Tag Archives: framåt

Dag 367: Nostalgi

Ibland kommer det upp inom mig glimtar av mitt förflutna. Det kan röra sig om ett minne på någon skola jag gick på, eller när jag gjorde värnplikten, eller något annat. Jag har olika emotionella och känslomässiga reaktioner beroende på vilket minne det rör sig om, men med vissa positiva minnen brukar reaktionen vara nostalgi.

Nostalgi är en intressant känsla. Det är som en slags minnesmasturbation, och den underliggande upplevelsen är att ”det var så mycket bättre förr! – Gud vad lycklig jag var då!”. Men i princip alltid är de här positiva minnena mycket selektiva. Ofta är det bara de bra sakerna från den tidpunkten i ens liv som dyker upp, och allt det dåliga, jobbiga, och otrevliga, som man helst bara ville glömma – det har man praktiskt nog glömt.

En konsekvens som jag sett av att medverka i nostalgi är att man inte längre lever här och nu. I stället upphöjer man det förflutna och sätter det på en piedestal fast det egentligen inte förtjänar en sådan behandling. Och därför glömmer man att leva och skapa sitt liv, missar eller ser inte alla de möjligheter som är framför en att skapa värde och mening. Nostalgi fungerar som ett bedövningsmedel. Man blir tyngd av den illusoriska sorgen för ett förlorat förflutet, när saken är som så att det förflutna egentligen inte var så bra, och att det nog är rätt bra att den där tiden nu är svunnen.

Vad är det då orsaken till att nostalgi finns inom mig?

Som jag ser det är nostalgi ett tecken på att jag inte låter mig själv leva denna dag tillfullo – leva detta ögonblick i sin helhet – och låta mig själv gå upp i dagen som är framför mig utan restriktioner. För när jag ger mig själv hän till ögonblicket kommer aldrig någon nostalgi upp inom mig. Det finns inte tid för någon nostalgi. Varför ska jag vara nostalgisk när jag lever, andas och skapar mitt liv här?

En lösning på nostalgi är därför att se vad det är för minnen som kommer upp inom mig. Vad är det dessa minnen visar? Är det något speciellt uttryck, något ord, något jag gjorde eller levde i det minnet som jag inte ger till mig själv nuförtiden? Vad är det egentligen som jag känner en saknad över som kommer upp i formen av nostalgi?

Och sedan, i stället för att gå in i och förbli fångad i nostalgi, tar jag och filtrerar ut essensen av nostalgin och låter mig själv leva det ordet/uttrycket här i mitt riktiga och faktiska liv.

Vad är det då för minnen som jag haft? Vad är det för ord/uttryck som jag kan se förekommer i mina nostalgiska tillbakablickar?

Ett ord som jag ser framför mig är upptäckande, expansion och upplevelse – konsten att röra mig själv framåt – genom rädsla, ångest, och motstånd, och aktivt skapa mig själv och mitt liv – aktivt utmana mig själv. Det är någonting som jag tycker mig själv sakna i mitt nuvarande tillstånd och någonting som jag därför kan applicera och leva när jag ser tillfälle till det i mitt liv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att titta tillbaka i mitt förflutna, och i en nostalgi uppleva minnen där jag utmanade mig själv, upplevde nya saker, och expanderade mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället för att drömma mig själv tillbaka till en tid då jag levde/uttryckte dessa ord – ta och leva/skapa/framföra mig själv i och som dessa orden – och således ta tillfällen i akt när det finns utrymme för upptäckande, expansion, och utmaning – och gå de punkter som är framför mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva utmaning, expansion, och upptäckande – och således när jag går igenom min dag och en punkt öppnar upp sig själv som är ny, utmanande, och svår, att då ta mig själv an denna punkt, och gå in i denna nya del av mitt liv som öppnat sig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta med att expandera tills det att jag blir tvingad eller motad – istället för att jag effektivt och varje dag låter mig själv växa som människa genom att ge mig själv ut på upptäcktsresa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv skapa, och leva mitt liv här i och som varje andetag, och låta mitt liv flöda från mig, och skapa varje ögonblick utan att försöka skapa en rationell väg framåt mot ett visst resultat, utan istället gå varje andetag tillfullo, gå varje ögonblick tillfullo, och således nyttja varje stund jag har här med mig själv, genom att vara fullt medveten om mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att stagnera i min applikation av att röra mig själv framåt, expandera, motivera mig själv, utmana, och upptäcka nya sidor av mig själv, genom att tro att när man åldras så förlorar man den förmågan, man stelnar och klarar inte längre av samma saker som tidigare – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur jag genom att hålla fast vid en sådan idé – skapar min verklighet i enlighet med den idén – därför förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället skapa min verklighet utifrån en vilja att upptäcka, att utmana, att gå längre, att klara mer, och att vara mer för mig själv och andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla mig själv tillbaka från att upptäcka mig själv, skapa mig själv, expandera, röra mig själv in i nya världar, nya omständigheter, och nya utmaningar – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det är detta min nostalgi försöker visa mig – det är detta mina tankar om förlorade dåtida möjligheter försöker visa mig – att jag inte låter mig själv använda de möjligheter som öppnar upp sig i min värld för att expandera, utmana mig själv, och skapa mig själv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv varje dag vara på tårna, genom att ta mig an varje dag, varje ögonblick, och varje nytt andetag ovillkorligt, och utan att hålla fast vid en tro att jag har vetskap om vad som ska hända i nästa ögonblick – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det finns mängder med möjligheter på en daglig basis att röra mig själv ut ur mitt skal, att utmana mig själv, att växa, och expandera, men jag måste gå igenom den där rädslan, och bekvämligheten inför att ta steget och faktiskt röra mig själv framåt och skapa mitt liv och mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla mig själv tillbaka från att expandera, röra mig själv framåt, och skapa mig själv, genom att vilja att allt ska vara fullständigt förberett innan jag tar det där avgörande steget och rör mig själv framåt, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag måste låta mig själv ta risker, och gå ut i det okända, för i annat fall kommer jag inte någonsin att röra mig själv framåt – jag måste låta mig själv göra misstag, och vara villig att göra fel – och lära mig av mina misstag och sedan gå vidare

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att misstag är näringen som får färdighet att komma till ytan – för utan misstag, utan övning, utan att göra fel många gånger, kan jag med säkerhet veta vad som är rätt och i vilken riktning som jag ska gå

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att med vissa saker måste jag låta mig själv kasta mig ut i det okända och börja gå, börja röra mig själv framåt och se vad jag kan skapa, och göra med mitt liv – och att det inte finns någon anledning att vänta eller hålla mig själv tillbaka – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta beslutet – och våga ta steget ut i det okända – och motivera mig själv att utmana mig, att expandera och att möta saker och ting som jag inte tidigare har mött

Självåtaganden

När jag står inför någonting nytt, en utmaning, ett tillfälle att expandera, och jag tvekar att ta steget ut, för jag är rädd för att misslyckas, rädd för att göra fel, rädd för att inte veta eller ha kontroll på alla möjliga utflöden av mitt beslut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp – och jag åtar mig själv att ta steget ut i det okända – och rent praktiskt i mitt liv åtar jag mig själv således att öva mig på att kommunicera och prata med fler människor genom min dag när tillfälle ges till det eller jag ser en möjlighet att skapa ett sådant tillfälle – och jag åtar mig själv vidare att leva detta beslut genom att driva mitt företag framåt – ringa – ta kontakt – ta beslut – och föra fram saker och ting – fast jag inte riktigt vet hur jag ska göra eller hur det ska gå

Jag åtar mig själv att således ta steget ut i det okända och göra det jag inte är bekväm med – som att kommunicera med människor jag inte har något tidigare förhållande med, som att skapa mitt företag, och lägga ned resurser på att få igång ruljangsen och komma ut och sälja – som att när ett tillfälle öppnar upp sig att göra någonting jag inte tidigare prövat – att då låta mig själv ta tillfället i akt – gå ut i och som det okända och uppleva det okända

Dag 360: Konsten att finna sin motivation

Vi lever idag i ett samhälle där motivation är någonting som ofta sammankopplas med pengar, drömmar, hopp, visioner, önskningar, förhoppningar och begär. Den accepterade definitionen av motivation är att vi rör oss framåt på grund av någonting – ofta på grund av någonting som vi inte själva direkt styr över.

I kontrast till vårt samhälle och den definition av motivation vi har accepterat står barn, djur och natur. Deras definition av motivation är en helt annan än vår egen. Barn, djur och natur, och säkert andra slags tingestar, drivs inte på samma sätt som den vuxna människan av energier och upplevelser. Det är också en av deras absoluta största styrkor, och en förmåga som möjliggör för många helt fantastiska saker att skapas.

Att ett barn lär sig gå är ett fenomen som kan härledas till den inneboende och naturliga motivation som ett barn föds med. För det är ju ganska uppenbart att barnet inte först drömmer om att kunna stå upprätt, sedan får ett begär om att kunna gå lite, och sedan målmedvetet förverkligar sin vision. Nej, istället lär sig barnet att gå som en naturlig del i dess utveckling. Det är helt enkelt någonting som händer och görs för att de fysiska förutsättningarna finns här och för att barnet har ett inneboende driv att vilja expandera. Ett sådant inneboende och medfött driv har ingenting med energi att göra utan är någonting helt annat.

Under mitt eget liv har jag i stor omfattning drivits av den mer onaturliga typen av driv – det vill säga den som baseras på energi, upplevelser, en känsla. Men det jag har insett är att detta driv, denna kraft i praktiken inte fungerar. Den är inte funktionell och den leder en inte till det man faktiskt behöver och vill ha. Om man låter sig följa en energi, och använda den som sin motivation och guide blir konsekvensen att ens liv blir irrationellt, och i bästa fall kan endast en skenbar målmedvetenhet och fokus frammanas. Och anledningen till det är att energi till sin natur är en mycket, mycket oberäknelig kraft. Vidare består den alltid av två sidor. Den har en positivt laddad sida, som t.ex. kan bestå av ett begär, och den har en negativt laddad sida, som t.ex. kan bestå av fruktan. När man sedan följer energin blir man i princip en fånge till hur upplevelserna fluktuerar och rör sig från en positiv till en negativ laddning och motsatt håll.

Jag kan med ett exempel från mina tonår visa hur detta kom till uttryck. Under loppet av kanske fem år lyckades jag bli intresserad av, och helt låta mig uppslukas av säkert fyra olika intressen. Jag ville ett tag bli filmregissör, och jag gav hela mitt liv till denna dröm, allt jag gjorde skulle leda till att jag blev en regissör. Jag åkte på konferenser, och filmvisningar, försökte skapa mig ett kontaktnätverk, och lära mig hur man faktiskt gjorde filmer. Men sedan hände något intressant. Drömmen försvann, motivationen var som bortblåst, och inget sug fanns kvar inom mig.

