Dag 270: Sökandet Efter Erkännande

En tendens som jag lagt märke till inom mig själv i sociala situationer är att min fokus, och uppmärksamhet vandrar från min fysiska kropp, från vad det är jag gör här – till att fundera på, och undra över vad andra gör – och hur jag kan uttrycka mig själv med andra för att få någon slags positiv respons.

Varför gör jag detta? Jo – svaret är att detta är ännu en dimension av att söka erkännande av andra, och att det är någonting som jag automatiserat – att genast i gruppsituationer fokusera på andra människor, istället för att fokusera på mig själv, och uttrycka mig själv självuppriktigt i och som varje andetag. Lösningen är att värdesätta, och att erkänna mig själv, och sluta försöka skapa detta genom att människor i min omvärld ger mig erkännande.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av att söka efter andras erkännande i sociala situationer, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inom mig själv när jag är bland andra människor automatiskt börja söka efter att få uppmärksamhet, och efter att göra mig själv hörd, och sedd – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte naturligt, och avslappnat agera här med andra människor, och i detta sluta söka, och sluta försöka uppnå någon slags position gentemot andra människor, utan istället uttrycka, och röra mig själv här i enhet och jämlikhet med och som min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag rör mig runtomkring andra människor, skapa alternativa dimensioner inom mig själv, och förlora mig själv in i sinnet, in i tankar, och in upplevelser, där jag ser situationen utifrån hur jag tror att andra ser på mig, och att jag tänker inombords på hur jag ska kunna agera, och leva för att på så vis säkerställa att jag är omtyckt, och att jag har en position bland andra människor där jag vet att jag är säker

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas och interagera, och socialisera med andra människor i enhet och jämlikhet, här med och som mitt andetag – och sluta försöka bli, och vara någonting för andra – och istället vara mig själv, avslappnad, och tillfreds med mig själv, och utan att söka bli någonting mer än mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag närmar mig en social situation, att då genast betrakta, och definiera mig själv som underlägsen, och uppleva den sociala situationen som en uppförsbacke där jag måste etablera mig själv bland andra människor, och jag måste forcera mig själv framåt, och visa mina framfötter, och verkligen ge mig fan på att få uppmärksamhet, och erkännande – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas, och leva HÄR – och istället för att ge mig själv en definition att jag är underlägsen, istället se mig själv här med och som mitt andetag – och interagera i enhet och jämlikhet, utan att jag är överlägsen, men inte heller underlägsen – utan jag är här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i interaktioner med andra uppleva en press att etablera mig själv, och göra mig själv sedd – och uppleva det som om att jag måste i varje situation marknadsföra mig själv, och se till att jag får en publik som tycker om vad jag gör – i tron att om jag inte har en sådan publik, om jag inte har en mängd människor som håller av mig, och som ser mig som en nära vän – att jag då är värdelös, och att mitt liv inte är av något värde för jag har inte levt på ett sådant sätt att andra erkänner, och bekräftar mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv inte se, inse, och förstå att jag inte behöver uppleva mig själv underlägsen, och sämre än andra människor, och när jag närmar mig, och interagerar i en grupp, så finns det ingen anledning, och en praktisk orsak till varför jag ska söka efter erkännande – jag menar jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra det viktigare för mig att andra ska tycka om mig, istället för att jag ska vara lugn, och bekväm här med och som min kropp när jag interagerar, och kommunicerar med andra

Självåtaganden

När jag märker att jag börjar vara i mitt huvud, där jag föreställer mig hur jag pratar med människor, och att jag säger saker, och går det, och sedan dit, och gör mig själv sedd, och hörd – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag inte behöver hålla kvar vid denna begränsande idén om mig själv, om att jag måste bli erkänd av andra – jag menar jag kan leva, och uttrycka mig själv fullständigt bekvämt med mig själv utan att andra tycker om mig, och erkänner mig; således åtar jag mig själv att leva HÄR och vara HÄR med mig själv i varje andetag och inte planera i mitt sinne hur jag ska bete mig, och prata inför andra

Jag åtar mig själv att vara med mig själv, och värdesätta mig själv – genom att sluta söka efter andras erkännande, och istället erkänna mig själv – genom att vara med mig själv i detta ögonblick och fysiskt känna, och uppleva detta ögonblick, och vara här totalt – istället för att skapa en alternativ framtid i mitt sinne där jag söker efter acceptans från människor i min omvärld

Related articles

• Day 235: Investigating Test Taking Mentality, Part 2
• Day 463: Can Animals be Brainwashed?
• Day 54: Facing Fear of Conflict
• Day 392 – Why Can’t Human’s Behave?

