Tag Archives: genans

Dag 190: Kritik Behöver Inte Vara Personligt

Problem

I vissa situationer när människor pratar med mig – är det som om att jag innan jag hört vad det är de ska säga gör en kalkylerad gissning inom mig själv att ”ja – de kommer säkert att kritisera mig nu!” – och detta i sin tur gör att jag upplever en sjunkande känsla i mitt bröst – jag blir rädd och nervös för vad det är som komma skall.

Vidare brukar jag känna att tårar börjar formas under mina ögonlock, och detta brukar i sin tur vara ganska obekvämt – eftersom jag blir nervös för att någon ska se detta och därför fördöma mig som svag för att jag reagerade på den kritiken – som jag tror ska komma.

Punkten jag ska arbeta med idag är att ta sådan kritik personligt – kritik kan faktiskt vara väldigt bra – det kan vara så att man genom kritik får veta saker om sig själv som man annars inte hade kunnat veta, och att man därigenom kan förbättra sig själv – och korrigera misstag, och svagheter i ens applikation av sig själv i ens dagliga liv. Problemet är inte kritiken i sig självt – utan att jag tar kritiken personligt – och att jag känner mig själv ”påhoppad” – och som om ”någon kommer att attackera mig” – så detta är punkten jag ska arbeta med idag.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha en bild, och en idé av mig själv att jag är som en porslinsdocka – och att om någon säger någonting negativt om mig – t.ex. att jag inte har utfört en viss handling på ett korrekt sätt – att detta då kommer ta i sönder mig och göra mig obrukbar – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv som svag, och underlägsen – och att såsom oförmögen att stå stabil och tyst inom mig själv om någon ger mig kritik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, och definiera kritik såsom någonting dåligt – vars existens har förmågan att förnedra mig, och förtrycka mig – och göra mig ledsen – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå – att kritik endast känns jobbigt att ta emot – om man på något sätt tar kritiken personligt och definierar sig själv i enlighet med kritiken – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag inte behöver ta kritiken personligt – och inte definiera mig själv såsom ”dålig” och ”värdelös” för att någon kritiserat mig – utan jag kan helt opersonligt titta på huruvida kritiken faktiskt innehåller någonting som jag kan använda mig själv av för att göra mig själv mer effektiv i mitt liv – och i min applikation av mig själv i mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att kritik är någonting jag kan ha nytta av – om någon kritiserar mig utgör faktiskt detta en möjlighet för mig att evaluera min applikation av mig själv och se huruvida det faktiskt finns någonting jag kan förbättra och styra upp i hur jag uttrycker och rör mig själv i min värld – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma kritik såsom någonting dåligt istället för att se att kritik faktiskt kan hjälpa mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att en av anledningarna till att jag reagerar så pass mycket på kritik – är därför att jag skapat en idé av mig själv av att jag är ”perfekt” – och sedan skapat en idé av att det tydligen är skamfyllt, och ytterst opassande att inte i alla lägen vara fullständigt perfekt – och ha fullständig kontroll – och veta om allt som pågår och sker i min värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé om att det är en svaghet att göra fel – och att inte alltid har rätt – och tro att det är en styrka att alltid göra rätt – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att associera och definiera punkten av att ha fel med en känsla av genans, skam, och ångest – och tänka att om jag har fel så betyder detta att jag har misslyckats – att jag är värdelös – och att jag inte är så bra, så duktig, och så intelligent som jag borde vara

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé av mig själv av att jag är duktig – och att jag kan känna mig stolt med mig själv när jag gör rätt, och när andra människor verkar nöjda och tillfredställda med hur jag beter mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag även tillåtit och accepterat mig själv att skapa en motsatt idé – av att tänka och tro att om människor i min värld inte är tillfredställda med mig, inte är nöjda med mig – att det då är någonting som är fruktansvärt fel med mig – och att jag borde känna skam, ångest, och genans

