Tag Archives: förhållanden

Dag 364: Är han irriterad på mig?

Idag var jag och tvättade min bil. När jag tvättat färdigt bilen startade jag motorn, och påbörjade konststycket att backa ut från min avgränsade tvättkub. Men just vid det tillfället kom inkörandes i tvätthallen, en ganska stor buss, som ganska exakt blockerade min utväg. Jag lade emellertid märke till hur chauffören i det andra fordonet hade en idé om att han skulle köra fram en bit, jag bak en bit, och därmed skulle en liten öppning skapas som jag skulle kunna komma ut genom.

Planen fungerade, och jag kom tillslut ut. Men innan det var där ett ögonblick där jag blev frustrerad på att den här bussen kom och ställde sig mitt i vägen för mig. Jag vill inte visa min frustration för den andra chauffören, och när jag körde förbi honom upplevde jag en ångest för att han skulle kunna se igenom min fasad, och lägga märke till att jag inte var helt stabil.

I ögonblicket då rädslan kom upp inom mig spände jag mina vader, och skulderblad, jag förde min nacke framåt en aning, och böjde mitt huvud neråt. Den kroppsformen jag tog an i ögonblicket var som ett försök att göra mig själv så liten och osynlig som möjligt, så att den här andre chauffören inte skulle lägga märke till mig och den upplevelsen jag hade inombords.

Det är ganska ofta som jag har den här typen av inre konflikter, där jag har en upplevelse som dyker upp inom mig, vanligtvis irritation, frustration eller något liknande, och att jag sedan vill gömma vad jag upplever, och därför blir ångestfylld inför att personer som delar ögonblicket med mig ska lägga märke till vad jag går igenom, och också de reagera, eller känna sig attackerade av mig. Rädslan som ligger i botten, är att jag inte ska bli accepterad och i den eller de andra människorna ha en vän, ett stöd, och någon som ser på mig med gillande ögon. Jag önskar absolut inte få någon ovän.

Och det här med att ha en rädsla inför att få ovänner, det är någonting som också kommer upp ofta i andra typer av situationer. Men i dagens blogg kommer jag att applicera självförlåtelse och självkorrigerande åtaganden på denna dimension av karaktären.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli ångestfylld när jag tror att någon tittar på mig argsint, eller har en reaktion mot mig som består i att personen i fråga tycker jag är jobbig, och irriterande – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig hotad, och under attack när en annan person är arg, eller frustrerad, och försöka gömma mig själv, och hålla mig tillbaka, så att jag inte ska bli observerad, och komma under en annan persons ogillande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva ångest inför att människor i min omvärld ska lägga märke till när jag blir irriterad, och att de ska ta det personligt, och döma mig som att vara en icke-värdefull och positiv människa i deras liv, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest inför att få en ovän, eller någon som bestämmer sig inombords för att inte tycka om mig, och inte vilja skapa ett förhållande med eller lära känna mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bära runt på underlägsenhet, och närma mig själv människor från utgångspunkten att jag är underlägsen och sämre än vad de är, och att jag därför måste ta till alla möjliga metoder för att se till att dölja vad som pågår inom mig, så att ingen ska kunna se in i mig, och sedan döma mig, och bestämma sig för att inte tycka om mig – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli ångestfylld och nervös när jag tror att någon betraktar mig på avstånd, och försöker se in i mig, och vad jag upplever

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att visa andra vad som pågår inom mig, i rädslan att de ska döma ut mig, och bli irriterade, och besluta sig själva för att jag inte är en person som har någonting att göra i deras värld, och att jag inte längre ska få vara deras vän – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara beroende av att andra ska tycka om mig för att jag ska vara stabil och trygg inom mig själv, och tro att min stabilitet, och min självkänsla, vem jag är, måste ha andras gillande för att kunna fungera – och att jag utan andras gillande inte kan vara stabil för att jag tydligen är en svag och mindervärdig människa i jämförelse med andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att sanningen av mig själv och hur jag upplever mig själv ska bli observerad av andra, i rädslan för att de då ska döma ut mig, för att de ska se mig som en vidrig människa som de inte vill ha i sin liv, och att jag därmed ska bli utstött – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att bli utstött, utkörd, och bortvisad – och inte längre ha en grupp individer att vända mig själv till för att känna tillhörighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta och känna ångest inför att inte vara tillhörig i någon grupp – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta ensamhet, och fördöma ensamhet såsom ett underlägset sätt att spendera sitt liv på, och tro att det alltid och under alla omständigheter är bättra att omge mig själv med en mängd människor, och att ha en hel drös personer i min närhet som jag kan kalla mina vänner, och min sociala umgängeskrets

