Tag Archives: framgång

Dag 357: Idén Om Den Svaga Människan

Jag har noterat att jag har en idé om mig själv, och innefattar att jag tror mig själv vara svag och inte kapabel att möta min framtid – den innefattar att jag tror mig själv inte vara tillräckligt vuxen, eller klartänkt för att kunna ta egna beslut och stå vid dem. Resultatet är att jag istället för att närma mig och gå mot framtiden jordad och stabil – blir min gång hackig och begränsad av diverse rädslor som återkommande dyker upp inom mig.

Själva tanken, det som kommer upp inom mig först, bilden som triggar och startar det här inre mönstret är en bild av mörker att svärta – och det representerar tillståndet av ingenting – dvs. att jag faktiskt inte vet vad som kommer att ske i framtiden och hur jag kommer att hantera de utmaningar jag ställs inför – det är än så länge endast någonting jag kan spekulera om.

Efter denna tanke dyker således emotionerna upp, och denna personlighet har som sin grundläggande energi en känsla av osäkerhet och tvivel – och samtidigt en upplevelse av att vara oförmögen att hantera det som kommer komma in i min värld och presentera sig för mig i formen av utmaningar och problem.

Varför tror jag då att denna känsla av att vara oförmögen är riktig? Varför skulle jag vara oförmögen att hantera de utmaningar framtiden kommer bära med sig?

Ja, det handlar nog mycket om vem jag tror mig själv vara, och vad jag tror mig själv kunna klara av, att jag fortfarande ser mig själv lite som ett barn som måste ha hjälp av någon vuxen eller mer kunnig person för att kunna hantera situationer som jag inte tidigare haft att göra med. Men, saken är den att jag faktiskt är vuxen nu, och trots allt har ett intellekt att använda mig av för att hantera svårigheter – saken är att jag faktiskt kan lösa problem och att jag oftast är riktigt duktig på det – att låta mig själv SE och FÖRSTÅ att jag är REDO att möta världen och ta mig an vad som kommer är därför viktigt. Jag har faktiskt förmågan att skapa mitt liv, men jag måste låta mig själv erkänna det – erkänna min potential och min styrka och sedan låta mig lita på mig själv att när det behövs kommer jag att plocka fram dessa egenskaper och hantera mitt liv till bästa förmåga.

Jag behöver därför inte alla dessa alternativa planer och försök att undkomma eventuella konsekvenser, jag behöver inte använda mig av mitt sinne, och ett konstant tänkande för att rädda mig själv inför en eventuellt hemsk och utmanande framtid – utan jag kan istället lita på mig själv att när framtiden väl kommer och knackar på min dörr – då är jag redo att hantera den – då är jag redo att ta de besluten som krävs och röra mig själv framåt – och det är nyckeln för att stoppa dessa emotionella eskapader som kommer upp inom mig – att lita på mig själv att jag kan ta de besluten som krävs – jag kan göra vad som behövs – och därför är fruktan onödig och irrelevant.

Den behövs inte.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé och ett trossystem om mig själv att jag inte är vuxen eller kapabel att ta egna beslut och att röra mig själv in i min framtid – och ta hand om mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, och definiera mig själv såsom svag och underlägsen i förhållande till systemet – i förhållande till pengar – i förhållande till arbete – och tänka att jag inte på ett effektivt sätt kommer kunna försörja mig själv eller på annat sätt hantera mitt liv i framtiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i förhållande till min framtid skapa en idé om att jag inte kan hantera oberäknelige eller oförutsedda situationer och svårigheter – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa och hålla fast vid ett trossystem att jag inte är kapabel till att effektivt ta hand om mig själv – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sätta min tillit och tro till andra – och tro att de är mer mogna och kapabla än vad jag är att hantera mitt liv – och att den enda möjligheten som jag således har är därför att söka stöd hos andra som kan ge mig råd och rön inför hur jag ska hantera föra mig själv framåt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, och definiera själv såsom underlägsen i förhållande till pengasystemet, i förhållande till att skaffa bostad, och att skaffa familj, och att hantera ansvar för andra människor, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge upp, och ge efter, att låta mig själv sjunka ner i rädsla och ångest inför vad som komma skall i tron att jag är inkapabel att hantera svårigheter och utmaningar – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att detta är en lögn – att jag faktiskt har styrkan och kraften att kunna hantera svårigheter och utmaningar – att kunna hantera besvärliga och krävande situationer – men att jag inte tillåtit mig själv att erkänna detta för mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna och se mig själv såsom att fortfarande vara ett barn – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sätta tilliten i mig själv till andra – att tro att eftersom jag tydligen endast är ett barn med en begränsad förståelse måste andra ta beslut till mig och ge mig riktning i mitt liv – och säga till mig hur jag ska förfara – hur jag ska röra och motivera mig själv – och var jag ska ta mig själv an i mitt liv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag faktiskt är vuxen och har ett funktionellt intellekt och alla möjligheter samt förutsättningar att ta effektiva och precisa beslut – och att skapa min värld på ett sådant sätt som jag ser är gynnsamt och effektivt för alla involverade parter

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att erkänna mig själv och se att jag har vuxit upp – och att jag nu är kapabel att ta beslut, att undersöka möjligheter, att undersöka eventuella riktningar som jag kan ta i livet, och sedan ta beslut om vilket håll jag ska gå åt – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att erkänna den styrka och förmåga att hantera svårigheter och utmaningar som jag faktiskt äger – och den förmågan jag har att undersöka och bearbeta information för att sedan ta ett effektivt och stabilt beslut om min framtid – som jag faktiskt äger

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att min rädsla är irrationell – irrationell därför att den inte har någon koppling till vad som är verkligt och riktigt – för i verkligheten har jag förmåga att hantera och dirigera mitt liv – i verkligheten har jag resurserna som behövs för att jag ska kunna föra mig själv framåt och skapa ett effektivt resultat inte bara för mig själv men också andra – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att erkänna denna styrkan i mig och låta mig själv leva denna styrkan och gå i mitt liv – ta beslut – och ta ägande över mig själv och min framtid – att helt enkelt ta beslutet att växa upp och bli självständig

Självåtaganden

När jag märker att jag tänker tankar om framtiden, vilka tar sig skepnaden av alternativa framtidsplaner, och vad jag ska göra om allt går att pipan, då stoppar jag mig själv, och jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att dessa tankar uppstår från en plats inom mig där jag inte litar på mig själv, där jag ser mig själv som svag och oförmögen, och utan förmåga att hantera min framtid, hantera oväntade och krävande situationer – således åtar jag mig själv att stoppa dessa tankar – och att föra mig själv tillbaka till min kropp – och erkänna för mig själv – säga till mig själv att jag har förmåga, styrka och möjlighet att hantera vad som komma skall – och att jag inte kan göra någonting genom att tänka på vad som komma skall – utan jag måste hantera det i ögonblicket – och jag litar på mig själv att det är någonting jag klarar av och kan skapa

När jag märker att jag går in i tvivel och osäkerhet inför framtiden, och börjar känna oro inför att jag tagit fel beslut, eller känner oro inför att jag ska ta fel beslut, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att när jag tvivlar på mig själv och känner osäkerhet på detta sätt skapar jag konsekvenser för mig själv, för jag låter inte mig själv effektivt driva mig själv framåt och lita på mig själv att jag faktiskt kan ta effektiva och praktiska beslut som kommer vara gynnsamma alla i min värld och även för mig – och att det faktiskt är någonting jag har förmåga att göra; således åtar jag mig själv att lita på vad jag ser är sunt förnuft – lita på de undersökningar och analyser som jag företagit av de beslut jag gjort eller ska göra – och således sluta tvivla och känna mig osäker – att se att jag gjort allt jag kan göra – och nu handlar helt enkelt om att röra mig själv framåt och skapa min beslut

Advertisements

Dag 354: Tidsnöd

När jag sitter och gör någonting där jag måste koncentrera mig mycket för att kunna nå någon slags framgång, t.ex. när jag sitter och pluggar, har jag en tendens att gå in i en slags isolation. Jag låser helt enkelt ute omvärlden för den “stör mig” – och när någonting sedan kommer in och önskar uppmärksamhet blir jag irriterad och arg.