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv uppfostras till att tro att det är positivt att ha rätt – och att det är negativt att ha fel – och att om jag har rätt – om jag gör en sak på ett sådant sätt att människor i min omvärld blir nöjda – att detta då betyder att jag får känna mig själv nöjd med mig själv – jag får känna mig upphöjd – upphöjd – och fantastiskt älskad av människor i min omvärld – och om jag gör fel då måste känna mig fullständigt värdelös – som en idiot vars existens inte är berättigad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta kritik personligt genom att tänka och tro att det är otroligt viktigt för min självkänsla vad andra människor tycker om mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sträva efter, och kämpa för att få alla människor i min värld att tycka bra om mig – och att definiera mig som en positiv, och trevlig människa – så att jag därmed aldrig behöver möta punkten i mitt liv av att någon ska kritisera mig – och att jag därmed ska känna mig själv attackerad, och illa behandlad – istället för att se, inse och förstå att min upplevelse av och som mig själv när någon kritiserar mig – har inte med kritiken i sig självt att göra – utan har med det faktum att göra att jag tillåter och accepterar mig själv att ta saker och ting personligt

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att när någon kritiserar mig – att då andas och påminna mig själv om att det inte är personligt – och att jag inte behöver uppleva mig själv utifrån om jag får positiv eller negativ kritik – utan jag kan helt enkelt se på kritiken objektivt – och se om den är grundad eller inte – och därefter ta ett beslut huruvida jag ska inkorporera denna information i mitt liv för att därmed kunna leva mer effektivt

Lösning

Lösningen är att inte ta kritik personligt – och att inte göra det till någon stor grej där jag tydligen blir attackerad, och anfallen av en annan – utan istället lyssna på vad den andra personen säger utan någon slags emotionell, eller känslomässig upplevelse, och sedan se huruvida jag kan ha nytta av kritiken, och om kritiken faktiskt stämmer överens med verkligheten.

När jag märker att jag tänker och tror att jag kommer att gå sönder, eller bli skadad om någon säger någonting dåligt, eller kritiskt om mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – nej – jag kommer inte att gå sönder, och jag kommer inte att ta någon skada av kritik – utan jag kommer uppleva mig själv såsom jag tillåter och accepterar mig själv att uppleva mig själv; således åtar jag mig själv att andas och stabilisera mig själv i min fysiska kropp – och inte låta mig själv känna det som om att jag går sönder

När jag märker att jag ser, och definierar kritik såsom någonting dåligt – vars existens har förmågan att förnedra, och förtrycka mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att kritik i sig självt är inte farligt – kritik i sig självt skapar ingen upplevelse – utan det är jag som skapar en upplevelse och projicerar denna på den kritik som jag tar emot; således åtar jag mig själv att sluta göra kritik till mer än vad kritik är – och istället andas, och stabilisera mig själv i min kropp och lyssna på vad som sägs

När jag märker att jag fördömer kritik, och tänker att ”jag vill inte ha någon kritik!” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – jag kan faktiskt använda mig själv av kritik för att bli mer effektiv i mitt dagliga leverne – således åtar jag mig själv att sluta försöka undvika kritik – och istället lyssna och begrunda kritik när sådan blir riktad gentemot mig

När jag märker att jag tänker, och tycker att jag är ”perfekt” – och att jag därför absolut inte får förstöra denna idén av mig själv genom att bli föremål för kritik – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det är begränsande att ha en idé av mig själv att jag är perfekt, och denna idén gör endast att jag fruktar att begå misstag – och fruktar att pröva på nya saker; således åtar jag mig själv att låta mig se att jag inte är perfekt – att det fortfarande finns massor av saker för mig att lära mig – och att det således inte är någonting dåligt, eller negativt gentemot min självbild att få kritik

När jag märker att jag tänker, och tycker att det är en svaghet att ha fel – och någonting som är förenat med skam och genans – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det är inget dåligt – negativt – skamfyllt – eller genant att ha fel – det är helt enkelt endast en punkt av att inte veta och ha fullständig överblick av all relevant information för en viss punkt – således åtar jag mig själv att inte frukta att ha fel – utan istället låta mig själv pröva på och utforska nya ting och utmaningar utan rädsla för att någonting inte ska gå som det är tänkt att gå