Då kom nästa intresse in i mitt liv, vindsurfing. Plötsligt inrutades varje ledig stund i mitt liv till att vindsurfa, till att se på vindsurfing brädor, till att planera mitt liv utifrån hur jag kunde tillägna mig mer färdigheter inom vindsurfing. Ja, jag blev som besatt av vad man kanske vid ett första ögonkast skulle kunna kalla för motivation. Men efter ett halvår var denna feber ingenstans att finna. Även detta intresse hade alltså uppslukats av jorden och alla planer, drömmar och begär jag tillägnat mig kändes inte längre viktiga.

Sedan kom nästa grej och det var dataspel. Mer exakt ett dataspel som heter Warcraft 3 – och omgående blev nästa mål att bli den bästa Warcraft 3 spelaren som någonsin existerat. Jag kunde sitta i timvis varje dag för att träna, för att bli bättre, för att kunna nå framåt och fullgöra mina drömmar och mål. Mitt liv var återigen fyllt av en härligt positiv energi av lust och framåtanda. Emellertid, och vid det här laget kan ni nog gissa vad som sedan hände, jo mitt intresse försvann, drivet var borta, mitt tidigare mål helt utan värde.

Jag kan fortsätta såhär ett ganska bra tag, för största delen av min ungdom karaktäriserades av en vild energetisk jakt efter nya äventyr, mål och drömmar, som sedan avtog och försvann. Men jag ska inte gå in närmare på alla de olika intressen, drömmar och mål som jag tog upp, utan istället vill jag belysa själva mekaniken bakom det här beteendet. Själva frågan om varför jag gjorde som jag gjorde – varför jag var så rastlös, och hela tiden sökte efter något nytt, varför jag drev mig själv framåt med den här energin, och sedan när jag var utan en sådan, inte gjorde någonting överhuvudtaget.

Fortsättning följer i nästa blogg.

Dag 359: Kvalité framför kvantitet

Ett skapande element av stress som jag lagt märke till är tendensen att vilja göra så mycket som möjligt, att få så många saker gjorda som bara går att få gjorda på så kort tid som möjligt – och det är någonting som för min egen del brukar komma upp inom mig på morgonen när jag går igenom min morgonrutin.

Ett exempel är att jag går upp, sätter på kaffe, gör min frukost – sedan börjar spana på klockan – och jag ser att jag inte har särskilt mycket tid kvar innan jag ska gå. Då kryper den här stressen upp inom mig, för jag hade ju planerat att jag minst skulle hinna med tre andra saker utöver att dricka kaffe och äta frukost, vad ska jag nu göra?

Problemet har alltså att göra med hur jag förväntar mig att jag ska hinna med att under en viss tidsrymd hantera en viss mängd ansvar och åtaganden – men den faktiska tiden till mitt förfogande passar inte in i min planering och samstämmer inte med mina förväntningar om vad jag borde hinna med – det i sin tur skapar stress.

Essensen av stress i det här fallet är alltså förhoppningen om att kunna hinna med mer än vad jag kan hinna med – förhoppningen om att bli färdig med mina åtaganden och sedan kunna röra mig själv till nästa del i mitt liv, till nästa ansvar, och nästa åtaganden, och få mer saker gjorda, producera mer, vara mer effektiv och spara mer tid. Men vad jag ser är att jag genom att leva på ett sådant sätt faktiskt går miste om att livet, och om min fysiska verklighet HÄR – för istället för att vara närvarande och medveten om hur min verklighet rör sig, hur jag själv mår, närvarande i de små sakerna i min värld – så springer jag igenom alltihopa i förhoppningen om att komma till nästa del så snabbt som möjligt.

En del av anledningen till varför jag gör detta är för att jag ser det som någonting positivt och värdefullt att hinna med så många saker som bara möjligt, att det i sig självt ger mig ett mervärde – men det omvända stämmer bättre. Vad som faktiskt skapar mervärde är när jag låter mig själv vara HÄR – närvarande och medveten om vad det är som jag håller på med. När jag faktiskt investerar mig själv i vad jag gör, jag ger det min fulla uppmärksamhet, det är så jag hanterar mina dagliga åtaganden och ansvar effektivt – det är på så vis jag får det resultatet jag önskar.

Därför är någonting som jag ser att jag måste träna, och framförallt under morgontimmarna, att sakta ner, att vara tillfreds med att bara hinna med att göra några få saker innan jag måste bege mig, men att då göra de få sakerna som jag hinner med, effektivt, specifikt, och med närvaro och noggrannhet. På så vis skapar jag kvalité istället för kvantitet – jag skapar substans istället för en utspädd tillvaro – jag skapar värde istället för ett skenbart värde – och framförallt – jag förhindrar stress genom att jag helt enkelt låter mig själv röra mig och arbeta med vad som är här i den utsträckning som tiden tillåter.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte under morgontimmarna och när jag går upp – att sakta ner mig själv och låta mig göra och hantera en sak i taget – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in och som en produktivitets- och effektivitetskaraktär – där jag tror att jag skapar värde och substans i min värld genom att hinna med så många saker som möjligt – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det enda jag skapar är ett skenbart värde – jag skapar kvantitet istället för kvalitét

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på kvalitét istället för kvantitet – att lägga mitt fokus några få aspekter eller saker och sedan göra dessa effektivt och med fokus på att skapa så bra kvalité som möjligt – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att den här tendensen inom mig själv att vilja göra så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt är ett utflöde av den moderna idén om vad värde är – där tydligen desto fler saker man äger – desto fler saker man gör – desto mer värde skapar man – istället för att se, inse och förstå att riktigt värde och riktig substans ligger i kvalité och inte i kvantitet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att placera fokus på kvantitet istället för kvalitét – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta den här personligheten och idén genomsyra mina handlingar – och mitt sätt att leva – där jag tror att desto mer jag gör av någonting – desto mer tid jag lägger ner på det – eller desto oftare jag gör det – eller desto fler gånger jag gör det – desto bättre blir det – istället för att se, inse och förstå att om jag inte gör någonting med närvaro – i medvetenhet – genom att vara här med vad jag gör – så är det i praktiken ingenting värt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag levt mitt liv från denna kvantitetsidé – vilket visar sig i hur jag närmar mig saker i mitt liv – t.ex. i hur jag närmar mig mina studier – där jag tänker att för att kunna producera ett effektivt studieresultat måste jag lägga ner si och så mycket tid varje dag – jag måste t.ex. studera 8 timmar om dagen – och för att kunna röra mig själv framåt i min process och skapa mig själv måste jag lägga ner en viss tid på det varje dag – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det faktiskt inte är så mycket mängden tid som spelar roll – utan istället kvalitén på den tid jag lägger ned – hur noggrann jag är – hur mån jag är om vad jag gör – hur närvarande jag är i ögonblicket

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé att desto mer jag gör – desto mer värde skapar jag – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att under morgontimmarna driva och pressa mig själv i stress i ett försök att hinna med och klara av så mycket som möjligt – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det finns andra saker att ta i beaktande vid min rörelse i denna världen – att det finns andra variabler som avgör hur jag skapar värde och vad som är värde – och att det är någonting som går att se tydligt i kvalitén på produkter – där en produkt som skapats med mer möda och omtanke håller längre än en produkt som skapats snabbt och med minsta möjliga resursförbrukning – det är samma med mig själv och vad jag skapar

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lägga fokus på att det jag gör i ögonblicket är någonting som jag gör tillfullo och med hela min kropp – med hela min närvaro – någonting som jag lägger ner hela mig själv i och som – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att låta det vara min utgångspunkt oavsett vad jag gör – att som jag håller på med här just nu är vad jag gör tillfullo – och att jag således inte existerar i en polariserad separation inom mig själv mellan vad jag vill och hoppas kunna göra – och vad jag håller på med just nu för tillfället

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att när jag påbörjar min dag – och ser framför mig vad jag ska göra under dagen – att då lägga upp min tid på så vis att jag kan i tillräcklig utsträckning ta hand om de ansvar och åtaganden som jag har – och såldes inte ta på mig själv mer, eller försöka mer än vad den tiden jag har tillåter – och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att det är just denna aspekten av att inte i tillräcklig utsträckning beakta den tiden jag faktiskt har – och planera mitt liv realistiskt och i enlighet med vad som är fysiskt möjligt som är en viktig del av det som skapar stress inom mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att om jag låter mig själv röra mig naturligt med och som den tid jag har – och göra det som är framför mig – kommer jag antagligen att hinna med att göra mindre, lägga ner mindre tid på olika slags projekt – MEN – det jag gör kommer att hålla en mycket högre kvalitét – det jag gör kommer att vara någonting som jag kan vara stolt över och ta mig med mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det här senare sättet att leva på – där jag lever för kvalitét – och där jag ger mig själv tillräcklig tid för att påbörja och avsluta min ansvar och åtaganden – att det är ett mycket hälsosammare och fullgörande sätt att leva på – helt enkelt för att jag fullgör mina åtaganden – och gör vad som är framför mig tillfullo och inte halvdant bara för att hinna med det

Självåtaganden

När jag märker att jag vill stressa, att jag vill forcera för att hinna med så mycket som jag bara kan, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att när jag försöker forcera och hinna med så mycket som bara är möjligt – att jag då komprometterar alla de saker jag gör – att de punkter som jag hanterar blir av sämre kvalité och att jag inte heller är medveten och närvarande med vad det är jag håller på med – således åtar jag mig själv att när det händer – att släppa taget om att försöka få alla de där sakerna jag inbillar mig i mitt sinne gjorda – och istället fokusera på att göra några få saker som jag med säkerhet vet att jag kan göra utan att kompromettera kvalitén – och jag åtar mig själv att således omstrukturera mitt schema och min plan till att vara förenlig med denna fysiska värld och mina förutsättningar

När jag märker att jag stressar, och vill snabba på för att bli klar så snabbt som möjligt så att jag kan hinna vidare till nästa del, och nästa sak på min lista, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att när jag går in i och motiverar mig själv utifrån denna stress, och ångesten, ja då skapar jag saker som saknar kvalité, jag skapar saker som saknar själ och substans – och således åtar jag mig själv att istället fokusera på kvalité  – att fokusera på att det jag gör verkligen har substans – att jag ger mig själv till vad jag gör – och att jag tillfullo är här och investerar mig själv i vad jag gör – och således åtar jag mig själv att göra några få saker riktigt bra – istället för att göra en mängd saker undermåligt

Dag 358: Rutin

Rutin är ett ord som jag har haft ett ganska konfliktfyllt förhållande med tidigare i mitt liv – speciellt i tonåren avskydde jag rutin och jag ville därför aldrig bli bunden i någon rutinbaserad och vardaglig livsstil – jag ville istället att varje dag skulle vara ett äventyr.

