Tag Archives: förlöjligad

Dag 330: Självförlåtelse På Att Känna Mig Sårad

Idag kommer jag titta närmare på en reaktion som kommer upp inom mig i vissa situationer då jag upplever det som om att en annan person talar till mig strikt, forcerande och aggressivt. När jag tittar på denna reaktion, och vilka slags olika emotioner den består av, ser jag att den innehåller följande inre upplevelser:

  1. Utstötthet
  2. Förlöjligad
  3. Missförstådd
  4. Utnyttjad
  5. Hatad
  6. Ogillad
  7. Sårad
  8. Nedtryckt
  9. Motarbetad

Dessa olika upplevelser känns överväldigande i min kropp, och de sprids i mina kroppsdelar. Framförallt upplever jag emotionen i mina axlar, och det känns som om att emotionen kokar, och bubblar. I mitt solarplexus upplever jag emotionerna starkast.

Det förekommer enstaka tankar. De är antingen riktade mot min personen som talat, och då i formen av skuldbeläggande tankar. Eller är de riktade till mig själv och då tar de formen av självömkan – att jag tycker synd om mig själv för att denna upplevelse har drabbat mig. Jag känner ju det som om att upplevelsen inte borde ha drabbat mig utan någon annan.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att när denna reaktionen av att känna mig själv sårad dyker upp inom mig, så måste jag ’stå’ inombords, jag måste andas igenom den, och jag kan inte tillåta och acceptera mig själv att ge efter för energin, och skapa mig själv i enlighet med energin, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att här är var jag har fallit – att eftersom då jag står upp inom mig själv blir energin mer intensiv, vilket gör att jag tillslut ger efter i tron att ’jag är energin’ – istället för att se, inse och förstå att jag inte är energin och att jag måste driva och motivera mig själv i ögonblicket att stå upp och driva mig själv igenom upplevelsen och inte tillåta mig själv att divergera från mitt initiala beslut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv anklaga en annan såsom att inte vara tillräckligt känslosam, omsorgsfull, och öm, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att ‘denna person bryr ju sig inte ens om hur jag känner mig’ – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att min en annan ska bry sig om hur jag känner mig – att hon ska en skuldupplevelse inombords gentemot mig, och vilja gottgöra mig för min upplevelse av att känna mig själv sårad; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att denna upplevelse jag har inte handlar om en annan, utan det handlar om mig, och min process, och vem jag är och hur jag tillåter mig själv att existera inombords

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att andra personer, och mitt sinne, att det som kommer upp inom mig, det speglar vem jag är, och hur jag existerar inombords, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det jag upplever i formen av emotionen av att känna mig sårad, det är ingenting personligt mot mig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta dessa situationer, och i dessa använda mig av dem för att träna mig på att inte ge efter för en reaktion av sinnet, utan istället stå upp och stå igenom reaktionen, genast gå igenom den, korrigera mig själv, och andas igenom energin som kommer upp, och inte låta mig själv definiera mig själv utifrån, och leva efter denna energiupplevelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig utstött, förlöjligad, missförstådd, utnyttjad, hatad, ogillad, sårad, nedtryckt och motarbetad, när jag upplever och ser det som om att en annan blir arg, och frustrerad på mig, och skäller ut mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar inom mig själv, minnen från när vissa personer skrek på mig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt när vissa personer skrek på mig, istället för att se, inse och förstå att hon inte skrek på mig utan skrek på sig själv, inombords, vilket jag upplevde och förstod som en personlig attack mot mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva mig utstött när en person i min omgivning talar i en hög, skärande, och forcerande röst, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta detta röstläget personligt, och aktivera inom mig själv emotionen av att känna mig utstött, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig enligt denna emotion, och tro att denna emotionen är vem jag är, och att det inte är någonting som jag kan göra åt att förändra detta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv, att reagera i och som att känna mig förlöjligad, och utpekad, när en person i min omgivning talar till mig i vad jag upplever vara en stark, forcerande, och aggressiv röst, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig attackerad, och påhoppad av rösten, och inombords uppleva mig som om att jag blir utpekad såsom att vara dålig, och otillräcklig, och värdelös, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta en annan persons röstläge personligt, och definiera mig själv i enlighet med en annan persons röstläge, istället för att se, inse och förstå att det inte handlar om mig hur en annan använder sin röst, utan att det handlar om dem själva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva, definiera, och se mig själv som missförstådd när en annan använder en vad jag upplever vara, aggressiv, forcerande, och hotande röst, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli emotionell, och känna det som om att denna andra personen på något sätt klär av mig, och gör mig till åtlöje, och att personen inte har förstått mig hur jag menade när jag uttryckte mig själv, och att jag därför blivit orättfärdigt attackerad, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå, att en annans röst, en annans ord, och en annans kroppsspråk inte definierar och skapar vem jag är, och att jag således inte behöver skapa mig själv i enlighet med att känna mig själv missförstådd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv utnyttjad, och tagen för given, när en person i min omgivning använder sig av en aggressiv, forcerande och hög röst, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i enlighet med en annan persons röstläge, och tro att det är röstläget som fått mig att må dåligt, istället för att se, inse och förstå att vad som har hänt är att ett visst minne har triggat inombords, och kommit upp till ytan, som i sin tur har skapat denna upplevelsen av mig själv, av att jag känner mig själv utnyttjad och tagen för given

