Tag Archives: förmåga

Dag 328: Under- och Överlägsenhet

Idag har jag lagt märke till en reaktion av att känna mig själv generad över att jag inte vet någonting, och ångestfylld samt underlägsen inför att uttrycka att det var någonting som sades eller uttrycktes som jag inte riktigt hängde med på eller förstod.

Reaktionen kom upp i en kontext av att arbeta och diskutera med andra människor hur en viss text skulle förstås. Det var delar av denna text som jag hade svårt för att ta till mig, och när en av gruppens medlemmar började förklara innebörden av texten lyssnade jag intensivt, men trots det kunde jag ändå inte riktigt se vad det handlade om. Och det var i detta läge som jag upplevde mig underlägsen, och jag kände ett motstånd inför att erkänna, och visa inför de andra att jag var i behov av assistans för att kunna ta till mig själv texten.

Jag skulle vilja ändra mig själv på så vis att då det är någonting som jag inte vet, eller förstår, att jag då utan någon reaktion, utan att känna mig underlägsen, eller mindervärdig, kan låta mig själv fråga, och ta del av en annans förståelse.

Någonting som jag kan se nu när jag skriver detta, är att jag faktiskt några ögonblick efter jag haft denna reaktion av underlägsenhet, reagerade i överlägsenhet, eftersom jag hade en viss kunskap och förståelse om en del i texten som övriga gruppmedlemmar inte hade. Här ser jag att jag istället för att reagera i överlägsenhet, och se mig själv som förmer än andra, hade kunnat ta ett steg tillbaka, och ovillkorligt visa för mina gruppmedlemmar vad det var jag förstått, och därmed assistera och stötta andra till att stå som mina jämlikar.

En reaktion av underlägsenhet är en möjlighet att ta ett steg tillbaka, och låta mig själv vara ödmjuk, och utan självfördömande låta en annan visa mig dennes förståelse och insikt om någonting. En reaktion av överlägsenhet är en möjlighet för mig att ta ett steg tillbaka, och låta mig själv assistera och stötta en annan till att uppnå samma förståelse som jag.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte när det är någonting som jag inte förstår, inte behärskar, inte klarar av, eller inte är effektiv med, och jag ser att en annan är det, att då låta mig själv fråga om hjälp och assistans – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att istället reagera i och som underlägsenhet, och genans när det är någonting jag inte förstår, eller behärskar, och dra mig själv tillbaka, och försöka visa upp en bild av att ”jag visst förstår” – i tron att det hade komprometterat och förminskat mig om jag erkänt och låta mig själv vara ödmjuk och lära mig av andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv leva ödmjukhet när det är någonting som jag ser att jag inte förstår, eller behärskar, men som jag ser att någon annan behärskar, eller klarar av mycket bättre än mig, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur pass mycket jag kan lära mig av andra, genom att observera dem, och lägga märke till deras svagheter, och styrkor, för på så vis kan jag observera mig själv, och se om jag är likadan, om jag har en svaghet som jag måste åtgärda, eller en styrka som jag ännu inte byggt upp och skapat som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att erkänna för mig själv att andra ofta är bättre än mig, och mer effektiva än vad jag är på diverse fysiska färdigheter – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att erkänna detta, och i detta erkännande låta mig själv vara ödmjuk och lära mig av andra, så att jag på så vis kan växa – och bli mer effektiv, starkare, och mer inflytelserik i mitt liv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fastna och hålla kvar vid en idé om att det är genant och en svaghet att fråga efter hjälpa, att säga att jag inte förstår, och att låta mig själv lära mig av en annan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ett motstånd, en fruktan, och en ångest inför att erkänna att jag inte vet någonting, eller att jag inte behärskar någonting lika bra som andra – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara tillfreds med mig själv, och värdesätta mig själv – och således ge mig själv modet och lugnet att helt enkelt fråga, och vara öppen inför andras styrkor som jag kan lära mig själv av – och vara ödmjuk och förstå att jag har ingenting att förlora utan allt att vinna – och att det faktiskt är som så att när jag försöker dölja mina svagheter och inte låtsas om dem – att det är då jag förlorar och missar på möjligheter att expandera och utvidga mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka och sträva efter att upprätthålla och skapa en idé av mig själv av att jag är bäst på allt – att jag klarar allt – och att jag inte har några svagheter – och att jag inte behöver lära mig någonting – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur jag genom att hålla kvar vid denna illusion endast skadar mig själv – och gör min process längre – för istället hade jag kunnat erkänna för mig själv mina svagheter – och vad jag behöver lära mig – och sedan låta mig själv inspireras och få insikter om hur jag kan förändra och dirigera mig själv genom att observera andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja bli validerad av andra – genom att de ska se mig som en stark, upplyst och lärd människa – som inte har några svagheter utan endast styrkor och förmågor – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag inte tjänar eller vinner någonting på att bli validerad på detta sätt – och få uppleva en kort energiexplosion inom mig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas djupt och medvetet låta mig själv släppa charaden – och släppa bilden av mig själv som jag försöker upprätthålla – och istället låta mig själv genuint medverka i världen – och inte vara rädd eller orolig för att bli attackerad eller förminskad – för jag förstår att jag endast kan förminskas genom min egen tillåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att mitt värde och min stolthet inte definieras av huruvida andra ser mig som intelligent, och stark eller inte – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge mig själv ett okränkbart värde – att stå orubblig – fast och konstant som egenvärde och självkänsla – där jag således vet vem jag är och förstår att ingen och ingenting kan förändra, förminska, eller förstora mig för jag är densamma

Självåtaganden

När jag märker att jag reagerar i underlägsenhet, genans, och nervositet inför att det är någonting som jag inte vet, eller behärskar, och som jag fruktar att öppet visa, genom att ta råd, och fråga om assistans från andra, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag har ingenting att förlora på att vara ödmjuk och öppet låta mig själv fråga andra hur de gör, eller observera andra – när det är någonting jag inte vet, eller inte behärskar och som jag kan bli mer effektiv inom

När jag märker att jag reagerar i överlägsenhet, och känner mig bättre, och förmer än en annan – eftersom det är någonting som jag kan bättre än dem, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag i detta ögonblick kan förändra mig själv, genom att hjälpa, assistera, och visa en annan hur jag applicerar och rör mig själv inom en viss punkt, för att på så vis skapa jämlikhet och balans mellan mig och en annan – och dela med mig av mig själv såsom jag själv skulle vilja ta emot från en annan; således åtar jag mig själv att ta ett steg tillbaka – och ovillkorligt låta mig själv assistera, stödja, och hjälpa en annan att nå samma effektivitet som jag

Enhanced by Zemanta

Dag 169: Jag Har Misslyckats!