Dag 174: Säkerhetsvakten Som Inte Skötte Sitt Jobb

Självskriverier

Idag ska jag skriva om ett minne som kommit upp inom mig ett antal gånger. Det har då att göra med mitt förflutna såsom en vakt inom säkerhetsbranschen. Mitt uppdrag var mycket enkelt – vakta bilar, registrera bilar, och lämna ut bilar. Utöver det var mitt uppdrag även att hålla mig vaken under nätterna, vilket definitivt var det svåraste med yrket.

Nåja, även fast jag var en i många avseenden fullständigt excellent vakt var det dock flera olika karaktärsdrag som jag saknade, vilket en riktigt ansenlig vakt innehar. Framförallt var jag dålig på att samarbeta med mina medanställda. Och det hände sig inte bättre än att jag lyckades skapa en mängd onödiga konflikter med diverse arbetskamrater. Det är bl.a. detta som jag idag känner skam över, och det är därför jag associerar minnet med min arbetstid som vakt i och som en upplevelse av skuld, och ånger.

Men det är ännu en sak som jag känner skam över från denna tid, och det är att jag faktiskt somnade flera gånger under mitt viktiga uppdrag att vakta bilar. Och jag upplever då skam eftersom jag känner det som om jag svek min arbetsgivare.

Dessa är punkterna som kommer upp inom mig när detta minne dyker upp. Alltså en mängd känslor av skam, ånger, och skuld – och där jag känner det som om att jag ”kunde ha gjort bättre ifrån mig” – när jag hade detta arbetet. Allt detta ska jag nu förlåta och lämna därhän – för som Jesus sade: ”låt de döda (minnen) begrava de döda (minnen)” = släpp ditt förflutna!

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna skam, och ånger när jag sagt någonting till en annan människa, som fått den andra människan att se ogillande på mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att associera mitt antagande att en annan människa ogillar mig med en upplevelse av och som skam och skuld – där jag genast känner och upplever att jag gjort dåligt ifrån mig, och borde gjort bättre ifrån mig – eftersom det tydligen är extremt viktigt – och att hela min personliga trygghet bygger på att en annan människa tycker om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna skam, och ånger över att min arbetsgivare litade på mig – och trodde att jag skulle vara ett vackert, och fint ansikte utåt för företaget – men att jag sedan började skapa konflikter med anställda, och var generellt asocial – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att detta inte handlar om min arbetsgivare, utan om mitt eget självfördömande mot mig själv – för att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in och bli en personlighet av att vara asocial istället för att leva här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv, och ångra mig själv för att jag tidigare i mitt liv utvecklat mig själv till att vara asocial och oförmögen att kommunicera, och uttrycka mig själv effektivt med människor i min värld – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv för att jag inte är ”normal” och för att jag inte är som ”alla andra” – eller i vart fall inte är såsom vad jag tror är normalt, och såsom alla andra är – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa mitt självfördömande, och istället för att fördöma mig själv – förlåta mig själv, och lära känna orsakerna inom mig själv till varför jag skapade mig själv som asocial – och således förstå mig själv istället för att vara hård mot mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och känna att jag på grund av att jag inte ansågs, och definierades som en ”normal” människa av mina arbetskamrater, utan att jag istället sågs som jobbig, och inte särskilt ”trevlig” – att tro att jag på grund av detta har ett skamfyllt förflutet, och att jag borde skämmas och ångra mig själv över hur jag uppförde mig själv, och hur jag uttryckte mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det hjälper ju intet att fördöma mig själv, eller se ner på mig själv – utan vad som hjälper är istället att jag förstår mig själv – och att jag ser, och inser hur jag skapade mig själv – och de konsekvenser som blev utflödet av mitt uttryck av mig själv som asocial