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig hatad, och ogillad när en person i min omgivning använder en forcerande, hög, och kraftig röst gentemot mig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta detta personligt, och definiera mig själv i enlighet med denna emotionen, och tro att röstläget har skadat eller sårat mig, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att röstläget, endast är ett röstläge, och att en röst inte kan påverka hur jag upplever mig själv inombords, utan att detta är någonting som jag själv skapat genom att ackumulera upplevelser, och reaktioner inom mig själv gentemot denna typen av röstläge

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i enlighet med ett röstläge hos en annan person, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta röstläget hos en annan person personligt, och tro att ett röstläge som en annan person använder kan skapa, definiera, och förändra min upplevelse inom mig själv, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag är sårad, när en annan använder ett vad jag upplever vara aggressivt, forcerande, och pressande röstläge, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå – att ett röstläge, är ett röstläge, och varken mer eller mindre än ett röstläge, och kan inte förvandlas inom mig till en emotion eller upplevelse av att ta någonting personligt, utan det är någonting som jag skapar inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när en person i min omgivning, mot mig, använder vad jag upplever vara en aggressiv, hotfull, och forcerande röst, att reagera i att känna mig nedtryckt, och motarbetad, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i det ögonblicket placera mig själv såsom underlägsen den andra personen, och se den andra såsom att vara styrande och kontrollerande i fråga om hur jag upplever mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att min upplevelse av mig själv, är inte någonting som en annan skapar, och att det är jag som väljer att uppleva mig själv nedtryckt och motarbetad, det är jag som väljer att skapa mig själv i enlighet med dessa emotioner; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att välja om – och låta mig själv pånyttföda mig själv genom att inte hålla kvar vid dessa gamla och förlegade mentala mönster

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att ett röstläge inte kan få mig att känna mig sårad, utan vad som gör att jag känner mig sårad är jag själv, är mitt beslut att uppleva mig själv sårad, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta definiera mig själv som en ömtålig, sårbar, och känslig person, och se, inse och förstå att jag är förmögen att skapa mig själv, och inte längre tillåta och acceptera mig själv att inombords falla ihop i ett hav av emotioner så fort någon i min värld använder vad jag upplever vara en hotfull, aggressiv och attackerande röst

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag som barn lät mig själv ta det personligt, och känna mig sårad, attackerad, och nedtryckt, när personer i min omgivning reagerade i emotioner, och skrek på mig, och kallade mig för diverse skällsord – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid dessa minnen, och tro att dessa minnen på något sätt är avbildande för hur verkligheten faktiskt fungerar, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå, att verkligheten inte i sig självt är en orsak till att emotioner uppstår inom mig, utan att detta är någonting som jag själv skapar, ackumulerar och definierar mig själv i enlighet med

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att när någon skriker på mig, så är vad som händer i verkligheten att ljudvågor rör sig mot min kropp, och fysiskt sätt omvandlas inte dessa ljudvågor till emotioner, utan det är ett beslut som jag tar inombords – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att förstå att när jag tar saker och ting personligt, så handlar det inte om vad någon har sagt till mig, utan det handlar om hur jag har tolkat och sedan inombords valt att definiera mig själv i enlighet med situationen – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det är onödigt, utan ändamål eller syfte att ta saker och ting personligt, och att det inte tjänar mig eller någon annan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att reagera i att känna mig själv respektlöst behandlad, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att reagera genom att känna mig själv nedtryckt, och sårad, och som om att jag blivit utstött, och att jag nu inte har något annat val än att uppleva mig själv emotionellt – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tolka situationer i och som emotioner och tankar, istället för att vara och uppleva mig själv direkt här i och som denna verklighet, och således inte tillåta, och acceptera mig själv att tolka denna verklighet, utan istället se denna verklighet direkt för vad den är – exakt såsom den är – vilket är en fysisk verklighet direkt här – och inte en emotionell upplevelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att reagera i och som emotionen av att känna mig ogillad, sårad och respektlöst behandlad, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro, att när en annan människa använder en hög röst riktad mot mig, att detta kommer, och måste påverka mig, och att det är en s.k. våldsam handling, som måste ha en effekt på mig, eftersom jag tydligen är känslig, vek, och ömtålig, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag genom att hålla kvar vid denna idén av mig själv, och idén om hur situationen tydligen måste påverka mig, låser mig själv in i ett visst slags beteende, och gör mig oförmögen att faktiskt ändra på mig själv, och kliva ur mitt normala responsbeteende, och ändra, förändra, dirigera, och styra mig själv till att istället i detta ögonblick stå stabil – och låta orden gå igenom mig, utan att jag reagerar på dem eller definierar mig själv i enlighet med dem

