Tag Archives: glad

Dag 297: Fulländad och Glad

positivityNär jag är bland människor, och speciellt vissa typer av människor, så brukar jag översköljas av en positiv känsla av gemenskap, och tillhörighet. Det är som om att jag i det ögonblicket inte kan låta bli att le eftersom denna känsla dyker upp inom mig, och tar över hela min kropp, och hela mitt väsen. Vad är då exakt denna känsla, vad består den av, var kommer den ifrån, och hur har den kommit att bli mer än mig genom att styra mig till att le, istället för att jag styr mig själv till att le?

Känslan är positiv, den är laddad med en pirrighet, en slags upphetsning, och okontrollerbar glädje över att kunna vara tillsammans med en annan, ha någon att ty mig själv till, prata med, och interagera med – det är vad denna känsla består av mer exakt. Det är intressant att denna punkt endast kommer upp med vissa specifika människor – d.v.s. sådana människor som jag tydligen ”tycker om” och har ”lätt att prata med” – alltså sådana människor som liknar mig, har en liknande syn på livet, och en liknande upplevelse av sig själva som jag.

Det är när jag pratar med dessa människor och tycker mig själv se deras innerlighet, och eget individuella sätt att uttrycka sig själva som jag fylls upp med denna känsla – problemet är dock att jag inte är direktiv över upplevelsen, jag har inte skapat den, utan den bara kommer upp inom mig utan jag tagit något beslut om att den ska komma upp. Denna punkt är alltså ett problem eftersom det rör sig om en automatiserad förprogrammering och inte om mig själv som lever här; jag menar – varför behöver jag ens en positiv energi inom mig själv för att ha roligt med andra, och uppskatta andra? Är det inte märkligt att jag bara kan uppleva denna positivitet med några specifika människor, varför inte gentemot alla? Är det inte att särbehandla, och separera, att uppleva mig själv olika med olika människor istället för att jag är stabil här en och samma med vem, och var jag än är.

Därför ska jag arbeta i denna blogg med att stabilisera denna känsla och se exakt vad det är som ligger bakom den. Varför är det som jag går in i denna upplevelse och tydligen inte kan förmå mig själv att leva, interagera, kommunicera, och lära känna människor utan en upplevelse?

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i förhållande till människor som liknar mig, som är lugna, som är intresserade av musik eller teknik, eller filosofi och psykologi, att då bli upphetsad och gå in i en positiv känsla, och upplevelse av att känna mig själv stöttad, och omgärdad av vänner, och kompisar, och känna mig själv positiv, beskyddad, och trygg inför denna världen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att associera positivitet, och känslan av trygghet, säkerhet, och vardagligt till att vara tillsammans med andra människor – och känna, samt uppleva att det enda sättet för mig att vara trygg, säker, och bekväm med mig själv, och att leva ett förnöjsamt, samt roligt liv, det är att säkerställa att jag alltid har kontakt med människor, att jag alltid har kontakt med andra personer som liknar mig, så att jag därmed har mitt kontaktnätverk, och att jag kan känna mig själv trygg och säker i mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att associera människor i mitt liv, personer i mitt liv, till att känna och uppleva mig själv hel, komplett, och fulländad, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig felaktig, som om det saknas någonting inom mig, som om någonting är fel inom mig, om jag inte konstant har kontakt med andra människor, och om jag inte konstant kan återuppväcka den där positiva upplevelsen av gemenskap, och gemensamhet med andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter att aktiva, och få uppleva den där känslan av gemenskaplighet, och närhet tillsammans med andra människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att polarisera mitt liv till att vara negativt, och positivt – där att vara med andra människor, och att kommunicera, interagera, och göra saker med andra människor är positivt, och där det är negativt att vara ensam, att vara med mig själv, och att göra någonting som kräver disciplin, som kräver koncentration, och fokus