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv underlägsen, och mindervärdig grupper av människor, och tro att mitt värde är mindre när jag inte kan interagera och sälla mig själv till en grupp människor, och hänga med dem, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är för mig själv, och när jag inte hänger med, eller är bland en grupp personer, att då tro att mitt värde har minskat, och att jag inte längre är en lika lyckosam, och värdefull människa som jag skulle kunna vara om jag haft ett gäng personer att vara med och kalla mina vänner

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka värde i grupper, söka värde i att få bli kallad vän eller kompis av någon, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att ett sådant värde är någonting jag söker hos en annan, för att jag inte låtit mig själv leva detta värde, omfamna och acceptera mig själv som värde, att se att oavsett var, eller med vem jag är, kan mitt värde inte kränkas så länge jag står vid mig själv, och lever värde – accepterar mig själv som värde – och förstår att mitt värde inte avgörs av hur många kompisar jag ha

Självåtaganden

När jag märker att jag reagerar i ångest i tron att en annan blivit arg eller irriterad på mig, eller på annat sätt avvisat mig från sin verklighet, och jag upplever mig själv stött och värdelös, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka, och jag ser, inser och förstår att värde är någonting som jag måste skapa för och som mig själv, någonting som jag måste välja att leva, och uttrycka, och stå som oavsett vad andra säger, tycker, känner eller gör – för det är det enda sättet att veta att det värde jag lever är på riktigt och någonting som jag skapat på eget bevåg; således åtar jag mig själv att andas in och ut – och fokusera på mina fingertoppar, och mina tåspetsar, och acceptera mig själv, min fysiska kropp, vad jag upplever här som värde, och erkänna mig själv som jämlik med en annan, samt leva detta genom att räta på min rygg, och lyfta på min haka, och acceptera mig själv som ett värde som inte går att kränka

Advertisements

Dag 290: Mindervärdeskomplex och Gruppdynamik

Min förra blogg handlade om tillhörighet, och att vilja vara en del av någonting större, och mer än mig själv. Denna blogg fortsätter på det temat.

Idag hade jag en intressant upplevelse när jag var och lyssnade på en föreläsning. Vad som hände var att då jag kom fram till föreläsningslokalen, så var det några minuter kvar till föreläsningen skulle börja, så jag beslutade mig själv för att hitta några människor som jag kände, och kommunicera med dem. Nu, redan detta beslut är intressant att titta närmare på, för vad inom mig vad det jag baserade detta beslutet på?

Då jag kom till föreläsningslokalen roade jag mig själv med att lyssna på intervjuer på min mobil, men väl där kändes det som om jag var tvungen att ”socialisera” för att inte ”slösa bort min tid” och bara vara med mig själv. Så, det beslutet är intressant, för det tyder på att jag inte ser tid som jag spenderar med mig själv som lika värdefull som tid som jag spenderar med andra.

Varför tycker jag det kan man fråga sig?

relationshipEn sak som jag ser influerar mig till att ha denna idé om värde, är att jag under hela mitt liv blivit matad med denna övertygelse att ”relationer är bra!” – ”vänskapsförhållanden är bra!” – ”var social, och bygg upp ditt nätverk!” – och jag menar detta är vad som har präntats in i mitt huvud sedan barnsben. Det som jag inte beaktat är vilka konsekvenser en sådan har mentalitet har för mig själv: ett uppenbart utflöde av denna typ av övertygelse är ju att jag kommer att kompromissa, och förtrycka mig själv för att få andra att tycka om mig, och skapa förhållanden i min värld, vilket är någonting som jag gjort ofta, och mycket i min livstid. Flera förhållanden har jag i princip forcerat genom att förändra mig själv, göra mig till, och se till att jag kan etablera ett förhållande med den andra människan, även om jag kanske inte tycker om att vara med denna andra människa särskilt mycket.

Därför är det intressant, detta första beslut jag tog att prata, och socialisera med människor. Det var inte ett ovillkorligt beslut som jag tog i full stabilitet, utan det var en reaktion som fick mig att starta processen att börja leta efter någon lämplig situation att socialisera inom.

Nästa del av denna intressanta händelse inträffade då jag närmade mig några personer för att prata med dem. Det som var fascinerande var hur jag upplevde det som om att de sköt bort mig, och avvisade mig, och alltså som jag kände det ”inte ville ha mig i närheten” – detta gjorde så att några reaktioner kom upp inom mig av att känna mig själv övergiven, underlägsen, och mindervärdig.