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det inte är nödvändigt att reagera, och att jag har ett val – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det är naturligt, och ofrånkomligt att jag reagerar i och som att känna mig sårad, och ogillad när någon i min omgivning använder en stark, forcerande och hög röst, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället andas, föra mig själv tillbaka hit, och slappna av i min kropp, och låten orden, ljudvågorna, och det som sägs rinna igenom mig, utan att jag reagerar, tar det personligt, eller definierar mig själv i enlighet med det som sägs, eftersom jag är här i min kropp – stabil – lugn – och säker på mig själv i det att jag vet att jag är här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se det som omöjligt för mig att släppa taget om emotionen av att känna mig själv sårad, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i enlighet med denna reaktionen, och att tro att denna reaktionen är vem jag är, och att jag aldrig kommer kunna göra någonting åt den, och att det bästa jag kan göra är att förtrycka den, och således förlåter jag mig själv jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det finns saker jag kan göra, det finns sätt jag kan applicera mig själv på, verktyg att använda, för att ta mig själv igenom denna punkten, för att röra mig själv igenom denna punkten och inte längre reagera i att känna mig själv sårad, ledsen och förödmjukad när människor i min omgivning talar i en stark, aggressiv, och forcerande röst

Självåtagande

När denna energi av att jag känner mig sårad kommer upp inom mig, då stoppar jag mig själv, jag andas, och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag inte kan ge efter för denna energin på något sätt, för de kommer denna energin att multiplicera sig, och ta över mig, utan jag måste stå, obeveklig, och andas igenom den, tills energin har passerat och det är någonting som rör sig inom mig; således åtar jag mig själv att säga jag är här, jag är inte denna energin, jag bestämmer mitt uttryck i detta ögonblick, och således andas jag genom energin, och i samma ögonblick lever jag ordet stabilitet – att jag är här – och jag stabiliserar mig själv i min kropp

Jag åtar mig själv att när en annan talar till mig i en stark, forcerande, och vad jag upplever vara aggressiv och hotfull röst, att då inombords, och i min kropp, slappna av, andas, och låta orden gå igenom mig, och således inte reagera på dem, hänga upp mig på dem, eller ta dem personligt, utan förstå att detta är endast en röst, och det är ljud, och ingenting som kan påverka mig emotionellt

När jag märker att jag reagerar i att känna mig själv sårad, utstött, förödmjukad, och förlöjligad när en annan talar till mig i vad jag upplever vara en aggressiv, hotfull, forcerande och argsint röst, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna rösten inte skapar upplevelser inom mig, utan det är jag som skapar upplevelser inom mig, och jag kan således också stoppa dem – och således åtar jag mig själv att andas, slappna av, och ovillkorligt släppa denna emotionen av att känna mig sårad, och fysiskt se, att jag är inte sårad, utan jag är hel, fullständig, här med min kropp, och kapabel att andas, och vara närvarande

Enhanced by Zemanta

Dag 153: Mitt Rykte? Vad Var Det Du Tyckte?

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv bli kontrollerad, besatt och styrd av ilska, frustration, och tankar – och agera i och som denna besattheten – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se att mitt beteende har konsekvenser, och att när jag befinner mig i en sådan upplevelse av att vara besatt – att jag då inte tar andra människor i beaktande, och att jag inte ser hur mina handlingar influerar min värld, mig själv, och människor i min verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skämmas inför att jag i mitt förflutna uppvisat ett exempel inför andra av att vara skoningslös, och brutal – i det att jag fullständigt sket i andra människor och endast ville leva ut mina egna begär, tankar, upplevelser oavsett vad slags konsekvenser detta hade för andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd och känna ångest inför att mitt beteende har fått andra människor att se ner på mig, och se mig som omogen, och förlora respekt för mig – och definiera, samt se mig som en underlägsen varelse och i hemlighet prata om mig som om att jag inte är värd att bli kallad människa; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att andra människor ska tycka bra om mig, och se mig som ett exempel av och för godhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja, och önska att andra människor ska se mig, och känna mig som godhjärtad, trevlig, omtänksam – och en perfekt människa – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja presentera en falsk bild av mig själv inför andra, så att andra ska tycka om mig – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att vara äkta, och autentisk och inte söka efter andra människors erkännande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja vara sedd av andra såsom att vara perfekt, i rädslan för att bli sedd som en ond – dålig – och egoistisk människa; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att omfamna alla delar av och som mig själv, och se även de delar av mig som inte är positiva – utan som är mörka, och handlar om hur jag vill leva ut mina begär oavsett vad slags konsekvenser detta orsakar för andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara bekymrad, och engagerad i hur andra människor upplever mig – och vad andra människor tänker om; och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag interagerat, kommunicerat, och varit med andra människor – att i mitt huvud evaluera mig själv och ge mig ett betyg för hur ”normal” och ”trevlig” jag varit – och undra om jag gjort mig själv till åtlöje, eller inte – och om jag kommer fram till att jag gjort mig själv till ett åtlöje, att då fördöma mig själv och känna mig generad; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara mig själv med andra människor – att koppla av och tillåta och acceptera mig själv att uttrycka mig själv utan att försöka vara varken bättre, eller sämre än mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara mån om att andra ska få ett bra intryck av mig, och existera i och som en rädsla – och ångest inför att andra ska tycka att jag är konstig, obekväm, eller jobbig när jag är i närheten av dem – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förtrycka mig själv, hålla mig själv tillbaka, och vara rädd för att vara bekväm med mig själv – i rädslan för vad andra ska känna, och tycka om mig om jag är bekväm med mig själv och om jag tillåter och accepterar mig själv att uttrycka mig själv utan rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är med andra människor – att vara nervös, och rädd för att jag beter mig, eller uttrycker mig själv på ett sätt som är konstigt – och annorlunda – och att andra människor på grund av detta ska tycka att det är obekvämt att vara runtomkring mig eftersom jag inte beter mig såsom jag borde bete mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att denna rädslan bara tjänar till att hålla mig själv fångad i rädslan – och leva ett liv av isolation och är således inte till någon praktisk nytta alls

