Tag Archives: förlora

Dag 359: Kvalité framför kvantitet

Ett skapande element av stress som jag lagt märke till är tendensen att vilja göra så mycket som möjligt, att få så många saker gjorda som bara går att få gjorda på så kort tid som möjligt – och det är någonting som för min egen del brukar komma upp inom mig på morgonen när jag går igenom min morgonrutin.

Ett exempel är att jag går upp, sätter på kaffe, gör min frukost – sedan börjar spana på klockan – och jag ser att jag inte har särskilt mycket tid kvar innan jag ska gå. Då kryper den här stressen upp inom mig, för jag hade ju planerat att jag minst skulle hinna med tre andra saker utöver att dricka kaffe och äta frukost, vad ska jag nu göra?

Problemet har alltså att göra med hur jag förväntar mig att jag ska hinna med att under en viss tidsrymd hantera en viss mängd ansvar och åtaganden – men den faktiska tiden till mitt förfogande passar inte in i min planering och samstämmer inte med mina förväntningar om vad jag borde hinna med – det i sin tur skapar stress.

Essensen av stress i det här fallet är alltså förhoppningen om att kunna hinna med mer än vad jag kan hinna med – förhoppningen om att bli färdig med mina åtaganden och sedan kunna röra mig själv till nästa del i mitt liv, till nästa ansvar, och nästa åtaganden, och få mer saker gjorda, producera mer, vara mer effektiv och spara mer tid. Men vad jag ser är att jag genom att leva på ett sådant sätt faktiskt går miste om att livet, och om min fysiska verklighet HÄR – för istället för att vara närvarande och medveten om hur min verklighet rör sig, hur jag själv mår, närvarande i de små sakerna i min värld – så springer jag igenom alltihopa i förhoppningen om att komma till nästa del så snabbt som möjligt.

En del av anledningen till varför jag gör detta är för att jag ser det som någonting positivt och värdefullt att hinna med så många saker som bara möjligt, att det i sig självt ger mig ett mervärde – men det omvända stämmer bättre. Vad som faktiskt skapar mervärde är när jag låter mig själv vara HÄR – närvarande och medveten om vad det är som jag håller på med. När jag faktiskt investerar mig själv i vad jag gör, jag ger det min fulla uppmärksamhet, det är så jag hanterar mina dagliga åtaganden och ansvar effektivt – det är på så vis jag får det resultatet jag önskar.

Därför är någonting som jag ser att jag måste träna, och framförallt under morgontimmarna, att sakta ner, att vara tillfreds med att bara hinna med att göra några få saker innan jag måste bege mig, men att då göra de få sakerna som jag hinner med, effektivt, specifikt, och med närvaro och noggrannhet. På så vis skapar jag kvalité istället för kvantitet – jag skapar substans istället för en utspädd tillvaro – jag skapar värde istället för ett skenbart värde – och framförallt – jag förhindrar stress genom att jag helt enkelt låter mig själv röra mig och arbeta med vad som är här i den utsträckning som tiden tillåter.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte under morgontimmarna och när jag går upp – att sakta ner mig själv och låta mig göra och hantera en sak i taget – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in och som en produktivitets- och effektivitetskaraktär – där jag tror att jag skapar värde och substans i min värld genom att hinna med så många saker som möjligt – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det enda jag skapar är ett skenbart värde – jag skapar kvantitet istället för kvalitét

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på kvalitét istället för kvantitet – att lägga mitt fokus några få aspekter eller saker och sedan göra dessa effektivt och med fokus på att skapa så bra kvalité som möjligt – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att den här tendensen inom mig själv att vilja göra så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt är ett utflöde av den moderna idén om vad värde är – där tydligen desto fler saker man äger – desto fler saker man gör – desto mer värde skapar man – istället för att se, inse och förstå att riktigt värde och riktig substans ligger i kvalité och inte i kvantitet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att placera fokus på kvantitet istället för kvalitét – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta den här personligheten och idén genomsyra mina handlingar – och mitt sätt att leva – där jag tror att desto mer jag gör av någonting – desto mer tid jag lägger ner på det – eller desto oftare jag gör det – eller desto fler gånger jag gör det – desto bättre blir det – istället för att se, inse och förstå att om jag inte gör någonting med närvaro – i medvetenhet – genom att vara här med vad jag gör – så är det i praktiken ingenting värt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag levt mitt liv från denna kvantitetsidé – vilket visar sig i hur jag närmar mig saker i mitt liv – t.ex. i hur jag närmar mig mina studier – där jag tänker att för att kunna producera ett effektivt studieresultat måste jag lägga ner si och så mycket tid varje dag – jag måste t.ex. studera 8 timmar om dagen – och för att kunna röra mig själv framåt i min process och skapa mig själv måste jag lägga ner en viss tid på det varje dag – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det faktiskt inte är så mycket mängden tid som spelar roll – utan istället kvalitén på den tid jag lägger ned – hur noggrann jag är – hur mån jag är om vad jag gör – hur närvarande jag är i ögonblicket

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé att desto mer jag gör – desto mer värde skapar jag – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att under morgontimmarna driva och pressa mig själv i stress i ett försök att hinna med och klara av så mycket som möjligt – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det finns andra saker att ta i beaktande vid min rörelse i denna världen – att det finns andra variabler som avgör hur jag skapar värde och vad som är värde – och att det är någonting som går att se tydligt i kvalitén på produkter – där en produkt som skapats med mer möda och omtanke håller längre än en produkt som skapats snabbt och med minsta möjliga resursförbrukning – det är samma med mig själv och vad jag skapar

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lägga fokus på att det jag gör i ögonblicket är någonting som jag gör tillfullo och med hela min kropp – med hela min närvaro – någonting som jag lägger ner hela mig själv i och som – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att låta det vara min utgångspunkt oavsett vad jag gör – att som jag håller på med här just nu är vad jag gör tillfullo – och att jag således inte existerar i en polariserad separation inom mig själv mellan vad jag vill och hoppas kunna göra – och vad jag håller på med just nu för tillfället