Självskriverier

Någonting som jag ofta märker kommer upp inom mig själv är tankar i förhållande till det förflutna – något litet minne om mig själv – och den gemensamma nämnaren med dessa tankarna är att jag skäms, och känner mig själv generad när de kommer upp. Ofta brukar jag tänka ”Nej! Gode gud! Varför gjorde jag sådär då?!”

Speciellt ett minne som kommit upp idag som har att göra med denna typen av upplevelse är minnen från den förra skolan jag gick på. Och det har att göra med hur jag pratade med människor, och hur jag höll mig mycket för mig själv – och antagligen blev uppfattad av andra som en högst ovanlig kuf (konstig människa). Nu i efterhand kan jag ju se att jag inte levde speciellt effektivt på den tiden, utan var väldigt fast i ego – och i en idé jag skapat av mig själv såsom att inte vara som ”vanliga människor” – vilket gjorde att jag höll mig själv undan från andra och inte helst pratade, och tog kontakt med andra. Och det är på grund av att jag ser hur obekväm jag var med andra förr i tiden, och vilka problem jag faktiskt hade att uttrycka mig själv naturligt och avslappnat runt folk, som jag nu ser mig själv som ett misslyckande, och jag tänker då i förhållande till mitt förflutna ”men, varför var jag inte annorlunda då?!”

Självklart är ju denna typen av tankar helt onödiga – jag menar – visst – jag var en så kallad kuf förr i tiden på många sätt – men jag visste ju inte vad jag gjorde, och hur jag skapade mig själv som denna kufen. Kuf är förresten fel ord att beskriva mig själv på, eftersom jag inte uppfattade eller såg mig själv som en kuf – anledningen till att jag inte kunde vara bekväm med människor var för att jag upplevde mig själv obekväm, och nervös i sociala sammanhang – och det är ju inget dåligt eller fel med det.

Så – det är dags att förlåta mitt förflutna jag, och se, inse och förstå att det är inget dåligt – eller fel – att vara besatt av en personlighet – eftersom det är bara en personlighet och inte ”jag” – som mitt riktiga ”jag”. Och det är likadant med alla andra människor därute som för tillfället har skapat sig själv in i kufpersonligheten – dvs. att de känner sig utstötta och utelämnade – de ska inte fördömas, eller sås ner på – eftersom de är människor precis som alla andra – men har en historia och ett förflutet som lett dem in på banan att bli vilka de är idag.

Därför blir min självförlåtelse idag om förståelse, och självacceptans, eftersom det finns inget dåligt, eller skamfult med vem jag var i mitt förflutna – det var endast en ackumulation av viss stimuli från den omgivning jag kommit att växa upp med.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv, skämmas över mig själv, och känna mig själv generad inför att jag i mitt förflutna inte kunde prata avslappnat med människor, och inte kunde ha effektiva förhållanden och relationer med människor – utan konstant upplevde mig själv obekväm, och instabil och som om att jag inte visste vem jag var

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv, känna mig generad, och skämmas över mig själv för att jag undvikt att ta kontakt med människor, och undvikt sociala situationer, och isolerat mig själv från andra – i rädslan för att bli fördömd – i tron att det jag levt ut som mig själv i mitt förflutna är en svaghet, och någonting dåligt – en sida av mig själv som jag måste gömma, och inte vissa gentemot någon – för tydligen är denna sidan av mig en skam – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att acceptera mitt förflutna, och att acceptera vem jag var i mitt förflutna – och att se att jag var endast en produkt av min omgivning – och att jag inte var produkten – utan att ”jag” – faktiskt var skaparen av produkten

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka tillbaka på minnen i mitt förflutna, i vilka jag upplevde mig själv konstant nervös, och rädd för andra människor – och jag inte sa ett enda ord till någon människa i min värld – och att jag kände mig själv inom mig själv väldigt smart, och överlägsen, och som om att jag var bättre än andra människor – därför att jag inte talade med andra; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att förlåta mitt förflutna – och att förlåta mig själv såsom den karaktär jag skapade som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skämmas, och känna mig själv generad över att jag tidigare i mitt liv sett mig själv som om att jag var bäst, och överlägsen alla andra i min värld – och utifrån denna utgångspunkten inte pratat med någon, eller tagit kontakt med någon, eller vågat etablera relationer med några människor i min värld – och faktiskt nekat att skapa relationer med människor i min värld – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se hela bilden av varför jag var som jag var i mitt förflutna – och anledningen till att jag var isolerad, och obekväm runt andra – var för att jag inte hade stoppat, och transcenderat min rädsla och ångest