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara mån om mitt rykte, och vad jag tror att andra människor tycker om mig – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i förhållande till vad jag tror att andra människor tycker om mig, och vad jag tror att andra människor anser om mitt rykte, och anser om min person – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa min ångest, och rädsla inför att ha ett dåligt rykte, och ett dåligt anseende – och istället fokusera på att leva och uttrycka mig själv HÄR i och som andetaget – en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte fokusera på att uttrycka mig själv, och leva mig själv här en och jämlik såsom min mänskliga fysiska kropp – och således släppa mitt behov, och begär att få bli sedd som anständig, och normal av andra – eftersom det tar så mycket att frukta att jag inte passar in, att jag aldrig hinner leva om jag inte släpper denna rädslan

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fokusera den tid jag har här – de andetag jag har till mitt förfogande – på att verkligen leva, och uttrycka mig själv här i och som min mänskliga kropp – och göra det mesta av varje dag som jag har till mitt förfogande – och inte kompromissa, och förtrycka mig själv i rädslan för att jag inte kommer anses vara normal

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig själv för att mitt förflutna, såsom ögonblick i vilka jag inte uttryckt mig själv på ett sätt som är bäst för alla – är ihågkomna av andra, och att andra på grund av dessa ögonblick ser ner på mig – och ser mig såsom en underlägsen, och värdelös människa; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa mig själv fri från rädslan av vad andra kan tänkas tycka om mig, och istället fokusera, och koncentrera mig själv på att leva – och uttrycka mig själv – och ha roligt i och som de ögonblick jag går igenom här

Självåtaganden

När jag märker att jag bli besatt av någon slags upplevelse, såsom tankar, känslor, idéer – minnen – vad som helst – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag är inte sinnet – jag är inte de upplevelser som kommer upp inom mig, utan jag är HÄR – och kan styra och dirigera vad som kommer upp inom mig, och således ta beslutet att leva och uttrycka mig själv såsom vad som är bäst för alla; således åtar jag mig själv att leva och uttrycka mig själv som vad som är bäst för alla – och ta beslutet i ögonblicket då denna besatthet stiger upp inom mig – att stå HÄR – och dirigera mig själv genom upplevelsen

När jag märker att jag skäms inför hur jag uttryckt mig själv, och agerat i mitt förflutna – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns ingen mening, eller syfte att hålla kvar vid skam, genans, och ångest i förhållande till vad jag gjort i mitt förflutna – eftersom vad som är gjort, är gjort – således åtar jag mig själv att släppa mitt förflutna, och istället fokusera, och koncentrera mig själv på att leva HÄR

När jag märker att jag blir rädd, och känner ångest inför att människor på grund av hur jag uttrycker mig själv ser ner på mig, ser mig som omogen, och barnslig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns absolut inget praktiskt värde i att vara rädd för vad andra människor tycker om mig – det hjälper mig inte – det stärker mig inte – och det gör mig inte mer effektiv i och som min applikation; således åtar jag mig själv att sluta vara rädd för vad andra tänker om, och istället fokusera på att leva HÄR – effektivt och fullt ut i varje andetag

När jag märker att jag vill att andra människor ska se mig som godhjärtad, trevlig, och omtänksam – en perfekt människa – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att den enda anledning till att jag vill detta är för att jag är rädd för att andra ska se mig som negativ – och dålig – men vad är det att frukta med det? Inget förstås – och således åtar jag mig själv att sluta frukta att andra ska se mig som elak, osympatisk, och oförlåtande – och jag fokuserar istället på att leva, och uttrycka mig själv HÄR – i och som andetaget en och jämlik