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att när jag påbörjar min dag – och ser framför mig vad jag ska göra under dagen – att då lägga upp min tid på så vis att jag kan i tillräcklig utsträckning ta hand om de ansvar och åtaganden som jag har – och såldes inte ta på mig själv mer, eller försöka mer än vad den tiden jag har tillåter – och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att det är just denna aspekten av att inte i tillräcklig utsträckning beakta den tiden jag faktiskt har – och planera mitt liv realistiskt och i enlighet med vad som är fysiskt möjligt som är en viktig del av det som skapar stress inom mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att om jag låter mig själv röra mig naturligt med och som den tid jag har – och göra det som är framför mig – kommer jag antagligen att hinna med att göra mindre, lägga ner mindre tid på olika slags projekt – MEN – det jag gör kommer att hålla en mycket högre kvalitét – det jag gör kommer att vara någonting som jag kan vara stolt över och ta mig med mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det här senare sättet att leva på – där jag lever för kvalitét – och där jag ger mig själv tillräcklig tid för att påbörja och avsluta min ansvar och åtaganden – att det är ett mycket hälsosammare och fullgörande sätt att leva på – helt enkelt för att jag fullgör mina åtaganden – och gör vad som är framför mig tillfullo och inte halvdant bara för att hinna med det

Självåtaganden

När jag märker att jag vill stressa, att jag vill forcera för att hinna med så mycket som jag bara kan, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att när jag försöker forcera och hinna med så mycket som bara är möjligt – att jag då komprometterar alla de saker jag gör – att de punkter som jag hanterar blir av sämre kvalité och att jag inte heller är medveten och närvarande med vad det är jag håller på med – således åtar jag mig själv att när det händer – att släppa taget om att försöka få alla de där sakerna jag inbillar mig i mitt sinne gjorda – och istället fokusera på att göra några få saker som jag med säkerhet vet att jag kan göra utan att kompromettera kvalitén – och jag åtar mig själv att således omstrukturera mitt schema och min plan till att vara förenlig med denna fysiska värld och mina förutsättningar

När jag märker att jag stressar, och vill snabba på för att bli klar så snabbt som möjligt så att jag kan hinna vidare till nästa del, och nästa sak på min lista, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att när jag går in i och motiverar mig själv utifrån denna stress, och ångesten, ja då skapar jag saker som saknar kvalité, jag skapar saker som saknar själ och substans – och således åtar jag mig själv att istället fokusera på kvalité  – att fokusera på att det jag gör verkligen har substans – att jag ger mig själv till vad jag gör – och att jag tillfullo är här och investerar mig själv i vad jag gör – och således åtar jag mig själv att göra några få saker riktigt bra – istället för att göra en mängd saker undermåligt

Advertisements

Dag 325: Rädslan för Åldrande

Att bli äldre – det är en naturlig del av en människas liv. Trots detta är det någonting som hela vår kultur ställer sig emot och försöker bekämpa som om det vore en plåga. Nu när jag själv börjar bli lite äldre och jag kan börja lägga märke till vissa saker hos min kropp som tyder på åldrande, märker jag hur detta beteende existerar även inom mig. Jag vill inte heller åldras, utan vill att min kropp ska förbli evigt ung.

Det är en fascinerande reaktion – varför är det egentligen som jag försöker bekämpa åldrande?

Jag ser att det handlar om rädslor för hur andra ser mig – jag vill att andra ska se mig som ung, och definiera mig som attraktiv och hälsosam – någonting som jag inte associerar med ålder.

I denna blogg ska jag med självförlåtelse arbeta med denna punkt av åldrande – och således förlåta de rädslor och upplevelser som jag skapat inom mig själv gentemot denna punkt.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att åldras

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma åldrande – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se ner på åldrande människor – och definiera ålder såsom en förlust av någonting – en förlust av ens ungdom

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli förfärad och ångestfylld när jag ser att jag börjar bli tunnhårig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv, och värdesätta mig själv i enlighet med huruvida jag har ett tjockt och fylligt – och huruvida jag ser ungdomlig och atletisk ut eller inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att önska och vilja att andra i min omgivning ska se mig som ungdomlig och atletisk – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att andra ska skapa en bild av mig som är positiv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att åldras – i tron att ålder är någonting som minskar mitt värde – och förtar min styrka och min förmåga att leva – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i förhållande till mitt utseende – och i förhållande till min ålder – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli glad och uppleva mig upplyft när någon i min omgivning anmärker att jag ser ungdomlig ut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att värdesätta en bild av ungdom högre än mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att värdesätta hur mitt hår ser ut – eller mitt ansikte ut mer än mig själv – och tro att utan den bild jag för närvarande har och presenterar inför min omvärld så är jag ingenting

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig osäker och nervös när jag är runt andra människor – och oroa mig själv över att mitt utseende – och att mitt hår ska ge ett ålderdomligt intryck – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera min stabilitet, och min självsäkerhet i hur jag ser ut – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå till vilken grad detta begränsar mig – och hur jag genom att se mig själv på detta sätt i princip överlåter min självdirektion och styrning till hur jag ser ut – istället för att jag beslut vem jag är – och jag beslutar hur jag ska leva – och hur jag ska uttrycka mig själv i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att kvinnor i min omgivning ska se mig som attraktiv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mitt egenvärde – och min stabilitet – i huruvida andra människor svarar till mig positivt eller negativt – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas – föra mig själv tillbaka hit – och låta mig själv ovillkorligt möta, kommunicera, och interagera med människor – och således vara mig själv – och vara säker och stabil i mig själv oavsett hur min omgivning svarar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i förhållande till mitt hår – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid minnen inom mig själv – där andra sagt att jag har ett vackert, blont, och lent hår – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att associera sådana minnen med positiva känslor och tänka att dessa minnen är en tillgång för mig – och någonting som jag måste använda för att bygga upp mig själv och min karaktär – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och således låta mig själv vara mig själv – och vara ovillkorligt – och värdesätta mig själv utan att jag har hår – eller att jag får komplimanger av andra om att mitt hår ser vackert, måleriskt, och skönt ut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att det är naturligt att värdesätta sig själv efter sitt utseende – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga min rädsla inför att åldras, och min rädsla inför att bli tunnhårig, genom att säga till mig själv – att det är en rädsla som jag inte kan göra någonting åt eftersom det självklart skulle påverka mig om jag börjar förlora mitt hår – och om jag börjar åldras – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det faktiskt är beslut som jag tar – och att jag inte behöver existera i och som denna rädslan – jag behöver inte låta mig själv begränsas av ångest inför att åldras – utan jag kan istället låta mig själv åldras utan reagera på detta faktum och utan att skapa någon slags upplevelse i förhållande till detta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som rädsla och ångest inför att förlora mitt hår – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera, se och värdesätta mig själv med utgångspunkt i hur jag tror andra ser och värdesätter mig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att förändra och dirigera denna punkt – på så vis att jag låter mig själv värdesätta mig ovillkorligt – och leva stabilitet – leva fullkomligt och totalt – och inte låta detta begränsas av hur andra ser eller inte ser mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag inte definieras av huruvida jag har hår på mitt huvud eller – och att jag inte definieras av åldrande – såtillvida jag inte bestämmer mig för att dessa omständigheter och händelser ska definiera mig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv leva ovillkorligt och inte skapa dessa begränsande definitioner och idéerna om mig själv – utan istället leva här – leva i varje ögonblick – och låta mig själv leva tillfullo oavsett huruvida jag åldras – och oavsett huruvida jag har hår på mitt huvud eller inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att ungdomlighet är en gåva till mig som ger mig värde – och att jag utan ungdomlighet inte har något värde – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i enlighet med ungdomlighet – och att tänka att eftersom jag ser ungdomlig ut så ger detta mig ett högre värde och en bättre ställning än de som ser äldre ut – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera och värdesätta människor i enlighet med ålder – istället för att se, inse och förstå att alla är vi jämlika i det att vi är fysiska – och att vi är i en kropp – att vi föds, lever och dör – och att ingen kan undkomma detta

