Tag Archives: förväntan

Dag 344: Vad Händer Om Jag Inte Klarar Det?

9d790f86b918df50Idag skrev jag en tentamen och blev väldigt nervös. Denna nervositeten kom inte upp omedelbart när jag började skriva, ut kom smygande, och blev först intensiv när jag märkte att vissa frågor i min tentamen var komplicerade, och innehöll sådant som jag inte omedelbart visste svaret på. Alltså, när det fanns en sannolikhet att jag skulle misslyckas, det var jag då jag började bli nervös.

Om jag tittar närmare på vilka tankar som rörde sig inom mig, kan jag se att det var framförallt en som låg bakom nervositeten: ”Vad händer om jag inte klarar det, kommer jag någonsin att lära mig det här, eller är det för svårt för mig? Har jag lagt ned tid på den här kursen i onödan?” – Nervositeten handlade alltså i grund och botten om hjälplöshet och rädslan inför att stå maktlös och inte kunna ta mig igenom kursen hur mycket och kraftfullt jag än försöker och driver mig själv.

Jag pratade med min partner om denna punkt, och hon noterade att jag nästan aldrig brukar lyckas med mina tentamina, men att jag trots det nästan alltid är väldigt nervös. Jag håller med om att den nervositeten jag upplever faktiskt inte är befogad, för det är nästan obefintligt att jag inte skulle klara mig igenom mina prov, men trots det blir jag ändå nervös. Alltså, nervositeten har ingenting med provet att göra, den har ingenting med min förmåga att studera att göra, den har att göra med en idé jag skapat av mig själv, där jag ofta förväntar mig att jag ska misslyckas, och tror att jag inte ska kunna klara av utmaningar i min verklighet, trots att jag nästan alltid gör det; det handlar om självkännedom och självtillit – ord som jag ser att jag måste utforska och titta djupare på så att jag kan låta mig själv en gång för alla släppa taget om denna nervositeten och misstron mot mig själv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i nervositet när jag står inför en utmaning som jag inte vet om jag kommer att lyckas med eller inte, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att automatiskt reagera i nervositet, stress och ångest när jag inte har full kontroll över en situation, och jag inte vet precis hur jag ska hantera situationen för att skapa ett positivt utflöde

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös och ångestfylld när jag står inför en utmaning i min värld där jag måste handla snabbt, och effektivt, och jag måste skapa någonting, eller klara av någonting inom en viss tidsram, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig pressad, och ångestfylld när en utmaning, en punkt i mitt liv ska handhas inom en viss tid, och ett visst resultat ska nås inom denna tiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé om mig själv att jag misslyckas vanligtvis, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid ett minne, när jag var liten och gick i skolan, och jag gjorde ett matteprov, som jag inte lyckades gå igenom tillräckligt effektivt, och jag började gråta, och känna mig misslyckad, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att utifrån detta minnet definiera och se mig själv såsom att inte vara effektiv, och inte vara stabil i förhållande till att hantera utmaningar och åtaganden som ska göras inom en viss tidsram