När jag märker att jag vill att andra ska mig som perfekt – såsom att inte ha några brister, eller felaktigheter – och p.g.a. detta tycka om mig och bli imponerande av mig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det spelar ingen roll vad andra människor tycker, eller inte tycker om mig – för min upplevelse av mig själv blir ändå likadan när uppmärksamheten är borta – då är jag ensam med mig själv, och precis densamma som innan; således åtar jag mig själv att leva en-sam – alltså som en och samma – och vara en och samma oavsett var jag är, eller med vem jag är – eftersom jag inser, ser och förstår att de upplevelser av att känna mig omtyckt, eller illa omtyckt som jag får bland andra är momentana, och inte substantiella och varaktiga upplevelser

När jag märker att jag betygsätter mig själv i mitt huvud utifrån vad jag tror att andra människor tycker om mig, då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – det ger inte mig någonting att betygsätta mig själv i mitt huvud – varför ska jag ens göra det när jag istället helt enkelt kan vara tillfreds med mig själv oavsett hur andra uppfattar, eller känner om mig? Således åtar jag mig själv att sluta jäkta, och jaga för att försöka etablera mig själv med andra människor – och få ett bra betyg inom mig själv – och jag åtar mig själv att istället ta det lugnt, och andas – och vara här med och som min fysiska kropp – och ge uppmärksamhet och fokus till sådant som är viktigt, och relevant – nämligen min fysiska verklighet HÄR

När jag märker att jag är mån om hur andra ser mig, och att jag vill presentera mig själv på ett bra sätt – eftersom jag är rädd att andra ska tycka jag är konstig, obekväm, eller jobbig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är fullständigt begränsande att hela tiden oroa mig för hur andra upplever mig, istället för att jag uttrycker mig själv obehindrat och utan någon rädsla – ångest – eller underlägsenhet; således åtar jag mig själv att släppa mig själv fri och låta mig själv leva utan att vara konstant ångestfylld inför hur andra ska uppfatta mig – eftersom mitt liv är alldeles för kort för att bli bortslösat på sådana fullständigt irrelevanta upplevelser

När jag märker att jag – runt andra människor – blir nervös, och rädd för att jag beter mig, eller uttrycker mig själv på ett sätt som uppfattas som konstigt, och annorlunda – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att idén om konstig, och annorlunda baseras på idén om vad som är normalt – och båda dessa är kulturella uppfinningar och har alltså ingen substans, eller riktighet i sig själva – således kan man inte vara konstig, och inte heller normal – eftersom dessa idéer är fiktiva; således åtar jag mig själv att uttrycka mig själv ovillkorligt, och sluta oroa mig själv för att jag inte lever upp till fiktiva kulturella uppfinningar såsom att vara ”normal”

När jag märker att jag fruktar att jag har, eller kommer få ett dåligt rykte – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är med att frukta vad andra människor allmänt säger om mig – det är ju fullständigt meningslöst – jag menar – vem fan bryr sig? Om 1000 år är jag ändå död och ingen kommer ens att komma ihåg att jag någonsin funnits, så hur relevant är det egentligen? Således åtar jag mig själv att sluta oroa mig själv för dessa skitsaker och se mitt liv utifrån ett större perspektiv

Jag åtar mig själv att förena mig själv med min mänskliga fysiska kropp – och viga mitt liv, och mig själv till att i varje ögonblick vara här med min kropp – och således sluta leva i en fiktiv verklighet i mitt huvud som inte är av något värde, eller av någon substans överhuvudtaget

Jag åtar mig själv att använda den tid jag har till mitt förfogande HÄR – att leva – att lära känna min kropp – att lära känna min fysiska verklighet – och att verkligen dedicera mig själv till att verka för – och skapa någonting av substans – av verklighet – och riktighet – någonting som inte bara består av energi, och kommer försvinna i samma ögonblick som jag dör

Jag åtar mig själv att släppa mitt förflutna – att förstå att jag då inte visste vad jag vet nu – att jag gjorde vissa väldigt osmakliga misstag men att det inte är någonting jag kan hålla på att gnälla om en hel evighet – och således åtar jag mig själv att gå vidare och att fokusera på att LEVA och vara HÄR istället

 

Dag 80: Hemliga Budskap

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag pratar och kommunicerar med människor, att hela tiden vara vaksam och spänd inom mig själv, i rädslan att någon människa kanske i hemlighet kritiserar mig, eller förlöjligar mig; och därför när människor pratar med mig – existera i och som en analyskaraktär – där jag analyserar andra människors ord för att se om dessa orden kanske innehåller någonting som är riktat mot mig som personlig kritik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att bli nedvärderad av andra, och för att andra ska tycka att jag är löjlig, och uttrycka detta genom att säga det indirekt till mig – och att jag därmed inte förstår att jag håller på att bli kritiserad, och förlöjligad av en annan; istället för att se/inse/förstå att jag inte kan bli kritiserad, och förlöjligad av en annan – och att den upplevelsen jag har inom mig själv inte har någonting med den andra människans ord eller uttryck att göra – utan är min egen skapelse av fruktan, och ångest – som jag gett uppmärksamhet och tillåtit och accepterat att kontrollera och styra mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i rädsla, och ångest för att jag gör bort mig själv – eller blir bortgjord av andra – utan att själv veta om det; istället för att se/inse/förstå – att jag inte kan göra bort mig själv eftersom att jag hela tiden är här – och alltså inte borta – utan här; och att jag kan inte bli bortgjord av andra heller eftersom jag hela tiden är här – jag andas och min kropp är här – och är alltså inte bortgjord