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att omfamna åldrandeprocessen – och istället för att frukta den – undersöka den – låta mig själv lära av den – och i detta låta mig själv knyta ett närmare band till min mänskliga fysiska kropp – genom att jag låter mig själv förstå min kropp – och förstå åldrandeprocessen – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv gå in fruktan gentemot den här processen – istället för att ovillkorligt låta mig själv undersöka och ta del av den

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i fruktan, nervositet och ångest inför att jag åldras, och specifikt inför att jag ser att jag håller på att bli tunnhårig, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att mitt värde som varelse inte begränsas av mitt hår – min ålder – och mitt utseende – utan att jag själv kan bestämma och avgöra mitt värde – och låta mig själv stå stabil och säker inom mig själv oavsett hur tidens tand gnager och tär; således åtar jag mig själv att stå en och jämlik med tidens tand – en och jämlik med åldrande – och en jämlik med min kropp – och inte längre hålla fast vid mitt utseende – och tro att jag är definierad och begränsad av mitt utseende

När jag märker att jag blir nervös, och ångestfylld inför att tappa mitt hår, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att åldrande är för närvarande en naturlig del av vad det innebär att vara en människa – och jag ser att det är fullkomligt bisarrt att frukta någonting som är oundvikligt och som inte kan stoppas eller förhindras – således åtar jag mig själv att omfamna åldrade – att förstå åldrande – och att låta mig själv utforska och ta del av åldrande – och inte definiera mig själv eller se mig själv såsom att jag förminskas eller försvagas av åldrande

Enhanced by Zemanta

Dag 276: Ett Specifikt och Klart Vokabulär = Ingen Mer Rädsla

Jag fortsätter idag att arbeta med rädsla/ångest gentemot att misslyckas vad det gäller pengar, och karriär, eftersom detta är en punkt som fortfarande kommer upp inom mig.

Någonting som jag lagt märke till, som är fascinerande vad det gäller just rädsla/ångest för att misslyckas, är att dessa tankar består av en slags inre mental film, där jag inbillar mig själv vissa slags framtida händelser, och att någonting går dåligt, och att jag upplever någon slags jobbig, eller påfrestande händelse.

Vad som är intressant är att dessa inre filmer inte är överhuvudtaget specifika, jag menar – det är som en slags abstrakt, väldigt generell idé inom mig själv som kan liknas vid en programkod som ser ut såhär: framtid + pengar = dåligt = rädsla. Och vad jag tycker är intressant är att min rädsla alltså inte förhåller sig till några faktiska och verifierbara omständigheter utan är en mer generell rädsla gentemot ”framtiden” och ”jobbiga händelser”.

Ett klart ordförrådÅterigen visar detta alltså på vikten av att ha ett specifikt, definierat, och klart vokabulär, för ens inre tankeprocesser består av ord, och om dessa ord inte har en klar betydelse, då är det lätt att man tittar på sin värld och börjar generalisera, precis som jag har förklarat att jag gjort. För som jag sa, min rädsla relaterar inte till en specifik punkt som faktiskt i sin definition innebär att det finns en fara, och någonting som jag bör frukta – utan det rör sig istället om en irrationell upplevelse mot någonting odefinierbart som jag tydligen borde frukta, bara för att jag borde frukta den.

Med ett klart, och specifikt vokabulär kan inte denna typ av irrationella tankeprocesser existera, eftersom då är inte framtiden en generell punkt, utan framtiden ser man istället klart såsom att utgöra en multidimensionell process som består av flertalet olika punkter som rör sig samtidigt, och framtiden blir alltså då inte generell, utan man ser att framtiden består av många olika slags händelser, omständigheter, och punkter, som man alla i viss mån har förmåga att hantera, och styra. Alltså – med ett klart vokabulär där man lär sig se fakta istället för upplevelser kan inte rädsla längre existera, eftersom man då förstår vad som är här, och man lever inte i en konstant ångest att ”kanske någonting händer som jag inte förstår” – för man har helt enkelt en klar insikt om vad som finns här i denna verklighet, och man litar på sig själv att man kan hantera vad som är här.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva i fruktan och ångest gentemot framtiden, och gentemot punkten att ”spendera pengar” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte specificera mitt vokabulär, och se inse, och förstå att när jag har ett klart, definierat, och välbyggt vokabulär, då kan jag inte ha denna typ av irrationella tankeprocesser eftersom jag ser att framtiden i sig självt inte är någonting att frukta, eftersom framtiden är en del av min vardag, och inte någonting som jag behöver vara rädd för, eftersom framtiden består av händelseförlopp, och omständigheter som jag kan dirigera, och i viss mån styra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla fast vid, och definiera mig själv i enlighet med en irrationell rädsla gentemot ”framtiden” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att framtiden i sig självt är helt neutral, och att det endast är en benämning på det faktum att punkter rör sig framåt i denna verklighet i enlighet med fenomenet ”tid” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att framtiden inte är någonting att frukta, utan är någonting att dirigera, och styra, och hantera