När jag märker att jag känner mig stolt, och duktig – när jag gjort någonting som andra människor anser att vara rätt, bra eller korrekt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det finns ingenting fysiskt och objektivt som säger att bara för att andra tycker att jag gör bra ifrån mig – att detta då betyder att jag ska känna mig stolt och duktig – vidare är det begränsande att vara beroende av att andra ska vara tillfredställda med vad jag gör – för att jag ska agera och faktiskt göra någonting; således åtar jag mig själv att sluta skapa upplevelser av mig själv i förhållande till vad slags åsikt andra människor har om vad det är jag gör

När jag märker att jag känner mig själv skamsen, generad, eller ångestfylld – för att någonting jag har gjort verkar tas emot negativt av människor i min omgivning – och dessa tycker att jag har gjort någonting fel – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det finns ingen anledning till varför jag ska känna mig själv skamsen, generad, eller ångestfylld – när människor verkar vara missnöjda med mig – eftersom jag inte behöver skapa denna typen av upplevelser inom mig själv utan istället andas och förbli stabil här; således åtar jag mig själv att sluta värdera mig själv utifrån vad andra verkar tycka om vad jag gör – utan istället förbli stabil – tyst – och stilla inom och som mig själv

När jag märker att jag känner, och upplever att det är positivt att ha rätt, och negativt att ha fel – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det är inte positivt att ha rätt, och det är inte negativt att ha fel – att ha rätt är att ha rätt – och att ha fel är att ha fel – och någonting mer än det är det inte; således åtar jag mig själv att sluta fästa emotionella och känslomässiga värden vid rätt, och fel – och istället för att fördöma och skapa en upplevelse i förhållande till rätt och fel – istället se på den praktiska punkten av att ha rätt och fel och hur denna ska dirigeras

När jag märker att jag tänker, och tycker att det är otroligt viktigt för min självkänsla vad andra människor tycker om mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – vad andra människor tycker om mig är endast så pass viktigt för min självkänsla som jag gör det – det har endast så pass stor effekt på mig som jag tillåter och accepterar det att ha; således åtar jag mig själv att sluta skapa en upplevelse av mig själv utifrån vad jag antar att andra tycker om mig – och jag åtar mig själv att istället leva – och uttrycka mig själv här – utan att oroa mig själv för hur jag uppfattas och upplevs av andra

När jag märker att jag tar det personligt då någon ger mig kritik – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att kritik är ingenting personligt – det är ingenting dåligt – och det är ingenting som jag måste skapa en upplevelse utifrån – således åtar jag mig själv att i dessa ögonblick andas och påminna mig själv om att det inte är personligt – det är ingenting dåligt med mig – ingenting som är värdelöst med mig – utan det är helt enkelt en ny punkt att ta i beaktande och se huruvida denna är relevant eller inte

Belöning

Genom att stoppa och korrigera denna punkt kommer jag att bli belönad genom att jag nu inte behöver ta kritik personligt – utan jag kan istället lyssna objektivt och utan några känslostormar och helt enkelt se om det finns saker och ting jag missat i min applikation av mig själv – om det finns saker och ting jag kan göra bättre – om det finns saker jag kan ändra på – och om det finns nya saker jag kan lära mig. Således är belöningen av att stoppa denna punkt att jag kommer att ge mig möjligt och tillfälle att växa och expandera.