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en förhöjd vaksamhet – där jag konstant är medveten om vad som pågår runtomkring mig från en utgångspunkt av fruktan, och ångest att jag ska bli mobbad, retad, eller förlöjligad; istället för att se/inse/förstå att det jag fruktar är egentligen min egen inre skapelse av att känna mig själv värdelös, och underlägsen andra människor – en upplevelse som sätts igång av vissa händelser i min värld, men som jag är fullt ansvarig över – och har skapat på alla sätt och vis; därför slutar jag att fokusera på vad och hur min externa verklighet beter sig och ser istället inom mig själv – inser/ser/förstår att allt jag upplever inom mig själv, är jag själv och ingenting annat

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara väldigt mån om att göra ett gott intryck på andra, och i andras ögon vara respekterad – i rädslan för att andra ska ogilla mig, och kritisera mig – i tron att om detta händer är jag värdelös, och usel; istället för att se/inse/förstå att jag själv skapat upplevelsen av mig själv såsom att vara värdelös/usel och att det alltså inte har någonting med andra människor att göra vad jag upplever inom mig själv; därför slutar jag att existera, och leva som denna förhöjda vaksamhet, såsom en konstant nervositet för att någon ska vara ”elak” mot mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta och känna ångest för att andra människor ska vara ”elaka ” mot mig – i tron att någon faktiskt kan vara ”elak” mot mig; istället för att se/inse/förstå att den upplevelsen jag har inom mig själv när jag tar för givet att någon är elak mot mig, är faktiskt min egen skapelse – det är jag själv jag upplever – och därför har det ingenting att göra med vad andra gör eller inte gör – utan det har allt att göra med vem och hur jag tillåter och accepterar mig själv att vara/leva inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att andra människor ska hitta någonting i mig, och i hur jag uttrycker mig själv som de tycker är dåligt, och orsak för kritik – och därför existera/leva som en överdriven försiktighet i varje ögonblick – där jag går på glas runt andra människor – tassar omkring för att inte bli sedd, eller hörd; istället för att se/inse/förstå att jag fruktar inte andra människor, utan jag fruktar den upplevelsen jag skapat inom mig själv av att känna mig värdelös/usel när jag antar att andra människor kritiserar mig, eller ser någonting dåligt i mig; därför slutar jag att frukta dessa upplevelser, och jag förlåter och släpper istället dessa upplevelserna inom mig – och håller inte längre kvar vid dem

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att mitt värde av mig själv kommer från att andra människor inte har någonting emot mig, i tron att andra människors upplevelse av mig är viktigare än hur jag upplever mig själv – istället för att se/inse/förstå – att jag är kapabel av att leva ovillkorligt och här med mig själv i varje ögonblick – där jag själv är det enda värde jag behöver, och jag därför inte söker någon utanför mig att ge mig komplimanger, och positiva ord

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa mig själv såsom rädslan, och ångesten för att inte vara omtyckt, och populär – och på så vis begränsa mig själv i mitt uttryck runt andra människor – eftersom jag är konstant vaksam på hur jag rör, och uttrycker mig själv – i rädslan att någonting jag gör ska få en annan människa att inte se mig som positiv, eller trevlig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att allt är förlorat, och att jag är förlorad, och att jag är värdelös, och usel om en annan människa inte upplever sig själv positiv nära mig; istället för att se/inse/förstå att dessa upplevelser inte är riktiga – utan bara så riktiga som jag skapar dem till att vara – därför stoppar jag mig själv från att följa efter, och skapa mig själv utifrån dessa upplevelser, och jag för mig själv istället tillbaka hit till andetaget – och lever fysiskt här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mitt uttryck av mig själv i ögonblicket genom att vara oroad för vad andra känner, tycker, och tänker i förhållande till mig – och tro att mitt värde baseras på att andra människor mår bra nära mig, och inte har några negativa/fördömande tankar inom sig själv; istället för att se/inse/förstå att jag är fullt kapabel till att leva och uttrycka mig själv ovillkorligt – och alltså sluta begränsa hur jag uttrycker och rör mig själv i rädslan för vad andra tycker/tänker/känner om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att mig själv för seriöst, och vara alltför mån om hur andra människor ser mig – i tron att min stabilitet kommer från att andra människor tycker om mig – och i fruktan/ångesten för vem jag skulle vara om jag inte längre använde mig av andra människors upplevelser – eller vad jag tror andra människor upplever i förhållande till mig – för att skapa mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna rädsla och ångest för att gå bortom mitt nuvarande sätt att skapa mig själv – där jag skapar mig själv utifrån hur jag uppfattar och tror att andra människor känner om mig; och där jag hela tiden är väldigt mån om att inte ”gå över gränsen” – eller göra någonting som andra människor skulle kunna se och uppleva som anstötligt, eller förargande; istället för att tillåta och acceptera mig själv att se/inse/förstå att jag är fortfarande här när jag släpper denna rädslan, och att jag är fullt kapabel att leva och uttrycka mig själv utan att använda mig av fruktan och ångest