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid, och låta mig själv bli kontrollerad och styrd av en abstrakt rädsla i förhållande till tid, och framtid, och pengar – där jag inbillar mig själv att framtiden kommer innehålla ”dåliga händelser” och att jag kommer att få problem med pengar, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att denna rädslan, och denna ångesten är irrationell, och att den inte bygger på några faktiska, och verifierbara omständigheter – den bygger inte på fakta, utan på känslor, på upplevelser, och på inre idéer som inte står i samklang med verkligheten

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte föra mig själv framåt på ett sådant sätt att jag utmanar min rädsla, och min ångest, och inte låter mig själv vara kontrollerad av min rädsla, och min ångest, utan att jag istället för mig själv tillbaka HIT, och lever HÄR, och förstår att jag skapar min framtid HÄR i varje andetag, jag skapar min värld som jag kommer att uppleva i framtiden HÄR, genom de beslut jag lever här, genom vad jag tillåter och accepterar mig själv att stå, och uttrycka mig själv som här, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att den rädsla jag upplever är irrationell och har ingenting med min framtid att göra, och det enda den tjänar till är att göra min syn dimmig, göra min riktning i livet skev, eftersom jag inte tar beslut som är bäst för mig, utan istället beslut som är baserade på en irrationell, och fullständigt irrelevant rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv tro att jag beskyddar mig själv genom att jag håller kvar vid rädsla, och ångest gentemot framtiden, och gentemot pengar, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro, att jag får en bättre, och mer säker, mer trygg, och lugn framtid, om jag håller fast vid ångest, rädsla, nervositet, och underlägsenhet, istället för att se, inse, och förstå att så inte är fallet – och att rädsla inte skyddar mig, ångest gör mig inte mer medveten, och effektiv – utan faktiskt är det motsatta sant, att jag gör det svårare för mig själv att leva, svårare för mig själv att göra effektiva beslut, och svårare för mig själv att röra mig själv framåt i denna världen i en riktning som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta rädsla, och ångest för givet, och att tro att rädsla och ångest måste existera inom mig, och att det är någonting naturligt, någonting ”mänskligt” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att rädsla inte är naturligt, utan är en skapelse från en tanke, och en idé – man tänker någonting, man inbillar sig någonting, och sedan blir man rädd – och det är alltså inte ett direkt fysiskt uttryck här – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag, och låta mig själv släppa taget om all rädsla, och istället för att hålla fast vid rädsla, leva utan rädsla, leva i och som andetag vid tidens skärande egg

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att rädsla inför framtiden är inte min egen skapelse, utan är någonting som jag ärvt, och fått del av utifrån mina föräldrar, jag har tittat på dem och sedan låtit mig själv bli influerad av dem – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag, och förstå att om jag ska leva ett effektivt, fulländat, och komplett liv, så måste jag lära mig att leva, uttrycka mig själv, och ta beslut, utan att på något sätt vara kontrollerad och styrd av rädsla; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att driva mig själv förbi rädsla, och att förstå att rädsla kan inte kontrollera mig om jag inte tillåter det, om jag inte accepterar det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag är hjälplös utan rädsla, och att jag måste ha rädsla inom mig själv för att veta var jag är, vem jag är, hur jag ska leva, var jag ska leva, och hur jag ska ta beslut – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra det till en vana inom mig själv att ta beslut med rädsla som min vägledare, och ta det beslut som jag känner minst rädsla gentemot, istället för att undersöka exakt vad min rädsla består av, och undersöka exakt varför rädslan kommer upp inom mig, och därmed utmana min rädsla, och se om min rädsla faktiskt är rationell eller endast består av en idé som jag accepterat utan att ifrågasätta dess validitet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra det till en vana inom mig själv att acceptera rädsla såsom en auktoritet inom mig själv bara på grund av hur rädsla känns, och hur jag upplever energisensationen av rädsla, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv ifrågasätta denna energisensation, och att ifrågasätta varför jag accepterar rädsla som min auktoritet, jag menar bara för att det känns på ett speciellt sätt inom mig själv behöver ju inte det betyda att vad jag upplever är av någon vikt, och att vad jag upplever är någonting som jag måste ta i beaktande i mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att när jag tar ett beslut utifrån rädsla så komprometterar jag mig själv, och jag gör detta, eftersom när jag beslutar någonting i rädsla så ser jag inte sunt förnuft, och jag beslutar inte utifrån vad som är bäst för mig, bäst för alla, utan utifrån vad jag känner, vad jag upplever, vad jag tycker – och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att i en värld som består av fakta är det inte effektivt att leva utifrån känslor, och upplevelser, för känslor och upplevelser är i grund och botten lögner och har inget direkt förhållande till denna fysiska verklighet, och således är det som att leva som en handikappad när jag tillåter och accepterar mig själv att ta beslut i denna faktiska verklighet med hjälp av icke-faktiska upplevelser, och känslor, som endast är subjektiva idéer om verkligheten och inte verkligheten i sig självt

Självåtagande

När jag märker att rädsla kommer upp inom mig, och jag accepterar denna rädsla som min auktoritet, och låter rädsla vägleda mig i ett beslut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att när jag låter rädsla vägleda mig då komprometterar jag mig själv, och jag tar beslut som inte är bra för mig, utan som gör mig underlägsen, och gör mig ineffektiv i denna verklighet, där jag inte gör vad som är bäst för mig, bäst för alla, utan gör någonting bara för att en känsla säger till mig det; således åtar jag mig själv att träna mig själv, och förädla, och göra perfekt, färdigheten att ta beslut utifrån faktum – utifrån faktiska omständigheter som jag kan verifiera och inte låta mig själv ta beslut utifrån upplevelser såsom rädsla

När jag märker att jag låter mig själv gå in i och som en rädsla inför framtiden, och rädsla inför att förlora pengar i framtiden, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att denna rädsla är irrationell och har ingenting med framtiden att göra, det är en rädsla som jag ärvt av de generationer som gått före mig och har därför ingenting med mig att göra heller, och det är en rädsla som inte tjänar något syfte i denna faktiska praktiska verklighet; således åtar jag mig själv att stoppa rädslan, och inte ge den uppmärksamhet, och istället fokusera på de faktiska omständigheter som är HÄR – och dirigera, och ta beslut HÄR – och planera för framtiden i enlighet med de faktiska omständigheter jag kan verifiera som faktiska och relevanta, som fakta

Enhanced by Zemanta

Dag 179: Kampen Om Uppmärksamheten

Självskriverier

Dagens punkt blir precis som igår – avundsjuka – eftersom detta är den mest störande, och obekväma upplevelsen jag haft under min dag.