Så, nedan kommer jag att behandla hela denna situation, och de reaktioner som öppnat upp sig i och med denna, genom att applicera självförlåtelse, samt sedan etablera effektiva självåtaganden, så att jag kan korrigera denna punkt och inte längre leva i ett sökande för att andra ska ge mig värde och uppmärksamhet.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att besluta att prata med, och närma mig själv människor i min omgivning från en utgångspunkt av att jag är värdelös, och underlägsen, och att jag måste ha en annans erkännande, och en annans uttalade stöd för att känna mig själv någorlunda stabil, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv, förtrycka mig själv, och agera på ett sätt som inte gynnar mig såsom liv, som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att den tid jag spenderar med mig själv genom att vara ensam, är mindre värdefull än den tid jag spenderar med andra människor, och i detta förlåter jag mig själv mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha denna självmissbrukande ideologin existerande inom mig, där jag definierar mig själv som värdelös såtillvida jag inte med säkerhet kan säga att människor i min omvärld ger mig uppmärksamhet, ser mig, och erkänner mig, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att längta efter och skapa ett begär efter att få bli omtyckt och älskad av exakt alla, och att tro att det är ett personligt hot mot mig, och att någonting är fel med mig, så fort det verkar som om inte alla människor i min omvärld tycker om mig, och gillar att spendera tid med mig, och vara i min närvaro

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att min stabilitet utgörs av att jag har en positiv känsla inom mig själv, av att jag känner det som om att människor i min omvärld känner till mig, tycker om mig, och uppskattar mig, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förtrycka mig själv, förtrycka min egen stabilitet såsom min närvaro här med och som min mänskliga fysiska kropp; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse punkten om jämlikhet, att se, inse, och förstå att hierarki är en illusion och att ingen människa är mer, eller mindre än en annan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av en önskan av att få bli accepterad av människor som jag upplever, och tror är i en högre nivå, på den illusoriska hierarki som jag skapat i mitt huvud, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att denna punkt som existerar i mitt huvud är just en sådan mental punkt som inte existerar i denna faktiska verklighet; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att dedicera, och hänge mig själv åt ett sökande efter acceptans från människor som jag tror är bättre än mig, istället för att jag accepterar mig själv, och inser att sökandet har aldrig varit nödvändigt, och det kommer aldrig att bli, eller vara nödvändigt, för allt jag behöver är mig själv HÄR – allt som krävs är att jag accepterar mig själv, och att jag ger till mig själv såsom jag vill få; och att jag stabiliserar mig själv i denna insikt om att det finns ingen hierarki – det finns inget socialt mål att uppnå – detta är illusioner