Men nu när jag pluggar och snart antagligen ska börja jobba möter jag ändå den så fruktade rutinen – den har kommit in i mitt liv och verkar vara här för att stanna. Saken är den att det inte är något fel på rutin i sig självt, utan rutin är egentligen bara ett praktiskt levnadssätt som jag skapat för mig själv som passar ihop med de ansvar och åtaganden jag har genom mina dagar. Det är inte direkt något mer farligt än att jag gör samma saker varje dag – så på ett praktiskt och fysiskt plan är rutin ingenting att sky. Problemet är istället emotionellt och upplevelsebaserad – d.v.s. felet ligger i att jag känner ett motstånd mot rutinen – jag reagerar mot rutinen – jag känner motvilja mot rutinen – och skulle helst vilja att rutinen lämnade mitt liv för gott.

Så, av vad jag kan se är mina reaktioner mot rutin irrationella, det finns ingen anledning att tycka illa om rutin – det finns inget i själva rutinen som gör att jag känner mig låst, fängslad, eller uttråkad – utan det är saker som jag skapat inom mig – det är mitt egenskapade förhållande till rutin som jag trots allt inte behöver hålla fast vid.

I det närvarande är upplevelsen jag har mot rutin den att jag känner mig uttråkad och begränsad – och jag tänker tyst för mig själv att ”här rinner mitt liv ifrån mig i rutinens eviga ekorrhjul” – och det jag därefter försöker göra är liksom att muntra upp mig själv och hitta saker som jag ändå tycker är bra med mitt liv – och hur jag faktiskt ändå ”lever mitt liv” på vissa sätt. Alltså har jag definierat rutin såsom det som stjäl mitt liv och min frihet från mig – och att det inte är möjligt för mig att leva och ha roligt när mitt liv är inrutat och schemalagt.

Problemet är dock som så att i vår nuvarande värld går det inte att leva ett liv av frihet från rutin och scheman – för såsom det ligger till måste man tyvärr har pengar för att överleva – och pengar kan man i princip endast tjäna ihop genom att låta inruta sitt liv i en rutin – i ett dagligt schema som visar vad man ska och inte ska göra – för det är helt enkelt så vi har konstruerat vårt monetära system.

Det bästa jag kan göra mot mig själv är därför att släppa taget om mina reaktioner mot rutin, att omfamna rutinen och istället ge mig själv kreativitet och frihet som mig själv – skapa och leva dessa orden som mig själv i mitt dagliga liv genom att t.ex. låta mig själv vara mer uppmärksam och närvarande när jag tar mig själv genom min dag – var mer känslig mot de olika fysiska upplevelser som utgör en dag i mitt liv – och förstå att varje dag faktiskt inte är densamma som den tidigare – och att varje dag trots allt är unik – men att jag måste för att kunna uppleva dagen på riktigt – ta bort det här molnet i mitt sinne om att ”allt bara är rutin!” – och istället låta mig själv leva och gå med dagen såsom den kommer och utvecklar sig.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma rutin och när jag gör samma sak dag ut och in – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera rutin och att göra samma sak dag ut och in såsom att det förstör mitt liv – stjäl min livskraft och tar ifrån mig glädjen att leva och meningen med livet – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla fast vid en idé om att livet endast har mening och syfte om jag är fri att göra vad jag vill – och om jag kan uppleva mitt liv som ett äventyr – som är föränderligt och tar en ny skepnad varje dag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv för att mitt liv är rutinbaserat och följer ett schema – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att mitt liv för att vara värt att leva måste ha ett bredare innehåll – måste vara mer nyanserat och rikt av upplevelser – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli deprimerad och fördöma mitt liv såsom att inte innehålla vad ett liv borde innehålla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja fly från mitt liv in i någon slags positiv känsla och upplevelse – in ett nytt liv där det finns en mängder av nya upplevelser, känslor, och saker att utforska – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att så länge mitt liv inte har denna utformningen – att någonting nytt och oväntat händer varje dag – så har mitt liv inget syfte och ingen mening – och det finns ingenting att leva för – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället låta mig själv leva för och som mig själv – att göra det till mitt syfte att jag är här – att jag går min process – rör mig själv framåt och skapar mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva motstånd och motvilja mot att ha ett inrutat och schemalagt liv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka på att fly bort från mitt liv – att hitta nya sätt att göra saker på – att åka bort eller på något sätt fly undan mitt nuvarande liv – mina nuvarande ansvar och åtaganden – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att rutin i dagsläget är såsom systemet i världen har blivit skapat – och att det endast är genom rutin och systematiskt leverne som det går att skapa någonting i systemet – och att rutin trots allt inte är fel – utan det är helt enkelt bara en repetition av vissa slags handlingar och inte i sig någonting dåligt som måste skjutas bort

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att trots att mitt liv består av rutin och samma slags händelser varje dag – betyder inte det att varje dag är den förra lik – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag kan faktiskt leva och glädja mig åt mig själv och min fysiska närvaro här fastän att mitt liv är inrutat och baserat på rutin – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa min idé om hur livet borde vara – hur äventyrligt – roligt och oberäkneligt det borde kännas – och istället ta mig själv tillbaka hit till min kropp och till det liv som jag går här – och faktiskt vara medveten och närvarande i min kropp HÄR när jag går min dagliga rutin

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma rutin och sammankoppla rutin med en emotionell upplevelse av att känna mig uttråkad, begränsad och tillbakahållen – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i en polaritet där jag strävar efter och önskar att mitt liv ska vara mer äventyrligt och oberäkneligt i tron att det endast är under sådana omständigheter som jag kan leva och glädja mig själv åt livet och åt mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva ett motstånd inför att placera mig själv i en situation och i ett liv där min vardag blir inrutad och schemalagd och det inte finns några äventyrliga och oberäkneliga skeenden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag vaknar på morgonen och tittar på det jag ska ta mig själv an under dagen – att gå in i en upplevelse av depression och att känna mig uttråkad – och tänka: Å nej, inte ännu en dag med samma slags mönster som jag ska ta mig själv igenom där ingenting nytt sker – och ingenting annorlunda kommer in i min vardag – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att börja min dag i denna upplevelsen av motstånd och motsträvighet – istället för att se, inse och förstå att det är en helt ny dag som jag tar mig själv an – och att trots att min tid är inrutad och schemalagd begränsar inte det min förmåga att vara kreativ, spontant, flexibel och att uttrycka mig själv i ögonblicket

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv och mitt självuttryck i förhållande till huruvida min dag är schemalagd och inrutad – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att för att mitt liv och min dag ska vara värdefull – och ha mening – så måste någonting nytt hända som jag inte tidigare har lagt märke till eller upplevt – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att påbörja och gå min dag i och som denna emotionen av nedstämdhet – där jag tycker att mitt liv saknar gnista och energi – för att ingenting nytt händer – istället för att jag låter mig själv gå i varje ögonblick och tillfullo ta del av och omfamna min fysiska verklighet och det som är runtomkring mig i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att rutin och scheman inte behöver vara någonting som jag upplever som negativt och begränsande – utan att jag istället kan närma mig rutin och scheman såsom någonting praktiskt jag använder mig själv av för att strukturera min dag och min tid för att jag ska kunna vara effektiv och få gjort de saker som jag ser är viktiga – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vilja skapa ett liv för mig själv i denna världen där jag låser mig själv på något sätt – där jag riktar in min framtid åt ett visst håll – i rädslan för att jag därefter inte kommer kunna ändra mig själv och styra om sakerna

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte stoppa tankarna och upplevelserna som kommer upp i förhållande till rutin

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se de upplevelser och tankar som kommer upp i förhållande till rutin såsom att vara viktiga och värdefulla – och såsom att de faktiskt säger sanningen om hur jag ska definiera och förhålla mig själv till rutin – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag skapar min egen upplevelse i förhållande till rutin och att jag därför kan välja att skapa en annan upplevelse – där jag stabil och tyst inombords går och möter rutin – hanterar min dag och mina åtaganden utan att göra det till en emotionell eller känslomässig reaktion

Självåtaganden

När jag märker att jag börjar tänka på hur rutin tynger ner mig, och gör min dag tråkig och förutsägbar, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att rutin i sig självt inte är tråkigt eller tyngande – och att rutin inte behöver beröra mig eller göra så att jag upplever mig själv på ett annorlunda sätt än annars – och således åtar jag mig själv att stabilisera mig själv här och omfamna rutin såsom ett praktiskt redskap jag använder för att systematisera min värld och för att använda min tid praktiskt och få gjort de saker och ting jag behöver få gjorda

Jag åtar mig själv att när jag vaknar och står inför en ny dag – där jag har framför mig åtaganden och ansvar – att andas och möta dessa i varje andetag – att hantera och leva mitt liv i varje ögonblick – och således inte låta mig själv skapa en översyn och en bild i mitt sinne av vad min dag innehåller eller representerar – utan istället hantera varje ögonblick såsom det kommer upp och manifesterar sig – och dirigera mig själv i enlighet med vad som är här – och i enlighet med vad som måste göras i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att använda mig själv av rutin och scheman för att strukturera och göra mitt liv praktiskt – så att jag kan hantera mina åtaganden och ansvar – och leva mitt liv på ett sätt som leder till ett utflöde som är bäst för alla

Dag 357: Idén Om Den Svaga Människan

Jag har noterat att jag har en idé om mig själv, och innefattar att jag tror mig själv vara svag och inte kapabel att möta min framtid – den innefattar att jag tror mig själv inte vara tillräckligt vuxen, eller klartänkt för att kunna ta egna beslut och stå vid dem. Resultatet är att jag istället för att närma mig och gå mot framtiden jordad och stabil – blir min gång hackig och begränsad av diverse rädslor som återkommande dyker upp inom mig.

Själva tanken, det som kommer upp inom mig först, bilden som triggar och startar det här inre mönstret är en bild av mörker att svärta – och det representerar tillståndet av ingenting – dvs. att jag faktiskt inte vet vad som kommer att ske i framtiden och hur jag kommer att hantera de utmaningar jag ställs inför – det är än så länge endast någonting jag kan spekulera om.