Det hände idag när jag satt och pluggade och min partner ringde mig – hon undrade om jag kunde hjälpa henne att bära in matvarukassar. Till en början ville jag säga nej och säga: ”Jag pluggar, har inte tid!” – men jag beslutade mig trots allt för att gå och hjälpa till. Men jag märkte att jag var irriterad, och kände mig en aning utnyttjad av min partner, och som om att hon inte i tillräcklig mån tog i beaktning att jag pluggar inför min tentamen och därför borde få lämnas ifred.

När situationen var över och jag tittade tillbaka kunde jag konstatera två saker. För det första hade jag tillräckligt med tid för att gå och hjälpa min partner, och bara för att jag avbröt mina studier ett kort tag betyder ju inte att jag är oförmögen att komma tillbaka till dem när jag är klar. För det andra märkte jag att det som höll mig kvar i den där isolationen, och känslan av att jag inte har tid att hjälpa till, var stress och ångest – jag ville inte ”slösa” bort min tid – men faktum är att jag inte hade slösat bort min tid för att hjälpa en annan bära in mat är ju faktiskt något praktiskt, ändamålsenligt och produktivt. Det är alltså intressant att se att mina reaktioner inte har någon faktisk bäring i denna fysiska verklighet – de är helt och hållet mentala idéer och definitioner om hur världen fungerar.

Reaktionen som jag kommer arbeta med i denna blogg är alltså den irritation som kommer upp inom mig när jag känner mig pressad att färdigställa något och någon dyker upp och begär min uppmärksamhet.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arg och irriterad när någon närmar sig mig och vill ha min uppmärksam när jag sitter och gör någonting som jag behöver koncentrera mig på

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag studerar, arbetar eller på något annat sätt koncentrerar för att skapa någonting, eller hinna med någonting, att då gå in i och som en reaktion och upplevelse av stress, och ångest, och motivera mig själv ifrån denna anspänning inom mig själv att jag måste bli klar, och jag måste producera ett visst slags resultat inom en viss fastlagd tid

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att när jag rör och motiverar mig själv med utgångspunkt i denna anspänningen skapar jag konsekvenser för mig själv, där jag upplever det som en strid, och som ett slöseri med tid att gå upp och hjälpa en annan, eller låta mig själv ta ett ögonblick att vara med mina katter, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte disciplinera mig själv till att närma och gå mina ansvar – mina åtaganden – med och som mitt andetag – med och som min kropp – och inte låta mig själv bli besatt i en stress- och tidsnödskaraktär

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en tidsnödskaraktär som jag går in i och rör mig själv utifrån – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra denna tidsnödskaraktär till min normala livsstil – där jag inte tillåter mig själv att hjälpa en annan att bära in matvarukassar, att låta mig själv vara lita med mina katter, att låta mig själv göra en kopp kaffe, eller gå och vila mig, för jag känner det som om att detta vore ett slöseri på min tid

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att det är ett slöseri med tid att spendera tid med mina katter, eller att hjälpa min partner bära in matvarukassar, och således förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag skapat en mycket begränsad definition av slöseri, där jag ser slöseri såsom att vara allt som inte låter mig själv tjäna mer pengar, och säkerställa min position i denna världen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli irriterad och frustrerad när någon ber mig att göra någonting, när jag tycker mig själv utföra någonting annat under tidspress – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i och som en upplevelse av att vara under tidspress, och av att vara i tidsnöd – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag skapar konsekvenser för mig själv när jag går in i denna karaktären och låter den styra och kontrollera mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag studerar, eller gör något slags arbete, någonting som har med pengar att göra, att då gå in i en tidspress och tidsnödskaraktär – där jag upplever det som om att jag måste vara så effektiv och sparsam som möjligt med den tiden jag har – och nyttja exakt alla sekunder till sin maximala omfattning – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att närma mig att studera och att jobba från en utgångspunkt av att ta det mer lugnt – och vara mer avslappnad

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att förstå att den tidspress och tidsnöd jag upplever inte är faktisk och riktig – utan att den är en fiktion som jag skapat genom att medverka i ångest och rädsla inför min framtid – och inför hur jag ska skapa mitt liv i denna världen – således åtar jag mig själv att när mina katter eller min partner vill ha uppmärksamhet emedan jag studerar, eller gör någonting annat som kräver min koncentration, att då släppa taget om mina studier, eller mitt jobb ett tag, och vara med katterna eller min partner – och förstå att det komprometterar inte mig för jag har tillräckligt med tid

När jag märker att jag går in tidsnödskaraktären – vilket jag kan känna genom att jag andas snabbare, jag tänker mer på vad jag ska göra och hur jag ska göra det, jag börjar titta på klockan för att se att jag hinner med och är i fas med mitt schema, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag åtar mig själv att andas djupt ut och in – och slappna av i min kropp – och på en fysisk praktisk nivå sakta ner mig själv och mitt tempo – och låta mig själv mjukt följa med i dagens ansvar och åtaganden – och inte göra det till en tidsnödssituation

Dag 309: Vad Är “Mitt” Liv?

5-my-life11Varför låter jag mig själv bli stressad och nervös inför min framtid, och i detta fall, primärt den tentamen som jag om några dagar kommer att skriva. Det handlar inte bara om det faktum att jag blir nervös och stressad, utan det handlar om vad jag vill ha och önskar av mitt liv, för om jag inte hade önskat något, om jag hade varit tillfreds med mig själv här, lugn, bekväm med mig själv, och inte strävat efter någonting mer för mig själv som jag tror jag måste uppnå för att kunna slappna av, då hade inte denna stress funnits inom mig.

Faktum är att stress och nervositet är en form av rädsla, och rädsla kan inte existera ensam, utan måste ha någonting som när den, det måste finnas någonting jag är rädd att förlora – och i detta fallet rör det sig i grund och botten om pengar och en idé om framtiden som jag skapat i mitt sinne, om hur jag hoppas att saker och ting ska utveckla sig om jag skriver riktigt bra på min tentamen.

Det finns dock viktigare saker än att skapa drömmar och fantasier i mitt huvud om hur jag skulle vilja att min framtid utvecklar sig, och sedan oroa mig för att dessa drömmar inte kommer realiseras, det som glöms bort när jag går in i mitt sinne det är LIVET, det är min kropp, det som varje dag existerar runtomkring mig och ovillkorligt ger mig en möjlighet att existera och uppleva mig själv på denna jorden – den maten jag äter, det syret jag andas, alla olika slags djur, insekter och bakterier som konstant är del av min omvärld, dessa försvinner och existerar överhuvudtaget inte i min medvetenhet när hela min existens blir fokuserad på endast en sak – att jag måste nå mitt ”mål” – jag måste nå mina ”drömmar” jag måste nå mina fantasier.

Men, jag har ett val, jag kan släppa taget om denna personlighet, jag behöver inte existera i denna formen av självplågeri, men det kräver att jag släpper taget om min rädsla och om mina begär och istället låter mig själv leva, existera och leva här – att gå i denna världen men inte vara av denna världen. Endast jag kan ta detta beslutet för mig själv, att inte längre låta mig själv vara berörd av vilken position jag hamnar i, vilket yrke jag har, hur mycket pengar jag tjänar, vilken slags lägenhet jag bor i, vilken slags bil jag kör med – endast jag kan ta beslutet att släppa mig själv fri.