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé av mig själv av att jag är som ett tomt glas som måste fyllas på med andras uppmärksamhet, och om jag inte är full, då är det någonting fel på mig som genast måste åtgärdas för att jag inte ska försvinna, för att jag inte ska bli helt värdelös; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att hedra mig själv, och att leva integritet på sådant sätt att jag inte låter mig själv säljas ut till mitt sinne, att bestämma vem jag är, och hur jag ska uppleva mig själv, utan att jag istället tar beslut om vem jag är, och hur jag ska uppleva mig själv, och vad jag ska göra under min dag, och att jag i och inom detta inte låter mig själv bli kontrollerad, och styrd av sinnet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig mindervärdig i förhållande till andra människor, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte våga uttrycka mig själv spontant, och bekvämt runt andra, och att inte våga vara mig själv, och ta plats på ett naturligt och avspänt sätt, genom att helt enkelt låta mig själv vara mig själv; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bära på en upplevelse av mindervärdighet såsom en ryggsäck fylld med sten, som jag släpar omkring på överallt, istället för att jag tillåter, och accepterar mig själv att släppa denna stenen, att stå upp inom mig själv, och att hänge mig själv till att värdesätta mig själv, och vara stabil i och som mitt värde som mig själv, och inte basera mitt värde som mig själv på någon punkt som är separation från mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag har en slags naturlig position av att vara mindervärdig i förhållande till andra människor, och tro att detta är någonting som ”bara är som det är” – och som ”jag inte kan göra någonting åt” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ifrågasätta denna utgångspunkt, och att i detta låta mig själv leva utan att känna, och bete, och röra mig själv i min värld, som om att jag är mindervärdig, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stå upp inom och som mig själv, och att hänge mig själv till att leva tillfullo som mig själv i varje ögonblick, varken mer, eller mindre, varken överlägsen, eller mindervärdig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att jag har ett värde att hämta hos andra människor, och att jag kan få del av detta värde som jag tror är hos andra människor, om jag kämpar tillräckligt hårt, om jag försöker driva mig själv tillräckligt mycket, att nå någon slags acceptans, och familjaritet med andra människor, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ignorera, och glömma bort MIG SJÄLV här, och att förstå att värdet som jag söker, stabiliteten, och tryggheten jag söker kommer jag inte kunna hitta utanför mig själv, utan är någonting som jag måste etablera, och skapa som mig själv här, i enhet och jämlikhet, och leva som mig själv, och som endast kommer vara ”på riktigt” när jag inte låter mig själv definiera mig själv utifrån en punkt utanför mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att jag är utgångspunkten för alla förhållanden, och relationer i min värld, och således om jag inte stabil, effektiv, och självuppriktig i mitt uttryck, så kommer mina relationer, och förhållanden i min värld att spegla tillbaka till mig själv detta faktum om mig själv, således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på att etablera en stabilitet i och som mig själv, och att interagera med människor i min omvärld utifrån en utgångspunkt av och som stabilitet, där jag är den dirigerande principen, och där jag inte skapar förhållanden för att få en upplevelse, eller för att få uppleva mig själv som värdefull, utan där jag istället lever, och står som värde, och erkänner mitt värde såsom jämlikt med alla andra människor i min värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte stoppa de tankar som kommer upp inom mig, där jag tänker att jag borde vara mer interaktiv, och social för att få en upplevelse av att känna mig själv värdefull; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv på att träna att vara stabil, och att interagera med människor från en utgångspunkt av att jag är dirigerande, och att jag står stabil, och att mitt uttryck, och mitt beteende är detsamma oavsett om jag är med mig själv ensam, eller om jag är bland andra människor; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, och acceptera det faktum att jag är ensam, och att det är fullt normalt att vara ensam, att det inte är någonting dåligt att vara ensam, och inte är någonting som jag måste konfrontera, och försöka motverka

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara bekväm, och tillfreds med mig själv när jag är ensam, och att se, inse, och förstå att jag inte behöver känna det som om att någonting är fel med mig för att jag är ensam; jag menar, alla människor är ensamma inom sig själva, och detta är någonting naturligt, och även fast vi är bland andra människor, även fast vi kommer tillsammans och interagerar i grupper, så är vi i grund och botten alltid ensamma; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara bekväm i min ensamhet – och att således skapa förhållanden, och interagera socialt med andra människor utifrån en utgångspunkt av att helt enkelt dela med mig av mig själv, och lära känna andra människor, och inte för att känna mig själv mindre ensam

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma, och se ner på ensamhet såsom någonting som måste bekämpas, och förintas, och som någonting som jag inte kan tillåta inom mig själv, för tydligen är det bara fel att vara ensam; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att de tankar som kommer upp inom mig, som antyder att det är någonting fel att vara ensam, och att det är någonting jag konstant måste motverka, och försöka förhindra i min värld, att dessa tankar inte är någonting som jag lita på, och ge någon slags värde, eftersom dessa tankar helt enkelt inte ger en korrekt bild av verkligheten, eftersom ensamhet är någonting naturligt, normalt, och inte som behöver, eller ska förhindras, eller bekämpas – det är helt enkelt bara vad det är

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att vara bekväm med mig själv i och som min ensamhet, och att låta mig själv andas, och vara med mig själv, och acceptera min ensamhet, och sluta vara i konflikt med, och försöka bekämpa min ensamhet, och när jag märker att jag tänker, eller tycker att jag är för ensam, och måste göra någonting åt detta för att bli mindre ensam, då stoppar jag mig själv, och jag andas, och jag åtar mig själv att vara bekväm, lugn, och tillfreds i min ensamhet, i och som insikten av att det är någonting normalt att vara ensam

När jag märker att jag vill söka kontakt med andra människor utifrån en utgångspunkt av att försöka bli mer värd, och försöka skapa någonting slags högre värde inom mig själv än vad jag tycker jag har, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att jag kan inte etablera något riktigt, och substantiellt värde genom att bli erkänd, och accepterad av andra människor, utan det enda sättet att skapa en faktisk stabilitet, och tillfredsställelse inom och som mig själv, är genom att acceptera mig själv; således åtar jag mig själv att acceptera mig själv, och att stabilisera mig själv inom mig själv, i och som ensamhet, i och som förståelsen av att jag är ensam, och att det inte är någonting fel med det