Efter denna tanke dyker således emotionerna upp, och denna personlighet har som sin grundläggande energi en känsla av osäkerhet och tvivel – och samtidigt en upplevelse av att vara oförmögen att hantera det som kommer komma in i min värld och presentera sig för mig i formen av utmaningar och problem.

Varför tror jag då att denna känsla av att vara oförmögen är riktig? Varför skulle jag vara oförmögen att hantera de utmaningar framtiden kommer bära med sig?

Ja, det handlar nog mycket om vem jag tror mig själv vara, och vad jag tror mig själv kunna klara av, att jag fortfarande ser mig själv lite som ett barn som måste ha hjälp av någon vuxen eller mer kunnig person för att kunna hantera situationer som jag inte tidigare haft att göra med. Men, saken är den att jag faktiskt är vuxen nu, och trots allt har ett intellekt att använda mig av för att hantera svårigheter – saken är att jag faktiskt kan lösa problem och att jag oftast är riktigt duktig på det – att låta mig själv SE och FÖRSTÅ att jag är REDO att möta världen och ta mig an vad som kommer är därför viktigt. Jag har faktiskt förmågan att skapa mitt liv, men jag måste låta mig själv erkänna det – erkänna min potential och min styrka och sedan låta mig lita på mig själv att när det behövs kommer jag att plocka fram dessa egenskaper och hantera mitt liv till bästa förmåga.

Jag behöver därför inte alla dessa alternativa planer och försök att undkomma eventuella konsekvenser, jag behöver inte använda mig av mitt sinne, och ett konstant tänkande för att rädda mig själv inför en eventuellt hemsk och utmanande framtid – utan jag kan istället lita på mig själv att när framtiden väl kommer och knackar på min dörr – då är jag redo att hantera den – då är jag redo att ta de besluten som krävs och röra mig själv framåt – och det är nyckeln för att stoppa dessa emotionella eskapader som kommer upp inom mig – att lita på mig själv att jag kan ta de besluten som krävs – jag kan göra vad som behövs – och därför är fruktan onödig och irrelevant.

Den behövs inte.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé och ett trossystem om mig själv att jag inte är vuxen eller kapabel att ta egna beslut och att röra mig själv in i min framtid – och ta hand om mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, och definiera mig själv såsom svag och underlägsen i förhållande till systemet – i förhållande till pengar – i förhållande till arbete – och tänka att jag inte på ett effektivt sätt kommer kunna försörja mig själv eller på annat sätt hantera mitt liv i framtiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i förhållande till min framtid skapa en idé om att jag inte kan hantera oberäknelige eller oförutsedda situationer och svårigheter – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa och hålla fast vid ett trossystem att jag inte är kapabel till att effektivt ta hand om mig själv – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sätta min tillit och tro till andra – och tro att de är mer mogna och kapabla än vad jag är att hantera mitt liv – och att den enda möjligheten som jag således har är därför att söka stöd hos andra som kan ge mig råd och rön inför hur jag ska hantera föra mig själv framåt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, och definiera själv såsom underlägsen i förhållande till pengasystemet, i förhållande till att skaffa bostad, och att skaffa familj, och att hantera ansvar för andra människor, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge upp, och ge efter, att låta mig själv sjunka ner i rädsla och ångest inför vad som komma skall i tron att jag är inkapabel att hantera svårigheter och utmaningar – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att detta är en lögn – att jag faktiskt har styrkan och kraften att kunna hantera svårigheter och utmaningar – att kunna hantera besvärliga och krävande situationer – men att jag inte tillåtit mig själv att erkänna detta för mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna och se mig själv såsom att fortfarande vara ett barn – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sätta tilliten i mig själv till andra – att tro att eftersom jag tydligen endast är ett barn med en begränsad förståelse måste andra ta beslut till mig och ge mig riktning i mitt liv – och säga till mig hur jag ska förfara – hur jag ska röra och motivera mig själv – och var jag ska ta mig själv an i mitt liv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag faktiskt är vuxen och har ett funktionellt intellekt och alla möjligheter samt förutsättningar att ta effektiva och precisa beslut – och att skapa min värld på ett sådant sätt som jag ser är gynnsamt och effektivt för alla involverade parter

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att erkänna mig själv och se att jag har vuxit upp – och att jag nu är kapabel att ta beslut, att undersöka möjligheter, att undersöka eventuella riktningar som jag kan ta i livet, och sedan ta beslut om vilket håll jag ska gå åt – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att erkänna den styrka och förmåga att hantera svårigheter och utmaningar som jag faktiskt äger – och den förmågan jag har att undersöka och bearbeta information för att sedan ta ett effektivt och stabilt beslut om min framtid – som jag faktiskt äger

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att min rädsla är irrationell – irrationell därför att den inte har någon koppling till vad som är verkligt och riktigt – för i verkligheten har jag förmåga att hantera och dirigera mitt liv – i verkligheten har jag resurserna som behövs för att jag ska kunna föra mig själv framåt och skapa ett effektivt resultat inte bara för mig själv men också andra – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att erkänna denna styrkan i mig och låta mig själv leva denna styrkan och gå i mitt liv – ta beslut – och ta ägande över mig själv och min framtid – att helt enkelt ta beslutet att växa upp och bli självständig

Självåtaganden

När jag märker att jag tänker tankar om framtiden, vilka tar sig skepnaden av alternativa framtidsplaner, och vad jag ska göra om allt går att pipan, då stoppar jag mig själv, och jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att dessa tankar uppstår från en plats inom mig där jag inte litar på mig själv, där jag ser mig själv som svag och oförmögen, och utan förmåga att hantera min framtid, hantera oväntade och krävande situationer – således åtar jag mig själv att stoppa dessa tankar – och att föra mig själv tillbaka till min kropp – och erkänna för mig själv – säga till mig själv att jag har förmåga, styrka och möjlighet att hantera vad som komma skall – och att jag inte kan göra någonting genom att tänka på vad som komma skall – utan jag måste hantera det i ögonblicket – och jag litar på mig själv att det är någonting jag klarar av och kan skapa

När jag märker att jag går in i tvivel och osäkerhet inför framtiden, och börjar känna oro inför att jag tagit fel beslut, eller känner oro inför att jag ska ta fel beslut, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att när jag tvivlar på mig själv och känner osäkerhet på detta sätt skapar jag konsekvenser för mig själv, för jag låter inte mig själv effektivt driva mig själv framåt och lita på mig själv att jag faktiskt kan ta effektiva och praktiska beslut som kommer vara gynnsamma alla i min värld och även för mig – och att det faktiskt är någonting jag har förmåga att göra; således åtar jag mig själv att lita på vad jag ser är sunt förnuft – lita på de undersökningar och analyser som jag företagit av de beslut jag gjort eller ska göra – och således sluta tvivla och känna mig osäker – att se att jag gjort allt jag kan göra – och nu handlar helt enkelt om att röra mig själv framåt och skapa min beslut

Dag 347: Rätt beslut?

En konsekvent återkommande upplevelse och tillika mentalt beteendemönster är att jag faller tillbaka på beslut jag tagit, ångrar mig, och börjar tvivla att jag tagit rätt beslut. Detta mönster startar genom att jag börjar underhålla en rädsla, eller ångest som kommer upp inom mig, som i stort sett alltid relaterar tillbaka till en rädsla för att jag inte ska kunna försörja mig själv och tjäna mitt eget uppehälle i framtiden.

Detta leder till att jag upplever svårigheter att ta beslut som jag sedan står vid och gör verklighet utav, eftersom jag ofta ändrar mig, byter riktning, och försöker göra någonting annat som jag tror vara mer rätt, och en bättre riktning än den förra jag valde.

Jag kan se att denna obeslutsamhet och ångesten tar sig formen i att jag inbillar och föreställer mig två olika slags utflöden av mina beslut; antingen det bästa utflödet, eller det sämsta utflödet – och vacklar jag inom mig själv, och går in i en konflikt, eftersom jag, hur jag än tittar, vrider och vänder på det beslut jag har framför mig, ändå inte kan uppnå en total säkerhet, en total kontroll, att det jag beslut jag tar kommer leda till önskat resultat; det finns alltid en osäkerhet – alltid ett mått av slump som jag inte kan kontrollera.

Det jag vill ändra på, och ta mig an under den kommande veckan är således denna punkt, och jag vill alltså stoppa tendensen jag har att projicera mig själv in i framtiden, börja tänka på vad som kan gå fel, vad som kan gå rätt, hur jag vill att saker och ting ska gå, och hur jag vill att de inte ska gå, och förändra detta så att jag istället litar på mig själv och att när en situation uppstår, så hanterar jag den på ett effektivt sätt.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att projicera mig själv in i framtiden vad avser mina studier, och mitt framtida yrkesliv, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att drömma om, och skapa det ultimata utflödet, där jag får ett arbete, där jag får bra betalt, och där jag lyckas skapa en ekonomisk stabilitet i mitt liv utan någon osäkerhet – och samtidigt skapa en rädsla för det sämsta utflödet, där jag inte får ett arbete, där jag misslyckas med mina studier, och inte lyckas skapa ett liv till mig själv där jag är säker och trygg – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag kan utöva och ha total kontroll över min framtid, total kontroll över var mina beslut kommer att leda mig, och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället lita på mig själv HÄR – och lita på att jag kommer att hantera och gå igenom alla situationer när de uppstår och att jag således inte behöver rädsla, ångest, och projektioner för att kunna hantera och ta mig själv igenom mitt liv på ett effektivt sätt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja ha total kontroll över mitt liv, och vilja veta exakt vara mina beslut kommer att leda mig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka på det värsta som kan hända, och på det bästa som kan hända, och skapa en konflikt inom mig själv, där jag hela tiden försöker kontrollera de utflöden mina beslut kan tänkas få, så att jag med säkerhet kan komma att leva ett bekvämt, och lugnt liv, där jag upplever mig själv trygg och har ekonomisk stabilitet, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lita på mig själv att jag kan hantera mitt liv, att jag kan hantera de omständigheter som dyker upp, och att jag således inte behöver kontrollera min framtid och var allt kommer att leda till, eftersom det är någonting som jag kan hantera och dirigera här i och som varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lita på mig själv här, och tro att jag inte har förmågan, möjligheten, och styrkan att hantera mitt liv och de omständigheter jag möter, och att jag således måste förlita mig själv på kontroll, och på projektioner, på rädsla och ångest för att kunna leda mitt liv i en effektiv riktning, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av ångest, rädsla och nervositet, att bli besatt av ett begär av att trygga min framtid genom rädsla, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa taget om denna rädsla, och se, inse och förstå att jag inte behöver denna rädsla, och ångesten för att kunna röra mig själv framåt, för att leva, för att andas, för att motivera mig själv och skapa mig själv, utan allt jag behöver är min närvaro, min medvetenhet, mig själv, och att jag således har förmågan och möjligheten att hantera och skapa mitt liv i och som varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lita på mig själv att jag kan skapa mitt liv i varje andetag, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att projicera mig själv in i framtiden, i en alternativ verklighet, där jag misslyckas med att hitta ett arbete, där jag misslyckas med att tjäna pengar, där jag misslyckas med att skapa en karriär till mig själv, och där jag således inte kan försörja mig själv, och göra någonting verkligen effektivt och gynnande och givande med mitt liv, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tvivla på mig själv och existera i och som en konstant ångest inför att jag inte kommer att kunna göra vad jag vill med mitt liv om jag inte använder fruktan för att se till att jag har total kontroll och styrning över allt som händer och sker