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös inför att jag ska missa information, inför att jag ska missa viktiga aspekter, och inför att jag inte ska klara av att svara på, eller hantera den situationen som jag befinner mig i, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att stressa upp mig själv, bli nervös, och ångestfylld, istället för att låta mig själv ta den tiden som jag behöver, för att gå igenom, och för att etablera till mig själv ett svar, och etablera för mig själv ett sätt att hantera situationen, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas, föra mig själv tillbaka hit, och se, inse och förstå att jag är mer effektiv när jag låter mig själv lugna ner mig själv, och vara metodisk, och låta information smälta innan jag tar ett beslut och agerar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv såsom en svag människa som inte hanterar pressade och utmanande situationer särskilt väl, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att det är någonting fel på mig, och att jag inte kan ändra denna upplevelse av nervositet, eftersom den är så pass grundmurad, och så pass totalt inkörd i vem jag är, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att acceptera denna personlighet, och denna karaktär, istället för att jag tillåter mig själv att gå ut ur denna personlighet, och skriva, applicera självförlåtelse, och motivera mig själv till att göra grundarbetet, så att jag således kan komma ut ur denna karaktär och låta mig själv gå igenom utmanande och svåra situationer, pressade lägen, utan att jag går in i nervositet och ångest, och rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag inte kan ändra denna nervositet eftersom den är alltför stark, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå, att anledningen till varför jag har problem med att ändra på denna karaktär, är därför att jag inte gått tillräckligt djupt, för att se exakt var och hur jag låtit mig själv skapa mig själv som denna karaktär, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte fråga mig själv, vad är det jag får ut av att vara nervös? Varför är det jag vill hålla kvar vid att vara nervös?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja hålla kvar vid nervositet eftersom det ger mig en positiv kick, och känsla av spänning, och fungerar som ett avbrott från min vardag, som jag annars upplever såsom väldigt tråkig, och ofullständig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja, och se fram emot att bli nervös då och då, eftersom det uppstår en slags känsla av närvaro, och att allting sker, och händer här, och att jag är i stormens öga så att säga, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag kan leva, motivera, och styra mig själv i mitt liv, utan att jag för den sakens skull måste bli nervös

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv skapa ett fullständigt, fullgörande liv, ett liv där jag är här i varje ögonblick, där jag är här i varje andetag och gör vad som ska göras, och där jag således inte måste ha diverse emotionella droger för att uppleva mitt liv såsom att vara värt någonting, och ha spänning, äventyr, och upphetsning, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och ta mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp, och öva mig själv på att leva ett fulländat och fullgörande liv i varje ögonblick, genom att vara här med mig själv fullständigt, och tillfullo ta del av varje ögonblick som kommer in i min närvaro

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös, och ängslig inför att leva ett liv utan nervositet, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro, och tänka att ett liv utan nervositet, eller ångest, inte är händelserikt, det innehåller ingen fart eller fläkt, utan det är istället en slags död, där ingenting händer, där ingenting sker, och där ingenting rör på sig såsom jag skulle vilja och önska att det gör, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av emotioner för att motivera mig själv, och röra mig själv i mitt liv

Självåtaganden

När jag märker att blir nervös, och ängslig, när jag står inför en utmaning, då stoppar jag mig själv, jag andas och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag kan gå igenom denna utmaning, och denna situation utan nervositet, och utan ängslan, således åtar jag mig själv att andas, och stabilisera mig själv i min kropp, lugna ner mig själv, och sedan hantera situationen efter bästa förmåga utan att vara ängslig, stressad eller nervös

Jag åtar mig själv att släppa taget om denna nervositet och förstå att den inte gör mitt liv mer fulländat, mer givande och exalterande, utan allt den gör är att vara i vägen för mig att verkligen leva och uttrycka mig själv i mitt liv och stå som stabilitet och vara effektiv i min dagliga applikation av mig själv i min verklighet och värld

Advertisements

Dag 303: Leva i Luftslott

Om jag ser tillbaka på mitt liv så kan jag se att jag har haft en konsekvent tendens att bygga upp mitt liv och ta beslut om min framtid på basis av fantasier, drömmar och förhoppningar. Vad som är återkommande i fråga om dessa drömmar är begäret efter framgång – i alla de drömmar jag haft har själva grunden varit att jag ska lyckas och placera mig själv i en position där jag är respekterad, erkänd och högt ansedd.

castleofdreamswalc_1164809953_9260825Den rädsla som jag nu återkommande upplever inför framtiden är i förhållande till att inte kunna uppnå och realisera en sådan dröm om att i framtiden vara framgångsrik och lyckad. Frågan är egentligen varför jag vill manifestera min framtid utifrån denna utgångspunkt av att bli sedd av andra såsom framgångsrik och lyckad.