Frågan är varför jag inte gjort detta, och vad jag kan se är att det handlar om hur jag definierat mig själv, att jag skapat en ytterst begränsat och endimensionell idé om att mitt värde definieras utifrån hur väl jag lyckas prestera i denna världen, och hur pass mycket erkännande jag kan få, vilken position jag kan bemästra, vilket yrke jag kan stå som framträdande inom – det är en självintresse, och när jag existerar inom detta självintresset är jag faktiskt inte levande, utan istället en levande död – för jag lever inte HÄR – jag står inte HÄR i enhet och jämlikhet med denna fysiska verkligheten, utan min fokus ligger istället på vad jag känner, upplever, tänker – det är inte liv – det är en begränsad idé av vad liv är, men det är inte att leva på riktigt.

Lösningen är att jag slutar polarisera mitt liv till att vara detta lopp om att nå till mina drömmar, och begär, och att jag istället driver mig själv till att tillfullo vara här med min kropp, och sluta ta beslut i rädsla, utan istället ta beslut som gynnar mig själv som liv, som min kropp, som denna existens i sin helhet. Jag måste låta mig själv släppa taget om det jag definierat som liv och förstå att liv inte är något som existerar i mitt sinne, utan det är någonting som är här i varje ögonblick.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid en dröm om att vinna, om att bli den bästa, och att göra mitt liv, till någonting som i jämförelse med andras liv, är bättre, är förmer, är överlägset, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att i denna strävan, i detta sökandet och i detta drivet att försöka bli mer, så missar jag mig själv, jag missar mitt andetag, jag missar vad som är här, och jag missar att faktiskt leva – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa taget om min dröm om att få ha ett speciellt, överlägset yrke, att släppa taget om mina dröm att lyckas i mina studier, och att förstå att alla dessa drömmar är begränsade, de är inte liv utan endast en bild som existerar i mitt huvud

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera och värdera mig själv utifrån mina drömmar, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid en känsla, och upplevelse, att någonting mer finns där ute för mig, att det finns någonting i framtiden som väntar på mig, som jag måste nå, som jag måste vinna, och endast när jag lyckats uppnå den där saken, den där idén, då kan jag vara nöjd med mig själv, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att liv är HÄR i varje ögonblick, att det inte finns någon idé som är liv, utan en idé är endast en bild i mitt huvud, och liv existerar här, min kropp är liv, mitt andetag är liv – det är denna fysiska verklighet – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ovillkorligt ge släpp på mina inre fantasier om vad jag hoppas uppnå i framtiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att mitt liv, att jag, definieras, och utgörs utifrån hur pass lyckosam jag är ansedd att vara i detta system, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att detta system endast är en praktiskt punkt, en fysisk punkt, och att detta system inte behöver definiera vem jag är, således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån detta system, och söka efter att få vara någon, efter att få bli någon, efter att få bli erkänd som någon i detta system, istället för att förstå att det finns ingenting att bli, ingenting att uppnå, ingenting att realisera som inte redan är här som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stabilisera mig själv i och som min kropp, och sluta söka efter att få vara någonting mer, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att de drömmar och idéer jag skapat om min framtid endast begränsar mig, och att jag genom att inte leva praktiskt, genom att inte se att drömmar ska egentligen vara praktiska planer och inte ha en emotionell inverkan på mig, skapar mig själv till att leva i en konstant skräck för att inte uppnå vad jag hoppas på att uppnå; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte fullständigt och ovillkorligt ge släpp på mitt hopp om att bli någonting förmer och utöver det vanliga i denna världen, och istället för att söka efter någonting mer, förstå att jag är här, och att jag inte behöver leta efter mig själv därute, jag kan ge mig själv tillbaka till mig själv HÄR – och att detta är ett beslut som jag måste ta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta beslutet att ge mig själv tillbaka till mig själv, och ovillkorligt släppa taget om mina hopp, att sluta definiera mig själv utifrån mina drömmar och istället omvandla mina drömmar till praktiska planer, som jag går för att det är praktiskt, som jag går för att det är funktionellt, och inte för att uppnå någon slags illusorisk och bisarr idé om vad som tydligen är ett lyckosamt liv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det finns inte något sådant som ett lyckosamt liv i denna världen, för faktum är att mer än hälften av jordens befolkning svälter, hur kan det då finnas någon form av lycka? Således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta mig själv tillbaka till min kropp, stabilisera mig själv här i och som mitt andetag, och förstå att lösningen till den stress och ångest jag upplever är att ge släpp på mitt hopp, ge släpp på förtröstan, ge släpp på längtan, ge släpp på hoppet om att uppnå och förstå att jag är HÄR – och att så fort jag låter någonting som existerar i separation från mig själv definiera och värdesätta mig, då blir jag en slav till detta något eller någonting

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ovillkorligt låta mig själv ge släpp på hoppet om ett framgångsrikt liv, och förstå att framgång kan endast existera om liv respekteras på ett praktiskt plan, genom praktiska åtgärder, genom praktiska lösningar, och att ett liv som innehåller mycket pengar inte är framgång, det är endast en slags idé om framgång baserad på hur vi människor har låtit oss själva definiera pengar, vår egen lycka, vår egen illusoriska framgång såsom att vara förmer än allt annat

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att riktig framgång är att implementera ett ekonomiskt system som låter alla ha mat för dagen, som låter alla ha tillgång till ett hem, som låter alla ha tillgång till en toalett, som låter alla ha tillgång till ett liv av dignitet – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå till vilken grad jag har begränsat ordet framgång till att endast handla om mig, till att endast handla om vad jag vill och om de små, meningslösa, och självfixerade drömmar som flyter omkring i mitt huvud; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att rikta in mitt liv och mitt leverne till att vara i tjänst till liv och att skapa framgång för alla – som är substantiell, som är faktiskt, som är påvisbar och som inte bara ger mig en känsla av att jag är framgångsrik, utan jag kan bevisligen se att ordet framgång är i sin levande applikation här

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att mitt liv kan aldrig ordnas upp, mitt liv kan aldrig bli substantiellt, mitt liv kan aldrig bli framgångsrikt, om jag inte lever för och ser till att allas liv blir framgångsrika, att alla som lever på denna jorden är omhändertagna – det är riktig framgång, att sluta bry mig om endast mitt liv, om endast mina problem, om endast min värld, och att se den större helheten som är här och mitt ansvar i förhållande till denna

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge upp mitt personliga liv och ta beslutet att leva för helheten, att leva för allas bästa, att leva för att skapa ett liv som gynnar alla och där ingen är förbisedd; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att stress och nervositet endast kan existera så länge mitt liv existerar, så länge mina drömmar existerar, så länge mitt hopp existerar, och så länge fokus i mitt liv ligger på vad jag vill och inte på vad alla vill; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på vad ALLA vill – att se till ALLAS bästa – att se till ALLAS välmående – och sluta vara besatt och fixerad vid den lilla dimension av denna värld som jag kallar ”mitt liv”

Självåtagande

När jag märker att jag går in i stress, nervositet och ångest, för jag är rädd att inte nå framgång, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag påminner mig själv om vad som är riktig framgång, om vad som är av faktiskt värde i denna världen, om vad som jag faktiskt bör vara stressad och oroad över, vilket är det förhållande som denna världen och dess inneboende befinner sig, vilket är hur vi i denna världen inte låter oss själva lära från misstag – det är vad som är av vikt, det är vad som är mitt fokus – och inte huruvida jag får det högsta eller näst högsta, eller sämsta betyget i en tentamen, det är irrelevant sett från helheten; således åtar jag mig själv att sluta se mitt liv från ett så begränsat perspektiv, och istället se mitt liv som en del av helheten – där mitt syfte är att skapa framgång för alla, där mitt motto och livsmål är att skapa framgång för alla och inte bara att överleva och forcera mig själv fram i detta liv till någon slags falsk framgångskänsla