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge efter och gå in i och som rädsla, och låta mig själv övertygas av de upplevelser av ångest, och rädsla som dyker upp inom mig i förhållande till framtiden, och förhållande till vad jag kan göra, och vad jag borde göra med mitt liv för att skapa en ekonomiskt stabil grund för mig själv att stå på, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur jag kan ta ett beslut att lita på mig själv, att ändra mig själv och styra mig själv i varje andetag, och således stoppa detta mönster, och beteende när det dyker upp inom mig så att jag inte längre existerar i och som en alternativ verklighet i mitt sinne – utan jag är HÄR – jag lever HÄR – jag rör mig själv HÄR – jag motiverar mig själv HÄR

Självåtagande

När jag märker att jag blir ångestfylld, eller rädd inför framtiden, och jag börjar projicera mig själv in i framtiden, och börjar bygga planer för hur jag ska hantera mitt liv för att undvika ett visst dåligt utflöde, eller nå ett annat positivt och gynnande utflöde, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och jag åtar mig själv att lita på mig själv HÄR – att förstå att jag behöver inte dessa projektioner – jag behöver inte dessa upplevelser – jag är HÄR och kan således hantera och styra mitt liv i och som varje andetag – rädsla finns det inget behov av

Dag 320: Klander och Rättfärdigande

Igår såg jag på filmen ”Återträffen” av Anna Odell. Den var intressant och gav flera exempel på hur vi tenderar att rättfärdiga och ursäkta oss själva när vi ställs inför obekväma sanningar. I filmen konfronterade Anna Odell sina gamla klasskamrater från grundskolan om det som hon hade upplevt som mobbing. De gamla klasskamraterna var märkbart obekväma i situationen och ville nog helst av bara gå därifrån. Men de stannade kvar och när de blev konfronterade använde de ett flertal olika stereotypa rättfärdiganden, som t.ex.: ”vi var ju bara barn” – ”jag visste inte” – ”jag förstod inte” – ”det var ju så länge sen” – och fundamentet i dessa uttryck är att försvara en idé man har av sig själv.

Det är denna punkt som jag ska utforska mer djupet – just hur jag själv tenderar att rättfärdiga vad jag gör, hur jag reagerar, vad jag tänker, istället för att erkänna för mig själv vad det är jag upplever och sedan därifrån låta mig själv hitta en lösning på problemet.

Hur spelar då detta ut sig i min värld?

Jo, jag kan se att jag tenderar att acceptera en viss irritation inom mig, som jag rättfärdigar genom att tänka att irritationen kommer upp p.g.a. det andra gör. Här handlar det speciellt om mina närmaste relationer, där jag tenderar att bli irriterad när jag blir störd och förlorar min koncentration. Istället för att då andas och koncentrera mig återigen, så blir jag irriterad, och sedan rättfärdigar jag denna reaktion genom att säga inom mig själv att det faktiskt är den där andra personens fel, det är ju han som stör mig när jag sitter här i lugn och ro.

Rättfärdigande och dess nära kusin skuldbeläggande/klander är alltså två vapen som jag använder inom mig själv för att inte behöva ta ansvar för mig själv – för det är ju i grund och botten vad allt handlar om. Hade jag direkt tagit ansvar för irritationen och åtagit mig att stoppa den, då hade jag inte behövt ett helt batteri med kreativa anledningar angående varför jag tydligen inte är ansvarig. Det är alltså fascinerande att se hur den inre taktiken som jag använder mig faktiskt bara skapar ännu mer problem och jag tjänar inte någonting på att undvika att ta ansvar – utan jag blir fast med min irritation och istället för att ändra mig så slåss jag för mina begräsningar.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga reaktioner av irritation som kommer upp inom jämte andra i min värld, och skuldbelägga, och klandra andra såsom att skapa dessa reaktioner inom mig – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag genom att hålla kvar vid min reaktion och rättfärdigar den, faktiskt skapar fler problem för mig själv, för vad jag hade kunnat göra istället är att ta ansvar för reaktionen, stoppa den, och låta mig själv leva och interagera här utan en upplevelse och utan reaktioner

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga, och försvara reaktioner som kommer upp inom, framförallt då irritation, och säga inom mig själv att denna irritation har ju skapats av någon annan, det är någon annan som är lite taskig mot mig, och därför har jag alltså en rätt att vara arg, och vara frustrerad, det är tydligen inte mitt fel – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag och för mig själv tillbaka hit och låta mig själv släppa taget om mitt rättfärdigande, släppa försvaret, och låta mig själv se vad jag gör och hur jag gör ovillkorligt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga mina reaktioner genom att skuldbelägga andra, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att automatisera detta skuldbeläggande, att göra det så fort en reaktion kommer upp inom mig, att leta efter någon i min värld vars fel jag kan tycka att det är – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte istället sluta rättfärdiga mina reaktioner, och istället hantera dem, röra mig själv och motivera mig själv till att inte längre vara en slav, och en underlägsen följeslagare till dessa reaktioner som kommer upp inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att de reaktioner som kommer upp inom mig inte kan vara mitt ansvar, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda klander för att lägga skulden över på andra, så att jag kan hålla kvar vid min idé inom mig själv om att jag är hjälplös, och jag är utan makt, och utan styrka att förändra någonting som sker inom mig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur detta är en illusion, och att jag använder klander för att rättfärdiga och därmed undvika att ta ansvar för mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att motivera mig själv att ta ansvar för mig själv och släppa taget om klander

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag skapar mer problem och konsekvenser för mig själv när jag rättfärdigar mina reaktioner, och klandrar andra i min omvärld för de reaktioner jag upplever, och att jag istället kan direkt hantera och släppa taget om mina reaktioner, arbeta med dem, och se till att jag inte längre är besatt av reaktioner, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ansvar för mina upplevelser, och se till att jag står stabil inom mig själv, och när irritation dyker upp mig, att jag då i det ögonblicket står upp inom mig, och förlåter reaktionen, och släpper taget om den, och sedan låter mig själv fortsätta min dag utan att vara besatt av en upplevelse som inte är till nytta för någon

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att klandra andra i min omvärld och rättfärdiga mina reaktioner genom att tänka att det inte är mitt fel vad jag upplever, utan att felet ligger med någon annan – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag genom att leva på detta sätt försätter mig själv i en perpetuell, oändligt lång repetition, där jag konstant repeterar mina upplevelser, och aldrig rör mig själv framåt, eftersom jag inte tar ansvar för mina upplevelser och ser till att jag ger mina upplevelser riktning, och dirigerar dem

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att öva mig själv på att när irritation dyker upp inom mig, att genast i det ögonblicket ge upplevelsen riktning och dirigera den, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta med att dirigera mig själv genom att istället rättfärdiga min reaktion och klandra en annan såsom att ha skapat min reaktion, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag är fullt, helt och hållet ansvarig för det som pågår inom mig, och i min värld, och att rättfärdiganden och klander endast är en illusion, en väldigt konsekvensfylld illusion, eftersom jag skapar konsekvenser för mig själv istället för att dirigera punkten effektivt här så fort den kommer upp inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte kvantifiera min process genom att när jag upplever irritation inom mig, att då genast ta ansvar för detta, och dirigera punkten, och göra detta till en vana i förhållande till alla upplevelser och reaktioner som dyker upp inom mig på en daglig basis – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att göra det till en vana inom mig själv att jag dirigerar reaktioner istället för att låta mig själv gömma undan reaktionerna, och försöka avvakta och låtsas som om reaktionerna inte existerar, eller som om de är någon annans fel

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag kan gå min process så mycket snabbare, och effektivare om jag låter mig själv hantera reaktionerna som kommer upp inom mig omedelbart, och alltså inte skapar denna långa väntan inom mig, där jag först rättfärdigar mina reaktioner, och klandrar andra för dem, och sedan när de blir oumbärliga, först då hantera dem och leta efter en lösning – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte kvantifiera min process och göra detta aktivt i och som varje andetag genom att se till att jag tar ansvar för mig själv, att när en reaktion kommer upp inom mig, att jag då direkt dirigerar denna, och att jag inte låter mig själv vänta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag tjänar någonting på att rättfärdiga mina reaktioner, och på att klandra andra för mina reaktioner, och att mitt liv på så sätt tydligen blir lättare, och bekvämare, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det motsatta faktiskt är sant, och att det visserligen krävs en liten ansträngning för att driva mig själv igenom mina reaktioner, och hantera dem, men att detta på det stora hela är en liten börda i förhållande till att leva i reaktioner, och röra mig själv i reaktioner, som är en alltigenom fruktansvärt obekväm och jobbig upplevelse att existera inom och som

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag kan göra mitt liv mycket lättare, bekvämare, och enklare genom att omedelbart dirigera och styra de upplevelser som kommer upp inom mig och inte vänta och hålla mig själv tillbaka inombords – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att i varje ögonblick då jag märker att en reaktion kommer upp inom mig, stå i och som förståelsen om att denna reaktionen är mitt ansvar, och att denna reaktionen är den del av mig som jag måste hantera, och styra, och som jag har möjlighet att göra här i detta ögonblick

Självåtaganden

När jag märker att jag blir irriterad, och jag rättfärdigar min irritation, genom att klandra andra i min omvärld, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna reaktion som jag upplever inom mig är mitt ansvar, och att den inte kommer försvinna förens jag hanterat och dirigerat den, och att allt annat är en illusion; således åtar jag mig själv att omedelbart applicera mig själv – ta ansvar för det som kommer upp inom mig – och dirigera vad som kommer upp inom mig – och således inte vänta och låta reaktionen växa tills det att den är oumbärlig och att jag därmed är tvingad att hantera den

Jag åtar mig själv att arbeta preventivt och således omedelbart när en reaktion dyker upp inom mig – ta ansvar för denna – dirigera och styra mig själv som denna reaktion och inte slösa någon tid överhuvudtaget på att klandra och rättfärdiga

När jag märker att jag klandrar en annan, och rättfärdigar vad jag upplever inom mig, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att detta klander, och detta rättfärdigande är någonting jag gör automatiskt och som inte gynnar mig, som inte får mig att expandera och röra mig framåt i livet, utan som håller mig tillbaka i en perpetuell leda – där jag lever i ett slavförhållande gentemot mina inre upplevelser istället för att aktivt stå upp och dirigera dem och inte låta dessa upplevelser kontrollera eller styra mig; således åtar jag mig själv att aktivt stå upp inom mig själv och hantera – dirigera – och styra de upplevelser som kommer upp och således inte längre vänta på att dessa upplevelser ska försvinna – utan jag dirigerar mig själv och släpper taget om dem

Enhanced by Zemanta

Dag 314: En Ogästvänlig Värld

En intressant observation som jag har gjort i förhållande till ilska är att ilska i sig självt aldrig handlar om ilska, utan att ilska mer är som en slags signal, att här finns det flera saker att arbeta med, reflektera över, och släppa taget om.

