Tag Archives: förändra

Dag 362: Att lämna efter sig något stort

Det är inte så sällan som man hör någon nämna att de vill lämna efter sig någonting stort, göra någonting speciellt, eller unikt för världen. Man vill förnya något område, skapa en omvälvande social reform, utgöra den drivande kraften för en ny revolution. Den bakomliggande motivationen är att man vill åstadkomma någonting fantastiskt och revolutionerande.

Jag måste säga att det är precis ett sådant motiv jag har haft i mitt liv. Framför mig såg jag hur mitt avtryck i denna världen skulle vara enormt, viktigt, och revolutionerande. Det är också denna inställning som har präglat många av mina beslut vad gäller min framtid – MEN – det är intressant att se hur denna drivkraft om att vilja skapa någon enorm och betydande förändring nästan alltid har sina rötter i egenintresse. I vart fall har det varit så med mig. För egentligen vill jag inte skapa en revolution, förnyelse, och social reform för att jag faktiskt och innerligt bryr mig om andra – NEJ – det handlar om framgång, uppmärksamhet, och berömmelse.

Nu när jag kan se att mina bevekelsegrunder inte alltid är godhjärtade, har jag påbörjat processen att lära mig ta nya beslut i mitt liv om vart jag ska, hur jag ska leva, och vem jag vill vara i framtiden. Jag ser att det inte är så viktigt VAD jag gör, utan det som är av väsentlighet är VEM jag är i det jag gör. Det finns flera exempel på människor som har så kallade betydelselösa och bagatellartade jobb; t.ex. arbeten som bonde, snickare, anläggningsarbetare, soptömmare, trädgårdsmästare, m.m. Men frågan man borde ställa sig är om dessa arbeten i själva verket är betydelselösa? Vem avgör vad som är av betydelse eller inte? Om vi själva hänger oss fullständigt till det vi gör, och vi lever ut oss själva, och strävar efter att alltid göra vårt yttersta, gör vi inte arbetet betydelsefullt då?

En annan aspekt av denna punkt är hur jag ofta känt en stor rädsla inför att inte ta de beslut som kommer föra mig i ”rätt riktning” där jag kan uttrycka mig själv till min fulla potential. Återigen går det att se att utgångspunkten för min tankegång är rädsla, och att rädslan i grund och botten är att jag inte ska kunna uppfylla mitt egenintresse, mina förhoppningar och begär gällande min framtid – vem jag hoppas kunna bli och vad jag hoppas att jag ska kunna göra. Det handlar alltså inte om välgörenhet, om empati, barmhärtighet och medkänsla för andra människor – NEJ – det handlar om vad JAG vill ha.

Det är intressant att se hur jag trott att mina drömmar och idéer om framtiden faktiskt kom från en plats inom mig av att jag vill göra skillnad för andra. Men med den största delen av dem förhåller det sig alltså inte på det sättet, utan mina planer har uppstått utifrån begäret att få ”vara någon”. Att skapa ett syfte för mig själv som FAKTISKT är baserat på en förståelse av vad som är bäst för alla är någonting HELT ANNAT än att följa efter en idealistisk upplevelse eller passionerad känsla. När man lever ett praktiskt syfte finns ingen upplevelse, det finns ingen energi, det finns ingen rädsla, och inget egenintresse. Och det är av den enkla anledningen att man faktiskt inte gör det bara för sig själv, utan man gör det för alla, som en gåva man ger av sig själv till världen – och det är någonting väsensskilt från att söka efter att få uppfylla sig själv.

Om man nu befinner sig i situationen där man känner sig sakna syfte, mening och riktning i sitt liv, bör man nog först fråga sig var någonstans man kan göra livet bättre för andra, även om man i den positionen som man väljer kommer att vara helt anonym. För det handlar inte om hur andra ser på det man gör, eller hur det värderas av samhället, det handlar om VEM MAN ÄR i det man gör; lever man sig själv tillfullo? Hänger man sig själv totalt till sitt yrke, eller lever man i två världar? Ofta är det som så att de yrken som har ett anseende av att vara de mest betydelselösa, är de allra viktigaste. Det visar bara att när man tar ett beslut om var eller i vilken position man ska placera sig själv i denna världen, går det inte att använda idéer och värderingar som kommer från samhället. Man måste istället titta inåt och fråga sig själv, vem är jag, vem vill jag vara och vad kan jag ge?

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att värdera mig själv och min framtid utifrån hur viktiga jag tror dem kommer vara för samhället i sin helhet, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som ett begär efter att få vara viktig, och basera mitt liv, min rörelse och min drivkraft på att få uppleva mig själv som viktig – och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället fråga mig själv VAR och HUR jag kan göra störst skillnad i andras liv – och även i mitt eget liv – hur jag kan ge någonting till andra som kommer att förstärka och förbättra deras liv – hur jag kan stå för någonting som kommer att ha en märkbar effekt – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på var jag vill hamna, på vem jag vill vara i andras ögon, på hur jag vill att andra ska uppfatta mig – istället för att lägga fokus på vad jag kan ge och skapa för andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i mitt liv, och hur jag närmar mig att skapa ett syfte, mening, och en framtid för mig själv, att endast se på, och överväga, och beakta mig själv, vad jag kan få ut av en framtid, vad jag kan tjäna på mina planer, och således förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att öppna mitt sinne, öppna mig själv och se vilka möjligheter som finns framför mig, att se vad jag kan göra för att skapa en substantiell ändring, och någonting som jag gör för mänskligheten i sin helhet, och inte bara för mig själv som en individ som önskar ha uppmärksamhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se på mitt liv, se på min framtid, se på mina möjligheter i livet, endast från en utgångspunkt av egenintresse och att tänka på vad jag kan tjäna på saker, vad jag kan få uppleva och få ut av livet – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att öppna mig inför andra, att öppna mig inför världen, att låta mig själv se, att det finns mer än endast mig själv, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att driva mig själv framåt i mitt liv, och i mina dagliga aktiviteter och tro att jag gör det för ett högre kall, men när det egentligen bara handlar om att jag vill vara speciell, ha uppmärksamhet, och erkännande från andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att rädsla indikerar att jag ännu än så länge endast bryr mig om mig själv, och att jag endast ser till mig själv, mitt liv och min självutveckling, istället för att låta mig själv se till allas bästa – se till denna världen i sin helhet och var jag kan placera mig själv där jag kommer att kunna spela en effektiv roll för att ge till andra såsom jag själv vill ta emot – där det inte handlar om mig själv – utan där det handlar om att faktiskt ge såsom jag vill ta emot

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara som besatt av att vilja lämna efter mig någonting, ge någonting till andra, i och som begäret av att få känna mig själv viktig, speciell, och som om att jag gett någonting till andra som de kommer ha en stor nytta av, och som därför gör mig mer viktig, speciell, och bättre – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att besudla min process och min motivation att skapa någonting i denna världen som är bäst för alla med egenintresse – där jag gör det för mig själv – för att jag ska bli känd, jag ska bli sedd, och jag ska få ett högt anseende – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället ge till andra – bry mig om andra – och se till andras liv jämlikt till mitt eget – och också förstå att det är lösningen på att transcendera och gå igenom rädsla – att faktiskt bry mig om någonting mer än mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att när jag väljer min riktning, och mitt syfte, vad jag ska göra med mig själv, och vilken riktning jag ska gå i, kommer det inte finnas någon energi inom mig, det kommer inte finnas någon upplevelse, utan det kommer vara ett praktiskt beslut, att jag ser i vilken riktning jag kan göra mest nytta, och sedan går jag den processen, och skapar mig själv i det livet – och gör det i tystnaden som är jag – och således förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det är en sådan tystnad, och sådana praktiska överväganden som visar på när ett beslut är riktigt och inte motiverat av upplevelser, av känslor, av egenintresse – när man enkelt gör någonting för att det är praktiskt och effektivt – och leder till resultat som kommer vara gynnsamma för alla

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i fruktan, och rädsla, och vill börja ta beslut, eller tänka på min framtid i dessa emotioner, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag inte kan skapa en framtid om jag går in i rädsla, utan då blir vad jag skapar endast rädsla, och ett försök att beskydda mig själv, det blir ingen ovillkorlig framväxt och utveckling av mig själv, och det blir ingen ovillkorlig rörelse där jag tar med världen i mina beslut, och ser vad jag kan göra för alla; således åtar jag mig själv att andas, att genast förlåta rädslan, och sedan kolla på beslutet och det som är framför mig i sunt förnuft – utifrån vad som är praktiskt – utifrån var jag kan göra störst skillnad – inte för att jag vill ha uppmärksamhet eller erkännande – utan för att jag faktiskt bryr mig om andra

Jag åtar mig själv att bry mig om andra människor, att bry mig om livet, att bry mig om att assistera och stötta andra, att förbättra och effektivisera andras liv, och att göra någonting för andra som kommer att kunna hjälpa dem i deras liv

Jag åtar mig själv att släppa taget om egenintresse, och begäret efter att ha mitt eget perfekta, betydelsefulla liv, och jag åtar mig själv att istället se andra, erkänna andra, acceptera andra, och ge till andra såsom jag själv vill få – att inte längre vara besatt av mitt liv eller min framtid – utan istället se till allas liv och allas framtid och var jag placera mig själv för att vara en del av att skapa ett liv och en framtid som är bäst för alla

Dag 338: Vara Mig Själv Med Andra

Fortfarande dyker mycket nervositet och ångest upp runtomkring människor, speciellt när jag träffar nya människor, eller hälsar på människor som är i en grupp – och det grundläggande problemet som jag ser är att jag bryr mig om vad de tycker om mig, hur de ser mig, vad de känner om mig, och vilket intryck jag gör på dem, och i detta glömmer jag helt bort mig själv – vilket naturligtvis är någonting som jag måste arbeta med.

Jag ser att mitt mål är att jag vill kunna gå in i ett rum med människor, vara helt avslappnad och lugn, och hälsa på dem naturligt, utan att göra mig till, utan att försöka vara varken mer eller mindre än mitt naturliga jag, mitt avslappnade och bekväma uttrycka som är jag själv.

Precis som med andra rädslor jag har burit på ser jag att även med denna finns det en underliggande tillit till rädsla, en tro att jag behöver denna typen av upplevelser för att fungera, och att jag utan dem inte skulle kunna fungera i samma utsträckning som jag gör nu – och detta är naturligtvis en lögn och någonting som jag aktivt måste arbeta med för att inte låta mitt liv bli en enda röra av rädsla och nervositet.