När jag märker att jag går in i stress, nervositet, och ångest inför att inte kunna nå framgång i detta livet, och inte kunna påvisa mig själv som bäst, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att min nuvarande definition av framgång är begränsad, att riktig framgång är att se till allas bästa och inte vara nöjd, inte låta mig själv vila, inte låta mig själv ge upp förrän allas bästa är faktiskt manifesterat som en realitet och verklighet HÄR – då är framgång här; och således åtar jag mig själv att ändra mitt perspektiv på vad som är ett framgångsrikt liv, och att förstå att ett framgångsrikt liv är när jag gett mitt allt för att skapa en verklighet – en situation på denna jorden som hedrar liv, som respekterar liv – och där liv ges näring, stöttas och låts växa upp till sin fulla potential

Enhanced by Zemanta

Dag 302: Ambition

Någonting jag lagt märke till på sistone är hur jag i fråga om min framtid driver mig själv genom en slags rädslobaserad ambition, där jag istället för att leva i och som stabilitet med min mänskliga fysiska kropp tar beslut, och rör mig själv i min värld för att överleva, för att klara mig, och för att inte hamna i en fysiskt komprometterande situation.

ambition-towerVar bottnar denna rädsla och vad är det egentligen som jag fruktar så mycket? Det jag kan se är att den ultimata rädslan är att förlora kontroll, förlora makt, och förlora möjlighet att bestämma vad jag ska göra och hur jag ska leva i denna världen. Utan pengar, utan arbete, utan finansiell säkerhet, då har jag i princip inte längre någon kontroll och inte heller någon makt – alltså är det detta som ligger i botten.

Problemet är att jag definierat makt och kontroll som uttryck vilka är beroende av pengar för att kunna existera – och som jag tydligen inte kan skapa och leva själv. Alltså söker jag efter makt och kontroll i pengar och tror att så fort jag inte längre har tillgång till pengar i min värld, då kommer jag fullständigt rasa samman och ingenting av vad jag en trodde mig själv vara kommer att förbli intakt.

Saken är emellertid som sådan att jag kan leva makt och kontroll i varje ögonblick och som mig själv – jag behöver alltså inte pengar för att i varje ögonblick kunna vara stabil här. Pengar är i grund och botten endast någonting som jag behöver för att kunna nära min mänskliga fysiska kropp men ingenting som måste definiera vem jag är, utan det är ett val som jag gör. I varje ögonblick står jag framför ett beslut, nämligen beslutet om hur jag ska leva, vad jag ska tillåta och acceptera, och vad jag inte ska tillåta och acceptera. Att leva makt och kontroll är alltså ett beslut som jag måste ta i varje ögonblick och där dessa ord inte är beroende av någonting mer än mig själv.

Det är ganska ironiskt, att jag tillåtit mig själv att se tillgång till pengar såsom att innebära makt och kontroll – men egentligen är jag ju inte alls i kontroll och har inte heller någon makt, för när allt kommer omkring är jag helt beroende av pengarna.

Jag åtar mig själv att fullständigt släppa taget om denna rädsla och att återvända till min mänskliga fysiska kropp och skapa min framtid i varje ögonblick – jag behöver alltså inte pengar för att stabilisera mig själv utan det är ett beslut jag tar i varje ögonblick.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera orden makt och kontroll i förhållande till pengar, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag måste ha pengar i min värld för att kunna leva makt och kontroll

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att pengar definierar vem jag är och att jag inte utan pengar kan vara effektiv i mitt liv, kan vara stabil och trygg inom mig själv, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en dröm om en framtid inom mig själv där jag har tillgång till pengar, så att jag på så vis kan känna mig tryggare inom mig själv, genom att jag kan hoppas, önska mig, och drömma om att få mer pengar genom att tänka på min framtid

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av pengar för att uppleva mig själv emotionellt stabil och trygg inom mig själv och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i och som ett slags panikartat tillstånd när jag tänker på och funderar på framtida händelser och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa ett sådant förhållande till pengar att jag tror att jag är helt hjälplös, viljelös, utan styrning eller kontroll om jag inte har tillgång till pengar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att glömma bort mig själv, och att tänka och tro att pengar är vad som avgör vem jag är och att det inte finns någonting jag kan göra åt detta – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att helhjärtat hänge mig själv till att vara en pengars tjänare i tron att pengar ger mig förmåga att leva, istället för att se, inse, och förstå att detta är en uppenbar felaktighet, eftersom vad som faktiskt ger mig förmåga att leva är min mänskliga fysiska kropp, är mitt andetag, och inte någon mental energi som uppstår i förhållande till pengar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta min rädsla inför pengar ta över mitt liv och att tro att om jag tillåter rädsla att ta över mitt liv så blir jag säkrare och jag kommer hänge mer tid åt att försöka hantera och tillgodose mig själv pengar – således förlåter jag mig själv att tillåtit och accepterat mig själv att inte släppa mig själv från den makt jag tillåtit pengar att ha över mig, så att jag därmed kan låta mig själv leva och röra mig själv på denna jord i fred

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tillåta pengar att ta över min roll som styrande princip, som guidande motor, som motivationskraft inom mig själv, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat att låta pengar motivera och styra mig, och att låta mig själv befinna mig i en evig oändlig jakt efter stabilitet och säkerhet, där jag på alla sätt och vis försöker skapa detta genom pengar, istället för att se, inse, och förstå att jag måste skapa det som mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra pengar till min gud och till min frälsare som jag söker mig själv till i tron att så fort jag har en mängd pengar så kommer alla mina problem att lösa sig av sig självt; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge upp mig själv – att ge upp min egen motivation och självstyrning och låta pengar ta över – i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att rädslan kommer att vara kvar inom mig själv så länge jag inte tar ett beslut att driva mig själv igenom den – att stoppa den – att inte längre låta mig själv vara en följeslagare utan istället en jämlik skapare

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte driva och motivera mig själv till att i förhållande pengar inte längre vara emotionellt styrd, uppmuntrad, och motiverad av pengar – utan att jag istället motiverar, styr och rör mig själv – och att jag är densamma oavsett om jag har tillgång till pengar eller inte; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och motivera mig själv att gå ett steg i ett taget, att ta ett ögonblick i sänder, och att inte försäkra mig själv med en energi av säkerhet – utan att jag istället står här som säkerhet, som makt, och som kontroll i enhet och jämlikhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förlora mig själv till pengar, att beslut för att hedra pengar, att ta beslut för att hedra min fruktan, istället för att jag motiverar mig själv att stå upp inom mig själv, och att stå, och röra mig själv i denna världen men inte av denna världen; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att så länge jag inte har pengar kan jag inte vara stabil, kan jag inte vara säker, kan jag inte vara trygg, eftersom jag tydligen behöver pengar i ett konstant flöde för att kunna känna mig själv någorlunda säker