Den ilskan som jag tenderar att uppleva på morgonen har till stor del försvunnit sedan jag skrivit om, och applicerat självförlåtelse på mitt förhållande till sexualitet och relationer – så ilskan jag upplevt så starkt har alltså varit i direkt förhållande till de punkter inom mig själv som jag undvikt att hantera. Därför kan ilska vara ett hjälpmedel, det kan fungera som en slags markering för en själv, att när ilska kommer upp i någon situation, då vet man att det är dags att sätta sig ned, och se till att titta djupare in i den där ilska, se vart den kommer från, hur den utvecklas, och varför den kommer upp just i denna specifika situation.

Idag kommer jag inte att fortsätta skriva om ilska, utan istället börja arbete med rädsla, ångest och stress i förhållande till pengar, karriär och studier, vilket jag redan håller på med i min engelska blogg – vilken du kan hitta här (engelsk blog). Det är nämligen som så, att jag har en tendens att grotta ner mig i denna typ av emotionella reaktioner gentemot det faktum att jag existerar i en värld som är i grund och botten mycket ogästvänlig, och fylld av konkurrens – en värld som inte är inbjudande eller omhändertagande utan som istället kräver av sina invånare att de kämpar för sina liv, om de nu vill behålla dem.

Naturligtvis är detta inte ett naturligt förhållande, utan någonting som vi människor har skapat – vi har kreerat en värld som är fullständigt skoningslös, där det avgörande för din fortsatta existens är hur mycket pengar du har, och om du inte har några pengar – ja, då är den existens enligt spelets regler inte längre berättigad, och du blir därför utvisad.

Att vi har skapat världen till existera på detta vis sätter stor press på människor. De allra flesta av oss existerar i en konstant överlevnadspersona, där allt vi tänker på, gör och agerar efter är rädsla, och hela våra liv bygger på våra försök att hålla oss själva flytande i denna existens. Detta är uppenbarligen ett otroligt begränsande, och tillbakahållet sätt att leva på, och de allra flesta människor får på grund av detta inte ägna sig åt de som de verkligen vill göra; vi tar ett arbete för att överleva, ser till att ha tillräckligt med pengar genom våra liv, och våra planer och förhoppningar brukar ofta stanna just där – bara jag överlever så är det okej.

Vad som måste förstås är att vi har skapat vår existens till att fungera på detta vis, och att vi därför kan ändra på det – det är möjligt att skapa en värld där alla har tillräckligt med resurser för att klara livhanken, där dessa resurser är garanterade, och inte någonting vi möjligtvis kan få tillgång till, om vi har turen att bli födda in i rätt familj.

Vi skapade denna världen såsom den fungerar för närvarande ett steg i taget, en handling i taget, ett andetag i taget, och utmaningen vi nu står inför är att återskapa en värld där rädsla för vår egen överlevnad inte längre behöver existera, eftersom vi vet att vi är omhändertagna.

Som jag emellertid nämnde, är det som så, att jag har en tendens att reagera i fruktan och ångest inför hur denna världen är skapad och fungerar – och det är det som jag kommer arbeta med i denna blogg. Men som sagt, att hantera denna rädsla är bara en del av lösningen, vi måste även implementera ett nytt monetärt system där denna typ av rädsla aldrig kan uppstå i någon individ, och där alla kan få den frihet de förtjänar – det är en mänsklig rättighet.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inför tanken att jag i framtiden ska gå ut och hitta ett arbete till mig själv, och bygga någon slags karriär för mig själv, reagera i fruktan, ångest och nervositet – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera och se mig själv som underlägsen, som oförmögen, såsom att jag inte har de tillräckliga kvalifikationerna för att ta mig själv ut på arbetsmarknaden, och styra upp mitt liv på så sätt att jag faktiskt kan leva, och existera i denna världen, och att jag inte kommer hamna på gatan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna och uppleva mig själv såsom underlägsen och mindervärdig detta system i vilket jag befinner, och således förlåter jag mig själv at jag tillåtit och accepterat mig själv att mig själv såsom underlägsen, oförmögen, och inte tillräckligt stark, effektiv, eller driven för att kunna hantera, dirigera och leva i detta system, tjäna pengar, och bygga upp ett liv till mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att istället för att leva praktiskt här i varje andetag, och hantera, bygga och skapa mitt liv i varje andetag – gå in i mitt sinne och projicera idéer och antaganden om framtiden; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva lösningen – att leva HÄR i varje andetag och inte vara beroende av mitt sinne för att dirigera och röra mig själv i och som denna världen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli, och vara beroende av mitt sinne för att röra mig själv, för att motivera mig själv, och för att planera min framtid, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv motiveras av rädsla, av ångest, av osäkerhet, av nervositet och underlägsenhet, och känna och uppleva det som om att detta är det enda jag kan lita på, dessa upplevelser, och att utan dessa finns det ingenting annat jag kan göra; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att genom mitt eget beslut och mina egna direktiv, ta ett beslut att leva, att planera, att styra mig själv i denna världen, och inte längre vara motiverat och styrd av rädslor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att lösningen till att bli effektiv i denna världen, inte är att gå in i rädsla, och att motivera, röra och styra mig själv utifrån en slags kvävande rädsla, att jag kommer förlora mig själv, om jag inte i varje ögonblick håller fast vid denna rädslan, och motiverar mig själv utifrån denna rädslan; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag inte behöver rädsla, jag behöver inte tvivel, jag behöver inte ångest, utan det jag behöver är sunt förnuft, det jag behöver är att titta på vad som är här, och ta ett beslut, som inte är motiverat av någonting mindre eller mer än vad jag ser är här, och vad jag ser är ett effektivt och bra beslut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att rädsla, ångest och nervositet är någonting som jag måste hålla fast vid för att kunna klara mig själv i denna världen, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge rädsla och nervositet ett värde, och tro att dessa upplevelser på något sätt kommer att göra att jag klarar mig igenom denna världen, att jag kommer bli bättre på att överleva, att jag kommer bli bättre på att dirigera och styra mig själv, att jag kommer bli bättre på att ta beslut – istället för att se, och förstå att dessa upplevelser inte har något relevant syfte – de är bara dessa upplevelser som i sig själv inte ger mig någonting; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta bort alla rädslor inför framtiden så att jag kan se tydligt och klart vad som är här – och ta ett beslut som verkligen gynnar mig själv och de som finns i min omvärld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå, att lösningen på detta problem, denna rädsla inför att leva och existera i denna världen, bara delvis är att jag tar bort rädsla inom mig själv, eftersom den andra delen handlar om att implementera ett ekonomiskt system som är bäst för alla, som skapar en värld där vi inte längre behöver vara rädda, där vi inte längre behöver känna oro och ångest, där vi inte längre behöver existera i en överlevnadspersona och hela ta beslut, springa omkring, tänka, och röra oss själv i och som rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös inför min framtid, inför att tjäna pengar, inför att skapa ett nätverk i systemet, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det är ingen mening att vara nervös, system är i grund och botten uppbyggt på principen av ackumulation, och allt man gör handlar om nummer, och att således är processen om att skaffa ett arbete, tjäna pengar, ett nummerspel, där det handlar om hur många gånger jag applicerar en och samma handling, och att således är nervositet meningslöst, eftersom jag rör mig och existerar i en verklighet som i grund och botten är uppbyggd av och som matematiska formler

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte släppa de mentala förväntningar jag byggt upp inom  mig själv angående vem jag ska vara i framtiden, var jag ska jobba, hur jag ska jobba, hur mycket pengar jag ska tjäna, vilken titel jag ska ha, vilket nätverk jag ska, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället för att ha dessa förväntningar, röra mig själv, agera och leva i varje andetag – i varje ögonblick – och leva i ett förväntanslöst tillstånd – där jag inte drömmer om någonting mer utan att jag istället lever tillfullo här – och skapar min framtid här i varje andetag

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att skapa mig själv här, skapa min framtid här, och skapa denna inte utifrån rädsla, nervositet, eller ångest – utan istället motivera mig själv med sunt förnuft – se vad som måste göras, och sedan göra det – och sluta oroa mig för vad som kan hända, och vad som inte kan hända – och se att detta i grund och botten är irrelevant – för vad som är relevant – är att jag är här – och att det är här i detta ögonblick som jag har makten att styra mig själv och ta beslut

Jag åtar mig själv att sluta gå in i stress och nervositet inför min framtid, och jag åtar mig själv att istället på mig själv att jag kommer hantera de utmaningar jag ställs inför i framtiden här, i tillit till mig själv, och att jag kommer att hitta en lösning oavsett vad slags utmaning jag står inför

Enhanced by Zemanta

Dag 313: Att Konstant Vilja Göra Mer

Jag fortsätter att behandla ilska. Den ilska som jag möter mest kommer upp inom mig om morgonen, och det är väldigt ofta projicerad på människor i min omgivning, och i samband med ilskan, kommer också diverse baktankar upp: såsom att ”de gör inte sitt bästa” eller ”varför är de så trötta och lata” – och i stort sett handlar min ilska mest om detta förhållande – att jag inte tycker människor driver sig själv tillräckligt målmedvetet, fokuserat och disciplinerat.

Varför blir jag då så arg på just denna punkten? Varför berör den mig så starkt? Av vad jag kan se, har det att göra med hur jag fördömt och tillåtit mig själv att känna mig överlägsen och bättre än lathet och apati, och när jag ser det i andra, är det som om jag påminns om hur ”dålig” och ”värdelös” denna slags upplevelse är, och att jag absolut inte på något sätt vill ha den i min värld.