När jag märker att jag upplever mig själv avvisad, mindervärdig, och underlägsen människor i min värld, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att denna upplevelse av att känna mig mindervärdig, och sämre än, det är inte en faktiskt fysisk, och riktig upplevelse, utan en mental skapelse som endast existerar inom mig, och som jag alltså kan ändra, kan förändra, och kan styra på ett sådant sätt att jag inte längre behöver känna mig själv på något sätt mindre, eller sämre än andra; således åtar jag mig själv att acceptera mig själv, och låta mig själv vara stabil, densamma oavsett var jag är, eller med vem jag är, och inse att mitt värde av och som mig själv är någonting som jag skapar, och när, och ingenting som kan ges till mig av en annan

Enhanced by Zemanta

Dag 169: Jag Har Misslyckats!

Självskriverier

Någonting som jag ofta märker kommer upp inom mig själv är tankar i förhållande till det förflutna – något litet minne om mig själv – och den gemensamma nämnaren med dessa tankarna är att jag skäms, och känner mig själv generad när de kommer upp. Ofta brukar jag tänka ”Nej! Gode gud! Varför gjorde jag sådär då?!”

Speciellt ett minne som kommit upp idag som har att göra med denna typen av upplevelse är minnen från den förra skolan jag gick på. Och det har att göra med hur jag pratade med människor, och hur jag höll mig mycket för mig själv – och antagligen blev uppfattad av andra som en högst ovanlig kuf (konstig människa). Nu i efterhand kan jag ju se att jag inte levde speciellt effektivt på den tiden, utan var väldigt fast i ego – och i en idé jag skapat av mig själv såsom att inte vara som ”vanliga människor” – vilket gjorde att jag höll mig själv undan från andra och inte helst pratade, och tog kontakt med andra. Och det är på grund av att jag ser hur obekväm jag var med andra förr i tiden, och vilka problem jag faktiskt hade att uttrycka mig själv naturligt och avslappnat runt folk, som jag nu ser mig själv som ett misslyckande, och jag tänker då i förhållande till mitt förflutna ”men, varför var jag inte annorlunda då?!”

Självklart är ju denna typen av tankar helt onödiga – jag menar – visst – jag var en så kallad kuf förr i tiden på många sätt – men jag visste ju inte vad jag gjorde, och hur jag skapade mig själv som denna kufen. Kuf är förresten fel ord att beskriva mig själv på, eftersom jag inte uppfattade eller såg mig själv som en kuf – anledningen till att jag inte kunde vara bekväm med människor var för att jag upplevde mig själv obekväm, och nervös i sociala sammanhang – och det är ju inget dåligt eller fel med det.

Så – det är dags att förlåta mitt förflutna jag, och se, inse och förstå att det är inget dåligt – eller fel – att vara besatt av en personlighet – eftersom det är bara en personlighet och inte ”jag” – som mitt riktiga ”jag”. Och det är likadant med alla andra människor därute som för tillfället har skapat sig själv in i kufpersonligheten – dvs. att de känner sig utstötta och utelämnade – de ska inte fördömas, eller sås ner på – eftersom de är människor precis som alla andra – men har en historia och ett förflutet som lett dem in på banan att bli vilka de är idag.

Därför blir min självförlåtelse idag om förståelse, och självacceptans, eftersom det finns inget dåligt, eller skamfult med vem jag var i mitt förflutna – det var endast en ackumulation av viss stimuli från den omgivning jag kommit att växa upp med.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv, skämmas över mig själv, och känna mig själv generad inför att jag i mitt förflutna inte kunde prata avslappnat med människor, och inte kunde ha effektiva förhållanden och relationer med människor – utan konstant upplevde mig själv obekväm, och instabil och som om att jag inte visste vem jag var

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv, känna mig generad, och skämmas över mig själv för att jag undvikt att ta kontakt med människor, och undvikt sociala situationer, och isolerat mig själv från andra – i rädslan för att bli fördömd – i tron att det jag levt ut som mig själv i mitt förflutna är en svaghet, och någonting dåligt – en sida av mig själv som jag måste gömma, och inte vissa gentemot någon – för tydligen är denna sidan av mig en skam – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att acceptera mitt förflutna, och att acceptera vem jag var i mitt förflutna – och att se att jag var endast en produkt av min omgivning – och att jag inte var produkten – utan att ”jag” – faktiskt var skaparen av produkten