Det jag kan se är att jag söker efter framgång och att ha en lyckad karriär för att på så vis bevisa någonting, för om jag tittar bara på mig själv, och på vad jag hade velat och önskat om jag hade varit ensam i denna världen, då hade jag inte haft ett sådant sug efter att få bli framgångsrik – varför? Jo, därför att då inte hade funnits några människor att imponera på, att få erkännande och bli högt ansedd av. Det hade bara varit mig själv och i en sådan position hade jag istället sysslat med vad jag hade haft en passion för, vad jag utifrån ett självfulländande perspektiv hade velat hänge mig själv till.

Därför är denna karaktär som jag skapat inom mig själv baserad på en upplevelse av underlägsenhet och känsla av att jag är undermålig och att det ända sättet för mig att kunna hävda mig själv är genom att få andra att erkänna mig som duktig, effektiv och framgångsrik.

Detta är uppenbarligen otroligt begränsande och det hämmar mig från att ta beslut och bestämma hur min framtid ska se ut, eftersom jag inte låter mig själv vara ovillkorlig i mitt beslutsfattande – istället ser jag hela tiden på hur jag skulle kunna vinna någonting på beslutet i syfte att skapa en bild av mig själv som framgångsrik och högt ansedd.

Således kommer jag att i denna blogg med självförlåtelse och självåtaganden att arbeta med att släppa denna definition och idén av mig själv, att jag tydligen saknar ett värde och jag därför måste spendera mitt liv till att skapa mig själv till att ha ett sådant värde som andra människor i min omvärld kan erkänna.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta beslut utifrån att vilja framstå som framgångsrik, stark, effektiv och lyckad i andra människors ögon. Således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lyssna på mig själv, att inte se mig själv, och att inte ta beslut som jag ser är effektiva och som passar mig, och som jag vill ta eftersom jag ser att dessa beslut är vad som är bäst för mig och andra människor i min omvärld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta beslut utifrån en utgångspunkt av att önska och ha ett begär efter att andra människor ska se mig som framgångsrik, således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit, och istället för att leva mitt liv för att få erkännande, bli omtyckt, och bli sedd som framgångsrik av andra, att jag istället tar beslut för och som mig själv – att jag istället tar beslut som är baserade på sunt förnuft där jag tar mig själv i beaktande, och där jag tar min omvärld i beaktande, och jag tar ett beslut som är effektivt och baserat på omständigheter som är faktiska och reella och som inte bara består i att jag har ett begär efter att få bli erkänd av andra i min omvärld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ängslan, ångest, nervositet inför att inte vara erkänd av andra människor som framgångsrik, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bära på en börda om att jag ska vara framgångsrik i andra människors ögon, jag ska ses som speciell, jag ska ses som unik; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att föra mig själv tillbaka hit – till min kropp – till mitt andetag – och stabilisera mig själv här – att sluta jaga i mitt sinne i rädsla och ångest inför hur andra människor ser mig och istället konsultera mig själv utifrån en utgångspunkt av sunt förnuft – av vad som är bäst för mig men även bäst för andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att jag kan inte lita på de tankar som kommer upp inom med diverse fantasier, bilder, och förhoppningar om framtiden, om vad jag ska göra, om vad jag ska syssla, och om vad jag inte ska syssla med, eftersom de är alla baserade på rädsla, de är baserade på reaktioner och upplevelser och inte på sunt förnuft – inte på en faktisk insikt om hur denna fysiska verklighet fungerar och hur jag kan röra mig själv i och som denna verklighet på ett sätt som är effektivt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att alla de drömmar, fantasier, och förhoppningar som rör sig i mitt sinne är alla baserade på en reaktion, på en energi, på en upplevelse, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att basera min existens och mitt liv på sunt förnuft – på vad som är faktiskt – HÄR – reellt – som jag kan ta på och röra vid och konfirmera för mig själv såsom att utgöra en fysisk och praktisk realitet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att när jag upplever tvivel, rädsla, eller ångest i förhållande till någon av mina drömmar, i förhållande till någon av mina framtida planer, då handlar det egentligen alltid om rädsla – och jag kan därför inte lita på de tankar som dyker upp inom mig, jag kan inte basera ett effektivt beslut på dessa tankar eftersom de har ingenting att göra med vad som är verkligt, reellt, och faktiskt – det är endast upplevelser – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och i detta tillåta mig själv att fullständigt – helt och hållet släppa taget om denna ångest – om dessa inre monologer där jag diskuterar och hypotiserar över min framtid – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva HÄR och att hålla fast vad som är här – och att vara strikt med mig själv att förlåta och släppa taget om de olika rädslor som kommer upp inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att det i egentlig mening inte finns någon begräsning för hur jag väljer att skapa min framtid – den enda begräsning är att mina beslut inte får skada och inte får göra illa människor i min omvärld – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa min valmöjlighet i detta livet utifrån en upplevelse av rädsla och ångest – där jag tror att det finns val som är de korrekta val, och andra val som är de inkorrekta valen – och att jag är i en slags limbo där jag hela tiden försöker finna de korrekta valen – istället för att se, inse, och förstå att det finns ingenting sådant som korrekta eller inkorrekta val – utan det som är riktigt och reellt är att det finns en fysisk verklighet där mina beslut har fysiska konsekvenser – och att det är detta jag måste beakta i mina beslut och ingenting annat