Det är intressant, om jag för denna punkt tillbaka till mig själv, så kan jag se att jag ibland har problem att inte göra någonting, att slappna av, och att ta en kväll för mig själv där jag inte gör någonting speciellt, utan istället vill jag gärna fylla varje vaken sekund i mitt liv med någonting viktigt, med någonting som betyder något, med någonting där ”jag gör nytta” och där jag ”producerar”. Jag kan även se hur detta återspeglar sig i hur jag ser på hushållsarbete, matlagning, att vara med vänner, at koppla av, för alla dessa aktiviteter brukar jag se som mindre värda än de aktiviteter som har att göra med hårt arbete, slita, och att producera – att bara lata sig och inte göra någonting det är tydligen i min sinnevärld det värsta av brott som kan begås.

I min ungdom var jag tvärtemot, då hade jag en förmåga att absolut koppla av, och inte göra någonting – detta var dock inte stödjande på något sätt, för när jag inte gjorde någonting, ja, då komprometterade jag min framtid, min åtaganden, och ansvar, och i slutändan blev min apatiska livsstil fylld av konsekvenser – problemet med min nuvarande livsstil är dock jag att polariserat mig själv – från att vara apatisk till att vara som en duracellkanin – som konstant springer, gör någonting, aktiverar, reagerar, och motiverar.

Jag kan även märka detta i hur jag faktiskt tar mig an och går igenom projekt, det är en slags stress och snabbhet som genomsyrar vad jag gör, att jag vill bli klar och ta mig till nästa projekt, jag vill inte stanna kvar i detta projekt, jag vill vidare, framåt och expandera – in i framtiden.

Så, i denna blogg ska jag arbeta med denna synen på att inte göra någonting, och med de fördömanden jag lokaliserat inom mig som skapar denna ilskan och frustrationen så fort jag lägger märke till någonting jag anser vara lathet och apati.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma lathet och apati, och se detta som oförlåtliga synder som måste bekämpas, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mitt förflutna och hur jag agerat och levt tidigare, vari jag har fördömt min livsstil som bestod till mesta dels av apati och lathet såsom att vara dålig, värdelös, och någonting som jag konstant måste hålla i minnet så att jag kan bekämpa detta varje dag, och varje dag göra så mycket som möjligt för att undvika att vara lat, undvika att vara apatisk, undvika att vara trött och att hela tiden hitta på någonting viktigt att göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv och mitt förflutna, och att se min tidigare livsstil såsom att ha varit mycket dålig, och någonting som jag konstant måste se tillbaka till och undvika, så att jag aldrig någonting försätter mig själv i en sådan mental position att jag är lat, att jag är apatisk och att jag inte gör någonting – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sträva, och kämpa efter att varje dag göra mitt yttersta, utifrån en utgångspunkt av ångest, och rädsla för att jag annars kommer att falla in i ett mönster av att vara lat och apatisk

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att reagera i ilska och frustration när jag ser människor som jag tycker och anser vara lata och apatiska, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en inre konflikt, där jag hela tiden försöker bli mer, försöker vara bättre, försöker ta på mig själv mer ansvar, göra mer, använda tid mer effektivt, och vara mer aktiv – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv ta tid för mig själv där jag inte gör någonting speciellt, där jag bara ligger och vilar, där jag läser en bok, och där jag gör någonting som inte har något annat syfte än att jag tar det lugnt och låter mig själv slappna av och göra någonting som jag tycker om och tycker är behagligt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva och röra mig själv i en konstant stress och ångest inför att jag kommer att förlora tid, jag kommer att förlora något viktigt, om jag inte i varje ögonblick strävar efter att uppnå någonting mer, klara av någonting, slutföra någonting, framföra någonting, göra någonting som har tyngd, värde och substans, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv ta tid för mig själv, där jag inte gör någonting av någon speciell vikt, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna skuld och ångest när jag bara tar tid för mig själv, och gör någonting som jag tycker är behagligt eller skönt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna skuld och ångest när jag inte gör någonting speciellt, när jag bara ligger i min säng och andas, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hela tiden uppleva det som om att jag måste aktivera mig själv, röra på mig själv, göra någonting mer, utveckla mig själv, bli bättre, starkare, och mer – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv, när jag gör någonting som inte har något större, eller högre, eller bättre värd, än att jag tar tid för mig själv, lägger mig ned och läser en bok, eller att jag går ut och går i skogen, för att jag tycker det är behagligt och roligt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att konstant vara på jakt efter någonting mer, efter någonting bättre, efter någonting mer, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte utan skuld och ångest, kunna lägga mig ner och slappna av, titta på en film, eller läsa en bok, göra någonting som inte har någonting mer utveckling, och expansion att göra, göra någonting som inte nödvändigtvis förbättrar mig eller gör mig mer, utan någonting som jag tycker är roligt, och som jag gör för min egen skull och inte för någon annans skull, och inte för att förbättra mig själv, göra mig själv starkare, bättre, eller mer effektiv i min värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid fördömanden, ilska, skam och skuld inför hur jag i min ungdom lät mig själv fullständigt släppa taget, och glida ner i apati och lathet, och sträva runt utan någon riktning, utan något mål, utan att ha något att gå mot – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag, föra mig själv tillbaka hit – och förlåta mig själv för att jag fördömt mig själv, och varit hård gentemot mig själv för att jag tillåtit att min ungdom på sätt vis kastats bort genom att jag inte beslutat mig för att göra något meningsfullt och betydelsefullt med mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att polarisera mig själv, och tillåta mig själv att existera i en slags konflikt inom mig själv gentemot mitt förflutna, där jag nu i vuxen ålder, hela tiden försöker rätta till och ändra på min ungdom genom att göra mer, genom att kämpa hårdare, genom att bli bättre, genom att utveckla mig själv, genom att ge järnet, genom att försöka bli starkare, och skapa mer, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det inte är någon hållbar lösning att existera i en sådan polaritet, utan att jag genom att gå in i och som denna formen av stress, och ångest, faktiskt skapar konsekvenser för mig själv – och att lösningen är att balansera mitt liv, så att jag tar ansvar för min framtid, tar ansvar för vad jag ser måste göras, men att jag inte tillåter och accepterat mig själv att gå in i och som en stress, och ångest, där jag hela tiden upplever och känner det som om att någonting mer måste göras, någonting mer måste skapas, någonting mer måste utvecklas

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gentemot mig själv bli en fanjunkare, någon som konstant skriker på mig själv att pressa mig själv, röra på mig själv mer, göra mer, utveckla mer, ta mer beslut, göra mer inför framtiden, skapa mer, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i detta glömma bort mig själv, glömma bort vem jag är, glömma bort att för att vara effektiv måste jag ta hänsyn till mig själv och låta mig själv, då och då, ta tid för mig själv där jag inte gör någonting annat än att slappna av, ta det lugnt, och helt enkelt ta lite tid för mig själv och göra någonting som jag tycker är roligt, trevligt och givande

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur jag har fördömt punkten att ta tid för mig själv, och att jag nu ser detta som någonting otroligt dåligt, någonting vämjelsefullt, någonting som jag absolut inte under några omständigheter borde tillåta mig själv att göra, för tydligen borde jag konstant och i varje andetag vara på jakt efter någonting mer, ha ett högre syfte i mina tankar, där varje sak jag gör, den gör jag för ett speciellt syfte, och för att skapa ett visst resultat som kommer uppenbara sig i framtiden någon gång, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva HÄR – med mig själv – med min kropp – och att förstå att visserligen finns det en framtid att ta hänsyn till, men det som är riktigt och faktiskt existerar HÄR i varje ögonblick – och att leva HÄR är således att leva på riktigt – varför det på sätt och vis är en slags falskhet att leva med en framtid i mitt sinne hela tiden, eftersom jag då aldrig tillfullo är här och lever här i enhet och jämlikhet med denna fysiska verklighet och min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt och kontrollerad av en ”jaktpersonlighet” – i vilken jag konstant är på jakt efter någonting mer, efter någonting bättre, efter ett bättre resultat, ett bättre utflöde, någonting förmer – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och se, inse och förstå att jag genom att gå in i och som denna jaktpersonlighet faktiskt försummar min faktiska och direkta verklighet, jag försummar min kropp och jag försummar att ta hänsyn till att min kropp inte är någon robot som kan följa min minst vink, och göra precis som jag vill, utan att min robot är en organisk enhet som måste beaktas såsom en individ med behov och egna krav för att denna ska må bra; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta min kropp för given – och att ta mitt andetag för givet – och att ta mig själv för given – istället för att tillåta och acceptera mig själv att leva HÄR – i enhet och jämlikhet med och som min mänskliga fysiska kropp – här i varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma förmågan att slappna av, och släppa saker och ting, och bara låta en själv göra ingenting, låta en själv slappna av, och göra någonting inte för något annat syfte än att slappna av, ta det lugnt, och låta en själv vara bekväm – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta hänsyn till min kropp i enhet och jämlikhet – och när jag tar beslut om vad jag ska göra, eller inte göra, att då även ta i beaktande hur min kropp mår, och vad min kropp behöver, och inte bara tänka på hur jag ska utveckla mig själv, hur jag ska nå framgång, och bättra mig själv

Självåtaganden

När jag märker att jag vill ta beslut, röra mig själv och motivera mig själv utifrån en stress och ångest reaktion, utifrån att känna det som om att jag inte kan slösa en enda minut i mitt liv, utan jag måste använda varenda sekund, och minut, till att vara effektiv, och till att skapa mitt liv till att bli någonting mer, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår hur det begränsar mig att leva och uttrycka mig själv utifrån denna utgångspunkt, och hur jag faktiskt skadar både mig själv och min kropp genom att inte ta dessa punkter i beaktande när jag tar beslut; således åtar jag mig själv att beakta mig själv och min kropp när jag tar beslut om vad jag ska göra och hur jag ska leva – och således balansera mitt liv – så att jag låter mig själv – då och då – när detta behövs – koppla av – släppa allting – och inte göra någonting som har ett speciellt och betydelsefullt innehåll

När jag märker att jag fördömer mig själv, och går in skuld, och ångest, när jag tar det lugnt, när jag slappnar av, och inte gör någonting speciellt, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår hur jag begränsar och håller mig själv tillbaka inom mig själv, genom att inte låta mig själv, då och då, inte göra någonting för någon annan anledning än att det är bekvämt, behagligt och roligt, någonting som jag tycker om att göra; således åtar mig själv att då och då, utan skuld, utan ångest, och utan att fördöma mig själv, koppla av, och inte göra någonting annat ligga och andas, kolla på en film, och ta det lugnt, helt enkelt eftersom jag tycker det är behagligt, roligt och skönt

 

Enhanced by Zemanta

Dag 311: Klander jämte Självansvar

En av de mest begränsande mentala beteendemönster som existerar är utom tvivel förebråelse och klander, d.v.s. när man tittar på vad någon annan gör, eller inte gör, och har en reaktion i ilska och frustration, därför att man tycker att denna andra person gör någonting fel, dåligt, och på ett sätt som man själv tydligen aldrig skulle göra det på.