Så – situationen som utspelades var följande: jag satt i klassrummet tillsammans med mina klasskamrater och läraren ställde en fråga. Jag visste inte svaret på frågan, men det gjorde någon annan. Efter att denna annan svarat rätt på frågan utstötte läraren att han var ”otroligt duktig” eller någonting i den stilen – och sa att ”ingen annan elev har svarat rätt” – och det var detta som fick mig att uppleva avundsjuka.

Varför?

Jo – eftersom jag gärna skulle vilja vara den där superintelligenta eleven som är så otroligt smart att ingen riktigt vet vad han menar när han pratar. Han pratar i gåtor eftersom han är fullständig övermänniska. Det är min hemliga dröm om hur jag gärna skulle vilja att andra människor såg, och tyckte om mig.

Anledningen till varför jag bär på denna önskan och drömmen är därför att jag känner mig alldeles för ”vanlig” – ”normal” – och ”alldaglig” då jag inte har någon uppmärksamhet riktad mot mig. Jag är ju bara mig själv och ingenting mer, och hur skulle jag kunna vara tillfredsställd med det?

Nedan kommer jag göra självförlåtelse på dessa punkter, och sedan applicera självåtaganden som jag sedan praktiskt kommer att leva för att korrigera denna punkten.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i hemlighet, och i tysthet se och definiera mig själv som ”inte tillräcklig” – och ”alldeles för vanlig” – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna och uppleva det som om det är någonting jag saknar, och någonting som jag inte har – som andra tydligen har – som jag måste kämpa, strida, och slåss för att kunna manifestera

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sakna någonting – och känna det som om att det är någonting inom mig som inte står rätt till, och jag kan bara gör det ”rätt” inom mig själv om jag lyckas få uppmärksamhet och bli sedd, och definierad som en utmärkt och fantastisk elev

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tävla med andra om att bli sedd som intelligent, och smart – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att jag bara kan acceptera mig själv – och finna ro, och frid inom mig själv – om jag vet att andra tycker om mig, och tycker att jag är smart, intelligent, och duktig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka göra mig själv hel, och fylla ut tomrummet inom mig själv – genom att få uppmärksamhet från människor i min värld – speciellt mina lärare – och försöka bli ansedd av dem såsom att vara speciell, unik, och bättre än vad andra elever är – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att om jag inte lyckas få denna uppmärksamhet så är jag ingenting – och mitt liv är ingenting värt – och det finns ingenting att leva för

Självåtaganden

När jag märker att jag ser, och definierar mig själv som ”inte tillräcklig” – och ”alldeles för vanlig” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att dessa tankarna har sin utgångspunkt i jämförelse – och i att jag jämför mig själv med andra människor i tron att andra är bättre än vad jag är, och att jag måste uppnå någonting för att vara jämlik; således åtar jag mig själv att acceptera mig själv – och leva mig själv här utan att försöka vara någonting mer än mig själv

När jag märker att jag känner det som om jag saknar någonting inom mig själv, och det enda som kan utfylla denna saknaden är uppmärksamhet ifrån andra; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – problemet är inte saknad av någonting, och att jag har för lite uppmärksamhet ifrån andra – utan problemet är att jag definierat mig själv utifrån en upplevelse istället för att leva, och stå här med min fysiska kropp; således åtar jag mig själv att leva HÄR med och som min mänskliga fysiska – sluta sakna, och söka – och istället börja leva

När jag märker att jag tävlar med andra om att bli sedd som mest intelligent, och smart – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna tävlingen är meningslös och ger mig ingenting – även om jag vinner så är det bara en känsla som jag innehar för ett kort tag och ingenting mer; således åtar jag mig själv att sluta tävla – och istället fokusera på att leva – på att andas här med och som min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag rör mig själv utifrån en utgångspunkt av att jag vill växa, och uppleva mig själv som ”mer än” – genom att få uppmärksamhet, och bli sedd av andra – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – jag är HÄR – således finns det ingenting att växa upp till – det finns ingenting att bli DÄR FRAMME – utan det enda som är relevant är min applikation av och som mig själv i och som just detta andetag; således åtar jag mig själv att leva – och stå upp HÄR – i och som detta andetaget – HÄR

Dag 178: Om Inte Jag Får Vinna Vill Jag Inte Vara Med!

Självskriverier

Idag blir det en specifik punkt som jag ska gå in i – och det är avundsjuka, samt irritation.

Så – vad var det som hände idag? Jo – jag befann mig i följande situation: jag spelade gitarr och sjöng med mina vänner – vi brukar göra detta varje söndag. Det hände sig så att vi spelade en ny låt som jag inte hade så lätt få kläm, och jag gjorde flera misstag.

Tillslut sa en av mina vänner att kanske någon annan skulle sjunga, eftersom någon annan verkade kunna låten bättre än jag. När detta skedde blev jag genast avundsjuk på personen som blivit utnämnd att vara bättre än sjunga än jag, och jag kände mig också underlägsen, och litet värdelös för att jag tydligen inte var ansedd som bra på att sjunga. Vidare märkte jag att jag kände mig obekväm inför att ha denna upplevelsen inom och som mig själv, eftersom jag ogillade att visa vad jag kände – vilket var avundsjuka, och att alla då skulle se att jag var avundsjuk, och upplevde mig själv underlägsen.