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att jag inte kan kontrollera min framtid, och att hur jag än gör kommer min framtid alltid att vara oviss – jag kan planera – men jag kan inte fullständigt vara säker på vad som kommer hända; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att planera och styra mitt liv utifrån vad som är sunt förnuft – utifrån vad som är praktisk och effektiva beaktanden om hur jag kan leva mitt liv på ett sådant sätt som är bäst för alla – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa taget om denna ångest och rädsla inför att ta fel beslut – och istället låta mig själv endast beakta fysiska och praktiska överväganden i fråga om mina beslut och inte emotionella och känslomässiga irrationella idéer om mitt liv, och om min framtid

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstår att mina känslomässiga och emotionella överväganden gentemot framtiden inte förtjänar någon tillit överhuvudtaget – och att det i grund och botten är fullständigt irrationellt att planera och besluta mitt liv utifrån hur jag känner om saker och ting – för saken är den – att vad jag känner i fråga om saker och ting inte har någon faktisk och reell relevans för hur denna verklighet byggs upp och skapas i varje ögonblick – vilket den görs genom fysiska handlingar, fysiska konsekvenser, och inte vad jag känner eller upplever

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att träna mig själv på, och driva mig själv till att ta beslut, att planera, och att beakta min framtid utifrån reella och praktiska överväganden där jag tittar på vad som är fysiskt här – och inte tittar på vad jag känner, vad jag tycker, och vad jag upplever eftersom det är i grund och botten fullständigt irrelevant – vad som är relevant är vad som är praktiskt – vad jag kan göra och vad det har för konsekvenser om jag åtar mig själv att leva ett visst beslut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte disciplinera mig själv till att låta varje andetag jag tar vara ett andetag där jag lever praktiskt – där jag tittar på min verklighet utifrån praktiska överväganden och i detta fullständigt raderar alla slags upplevelseöverväganden eftersom jag förstår att dessa upplevelseöverväganden inte har någon relevans vad det gäller att ta beslut och leva beslut – och att röra mig själv i och som denna fysiska, praktiska och reella verklighet

Självåtaganden

När jag märker att jag vill ta ett beslut, planera, eller titta på min framtid utifrån upplevelseöverväganden, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att vad jag upplever i förhållande till saker och ting saknar i grund och botten mening och syfte – det saknar relevans och har ingen betydelse i en verklighet som är till sin natur praktisk, fysisk och faktisk; således åtar jag mig själv att överväga mitt liv, mina beslut och min framtid utifrån en praktisk utgångspunkt – där jag ser vad som kan fungera, vad som kan vara effektivt, vad som kan leda till konsekvenser jag vill stå vid – och att jag alltså lever praktiskt och inte mentalt

När jag märker att jag vill ta beslut utifrån en mental utgångspunkt såsom hur jag känner mig själv i fråga om en viss sak, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit, och jag åtar mig själv att påminna mig själv att det jag känner inte har någon betydelse i en verklighet som fungerar utifrån praktiska och fysiska handlingar – således åtar jag mig själv att ändra mitt perspektiv – att ändra min utgångspunkt från att vara mental till att vara fysisk och praktisk här

Enhanced by Zemanta

Dag 164: Med Bultande Hjärta…

Självskriverier

Idag ska jag fortsätta skriva om betygshetskaraktären, och om hur denna karaktär influerar och styr mig i mitt liv.