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att allt kommer bli bättre om jag bara gör mig själv osynlig, och så lite kontroversiell som möjligt – genom att när jag träffar och är med andra människor – försöka läsa av andra människor för att se hur jag kan förhålla mig själv till dem, och uttrycka mig själv med dem på ett sätt som kommer skapa så lite konflikter, och reaktioner som möjligt – i rädslan och ångesten för att bli illa omtyckt, och för att hamna i en konflikt med andra människor; istället för att tillåta och acceptera mig själv att uttrycka mig själv med andra i min värd här – en och jämlik – och utan att existera i en hemlig verklighet inom mig själv av fruktan – utan istället möta människor här fysiskt i öppenhet, och intimitet – och sluta gömma mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spänna mig själv, och hålla mig själv tillbaka i fullständig rädsla och ångest så fort jag tror någon skrattar åt mig, eller tycker jag är löjlig, eller underlägsen; istället för att tillåta och acceptera mig själv att se/inse/förstå – att det inte är så farligt – det är faktiskt inte farligt alls – utan jag är ju fortfarande här – jag andas fortfarande – och de upplevelser som kommer upp inom mig försvinner när jag andas och slappnar av – och tillåter och accepterar mig själv att ta det lugnt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta det lugnt, och vara bekväm med mig själv runt andra människor – oavsett vad andra människor säger, eller tycker, eller gör – för jag inser/ser/förstår att om jag tar det lugnt, och tillåter mig själv att vara här – och bekväm med min kropp – så är ögonblicket verkligen trivsamt, och det blir bara jobbigt att vara med andra människor när jag tillåter och accepterar mig själv att bli rädd, och nervös, och existera i och som en tro att det har någon betydelse för vem jag är – hur andra människor ser och uttrycker sig själva mot mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara överkänslig mot kritik, och konstant vara vaksam och nervös på att någon kanske ska kritisera mig, någon kanske ska ha någonting emot vad jag gör, någon kanske kommer tycka att jag kan göra någonting annorlunda – istället för att slappna av och tillåta och acceptera mig själv att se/inse/förstå att kritik inte är farligt, konflikter är inte farliga – jag är fortfarande här och det händer inget livshotande med min kropp överhuvudtaget – allt jag upplever är alltså en illusion; därför slutar jag att vara överkänslig, och konstant nervös – och tillåter och accepterar mig själv att istället slappna av och leva varje ögonblick till fullo – utan rädsla

Jag åtar mig själv att inte längre vara spänd, och hela tiden vaksam inom mig själv när jag är med mig själv – eller när jag kommunicerar med andra människor – vad det än är jag gör; utan istället åtar jag mig själv att vara avslappnad och leva i ögonblicket såsom det utvecklar sig och inte ta kritik personligt

Jag åtar mig själv att inte vara rädd för att bli nedvärderad av andra, eller att andra ska tycka jag är löjlig; eftersom jag inser/ser/förstår att jag faktiskt inte kan bli nedvärderad eller förlöjligad av andra, utan detta händer enbart inom mig – i mitt sinne – och denna upplevelse finns alltså inte i denna fysiska verklighet; därför åtar jag mig själv att mig tillbaka till verkligheten och leva här med vad som är riktigt och sant – vilket är min kropp, och den fysiska verklighet jag interagerar och lever i varje dag

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att jag inte kan bli bortgjord, och att jag inte kan göra bort mig själv – eftersom jag är här som min kropp, och jag omöjligt tappa bort min kropp – det går liksom inte; därför slutar jag att medverka i denna upplevelse och tar mig själv tillbaka hit till min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att sluta existera i en förhöjd vaksamhet inom mig själv, och inse/se/förstå att det jag fruktar att uppleva – såsom att känna mig underlägsen/värdelös/usel är min egen skapelse – och har ingenting att göra med andra människor i min värld – därför slutar jag att försöka skydda mig själv mot negativa upplevelser som tydligen kommer från min värld, eftersom jag förstår att de uppstår inom mig själv och att jag är ansvarig för dessa upplevelser

Jag åtar mig själv att inte längre vara väldigt mån om att göra ett gott intryck på andra utifrån rädslan och ångesten att bli kritiserad, eller illa omtyckt; och jag åtar mig själv att istället uttrycka mig själv utan fruktan, ångest och nervositet – och acceptera mig själv helt och fullt ut i varje ögonblick såsom den mänskliga kropp jag är