Dag 69: Fåfänga och Genans

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd, och känna mig själv nervös inför att människor i min omgivning ska se, och definiera mig som fåfäng

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara generad för min fåfänga, och förtrycka min fåfänga – och tänka inom mig själv – och existera som karaktären – att: ”jag är inte fåfäng” – ”jag bryr mig inte om hur jag ser ut” – när jag faktiskt bryr mig om hur jag ser ut, och jag faktiskt är fåfäng

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förtrycka och förtränga min fåfänga, istället för att genom självförlåtelse, och självskriverier, gå igenom min fåfänga – undersöka hur jag skapade min fåfänga – och sedan ta bort min fåfänga

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli fåfäng genom att lyssna på min mamma – och hur min mamma pratade om kroppen såsom någonting som antingen kan vara vackert, eller fult – och att det är vackert att vara smal, och vältränad, och att det är fult att vara tjock och inte ha några muskler – i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta min mammas ord och integrera dem, och leva dem i mitt dagliga liv – utan att ifrågasätta om min mammas ord verkligen är vad som är bäst för mig, och bäst för livet i sin helhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli fåfäng genom att bry mig om hur min kropp ser ut i speglar, och hur min kropp uppfattas av andra – istället för att bli fåfäng på ett stödjande sätt – där jag istället för att bry mig om min kropp från en utgångspunkt av vad andra tycker – istället tillåter och accepterar mig själv att bry mig om min kropp från en utgångspunkt av hur jag upplever mig själv i min kropp, vad jag äter, och hur jag upplever det jag äter – och hur jag rör och uttrycker mig själv med min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att missbruka, och missanvända min kropp – genom att se, definiera, och använda min kropp som ett utställningsföremål – där jag ställer ut mig själv i världen, och visar upp min kropp – i förhoppningen om att andra ska stanna upp och titta på mig i avund, och begär – och önska att de hade en likadan kropp som min, och att de såg ut likadant som jag såg ut – istället för att tillåta, och acceptera mig själv att lära känna min kropp intimt från en utgångspunkt av att verkligen fråga mig själv hur min kropp trivs – och hur jag kan assistera, och stödja min kropp att bli mer effektiv – och att utvecklas

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva, och gå omkring i denna världen, från en utgångspunkt av att vilja visa upp mig själv inför andra – där jag vill visa hur speciell jag är, och hur speciellt mitt liv är – och hur speciellt jag upplever mig själv inom mig själv – och hur annorlunda jag är i jämförelse med andra, och hur mycket bättre jag är än vad andra är – och göra hela mitt liv, och varje andetag jag tar – till en tävling där jag försöker att visa upp mina bra sidor, och dölja mina dåliga sidor – istället för att jag tillåter, och accepterar mig själv att vara ärlig mot mig själv – och uttrycka mig själv utan en gömd baktanke av att uppnå kändisskap hos andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uttrycka/röra/leva från en utgångspunkt av att visa upp mig själv inför andra människor, och göra mig själv till ett föremål som andra människor kan titta på, och ha diverse olika energiupplevelser gentemot – och därmed begränsa vem jag är, hur jag lever, och vad jag gör till att bara vara ett föremål att visas upp för andra – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att fråga mig själv hur jag vill leva, och uppleva mig själv – och vad jag vill göra med mitt liv, om jag slutar leva för andra – och istället frågar mig hur jag vill leva för mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att konstant ha mitt bakhuvud när jag är med andra människor – jag undrar hur de upplever mig? Jag undrar vad de tänker om mig? Jag undrar hur de ser mig? Och när jag är med andra människor, känna mig själv konstant observerad och bevakad – och känna det som om jag hela tiden måste visa mig själv från min bästa sida, utan några svagheter, och utan några konstiga karaktärer, eller personligheter – utan ”helt normal” i alla ögonblick – istället för att tillåta, och acceptera mig själv att släppa denna personlighet, och släppa min ångest, och rädsla inför ”hur andra ska se mig” – och släppa denna idé att det har någon sorts betydelse hur andra ser och upplever mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna det som om jag står på en scen, och alla tittar på mig, när jag är med människor – och konstant ha tankar som refererar mig i förhållande till andra människor, såsom vad jag tror och tänker att andra människor tänker om mig – och därför existera i ständig nervositet och ångest för att vad andra människor ska tänka om mig ska vara negativt, och fördömande – istället för att se, inse och förstå – att denna refererande rösten i mitt bakhuvud faktiskt är jag själv – och mina egna idéer och fördömanden om hur jag borde se ut, röra mig själv och uttrycka mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara mån om att alltid visa upp mig själv i min rörelser, i mina ansiktsuttryck, och i sättet jag pratar på – som att: ”jag har kontroll” – ”jag vet vad jag gör” – ”jag behöver inte din hjälp” – ”jag är stark” – eftersom jag inom mig själv känner mig tvärtom – istället för att tillåta och acceptera mig själv att släppa denna idén och tillåta mig själv att uttrycka mig själv i och som ögonblicket, utan någon idé om att jag måste presentera mig själv på ett visst sätt mot min värld, och mot mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag måste visa att jag har kontroll över mig själv – i tron, tanken, och idén att det är någonting dåligt, och skamfyllt att inte ha kontroll över mig själv – och att jag genom att erkänna, eller visa för någon annan i min värld att jag saknar kontroll över en viss punkt i min värld, eller inom mig själv – gör mig själv till åtlöje