Saken är som så, att jag behöver inte rädsla, nervositet eller ångest, jag behöver inte göra mig till, jag behöver inte ha en annans acceptans, tillit eller kärlek, utan det jag som jag behöver är mig själv, det är själva kärnan i det hela – jag måste ha mig själv tillbaka – jag måste låta mig själv acceptera och älska mig själv och sluta hoppas, eller önska mig att det ska komma utifrån – för det kommer inte komma utifrån – aldrig någonsin.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag träffar nya människor, introducerar mig själv, och pratar med andra, att bli blyg, och hålla mig själv tillbaka, och vara ängslig och rädd för hur jag betraktas, och hur jag ses av andra människor, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att jag inte ska duga, och vara tillräckligt bra för att andra ska acceptera mig, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka bygga upp och stärka mig själv, och bli mer i situationer, för att på så vis försöka hindra att någon tycker illa om mig, eller inte accepterar mig som jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra det till en vana att hålla mig själv tillbaka när jag hälsar på människor jag inte har något nära förhållande med, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det är något fel på mig, ett stort misstag, och att jag inte vet, eller kan på ett effektivt sätt lokalisera detta misstag, utan att jag således måste som en säkerhetsåtgärd, alltid hålla mig själv tillbaka, och se till att jag inte går utöver gränserna, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv, och närma mig själv människor utifrån en känsla av underlägsenhet, där jag tror att jag måste förändra mig själv och vara en ’bättre jag’ för att jag ska bli accepterad, istället för att se, inse och förstå att jag kan acceptera mig själv, och att jag inte behöver vara en ’bättre jag’ runtomkring människor utan att jag istället helt enkelt kan vara mig själv och acceptera mig själv helt och hållet – totalt och fullständigt – och utan att försöka ändra på mig själv för att passa in

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka ändra mig själv för att passa in när jag närmar mig själv människor, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha en idé om mig själv att jag tydligen inte duger, och inte är lika mycket värd som andra, och att jag därför måste förändra och styra mig själv till att bli annorlunda och bättre, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att tillfullo och totalt acceptera mig själv, vara bekväm i mig själv, vara avslappnad och lugn, och lita på mig själv när jag närmar mig andra människor, att lita på mig själv att oavsett vad, så kommer jag stå med mig själv, vara här och stötta mig själv, och assistera mig själv, och att ingenting jag möter kan förstöra eller förändra detta förhållande som jag har till mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte närma mig själv människor från en utgångspunkt av självförtroende och självaktning, och förstå att jag är jämlik dem och de är jämlik mig, och att vi är båda två fysiska varelser i denna fysiska värld, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara naturlig när jag närmar mig människor, att ge fokus på mitt andetag, och min kropp, och stoppa de där rädsloreaktionerna som kommer upp inom mig, att sakta ner mig själv och närma mig personen i fråga som mig själv, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid en idé av mig själv att mitt naturliga jag, att den jag är när jag inte gör mig till eller försöker vara någon annan, att denna del av mig inte är tillräcklig, att den är dålig, och måste förändras, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att acceptera och omfamna mig själv såsom mitt naturliga och ovillkorliga uttryck, såsom vem jag är utan reaktioner, utan rädsla, och utan nervositet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i rädsla när jag närmar mig själv människor, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inom mig själv börja inbilla mig, fantisera, och projicera, och fundera över hur de ser på mig, och vilket intryck jag ger gentemot andra, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att slappna av, att lugna mig själv, att ta ett djupt andetag in och sedan andas och stabilisera mig själv här i och som min kropp och uttrycka, röra och motivera mig själv från denna stabiliteten som finns i och som min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av rädslan över hur andra människor ser på och upplever mig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé av att jag måste bli accepterad och omtyckt av andra, jag måste få en plats i andra människors liv, jag måste vara en del av deras samvaro för att jag ska kunna vara stabil, och tro att om jag inte lyckas med det, då kommer jag att misslyckas, och inte kunna vara stabil, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lita på mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lita på mig själv, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att istället lita på andra, och tro att de vet mer än mig, kan mer än mig, och är bättre än mig, och att jag därför måste ställa mig i underläge till dem, och försöka bli accepterad av dem – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att acceptera, älska och respektera mig själv, och leva detta genom att se och leva mig själv som en jämlik till andra, och inte längre existera i och som en rädsla för hur andra ser eller inte ser mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte när jag är med andra människor, fokusera på att slappna av i min kropp, att andas djupt, och vara närvarande här i och som hela min kropp, och uttrycka mig själv från denna stabiliteten som existerar som hela min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma, vara hård mot mig själv och attackera mig själv inombords, genom att dra upp situationer med andra människor, där jag tror att de på något sätt reagerade negativt i min närvaro, och se det som ett misslyckande, och som någonting dåligt, och som om att jag har gjort någonting oförlåtligt, och någonting som jag inte får göra, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det enda acceptabla sättet att leva på för mig, är att säkerställa att alla, alltid och i alla lägen tycker om mig och upplever mig positivt, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det inte är någonting som jag kan styra över, och i slutändan, inte någonting som jag borde bry mig själv om, eftersom jag måste acceptera mig själv, jag måste älska mig själv, och jag måste stå som min egen stabilitet, min egen styrka, min egen motivation, min egen tillit, och således stå oberoende oavsett vad andra känner, vad andra tycker och hur andra ser mig

Självåtaganden

När jag märker att jag går in och som rädsla runt andra människor, speciellt i situationer när jag träffar andra människor och presenterar mig inför dem, eller när jag uttrycker mig själv inför andra människor, eller närmar mig andra människor, då stoppar jag mig själv, jag andas in, och ut, och jag ser, inser och förstår att här måste jag ändra mig själv – och stabilisera mig själv i min kropp och således lita på mig själv, respektera mig själv och acceptera mig själv, och låta mig själv vara naturlig som jag är; således åtar jag mig själv att slappna av i min kropp och uttrycka mig själv naturligt och ovillkorligt – och helt enkelt vara mig själv och inte oroa mig över hur den andra människan ser eller upplever mig

Jag åtar mig själv att bli mer disciplinerad med att stoppa denna rädslan, och att stoppa den kontinuerligt och varje gång den kommer upp inom mig, och applicera självförlåtelse på den i ögonblicket, och andas igenom och släppa den ovillkorligt, istället för att låta den gro inom mig, och leda till att jag blir besatt av den – således åtar jag mig själv att leva utan rädsla – och att lokalisera all den rädsla som kommer upp inom mig på en daglig basis och ovillkorligt i det ögonblicket applicera självförlåtelse och släppa den – och gå vidare med min dag – jag accepterar inte mig själv som rädsla – jag accepterar mig själv endast om liv där jag lever till min fulla potential

Dag 336: Korrigera Nervositet

Var och besökte släkt och vänner igår, och lade märke till hur nervös jag blev, speciellt då jag skulle introducera mig själv. Någonting intressant som jag lade märke till var att jag inte tenderar att uppleva samma nervositet med människor jag inte känner, eller har ett mer professionellt förhållande med. I dessa möten känner jag mig ofta trygg och säker på mig själv.

Samma typ av nervositet kom även upp inom mig för några dagar sedan när jag ringde en vän – även här var förhållandet av samma natur; det handlade om en gammal bekant som jag känt länge, och som jag nu skulle ringa upp och prata med. Den stora frågan är väll då varför? Varför är det just med släkt och gamla vänner som jag tenderar att bli nervös?

Det första jag kan se är att jag i denna typen av förhållande upplever det som om att jag har någonting att förlora, de är mer personliga, och ligger närmare, det finns alltså en större risk att ’råka illa ut’ så att säga, och kanske bli sårad på något sätt.

För det andra ser jag att jag gärna vill bli accepterad och omtyckt av släkt och vänner, jag vill att de ska tycka det är roligt att vara runtomkring mig, och ha positiva tankar om mig – och jag vill att det ska vara en god stämning mellan oss; problemet med att söka upprätta och behålla den här goda stämningen är att jag inte kan låta mig själv vara mig själv, vara naturlig, avslappnad, och bekväm i mig själv, eftersom jag konstant måste vara på min vakt för att hålla den goda stämningen på plats.

Istället för att jag låter mig själv acceptera mig själv, vara mig själv, uttrycka mig själv, lita på mig själv, och utifrån en sådan utgångspunkt interagera med andra, så vill jag först bli accepterad av de andra, älskad, och med säkerhet veta att jag är omtyckt, men tyvärr fungerar det inte så, och såtillvida inte jag kan tycka om mig själv, och låta mig själv vara ovillkorlig, avslappnad, och bekväm runtomkring andra människor, då kommer jag aldrig få uppleva mig själv accepterad, eftersom jag måste acceptera mig själv för att det ska hända – jag måste ge mig själv det där jag söker hos andra och vara fullständigt tillfreds med det jag ger mig själv och alltså sluta söka efter det någonstans därute i ingenmansland.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös när jag pratar, tar kontakt med, eller på annat sätt interagerar med släkt och vänner, och således förlåter jag mig själv att känna ångest och rädsla för att inte bli accepterad, erkänd, och validerad av människorna i dessa relationer, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra min självacceptans villkorad av att andra ska acceptera mig, och göra mig självbekvämlighet, och mitt lugn, villkorat av att andra ska tycka om mig, och svara positivt på mina närmanden, och vara glatt inställda till vem jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös, och rädd inför att introducera mig själv bland människor som jag har ett s.k. nära och långtgående förhållande med, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna rädsla och ångest för att jag i dessa förhållanden inte ska bli accepterad, inte ska bli erkänd, och inte ska bli positivt bekräftad, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera min stabilitet, mitt värde, och mig själv utifrån huruvida jag är positivt bekräftad eller inte, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest inför att bli avvisad, nonchalerad, och bortkörd, och inte längre ses som en nära vän, eller en nära anförvant

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att ta initiativ och närma mig själv människor i min värd, eftersom jag är rädd för att bli avvisad, bortkört och nonchalerad, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att avvakta, att hålla mig själv tillbaka, och att misstänksamt följa aktiviteterna runtomkring mig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag måste låta mig själv acceptera mig själv, och när jag närmar mig människor vara ovillkorlig mot mig själv, och oavsett deras respons, vara densamma, och förstå att jag inte behöver någons erkännande för att acceptera mig själv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ankra min förändring i och som min fysiska värld genom att leva självförtroende, och självacceptans, och fysiskt, praktiskt, och reellt göra detta genom att närma mig människor rakryggad, genom att låta mig själv le åt människor, och om jag vill hälsa eller prata med någon, att då ta initiativet och göra detta, och inte vänta på att de ska ta kontakt med mig, och inte förvänta mig, eller frukta att jag kommer bli avvisad, utan istället närma mig själv ovillkorligt, utan förhoppning, utan rädsla, utan ångest

Således åtar jag mig själv att när jag möter människor, och då framförallt i kontexten av släkt och vänner, och jag märker denna nervositeten komma upp inom mig, att då leva min korrektion, att vara utåtriktad, ha självförtroende, och acceptera mig själv, och leva detta genom att räta på min rygg, dra bak mina axlar, titta upp, möta andras blickar, och ta initiativ till att prata och hälsa på andra, och när jag möter en annans att då erkänna den andra personen genom att le genuint mot dem