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka tillbaka på minnen i mitt förflutna, i vilka jag upplevde mig själv konstant nervös, och rädd för andra människor – och jag inte sa ett enda ord till någon människa i min värld – och att jag kände mig själv inom mig själv väldigt smart, och överlägsen, och som om att jag var bättre än andra människor – därför att jag inte talade med andra; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att förlåta mitt förflutna – och att förlåta mig själv såsom den karaktär jag skapade som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skämmas, och känna mig själv generad över att jag tidigare i mitt liv sett mig själv som om att jag var bäst, och överlägsen alla andra i min värld – och utifrån denna utgångspunkten inte pratat med någon, eller tagit kontakt med någon, eller vågat etablera relationer med några människor i min värld – och faktiskt nekat att skapa relationer med människor i min värld – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se hela bilden av varför jag var som jag var i mitt förflutna – och anledningen till att jag var isolerad, och obekväm runt andra – var för att jag inte hade stoppat, och transcenderat min rädsla och ångest

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna, och tänka att jag har slösat bort mitt förflutna – mitt liv – eftersom jag varit fångad i denna karaktären av att vilja utesluta mig själv från sociala sammanhang, och inte ta del av några som helst relationer med andra människor i denna världen – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå – att visserligen har jag slösat bort denna tiden av mitt liv, men genom att tänka på, och ångra mig själv för detta slösar jag bort ÄNNU MER av min tid som är HÄR – således åtar jag mig själv att rätta till mina misstag genom att verkligen låta mig själv LEVA – ha ROLIGT – EXPANDERA MIG SJÄLV – och inte låta rädsla, eller skam styra mitt liv och vem jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ånger, och skam, och känna mig generad inför att jag försökt bevisa mig själv inför andra såsom att jag är stark – överlägsen – intelligent – och mer än vad andra ”normala” människor är – och att jag på grund av detta förstört många av möjligheter att skapa och etablera förhållanden med andra – och faktiskt inte tillåtit och accepterat mig själv att vara social med människor, och lära känna människor – eftersom jag varit alldeles för rädd för att bli avvisad; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa mitt självfördömande – och istället ge mig själv chansen att korrigera denna punkten – och väcka mig själv till liv – och låta mig själv leva här och vara social – och prata med människor, och expandera mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att det är försent för mig, och att jag genom mitt beteende tidigare i mitt liv – har förstört mina utsikter att leva ett effektivt liv – och lära känna nya människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att – NEJ – så är inte fallet – för jag är fortfarande HÄR – och varje dag finns möjligheter för mig att expandera mig själv – att prata med nya människor, och att öppna upp nya möjligheter – det enda jag måste börja göra – är att helt enkelt ta till vara på de möjligheter som ges – och inte bara ge upp i tron att ”allt är över”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, och definiera mig själv som ett misslyckande på basis av mitt förflutna – och hur jag levt, och upplevt mig själv i mitt förflutna – vari jag har isolerat mig själv, och förstört möjligheter att lära känna andra människor genom att jag agerat utifrån en utgångspunkt av att vilja vara speciell, unik – och ”inte som alla andra” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag – och se den enkla och fullt riktiga sanningen – att JAG ÄR HÄR – och mitt liv är inte över – utan jag har fortfarande all möjlighet i världen att styra, och dirigera mig själv och verkligen förändra och skapa mig själv till att bli det bästa jag kan vara

Självåtagande

När jag märker att jag fördömer mig själv, skäms över mig själv, och känner mig generad inför mitt förflutna – att jag däri inte kunnat prata med människor, och inte kunnat effektivt etablera förhållanden med människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – vem jag var i mitt förflutna är inget dåligt, och är absolut ingenting att ängslas över eller hålla kvar vid – det förflutna, är det förflutna – och det är ingenting att göra åt; således åtar jag mig själv att leva HÄR – och att HÄR uppskatta mig själv, och ta vara på de möjligheter som bjuds – och inte hålla kvar vid gamla spöken som är helt irrelevanta

När jag märker att jag fördömer mig själv, känner mig generad, och skäms över mig själv – för att jag undvikt sociala situationer, och isolerat mig själv från andra människor – i rädslan att bli fördömd och attackerad – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – i mitt förflutna var jag väldigt rädd, och det är inte någonting dåligt eller skamfyllt att vara rädd – utan bara en viss programmering som orsakats av en otillräcklig utbildning om hur man lever effektivt; således åtar jag mig själv att komma över mitt förflutna – att acceptera mitt förflutna – och att se att alla människor bär på sina spöken, och att ingen är perfekt – och att därför alla måste gå en process och rena sig själva från imperfektioner – men att dessa imperfektioner – inte är någonting dåligt utan endast någonting som inte tjänar liv och därför måste tas bort