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna, och tänka att jag har slösat bort mitt förflutna – mitt liv – eftersom jag varit fångad i denna karaktären av att vilja utesluta mig själv från sociala sammanhang, och inte ta del av några som helst relationer med andra människor i denna världen – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå – att visserligen har jag slösat bort denna tiden av mitt liv, men genom att tänka på, och ångra mig själv för detta slösar jag bort ÄNNU MER av min tid som är HÄR – således åtar jag mig själv att rätta till mina misstag genom att verkligen låta mig själv LEVA – ha ROLIGT – EXPANDERA MIG SJÄLV – och inte låta rädsla, eller skam styra mitt liv och vem jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ånger, och skam, och känna mig generad inför att jag försökt bevisa mig själv inför andra såsom att jag är stark – överlägsen – intelligent – och mer än vad andra ”normala” människor är – och att jag på grund av detta förstört många av möjligheter att skapa och etablera förhållanden med andra – och faktiskt inte tillåtit och accepterat mig själv att vara social med människor, och lära känna människor – eftersom jag varit alldeles för rädd för att bli avvisad; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa mitt självfördömande – och istället ge mig själv chansen att korrigera denna punkten – och väcka mig själv till liv – och låta mig själv leva här och vara social – och prata med människor, och expandera mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att det är försent för mig, och att jag genom mitt beteende tidigare i mitt liv – har förstört mina utsikter att leva ett effektivt liv – och lära känna nya människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att – NEJ – så är inte fallet – för jag är fortfarande HÄR – och varje dag finns möjligheter för mig att expandera mig själv – att prata med nya människor, och att öppna upp nya möjligheter – det enda jag måste börja göra – är att helt enkelt ta till vara på de möjligheter som ges – och inte bara ge upp i tron att ”allt är över”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, och definiera mig själv som ett misslyckande på basis av mitt förflutna – och hur jag levt, och upplevt mig själv i mitt förflutna – vari jag har isolerat mig själv, och förstört möjligheter att lära känna andra människor genom att jag agerat utifrån en utgångspunkt av att vilja vara speciell, unik – och ”inte som alla andra” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag – och se den enkla och fullt riktiga sanningen – att JAG ÄR HÄR – och mitt liv är inte över – utan jag har fortfarande all möjlighet i världen att styra, och dirigera mig själv och verkligen förändra och skapa mig själv till att bli det bästa jag kan vara

Självåtagande

När jag märker att jag fördömer mig själv, skäms över mig själv, och känner mig generad inför mitt förflutna – att jag däri inte kunnat prata med människor, och inte kunnat effektivt etablera förhållanden med människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – vem jag var i mitt förflutna är inget dåligt, och är absolut ingenting att ängslas över eller hålla kvar vid – det förflutna, är det förflutna – och det är ingenting att göra åt; således åtar jag mig själv att leva HÄR – och att HÄR uppskatta mig själv, och ta vara på de möjligheter som bjuds – och inte hålla kvar vid gamla spöken som är helt irrelevanta

När jag märker att jag fördömer mig själv, känner mig generad, och skäms över mig själv – för att jag undvikt sociala situationer, och isolerat mig själv från andra människor – i rädslan att bli fördömd och attackerad – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – i mitt förflutna var jag väldigt rädd, och det är inte någonting dåligt eller skamfyllt att vara rädd – utan bara en viss programmering som orsakats av en otillräcklig utbildning om hur man lever effektivt; således åtar jag mig själv att komma över mitt förflutna – att acceptera mitt förflutna – och att se att alla människor bär på sina spöken, och att ingen är perfekt – och att därför alla måste gå en process och rena sig själva från imperfektioner – men att dessa imperfektioner – inte är någonting dåligt utan endast någonting som inte tjänar liv och därför måste tas bort

När jag märker att jag skäms, känner mig generad, och fördömer mig själv för att jag tidigare i mitt liv sett mig själv som att jag är bäst, och överlägsen alla andra i min värld – och utifrån denna utgångspunkt socialt isolerat mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det tjänar ingenting till att vara hård mot mig själv för mina forna tiders stora misstag – jag visste inte bättre – och således åtar jag mig själv att acceptera mitt förflutna och gå vidare – och låta mig själv leva här i varje ögonblick utan skam, ånger, eller självfördömande

När jag märker att jag tänker, och känner att jag har slösat bort mitt liv, eftersom jag varit fångad i en karaktär av att utesluta mig själv från alla typer av sociala sammanhang – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns absolut ingenting att skämmas över – jag var som sagt en produkt av min omgivning och besatt av vissa typer av inre mentala beteenden – vilket inte har något med skam att göra utan endast är en konsekvens av en ineffektiv utbildning av barn som växer upp i denna världen; således åtar jag mig själv att återutbilda mig själv att leva effektivt – och att visa, och lära andra att inte göra samma misstag som jag har gjort – och att samtidigt korrigera mitt eget beteende så att jag inte på något sätt fortfarande begränsar mig själv i sociala förhållanden med andra på grund av rädsla, och ångest

När jag märker att jag känner och upplever ånger, skam, och genans inför att jag i mitt förflutna försökt bevisa mig själv inför andra såsom att jag är stark – överlägsen – intelligent – och mer än vad ”normala” människor är – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det enda jag kan göra med mitt förflutna är att lära av det – men att skämmas, känna mig generad, och ångerfull över mitt förflutna – det leder ingen vart – och således åtar jag mig själv att lära mig själv av mina misstag – och således ändra mig själv och börja kommunicera mer med människor – ta möjligheter att vara sociala när de öppnar sig själva, och inte låsa in mig själv i en karaktär av att vara tyst, isolerad, och oåtkomlig – utan istället ta risker och våga vara här i detta ögonblick och ta del av vad denna världen har att erbjuda

När jag märker att jag tänker och tror att det är försent för mig – och att jag förstört mina chanser genom hur jag betett mig tidigare i mitt liv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det är ALDRIG försent att ändra på mig själv – eftersom det är någonting som jag gör HÄR – i detta ögonblick – och således finns det bara HÄR – och inte där, eller då – utan HÄR – och därför åtar jag mig själv att lära mig själv ändra mig själv här effektivt och praktiskt så att jag aldrig igen ska behöva titta tillbaka på dåtiden och undra varför jag inte ändrade mig själv

När jag märker att jag tänker, och tycker att jag är ett misslyckande – på basis av mitt förflutna – eftersom jag i mitt förflutna isolerat mig själv, och förstört möjligheter att lära känna, och skapa relationer med andra människor – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – jag är endast ett misslyckande när jag slutar att hjälpa mig själv – att nå och leva ett lyckosamt resultat – således åtar jag mig själv att ALDRIG sluta att assistera, och stötta mig själv för att vända, och skapa hela mitt liv på ett sådant sätt att allt är lyckosamt – och det bästa det någonsin kan bli

Dag 114: Vem Snor Min Tid?