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att denna känsla, och upplevelse av positivitet när jag är bland andra människor har en polaritet av negativitet inom mig, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i denna negativa polaritet såsom fruktan att vara ensam, fruktan inför att bli utstött, och bortstött av andra; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv på att öva, och bli mer effektiv på att interagera med människor i varje andetag – vari jag således inte interagerar med andra utifrån en reaktion, utan jag är HÄR – stabil – och grundad i och som min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att om jag har en positiv reaktion till någonting i min värld så innebär detta per definition att jag skapar en negativ reaktion inom mig själv gentemot någonting i min värld – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv förfärdiga, och göra mig själv effektiv att interagera, kommunicera, och vara med andra människor HÄR – i och som varje andetag, där det således inte finns någon energi, någon upplevelse, utan att jag är stabil här i varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att upplevelsen av att känna mig själv otrygg, osäker, och nervös inför att bli ensam, och vara ensam i denna världen, är en direkt konsekvens av att jag upplever mig själv hel, fulländad, och total bland människor i min värld; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa taget om, och förlåta denna positiva upplevelse, och energi, och således se, inse, och förstå att så länge en människa inte endast är en människa utan även representerar en energi inom mig, så kommer jag att skapa konsekvenser för mig själv, och jag kommer skapa upplevelser inom mig själv som inte är stöttande, och som inte assisterar mig att kvarstå, att kvarbli här i varje andetag – utan att dessa istället kommer vara baserade på energi

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att så länge jag tillåter och accepterar mig själv att behålla energier inom mig som jag använder för att relatera till andra människor sås kommer jag inte att kunna nå en effektiv stabilitet inom mig själv, eftersom jag hela tiden kommer att vackla mellan positivitet, och negativitet, mellan att vara uppåt, och att vara nedåt; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit, och låta mig själv släppa taget om denna positiva energi av att känna mig hel, upphetsad, och komplett runt människor, och istället praktiskt definiera och leva dessa ord i min värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag pratar med människor, att då tänka att vad de säger låter roligt, och de låter oskyldigt, och lite dumt, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att aktivera en energi inom mig själv av positivitet, där jag bara känner det som om det är så underbart, och så skönt att vara med denna andra människan; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt, kontrollad, och besatt av positiva upplevelser, och positiva energier, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att värdesätta, och försvar positiva upplevelser, och positiva energier, och tänka och tro att så länge någonting är positivt inom mig själv så är det bra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att, bara för att någonting är positivt inom mig, behöver inte detta betyda att punkten i sig självt faktiskt har positiva utflöden och konsekvenser; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se på verkligheten bakom saker och ting, och inte låta mig själv bli besatt av upplevelser, av känslor, och av positiva reaktioner, och tro att bara för att dessa reaktioner är positiva så har de en positiv verkan på min direkta miljö; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att överskatta positiva reaktioner istället för att se dessa reaktioner som vad de är; nämligen energier som inte assisterar mig i att förbli HÄR med och som min kropp – här i och som detta andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att det är inte ”jag” som är positiv så att säga, runtomkring människor, utan att detta är ett automatiserat och förprogrammerat system som dyker upp inom mig, och som helt enkelt säger till mig hur jag borde uppleva mig själv, som jag sedan lever ut i tron att det är jag; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv ta ett djupt andetag, och föra mig själv tillbaka hit; och att se, inse, och förstå att jag inte behöver hålla fast vid vad mitt sinne föreslår till mig att jag ska vara – utan att jag i lugn, och ro kan släppa taget och fortfarande vara kvar här – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att sinnet endast har makt, och endast har kontroll, när jag överlåter min makt, och min kontroll till sinnet – och låter sinnet styra mig, och bestämma över mig

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i en reaktion av att uppleva mig själv fulländad, komplett, och helt runtomkring människor i min värld, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att denna positiva energi inte är jag utan är ett automatiserat system som dyker upp inom mig för att skörda substans från min mänskliga fysiska kropp; således åtar jag mig själv att andas och inte låta mig själv medverka i eller uttrycka mig själv från denna positiva känsla, och energi

När jag märker att jag upplever mig själv besatt och ”sprutande” av  denna positiva energi, och att jag känner det som om jag ”bara inte kan hålla tillbaka den” då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att jag i detta ögonblick låter mig själv vägledas av sinnet, och att denna positivitet faktiskt inte är jag så att säga, utan är just ett system, och att det finns konsekvenser av att jag medverkar i och som denna s.k. positiva upplevelse; således åtar jag mig själv att andas igenom denna upplevelse, att stabilisera mig själv här – och att uttrycka mig själv i enhet och jämlikhet med och som min mänskliga fysiska kropp – och vara ärlig mot mig själv här