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera säkerhet i förhållande till pengar, och tro att så fort pengar finns så finns säkerhet, och tro att så fort säkerhet finns så finns pengar – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att pengar endast är ett hjälp och ingenting mer eller mindre – och att det därmed är irrationellt att låta mig själv definiera mig själv, se mig själv och uppleva mig själv i förhållande till pengar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag är allt för underlägsen, undermålig, och dålig för att kunna stå som orden makt och kontroll som mig själv, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se och definiera mig själv såsom att vara underlägsen pengar, och tro att pengar är det jag måste ha i mitt liv för att jag inte helt ska stanna upp och förlora allt momentum – därför förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara och bli beroende av pengar för att inte gå upp i ett slags upplösningstillstånd där jag befinner mig själv i konstant ångest och fruktan inför vad som kommer ske med mitt liv och vad som kommer hända med mig nu när jag inte har några pengar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ifrågasätta de reaktioner jag upplever gentemot min framtid, gentemot arbete, och gentemot någon slags karriär i detta livet – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka till min kropp här, och i detta låta mig själv släppa taget om rädslan och om ångesten inför att jag kommer förlora kontrollen över mitt liv, och att jag kommer förlora all makt över mig själv; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta beslutet att leva och att inte längre låta rädslor styra min beslut

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i rädsla och ångest inför att inte ha pengar, och inför att inte kunna säkerställa och verifiera min framtid, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag fruktar inte så mycket min framtid utan vad jag fruktar är att inte ha kontroll, att inte kunna förutse, att inte kunna beräkna och vara förberedd, således åtar jag mig själv att sluta försöka ligga framför mig själv i tiden – och istället lita på mig själv att jag hanterar och dirigerar de situationer som dyker upp i mitt liv HÄR i och som mitt andetag – och inte uppe i mitt huvud i en kakafoni av olika slags upplevelser

När jag märker att jag fruktar att inte ha pengar, eftersom jag fruktar att jag då inte kommer ha någon makt eller någon kontroll över mitt liv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag definierat dessa orden i separation från mig själv, och jag har skapat en idé av att dessa orden hör ihop med pengar och att jag inte kan leva dem som mig själv; således åtar jag mig själv att förändra denna acceptans och leva kontroll och makt som mig själv – vilket innebär att jag i varje ögonblick styr och dirigerar mig själv och att jag bestämmer vem jag är och hur jag ska uppleva mig själv och inte sinnet

Enhanced by Zemanta

Dag 301: Prestige

Att prestera – att vara prestigefull – i mitt liv har detta varit något som jag värderat högt. I stort sett i alla projekt och åtaganden som jag beslutat mig för att ta tag i och driva igenom har mitt mål varit att prestera, att bli bäst, att nå högst, att klara av det värsta, och att vara den där som gör det som ingen annan gjort tidigare.

foretag_personal_presteraDenna lust efter prestige och att nå någonstans som tydligen är ”bättre än här” har drivit mig igenom den universitetsutbildning jag för närvarande läser, och själv grundbulten till denna lust, själva bensinen som jag låtit använda mig av för att driva mig själv framåt i mitt liv, det är en tydlig ängslan och oro. När drömmar, fantasier, och planer kommer upp i mitt sinne, och jag i och med detta upplever den där lilla upphetsningen i min solarplexus, och börjar känna mig själv taggad och motiverad inför att röra mig själv och manifestera den där framtiden och drömmen som jag känner mig så upphetsad över – bakom allt detta ligger en oro och en ängslan – och det är just denna oro och ängslan som jag måste släppa taget om och låta försvinna ur mitt liv för alltid.

Det är intressant att titta tillbaka på mitt liv och se hur jag agerat och förhållit mig till skolan och till diverse projekt som jag beslutade mig att driva igenom på min fritid, och se hur jag genom att vara besatt av denna lust för prestige påverkat min egen upplevelse av mig själv. T.ex. kommer jag ihåg hur jag under en tid spelade ett dataspel när jag var mindre, och det dög inte för mig att jag bara gjorde det för att det var roligt, och för att jag uppskattade den där stunden där jag kunde sitta bara med mig själv, och låta mig själv gå upp i spelets historia och värld – nej – jag systematiserade mitt dataspelade och riktade in mig på att bli så bra som jag bara kunde bli. Jag gick t.ex. runt i timmar med min karaktär i spelvärld och dödade några speciella typer av monster eftersom de gav mig mer poäng än om jag istället hade utforskat och prövat att slåss mot andra och nya monster.

Precis samma sak gjorde jag när jag började spela gitarr. I början gjorde jag det för att det var roligt och jag spelade de låtar som jag tyckte om, men efter ett tag systematiserade jag processen – jag började spela endast vissa typer av skalor för att på så vis träna upp min hastighet med fingrarna, och plötsligt var allt det roliga i musiken som bortblåst och istället var det endast en kamp som utspelades där jag kämpade mot mig själv för att försöka nå någonstans, för att försöka bli någonting, för att försöka vara någonting.

Alltså – slutsatsen av allt detta är att denna lust för prestige inte stöttar mig i mitt dagliga liv, utan istället blir varje andetag endast som något slags hinder som står i vägen för min ultimata succé, min ultimate prestigefulla vinst i slutet på allting – så jag missar de riktiga och faktiska ögonblick som spelar ut sig själva framför mina ögon och har min fokus på något dimmigt och konturlöst mål i mitt sinne och tror bara för att jag har den här positiva känslan inom mig, att det där målet betyder någonting, att det har något värde, och att det är ett riktigt mål.

I denna blogg ska jag alltså arbeta med att släppa taget om lusten för prestige – så att jag kan gå i denna värld, ta beslut i denna värld, prata, leva, tjäna pengar, spela musik, spela dator, och allt annat – utan att jag låter mig själv bli besatt av en önskan att få bli bäst, att få prestera, och att få vinna.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att driva mig själv framåt och motivera mig själv med en lust för prestige, en lust att prestera, en lust att bli bäst och att lyckas, och att i jämförelse med andra få det ”bästa livet” – det ”framgångsrikaste livet” – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att glömma bort och försaka mig själv här såsom en fysisk individ och istället låta mig själv bli besatt av och försvinna i konturlösa och dimhöljda fantasier i mitt sinne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte släppa taget om önskan att prestera, att få visa mig själv oövervinnerlig, att få visa mig själv stark, att få visa mig själv överlägsen, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att släppa taget om detta begär, och denna önskan, i rädslan att om jag släpper taget om detta begär, så kommer mitt liv inte längre ha ett innehåll, det kommer inte längre ha någon substans, det kommer inte längre att finnas någon mening, eller något syfte för mig att existera, utan att jag kommer vara urblåst, urvattnad, och utan någon substans; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv bli besatt och helt förlorad i och som ett begär att få uppleva min verklighet i enlighet med de fantasier som spelar ut sig själv i mitt sinne istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva HÄR – att uttrycka mig själv HÄR – att vara tillfreds och i samklang med verkligheten som är HÄR

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att driva mig själv framåt utifrån en utgångspunkt av att prestera och att få bli erkänd som den bästa, den mesta, den största, och den absolut mest framgångsrika person som någonsin har skådats, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inom mig själv försvinna, och tillåta mig själv att glömma bort vem jag är, och tappa bort mig själv, eftersom jag inte längre låter mig själv göra saker för mig själv som jag tycker om utan något annat syfte, eller något annat bakomliggande ändamål, än att ge mig själv en stund och ett ögonblick där jag är med mig själv och helt enkelt låter mig själv njuta av ett ögonblick med mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av ett begär att få visa människor i min omvärld att jag är bäst, att jag kommer att ha ett framgångsrikt, ett överlägset, och ett fantastiskt liv, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva endast för mig själv och min egen skull, att leva endast för att jag ska känna mig själv som om att jag har det bästa livet som jag kan få; och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte bry mig om varken mig själv eller någon annan i min värld, eftersom allt jag följer, och allt jag lyssnar på är en energi, och en upplevelse som stiger upp från mitt solarplexus – där jag känner och upplever en upphetsning inför att kunna vara den bästa och den främsta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli fast i och uppleva en konstant ångest inom mig själv inför att inte prestera, inför att inte klara av att i detta livet konkurrera och bli en av de där främsta människorna, som är utifrån sedda som de absolut bästa och högst ansedda; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bära på, och hålla denna ångesten inom mig själv om att jag måste bli någonting mer än vad den normala och vanliga människan är i tron att om jag inte presterar – då är jag värdelös, då saknar jag syfte, jag saknar substans, och jag saknar mening; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv glömma bort att det finns ingen sådant krav på mig att jag måste nå en viss position och ett visst erkännande i denna världen – jag menar – jag bestämmer vem jag är – jag definierar mig själv – och jag behöver inget arbete att säga till mig vem jag är och hur jag ska uppleva mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla inom mig själv en konstant oro inför att jag inte ägnar tillräckligt med tid åt att försäkra mig om att jag kommer prestera och bli den bästa, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig i mitt liv drivas av denna ångest, denna rädslan, denna konstanta oron inför att jag inte gör tillräckligt, inför att jag inte driver mig själv så mycket som behövs, och att jag därför kommer att misslyckas i mitt liv och inte försätta mig själv i en sådan position i framtiden där jag kan uppleva det som om jag presterat – som om jag klarade av de där svåra proven, jag gick igenom eld – och jag kom fram till mitt mål