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att aktivt utmana denna punkt genom att placera mig själv utanför min komfortzon, och göra detta genom att ta kontakt med andra människor, kommunicera, interagera, och vara utåtriktad, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv fördöma mig själv när denna reaktion av nervositet kommer upp inom mig, istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att ändra mitt förhållande till denna nervositet, att istället se det som en utmaning, och en punkt att bemästra, och således låta mig själv gå utöver mina normala beteenden, och vara gränsöverskridande, och se att det finns egentligen ingenting att vara nervös över, och att det värsta som kan hända är att jag blir bortkörd, avvisad, eller nonchalerad, vilket trots allt inte är något farligt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att när jag blir nervös så finns det en möjlighet för mig att omedelbart ta tag i punkten, agera och driva mig själv igenom den, och göra detta genom att låta mig själv aktivt leva orden bekvämlighet, och acceptans, genom att andas djupt, slappna av, och låta mig själv sjunka tillbaka i min kropp, och sedan ha roligt, och vara lekfull, och låta mig själv ovillkorligt utforska det här ögonblicket som tydligen är så farligt, för att därmed upptäcka att min nervositet och fruktan i realiteten är helt ogrundad

Självåtagande

När jag blir nervös, eller ängslig runtomkring människor, då åtar jag mig själv att i det ögonblicket expandera mig själv, att leva självförtroende och självacceptans, att röra mig själv ut ur min komfortzon och vara initiativtagande, motiverad och röra mig själv ut från min nervositet genom att interagera och delta i ögonblicket till min fulla potential

Dag 329: Korrektion för Restriktion

En punkt som varit kvar inom mig länge och som jag ännu inte tillfullo har lyckats transcendera och förändra är ’restriktionskaraktären’ – denna karaktär inträffar när jag interagerar med andra och någonting sägs eller uttrycks om mig som gör att andra börjar skratta – eller då någonting görs eller sägs i min omgivning som jag inte upplever att jag har full kontroll över.

Restriktionskaraktären innebär att jag spänner mig själv inom mig – och rent fysiskt håller mig själv tillbaka. Eftersom jag har arbetat mycket med denna karaktär och de olika upplevelserna är det som kvarstår nu att faktiskt förändra karaktären och i dess ställe placera ett nytt program – ett nytt sätt leva på – som jag kan uttrycka istället för restriktionskaraktären.

Vad är det då jag vill leva istället för restriktionskaraktären?

Jo, jag vill vara bekväm med mig själv, fridfull i mitt eget skinn, och avslappnad samt lugn. Rent praktiskt ser jag att det jag behöver göra i situationer när denna anspänning dyker upp inom mig, det är att andas, och i andetaget, låta mig själv slappna av i hela min kropp – låta mig själv komma tillbaka till min kropp och ovillkorligt släppa taget om anspänningen, restriktionen och ångesten.

Detta är alltså korrektionen som jag från och med nu ska träna mig på att leva. Ett problem som jag tidigare har haft när jag försökt korrigera denna karaktär, det är att jag blivit orolig för hur människor ska se mig, och vad de ska tänka om mig, om jag låter mig själv ta ett steg ut ur denna restriktionskaraktär, och jag istället slappnar av. Här ser jag att jag måste låta mig själv leva mod, och självvärde – att förstå att det inte definierar mig vad andra tänker om mig – och att jag vet varför jag låter mig själv slappna av – varför jag låter mig själv sjunka tillbaka i min kropp – och att det är någonting jag gör inte bara för mitt eget utan för allas bästa.

Lösningen är alltså, att när restriktionskaraktären kommer upp inom mig, då erkänner jag detta för mig själv, och jag låter mig själv i det ögonblicket fokusera på andetaget, att andas djupt in och ut, att fokusera på att ovillkorligt föra mig själv tillbaka till min kropp, och låta mig själv uppleva den fysiska och faktiska stabilitet som existerar här.

Nedan kommer jag göra självförlåtelse på den rädsla och nervositet som kommer upp inom mig när jag applicerar min korrektion inför andra människor.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli rädd och ängslig inför vad andra ska tänka och tycka om mig, om jag i ett ögonblick, när jag ser att jag behöver det, låter mig själv slappna av, och för ett ögonblick, fokusera på mitt andetag, och min kropp, och därigenom praktiskt låta mig själv gå ut ur en inre upplevelse av restriktion och tillbakahållenhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd och ängslig inför att människor i min omvärld ska tycka att jag är konstig, och att de ska reagera och uppleva ett motstånd och en aversion mot mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förslava mig själv i och som en karaktär, och ett beteende, av att hela tiden försäkra tillförsäkra mig själv om att människor i omgivning gillar mig, förstår mig, och blir lyckliga av att ha mig i sin närhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara i och som en konstant medvetenhet om andra människor, där jag analyserar, och preciserar deras beteende i mitt sinne, i ett försök att avläsa dem för att se huruvida de är fientligt, eller godartat inställda gentemot mig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå, att en annan människa inte kan skada, eller förstöra mig, och att min rädsla för att en annans ord eller beteende ska krossa mig, är en illusion, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att aktivt, och konstant, och konsekvent, låta mig själv andas, och släppa spänningar, släppa ångest, och släppa restriktioner som dyker upp inom mig – och låta mig själv förstå att det är någonting som jag gör för mig själv – och denna anledning räcker

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sätta min oro för vad andra tänker om mig före vad som är bäst för mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att om andra har ett ögonblicks fördömande mot mig för att jag låter mig själv andas, slappna av och föra mig själv tillbaka till min kropp – då får det vara på det sättet – det är någonting som jag bjuder på och någonting som är värt det; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge mig själv gåvan att ändra mig själv fysiskt – praktiskt – och på riktigt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig själv inför vad andra tänker om mig – istället för att se, inse och förstå – att om jag låter mig själv tänka på, röra mig själv utifrån, och leva efter, vad jag tror och misstänker att andra tänker om mig – då kommer jag begränsa mig själv i mitt liv något ofattbart – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv ta beslutet – och leva beslutet – att leva förändring – och korrigera mig själv – oavsett vad andra tänker eller tycker om mig – eftersom det är någonting som jag gör för mig själv – och inte för andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga andra för att tydligen ’fördöma mig’ och att se och tro att det är andras fel att jag upplever mig själv rädd inför att bli fördömd – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå – att det alltid är jag som ansvarar för mig själv och vad som dyker upp inom mig – att det alltid är jag som bestämmer och inverkar på hur jag ska komma att uppleva och känna mig själv; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag – föra mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp – och låta mig själv leva – röra mig – och applicera mig själv i självansvar och således leva på ett sätt som är bäst för mig – och inte tro att någon annan än jag är ansvarig för att skapa detta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå, att när jag dör, och jag står och tittar på mitt liv, på vad jag gjort, på vad jag levt, på hur jag uttryckt mig själv, då kommer jag att ångra mig om jag märker att jag skapat och rört mig själv i mig utifrån vad jag tror att andra tänker eller inte tänker om mig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ovillkorligen transcendera denna punkt – och göra detta genom att – när jag märker att denna rädslan dyker upp inom mig; att jag då stadgar inom mig själv att – jag är ansvarig för mig själv och vem jag är – och vad andra tänker eller inte tänker om mig avgör inte vem jag är – och sedan leva detta genom att andas – och applicera mig själv på det sätt som jag ser är bäst för mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv fokusera på vad andra tänker, känner, eller inte tänker och känner, istället för att jag ovillkorligen låter mig själv fokusera på mig själv, och låter mig själv ta ansvar för mig själv, för min process, och för mitt liv – och således ser, inser och förstår jag – att mitt primära ansvar är mig själv – och att jag måste förändra, dirigera och skapa mig själv innan jag kan hjälpa andra – och att fokus således alltid måste tas tillbaka till mig själv; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå – att det inte är relevant vad andra tänker, eller inte tänker om mig – utan vad som är relevant är vem jag tillåter mig själv att vara i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det absolut viktigaste vad det gäller att skapa mig själv i denna fysiska verklighet – är att ge mig själv precisa, specifika, och exakta instruktioner för hur jag praktiskt och fysiskt ska ändra mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att om jag inte är specifik i min korrigerande stadganden – så kommer jag inte kunna ändra mig själv – eftersom jag inte skapat ett effektivt fundament för mig själv att stå på när väl upplevelsen eller reaktionen dyker upp inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att själförlåtelse, självskriverier, och självåtaganden, endast är den ena delen av vad som krävs för att jag ska kunna ändra mig själv, den andra delen är att jag faktiskt, praktiskt, och fysiskt ändrar mig själv – genom att när reaktioner dyker upp inom mig – att jag disciplinerar mig själv till att inte ge efter för dessa reaktioner – och att jag disciplinerar mig själv till att andas igenom dessa reaktioner och fysiskt förändra mig själv i och som ögonblicket – så att jag inte längre är besatt av upplevelser – och rör – och motiverar mig själv i min värld på basis av upplevelser

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att nyckeln till faktisk självförändring, självexpansion, och självrealisation, det är att fysiskt, praktiskt och reellt ändra mig själv – att röra mig själv med min kropp i en ny riktning och att inte längre låta mig själv följa de invanda mönster som jag gått utigenom hela mitt liv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att sanningen om vem jag är och hur effektiv jag är i min applikation av mig själv visas i varje ögonblick – i varje andetag – och att det således är HÄR i varje andetag som jag måste applicera och förändra och dirigera mig själv

Självåtaganden

När jag märker att jag känner ett motstånd inför att låta mig själv andas in djupt, och andas ut, och genom att andas slappna av och föra mig själv in i min kropp, eftersom jag upplever mig själv rädd inför vad andra tänker om mig, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att oavsett vad andra tänker om mig är det värt det – att jag ändrar mig själv praktiskt – att jag styr och dirigerar mig själv till att vara det bästa som jag kan bli; och således åtar jag mig själv att andas in djupt – och andas ut – och släppa min fruktan inför vad andra tänker om mig – för jag vet vad jag gör – och varför jag gör det – och alltså spelar det inte någon roll vad andra tänker

När jag märker att jag fokuserar på andra, och funderar på vad de gör, och hur de gör det, och vad de tänker eller tycker om mig, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att vad en annan tänker, tycker eller känner, vad en annan gör eller inte gör, det är inte något som är relevant för vem jag är, och således inte någonting jag måste fokusera på såtillvida det inte är relevant för det ögonblick jag befinner mig själv inom; och således åtar jag mig själv att ta fokus tillbaka till mig själv här – och träna mig – disciplinera mig själv till att ha min medvetenhet och närvaro placerad i och som min solarplexus

När jag märker att jag inte korrigerar mig själv, och inte lever den självförlåtelse eller självkorrektion jag skrivit, då åtar jag mig själv att undersöka varför, och se till att jag rekonstruerar min korrektion till att vara levbar och praktisk, så att när ögonblicket kommer igen, då kan jag med enkelhet leva mina åtaganden, och förändra mig själv praktiskt; och således åtar jag mig själv att skriva och konstruera mina korrektioner till att vara praktiska – enkla – och möjliga att leva

 

Enhanced by Zemanta

Dag 320: Klander och Rättfärdigande

Igår såg jag på filmen ”Återträffen” av Anna Odell. Den var intressant och gav flera exempel på hur vi tenderar att rättfärdiga och ursäkta oss själva när vi ställs inför obekväma sanningar. I filmen konfronterade Anna Odell sina gamla klasskamrater från grundskolan om det som hon hade upplevt som mobbing. De gamla klasskamraterna var märkbart obekväma i situationen och ville nog helst av bara gå därifrån. Men de stannade kvar och när de blev konfronterade använde de ett flertal olika stereotypa rättfärdiganden, som t.ex.: ”vi var ju bara barn” – ”jag visste inte” – ”jag förstod inte” – ”det var ju så länge sen” – och fundamentet i dessa uttryck är att försvara en idé man har av sig själv.

