – som andetaget – i varje ögonblick

När jag ser att jag går in i en upplevelse av att vilja bli erkänd, och vilja bli sedd av en annan – så stoppar jag mig själv genast, och jag tar mig själv tillbaka hit till denna fysiska verkligheten – och istället tillåter jag och accepterar jag mig själv att uppskatta mig själv, att värdesätta, och respektera mig själv

Jag hänger mig själv till att respektera mig själv, genom att sluta definiera mig själv utifrån vad andra känner, eller tycker, eller upplever i förhållande till mig

Jag hänger mig själv till att älska mig själv, och värdesätta mig själv oavsett vem jag är i den verkligheten, var jag är, och hur jag är – jag står upp inom mig och förintar självhat en gång för alla

Jag hänger mig själv att sluta hata mig själv, och istället älska mig själv, genom att inte tillåta mig själv att separera mig själv från mig själv såsom denna fysiska verkligheten