Enhanced by Zemanta
Advertisements

Dag 213: Socialitetskaraktären – Problem/Lösning/Belöning (Del 7)

Idag är det sju dagar sedan jag började skriva ut socialitetskaraktären – och idag ska jag sammanfatta och gå igenom vad jag har kommit fram till i mina skriverier, i min självförlåtelse, och mina självåtaganden. Detta ska jag göra i strukturen av problem/lösning/belöning.

Jag ska alltså visa vad som är problemet med socialitetskaraktären. Sedan visa på vad som är lösningen till dessa problem, och därefter vad belöningen är för att korrigera och ändra på dessa problem.

Problem

Problemet med att leva, och medverka i och som socialitetskaraktären är att jag inte är här med mig själv – och inte låter mig själv uppskatta min omgivning, uppskatta detta ögonblick här med min kropp – utan istället är jag inne i mitt sinne jagandes efter att få bli socialt erkänd.

Men jag blir aldrig socialt erkänd, i vart fall inte till den nivå jag önskar. Och om jag någonsin hamnar i en position av att bli accepterad av några människor, då känner jag det som om jag måste bli mer accepterad, mer erkänd, och mer omtyckt – alltså är socialitetskaraktären ett begär efter att få bli socialt accepterad som är otröstligt och som inte leder mig någon vart. Detta är ytterligare ett problem, att socialitetskaraktären inte leder mig framåt, till expansion, och till ett bättre jag – utan socialitetskaraktären leder mig endast i cirklar där jag söker efter samma sak om och om igen; att få bli accepterad, omtyckt och älskad.

Lösning

Lösningen på problemet är att ge mig själv acceptans, kärlek, och erkännande – och sluta söka efter det utanför mig själv. Således – är lösningen att vända min sökande efter andras erkännande – inåt mot mig själv – och istället börja söka efter mitt eget erkännande, vilket jag behagligt nog inte behöver söka efter – eftersom det är någonting jag kan ge till mig själv i varje andetag utifrån något så enkelt som ett beslut.

Lösningen är alltså inte att försöka bli accepterad – och kämpa ännu hårdare för att nå en stark social position – utan det är att ge upp denna kamp för social överlägsenhet, och istället lära känna mig själv – och vara som den där vännen till mig själv som jag alltid tyckt att jag inte haft.

Belöning

Belöningen av att applicera lösningen av att leva självkärlek, självacceptans, och själverkännande – är att jag äntligen kan slappna av, och låta mig själv leva i varje ögonblick – och vara medveten om varje liten detalj – och varje litet andetag – och äntligen sluta hoppas på att en dag ska allt bli ”perfekt” – och istället leva perfektion här med mig själv i varje andetag.

Belöningen är att jag tar tillbaka min makt att bestämma över hur jag ska uppleva mig själv – och att jag tar tillbaka min makt att älska, och tycka om mig själv – och vara tillfredställd och fullständigt nöjd med endast min kärlek – och mitt erkännande av mig själv.

Sammanfattande vlog

Till sist vill jag dela med mig av en vlog som jag gjort på engelska i vilken jag sammanfattar och går igenom de punkter som jag funnit då jag arbetat med socialitetskaraktären.

 

Enhanced by Zemanta

 

Dag 189: Tillmötesgående-karaktären

Problem

När jag befinner mig bland andra människor kan jag ibland bli väldigt engagerad i hur jag antar att andra människor verkar uppfatta mig, och detta kan distrahera mig och göra mig rädd och nervös.