Det är denna punkt som jag ska utforska mer djupet – just hur jag själv tenderar att rättfärdiga vad jag gör, hur jag reagerar, vad jag tänker, istället för att erkänna för mig själv vad det är jag upplever och sedan därifrån låta mig själv hitta en lösning på problemet.

Hur spelar då detta ut sig i min värld?

Jo, jag kan se att jag tenderar att acceptera en viss irritation inom mig, som jag rättfärdigar genom att tänka att irritationen kommer upp p.g.a. det andra gör. Här handlar det speciellt om mina närmaste relationer, där jag tenderar att bli irriterad när jag blir störd och förlorar min koncentration. Istället för att då andas och koncentrera mig återigen, så blir jag irriterad, och sedan rättfärdigar jag denna reaktion genom att säga inom mig själv att det faktiskt är den där andra personens fel, det är ju han som stör mig när jag sitter här i lugn och ro.

Rättfärdigande och dess nära kusin skuldbeläggande/klander är alltså två vapen som jag använder inom mig själv för att inte behöva ta ansvar för mig själv – för det är ju i grund och botten vad allt handlar om. Hade jag direkt tagit ansvar för irritationen och åtagit mig att stoppa den, då hade jag inte behövt ett helt batteri med kreativa anledningar angående varför jag tydligen inte är ansvarig. Det är alltså fascinerande att se hur den inre taktiken som jag använder mig faktiskt bara skapar ännu mer problem och jag tjänar inte någonting på att undvika att ta ansvar – utan jag blir fast med min irritation och istället för att ändra mig så slåss jag för mina begräsningar.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga reaktioner av irritation som kommer upp inom jämte andra i min värld, och skuldbelägga, och klandra andra såsom att skapa dessa reaktioner inom mig – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag genom att hålla kvar vid min reaktion och rättfärdigar den, faktiskt skapar fler problem för mig själv, för vad jag hade kunnat göra istället är att ta ansvar för reaktionen, stoppa den, och låta mig själv leva och interagera här utan en upplevelse och utan reaktioner

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga, och försvara reaktioner som kommer upp inom, framförallt då irritation, och säga inom mig själv att denna irritation har ju skapats av någon annan, det är någon annan som är lite taskig mot mig, och därför har jag alltså en rätt att vara arg, och vara frustrerad, det är tydligen inte mitt fel – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag och för mig själv tillbaka hit och låta mig själv släppa taget om mitt rättfärdigande, släppa försvaret, och låta mig själv se vad jag gör och hur jag gör ovillkorligt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga mina reaktioner genom att skuldbelägga andra, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att automatisera detta skuldbeläggande, att göra det så fort en reaktion kommer upp inom mig, att leta efter någon i min värld vars fel jag kan tycka att det är – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte istället sluta rättfärdiga mina reaktioner, och istället hantera dem, röra mig själv och motivera mig själv till att inte längre vara en slav, och en underlägsen följeslagare till dessa reaktioner som kommer upp inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att de reaktioner som kommer upp inom mig inte kan vara mitt ansvar, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda klander för att lägga skulden över på andra, så att jag kan hålla kvar vid min idé inom mig själv om att jag är hjälplös, och jag är utan makt, och utan styrka att förändra någonting som sker inom mig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur detta är en illusion, och att jag använder klander för att rättfärdiga och därmed undvika att ta ansvar för mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att motivera mig själv att ta ansvar för mig själv och släppa taget om klander

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag skapar mer problem och konsekvenser för mig själv när jag rättfärdigar mina reaktioner, och klandrar andra i min omvärld för de reaktioner jag upplever, och att jag istället kan direkt hantera och släppa taget om mina reaktioner, arbeta med dem, och se till att jag inte längre är besatt av reaktioner, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ansvar för mina upplevelser, och se till att jag står stabil inom mig själv, och när irritation dyker upp mig, att jag då i det ögonblicket står upp inom mig, och förlåter reaktionen, och släpper taget om den, och sedan låter mig själv fortsätta min dag utan att vara besatt av en upplevelse som inte är till nytta för någon

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att klandra andra i min omvärld och rättfärdiga mina reaktioner genom att tänka att det inte är mitt fel vad jag upplever, utan att felet ligger med någon annan – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag genom att leva på detta sätt försätter mig själv i en perpetuell, oändligt lång repetition, där jag konstant repeterar mina upplevelser, och aldrig rör mig själv framåt, eftersom jag inte tar ansvar för mina upplevelser och ser till att jag ger mina upplevelser riktning, och dirigerar dem

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att öva mig själv på att när irritation dyker upp inom mig, att genast i det ögonblicket ge upplevelsen riktning och dirigera den, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta med att dirigera mig själv genom att istället rättfärdiga min reaktion och klandra en annan såsom att ha skapat min reaktion, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag är fullt, helt och hållet ansvarig för det som pågår inom mig, och i min värld, och att rättfärdiganden och klander endast är en illusion, en väldigt konsekvensfylld illusion, eftersom jag skapar konsekvenser för mig själv istället för att dirigera punkten effektivt här så fort den kommer upp inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte kvantifiera min process genom att när jag upplever irritation inom mig, att då genast ta ansvar för detta, och dirigera punkten, och göra detta till en vana i förhållande till alla upplevelser och reaktioner som dyker upp inom mig på en daglig basis – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att göra det till en vana inom mig själv att jag dirigerar reaktioner istället för att låta mig själv gömma undan reaktionerna, och försöka avvakta och låtsas som om reaktionerna inte existerar, eller som om de är någon annans fel

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag kan gå min process så mycket snabbare, och effektivare om jag låter mig själv hantera reaktionerna som kommer upp inom mig omedelbart, och alltså inte skapar denna långa väntan inom mig, där jag först rättfärdigar mina reaktioner, och klandrar andra för dem, och sedan när de blir oumbärliga, först då hantera dem och leta efter en lösning – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte kvantifiera min process och göra detta aktivt i och som varje andetag genom att se till att jag tar ansvar för mig själv, att när en reaktion kommer upp inom mig, att jag då direkt dirigerar denna, och att jag inte låter mig själv vänta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag tjänar någonting på att rättfärdiga mina reaktioner, och på att klandra andra för mina reaktioner, och att mitt liv på så sätt tydligen blir lättare, och bekvämare, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det motsatta faktiskt är sant, och att det visserligen krävs en liten ansträngning för att driva mig själv igenom mina reaktioner, och hantera dem, men att detta på det stora hela är en liten börda i förhållande till att leva i reaktioner, och röra mig själv i reaktioner, som är en alltigenom fruktansvärt obekväm och jobbig upplevelse att existera inom och som

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag kan göra mitt liv mycket lättare, bekvämare, och enklare genom att omedelbart dirigera och styra de upplevelser som kommer upp inom mig och inte vänta och hålla mig själv tillbaka inombords – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att i varje ögonblick då jag märker att en reaktion kommer upp inom mig, stå i och som förståelsen om att denna reaktionen är mitt ansvar, och att denna reaktionen är den del av mig som jag måste hantera, och styra, och som jag har möjlighet att göra här i detta ögonblick

Självåtaganden

När jag märker att jag blir irriterad, och jag rättfärdigar min irritation, genom att klandra andra i min omvärld, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna reaktion som jag upplever inom mig är mitt ansvar, och att den inte kommer försvinna förens jag hanterat och dirigerat den, och att allt annat är en illusion; således åtar jag mig själv att omedelbart applicera mig själv – ta ansvar för det som kommer upp inom mig – och dirigera vad som kommer upp inom mig – och således inte vänta och låta reaktionen växa tills det att den är oumbärlig och att jag därmed är tvingad att hantera den

Jag åtar mig själv att arbeta preventivt och således omedelbart när en reaktion dyker upp inom mig – ta ansvar för denna – dirigera och styra mig själv som denna reaktion och inte slösa någon tid överhuvudtaget på att klandra och rättfärdiga

När jag märker att jag klandrar en annan, och rättfärdigar vad jag upplever inom mig, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att detta klander, och detta rättfärdigande är någonting jag gör automatiskt och som inte gynnar mig, som inte får mig att expandera och röra mig framåt i livet, utan som håller mig tillbaka i en perpetuell leda – där jag lever i ett slavförhållande gentemot mina inre upplevelser istället för att aktivt stå upp och dirigera dem och inte låta dessa upplevelser kontrollera eller styra mig; således åtar jag mig själv att aktivt stå upp inom mig själv och hantera – dirigera – och styra de upplevelser som kommer upp och således inte längre vänta på att dessa upplevelser ska försvinna – utan jag dirigerar mig själv och släpper taget om dem

Enhanced by Zemanta

Dag 212: Socialitetskaraktären – Omdefiniera Ord (Del 6)

Nu då jag har gått igenom alla dimensioner i socialitetskaraktären är det dags att titta på de ord som varit prevalenta i denna karaktären – och omdefiniera dessa.

De ord som jag återkommande sett då jag arbetat med denna karaktären är vänskap, och trevlig – så dessa ord ska jag omdefiniera.

Vänskap

Nuvarande definition på ordet i världen

1. The quality or condition of being friends.

2. A friendly relationship: formed many new friendships over the summer.

3. Friendliness; good will: a policy of friendship toward other nations.

Hur jag har upplevt/förstått/levt ordet

Vänskap är någonting jag sätt som värdefullt i mitt liv – såsom någonting viktigt, och som gör mig till en mer respektabel, och erkänd människa. Så – därför har jag spenderat en stor del av mitt liv att söka efter vänskap – och få känna mig själv inkluderad av en viss människa, eller grupp av människor.