Det var en ganska intressant upplevelse att se hur jag inom mig själv kämpade frenetiskt för att dölja vad jag upplevde, eftersom jag inte ville ”smitta” andra med min upplevelse – detta är någonting som jag utvecklat sedan jag blivit äldre, för när jag var ung då brydde jag mig inte om att andra såg vad jag upplevde. I ögonblicket då jag märkte att jag existerade inom och som denna konflikt, då sa jag till mig själv – vafan ska jag vara rädd för att visa vad det är jag verkligen känner? Vad har jag att förlora? Och så slutade jag kämpa mot upplevelsen av avundsjuka som jag hade, och jag lät mig bara andas och föra mig själv tillbaka hit – vilket var väldigt avslappnande.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mitt gitarrspelande, och mitt sjungande vara beroende av att andra ska tycka att det låter bra – och att andra ska uppmärksamma mig som duktig och ge mig erkännande såsom att vara en fantastisk och effektiv individ som gör saker och ting ”så himla bra” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när andra människor inte verkar tycka, och känna att jag gör saker och ting ”så himla bra” – att bli avundsjuk, och att inte längre vilja hålla med vad jag gör – för vad spelar det för roll om inte andra tycker om vad jag gör?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja vinna över andra människor när jag gör någonting – och i fråga om att t.ex. påbörja att lära mig en ny färdighet – att låta det första jag beaktar i ett sådant projekt vara – ”kan jag bli bra på detta? Kan jag vinna?” – och i detta förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att träna på – och öva mig själv på att göra saker och ting för och som mig själv och utan att vara beroende av någon annans positiva affirmation – och att någon annan står bakom min rygg och hejar på mig och säger ”gud vad du är duktig!”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tävla mot människor i min värld om att få vara den mest talangfulla, den mest intelligenta, den mest framgångsrika människan som finns – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att genast inom mig själv gå in en upplevelse av underlägsenhet, och avundsjuka när det verkar som om någon annan är bättre än mig – någon annan är mer talangfull än jag – någon annan är mer intelligent än vad jag är; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ägna mitt liv åt att jaga bekräftelse, och jag erkännande – och stöd från människor i min värld – i det att människor säger till mig att ”jag gud Viktor! Du är verkligen bäst!”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga efter att få bli ansedd såsom att vara en vinnare och att vara bäst – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, och lägga märke till mig själv här – och att det faktiskt finns andra saker att göra, att utforska, och att gå in – som inte handlar om att vinna, och att känna mig själv som om jag är bäst

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att denna tävlingen är fullständigt meningslös – eftersom jag ändå aldrig kommer att gå i mål – för hur mycket jag än kämpar, och hur mycket jag än känner det som om att jag vinner – så kommer det ändå nya tillfällen där jag återigen måste bevisa mig själv som en vinnare – och kämpa, och ge mitt allt för att bli ansedd och definierad som en vinnare

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och ta ett andetag – och låta mig själv leva utan att bry mig om huruvida jag vinner eller förlorar – och bara uttrycka mig själv avkopplat och fullständigt i och som detta ögonblick utan någon som helst fruktan för att saker och ting kommer att gå dåligt och jag kommer förlora

Självåtaganden

När jag märker att jag i och som mitt uttryck av mig själv i fråga om någonting jag gör – såsom att spela gitarr, sjunga, eller svara på frågor i skolan – är beroende av att andra ska tycka jag är duktig, och erkänna mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att beroende till andra är slaveri – och att jag i ett sådant stadium av mig själv är fullständigt död eftersom jag inte lever och uttrycker mig själv ovillkorligt utan endast så pass mycket, eller litet så att jag vet att andra ska erkänna mig; således åtar jag mig själv att öva mig själv på att prata, och uttrycka mig själv oavsett vad andra verkar tycka, eller uppleva i förhållande till vad jag säger, eller uttrycker

När jag märker att jag vill vinna över andra människor – och jag tvekar att göra någonting nytt, eller ta mig an en viss punkt eftersom jag är rädd för att jag inte kommer vinna – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – begäret efter att vinna är begränsande – för jag kommer aldrig våga göra någonting där jag riskerar att förlora – kommer aldrig våga gå utöver mina begränsningar där jag inte längre kan vara säker på utfallet eftersom jag då kanske förlorar; således åtar jag mig själv att gå bortom att vinna, och att förlora – och istället uttrycka mig själv ovillkorligt – utan rädsla – utan begär – här som mitt andetag – i varje ögonblick

När jag märker att jag tävlar med människor i min värld om att få vara den mest talangfulla, intelligenta, eller framgångsrika människan – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag slutar försöka marknadsföra mig själv till andra genom beteende och ord – för att få andra att avguda mig och se mig som överlägsen och bäst – och jag åtar mig själv att istället uttrycka mig själv här med och som min mänskliga fysiska kropp – utan att försöka marknadsföra mig själv – utan att vilka, eller försöka bli någonting som jag tror andra kommer se upp till

När jag märker att jag rör mig själv utifrån en utgångspunkt av att vilja bli ansedd som en vinnare, och vara bäst – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det finns inget sådant som att vara ”bäst” – utan det är en idé som marknadsfört i vår värld baserat på misstaget att tro att människor överhuvudtaget kan jämföras med varandra; således åtar jag mig själv att sluta försöka jämföra mig själv med andra, och vara någonting som jag tror är ”bra” för att på så vis känna mig överlägsen andra – utan istället uttrycka mig själv avkopplat och ledigt i och som varje ögonblick – här

När jag märker att jag håller tillbaka mig själv eftersom jag är rädd för att förlora – rädd för att göra bort mig – och rädd för att inte bli ansedd av andra såsom en vinnare – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är alltid begränsande att vilja ha ut någonting speciellt från ett visst ögonblick – att vilja att någon annan ska vara på ett visst sätt för att jag ska känna mig bekväm och lugn inom mig själv; således åtar jag mig själv att sluta försöka få andra att se mig som en vinnare – och jag åtar mig själv att istället andas och uttrycka mig själv här – bekväm och lugn med mig själv – och utan att söka efter någonting mer – för jag ser att det finns ingenting mer att få

Dag 160: Jag Kan Inte Förlora Mig Själv

Självskriverier

När människor ger mig saker, eller uppskattar mig – eller sammanfattat – gör någonting mot mig som jag blir glad över. Då blir jag ofta rädd för dem, och börjar känna mig obekväm i deras närvaro. Och detta har att göra med att jag är rädd för att de ska ta ifrån mig det där de gav mig. Därför blir får jag svårt för att uttrycka och röra mig själv naturligt, och avkopplat runtomkring dessa människor, eftersom jag blir nervös att någonting jag gör eller säger ska ändra deras inställning gentemot mig, och att de ska börja se på mig med oblida ögon.

Detta har jag märkt händer när jag får dricks av en kund då jag kör taxi, när jag får presenter av mina föräldrar på julen, eller då människor i min omgivning helt enkelt beslutar sig för att ge någonting till mig.