Idag fick jag tillbaka resultatet på en uppsats, och när jag fick tillbaka resultatet upplevde jag mig själv mycket nervös. Mitt hjärta började slå kraftigare, och jag fylldes av förväntan – detta visar mig att jag är beroende av ett betyg för att definiera vem jag är, och att jag är beroende av skolan – för att visa mig vem jag är.

Självklart är detta oacceptabelt, eftersom det i grund och botten betyder att jag tillåter och accepterar mig själv att existera, och leva som en slav – där ingenting av mig själv har något värde, utan endast vad jag hoppas, och vill att andra ska tycka om mig. Det är inte så jag vill uppleva mig själv, och leva i förhållanden till skolan – istället vill jag vara självdirigerande, och styra mig själv utan att bli emotionellt involverad. Jag vill inte att betygen jag får på något sätt ska influera vem jag är, och hur jag lever – utan betyg är bara någonting jag får och ingenting mer.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av betyg att definiera vem jag är – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att offra mig själv, och mitt liv till att tjäna systemet för att få så bra betyg som möjligt – och få ett erkännande – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag inte behöver få ett erkännande utifrån – jag behöver inte bli någon slags superman i systemets ögon för kunna acceptera mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag behöver inte ha systemet som står bakom mig och klappar mig på ryggen, och säger till mig att ”gud vad du är duktig” – och jag behöver inte ha en lärare som säger till mig att ”ja, du förstår precis” – jag behöver inte ha acceptans, och kärlek utifrån eftersom jag kan ge detta till mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta försöka hävda mig själv, och skapa en position i systemet där andra kan se mig som imponerande, och vilja vara som mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja uppnå kändisskap, och stjärnstatus – genom att bli erkänd av systemet såsom en speciell människa – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna, och tänka – att om jag inte kan bli erkänd av systemet – och få en plats i systemet – och vara någon i systemet med någon slags speciell egenskap – att tänka att jag då är värdelös – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra hela mitt liv till ett enda stort sökande efter att få uppnå erkännande – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att erkänna mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag måste bli accepterad av mina föräldrar – accepterad av mina lärare – accepterad av mina skolkamrater – accepterad av min partner – accepterad av människor i min omvärld för att jag ska kunna acceptera mig själv – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterad mig själv att tänka, och tro att jag utan denna acceptans av andra människor är värdelös – och att jag saknar all mening och relevans

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hoppas, och inbilla mig själv att systemet ska erkänna mig – genom att jag ska bli upphöjd till skyarna såsom en revolutionerande, speciell, och unik människa – som har fantastiska egenskaper – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv, och kompromissa de beslut jag tar och lever i mitt liv genom att konstant försöka uppnå acceptans i systemet – och leva för att få uppnå en sådan acceptans istället för att leva som mig själv – här – en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det finns någonting mer för mig att uppnå ”därute” och att tro att detta mer är att jag blir accepterad, och ansedd av systemet såsom att vara en speciell, unik, och intelligent människa – som är ansedd, och definierad av andra såsom att vara mer än en vanlig människa – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i mitt liv kämpa, och försöka göra allt i min makt för att inte vara en ”vanlig” människa – utan istället få bli, och vara ansedd såsom en ”ovanlig” människa

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv – att acceptera mig själv även fast jag är ”normal” och ”vanlig” och även fast mitt liv inte bjuder på någon stjärnstatus – och således tillåta och acceptera mig själv att vara nöjd med mig själv även fast jag utifrån systemets ögon endast är en medelmåtta