Det är intressant att jag aldrig tänkt på att vara vän med mig själv – och att etablera vänskap med mig själv – istället för att söka vänskap från andra människor. Detta är i vart fall någonting som jag missat – och istället har vänskap varit någonting som jag exklusivt sett kunnat ges till mig från andra människor – och jag har sett det som om att jag måste kämpa, och göra mig till för att få ta del av denna vänskap – och jag måste visa mig från ”min bästa sida”.

Vänskap har alltså för mig aldrig riktigt varit en sann vänskap – såsom en slags nära intimitet med en annan människa – utan istället har det varit en symbol för socialt värde.

Ljuda ordet

svenska:
Vän-skap
Väl-skapt
Värld-skapa
Vänlig-egenskap

engelska:
Friendship
Friend-ship
Find-ship
Freed-ship
Free-end-ship

Kreativt skrivande om ordet

Det ljud som jag tycker ringer mest sant om ordet vänskap är ”vänlig egenskap” – vilket då skulle betyda att man lever ordet vänskap genom att stå en och jämlik med en vänlig egenskap – och en vänlig egenskap i detta fallet hade varit att behandla en annan såsom man själv vill bli behandlad – att ge såsom man vill få – och således lever man då vänskap genom att ge till andra människor i ens omvärld precis såsom man själv skulle vilja att de skulle ge tillbaka.

Vänskap blir då inget som exklusivt kan ges av andra människor – utan är någonting som jag kan leva och uttrycka utan att någon annans tillstånd.

Slutgiltig definition

”Vänskap” = Att uttrycka sig själv med andra människor på sånt sätt att man ger såsom man vill få – man uttrycker en vänlig egenskap

Kontrollfrågor

Representerar min definition av ordet vad ordet betyder?

Ja

Är min definition av ordet fri från polaritet?

Ja

Kan jag stå vid min definition av ordet i evigheter?

Ja

Trevlig

Nuvarande definition på ordet i världen

1. Pleasing and agreeable in nature: had a nice time.

2. Having a pleasant or attractive appearance: a nice dress; a nice face.

3. Exhibiting courtesy and politeness: a nice gesture.

4. Of good character and reputation; respectable.

5. Overdelicate or fastidious; fussy.

6. Showing or requiring great precision or sensitive discernment; subtle: a nice distinction; a nice sense of style.

7. Done with delicacy and skill: a nice bit of craft.

8. Used as an intensive with and: nice and warm.

Hur jag har upplevt/förstått/levt ordet

När jag var liten kommer jag ihåg att min mamma brukade referera och bedöma människor med huruvida hon tyckte de var trevliga eller inte. En trevlig människa var en bra människa, och en som inte var trevlig, det var inte en bra människa. Det högsta betyget en människa kunde få var alltså att bli ansedd såsom trevlig av min mamma.

Jag har också anammat detta synsätt, och när jag ser på hur jag kommenterat människor som jag träffat i mitt liv, så kan jag se att jag gjort detta genom att bedöma dem som antingen ”trevliga” eller någonting annat.

Trevlig är alltså i mitt vokabulär för närvarande någonting som är bra – och eftersträvansvärt – och jag har känt mig positivt laddad när jag hört något kommentera eller omnämna mig såsom att vara trevlig – detta har jag tyckt om.

Ljuda ordet

svenska:
Trev-lig
Tre-liv
Trev-lid
Trevande-och-blid

engelska:
Nice
Mice
No-ice

Kreativt skrivande om ordet

Det står klart att ordets ljud tyder på att trevlig är någonting som beskriver en placid, passiv, och tillbakadragen personlighet – alltså – någon som inte står ut – utan som istället har bemästrat färdigheten att vara tilltalande, och omtyckt av alla människor. Och detta uppnås genom att helt enkelt hålla med alla människor, och vara tillmötesgående – och inte på något sätt säga, eller nämna någonting som andra inte skulle hålla med om.

Detta är alltså en ganska trist, och tråkig definition av ordet – och därför måste definitionen av trevlig för ändras – för just nu betyder att vara trevlig i princip att man är villig att kompromissa och förtrycka sig själv för att få andra att tycka om en.

Trevlig borde istället vara att man visade att man står upp för livet – vad som är bäst för alla – och man eftersträvar en värld som är givande, och gynnande för alla varelser i denna existens. Alltså att man står för livet – Till-liv.

Slutgiltig definition

”Trevlig” = Att stå för, agera, och leva på en daglig basis – utifrån en princip av att göra mot en annan såsom man själv vill ta emot

Kontrollfrågor

Representerar min definition av ordet vad ordet betyder?

Ja

Är min definition av ordet fri från polaritet?

Ja

Kan jag stå vid min definition av ordet i evigheter?

Ja

Enhanced by Zemanta

MamaMama-san, in Japan and East Asia, a woman in a position of authority

Dag 198: ”jag är mest lyckad”-karaktären (Del 4)

Idag ska jag fortsätta skriva om ”jag är mest lyckad”-karaktären – och dagens dimensioner blir sinnesskvaller, samt reaktioner – och som tidigare kommer jag applicera både självförlåtelse och självåtaganden.

För att förstå denna blogg föreslår jag att du läser även de tidigare bloggar som jag skrivit ifråga om denna punkten.

5) Sinneskvaller

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att prata inom mig själv – att ”jag ska visa alla att jag är bäst på vad jag gör” – i tron att om jag visar alla att jag är bäst på vad jag gör – då kommer jag att känna mig själv som hemma, och då kommer jag kunna koppla av – och då kommer jag kunna känna mig själv hel inom och som mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag kan vara hel, och tillfreds med mig själv utan att behöva bevisa mig själv inför andra att jag är bäst på någonting

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som, och röra mig själv utifrån sinnesskvallret att ”jag måste se till att jag vet vad jag gör, så att jag inte begår några misstag” – i rädslan att om jag begår ett misstag då kommer jag inte längre kunna se mig själv som en vinnare, och då kommer jag inte längre känna mig själv lika bra, och lika framgångsrik som innan – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det är meningslöst att söka efter att få vara bäst – för det är ingen substantiell och faktiskt punkt som är del av mig som jag kan ta med mig – och leva som oavsett var jag är – utan det är en punkt som jag måste bevisa inför andra – och således hela tiden tävla för att kunna uppnå – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa taget om begäret att vinna – och istället leva och uttrycka mig själv villkorslöst – och avslappnat här med och som min mänskliga fysiska kropp

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som sinnesskvallret att ”jag gillar inte när någon annan kan något bättre än mig – för jag känner mig så dålig då” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att den enda anledningen till att jag känner mig dålig – är för att jag tillåter och accepterar mig själv att definiera mig själv i förhållande till andra människor – och tävla med andra människor – i tron att jag måste existera i en polaritet inom mig själv av att antingen vara en vinnare, eller vara en förlorare – istället för att se, inse och förstå att jag behöver inte vara någotdera av dessa – utan jag kan istället acceptera mig själv här – och leva här utan att försöka vara någonting mer eller mindre än mig själv

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som sinnesskvallret av att ”jag kan inte ha fel nu – då förlorar jag ju!” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att lägga vikt, och värde vid att ha rätt – och vid att andra ser mig såsom att jag har rätt – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att istället för att försöka ha rätt – helt enkelt uttrycka mig själv och roligt med mig själv – och ge mig själv ögonblicket till att utforska mig själv – och vara avslappnad och bekväm här med och som min mänskliga fysiska kropp

5. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som sinnesskvallret att ”jag är nog den mest intelligenta, och vältaliga personen här inne!” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att istället för att vara här med och som min mänskliga fysiska kropp – och uttrycka mig själv – och ge av mig själv genom att helt enkelt leva utan rädsla – att istället bli besatt och helt fokuserad att försöka vinna gentemot andra genom att prestera bättre än vad andra gör – och sedan använda mina jämförelser inom mig själv för att skapa en upplevelse och en känsla av mig själv av att vara överlägsen

Självåtaganden
1. När jag märker att jag medverkar i och som sinnesskvallret att ”jag ska visa alla att jag är bäst på vad jag gör” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det finns ingenting att hämta i att visa mig själv att vara bättre än någon annan – för hur bra jag än är så är jag fortfarande kvar med mig själv här – och ingenting har faktiskt ändrats i mitt förhållande till mig själv; således åtar jag mig själv att sluta försöka vinna över andra – och sluta definiera mig själv i förhållande till energier, och upplevelser av att vinna – och vara bättre än vad andra är – och istället uttrycka mig själv här med och som min mänskliga fysiska kropp i enhet och jämlikhet

2. När jag märker att jag medverkar i, och rör mig själv utifrån sinnesskvallret att ”jag måste se till att jag vet vad jag gör, så att jag inte begår några misstag” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att bara om jag är rädd för att göra bort mig, och rädd för att förlora kommer denna typen av sinnesskvaller existera inom mig – och i detta förstår jag att det är tråkigt, och väldigt dumt att existera i en sådan upplevelse av mig själv eftersom det gör att jag inte uttrycker mig själv och lever mig själv till min fulla potential – således åtar jag mig själv att uttrycka, och röra mig själv här utan rädsla – utan skam – utan genans – utan nervositet – och acceptera mig själv och stå här med och som mig själv utan att låta rädsla hålla mig tillbaka

3. När jag märker att jag medverkar i och som sinnesskvallret att ”jag gillar inte när någon annan kan något bättre än mig” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det spelar ingen roll om någon annan är bättre än mig – för rent praktiskt och fysiskt påverkar inte detta mig – jag kan fortfarande ha roligt, och glädjas åt mig själv när jag gör det jag gör oavsett hur jag står mig i jämförelse med någon annan – således åtar jag mig själv att sluta tänka på vad andra gör, och inte gör – och istället fokusera på att uttrycka mig själv här med och som min mänskliga fysiska kropp – och istället för att jämföra mig själv med andra – istället ha roligt och glädjas åt vad jag gör – och se hur jag kan förbättra mig själv – men inte för att jag tror att jag måste vinna ha vara bättre än någon annan

4. När jag märker att jag medverkar i och som sinnesskvallret att ”jag kan inte ha fel nu – då förlorar jag ju!” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det är inget dåligt, eller negativt att förlora – att förlora är faktiskt endast en mental upplevelse skapad utifrån jämförelse, och idéer om att vissa är bättre än andra – och att det är på något sätt hedervärt att vara bättre än vad någon annan är; således åtar jag mig själv att sluta att vara rädd för att förlora i tävlingar som inte ens existerar – och jag åtar mig själv att istället har roligt och hänge mig själv till vad jag gör utan att jämföra mig själv med någon annan