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna skam, och ånger över att min arbetsgivare inte tyckte att jag var värdig en anställning, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mitt värde i förhållande till om en arbetsgivare vill att jag ska vara anställd hos honom eller inte – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli påverkad, och styrd av vad min arbetsgivare tyckte om mig – och tro att mitt värde är fullständigt i händerna på min arbetsgivare, och om inte han tycker om mig så är jag ingenting överhuvudtaget

Självåtaganden

När jag märker att jag associerar vad jag tror att en annan människa tycker om mig såsom en upplevelse av skam och skuld – om nu denna andra människan tycker dåligt om mig, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – det inte är någonting dåligt, eller skamfyllt, eller negativt med att en annan människa har en viss slags upplevelse i förhållande till mig – det betyder faktiskt ingenting; således åtar jag mig själv att andas och inte låta mig själv influeras av vad jag antar att en annan människa upplever i förhållande till mig

När jag märker att jag känner skuld, och skam för att jag tycker att jag moraliskt förpliktigat mig själv till en annan att stå för mitt ord, och vara en förtjänstfull människa i dennas värld – och att jag inte lyckats upprätthålla denna förpliktelsen – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att moraliska förpliktelser är illusioner, och existerar endast i mitt huvud – således är skam, och skuld för att jag inte upprätthållit sådana – också illusioner – således åtar jag mig själv att sluta att leva efter, och dirigera mig själv utifrån illusioner – och jag åtar mig själv att istället uttrycka och röra mig själv här – en och jämlik

När jag märker att jag upplever skam, och ånger för att jag tidigare under mitt liv utvecklat mig själv att existera såsom asocial – och inte särskilt kontakt-, och nåbar av andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är dumt att fördöma mig själv – för vem jag var förr i tiden – och hur jag upplevde, och rörde mig själv förr i tiden – var en konsekvens av mitt leverne och jag visste helt enkelt inte bättre då; således åtar jag mig själv att sluta titta bakåt – och istället se framåt – och se hur jag kan förbättra, och effektivisera mig själv här – istället för att se tillbaka på vad jag tycker jag gjort dåligt i mitt förflutna

När jag märker att jag känner och upplever skam, och ånger – för att jag tror att människor i mitt förflutna inte har sett mig som en normal, värdig, och aktningsvärd människa – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – vad andra tror om mig är irrelevant – för i grund och botten händer allt som jag upplever inom mig – och allt som jag tänker, och känner är faktiskt mitt eget förhållande med mig; således åtar jag mig själv att sluta fördöma mig själv, och sluta vara hård mot mig själv – och istället förlåta mig själv och släppa mitt förflutna

När jag märker att jag känner skam, och ånger över att jag i mitt förflutna inte sågs som en värdig anställd av min chef, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – i grund och botten är det irrelevant vad min chef tycker om mig, för att min upplevelse handlar om mig själv – och om hur jag separerat mig själv från värde och tänkt att endast pengar, endast en anställning kan ge mig ett värde; således åtar jag mig själv att sluta jaga ett värde utanför mig själv – och istället ge mig själv egenvärde här – i och som mitt andetag – en och jämlik

JesusWikipedia: Jesus ( 7–2 BC/BCE to 30–36 AD/CE), also referred to as Jesus of Nazareth, is the central figure of Christianity, whom the teachings of most Christian denominations hold to be the Son of God, and is regarded as a major Prophet in Islam. →

Dag 151: Tävlingskaraktären Del 1

Självskriverier

Idag vill jag skriva om upplevelsen av att förlora – vara trögare – vara sämre än en annan. Jag hade denna upplevelse idag när jag diskuterade en sak med min partner – och själva upplevelsen av att känna mig som en förlorare var såsom att ha ett tungt, och blött täcke inom mig själv – liggandes i solar plexus.

Jag märkte hur jag rent beteendemässigt ändrade mig själv också, eftersom jag blev mer tillbakadragen – jag pratade mindre – skrattade mindre – och rörde mig själv saktare; jag gick in i ”förlorar”-karaktären – och det finns ju självklart den positiva sidan på denna karaktären också – nämligen ”vinnare”-karaktären – och båda två kommer från ”tävlings”-karaktären.