Självklart är det oacceptabelt att existera och leva på ett sådant här sätt, eftersom jag begränsar och håller mig själv tillbaka – och förtrycker mig själv såsom naturligt och autentiskt självuttryck.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva mig själv obekväm, nervös och rädd runtomkring människor när dessa ger mig någonting, eller är vänliga mot mig, eftersom jag blir rädd att jag ska göra, eller säga någonting som kommer göra att denna människan blir arg på mig och tar bort det jag upplevde och kände att de gav till mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mig själv beroende av att andra människor ska ge mig omtanke, och uppmärksamhet – och bli livrädd när någon människa i min omgivning faktiskt ger mig detta – eftersom jag genast blir rädd för att förlora det jag upplever att den andra människan ger till mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte existera, och medverka såsom en och jämlik med andra människor i min värld och omgivning – där jag således inte vill ha, och inte har ett begär inför att andra människor ska ge mig någonting som jag annars tror mig själv sakna – utan jag ger allt till mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna fruktan, nervositet och ångest inför att förlora min positiva position i människors ögon, och istället bli ansedd och definierad av människor i min värld såsom att vara negativ – och inte ha något värde – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att önska, och ha ett begär om att andra människor ska ta hand om mig – och stabilisera mig – och ge mig en säker och stabil grund i denna världen istället för att jag ger detta till mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ge till mig själv vänskap, och omtanke – och således inte försöka hämta detta utifrån, och inte vara rädd för att förlora detta när jag upplever det som om att en annan ger mig vänskap och omtanke – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från min mänskliga fysiska kropp, och istället för att utveckla mig själv praktiskt att stå – leva – och uttrycka mig själv såsom vänskap, och omtanke – att istället söka efter dessa uttryck utanför mig själv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag aldrig kan hitta ett substitut för mig själv – alltså en annan människa som kan ge mig allt det jag upplever att jag inte har – och allt det jag upplever att jag saknar, och att jag måste ha att en annan ger till mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas och ta mig själv tillbaka till min kropp – och leva ord som mig själv HÄR en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att en annan kan ta någonting ifrån mig – och att jag därför måste vara snäll, och medveten om hur jag pratar och beter mig mot andra människor – så att de alltid ska få en positiv och glad upplevelse av mig så att de aldrig någonsin ska tänka på att ta någonting bort ifrån mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta mig själv tillbaka till mitt andetag, och min kropp – och leva HÄR en och jämlik – och se, inse och förstå att jag aldrig kan förlora någonting av och som mig själv eftersom jag är HÄR

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att om en annan ser mig som värdelös, att tro att jag då är värdelös – och att den upplevelsen jag tror att en annan människa har om mig – måste – definiera mig fullständigt – istället för att se, inse och förstå att det behöver inte vara såhär – jag behöver inte uppleva mig själv obekväm, och nervös inför att människor ska ogilla mig – utan jag kan helt enkelt stoppa mig själv, ta ett andetag – och föra mig själv tillbaka hit – och således inte längre vara beroende av energier för att leva och röra mig själv här

Självåtaganden

När jag märker att jag känner mig själv obekväm, rädd och nervös när någon ger någonting till mig – eller jag upplever att någon är vänlig och snäll mot mig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är inte något farligt om andra inte längre ger mig saker, eller är snälla och vänliga mot mig – och således inget att frukta; därför åtar jag mig själv att sluta frukta att andra människor inte ska vara snälla mot mig, och jag åtar mig själv att istället leva och uttrycka mig själv i och som bekvämlighet med min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag blir livrädd när någon människa i min omgivning ger mig omtanke, och uppmärksamhet – eftersom jag är rädd för att de ska sluta med detta; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns inget farligt, eller dåligt med att andra människor inte ger mig vad jag upplever såsom omtanke, och uppmärksamhet – eftersom jag kan ge detta till mig själv; således åtar jag mig själv att ge mig själv omtanke, och uppmärksamhet – och sluta söka efter detta i separation från mig själv utanför mig själv

När jag märker att jag känner fruktan, nervositet och ångest inför att förlora min positiva position i människors ögon – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att hur jag blir sedd av andra människor inte kan påverka mig om jag inte tillåter och accepterar det; således åtar jag mig själv att sluta vara beroende av hur jag tror att andra människor ser mig – och jag åtar mig själv att istället leva självförtroende, och självvärde i och som varje andetag – här

Jag åtar mig själv att ge till mig själv vänskap och omtanke genom att leva vänskap praktiskt på det sättet att jag gör mot och till mig själv det som jag vet är bäst för mig själv – även om det inte det jag känner för – och att jag tillåter och accepterar mig själv att vara intim och öppen med mig själv om vad jag upplever och går igenom inom mig själv – och således inte fördöma mig själv, och försöka låtsas att jag är någonting mer eller mindre än vad jag faktiskt är

Jag åtar mig själv att leva omtanke till mig själv genom att tänka på vad som är bra för mig – och om hur jag upplever mig själv – att fråga mig själv vilken mat som är bäst för mig, och endast äta sådan mat som jag bevisligen sett gynnar min kropp effektivt – och att även fråga mig själv i varje ögonblick hur jag upplever mig själv och vad jag kan göra för mig själv för att min upplevelse och applikation av mig själv ska bli mer effektiv, och givande

När jag märker att jag försöker hitta ett substitut för mig själv – utanför mig själv i någon, eller någonting annat – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag kommer aldrig hitta mig själv utanför mig själv – jag kommer aldrig kunna bli tillfredställd genom att hitta någonting som jag saknar utanför mig själv, eftersom den punkten i slutändan kommer försvinna; och således åtar jag mig själv att etablera och skapa mig själv praktiskt såsom de ord och applikation jag vill uppleva som mig själv

När jag märker att jag tänker, och upplever att en annan kan ta någonting från mig – då stoppar jag mig själv, tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att en annan aldrig kan ta någonting från mig, utan vad jag upplever såsom att någon tar någonting från mig – är egentligen en emotionell reaktion av att känna mig underlägsen, och sämre än andra människor; och således åtar jag mig själv att sluta att frukta att förlora delar av och som mig själv och istället stå här i och som min mänskliga fysiska kropp – genom att andas och vara medveten om detaljerna av och som min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag tror att om en annan ser mig som värdelös, att tro att jag då är värdelös – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag skapar vad jag upplever inom mig och att det således är irrelevant vad en annan känner, tänker, eller tycker om mig; således åtar jag mig själv att leva värde som mig själv här – genom att förbli avkopplad, avslappnad och bekväm med mig själv och interagera med min omgivning utan att känna fruktan eller ångest för vad andra tycker om mig

Dag 112: Den Personliga Konflikten (Del 2)

Temat den personliga konflikten fortsätter, och nu kommer självåtaganden för den förra bloggen jag skrev – som du kan läsa här.