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli irriterad och frustrerad på att det är svårt och tar tid att tjäna pengar – och därmed bli arg, och irriterad att jag inte kan köpa saker och ting som jag skulle vilja ha – nu direkt på en gång – eftersom jag måste vänta på att bygga upp en tillräcklig mängd pengar innan jag sedan kan köpa det jag vill

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arg, och frustrerad på hur mycket tid jag måste spendera under mina dager på antingen förbereda mig själv på att tjäna pengar – eller att arbeta för att tjäna pengar – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att längta tillbaka till när jag var ett barn och inte behövde spendera min vakna tid till pengar på samma sätt, och inom mig själv tänka, och känna att jag borde använt min tid som barn på ett bättre sätt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arg, och frustrerad på hur pengasystemet fungerar, och på hur jag måste – och inte har något val – lägga ner många timmar av min tid varje dag på att tjäna pengar, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga systemet, och inom mig själv fördöma systemet, och definiera systemet såsom att vara problemet som skapar denna upplevelsen av och som mig själv som ilska och frustration

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga systemet för att ta den tid jag besitter under varje dag – istället för att se, inse och förstå att jag har faktiskt ganska mycket tid till mitt förfogande att göra de saker som behövs göras, men att jag faktiskt – väldigt ofta – istället för att göra det jag måste göra – istället ägnar min tid åt onödiga saker som inte har någon relevans eller värde – såsom att t ex titta på en film när det finns mycket viktigare saker att göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga systemet såsom att vara roten i det onda till varför jag upplever det som att jag inte har någon tid under mina dagar – och såsom varför jag känner det som att jag aldrig hinner med sådant jag skulle vilja hinna med – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta denna punkten tillbaka till mig själv – och se hur jag slösar min egen tid, och hur jag inte effektivt använder min tid – och hur jag inte tillåter och accepterar mig själv att gå med och som tid här såsom i andetaget en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda diverse ursäkter, och rättfärdiganden för att inte använda min tid effektivt – och istället för att göra det som jag ser behövs, och måste göras – istället göra onödiga saker som inte har någon relevans överhuvudtaget – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda ursäkten att: ”jag gjort så mycket seriösa saker under dagen, att nu måste jag få koppla av lite” – eller att ”jag kan inte koncentrera mig längre, jag måste få koppla av lite” – eller att ”nej, nu har jag lagt ner för mycket tid på detta, jag måste ju få koppla av lite också” – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att gå i och som andetaget – och göra det som måste göras, och behövs göras först – och sedan när jag klar med det – om det finns tid över – att göra sådant jag vill, och känner för att göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka undvika att möta mig själv såsom tidssabotage – där jag medvetet missbrukar min tid för att på så vis inte behöva möta mig själv inom och som handlingar som kräver tålamod, och disciplin – genom att projicera min ilska och frustration mot mig själv på systemet och tänka att ”systemet gör mig ineffektiv” – ”det är systemets fel att jag inte använder min tid tillräckligt bra” – ”det är systemets fel att jag inte vet hur jag ska planera min tid, och att jag inte hinner med att göra det jag vill göra varje dag” – istället för att föra allt detta tillbaka till mig själv, och se hur jag bidrar till att skapa i min värld och i mig själv exakt det jag anklagar och fördömer systemet för att skapa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte göra mig själv på en expert att använda tid effektivt – och således åta mig själv att använda min tid utifrån en praktisk utgångspunkt, vari jag inte behöver ha någon slags upplevelse av att ”det är roligt” – ”det är spännande” – ”det är stimulerande” – utan att jag istället går här i och som mitt andetag och gör det som måste göras utan någon slags reaktion

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga systemet såsom att vara ansvarig för att skapa upplevelser inom och som mig själv – genom att tänka att systemet är så stort, och så pressande – och så stressande – att såklart är det inte konstigt att systemet inom mig skapar diverse upplevelser som jag inte kan göra någonting åt – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att ta allt tillbaka till mig, och fråga mig själv hur jag genom att medverka i och tänka vissa tankar – skapar upplevelser inom mig själv, och att hur detta faktiskt inte har någonting med systemet i sig självt att göra – utan med vem jag tillåter och accepterar mig själv att vara inom och som mig själv

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att leva tålamod – och således inte vilja stressa saker och ting – utan istället ge saker och ting den tid de behöver – och om jag måste vänta på att en viss sak ska manifesteras, och om jag måste gå en lång process med disciplin, och konsistents för att få vad jag vill ha – att detta inte är något problem

Jag åtar mig själv att sluta vara irriterad och frustrerad på hur mycket tid jag måste spendera på att överleva och tjäna pengar – och istället åtar jag mig själv att använda den tid jag spenderar i och som systemet med att tjäna pengar till att möta mig själv, och lära känna mig själv – och se i vilka situationer jag reagerar, och se hur jag hanterar diverse olika omständigheter och hur upplever mig själv inom mig själv – för att således kunna släppa taget om dessa punkter, och korrigera dem med självförlåtelse

Jag åtar mig själv att sluta längta tillbaka till när jag var ett barn, och sluta vilja att den tid ska återupprepa sig – eftersom jag inser, ser och förstår att detta bara är ett försök att inte möta mig själv, att inte se mig själv, och att inte lära känna mig själv såsom pengasystemet – och såsom hur jag skapat mig själv i tanke, handling och ord

Jag åtar mig själv att istället för att anklaga systemet för att jag inte har någon tid över till mig själv – att istället titta på hur jag lever och uttrycker mig själv i mitt dagliga liv, och hur jag därigenom slösar bort tid genom att göra saker och ting jag faktiskt inte behöver göra, och genom att skjuta upp att göra saker och ting som jag faktiskt måste göra