Klander och förebråelse leder en till att aldrig riktigt ta ansvar för någonting som pågår inom en, eftersom dessa alltid så behändigt handlar om vad någon annan gör mot en, och inte om vad en själv håller på med och medverkar i inom en själv. Det är verkligen fascinerande och samtidigt fullständigt värdelöst, för hur mycket potential slösar man inte bort, när man hela tiden går omkring i sitt liv, och låter allt det som pågår inom en i form av reaktioner, tankar, sinnesskvaller, fortsätta bara för att man tycker att det är någon annans fel, när trots allt, valet alltid finns att stå upp, och sätta ett stopp för det hela, att arbeta med, korrigera och släppa en själv fri från den inre upplevelsen; om man tittar på det liknar det en slags masochism, en självtortyr – där man känner sig bra och upphöjd för att man kan klandra någon annan för ens egna inre mentala svårigheter.

Anledningen till att jag tar upp och behandlar denna punkt är p.g.a. att jag idag mött detta mentala beteendemönster, och det är naturligtvis någonting som jag inte vill tillåta och acceptera i mitt liv, eftersom jag vet vad det leder till = absolut ingenting förutom mer konsekvenser, mer separation, mer konflikter – lösningen är alltså att hantera det jag upplever och inte skjuta det under stolen med hjälp av klander och förebråelse.

Vad var det då min upplevelse idag cirkulerande runt, och handlade om? Jo, det handlade om en reaktion jag hade av att jag känna mig själv förödmjukad och kritiserad, vilket tog sig formen av en slags hjälplöshet, och underlägsenhet, och detta blandades sedan med en irritation som kom upp inom mig, vilket vara just klander och förebråelse, där jag projicerade min upplevelse mot någon annan, och inom mig själv att ”detta som händer inom mig, det är inte mitt fel, det handlar inte om mig, utan om dem!”.

Vad som är uppenbart är dock att det var jag som reagerade, det var jag som tog orden som yttrades i ögonblicket personligt, det var jag som följde efter och definierade mig själv utifrån den initiala upplevelsen av förödmjukelse, det var alltså jag som tog beslutet att i det ögonblicket inte vara stabil, här, direktiv, och effektiv.

Lösningen till detta är att jag tar ansvar för mig själv, vilket innebär slutet på klander och förebråelse, att förstå att vad jag upplever inom mig själv är alltid jag och det handlar inte om någon annan, aldrig – detta är också nyckeln till frihet, för genom att leva denna förståelse praktiskt kan jag hantera mina inre svagheter och på så vis sätta mig själv fri, att inte längre ha några inre emotionella svagheter, utan att jag istället är stabil, direktiv, stark och effektiv, där jag kan hantera och dirigera mitt liv utan komprometterande upplevelser.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag upplever det som att någon pratar med mig i en nedsättande, lätt aggressiv och hård tonalitet, att jag då blir kritiserad, hånad och förödmjukad, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i detta gå in i en reaktion av underlägsenhet, och hjälplöshet, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga denna upplevelse inom mig själv såsom att vara någon annans fel, någon annans problem, någon annans skapelse, istället för att se att det var jag som skapade denna punkt, och ingen annan, och således måste jag ta ansvar för denna punkt, och jag kan inte förvänta mig att någon annan göra detta för mig, eller till mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta vad en annan säger, eller gör personligt, att ta en viss rösttonalitet personligt, istället för att se, inse och förstå att om jag tar någonting personligt handlar detta inte om den andra människan, utan det handlar om mig själv, om mitt beslut inom mig själv att ta någonting personligt, och att reagera på en viss punkt – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag genom att gå in i denna upplevelsen av underlägsenhet, och känsla av värdelöshet, faktiskt inte låter mig själv ta ansvar för och ändra mig själv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att i ögonblicket när jag märker att jag tar någonting personligt, genom att jag reagerar i en form av hjälplöshet, och underlägsenhet, att jag då i det ögonblicket tar ett andetag, för mig själv tillbaka hit, och stoppar mig själv – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att driva, och föra mig själv inom mig själv omedelbart till självkorrektion, där jag genast, istället för att gå in i upplevelsen, applicerar självförlåtelse inom mig själv, och inte låter upplevelsen ta kontroll över mig, utan jag tar istället, en och jämlik med upplevelsen, kontroll över mig själv som upplevelsen, och dirigerar upplevelsen som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det mentala beteendemönstret att ta saker och ting personligt är en falsk förståelse om hur verkligheten fungerar, för saken är som så, att ingenting är personligt, utan att allt i denna världen är i sin renaste form endast fysisk materia som rör sig, således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, att det är jag som inom mig själv konstruerar ett mentalt drama i förhållande till min värld som är fysisk materia, och låter detta dramat skapa en upplevelse inom mig själv av att jag tydligen har blivit personligt påhoppad av en annan människa

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stå upp inom mig själv, och sluta ge min makt till sinnet, sluta ge min makt till emotioner, och upplevelser, sluta leva livet genom sinnet, utan istället ta det aktiva beslutet i varje andetag, att inte under några omständigheter tillåta och acceptera mitt sinne att styra vem jag är, och om jag trots allt låter mig själv förlora mig själv i sinnet p.g.a. att jag ännu inte står i en direktiv position inom mig själv och i tillräcklig stabilitet för att dirigera punkten, att jag då inte bara låter detta ögonblick trilla genom mina fingrar, utan att jag tar upp det, skriver om det, hittar en lösning, finner exakt vad problemet är och hur jag kan korrigera det, så att jag inte igen låter mig själv gå in i samma typ av upplevelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att livet och min process är väldigt enkel, att jag blir det jag tillåter och accepterar, jag skapar det jag tillåter och accepterar, jag får uppleva det jag tillåter och accepterar, jag får leva med det jag tillåter och accepterar – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag, att föra mig själv tillbaka hit, och att förstå, att jag måste i varje ögonblick ta beslutet att dirigera mig själv, för i annat fall kommer sinnet att ta det beslutet för mig, för på något sätt måste jag ju trots allt leva, och vem som tar beslutet om vem jag är, blir antingen jag, eller mitt förprogrammerade själv som mitt sinne

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att det är uppenbart att jag inte kan tillåta mig själv att ha en s.k. ”dålig dag” eftersom konsekvensen av detta blir att jag skapar mitt liv, och ackumulerar mig själv som mitt liv i enlighet med denna ”dåliga dagen” – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att låta varje dag, varje andetag, vara en byggsten i det monument jag bygger för allas och mitt eget bästa, såsom en karaktär och en värld som är bäst för alla, där inga energier tillåts dirigera och stå bakom beslut, utan där istället sunt förnuft, kärlek för vad som är bäst för alla, och passion att agera i enlighet med det man ser gynnar inte bara en själv men alla; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta beslutet i varje ögonblick att inte låta mig själv vara en följeslagare till sinnet, utan istället i varje ögonblick öva mig själv på att vara en dirigerande kraft för mig själv och mitt sinne

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att sinnet inte i sig självt är dumt, elakt, eller dåligt – utan att sinnet är en maskin som jag förprogrammerat genom de tankar, det sinnesskvaller, de emotioner och upplevelser jag tillåtit inom mig själv genom mitt liv, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag därför måste ta direktiv styrande kraft över mitt sinne för i annat fall kommer mitt sinne beslut och bestämma vem jag är, således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att driva och föra mig själv varje dag i enlighet med principen om att jag tar beslut, och att mina beslut är baserade på vad som är sunt förnuft, på vad jag ser ger ett utflöde som är bäst för alla, som ger grogrund för den högsta möjliga potentialen, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag måste aktivt stå och leva med denna princip och detta ställningstagande för att jag ska kunna i praktiken leva utifrån en sådan princip

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att när denna upplevelsen av att känna mig hjälplös och underlägsen dyker upp inom mig i förhållande till en annans tonalitet, att det då är mitt ansvar att dirigera denna upplevelse, att se till att denna upplevelse får riktning, får styrning, och att jag således inte under några omständigheter kan anklaga en annan, eller förvänta mig själv att en annan ska styra mitt sinne åt mig; det är uppenbart att mitt sinne är mitt ansvar, att mitt sinne är min process som jag måste gå och aktivt ta ansvar över i och som varje ögonblick och att konsekvensen om jag inte gör detta kommer bli att jag låter mitt sinne ta och leva mitt liv åt mig, istället för att jag aktivt lever mitt liv här i varje ögonblick genom och som beslut jag tar i medvetenhet och närvaro här

Självåtaganden

När jag märker att jag reagerar i och som en upplevelse av underlägsenhet, och hjälplöshet, då en annan pratar med en tonalitet som jag upplever vara nedsättande, hård och litet aggressiv, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag genom att ge och låta denna upplevelse ta kontroll över mig, och styra över mig, ger bort mig själv och mitt liv, och att jag låter någonting ta kontroll över mig som jag inte vet vilka slags konsekvenser detta kommer skapa; således åtar jag mig själv att öva mig själv på att praktiskt i varje ögonblick ta ett beslut om vem jag är – att jag inte låter sinnet ta över mig utan att jag istället står stabil och aktivt dirigerar vad som kommer upp inom mig – aktivt styr vad som kommer upp inom mig – och aktivt beslutar vem jag är och hur jag är i varje ögonblick

När jag märker att jag reagerar i och som en upplevelse av att ta någonting personligt, och jag märker en irritation inom mig själv såsom klander och förebråelse mot en annan, för jag anser att det är deras fel vad som pågår och händer inom mig, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag i och som att låta mig själv existera i denna förebråelsen och klandret begränsar mig själv och låser in mig själv, och håller mig själv tillbaka från att praktiskt och faktiskt ändra mig själv – således åtar jag mig själv att ta ett andetag, att stoppa denna maktlöshet inom mig själv, och ta tillbaka makt, ta tillbaka styrningen över mig själv, genom att jag i varje ögonblick beslutar och bestämmer vem jag är och inte låter det vara upp till en energi som kommer upp i mitt sinne

Enhanced by Zemanta