Självåtaganden

När jag märker att jag låter ett betyg, ett uttalande, eller något slags symbol definiera vem jag är – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag inte behöver uppleva mig själv såsom en slav till extern stimuli – utan att jag kan skapa och dirigera mig själv här – jag kan säga att jag är här såsom mitt andetag densamma igår, idag, och imorgon även fast jag får skitdåliga betyg i skolan; således åtar jag mig själv att ta tillbaka makten över mig själv och besluta vem jag är i varje ögonblick – och att göra detta oavsett vad slags extern stimuli jag möter i min omvärld

När jag märker att jag vill, och önskar att systemet står bakom mig och klappar mig på ryggen och säger ”gud vad du är duktig” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att om jag behöver någon att säga till mig att jag är duktig för att jag ska röra på mig själv – då begränsar, och kompromissar jag mig själv och min egen självuppriktighet; således åtar jag mig själv att sluta existera såsom en tjänstvillig hund till systemet som söker efter positivt erkännande – och jag åtar mig själv att istället dirigera mig själv och ta beslut utifrån vad som jag ser är praktiskt och bäst för alla

När jag märker att jag vill uppnå kändisskap, och stjärnstatus – genom att bli erkänd av systemet såsom en speciell människa – då stoppar jag mig själv, och jag ser, inser, och förstår att detta begär efter kändisskap är en illusion och även om jag blir känd – kommer detta inte tillföra NÅGONTING till VEM JAG ÄR – eftersom JAG SJÄLV måste tillföra det jag vill uppleva som mig själv – till mig själv; således åtar jag mig själv att sluta söka efter mig själv genom att vilja bli känd, och uppmärksammad av systemet – och jag åtar mig själv att istället vara nöjd, och tillfreds med mig själv såsom en ”vanlig” och ”normal” människa

När jag märker att jag söker efter, och vill bli accepterad av mina föräldrar, mina lärare, mina skolkamrater, min partner – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag ska söka efter acceptans från andra så kommer jag aldrig själv att leva acceptans – och därför aldrig faktiskt bli accepterad; således åtar jag mig själv att LEVA ACCEPTANS av och som mig själv – istället för att försöka få detta från andra människor

När jag märker att jag hoppas, och vill att systemet ska erkänna mig – genom att jag ska bli upphöjd till skyarna såsom en revolutionerande, speciell, och unik människa – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – denna idén om att jag måste bli en hjälte för att kunna på något sätt vara nöjd med mig själv är FALSK – jag behöver bara vara mig själv – leva mig själv – och helt enkelt vara med mig själv och ingenting mer behövs; således åtar jag mig själv att acceptera mig själv såsom den enkelhet jag faktiskt är och består av – såsom ett andetag här

När jag märker att jag tänker, och tror att det finns någonting mer för mig att uppnå ”därute” – och att jag måste uppnå detta ”därute” för att kunna acceptera mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att NEJ – jag behöver inte bli någonting som är därute – utan jag kan istället slappna av – ta ett andetag och fokusera på att skapa mig själv som liv här i och som min fysiska kropp; således åtar jag mig själv att andas, slappna, och sluta jaga, sluta försöka, sluta hoppas – och istället acceptera mig själv här såsom absolut ingenting – absolut vanlig – absolut konventionell – absolut ”tråkig” – och således acceptera mig själv som jag är naturligt och utan tillsatser

Jag åtar mig själv att sluta vilja utge mig själv för att vara någon slags superindivid som är fullständigt unik, och perfekt – och jag åtar mig själv att istället acceptera mig själv och leva andetag för andetag – och se, inse och förstå ENKELHETEN i att LEVA

Dag 29: Praktiska Beslut i en Praktisk Verklighet

Någonting som jag märkt att jag brukar göra, är att jag fantiserar om framtiden. Och det jag brukar göra är att jag tar någon slags idé om vad jag ska göra i framtiden, jag tänker till exempel att jag ska gå på en utbildning, lära mig ett språk eller någonting sådant – och sedan i denna tanke börjar jag sedan uppleva mig själv upphetsad, och förväntansfull mot hur det kan vara att skapa mina drömmar.