Jag åtar mig själv att när jag gör någonting som jag inte behöver göra – alltså en ren nöjesgrej – och jag faktiskt har saker och ting som behöver göras, och som är viktiga att jag får avklarade – att jag då stoppar mig själv, tar ett andetag – och tar mig själv tillbaka hit – och därefter gör det som måste göras först, och sedan efter jag är klar med det – gör det som jag tycker är roligt att göra

Jag åtar mig själv att när jag märker att jag vill göra någonting ”roligt” med grunden i någon slags ursäkt såsom att ”jag har ju gjort så mycket seriösa saker idag!” – ”jag förtjänar att koppla av!” – då stoppar jag mig själv genast, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit till denna fysiska verklighet – och jag åtar mig själv att trycka mig själv igenom det motstånd jag upplever mot att vara ”seriös” – och helt enkelt göra det som måste göras

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att anledningen till att jag tycker att jag har för lite tid – och att jag aldrig hinner göra det jag vill göra – är inte på grund av systemet, och är inte på grund av någon annan än mig själv – eftersom det är jag som har planerat och beslutat hur jag ska använda min tid och ingen annan – och således åtar jag mig själv att sluta anklaga allt och alla andra för vem jag är inom och som mig själv, och hur jag upplever mig själv – och jag åtar mig själv att stå ansvarig inför vem jag är inom och som mig själv, och vilka beslut jag tar – och hur dessa besluten får konsekvenser i mitt liv

Jag åtar mig själv att bli en expert på att använda min tid effektivt – och att inte behöva någon slags motivation, eller upplevelse för att ta tag i och göra det som måste göras – och således åtar jag mig själv att röra mig själv fysiskt – en och jämlik här såsom min kropp – och i varje andetag ta ett beslut vad jag ska göra som inte är baserat på energi, eller en upplevelse – utan en insikt om vad som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå – att om jag har upplevelser inom mig själv så är det jag som har skapat dem – jag som har närt dem – och jag som tillåtit och accepterat att låta dessa upplevelser utgöra vem jag är inom och som mig själv – och således åtar jag mig själv att inte anklaga system såsom att skapa en upplevelse inom mig själv av att jag känner mig pressad, och ängslig – och stressad – utan jag tar upplevelse för mig själv såsom det jag upplever – och jag tar mig själv tillbaka hit till mitt andetag – och i varje ögonblick stoppar jag upp och ser till att jag inte medverkar i någon tanke, eller upplevelse – utan att jag är här – självdirektiv – och effektiv i varje ögonblick

Dag 53: Träningsnarkomaner

Det är intressant det här med att träna. För ett tag sedan började jag att springa, göra armhävningar, situps, och lite yoga – och min utgångspunkt är att utveckla min kropp, och helt enkelt göra mig själv mer effektiv i min dagliga medverkan i mitt liv, men det är väldigt intressant att se alla de idéer och hemliga begär som är gömda i min träning.

För jag har märkt att mycket ofta när jag ute springer, eller gör min yoga, eller mina armhävningar, att mitt sinne börjar rusa iväg och tänka på hur stark jag kommer bli, hur snygg jag kommer se ut, och hur mycket jag måste träna varje dag, hur jag ska träna, hur mycket jag ska ta i, och hur mycket jag ska träna – och allt detta händer i mitt huvud. I och med detta glömmer jag helt bort min kropp, och min ursprungliga utgångspunkt, vilken är att stötta mig själv som min kropp, och inte att nå någonstans, eller bli någonting mer eller bättre, utan helt enkelt träna HÄR tillsammans med min kropp, och lära känna min kropp.

Naturligtvis har jag blivit influerad och påverkad av media, och samhället som har skapat en helt absurd och självdestruktiv idé om träning. Och som skapat idén att all träning måste ha ett mål, och att detta mål måste vara att bli snygg, eller springa något lopp, eller bli ”vältränad” – ingenstans tas kroppen med i beräkningarna, utan kroppen ses bara som ett bihang som förväntas göra sitt så att människan ska få uppleva sin glädjestund i att känna och uppleva sig själv som att ha lyckats med sitt mål.

Själv har jag sportat, och idrottat större delen av mitt liv, och mina föräldrar har lärt mig att sådant ska göras med ett mål, och man ska ta i, och pressa sig själv – även om det gör ont, och även om det inte känns bra – för då får man resultat! Men kroppen då? Vad tycker kroppen om att få springa på så in i helvete, tills man har ont överallt, och sedan i slutändan känner sig ”så bra, för man sprungit så länge” – ja, kroppen ogillar ju naturligtvis detta, eftersom kroppen inte tycker om att ha ont. Att ha ont i kroppen är en signal att någonting är fel, och att kroppen befinner sig under press – därför önskar kroppen en träning som är i samklang med kroppens behov.

Denna insikt har jag applicerat på det sättet, att jag springer och pressar mig själv till en viss gräns, men när jag känner att det blir för mycket, då stannar jag, och jag går – och återhämtar mig på det sättet – och sedan springer jag lite till. Jag lyssnar alltså på vad min kropp säger till mig, och tränar i samklang med min kropp, vilket är en mycket behagligare, och roligare träningsform än den som har lärts ut i samhället.

Men som sagt, jag märker massa rester i mig från denna gamla idé av träning, om att man ska pressa sig själv, och driva sig själv hårdare, och hårdare – och att det är bara när man gör det som träningen är bra, och har resultat. Och samtidigt märker jag också alla dessa tankar inom mig som säger att träningen ska nå någonstans, jag ska se ut på ett visst sätt, eller bli på ett visst sätt, eller uppleva mig själv på ett visst sätt – eller klara något uppsatt mål – istället för att jag helt enkelt tränar HÄR med min kropp – och inte tränar DÄR med min kropp, alltså i mitt sinne.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag måste nå någonstans med min träning, och att jag måste ha vissa strikta rutiner med min träning, och alltid göra mig själv svett, och alltid träna till en sådan gräns att jag får ont i min kropp, och att jag blir svettig, istället för att tillåta och acceptera mig själv att träna HÄR med min kropp, och lyssna på min kropp – och höra vilken slags träning min kropp mår bra av, och stöttar min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att träna i separation från min kropp, och tro att desto mer smärta jag känner, och desto mer obekväm jag upplever min kropp, att tro att min träning är desto bättre, och mer effektiv – istället för att se, inse och förstå – att när jag har ont, och när jag känner mig obekväm – är detta min kropp som signalerar till mig att jag tar i för mycket, och att jag inte tränar en och jämlik med min kropp – och lyssnar på min kropp och min kropps behov