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att släppa taget om den här konstanta oron och ångesten, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av denna oron, och att se den som mitt varningssystem som säger till mig när jag måste prestera mer, när jag måste satsa mer, när jag måste driva mig själv hårdare, när jag måste se till att jag rör mig själv framåt med mer kraft; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit till min kropp, till denna fysiska verklighet – och att se, inse, och förstå att jag behöver inte rädsla för att ta beslut – jag behöver inte rädsla för att sätta upp ett praktiskt och effektivt mål – jag behöver inte rädsla för att planera min dag, planera min tid, och att se till att jag får gjort det som behövs göras – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta beslutet att släppa denna oron och att därmed låta mig själv vara fri i detta livet att istället koncentrera mig själv att leva HÄR och skapa mitt liv i varje ögonblick HÄR

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest inför att leva HÄR – att se vad som är HÄR – att dirigera mig själv i enlighet med vad som är HÄR – eftersom jag då kommer ta andra beslut än om jag dirigerat och rört mig själv från en utgångspunkt av och som rädsla – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att jag behöver inte hålla kvar vid rädslan och att den hjälper mig inte ändå – rädsla är i sin natur inte praktisk – utan emotionell; alltså är det lönlöst att hålla kvar vid rädsla och allt denna gör är att influera mina beslut – influera mina dagliga levnadsåtgärder – och således göra mitt liv mer ineffektivt eftersom jag inte agerar i enlighet med och i samklang med vad som är här såsom min faktiska och reella verklighet

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i denna oro, ångest, nervositet, och rädsla inför att inte prestera, inför att jag inte kommer kunna göra någonting med mitt liv utan istället bli en helt vanlig och normal människa – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att denna längtan och lust inför att prestera är inte skapad av mig utan är någonting jag tagit på mig själv för att vinna erkännande och respekt av människor i min omvärld – men det är någonting jag kan ge till mig själv ovillkorligt; således åtar jag mig själv att sluta söka efter erkännande och respekt från min omvärld och jag släpper således min rädsla inför att inte prestera; och jag åtar mig själv att istället leva prestigelöst i varje ögonblick – fullständigt närvarande här – att leva mitt liv men att inte vara besatt av mitt liv och speciellt inte av vad jag önskar och känner att mitt liv borde bli

När jag märker att jag går in i och som en slags energisk rush av lust för prestige – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att denna rush är rent faktiskt rädsla som jag upplever positivt eftersom det är polariteten till rädslan – alltså när jag medverkar i denna upplevelse är jag inte HÄR och de beslut jag tar är inte mina egna – och är inte baserade på sunt förnuft – på vad som är bäst för alla – utan på vad jag känner och upplever; således åtar jag mig själv att andas – att komma tillbaka till min kropp här – och att röra mig själv utan denna rush – utan denna ångest – och att därmed låta mig själv se klart och tydligt vad som är här i mitt liv och vad som behövs göras

Enhanced by Zemanta

Dag 140: Betygssättning

Självskriverier

Idag hade gjorde jag en opponeringsuppgift i skolan. Den gick ut på att jag, och min grupp, skulle kommentera på en redovisning som gjordes av några andra i min klass. Min primära upplevelse i förhållande till hela denna situation var nervositet, och den grundande sig på att jag var orolig för vilket betyg jag skulle få av läraren.

Jag kunde också se att jag var nervös, och orolig för att jag sa var fel, att jag skulle missuppfatta någonting, glömma bort någonting, eller helt förlora överblicken på vad jag gjorde. Jag var alltså hela tiden orolig för att allt skulle gå åt helvete, istället för att göra opponeringen effektivt, och utan att ha min uppmärksamhet fokuserad på andra saker.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig själv, och vara nervös inför hur jag ska göra en uppgift jag ställs inför, istället för att göra uppgiften

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara orolig för att slutresultatet när jag ställs inför uppgift inte ska bli bra – istället för att jag fokuserar min uppmärksamhet på att göra uppgiften bra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att projicera mig själv in i framtiden när jag tar mig för en uppgift – och tänka, fundera, och fantisera över allting som kan gå fel – och allting som jag kan misslyckas med – istället för att jag istället fokuserar på vad det är jag gör – nämligen den uppgift som jag håller på med här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på ett slutresultat som inte finns, istället för att fokusera på uppgiften som jag håller på att arbeta med just nu i detta ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag gör en uppgift i skolan, eller på mitt arbete – att tänka på vad som kan hända om jag inte klarar av uppgiften, om jag misslyckas med den, eller om jag inte gör den så bra som jag tänkt mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva ett ögonblick i taget – att leva ett andetaget i taget – och sluta fokusera, och drömma mig själv bort i framtiden och försöka leva mitt liv här utifrån en illusorisk fantasi om hur framtiden kanske kommer se ut

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag omöjligt kan veta hur framtiden ser ut, och att det därför inte finns någon mening med att oroa mig själv över framtiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka beskydda mig själv mot en ”dålig framtid” – genom att använda rädsla och nervositet för att driva mig själv till att prestera bättre – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att driva mig själv, och motivera mig själv – och stoppa all rädsla, och nervositet; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur pass mycket jag skadar, och plågar min kropp genom att medverka i dessa upplevelser istället för att förbli här – en och jämlik med och som min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv när jag upplever nervositet, och ångest i förhållande till skolan, och tänka att ”nej, fan, nu hände det igen – att jag aldrig kan komma över detta” – istället för att se, inse och förstå att det är ingenting att fördöma mig själv för – utan att det istället visar att jag har mer dimensioner att undersöka, och arbeta med inom mig själv i förhållande till denna upplevelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra skolan till min gud och tro att det skolan, och lärare säger och tycker om mig är sanningen – och är det som definierar mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att de betyg man får i skolan säger ingenting om vem man är – utan säger endast någonting om hur effektiv man är på interagera viss utvald information och sedan repetera denna informationen på ett sätt som skolan tycker om