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att ingen kan vara elak mot mig – och att det jag upplever inom mig själv när jag anser/tror att någon är elak mot mig – är JAG SJÄLV – det är MIN EGEN skapelse och ingen annans; därför slutar jag att tro att andra är elaka och ovänliga mot mig och för istället tillbaka allt jag upplever/tänker till mig själv – kompromisslöst

Jag åtar mig själv att inte längre gå på glas runt andra människor i rädslan för att någon ska se eller uppleva sig själv negativ runtomkring mig; och jag åtar mig själv att istället leva, och sluta förtrycka och hålla mig själv tillbaka i ångest/rädsla/nervositet – eftersom jag inser/ser/förstår att jag inte kommer vara här på denna jorden för evigt, och att det är ett jävla slöseri med andetag att leva i och som fruktan

Jag åtar mig själv att inte definiera mig själv utifrån hur jag tror att andra upplever sig själv runt mig, och inte längre existera som idén att andra människors upplevelser av mig, är viktigare än min egen upplevelse av mig; jag åtar mig själv att ge fokus och uppmärksamhet på mig själv, och sluta vara överdrivet vaksam i fråga om vad jag tror och antar att andra människor känner/tycker om mig

Jag åtar mig själv att inte begränsa mig själv i begäret, och önskan av att få bli omtyckt och populär – utan istället se/inse/förstå att popularitet faktiskt är en begränsning, eftersom man måste agera och spela en viss karaktär för att vara populär – och i detta förtrycker och kompromissar man sig själv; därför åtar jag mig själv att leva och uttrycka mig själv ovillkorligt, och på alla sätt och vis ta bort fruktan och ångest inom mig själv för att andra ska se/uppleva mig som otrevlig, eller elak

Jag åtar mig själv att se/inse/förstå att allt inte är förlorad, och att jag inte är förlorad – om en annan människor inte upplever mig som positiv; utan jag inser/ser/förstår att faktiskt är ingenting förlorat, och jag är inte förlorad – eftersom jag är fortfarande här, och min verklighet är precis lika stabil och fysisk som den var innan – alltså – ingenting farligt eller dåligt hände; därför slutar jag att existera i och som irrationella rädslor för att jag ska bli skadad av andra människors tankar/upplevelser och ord

Jag åtar mig själv att inte begränsa hur jag uttrycker mig själv i rädslan och oron för att andra ska ogilla mig om jag uttrycker mig själv ovillkorligt, och utan att försöka göra mig själv ”normal” och ”acceptabel” – jag tillåter och accepterar mig själv att verkligen upptäcka mig själv – såsom mitt riktiga jag – såsom vem jag är när jag är avslappnad, lugn och utan några rädslor som rör sig inom mig

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att min stabilitet och trygghet inte kommer från vad andra människor tycker om mig, utan från mig själv – såsom att jag är fysiskt stabil här i detta ögonblick – som mig själv; och i detta inser jag att stabilitet och trygghet inte kan fås genom att manipulera min externa verklighet, eftersom min externa verklighet aldrig kan kontrolleras eller styras – utan bara min inre verklighet kan kontrolleras och styras precis så som jag vill ha den; och därför förstår jag att sann stabilitet och trygghet endast kan komma inifrån

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att jag fortfarande är här när jag släpper taget om rädslan för att uttrycka mig själv utan att analysera människor och försöka se ”vad som är okej”, och ”vad som inte är okej” – och jag bevisar detta för mig själv att när denna rädslan kommer upp – att andas och uppleva min mänskliga fysiska kropp här – och se att jag faktiskt fortfarande är här

Jag åtar mig själv att sluta vara rädd för att vara kontroversiell, och annorlunda – och istället för att förändra mig själv runt andra människor, genom att försöka göra mig själv ”mer normal” – att istället uttrycka mig själv här ovillkorligt, och som mitt autentiska jag – såsom jag verkligen är

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att emotionella upplevelser såsom att känna mig underlägsen, sämre än, förlöjligad, eller bortgjord – inte är farliga – de är endast emotionella upplevelser – som kommer att försvinna om jag står upp och andas effektivt här i varje andetag och ger min fysiska verklighet här – såsom min kropp uppmärksamhet – istället för de emotionella/känslomässiga upplevelser som kommer upp inom mig

Jag åtar mig själv att vara bekväm med mig själv runt andra människor, och att se/inse/förstå att när jag blir rädd – då är det bara att andas, och varva ner – ta de lugnt – och se att det faktiskt inte finns någonting som är farligt med det ögonblick jag upplever – det är bara en idé

Jag åtar mig själv att inte längre vara överkänslig mot kritik, och tro att kritik är någonting farligt, och dåligt som jag måste undvika till varje pris – utan att se att kritik bara är ord, och alltså inte någonting som kan skada mig; istället kan jag faktiskt lyssna på kritiken och se om jag kan lära mig någonting