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att träna för att nå ett visst kroppsideal, eller ett visst mål som jag ställt upp i mitt huvud, istället för att jag tillåtit och accepterat mig själv att träna för att stötta min kropp, att träna tillsammans med min kropp, och inte träna min kropp – och därmed när jag tränar vara här i varje andetag, och tillåta mig själv att uppleva min kropp här, och känna alla muskler, och alla sensationer, och sedan träna utifrån en utgångspunkt av att stötta min kropp, och att utveckla ett effektivt, intimt, och nära förhållande med min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att träna för att uppnå ett visst kroppsideal, och bli sedd av andra på ett visst sett, och att träna för att såsom det heter ”få bra kondition” och bli ”vältränad” – och därmed inte ta min kropp i beaktande, utan ta min kropp för givet, och bara använda min kropp för att nå upp till mina mål och drömmar – istället för att se, inse och förstå att min kropp är en jämlik varelse tillsammans med mig, och förtjänar respekt – och det är inte respektfullt att utnyttja min kropp för mitt egna höga nöjes skull – och dessutom kompromissar det mitt eget liv – eftersom jag kompromissar min kropp och därmed min förmåga att interagera, medverka och leva effektivt i denna världen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag tar upp ett nytt projekt, och när jag beslutar mig för att göra någonting nytt – t ex att träna – att genast skapa en framtidsvision, och en framtidsbild av mig själv där jag ”når någonstans” – ”blir bättre” – ”blir starkare” – och sedan applicera mig själv i mitt projekt utifrån begäret av att nå denna framtidsvision, och denna idé av mig själv i framtiden – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att gå projektet här såsom andetaget – en och jämlik – och inte projicera och skjuta saker och ting in i framtiden – och inte skapa idéer och tankar om hur saker kommer bli, eller kanske ska bli – utan istället gå här – och ha roligt med mig själv, och gå projektet här – för kanske ändrar sig saker och ting under tiden – och jag vill ändra på saker – och om jag då går här är jag fullt öppen för sådana förändringar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att pröva på nya saker, och vara rädd för att vara mångsidig, och mångfacceterad – i rädslan att jag ska vara halvbra på många saker, och inte asbra på en sak – istället för att se, inse och förstå att denna rädsla att inte vara skitbra på en sak är ego – eftersom jag är rädd för att förlora och bli sedd som en medelmåtta – istället för att se, inse och förstå att jag förlorar bara på att inte pröva på nya saker, och vara mångsidig, eftersom det kanske finns många olika saker jag tycker om att göra – och vad spelar det egentligen för roll om jag inte är så jäkla bra på grejorna jag gör, när jag gör dem för och som mig själv här?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte gå nya projekt, och utveckla nya egenskaper här som mig själv – för mig själv – och inte för andra – inte för att bli skitbra, och sedd som någon slags gud i vad det är jag håller på med – utan istället ha roligt med vad det är jag gör – och släppa taget om drömmar och begär om vad jag ska bli, vad jag ska klara av, och vad jag inte ska bli, och vad jag inte ska klara av – jag släpper alla denna skiten och tillåter och accepterar mig själv istället att leva i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva, och att pröva på nya saker och vara helt prestigelös i det jag gör – och inte söka efter att få bli eller vara perfekt, eller bäst – utan bara göra saken på mitt sätt, för att jag tycker det är roligt att göra, eller för att det är viktigt för mig att göra det just nu – och alltså sluta att vara helt besatt av att vara bäst och främst i allt det jag gör

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara en medelmåtta, och inse, se och förstå att det inte finns något skamfullt, eller dåligt i att vara en medelmåtta – det är istället denna jäkla idén i vårt samhälle om att man måste vara bäst på allting man gör, för att kunna vara bekväm med sig själv som jag tagit på mig att leva, som gör att jag tror att det är dåligt att vara en medelmåtta – jag inser, ser och förstår – att det handlar inte om hur bra jag gör någonting, utan om vem jag är i det jag gör

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte göra någonting utan prestige, utan vilja och försöka att prestera, och visa mig så sjukt bra på det jag gör – utan endast göra det för att det är ROLIGT eller för att jag vill PRÖVA PÅ något nytt – och alltså sluta oroa mig för att jag inte ska vara bäst

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv i vad jag tar för mig själv i mitt liv, och hur jag gör saker, eftersom jag gör inte saker och ting om jag inte är BÄST i det jag gör – och därför väntar jag, eller skjuter jag upp att göra saker – som t ex att göra musik – eller gå ut och filma – eller träna – eftersom jag är rädd att jag inte ska vara BÄST på det jag gör – istället för att se, inse och förstå att denna jakten på att vara bäst är så jävla begränsande, och att jag håller mig själv fast i ett skruvstäd, där jag inte kan expandera och röra mig själv – och att jag istället för att ha ROLIGT och bara GÖRA SAKER – att jag alltid vill att det ska vara perfekt, och vara så bra som möjligt

Jag åtar mig själv att jag göra saker som jag tycker är roligt, och jag vägrar att jämföra mitt resultat med andras – jag gör något för att jag tycker det är ROLIGT

Jag åtar mig själv att inte vara rädd för att vara en medelmåtta, och inte sträva efter att vara bäst – utan jag gör istället saker och ting här som mig själv – och tillåter mig själv att ha KUL

Jag åtar mig själv att lyssna på min kropp när jag tränar, och inte jämföra min träning med andras träning – jag tränar inte för att vara bäst – jag tränar för att det stöttar mig, och är bra för mig och min kropp – inte för att få vara någon supermuskulös kändis