Det intressanta är att jag aldrig brukar fullgöra dessa drömmar, jag brukar bara gilla att uppleva den där energin inom mig själv av att: yes! Jag ska verkligen göra detta, jag ska lära mig detta språket, eller gå den där utbildningen, och det kommer bli så jäkla roligt! Men sen när jag börjar så märker jag att den där energin inom mig tar slut, och sedan märker jag att det där roliga egentligen är ett hårt arbete. Som till exempel att lära mig ett språk, det är tufft, och det tar tid – och det är inte någonting som jag lär mig på fem minuter.

Så, det jag skulle vilja ändra är att när jag tittar på att göra någonting, lära mig någonting, eller gå en utbildning, eller ett beslut, att jag inte gör det utifrån den där energin inom mig som säger: Yes! Go for it! Nu jäklar! Utan istället ta ett beslut utifrån vad jag ser är praktiskt bäst för mig. Alltså, jag ser en utbildning, och så tittar jag på om jag behöver den utbildningen rent praktiskt, har jag tillräckligt med tid för att ta mig igenom utbildningen? Behöver jag den där färdigheten som utbildningen kommer att ge mig? Det är praktiska överväganden, och inte energiöverväganden.

Energiöverväganden leder mig alltid till att inte längre känna mig motiverad, eftersom jag faktiskt inte har någon praktisk motivation bakom mitt beslut, det var bara en upplevelse energi som drev mig. Emedan praktiska överväganden leder mig att ta beslut som jag driver igenom från början till slut, eftersom då har jag en praktisk motivation bakom vad jag gör – jag gör det inte bara för energins skull.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av att fantisera om vad jag ska göra i framtiden, och bli beroende av att inbilla mig att jag göra olika saker i framtiden, som att läsa en utbildning, eller lära mig ett språk, eller att färdigställa något projekt – och inbilla mig, och planera utifrån en utgångspunkt av energi – istället för att när jag planerar, eller tittar på huruvida jag ska göra någonting, att jag tittar på det hela utifrån en praktisk utgångspunkt, och inte en energi

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att titta på vilka valmöjligheter jag har, att titta på vad jag kan göra, eller inte göra i mitt liv, utifrån en utgångspunkt av energi – där jag känner mig upphetsad och förväntansful inför att göra någonting speciellt i framtiden, istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att ta tillbaka denna upphetsningen, och förväntningen jag projicerar in i framtiden, och istället leva den här såsom mig själv – då jag uttrycker mig själv såsom glädje, och såsom att i varje ögonblick uppskatta mig själv och den möjlighet jag har här, att föda mig själv såsom liv från det fysiska