När jag märker att jag skäms, känner mig generad, och fördömer mig själv för att jag tidigare i mitt liv sett mig själv som att jag är bäst, och överlägsen alla andra i min värld – och utifrån denna utgångspunkt socialt isolerat mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det tjänar ingenting till att vara hård mot mig själv för mina forna tiders stora misstag – jag visste inte bättre – och således åtar jag mig själv att acceptera mitt förflutna och gå vidare – och låta mig själv leva här i varje ögonblick utan skam, ånger, eller självfördömande

När jag märker att jag tänker, och känner att jag har slösat bort mitt liv, eftersom jag varit fångad i en karaktär av att utesluta mig själv från alla typer av sociala sammanhang – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns absolut ingenting att skämmas över – jag var som sagt en produkt av min omgivning och besatt av vissa typer av inre mentala beteenden – vilket inte har något med skam att göra utan endast är en konsekvens av en ineffektiv utbildning av barn som växer upp i denna världen; således åtar jag mig själv att återutbilda mig själv att leva effektivt – och att visa, och lära andra att inte göra samma misstag som jag har gjort – och att samtidigt korrigera mitt eget beteende så att jag inte på något sätt fortfarande begränsar mig själv i sociala förhållanden med andra på grund av rädsla, och ångest

När jag märker att jag känner och upplever ånger, skam, och genans inför att jag i mitt förflutna försökt bevisa mig själv inför andra såsom att jag är stark – överlägsen – intelligent – och mer än vad ”normala” människor är – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det enda jag kan göra med mitt förflutna är att lära av det – men att skämmas, känna mig generad, och ångerfull över mitt förflutna – det leder ingen vart – och således åtar jag mig själv att lära mig själv av mina misstag – och således ändra mig själv och börja kommunicera mer med människor – ta möjligheter att vara sociala när de öppnar sig själva, och inte låsa in mig själv i en karaktär av att vara tyst, isolerad, och oåtkomlig – utan istället ta risker och våga vara här i detta ögonblick och ta del av vad denna världen har att erbjuda

När jag märker att jag tänker och tror att det är försent för mig – och att jag förstört mina chanser genom hur jag betett mig tidigare i mitt liv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det är ALDRIG försent att ändra på mig själv – eftersom det är någonting som jag gör HÄR – i detta ögonblick – och således finns det bara HÄR – och inte där, eller då – utan HÄR – och därför åtar jag mig själv att lära mig själv ändra mig själv här effektivt och praktiskt så att jag aldrig igen ska behöva titta tillbaka på dåtiden och undra varför jag inte ändrade mig själv

När jag märker att jag tänker, och tycker att jag är ett misslyckande – på basis av mitt förflutna – eftersom jag i mitt förflutna isolerat mig själv, och förstört möjligheter att lära känna, och skapa relationer med andra människor – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – jag är endast ett misslyckande när jag slutar att hjälpa mig själv – att nå och leva ett lyckosamt resultat – således åtar jag mig själv att ALDRIG sluta att assistera, och stötta mig själv för att vända, och skapa hela mitt liv på ett sådant sätt att allt är lyckosamt – och det bästa det någonsin kan bli

Dag 165: Den Självmedvetne Glädjespridaren

Självskriverier

Idag har jag spelat musik, vilket jag tyckt varit roligt. Och jag har spenderat större delen av dagen med att plugga.

Jag vill dedicera dagens skriverier till en upplevelse som jag märker kommer upp inom mig när jag interagerar med kvinnor – och denna upplevelse är nervositet. En sak som jag lagt märke till om mig själv är hur jag under mitt liv haft en tendens att enbart skapa nära relationer med män. Alltså – det är inte ofta som jag kommit nära inpå kvinnor på någon slags vänskapsbasis, och detta har framförallt berott på en sak – att jag är rädd för vad kvinnor ska tycka om mig.

En sak som jag lägger märke till ifråga om de tankar som kommer upp inom mig när jag är tillsammans med, och runtomkring kvinnor – är att jag inom mig själv frågar mig hur de upplever sig själva, vad de känner, och om jag uttrycker mig själv på ett sätt som skapar en positiv upplevelse, eller negativa upplevelse. Och jag vill naturligtvis vara den som skapar en positiv upplevelse. Så – därför upplever jag mig själv ofta som att jag inte riktigt är här när jag interagerar med kvinnor, eftersom jag i tysthet existerar i ett konstant ifrågasättande av mig själv – där jag undrar om jag uttrycker mig själv ”rätt”.