Ett av de tidigaste minnen jag har från att tävla – var när jag var runtomkring sex år gammal – och jag sprang ett kort litet lopp som kallades för bamseloppet; jag sprang som in i helvete, och lyckades komma på tredje plats – och tyckte att det var en av mina allra största bragder; mycket stolt var jag över mig själv. Detta var en av då gånger då det gick bra för mig, och jag ”vann” – men sedan har jag ju såklart hamnat i positionen av att förlora – och då har jag börjat gråta – ta beslut som är verkligen korkade, bara så att jag inte ska behöva känna mig som en förlorare igen.

Om jag tittar på mitt liv kan jag se hur tävlingskaraktären har begränsat mig, och framförallt har tjänat till att göra mitt liv ytterst seriöst och ”viktigt” – där alla saker jag beslutat mig för att pröva på har blivit någonting jag måste bevisa att jag är duktig på, istället för att det är någonting jag gör för att jag tycker det är roligt och givande.

Nedan ska jag applicera självförlåtelse på denna tävlingskaraktär, och sedan ska jag skriva självkorrigerande åtaganden som jag sedan ska leva praktiskt och stoppa mig själv från att existera som en tävlingskaraktär.

Självförlåtelse

Tankedimension

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som en tanke – såsom en bild – av att jag kommer förlora mig själv ner i ett stort, och evigt mörker av misslyckande om jag inte ser till att jag vinner – och är bäst; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att jag måste i varje ögonblick bevisa att jag är bäst – och att jag kan förmå mig själv att göra mer än vad andra kan, och att ingen kan nå upp till den nivån jag befinner mig själv på

När jag märker att jag medverkar i, och låter mig själv agera utifrån tanken att om jag inte vinner – och bevisar att jag är bäst – att jag då kommer förlora mig själv in i ett evigt mörker av misslyckande – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns inget evigt mörker att förlora mig själv i – det finns endast min fysiska kropp här, och om jag släpper taget finns inget stup som jag kommer trilla nedför utan jag kommer fortfarande bara vara kvar här; således åtar jag mig själv att släppa min rädsla inför att inte vinna – såsom tanken att om jag inte vinner så kommer jag trilla ner i ett evigt mörker av misslyckande, och jag åtar mig själv att istället leva här utan att kompromissa mig själv genom att försöka vinna, eller undvika att förlora

Rädslodimensionen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och leva utifrån en rädsla att om jag inte i varje ögonblick bevisar mig själv inför andra, och visar att jag kan vinna – och att jag kan klara av att vara bättre än andra människor, att tro att jag då kommer förlora – och i och med detta tydligen vara fullständigt värdelös; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera, och se mig själv såsom att vara fullständigt värdelös så fort jag inte vinner, och så fort jag inte lyckas visa andra människor att jag kan klara av att vara någonting mer än vad andra brukar vara

När jag märker att jag medverkar i och som, och lever utifrån rädslan att om jag inte i varje ögonblick bevisar mig själv inför andra, och vinner, att jag då kommer förlora mig själv – och förlora mitt värde; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att denna rädslan är fullständigt irrationell – eftersom naturligtvis kommer jag inte förlora någonting av mig själv, om jag förlorar – jag menar – min kropp kommer ju inte plötsligt att falla samman om jag inte är lika effektiv som någon annan på en viss sak; och således åtar jag mig själv att sluta existera i och som irrationella rädslor, och upplevelser inför att förlora och istället uttrycka mig själv HÄR i och som mitt andetag – en och jämlik

Fantasidimensionen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som en fantasi, såsom en inbillning, att om jag lyckas vinna – och bevisa inför andra att jag är bäst – att jag då kommer få applåder, och människor kommer tycka om mig, och vilja kalla mig för sin vän; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mitt uttryck av och som mig själv för att få uppmärksamhet av andra, och tro att om andra tycker om – då kan även jag tycka om mig själv – istället för att se, inse och förstå att jag kan ta beslutet att tycka om mig själv här – jag kan ta beslutet att älska mig själv här och leva en och jämlik utan att frukta att förlora