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av att åta mig diverse projekt utifrån en utgångspunkt av energi, där jag känner att om jag får göra detta projekt, och om jag får lägga när all min energi på detta projekt så kommer jag att känna mig själv fulländad, och jag kommer må bra, och känna det som om jag gjort någonting med mitt liv, istället för att ta detta tillbaka till mig själv, och applicera dessa orden såsom mig själv i mitt dagliga liv – och således tillåta mig själv att låta varje ögonblick vara ett ögonblick som jag går till fulländning, att låta varje handling, och varje projekt jag tar an mig själv – såsom att diska disken, eller göra mina läxor, eller gå upp på morgonen, vara någonting som jag gör helt, och fullt här, och således att jag lever fulländning som ett praktiskt uttryck av mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att projicera ord såsom fulländning, bekvämlighet, och att vara nöjd med mig själv in i framtiden, i tron att jag måste ta mig an en kurs, att jag måste göra ett projekt, att jag måste på något sätt skapa mig själv till att bli någonting mer, för att jag ska kunna leva ord såsom fulländning, bekvämlighet, och självuppskattning här såsom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag alltid måste jaga någonting, att jag måste ha ett mål som jag rör mig emot, där tydligen, när jag kommer fram till målet, att jag då ska få koppla av, och känna mig nöjd och tillfreds med mig själv, istället för att se, inse och förstå – att det där målet i framtiden är en ursäkt jag skapat för att inte leva självtillfredsställelse, och självuppskattning här såsom mig själv, i varje ögonblick – där jag slutar att jaga och separera mig själv ifrån dessa orden genom att definiera dem såsom en energi, och en bild i mitt huvud, utan istället lever dem fysiskt, och praktiskt här såsom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja göra saker, att skapa saker, och leva saker utifrån en utgångspunkt av energi, där det känns bra, det känns förhoppningsfullt, det känns viktigt, istället för att titta på vad som är praktiskt, på vad som är relevant, på vad som jag behöver göra, och på vad som är bäst för mig att göra, och inte titta på det som gör att jag känner mest energi inom mig själv – jag inser, ser och förstå att energi inte ger mig en susning om vad som faktiskt är bäst för mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att basera på mina framtidsplaner på sunt förnuft, på att titta på verkligheten som den är, och utan att försöka skapa en idé om vad jag borde göra, eller inte borde göra, inför hur jag känner mot det hela – jag inser, ser och förstå att jag inte kan lita på det jag känner, utan att jag endast kan lita på sunt förnuft, på praktiska och matematiska beslut där jag tar min verklighet i beaktande, och inte tankar, känslor, fantasier och emotioner

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av energi av att vilja utveckla mig själv, av att vilja nå vidare, av att vilja bli bättre, och bli sedd av andra såsom att vara bättre, istället för att se, inse och förstå att jag inte behöver ha denna energin av att känna mig som en vinnare, för att kunna acceptera mig själv, för att kunna vara bekväm med mig själv, och för att kunna leva avslappnat och förbehållslöst, där jag inte söker att bli bättre, utan där jag istället lever här i varje ögonblick, såsom det bästa jag är

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta söka, och leta, och istället tillåta och acceptera mig själv att leva och uttrycka mig själv här, och istället för att leva utifrån en utgångspunkt av att bli erkänd såsom att vara bäst av andra, och bli sedd av andra såsom att vara speciell, och unik, att istället fråga mig själv vad jag skulle vilja göra, vad som skulle vara praktiskt för mig att göra – och inte blanda in någon energi i mina beslut, utan förlåta och andas igenom alla energier, och inse att de aldrig kan leda mig rätt – istället leder jag mig själv rätt genom att använda sunt förnuft

Jag åtar mig själv att inte längre ta beslut utifrån en energi av att känna mig uppumpad på hög energi, på en känsla av att jag ska utveckla mig själv, jag ska nå vidare, jag ska bli bättre, utan jag tillåter mig själv att istället ta beslut utifrån vad som är praktiskt och bra för mig

Jag åtar mig själv att använda sunt förnuft när jag tar beslut, och se på dåliga och bra sidor – och när jag tar ett beslut att skriva om detta, och se varför jag vill ta beslutet, och om det är bra för mig, varför jag ska göra det, och om det är praktiskt effektivt att ta mitt beslut

Jag åtar mig själv att inte längre driva mig själv, och se på min verklighet utifrån hur jag känner inom mig själv, genom att definiera de möjligheter som öppnar sig i min verklighet utifrån huruvida jag känner mig positiv, eller negativ gentemot dem – istället driver jag mig själv till att leva i denna praktiska verklighet, en och jämlik – och ta praktiska beslut

Jag åtar mig själv att inse, se och förstå att jag inte kommer göra några bra beslut genom att överväga möjligheter utifrån en utgångspunkt av energi, utan jag måste för att ta ett korrekt, och vältänkt beslut, se på min praktiska verklighet, se på vad som är här, och se hur jag kan ta ett beslut som praktiskt gynnar mig, och är praktiskt bäst för mig

Jag åtar mig själv att leva såsom en praktiker i varje ögonblick