Jag åtar mig själv att spela in musik, och driva igenom projekt i min verklighet för min egen skull, och inte eftersträva att de ska vara bäst, utan göra dem för att jag tycker det är ROLIGT och för att det stöttar mig i min process

Jag åtar mig själv att bli mångsidig, eller bli det som är här i ögonblicket – och inte vara så sjukt rädd för att pröva på nya saker – i rädslan att jag inte ska vara bäst – jag inser att detta begär efter att vara bäst begränsar mig – därför slutar jag följa efter och leva utifrån detta begär

Dag 50: Utseendet Bedrar

När någon säger till mig att jag är vältränad, har en smal kropp, eller ett vackert ansikte, då blir jag glad, och jag känner mig själv ”levande”. När någon säger att jag har små muskler, att jag är tjock, eller har någon annan av samhället ansedd kroppslig skönhetsmiss, så blir jag obekväm, jag känner mig misslyckad, och inte nöjd med min kropp. Det finns alltså en väldigt tydligt polaritet i förhållande till hur jag inom mig själv genom energi definierat och skapat ett förhållande till min kropp.

Det är intressant att se hur denna av energi baserade kroppsbild har begränsat mig i mitt liv. I mina yngre år, men även nu på senare tid, har jag ofta runt kvinnor och tjejer, känt mig nervös, och obekväm – och jag har haft problem att prata obehindrat, och avslappnat – och detta har till stor del berott på hur jag definierat och sett min kropp.

Jag har även i mina tidigare år känt mig obekväm inför att klä av mig, och gå utan tröja på stranden, eller vara naken i omklädningsrum, eftersom jag varit orolig hur andra människor tittat på och definierat min kropp.

Det är fascinerande att hela denna tankeverksamhet om min kropp skapats utifrån jämförelse, för tänk om jag varit den enda människan på denna jord, min kropp hade ju då varit alldeles perfekt – eftersom min kropp varit den enda kroppen. Och så är ju egentligen fortfarande fallet, för min kropp är ju den enda kroppen som är just denna kropp. Det finns ingen annan kropp som är exakt likadan som min kropp, och därför är all jämförelse helt bisarr. Det finns ingenting att jämföra, eftersom sakerna till sin natur är olika, därför finns det inte bättre eller sämre, utan istället – olika kroppar.

Även ett av mina stora intressen i livet har blivit helt infekterat av kroppsbildsfixering, och det är att träna. När jag var liten handlade träning om att ha roligt, och det handlade om att utveckla min kropp, och att utveckla färdigheter såsom balans, precision, motorik, kondition, och styrka – alltså praktiska och användbara färdigheter som jag kan uppskatta och ha nytta av i livet. Nu när jag blivit äldre har träning istället börjat handla om kroppsbild, om att vara ”bäst”, ”starkast”, ”uthålligast”, ”tuffast” – och absolut inte om att ha roligt, och göra det som kommer upp i ögonblicket – och det är ju helt oacceptabelt. Fysisk träning borde ju vara om att ha roligt, och om att helt enkelt ta ett ögonblick med mig själv, och uttrycka mig själv med min kropp, lära känna mig själv som min kropp, och utveckla färdigheter som kommer assistera, och stötta mig i mitt dagliga liv – som tillexempel bättre kondition – vilket då kommer göra mig mer effektiv att cykla till skolan tillexempel.

Fast i grund och botten är det avgörande vem jag tränar för, gör jag det för mig själv, och som mig själv, eller gör jag det för att tillfredställa någon annan, och för att bli något mer än mig själv? Självklart ska träning vara ett uttryck av och som mig själv, och inte någonting jag gör för att känna mig själv bättre över mig själv, eller bli sedd av andra såsom att vara stark; alltså ska min träning inte ha någonting att göra med kroppsbild överhuvudtaget.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta vad jag gör under min dag, och hur jag gör saker under min dag, och varför jag gör saker med min dag, vara styrt och kontrollerat av idén om vad en vacker och acceptabel kropp är för någonting – istället för att tillåta och acceptera mig själv att ta beslut, och leva i enhet och jämlikhet med min kropp – genom att lyssna på min kropp, och lära känna min kropp, och även lyssna på mig själv, och lära känna mig själv, och fråga mig själv vad jag vill göra, och hur jag vill göra det – inte för att uppnå någon idé – utan ifrån vad som är fysiskt, och faktiskt här som mig själv och min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja höra från andra att jag ser attraktiv ut, att min kropp ser vacker ut, att jag har stora muskler, och att jag är smal och ser vältränad ut, och när jag hör någon säga detta till mig, att bli glad och känna mig själv uppfylld inom mig själv – istället för att se, inse och förstå att detta begär, och denna känsla inom mig i förhållande till att någon säger till mig att jag ser vacker ut, är helt och totalt begränsande, eftersom jag i och med detta separerar mig själv från min kropp, och istället för att lyssna på vad min kropp vill ha, istället lever för att jag ska se ut på ett sätt som andra definierar som positivt – därför stoppar jag mig själv, och jag börjar istället lyssna på min kropp

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse att en positiv upplevelse inom mig själv alltid är kopplad till och står i förhållande till en negativ upplevelse inom mig själv, därför kan jag inte ”känna mig attraktiv” utan att samtidigt ”känna mig själv ful” – och jag inser även hur extremt korkad denna jakt är inom mig själv på att ”känna mig attraktiv” – eftersom jag inser att jag inte kommer kunna behålla denna upplevelse av mig själv, eftersom den är baserad på en bild som kommer försvinna, och därför inser, ser och förstår jag att jag slösar bort mig själv, och min kropp – på att leva efter att få ”känna mig attraktiv” – och att jag bortser från det som är av faktiskt substans, som min kropp – för att få känna mig själv på ett visst sätt – därför stoppar jag mig själv – jag tar ett djupt andetag – och jag slutar att leva efter, jaga efter, och definiera mig själv utifrån en positiv upplevelse såsom att ”känna mig själv attraktiv”