Ett skolexempel är följande – jag beger mig in i en situation bland människor och där finns några som jag träffat tidigare. De verkar inte lägga märke till mig, och då börjar jag bli nervös för om jag ska säga hej till dem, eller inte – och om jag inte gör det – kommer de då att tycka att jag är ovänlig, och inte längre vilja vara runtomkring mig?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara nervös, och rädd för att jag inte ska kunna läsa av andras reaktioner, och i varje ögonblick vara socialt tillmötesgående och få andra människor att känna sig själva glada, och omhändertagna runtomkring mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fokusera, och tänka på vad andra känner och tycker – vad andra tror och tänker – istället för att fokusera på mig själv – och på att leva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se det som mitt uppdrag, och som en del av min karaktär att alltid vara uppmuntrade och ge människor runtomkring mig en trevlig upplevelse – där de känner sig sedda, uppmärksammade, och väl bemötta – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag agerat, och levt på ett sådant sätt att någon skrattat – eller spruckit upp i ett leende runtomkring mig – att då känna mig själv positiv, och tänka att ”det där det gjorde jag verkligen bra!”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera kontakter med andra människor såsom ett spel – någonting som jag måste prestera i och visa mig själv som en vinnare i – så att jag därmed ska kunna få andra att lägga märke till mig, känna igen mig, och börja tycka om mig – så att jag ska kunna bygga ett varumärke med mig själv i min omvärld och på vis bygga upp ett kontaktnät som jag kan använda mig av för att överleva – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas och ta mig själv tillbaka och interagera med andra utan någon baktanke – och utan någon idé om vad jag måste göra för att ”prestera”

Lösning

Lösningen på detta problem är att sluta planera och försöka förbereda mig själv och hur jag ska leva – och sluta tänka på vad jag borde göra, och vad jag inte borde göra – och istället bara leva och uttrycka mig själv runtomkring människor – och låta mig själv ha roligt.

När jag går in i en dylik situation ska jag alltså andas och inte låta mig själv bli rädd – utan lita på mig själv och röra mig själv – och om jag går förbi personen och säger hej – då gör jag det – men det finns ingenting som säger att jag måste göra det – utan det är helt enkelt någonting som sker som ett uttryck av mig själv utan att jag förbereder någonting. Och oavsett vilket svar jag får tillbaka så förblir jag stabil inom och som mig själv.

Lösningen är alltså att jag slutar leva för att få bli omtyckt av andra – och att jag istället lever för och som mig själv här.

När jag märker att jag upplever mig själv nervös och rädd för att jag inte ska kunna läsa andras reaktioner – och vara socialt tillmötesgående – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det finns inget faktiskt jag kan förlora genom att inte skapa ett anseende hos andra av att vara en positiv människa – utan jag kommer fortfarande vara kvar här även om andra inte tycker om mig; således åtar jag mig själv att sluta oroa mig själv för vad andra tycker om mig och istället koncentrera mig själv – och fokusera på att leva och uttrycka mig själv här

När jag märker att jag tänker, och tycker att det är mitt uppdrag – och att det ingår i min karaktär att alltid vara uppmuntrande – och ge människor runtomkring mig en trevlig upplevelse – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det är inte mitt uppdrag att vara någonting för andra – utan det är mitt uppdrag att leva och vara mig själv; således åtar jag mig själv att fokusera på att leva och uttrycka mig själv här och inte oroa mig själv för vad jag borde vara, eller inte borde vara

När jag märker att jag ser interaktionen med andra människor som ett spel – som jag måste prestera i och visa mig själv som en vinnare i – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det finns inget spel – och det finns ingenting jag måste bevisa för att kunna älska mig själv – det finns ingenting jag måste vinna för att älska mig själv – utan jag kan således låta mig själv förlora och istället fokusera på att interagera med andra människor här såsom mitt andetag – i enhet och jämlikhet med min mänskliga fysiska kropp

Belöningen

Belöningen med att ändra mig själv – och börja leva för mig själv istället för andra är att jag i dessa situationer blir stabil – och att jag istället för att oroa mig själv för vad andra tycker om mig istället kan fokusera på att uttrycka mig själv, och ha roligt – och ta tillvara på detta ögonblick här i denna fysiska verklighet – detta andetag jag har här tillsammans med mig själv.

130: Oskrivna Regler Och Rädsla

Självskriverier

Igår när jag var ute och körde taxi lyckades jag med att plocka upp fel kund, och istället för att plocka upp den kunden jag hade i uppdrag att köra, plockade jag upp en kund som en annan chaufför hade i uppdrag att köra.