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli en expert på att dölja vad som försiggår inom mig själv, både för mig själv, och för andra – och i tysthet existera i fruktan för att bli avslöjad, och för att någon människa ska komma in i min värld som ser igenom mig, och som ser vem jag är och hur jag faktiskt upplever mig själv inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att de upplevelser jag har inom mig själv bara blir värre när jag försöker ignorera och dölja dem – och att det inte finns något skamfyllt med att erkänna för mig själv hur jag känner mig själv, vad det är jag tänker, och vad det är som faktiskt händer inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jämföra mig själv, och min inre verklighet – med hur jag tror att andra upplever sig själva – och tänka att alla andra alltid verkar så starka, och trygga i sig själva – och att det bara är jag som har dessa konstiga, och obekväma tankarna hela tiden inom mig – och därför frukta att se in i mig själv, och erkänna för mig själv hur jag upplever mig själv, vad jag tänker, och vad jag känner – och istället spendera min tid till att försöka dölja vad som försiggår inom mig – istället för att se, inse och förstå – att oavsett hur andra är, och vad andra upplever inom sig själva – kan jag inte låta detta influera min intimitet med mig själv, och min uppriktighet mot mig själv – därför tillåter jag mig själv att se in i mig själv, och lära känna de djupaste, och mörkaste skrymslena inom mig själv – och sluta existera i en idé om vem jag är och hur jag borde vara

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att den idén av styrka som presenteras i samhället – där man i princip ignorerar allt som händer inom en själv, och gör saker och ting oavsett vad som pågår inom en – är en korrekt bild, och definition av styrka – istället för att se, inse och förstå – att denna idén av styrka är självmissbrukande, och leder inte till en substantiell, och varaktig förändring – utan leder endast till fortsatt förtryck av den inre verkligheten, och av vad som faktiskt pågår inom oss själva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara fåfäng ifråga om min inre verklighet, och utåt sätt vilja presentera en bild av mig själv av att allting är som det ska vara – allting inom mig är glänsande, och i sin ordning – i tron att det är dåligt, ett misslyckande att ha en helt vansinnig inre verklighet, och att det därför är bättre att hålla käften om allt som pågår inom mig – istället för att tillåta, och acceptera mig själv att inse, se och förstå – att det finns inget dåligt, och skamfyllt med att ha en vansinnig inre verklighet – och att ingenting bra någonsin har kommit utifrån att förtrycka denna vansinniga inre verklighet – därför stöttar jag mig själv till att genom självskriverier, och självförlåtelse, uttrycka, och lära känna, och förändra denna vansinnighet inom mig själv till tystnad, och liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat att låtsas för mig själv, och tro att om jag låtsas tillräckligt bra – att det jag upplever inom och som mig själv ska försvinna – istället för att se, inse och förstå att det som är inom mig kommer inte att försvinna innan jag tagit och undersökt genom självskriverier vad som faktiskt pågår inom mig själv – och genom självförlåtelse släppt denna upplevelsen av och som mig själv fri