5. När jag märker att jag medverkar i och som sinnesskvallret att ”jag är nog den mest intelligenta, och vältaliga personen här inne!” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – intelligens är en definition som är skapad av systemet – av hur duktig man är på att passa in i och lära sig de sakerna som systemet förväntar sig av en att man lär sig – och att det faktiskt inte säger någonting om vem man är – och huruvida man faktiskt är en person med heder och integritet – således åtar jag mig själv att sluta värdesätta intelligens, och att vara valtalig – och istället se på mig själv för vem jag är – och se på andra utifrån vilka de är som människor – och se vilka principer jag/dem lever utifrån och hur vi hanterar oss själva

6) Reaktioner

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att reagera i och som avundsjuka när jag känner det som om att någon annan gör bättre ifrån sig än vad jag gör, säger bättre saker, eller verkar vara mer intelligent än mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jämföra mig själv med människor i min värld, och tro att dessa jämförelser är korrekta avbildningar av verkligheten – och är en korrekt förståelse av vad som är här – istället för att se, inse och förstå att det jag jämför med är endast mina egna fördömanden och idéer om vad som är här – som alltså inte är objektivt verkliga

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli avundsjuk när någon verkar ha ett roligare, och mer givande liv än mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka tävla med andra om vem som har det roligaste, och mest intressanta livet – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag måste ha det roligaste livet annars är jag misslyckad – och mitt liv är inte värt någonting

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli avundsjuk, och känna mig själv underlägsen – när någon i min omgivning verkar ha ett mer hektiskt liv än vad jag har – och göra mer med sitt liv än vad jag gör – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka tävla med andra om vem som har det mest unika och speciella livet – i tron – att om jag är ansedd av andra såsom att ha det mest unika, och speciella livet – att detta då gör mig till en bättre och mer värdefull människa än andra

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som avundsjuka, och tro att denna avundsjuka som kommer upp inom mig betyder att jag har misslyckats – och att jag inte vunnit och presterat så bra som jag borde ha gjort – och att jag därför måste kämpa mer, och se till att jag verkligen lär mig själv att vinna – istället för att se, inse och förstå att problemet är att jag börjat tävlat till att börja med – och att jag jämfört mig själv med vad andra gör, hur andra uttrycker sig själva, och vad andra säger – istället för att tillåta och acceptera mig själv att uttrycka mig själv ovillkorligt och utan att jämföra mig själv med vad andra gör och inte gör

5. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte sluta titta på andras liv – på andras prestationer – på andras drömmar – på andras tankar – och istället titta på mig själv och ge mig själv uppmärksamhet – och fråga mig själv hur det är jag vill leva – vad det är jag vill göra – vad det är som jag är nöjd respektive inte nöjd med – och hur det är jag skulle vilja ändra mig själv för ingen annans skull än min egen

Självåtaganden
1. När jag märker att jag reagerar i och som avundsjuka när jag känner det som om att någon annan gör bättre ifrån sig än vad jag gör, säger bättre saker, eller verkar vara mer intelligent än mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att avundsjuka existerar endast där självfördömande – jämförelse – och en känsla av att själv inte duger – existerar – för endast där finns grogrund för att titta på andra och vilja vinna över, och vara som andra är istället för att leva och vara som själv här; således åtar jag mig själv att sluta titta på andra och istället vara med och som mig själv här – i och som varje andetag

2. När jag märker att jag blir avundsjuk på en annan för att denna verkar ha ett roligare, och mer givande liv än mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att min avundsjuka uppstår från mitt eget hat mot mig själv – såsom hur jag brukar trycka ned mig själv och tänka att jag inte duger, och att jag måste prestera och bli mer för att kunna vara tillfreds med mig själv – således åtar jag mig själv att sluta vara så mot mig själv – och istället öva mig på att uppskatta mig själv och se mina styrkor – och vara tacksam för mig själv – och inte bara hitta dåliga saker om mig själv som jag tycker att jag inte gör tillräckligt bra

3. När jag märker att jag blir, och känner mig själv avundsjuk, och underlägsen för att någon i min omgivning verkar ha ett mer hektiskt liv än vad jag har – och göra mer med sitt liv än vad jag gör – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – vad andra gör med sina liv ska inte spela någon roll för vem jag är inom och som mig själv – och jag ska göra det jag gör för mig själv – och självmotiverat och inte för att försöka bevisa mig själv för någon annan – och försöka visa upp någon slags bild av vad mitt liv är och innehåller för andra; således åtar jag mig själv att sluta skådespela och försöka visa upp mig själv såsom att ha ett unikt och speciellt liv – och jag åtar mig själv att istället vara mig själv – och uttrycka mig själv naturligt här i och som mitt andetag och utan att försöka vara eller göra någonting mer

4. När jag märker att jag tar det personligt att jag blir avundsjuk – och tror att den avundsjuka jag upplever indikerar att jag misslyckats – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att den avundsjuka som kommer upp inom mig endast är en konsekvens – och ett program – som jag skapat utan att vara medveten om vad jag faktiskt gjort – och således är det ingenting att ta personligt eller definiera mig själv i förhållande till – och således åtar jag mig själv att sluta definiera mig själv i förhållande till vad som kommer upp inom mig – utan istället andas och ta mig själv tillbaka hit till min mänskliga fysiska kropp

5. När jag märker att jag tittar på andras liv, och andras prestationer, drömmar, och tankar – och jämför mig själv med detta – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att vad andra gör har ingenting att göra med mig – eftersom jag gör det jag ser är effektivt, och fungerar, och måste göras i mitt liv – och det är ingenting att tävla eller jämföra mig själv med – det handlar om praktiska handlingar och ingenting mer – således åtar jag mig själv att leva mitt liv utan att vara bekymrad och nervös för att jag inte lever mitt liv lika bra som andra kan tänkas göra

accepterThe Free Dictionary: One that accepts: an accepter of fate.

Dag 163: Studieteknik

Självskriverier

Idag har jag precis som föregående dag studerat. Och jag har faktiskt lyckats stoppa många av mina rädslor som kommer upp när jag sätter mig bakom mina böcker och börjar läsa. Om du läst denna blogg de senaste dagarna vet du att jag redan arbetat med denna punkt – och om du inte läst mina tidigare bloggar om denna punkt kan du göra det här: Dag 161: Prestationsångest, Dag 162: Tidsspararkaraktären

Det återstår dock fortfarande en del rädslor. En rädsla som kom upp idag var då jag satt och läste en av mina böcker – som var väldigt stor och tjock. Jag hade bestämt mig för att jag skulle läsa ut hela boken, men det visade sig att det tog längre tid än vad jag trodde. Så ungefär vid kl. 4 såg jag att det skulle bli svårt att hinna läsa klart den om jag samtidigt skulle göra anteckningar vid sidan av. Då bestämde jag mig för att strunta i att göra anteckningarna och bara läsa boken. Och när jag tog detta beslutet kom rädslan, och ångesten upp inom mig – ”men shit! Tänk om jag inte kommer ihåg vad jag har läst till provet!” – jag lät mig inte styras av denna tanken, utan jag satte mig och läste min bok utan att anteckna. Men detta visar att det fortfarande finns rädsla inom mig som måste förlåtas och tas bort.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, rädsla, och nervositet inför att jag ska använda mig själv av fel studieteknik, och att detta ska bestraffa mig – eftersom jag när jag sitter och skriver provet då inte har någon aning om vad jag ska skriva, eftersom jag glömt bort all information

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, rädsla, och nervositet inför att jag inte ska skriva bra på mitt prov, och därmed inte klara av att få ett arbete i denna världen där jag kan tjäna mycket pengar – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det finns viktigare saker än att bara skaffa ett bra arbete, vilket är att bli effektiv, och duktig på att använda juridiken att driva processer, och faktiskt göra en effektiv skillnad i och som denna världen; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se min utbildning såsom en möjlighet för mig att bli mer effektiv på kunna använda lagen, och inte som någonting som är en port för mig att få ett bra arbete vid ett senare tillfälle

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att där det finns rädsla – där finns också självintresse – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa, och nära ett självintresse, och ett begär om att få lyckas i mitt liv – och att få så pass bra betyg att alla människor i min verklighet tycker att jag har gjort bra ifrån mig, och att jag förtjänar att få anseende – och bli sedd såsom att vara en smart, och intelligent människa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att önska, och ha ett begär om att få hävda mig själv inför mina föräldrar – och få visa att jag är duktig på vad jag gör, och att jag har möjligt att läsa, och förstå lagen på ett sätt som ingen annan kan göra – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka kärlek, och respekt från mina föräldrar genom att göra bra ifrån mig i skolan – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att gå igenom min utbildning utan att ha någon förhoppning, eller något begär – utan istället ett praktiskt mål som inte laddat med någon slags upplevelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja, och ha ett begär om att utstråla och visa mig själv inför andra såsom en intelligent, och smart människa som är duktig på att studera – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att på grund av detta begäret, och denna önskan – skapar jag även rädslan inom mig själv av att bli sedd som trög, dum, och utan någon som helst intelligens – och således kompromissar jag, och förminskar jag mig själv genom att jag inte tillåter och accepterar mig själv att vara mig själv – och att leva här i och som andetaget – som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i mitt sinne, och inom mig själv skapa bilder, och framtidshopp om hur mitt liv ska bli i framtiden – och om hur jag ska eventuellt uppleva mig själv i framtiden – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter, och jaga efter att få bli erkänd såsom en stark, och framgångsrik individ som är bättre än vad andra individer är – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva och uttrycka mig själv här – och att gå min process – och att göra mina studier utifrån den praktiska utgångspunkt att jag ska utveckla min förståelse om lag och juridik så att jag kan använda denna till att göra en skillnad i denna världen till fördel för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv genom att hålla kvar vid förhoppningar, och begär om att få bli någonting i denna världen – och få ha något slags speciellt, roligt och unikt liv – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge upp alla begär, förhoppningar, och framtidsplaner – och istället leva här utan att separera min tillit till mig själv in i någon slags alternativ drömverklighet i mitt huvud – och istället leva HÄR praktiskt och fysiskt i och som varje andetag

Självåtaganden

När jag märker att jag känner ångest, rädsla, och nervositet inför at jag använder fel studieteknik – och att jag därför inte kommer komma ihåg någonting när jag väl skriver provet; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att rädsla begränsar och håller mig tillbaka – och om jag tillåter mig själv att följa min rädsla så kommer jag aldrig pröva någonting nytt för att se hur det fungerar utan vara fast i såsom jag alltid gjort saker; således åtar jag mig själv att bryta mig själv fri från min rädsla och pröva att plugga på mitt prova på ett nytt sätt – och se hur det går på mitt prov – och inte frukta att jag kommer få ett dåligt resultat på mitt prov

När jag märker att jag upplever ångest, rädsla, och nervositet inför att jag inte ska skriva bra på mitt prov – och därmed inte klara av at få ett arbete i denna världen – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det är irrelevant att frukta hur saker och ting kommer att gå, eftersom det är någonting som jag rent faktiskt inte har någon absolut kontroll över, varför det är bättre att andas och ta ett andetag i taget; således åtar jag mig själv att handskas med problem och situationer när de dyker upp – och inte oroa mig själv för dem innan de ens finns