När detta uppdagades blev jag genast nervös, och rädd, och tankar om att förlora mitt arbete, eller att jag skulle bli bestraffad åkte förbi i mitt huvud. Jag kände, och tyckte även att det var ett misslyckande från min sida att jag inte tagit rätt kund, och att jag borde ha koncentrerat mig själv mer, och gjort det.

Lite samma upplevelse kan jag också ha i trafiken, när det verkar som andra människor blir arg, eller uppretade på sättet jag kör. Då upplever jag också mig själv rädd, och börjar tänka på att sättet som jag körde på var dåligt, ett misslyckande, och att jag borde kört på ett annorlunda och mer effektivt sätt.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, och nervositet när andra blir arga på mig – eller när jag gjort någonting som jag tycker är fel, och dåligt – och bli rädd att jag ska bli bestraffad, eller att någon ska skrika, och gasta åt mig riktigt högt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädsla inför att få reprimander – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att så fort jag gjort något fel, att genast uppleva mig själv rädd, nervös och ängslig, och börja fundera på vad som kan hända mig i framtiden på grund av detta misstag jag gjort

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, nervositet och rädsla inför att göra misstag – och inför att inte vara effektiv i att ta beslut som andra människor tycker är rätt – i rädslan att andra människor ska bli arga på mig, och ska undvika mig eftersom de tycker jag är värdelös, och inte har något syfte i deras liv – eftersom jag hela tiden gör saker och ting fel

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara oroad för att andra människor inte ska tycka att jag är duktig, effektiv, disciplinerad, och korrekt i allt jag gör – i rädslan att människor ska bli arga på mig, och tycka att någon annan är bättre än vad jag är – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i detta frukta, och känna ångest för att människor ska börja prata bakom min rygg – och ska tycka att jag är en dålig och värdelös människa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädsla inför att mitt beteende, och såsom jag uttrycker mig själv ska få andra människor att reagera, och börja prata om mig i hemlighet – och prata om mig genom att säga att jag är korkad, dum, att jag inte kan någonting, att jag är ineffektiv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att samtidigt hoppas på motsatsen – och vilja, och önska att människor ska prata om mig såsom att jag är effektiv, stark, intelligent, har framåtanda, och är duktig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån andra människors reaktioner, tankar, upplevelser – och tro att det är viktigt att jag hela tiden tänker på att vara i god dager hos andra människor – och röra mig, prata, och uttrycka mig själv på ett sådant sätt att andra människor får en positiv reaktion och upplevelse när de är i min närhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att människor i min omvärld ska reagera positivt på mig – i tron att om människor reagerar i någon slags negativ upplevelse gentemot mig, att detta då beror på mig – och att det beror på att jag är värdelös, och att jag borde leva på ett annat sätt – istället för att se, inse och förstå att min upplevelse av och som mig själv är definierad, och skapad av mig själv – vilket andras negativa upplevelse av sig själva också är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara orolig, rädd och nervös för att jag inte följer oskrivna sociala regler, och för att jag inte i varje ögonblick agerar på ett sådant sätt att andra människor känner sig positiva runtomkring mig, och som att jag är en tillitsfull, och laglydig människa – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att reagera i rädsla, nervositet och ångest så fort jag bryter någon slags social norm, eller gör någonting som andra beaktar som dåligt, och negativt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, rädsla, och nervositet inför att bli utsatt för bestraffning – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, och rädsla inför att bli utstött ur samhället, och sedd, och definierad som en utböling som inte hör hemma i samhället bland alla andra normala människor – eftersom jag inte kan följa reglerna korrekt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, rädsla, och nervositet inför att jag inte kan följa reglerna i mitt vardagliga liv – såsom sociala normer, eller lagar – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att reagera i ångest, nervositet och rädsla så fort jag av misstag råkar bryta mot någon sådan lag eller regel – och genast gå in i fruktan för vad det är som kommer hända med mig, och för vad andra människor kommer tycka och tänka om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädsla inför konflikter, och inför att jag ska bli påhoppad, och attackerad av människor, eftersom de är arga och frustrerade för att jag inte effektivt följt någon slags oskriven social regel