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara upptagen med att försöka få mig själv att likna, och se ut som en bild – som andra sedan kan titta på och säga inom sig själva att – ”det där var en vacker/bra bild” – och i detta förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att helt glömma bort mig själv – såsom mitt verkliga jag – som döljer sig bakom bilden, och idén av mig själv som jag presenterar utåt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte genom självförlåtelse, och självskriverier släppa mig själv fri från min inre jakt att uppnå hög status hos människor i min värld – och bli sedd som en stark, och självkontrollerad människa – för att istället ägna all denna kraft åt att effektivt i varje ögonblick lära känna mig själv, genom att andas effektivt – och genom att jag spenderar tid här med och som min kropp – och inte går in i och låter mig själv bli dragen iväg i tankar/upplevelser

Jag åtar mig själv att inte vara rädd, och nervös inför att människor ska se mig som fåfäng

Jag åtar mig själv att sluta förtrycka min fåfänga – och försöka låtsas inom mig själv att jag är någonting som jag inte är – och istället erkänner jag för mig själv hur jag existerar, och vem jag är – och tillåter, och accepterar mig själv att därifrån arbeta med denna karaktären jag skapat som mig själv

Jag åtar mig själv att skriva om, och undersöka min fåfänga – och tillika allting annat som pågår inom mig – och inte låtsas som om någonting inte finns, eller försöka ignorera en del, eller upplevelse av mig själv – utan jag åtar mig själv att inte förtrycka någonting av mig själv, utan öppna upp allt – och tillåta och acceptera mig att arbeta med allt

Jag åtar mig själv att inte definiera, och se min eller andras kroppar som antingen small och snygga, eller tjocka och fula – och jag åtar mig själv att inte definiera, och döma människan utifrån hur deras kropp ser ut – och istället tillåter och accepterar jag mig själv att se bortom kroppen – och se vem människan faktiskt är, och hur människan faktiskt uttrycker sig själv – och inse, se och förstå att det är vad som är viktigt – och inte hur bilden av människan ser ut

Jag åtar mig själv att inte lita på, och ta andras ord för givet såsom livssanningar – utan jag ifrågasätter det som sägs, och frågar mig själv om det jag hör – verkligen är bäst för alla, och verkligen är sunt förnuft – eller om det enbart är en idé och en tanke som har skapad i huvudet på människor utan att denna fysiska verklighet beaktats överhuvudtaget

Jag åtar mig själv att stoppa, och inte längre medverka i fåfänga – såsom att känna och uppleva det som att jag hela tiden måste kontrollera hur jag ser ut – så att jag inte ser ful ut eller gör ett dåligt intryck på andra människor; och istället tillåter och accepterar jag mig själv att lära känna min kropp på riktigt, och bry mig om min kropp på riktigt – och alltså inte vara besatt med vilken sorts bild min kropp visar – utan istället lära känna mig själv, såsom min fysiska upplevelse av mig själv som min kropp – här

Jag åtar mig själv att inte missbruka, och missanvända min kropp – genom att se, definiera, och använda min kropp som ett utställningsföremål för att på så vis få andra att bli avundsjuka på min kropp, och hur jag ser ut – och istället åtar jag mig själv att leva i och som min kropp – och inte tänka på, och fantisera om hur andra kan tänkas uppleva mig eller se min kropp

Jag åtar mig själv att inte låta hela mitt liv gå ut på att jag ska visa upp mig själv inför andra, och försöka få andra att tycka om mig att jag är speciell, unik och inte som alla andra – utan istället tillåter, och accepterar jag mig själv att bli en fysisk människa på alla sätt och vis – och låta mig själv bli känd för mig själv – genom att jag i varje ögonblick fäster min uppmärksamhet på min fysiska kropp här, och mitt fysiska andetag här – och inte tillåter och accepterar mig själv att sväva iväg i upplevelser, och tankar i sinnet