När jag märker att jag skapar, och när ett självintresse om att få lyckas i mitt liv – och få så pass bra betyg att alla människor i min verklighet tycker om mig, och ger mig uppmärksamhet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – begär föder rädsla – självintresse föder rädsla – och rädsla föder begränsning – och begränsning suger musten ur mig; således åtar jag mig själv att släppa mitt hopp och begär om ett lyckat liv – och istället leva HÄR i och som varje andetag – till fullo och utan någon framtidsdröm

När jag märker att jag drömmer om, och medverkar i och som ett begär om att få hävda mig själv inför mina föräldrar – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns absolut ingenting att hämta i att få mina föräldrars erkännande – det är bara en momentan upplevelse av att känna mig omtyckt; således åtar jag mig själv att istället för att söka efter momentana upplevelser att istället fokusera på att etablera mig själv här en och jämlik – såsom en oändlig orubblighet och tystnad i varje ögonblick

När jag märker att jag vill, önskar, och har ett begär om att få utstråla och visa mig själv inför andra såsom en intelligent och smart människa som är duktig på att studera – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns ingenting att hämta i att få andra att tro att jag är duktig – det är en illusion att känna mig själv glad för att jag tror mig själv vara uppskattad av andra; således åtar jag mig själv att sluta försöka presentera mig själv som något jag inte är – och istället leva som mig själv här autentiskt och utan att göra mig själv till

När jag märker att jag medverkar i mitt sinne, och inom mig själv skapar bilder och framtidshopp om hur mitt liv ska bli – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att ett begär om en viss framtid enbart kommer begränsa mig eftersom jag inte kommer längre vara öppen och tillgänglig för alla möjligheter här; således åtar jag mig själv att leva i ögonblicket – som ögonblicket – och ha en praktiskt plan för framtiden men som jag inte är låst eller definierad av – eller tänker på

När jag märker att jag begränsar mig själv genom att hålla kvar vid förhoppningar, och begär om att få bli någonting i denna världen; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns ingenting att bli i denna världen – eftersom idén om att bli någonting är en illusion eftersom alla som blir någonting ändå en dag slutar som jord – alltså en slags substans som är oändlig och alltid densamma – och således åtar jag mig själv att inte definiera mig själv utifrån min form, utifrån vad jag gör såsom mitt yrke, utifrån vad jag studerar – utan istället leva här en och jämlik med mig själv som substans – som min mänskliga fysiska kropp

Nala SeWookieepedia: Nala Se was a female Kaminoan who lived during the Clone Wars.

Dag 143: Gör Det Då!

Självskriverier

Idag har jag haft problem med att hålla fast vid mitt åtagande att sova enbart sex timmar per natt. Problemet ligger i att jag inte går upp direkt när min väckarklocka ringer, och att jag sedan när jag gått upp oftast går och lägger mig i soffan för att läsa någonting – vilket nästan alltid leder till att jag somnar, och inte får särskilt mycket läst.

Så – den punkt jag vill arbeta med idag är – hur – det kommer sig att jag inte stiger upp direkt på morgonen – och hur – det kommer sig att jag lägger mig soffan för att läsa. Detta hur har att göra med att jag inte gärna vill uppleva mig själv obekväm, vilket jag gör när jag förändrar mina sömnvanor, och när jag sätter mig själv i min stol – vid mitt skrivbord – direkt efter att jag vaknat på morgonen.

Istället för att gå igenom denna obekvämlighet tar jag beslutet att jag helt enkelt inte vill, och så gör jag om det som jag bestämt mig för att inte gör. Men – trägen vinner – det är bara att stå upp igen och placera nya självåtaganden att leva och korrigera mitt beteende.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vilja gå igenom det motstånd, och den obekvämlighet jag känner inför att vakna på morgonen – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra det till en vana att direkt ge upp, och sabotera mig själv så fort jag möter en punkt i min verklighet som är svår, eller obekväm att ta mig igenom

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vilja pressa mig själv fysiskt i att ändra mina fysiska beteenden – och känna att jag inte har den disciplin och den bestämdhet som krävs för att klara av och ändra mina fysiska beteenden; istället för att se, inse och förstå att det är bara jag som kan bestämma mig själv för att jag har den fysiska kraft, och styrka som behövs för att ändra mig själv – och att det bara är jag som kan disciplinera mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ifrågasätta mig själv när jag säger till mig själv på morgonen då jag vaknar att ”jag kan väll bara somna om, jag är ju så trött” – och således säga till mig själv istället att ”nej nu jävlar går jag upp – för då kommer jag få så mycket mer tid denna dagen – jag kommer vara mer stabil inom mig själv – och jag kommer få gjort det jag bestämt att jag ska göra”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vilja göra någonting som kräver disciplin, ansträngning, tålamod, och bestämdhet – utan bara vilja göra sådana saker som är enkla, som är lätta och som jag redan kan göra utan några problem; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att utmana mig själv att göra saker som jag tycker är svåra – att göra saker som jag tycker är obekväma – att göra saker som jag är rädd för – att göra saker som jag inte vill göra – och således expandera mig själv och växa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv övertala mig själv att inte göra någonting som jag tycker är svårt, och som jag är ovan med – och som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda som övertalningsmetod inom mig själv att ”jag inte kan” – ”det kommer säkert inte gå bra ändå” – ”jag kan ju vänta med att ändra denna punkten” – ”jag kan ju göra denna punkten någon annan gång” – istället för att säga ”NEJ – FUCK OFF TANKAR– NU GÖR JAG DETTA!

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte disciplinera mig själv, och vara hård mot mig själv i det att jag slutför, och gör klart det jag tar mig för – och jag går igenom mina beslut och manifesterar mina beslut till min fysiska verklighet; och således i fråga om sömn – så ändra jag mitt sömnbeteende såsom jag bestämt mig för att ändra mitt sömnbeteende

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vara ärlig mot mig själv och se, inse och förstå – att i de delar av mitt liv där jag sett att jag velat förändra mig själv, och bygga om mig själv – och jag vetat exakt hur jag skulle göra detta – har jag faktiskt aldrig gått igenom den obekvämlighet det innebär att ändra mitt fysiska beteende; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att den obekvämlighet jag upplever är rädsla inför det nya – rädsla inför att jag inte ska klara av det – rädsla inför att jag inte vet hur jag ska göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, och leva varje dag som en utmaning att leva mig själv som perfektion – och ta beslut som är bäst för mig, och bäst för alla andra i min värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte stoppa mig själv när jag märker att jag medverkar i rättfärdigande tankar, och att jag börjar prata med mig själv för att få undvika någonting, eller inte behöva göra någonting; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att lyssna på dessa tankar, och låta mig själv styras av mitt obehag – och ta beslut utifrån mitt obehag – istället för att ta beslut HÄR – en och jämlik – och ta beslut utifrån sunt förnuft och utifrån vad som är bäst för mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som rättfärdiganden inom mig själv – som kommer upp när jag står inför en punkt att ändra mig själv – där jag således tänker till mig själv att ”jag kan ju vänta med att ändra mig” – ”jag är nog inte tillräckligt stark för att ändra mig just nu” – ”det blir nog bättre om jag väntar lite” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att detta endast är ett försök av mig att rättfärdiga mina rädslor – att rättfärdiga min ångest – och att rättfärdiga mina försök att inte ändra mig själv; och således åtar jag mig själv att driva mig själv igenom och inte lyssna på dessa tankar – utan rent faktiskt ändra på mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det finns absolut ingenting att vänta på – och att jag kan vänta på mig själv i en evighet, eftersom det är jag som bestämmer att jag ska vänta – istället för att jag faktiskt agerar och gör vad som måste göras

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte agera, och göra det som måste göras

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag ska kunna förändra mig själv utan att faktiskt GÖRA någonting – och i detta ser, inser och förstår jag att för att förändra mig själv måste jag GÖRA någonting – och rent PRAKTISKT styra min kropp – styra mina ord – och ändra mig själv

Självåtaganden

När jag vaknar på morgonen och jag känner motstånd, och obekvämlighet inför att gå upp – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag ska ändra mig själv – och ändra mina sömnvanor – måste jag ta ett beslut NU – och faktiskt gå upp ur sängen NU; således åtar jag mig själv att gå upp ur sängen i samma ögonblick som mitt alarm ringer, eller när jag vaknar av egen maskin

När jag märker att jag tänker att jag inte kan pressa mig själv fysiskt att ändra mina fysiska beteenden, eftersom jag tydligen inte har den disciplin och bestämdhet som krävs – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är jag som bestämmer om jag har den disciplin, eller bestämdhet som krävs – och att det är någonting jag bestämmer I DETTA ÖGONBLICK då jag står inför beslutet att ändra på mig själv; således åtar jag mig själv att leva bestämdhet, och disciplin – och att fysiskt ändra på mitt beteende och att fysiskt ändra sättet jag lever och uttrycker mig själv på

När jag märker att jag säger till mig själv då jag vaknar på morgonen – ”jag kan väll bara somna om, jag är ju så trött” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att detta är rättfärdigande – och att jag försöker styra mig själv bort från att faktiskt ändra mig själv; och således åtar jag mig själv att stå upp inom och som mig själv och att ändra mig själv – att säga ”fuck you rättfärdigande! Nu ändrar jag mig själv” – och sedan leva detta

När jag märker att jag inte vill göra någonting som kräver disciplin, ansträngning, tålamod och bestämdhet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår – att det är bara förprogrammering att jag inte vill göra det som krävs disciplin, ansträngning, tålamod, och bestämdhet – och att detta således inte är någonting jag behöver lägga värde vid, utan att jag kan ändra mig själv och helt enkelt göra det som måste göras; således åtar jag mig själv att göra det som måste göras – och att driva mig själv till att bli klar med mina projekt, och att så fort motstånd, eller obekvämlighet dyker upp inom mig – att då driva mig själv igenom denna upplevelse av och som mig själv

När jag märker att jag övertalar mig själv att inte göra någonting jag tycker är svårt, och som jag är ovan med – och som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag lever denna typ av rädsla, och nervositet inför att göra nya saker, så begränsar jag mig själv något fruktansvärt – således åtar jag mig själv att driva mig själv igenom obekvämlighet, och göra sådant jag tycker är svårt, och sådant som jag är ovan med – och helt enkelt göra det som krävs och det som måste göras

När jag märker att jag inte vill slutföra, eller göra klart någonting som jag tagit mig för – och att jag försöker maska mig ur detta genom att säga att jag är trött, jag inte orkar, och att jag inte kan – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag kan göra det jag mig beslutar mig för att göra, och det jag sedan rent faktiskt GÖR; således åtar jag mig själv att ta beslut – att disciplinera mig själv och sedan leva beslutet och driva mig själv igenom allt motstånd