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att inte använda min partners, eller någon annans ilska såsom en ursäkt till varför jag ska få gå in i och existera såsom en offerkaraktär – i vilken jag bedömer såsom andras fel att jag upplever mig själv emotionellt jagad, och underlägsen; och således åtar jag mig själv att ta ansvar för mig själv och hur jag existerar i varje ögonblick oavsett hur andra existerar och uttrycker sig själva

Jag åtar mig själv att sluta låta min partner, eller andras reaktioner influera och skapa min upplevelse av och som mig själv – och i detta slutar jag därmed att anklaga, och fördöma andra för vad slags emotionella, och känslomässiga upplevelser de går igenom – eftersom jag inser, ser och förstår – att det de upplever handlar inte om mig, utan om vilka de skapat sig själv att vara inuti sina sinnen – således tar jag mig själv tillbaka hit till denna fysiska verkligheten

Jag åtar mig själv att sluta använda sorg, och känslan/upplevelsen av att ta saker och ting personligt för att gömma mig själv i och som offerkaraktären – och i detta inbilla mig själv att tydligen kan jag inte göra någonting åt vad jag upplever inom mig själv, och tydligen är det någon annan som gör mot mig att jag känner mig ledsen, och underlägsen – och i detta åtar jag mig själv att stå upp i varje ögonblick och oavsett vad slags upplevelse jag har – att andas, och ta den tillbaka till mig själv och inte projicera den på någon annan

Jag åtar mig själv att när min partner, eller andra i min värld reagerar i och som ilska och frustration – att inte gå in i och som maktlöshet och hopplöshet – utan att bli kvar här såsom mitt andetag och hantera situationen som mitt andetag här – att se, inse och förstå att det är inte något svårt att dirigera en konfliktsituation – utan att jag har gjort det svårt genom att skapa diverse upplevelser inom mig själv i förhållande till en konflikt – och således tar mig själv tillbaka hit – stoppar mina upplevelser – och dirigerar mig själv i och som konflikten – en och jämlik

Jag åtar mig själv att inse, se och förstå – att oavsett om en annan är arg, och skriker på mig så skadar inte detta mig – och jag tar inte på något sett på mig skit, eller lagrar ”dåliga vibbar” inom mig själv – utan allt som händer är att någon är arg och frustrerad varefter jag antingen kan ta detta personligt, eller stå kvar här såsom mitt andetag – och se, inse och förstå att min upplevelse av mig själv är helt och fullt mitt eget ansvar och har inget som helst att göra med någon annan; och således åtar jag mig själv att inte ta konflikter personligt – att sluta tänka att det är någonting personligt mot mig när någon blir arg – och istället se, inse och förstå att personen som blir arg blir i grund och botten arga på sig själva

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att det faktum att jag känner mig fullständigt maktlös och underlägsen när min partner eller någon annan blir arg inte har någonting att göra med det faktum att min partner, eller någon annan blir arg – eftersom det jag upplever inom och som mig själv är min egen skapelse såsom mitt eget sinne och hur jag skapat mig själv i förhållande till konflikter; och således åtar jag mig själv att i konflikter sluta projicera min skapelse av och som mig själv – såsom att uppleva mig maktlös, underlägsen, och rädd – på den person jag upplever mig själv att vara i en konflikt med – och istället leva och uttrycka mig själv här i stabiliteten av och som andetaget

Jag åtar mig själv att sluta – att genom att tänka tankar där jag definierar, och känner mot den person jag bråkar med att jag ogillar dem – att anklaga dem som jag upplever mig själv att vara i en konflikt med för det jag upplever inom och som mig själv, och istället åtar jag mig själv att föra mig själv tillbaka hit till och som andetag – och se att om jag saktar mig själv ned i konfliktögonblicket – så kan jag faktiskt se att det inte är min partner, eller personen som jag reagerar gentemot – utan att det är mina egna tankar jag reagerar gentemot – och således åtar jag mig själv att ta bort och transcendera dessa tankar – så att jag kan stå stabil i konflikt utan någon reaktion, eller upplevelse inom mig själv

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att oavsett vad slags tankar, upplevelser, eller fysiska reaktioner som kommer upp inom mig själv när jag interagerar med min partner eller andra personer i min värld – handlar det alltid om mig – det är alltid mig själv jag upplever – och således stoppar jag mig själv från att anklaga och projicera gentemot andra vad det är jag upplever inom och som mig själv – och jag åtar mig själv att ta tillbaka alla upplevelser jag har till mig själv – och fråga mig själv – hur skapade jag denna upplevelsen? Vad krävs av mig för att stoppa denna upplevelsen?

Jag åtar mig själv att på alla sätt och vis bli fullständigt ansvarig för mig själv, och därmed sluta att projicera min skapelse av och som mig själv på andra – genom att se att allt jag upplever i grund och botten är jag själv – och således åtar jag mig själv att när jag hamnar i en konfliktsituation – och jag märker hur diverse upplevelser börjar dyka upp inom mig av att jag känner mig underlägsen, maktlös, och hopplös – att jag genast stoppar mig själv, tar ett djupt andetag och för mig själv tillbaka hit – och andas istället för att medverka i och som reaktioner och tankar

Jag åtar mig själv att inte använda det faktum att andra människor reagerar, eller upplever sig själv arga för att inom och som mig själv skapa en upplevelse av att ”jag ger upp” – ”det finns ingenting jag kan göra” – och istället tar jag mig själv tillbaka hit till och som mitt andetag – och jag fortsätter att gå i självhängivelse, och självdisciplin – och tar hand om mina åtaganden – och ansvar utan att bli influerad, eller på något sätt ändrad av det faktum att en annan blivit arg, och frustrerad

Jag åtar mig själv att sluta att existera såsom ett offer inom och som mig själv – och istället inse, se och förstå att allt jag upplever är specifikt och exakt – att allt jag tänker är specifikt och exakt – och att det är MIN EGEN skapelse som jag ackumulerad under år av omedvetet levande – och således åtar jag mig själv att använda varje ögonblick såsom en möjlighet att möta mig själv och se mig själv såsom hur jag skapat mig själv inom och som mig själv – och således göra mig själv förmögen att ändra mig själv, och ta ansvar för mig själv – och styra, dirigera mig själv – och välja hur jag vill existera och uppleva mig själv inom mig själv – och detta oavsett hur andra upplever sig själva