Jag åtar mig själv att sluta begränsa mig själv genom att leva mitt liv endast för att kunna visa upp mig för andra – och istället åtar jag mig själv att leva mitt liv för mig själv – genom att jag frågar mig själv hur jag vill leva, vad jag vill göra, och hur jag vill göra det – utan att jag tar i beaktande hur andra skulle uppleva, eller tänka mot det jag väljer att göra

Jag åtar mig själv att inse, se och förstå att det inte har någon betydelse för vem jag är – hur andra upplever, och ser mig

Jag åtar mig själv att när jag är med andra människor – att inte känna mig bevakad, och som att jag konstant måste vakta mig själv för att jag inte ska spåra ut, och göra eller uttrycka någonting som andra kommer se och definiera som konstigt, och märkvärdigt

Jag åtar mig själv att inte referera mig själv i mitt huvud i förhållande till hur jag tror andra ser, och upplever mig – utan istället tillåter och accepterar jag mig själv att leva här som ett andetag och utan detta jobbiga huvud som hela tiden har saker att säga – alltså det mentala huvudet – det fysiska huvudet vill jag gärna ha kvar

Jag åtar mig själv att föra tillbaka till mig själv allt det som jag tror att andra tänker, och tycker om mig – och inse, se och förstå – att om någonting dyker upp och gör sig till känna inom mig – så betyder detta att det är jag, och inte någon annan som skapat och placerat denna upplevelse inom mig själv

Jag åtar mig själv att inse att det inte är något skamfyllt och dåligt att inte ha kontroll inom eller utom mig själv

Jag åtar mig själv att inte längre dölja för mig själv vad det är som pågår inom mig själv, utan istället bli expert på att undersöka, och öppna upp mina inre existenser för mig själv – och på så sätt göra mig själv fri från mina inre idéer om hur jag borde existera, eller inte existera

Jag åtar mig själv att inse, se och förstå att det inte finns något smakfyllt, eller dåligt med att erkänna för mig själv vad det är som pågår inom mig själv – eftersom detta öppnar upp möjligheten för mig själv att arbeta med, och förändra vad det är som pågår inom mig själv

Jag åtar mig själv att sluta jämföra mig själv med andra, och istället leva självintimitet och självuppriktighet genom att titta in i mig själv – och se de djupaste hålen och de mörkaste skrymslena – och inte vara rädd för vad andra ska tycka, eller tro om mig – om de skulle få se vad som pågår inom mig själv

Jag åtar mig själv att inte leva styrka på sådant sätt att jag förtrycker allt som pågår inom mig själv – allt jag känner och allt jag tänker – utan istället lever jag styrka genom att i varje ögonblick styra mig själv effektivt att andas och vara här – och dirigera varje ögonblick i princip som är bäst för alla – styrka = styrkraft

Jag åtar mig själv att inte hålla käften om vad som pågår inom mig själv, utan istället styra mig själv till att ta tag i vad som pågår inom mig själv – till att uttrycka och ge riktning till vad som pågår inom mig själv – och istället för att bara gömma mig för min inre verklighet – att istället bli intim, och stå i nära förhållande till min inre verklighet – och lära känna mig själv såsom jag verkligen existerar och lever inom mig själv

Jag åtar mig själv att sluta låtsas, och istället ta tag i vad som pågår inom mig själv – även om det känns svårt, och jobbigt

Jag åtar mig själv att sluta vara upptagen med att försöka skapa mig själv som en bild som andra kan uppleva och ha positiva reaktioner gentemot – och istället åter jag mig själv till att lägga ned all den tid och ansträngning på att lära känna mig själv på riktigt, och istället för att visa en bild utåt – vara mig själv här en och jämlik

Jag åtar mig själv att låta all den tid jag spenderar till att tänka, och uppleva saker – istället vara tid som jag spenderar till att andas, och stå här som min kropp – effektivt och i varje ögonblick stoppar jag alla upplevelser och för mig själv tillbaka till min kroppen