När jag märker att jag ger efter inför obekvämlighet, eller motstånd – och inte går igenom de beslut jag tagit, och gör dessa beslut till verklighet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag åtar mig själv att göra mina beslut verklighet vad som än krävs – och att om jag ger efter inför obekvämlighet, och motstånd – att genast stå upp inom mig själv och börja gå igen – och att aldrig ge upp tills det att jag är klar

Jag åtar mig själv att stå upp varje morgon och se varje dag som en utmaning att leva mig själv som perfektion och vad som är bäst för alla – och att manifestera och skapa mig själv som det levande ordet i praktisk applikation

När jag märker att jag börjar prata inom mig själv på ett sätt där jag försöker undvika att göra det som krävs, och att undvika att göra det som jag har bestämt mig för att göra – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är NU jag MÅSTE STOPPA MIG SJÄLV – det NU ELLER ALDRIG – och således åtar jag mig själv att stoppa mig själv och att driva mig själv igenom allt motstånd, och all obekvämlighet – och göra det som är bäst för alla

När jag märker att jag står inför en punkt att förändra mig själv – och att jag börjar tänka att ”jag kan ju vänta lite” – ”jag behöver inte göra det just nu” – ”det finns ännu tid kvar” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inse och förstår att det är HÄR jag måste ändra på mig själv – det är HÄR – jag måste dirigera mig själv om jag någonsin vill kunna ändra mig själv, vilket jag naturligtvis vill; således åtar jag mig själv att HÄR göra beslutet och leva beslutet att ändra mig själv och säga ”FUCK YOU” till alla uppskjutandetankar som dyker upp inom mig

Jag åtar mig själv att sluta vänta på att någonting ska hända – och att se till att någonting händer – genom att jag rör min mun, mina ben, mina armar, och min kropp att förändras i och som varje ögonblick

Jag åtar mig själv att SKAPA och GÖRA förändring och att sluta hoppas att förändring kommer att dyka upp av sig självt – jag ser, inser och förstår att jag måste vara – och LEVA förändring – för att förändring skall kunna inträffa

Dag 121: Ta Ett Beslut

Självskriverier

Idag kommer mina skriverier handla om ilska och frustration – eftersom jag på senaste tiden upplevt mycket av detta. Det är intressant att denna ilskan, och frustrationen kommer upp då jag ser människor göra, och leva mycket specifika handlingar – och vad jag ser en annan göra i dessa handlingar är att de inte tar hand om sig själva, och de värnar inte om sig själva, och de lyssnar inte på sig själva – utan de gör någonting enbart för en känslans skull – för att det ska kännas skönt, härligt och positivt.

Så, jag har börjat titta runtomkring i min värld hur jag existerar och lever ut samma punkt – hur jag tar beslut, och agerar utan att fråga mig själv vad som är bäst för mig; och en sak som jag redan sätt är att jag många gånger tar mina studier till överdrift – och lägger jättemycket tid på mina studier, och därigenom ger jag mig själv ingen tid att göra sådant som jag tycker är roligt, eller som jag vet är viktigt, och måste göras.

Däröver har jag även beskådat att jag ofta inte tillåter och accepterar mig själv att spendera pengar på sådana saker som jag tycker om, och vet är bra för mig – och framförallt handlar det då om mat. Ofta tillåter jag inte mig själv att köpa någon viss typ av mat eftersom jag tänker att ”jag måste spara pengarna” – och detta är någonting som jag hållit på med sedan jag var liten. Och ofta har jag sparat ihop mina pengar till någon stor teknologisk pryl, men det var mycket jag fick offra för att kunna få den där prylen – och framförallt var det mitt välbefinnande vad det gäller min möjlighet att köpa sådana saker som är stöttande, och hjälper min kropp.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte bry mig om mig själv, och lyssna på mig själv – och värdesätta mig själv – och att istället för att ta beslut som är bra för mig, och min kropp – att istället ta beslut som hedrar energi

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag tar ett beslut, och när jag handlar i min värld – att låta det första jag beaktar vad huruvida jag kommer få ut någonting av det – såsom någon slags energi, eller upplevelse – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att fråga mig själv vad som är bra för mig – vad som fungerar för mig – och vad som är nyttigt för mig – för att på så vis ta beslut varigenom jag stöttar mig själv, och gör mig själv mer effektiv i mig själv och i min värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lära känna mig själv, utan istället ta mig själv för givet – och ta beslut, och agera i min värld utifrån en utgångspunkt av att vilja uppleva energier – känna mig själv positiv, och laddad – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att agera, och leva här – och ta beslut här i och som detta ögonblick i beaktande av vad som är praktiskt, och fysiskt bäst för mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga upplevelser och energier – att jaga mål och drömmar – och i huvudsak existera inom och som mitt huvud, och se mitt liv utifrån en utgångspunkt av att jag är mina tankar – istället för att lära känna mig själv här såsom min mänskliga fysiska kropp – och ta beslut här såsom min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ignorera mig själv, och att inte känna det som värt det – att lära känna mig själv, och att agera och handla på ett sådant sätt att jag stöttar mig själv – genom att tänka att det är jobbigt att ändra mina ingrodda vanor, och att jag hellre vill fortsätta att leva, och göra som jag alltid har gjort i mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lyssna på mig själv, utan istället ta mig själv för givet – och således göra saker och ting som jag kanske inte har tid med, eller behöver göra – endast för att jag känner att jag vill göra dem

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att etablera en övertro till känslor, och upplevelser – och tro att om någonting känns bra så betyder detta per automatik att det måste vara bra – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att undersöka de fysiska konsekvenserna av mitt handlande, och i detta se, inse och förstå att jag inte kan lita på någonting sådant som känns bra – utan jag måste faktiskt veta att vad jag är bra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att missbruka mig själv så att jag ska kunna uppleva känslor, och energier – och ta beslut som jag vet inte är bra för mig själv, och min kropp – eftersom jag känner och upplever att jag måste ha en energiupplevelse; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att disciplinera mig själv att alltid vara stabil, och konsekvent i hur jag tar mina beslut – nämligen att jag lyssnar på mig själv, och min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda mig själv som ett redskap att uppnå, och uppleva diverse energiupplevelser – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva här – en och jämlik – och således inte skapa, och bygga mig själv, och mitt liv till att bli ett evigt sökande efter nästa energiupplevelse – utan istället leva och uttrycka mig själv här – i och som andetaget – och inte söka efter en upplevelse utan vara stabil inom och som mig själv i varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag inte kan förändra mig själv, och att tro att det är lönlöst att jag ens försöker – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som självdestruktiva, och komprometterande beteenden – i tron att jag inte kan förändra dessa – och inom mig själv att ”det är inte ens lönt att jag försöker, för jag klarar det ändå inte” – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att stå upp här – och se, inse och förstå att jag faktiskt kan klara av att förändra mig själv – men att jag måste ta beslutet att verkligen göra detta

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att när jag märker att jag vill ta ett beslut för att hedra energi, och upplevelse – att i det ögonblicket stoppa och ändra mig själv – och förbli här som min kropp och ta ett beslut som är bäst för mig, och min kropp

Jag åtar mig själv att inte beakta energi och upplevelse när jag tar ett beslut, utan istället fråga mig själ vad som är bra för mig, vad som fungerar för mig, vad som är effektivt – och således tvinga mig själv att ta ett beslut som är fysiskt och praktiskt i sin utgångspunkt

Jag åtar mig själv att när jag upplever att jag vill ta ett beslut för att känna mig positivt laddad, och upphetsad – att genast stoppa mig själv, ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka hit – och i detta åtar jag mig själv att ta ett beslut som är praktiskt och fysiskt – där jag beaktar vad som är fysiskt, och praktiskt bäst för mig själv och inte det som känns bäst

Jag åtar mig själv att när jag märker att jag ser och definierar mig själv såsom mina tankar – att genast stoppa mig själv, att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och i detta åtar jag mig själv att se, inse och förstå att jag är min mänskliga fysiska kropp – och att mina tankar inte är fysiskt riktiga, utan endast så riktiga som jag gör dem till

Jag åtar mig själv att när jag ser att jag vill ge upp – och att jag inte vill ändra på mig själv för att jag tycker det är jobbigt och ansträngande – att genast i det ögonblicket stoppa mig själv, att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och detta åtar jag mig själv att ändra på mig själv, och att trycka mig själv igenom motvilja, motstånd, och obekvämlighet och göra det som krävs för att få detta gjort

Jag åtar mig själv att när jag märker att jag göra någonting som inte är praktiskt effektivt, endast för att jag känner att jag vill göra en sådan sak – att genast stoppa mig själv, och ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och i detta åtar jag mig själv att göra sådana saker som fungerar, och som är praktiskt fysiska och inte bara existerar såsom en upplevelse inom mig själv

Jag åtar mig själv att när jag märker att jag litar på någonting som jag gör – bara för att det känns bra – att genast stoppa mig själv, ta ett andetag och ta mig själv tillbaka hit – och i detta åtar jag mig själv att ifrågasätta vad det är jag gör, och vad konsekvenserna är av vad jag gör – och således inte bara följa efter allt som känns positivt och bra

Jag åtar mig själv att disciplinera mig själv till att vara disciplinerad och konsekvent i det att jag alltid tar min beslut utifrån att beakta vad som är här – vad som är sunt förnuft – vad som är effektivt, och vad som är praktiskt möjligt; och således – när jag märker att jag vill ta ett beslut utifrån energi – i och som begäret av att känna mig själv positivt laddad – då stoppar jag mig själv genast, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och i detta beaktar jag vad som fysiskt är här och tar ett beslut utifrån detta

Jag åtar mig själv att inte se, och leva såsom att mitt enda syfte är att uppleva energier – utan istället se, inse och förstå att det finns mer än energiupplevelser – och att det finns en hel verklighet som väntar på mig här om jag bara tillåter mig själv att släppa taget om mina illusioner och verkligen se vad som är här; och således – när jag märker att jag använder, och lever mig själv såsom ett redskap vars enda syfte är att ackumulera och generera energi – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag åtar mig själv att leva fysiskt och praktiskt här i och som andetaget

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att jag kan förändra mig själv – och att jag kan göra en skillnad för mig själv – och att allt som krävs är att jag verkligen gör det, och att jag verkligen lever mitt beslut att ändra mig själv och stå upp inom och som mig själv för att göra det som måste göras; och således – när jag märker att jag vill ge upp, och att jag tänker att ”det inte ens är lönt att jag försöker för jag klarar det ändå inte” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag åtar mig själv att oavsett hur det kommer gå – att göra det som måste göras här i detta ögonblick för att driva mig själv igenom min upplevelse och verkligen förändra mig själv