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fästa ett värde vid mitt utseende, och basera mitt självförtroende, och min självkänsla på hur jag ser ut, och därför bli osäker, och känna mig nervös runt kvinnor, och tjejer, och även men, eftersom jag fruktar, och känner ångest att de inte ska placera ett högt värde på hur min kropp ser ut, i tron att om inte alla människor i min värld ser och definierar min kropp såsom att vara perfekt, att tro att jag då inte har något självförtroende, eller ett värde – istället för att se, inse och förstå – att oavsett hur jag ser ut, och oavsett hur min kropp ser ut – att jag kan värdesätta mig själv, och att jag kan leva självförtroende som mig själv här – en och jämlik

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag kommer kunna bli säkrare på mig själv, och uppleva ett högre värde som mig själv, om jag får erkännande av andra såsom att vara speciell, och såsom att ha ett högt värde, genom att bli sedd såsom att vara attraktiv, vältränad och vacker – istället för att se, inse och förstå att en sådan självsäkerhet inte är riktig, eftersom det är en självsäkerhet som bygger på bilder, och upplevelser jag inte har skapat, styrt, och som jag inte har kontroll över – därför inser, ser och förstår jag att riktig självsäkerhet endast är någonting som jag kan utveckla, genom att leva som, och uttrycka mig själv såsom självsäkerhet och inte tillåta och acceptera mig själv begränsa, och hålla mig själv tillbaka i nervositet, och en känsla av underlägsenhet

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att prata med nya människor, vara rädd för att klä av mig och visa min över, och underkopp naken, i rädslan för att människor ska fördöma, och se ner på mig såsom att vara ful, och oattraktiv – i tron att det har någon betydelse för vem jag är hur andra människor ser, eller inte ser mig – istället för att se, inse och förstå – att det har ingen betydelse hur andra människor ser mig, det är jag som har placerat ett värde vid att andra ska se mig som attraktiv och vacker, och det är således som kan ta bort detta värde, och tillåta mig själv att uttrycka mig själv i varje ögonblick oavsett hur jag ser ut – således gör jag det – jag stoppar mig själv från att ge mig själv värde i förhållande till hur jag ser ut – och jag lever istället egenvärde här såsom mitt andetag i varje ögonblick

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva självärlighet, och att inte ge mig själv värde, och acceptera mig själv, oavsett vilken kropp, eller form, eller bild jag representerar – och således göra mig själv osårbar, och oantastbar, i det att oavsett var, eller hur jag är – så står jag stabil, och trygg i mig själv i full vetskap om att det enda äkta värdet som finns är mig själv – här såsom andetaget – och denna fysiska verklighet som mig själv – oavsett vilken form denna verklighet befinner sig i

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv upprörd, och generad när någon säger till mig att jag inte har tillräckligt stora muskler, och tänka och tro att för att en annan ser mig, och tycker att jag inte har tillräckligt stora muskler, att detta då förminskar mitt värde, och gör mig sämre än vad jag var innan – istället för att se, inse och förstå – att om jag definierar värde i förhållande till vad andra tycker om mig så kommer mitt värde minska – men om jag istället definierar mitt värde i förhållande till mig själv – till vem jag är här – till här – och lever detta värdet som mig själv i varje ögonblick, praktiskt, och utan att behöva någon annan att erkänna mig som värdefull – så kommer vad en annan säger, tycker eller känner om mig inte ha någon betydelse – eftersom jag står trygg och stabil inom och som mig själv i vetskap om att jag är ovärderlig

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fästa värde vid saker och ting som inte har substans, såsom bilder, och vissa fysiska objekt, som jag vet kommer försvinna och gå om intet genom tidens inverkan – och därför kommer det värde av mig själv jag baserade i förhållande till detta objekt även det att försvinna – därför slutar jag att definiera mig själv som värde i förhållande till saker som jag inte har kontroll över, och som jag inte skapar, och styr över – och jag inser således att det enda stabila, och otidsenliga sätt som finns att leva värde – är att leva värde som mig själv – här – och stå som värde i varje ögonblick – och uttrycka detta värde som mig själv praktiskt – genom att bry mig om mig själv, lyssna på mig själv, vara intim med mig själv, och stötta mig själv att expandera, och växa – och bli mer effektiv i mitt leverne

jag åtar mig själv att inte längre definiera mig själv som värde i förhållande till hur andra ser och upplever min kropp, hur andra ser och definierar handlingar jag tar för mig, hur andra ser och upplever mig – utan jag lever istället värde här som mig själv i varje ögonblick – och gör detta genom att stoppa självfördömande, stoppa självhat, stoppa självmissbruk genom att leva för andra

jag åtar mig själv att leva egenvärde, och att göra detta genom att ta hand om kropp, och vårda min kropp, från en utgångspunkt av vad min kropp vill ha, och vad jag tycker är roligt att göra – och inte utifrån en utgångspunkt av att vilja bli erkänd, och sedd av andra såsom att vara speciell, attraktiv, och bra

jag åtar mig själv att inte längre söka efter andras erkännande, och missbruka, förstöra, och sabotera för mig själv, och min kropps välmående i denna process – istället för jag mig själv tillbaka hit till denna fysiska verklighet, och jag frågar mig själv innan jag tar mig själv för vissa handlingar, om jag gör detta för mig själv, eller för min kropps bästa, eller om jag gör det för att få andras erkännande – och om jag märker att jag gör det för att få andras erkännande – då gör jag inte den saken, utan förändrar mig själv istället i ögonblicket till att handla, besluta och agera på ett sätt som är för mig och min kropps bästa

jag åtar mig själv att inte längre leva för att bli sedd och erkänd av andra, för att få bli upptäckt av andra, för att få bli älskad av andra, utan jag åtar mig själv att lära känna mig själv och min kropp, och lära mig själv att leva för min egen skull, och för min kropps skull – och lära mig bry mig om mig själv – och i denna process även lära mig att bry mig om andra på riktigt – och leva för andra inte för att få erkännande – utan för att stötta och stödja andra att upptäcka sig själv och bli de bästa de kan bli – precis så som jag gjort med mig själv