När jag märker att jag medverkar i och lever ut inom mig själv fantasin – att jag står inför en stor hop med människor, och får ta emot allas beundran, och kärlek – och att alla tycker jag är så sjukt bra; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att visserligen känns denna fantasin väldigt bekväm, och bra – men betyder det att den på något sätt är riktig? Betyder det att min fantasi på något sätt kan ge mig det jag vill ha? Nej – eftersom det enbart är en BILD i mitt huvud – och inte en verklighet; således åtar jag mig själv att leva HÄR i och som min verklighet – och att sluta att vara ett offer till min fantasi, och försöka manifestera min fantasi – och istället lever jag här och accepterar mig själv oavsett om andra människor tycker om mig, eller inte tycker om mig

Sinnessnacksdimensionen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som sinnessnacket att ”jag måste vinna det här” – ”jag måste bevisa att jag är bäst och att jag klarar av att imponera på andra människor” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att det enda sättet för mig att uppnå, och leva självrespekt, är genom att få andra människor att tycka om mig – och se mig som en värdefull, och speciell människa – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva och uttrycka mig själv HÄR i och som mitt andetag och vara med mig själv – och tycka om, och älska, och acceptera mig själv oavsett vad andra tycker eller känner om mig

När jag märker att jag medverkar i och som sinnessnack såsom ”jag måste vinna det här” – ”jag måste bevisa att jag är bäst och att jag klarar av att imponera på andra människor” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – jag måste ingenting – framförallt måste jag inte vinna, eftersom själva idén om att vinna i sig självt är en osanning – eftersom hur kan jag vinna mot någon när exakt alla människor föds med olika förutsättningar? Således åtar jag mig själv att sluta jaga, och leva utifrån iden om att vinna – och att istället leva FÖR MIG SJÄLV – såsom LIV såsom VAD SOM ÄR BÄST FÖR ALLA – och istället för att slösa bort mitt liv på att tävla – göra någonting substantiellt och verkligt av mitt liv

Fysisk dimension

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in och som tävlingskaraktären, och därmed låta mig själv bli influerad på det sättet att jag fysiskt sett förändras – och upplever mig själv mer tight, mer hård i min kropp – att jag andas grundare, och kortare – och att min benmuskler spänner sig – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i och existera som denna personligheten av att vilja vinna, istället för att slappna av i och som min kropp – andas djupt in och ut – och tillåta och acceptera mig själv att vara HÄR utan förväntningar – utan förhoppningar – utan begär – utan ångest – och utan någonting överhuvudtaget som för mig bort från detta ögonblick HÄR

När jag märker att jag reagerar fysiskt – genom att spänna mig själv, andas kortare, och grundare – och att rent generellt känna mig mer obekväm i min kropp – för att jag går in en tävlingskaraktären; då stoppar jag mig själv, jag tar ett djupt andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är inte på något sätt värt känslan att vinna, att uppleva mig själv obekväm och fullständigt stel – och krampaktig i min kropp; således åtar jag mig själv att slappna av och att ha roligt med mig själv och att släppa detta begär, och denna förhoppning om att vinna och få bevisa mig själv inför andra såsom att vara en bra – rolig – och vinnande människa att vara runtomkring

Konsekvensdimensionen

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att konsekvensen av att jag medverkar i och som tävlingskaraktären är att jag helt förlorar nöjet i att vara här i och som enkelhet med min mänskliga fysiska kropp – och leva och ta hand om mina ansvar och åtaganden som finns här i min vardag – och helt enkelt uppskatta min kropp och de människor – de ting – de saker som jag interagerar med och träffar varje dag; och detta förlorar jag eftersom när jag tävlar – handlar allt om att få en känsla och en upplevelse och inte någonting om att faktiskt leva

När jag märker att jag kompromissar mig själv i hur jag upplever och lever mig själv i min verklighet – i det att jag märker att jag inte är riktigt medveten om, och erkänner vad som är här runtomkring mig – eftersom jag existerar i och som en tävlingskaraktär; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag vill inte missa min verklighet – jag vill inte missa vad som är riktigt och substantiellt i jakten på en känsla som inte på något sätt är riktig; således åtar jag mig själv att föra mig tillbaka hit – och leva HÄR och vara medveten om vad som är HÄR – istället för att jaga omkring på upplevelser i min värld av att känna mig som en vinnare