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från självtillit – självständighet – och självförtroende – genom att ge skolan makten att säga vem jag är, hur värdefull jag är, hur mycket jag får tycka om mig själv, och hur jag får uppleva mig själv; istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att stå oberoende och orubblig – fullständigt stabil inom och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att basera min identitet och min idé av och som mig själv på tanken att ”jag är duktig i skolan” – och tänka att jag måste upprätthålla denna idén annars är jag ingenting; istället för att se, inse och förstå att denna idén är inte vem jag är, och att jag inte kommer försvinna eller förlora mig själv om jag ger upp denna idén; eftersom jag fanns redan innan skolan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i skolsystemet från en utgångspunkt av att hävda mig själv, och söka upprättelse och erkännande – i tron att jag måste ha erkännande, och upprättelse utanför mig själv – annars är jag värdelös; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själva att upprätta en relation till mig själv, och att erkänna mig själv – och att praktiskt leva detta genom att verkligen lära känna mig själv, och hur jag fungerar inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda skolan som ett substitut för att försöka etablera egenvärde som mig själv – genom att försöka få så bra betyg som möjligt, och försöka få så många som möjligt att se mig som speciell och duktig på vad jag gör; istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att ge egenvärde till mig själv – att erkänna mig själv och tillåta och acceptera mig själv att sluta jaga efter uppmärksamhet av andra människor

Självåtaganden

När jag märker att jag oroar mig själv, och är nervös inför hur jag ska göra en uppgift jag ställs inför – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag oroar mig själv för hur jag ska göra uppgiften, så är jag ju inte HÄR och gör uppgiften – vilket betyder att konsekvensen blir att jag inte får uppgiften gjord; således åtar jag mig själv att fokusera på det jag gör HÄR och sluta lägga min uppmärksamhet vid sådana meningslösa saker som nervositet, och rädsla inför hur saker och ting ska gå – det är irrelevant – jag hanterar framtiden när framtiden är HÄR

När jag märker att jag oroar mig själv inför hur slutresultatet ska bli av en uppgift jag gör – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns absolut ingen mening med att oroa mig inför hur slutresultatet kommer att bli – eftersom detta inte på något sätt kommer förändra slutresultatet; således åtar jag mig själv att arbeta HÄR – och att leva i ögonblicket – och att se vad som behövs göras och inte behövs göras – HÄR – och inte fundera på vad som borde, eller inte borde göras för att en viss framtidsfantasi ska inträffa eller inte inträffa

När jag märker att jag projicerar mig själv in i framtiden när jag tar mig för en uppgift – och tänker, funderar och fantiserar över allting som kan gå fel – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns absolut ingen mening att oroa mig själv inför saker och ting som kan gå fel – om jag förstås inte gör det på ett konstruktivt sätt för att undvika att göra dessa misstag – men att bara oroa mig själv för att någonting kan gå fel är ju fullständigt meningslöst; således åtar jag mig själv att hantera de punkter jag ser här för att undvika fel som jag kan undvika – och helt släppa sådana punkter som bara är meningslöst grubbel på huruvida en viss punkt kan gå antingen bra eller dåligt

När jag märker att jag fokuserar på ett slutresultat som inte finns – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att när jag funderar på mitt slutresultat slösar jag ju bort tid som jag kunnat använda för att faktiskt skapa ett slutresultat – genom att arbeta på den uppgift jag håller på med; således åtar jag mig själv att sluta fundera på slutresultatet och istället arbeta med vad som är HÄR

När jag märker att jag istället för att göra en uppgift – istället tänker på vad som kanske kommer hända om jag inte klarar uppgiften, eller gör den så bra som jag tänkt mig – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är fullständigt irrelevant för den uppgift jag håller på med HÄR – vad som kanske kommer hända i framtiden om jag misslyckas med uppgiften; således åtar jag mig själv att fokusera på vad som är HÄR, och göra vad som är HÄR med min full uppmärksamhet – och ta tag i framtiden när framtiden är HÄR

När jag märker att jag oroar mig själv inför framtiden – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att framtiden är framtiden – någonting som jag inte vet om eller har någon särskilt stor kontroll över – således åtar jag mig själv att sluta tänka på framtiden för det mesta tänker är ändå helt irrelevant för vad som sen händer; således åtar jag mig själv att förbli HÄR – och leva HÄR – och låta framtiden komma till mig istället för att jag skapar en illusorisk framtid inom mig som jag sedan lever i

När jag märker att jag motiverar, och driver mig själv genom rädsla, ångest, och nervositet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag kan RÖRA MIG SJÄLV – och DRIVA MIG SJÄLV – och att rädsla, ångest, och nervositet är fullständigt onödiga upplevelser, eftersom allt jag behöver är att i ögonblicket se vad som måste göras – och sedan göra det – och det behövs ingen upplevelse för att klara av det; således åtar jag mig själv att sluta tänka, och att lita på mig själv HÄR i ögonblick i fråga om vad som måste göras – och när jag planerar inför hur jag ska strukturera min tid, och vad jag ska göra under dag – att då inte göra det från en utgångspunkt av rädsla, eller oro – utan vad som är praktiskt effektivt, och som behövs göras

När jag märker att jag fördömer mig själv för att jag upplever nervositet eller ångest i förhållande till en viss punkt i min verklighet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns absolut inget att döma mig själv för att jag upplever mig själv nervös, eller ångestfylld inför något – utan istället betyder det bara att det finns mer arbete att göra i förhållande till dessa punkter; således åtar jag mig själv att istället för att döma mig själv, att agera praktiskt – och finna en lösning på problemet – vilket hade varit att arbeta mer med självförlåtelse, och självskriverier i förhållande till dessa punkter

När jag märker att jag gör skolan till min god – och tror att det skolan, och läraren säger, och tycker om mig är sanningen om mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser, och förstår att skolan inte är min gud – skolan bestämmer inte vem jag är, hur jag är – vad jag är – utan det gör jag själv; således åtar jag mig själv att bestämma att jag är stabil – jag är här – och låter mig inte fluktuera upp och ner beroende på vilka slags betyg och omdömen jag får i skolan och av läraren

När jag märker att jag ger skolan makten att säga vem jag är – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag separerar mig själv från makten att bestämma vem jag är – då gör jag mitt liv till ett helvete eftersom jag hela tiden kommer vara beroende av andras tyckande och tänkande att definiera mig; således åtar jag mig själv att ta tillbaka min makt och bestämma vem jag är – genom att leva och uttrycka mig själv som det levande ordet i varje ögonblicket – vilket innebär att jag praktiskt bestämmer vem jag är – genom att praktiskt leva ett ord är som mig själv

När jag märker att jag tänker att ”jag är duktig i skolan” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag definierar mig själv såsom ”duktig i skolan” – så gör jag mig själv en slav till vad skolan tycker om mig – istället för att jag själv skapar och definierar mig själv; således åtar jag mig själv att sluta göra mig själv till en slav för vad andra tycker genom att skapa mig själv i varje ögonblick – genom att LEVA ORD PRAKTISKT och FYSISKT – HÄR

När jag märker att jag medverkar i skolsystemet från en utgångspunkt av att hävda mig själv, söka upprättelse och erkännande – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag söker efter upprättelse och erkännande utanför mig själv så gör jag mig själv en slav till eventualiteter – och ting jag inte har någon makt över – således gör jag mig själv maktlös; således åtar jag mig själv att erkänna mig själv – och att hävda mig själv inför mig själv – genom att utmana mig själv att gå utöver min bekvämlighetszon – och att lära känna mina inre accepterade begränsningar och att praktiskt förändra dessa

När jag märker att jag försöker använda skolan som ett substitut för att försöka etablera egenvärde – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag kommer aldrig kunna etablera egenvärde genom att försöka få andra att värdera mig – eftersom det rent principiellt är en helt bakvänd ordning – jag måste ju ge mig själv värde för att kunna etablera egenvärde; således åtar jag mig själv att leva egenvärde som mig själv – och göra detta praktiskt, fysiskt, och faktiskt – genom att inte tillåta och acceptera mig själv att fördöma mig själv och uppleva mig själv utifrån vilka slags betyg jag får i skolan – utan att förbli densamma inom och som mig själv oavsett vad

Dag 87: Drömmarnas Värld Del 4 – Frihet!