Detta måste naturligtvis ändras på – och därför ska jag nu arbeta med denna punkt genom självförlåtelse, och självåtaganden.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är tillsammans med människor, att existera i och som en ångest, och nervositet inför att andra människor kommer ha en negativ upplevelse runtomkring mig, och att jag kommer att göra människor obekväma genom att inte verka lugn, omfamnande, och älskvärd – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bekymra mig själv om hur jag verkar vara inför andra människor, istället för att jag fokuserar, och koncentrerar mig själv på att uttrycka mig själv HÄR – i och som mitt andetag – en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd, och känna ångest inför att jag tar för mycket plats – och inför att människor upplever och känner att jag inte i tillräckligt omfattande grad ser till deras behov, och ser vad de tycker om – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en konstant oro och nervositet inför hur andra upplever sig själv runtomkring mig – istället för att jag fokuserar på att uttrycka mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka ta hand om människor i min omgivning utifrån en utgångspunkt av att människor ska känna sig utelämnade, ensamma och övergivna om jag inte varje ögonblick ser till att alla människor i min omgivning känner glada, positiva och älskade – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att helt glömma bort mig själv här såsom att uttrycka mig själv i och som enkelheten av ett enda andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att slappna av och vara mig själv runtomkring människor – i rädslan för att jag då inte ska kunna vara ”medveten” om hur människor påverkas av mig, och att jag därmed ska få andra människor att uppleva sig själva negativt runtomkring; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att lura mig själv, att tänka och tro att det är mitt ansvar att göra så att min omgivning upplever sig självt positivt – och upplever sig självt upplyst, och glad – och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att jag behöver inte vara en ”glädjespridare” – utan det räcker med att jag accepterar mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att acceptera mig själv – och därmed sluta leva utifrån en karaktär av att försöka få alla i min omgivning att må bra, och känna sig själva omfamnade, glada – och utan någon slags emotionell upplevelse – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte slappna av – att ta ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och se, inse och förstå att jag behöver inte oroa mig själv för hur andra känner sig – utan allt som jag behöver göra är att ta ansvar för min upplevelse av och som mig själv här

Självåtaganden

När jag märker att jag existerar i och som rädsla, ångest, och nervositet inför att andra människor kommer ha en negativ upplevelse av mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det andra människor känner är inte min ensak – det är inte mitt problem – utan mitt problem är att dirigera, och styra mig själv att inte vara kontrollerad och manipulerad av och som emotionella upplevelser; således åtar jag mig själv att fokusera på mig själv – och att se till att jag inte existerar i och som en emotionell upplevelse

När jag märker att jag känner mig rädd, och ångestfylld inför att jag tar för mycket plats – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – det är inget dåligt att ta mycket plats om det är någonting som sker naturligt här – av att jag helt enkelt uttrycker mig själv en och jämlik i och som andetaget; således åtar jag mig själv att uttrycka mig själv en och jämlik här – att vara mig själv utan att frukta hur jag kommer uttrycka mig själv – vad som kommer hända, och vad som inte kommer hända

När jag märker att jag försöker ta hand om människor i min omgivning utifrån en utgångspunkt av att jag vill att ingen ska känna sig utelämnad, ensam, eller övergiven – utan jag vill att alla ska vara glada – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka – och jag ser, inser och förstår att denna glädjespridarekaraktären inte är jag – utan är en karaktär formulerad utifrån rädslan att andra människor inte ska gilla mig; således åtar jag mig själv att sluta oroa mig själv för vad andra upplever – och istället uttrycka mig själv naturligt, och autentiskt här – en och jämlik såsom andetaget

När jag märker att jag är rädd för att slappna av och vara mig själv runtomkring människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag kommer inte vara bekväm med mig själv förens jag bestämmer att jag ska var bekväm med mig själv – och lever detta beslutet; således åtar jag mig själv att medvetet slappna av – andas effektivt – och leva beslutet att jag är bekväm med mig själv

När jag märker att jag lever i och som en karaktär av att försöka få alla i min omgivning att må bra, känna sig själva omfamnade och glad – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – det är inte mitt ansvar att andra ska känna sig glada, och omfamnande – utan mitt ansvar är att se till att jag är stabil, och klar inom mig själv – och inte är besatt av någon slags upplevelse – således åtar jag mig själv att fokusera på mig själv i första hand och inte förens jag är klar, och stabil – se hur jag kan assistera och stötta andra