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att drömma om att vara fri att göra vad jag vill – och leva ett liv utan att ta ansvar, att leva ett liv utan åtaganden – att leva ett liv utan något som helst jag bryr mig om där jag bara kan göra vad jag vill utan några som helst konsekvenser; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att denna världen såsom den ser ut idag – är en konsekvens av människans jakt på sin egen personliga frihet – där ingenting annat betyder någonting än den egna personliga friheten

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga ett bättre liv – ett liv som är mer än mitt nuvarande liv – ett liv som är roligare än mitt nuvarande liv – och således alltid existera inom och som en dröm och längtan där jag hela tiden vill någon annanstans – och jag vill uppleva någonting annat – och jag vill bli någonting annat – och göra någonting annat – och därför aldrig tillåta och acceptera mig själv att uppleva och lära känna detta ögonblick här som är här i detta andetaget – som jag lever här en och jämlik med och som min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte döda alla drömmar inom och som mig själv – att inte döda all längtan, och alla projektioner om en framtida lycka – och allt hopp om att mitt liv ändå ska bli bra, och att jag ska få leva ut och känna några av de begär, och önskningar jag ackumulerat inom och som mig själv genom att tänka; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta mig själv tillbaka hit, och möta verkligheten såsom den ser ut här – och gå i denna verklighet en och jämlikt – och inte tillåta och acceptera mig själv att fly bort från de konsekvenser jag skapat genom att gå in i och skapa drömmar och önskningar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att drömma om min frihet, och min lycka – när jag tydligt ser konsekvensen av att jag bara bryr mig om mig själv i hur världen fungerar, och ser ut – där mer än hälften av jordens människor lever utan mat, och utan vatten – och något som helst stöd från resten av jordens invånare – eftersom de är fullt upptagna med att bara bry sig om sig själva; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva och uttrycka mig själv här i enhet och jämlikhet med min mänskliga fysiska kropp – och lära mig bry mig om min kropp, och därmed lära mig att bry mig om denna fysiska existens i sin helhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte bry mig om denna fysiska existens i sin helhet, och lära känna denna fysiska existens i sin helhet – och inse, se och förstå hur mycket jag faktiskt har missat genom att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara här, i och som min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter någonting mer än mig själv, i tron och idén att jag inte är tillräcklig – och att någonting mer än mig existerar där ute, och att jag måste genom att tänka och fantisera på detta där ute, nå och uppnå detta där ute – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att frihet finns att få och uppleva där ute – och om jag spenderar tillräckligt mycket tid med att tänka på, och fundera på hur jag ska uppnå frihet där ute, att jag då faktiskt kommer uppleva frihet; istället för att se, inse och förstå att frihet är någonting som jag kan leva här i varje ögonblick – genom att göra mig själv fri från begränsningar i varje ögonblick – och leva här – en och jämlik med min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag måste ha andra människors erkännande att jag lever frihet, att andra människor måste titta på mig, och på mitt liv och inom sig själva tänka att: ”oj vad han är fri” – för att jag faktiskt ska kunna uttrycka och leva frihet som mig själv – istället för att se, inse och förstå att jag är kapabel att leva och uttrycka mig själv såsom frihet här i varje ögonblick, och att jag inte behöver någon annan att erkänna mig själv som frihet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, och definiera frihet såsom att ha mycket pengar – och tänka att frihet är möjligheten att konsumera hur mycket jag vill och utan att det finns någon ände till hur mycket, och vad jag kan konsumera; istället för att se, inse och förstå att detta är en väldigt begränsad idé av frihet – som faktiskt leder till det motsatta – att jag begränsar mig själv eftersom jag hela tiden är besatt av att konsumera, och faktiskt aldrig lever och uttrycker mig själv här såsom min mänskliga fysiska kropp – fri från begär, önskningar och drömmar

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att essensen av frihet är att verkligen vara fri – fri från allt – och således innebär frihet inte att jag ska få någonting, få uppleva någonting, eller känna någonting – utan att jag helt enkelt är fri från alla begär, önskningar och drömmar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv i vara rädd för att ta mig an åtaganden, och låsa upp mig själv i mitt liv – genom att åta mig en massa ansvar i min värld såsom vad jag ska göra, och hur jag ska leva i min värld – i rädslan för att jag då inte kommer kunna leva, och uttrycka mig själv såsom frihet; istället för att se, inse och förstå att frihet handlar inte om att vara fysiskt fri – utan om vem jag är inom och som mig själv – och hur jag står och lever i förhållande till denna världen – där faktisk frihet är när jag ger upp på alla begär, och önskningar i förhållande till denna världen och tillåter och accepterar mig själv att existera ovillkorligt i varje ögonblick här

Jag åtar mig själv att leva frihet som mig själv, och sluta söka frihet utanför mig själv – och sluta tro att frihet är någonting jag kommer att uppnå genom att konsumera, och köpa mer saker – och i detta åtar jag mig själv att inse, se och förstå att frihet är att vara fri från begär – fri från drömmar – och fri från personliga begär och istället leva här i enhet och jämlikhet med den mänskliga fysiska kroppen i varje andetag

Jag åtar mig själv att sluta söka efter mer, och sluta söka efter ”sanningen” och ”upplysningen” utanför mig själv; och istället ta all denna tiden och hänge den åt mig själv, och till att verkligen lära känna mig själv såsom en fysisk varelse – såsom en riktig människa som existerar och lever här i varje ögonblick och inte befinner sig i någon inre filmupplevelse av drömmar, önskningar och begär

Jag åtar mig själv att sluta längta efter, och drömma efter att få skapa mig själv ett normalt och medelmåttigt liv i denna världen, där jag accepterar denna världen som den är och sedan bara fokuserar på att hanka mig fram och försöka överleva; och istället åtar jag mig själv att leva för att förändra denna världen, och skapa denna världen till att bli bäst för alla på alla sätt och vis

Jag åtar mig själv att möta verkligheten, och att hantera, och dirigera de konsekvenser jag skapat genom att inte ta ansvar för och stå en och jämlik med denna världen såsom den existerar

Jag åtar mig själv att sluta drömma om min frihet, och min lycka, och min glädje – och istället åtar jag mig själv att leva ett lev för och som alla – och verkligen ge mig fan på att skapa en förändring som gör skillnad

Jag åtar mig själv att lära känna denna fysiska existens, att lära känna min kropp, och att lära känna mig själv – och att sluta söka efter någonting mer där ute – och istället inse, se och förstå att jag verkligen missat vad som är verklighet och substantiellt såsom vad som är här

Jag åtar mig själv att inse att jag är tillräcklig här och att jag inte behöver mer – och att jag inte behöver uppnå någonting eller uppleva någonting mer och bättre än mig själv här

Jag åtar mig själv att inse, se och förstå att jag inte behöver någon annan att erkänna mig såsom fri – eftersom jag kan leva och uttrycka mig själv såsom frihet här i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att sluta tro och tänka att jag måste konsumera och få nya upplevelser, nya känslor, nya saker för att kunna leva mig själv som fri – istället för att se, inse och förstå att frihet är att leva här såsom fri från begränsningar – och att inte vilja eller önska någonting mer än här – och således vara fri från ekorrhjulet av att alltid vilja nå dit istället för att leva här

Jag åtar mig själv att sluta vara rädd för att låsa upp mig själv, ta ansvar i min värld, och anta åtaganden i min värld – i rädslan att jag ska förlora min frihet – och jag inser, ser och förstår att frihet i sin essens handlar om vem jag är i förhållande till mitt liv – och till mig själv – och att frihet är att leva och uttrycka mig själv här utan att tillåta och acceptera mig själv att definiera och skapa mig själv utifrån vad som är här