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, rädsla, och nervositet – när jag tycker det verkar som att någon är frustrerad på mig, och tycker att jag har begått ett misstag – och detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när någon är frustrerad, att genast ta det personligt, och uppleva det som att det är något slags personligt fel som jag gör, vilket är anledningen till varför den andra människan reagerar – istället för att se, inse och förstå att det endast handlar om hur den andra människan reagerar inom sig själv, utifrån vad denna människan definierat såsom korrekt, inkorrekt, och beslutat sig att bli arg på

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt när andra är arga, och tänka att det måste vara någonting som jag har gjort fel, som är grunden till varför den andra människan är arg, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och uppleva, att jag genast måste göra någonting som får den andra människan att bli glad, och känna sig själv tillfreds, så att jag kan ta tillbaka min synd – och återbetala det onda jag tydligen gjort mot den andra människan

Självåtaganden

När jag tycker mig själv se att någon blir arg på mig, och jag reagerar i ångest, och nervositet – stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag inser, ser och förstår att min reaktion har sin grund i att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för oberäknelighet, och rädd för just uttrycket av och som ilska – således åtar jag mig själv att i detta ögonblick andas, och stå stabil i och som min kropp – och inte gå in i eller skapa någon upplevelse eller reaktion av ögonblicket

När jag gör ett misstag som andra människor sagt till mig att jag inte får göra – och som jag vet att andra människor kanske kommer bli arga om de får reda på, och jag därmed reagerar i ångest, nervositet, och rädsla inför att få en reprimand – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag inser, ser och förstår att min upplevelse och reaktion av mig själv har sin grund i att jag tillåter och accepterar mig själv att ta en reprimand personligt, och att se andras ilska såsom någonting som definierar mig, och säger till mig vem jag är; således åtar jag mig själv att inte ta en reprimand personligt, och inte se en reprimand, eller någons ilska – såsom någonting som säger någonting om mig – utan jag ser istället att det är den andra människans inre värld som reprimanden och ilskan kommer från och inte någonting som har att göra med vem jag är

När jag ska ta ett beslut som jag vet kommer inverka på andra människor, och om jag gör fel beslut ha effekter som inte kommer vara uppskattade av människor i min omgivning – och jag börjar uppleva ångest, rädsla, och nervositet för att göra fel beslut – stoppar jag mig själv genast, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag inser, ser och förstår att min upplevelse är baserad på rädslan för att en annan ska bli arg på mig – i tron att ilska är någonting farligt, som jag måste undvika och försvara mig själv mot, när det faktiskt är fullständigt ofarlig; således åtar jag mig själv att ta ett beslut utan rädsla, och ångest för hur andra ska reagera på mitt beslut – i förståelsen om att om en annan är arg och frustrerad har detta ingenting att göra med vem jag är inom och som mig själv

När jag märker att jag är oroad för att andra människor inte ska tycka att jag är bra på någonting jag gör, eftersom jag är rädd för att de ska tycka att någon annan är bättre – stoppar jag mig själv genast, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag inser, ser och förstår att denna rädslan, och ångesten är baserad på en idé, och tro inom mig själv att jag måste bevisa mig själv inför andra för att kunna leva, och uppleva mig själv såsom stabilitet här; således åtar jag mig själv att inte söka efter andras erkännande, och inte försöka bevisa att jag är tillräcklig för någon annan – utan jag åtar mig själv att istället bevisa mig själv här för och som mig själv – en och jämlik

När jag märker att jag är rädd, nervös, och upplever mig själv underlägsen andra människor, eftersom jag fruktar att de ska tycka att jag är ineffektiv, korkad och dum, och prata bakom min rygg senare om hur lite de tycker om mig – stoppar jag mig själv genast, jag tar ett djupt andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag inser, ser och förstår att denna upplevelsen inom och som mig själv är baserad, och grundad utifrån en tro att vad andra människor tycker och känner om mig är viktigt, och är någonting jag konstant måste vara medveten om – i tron att hela mitt egenvärde är baserat på vad andra människor tycker om mig; således åtar jag mig själv att i varje ögonblick sluta att definiera mig själv utifrån vad jag tror att andra människor tycker om mig, och jag åtar mig själv att istället leva och uttrycka mig själv här – i och som självtillit

När jag märker att jag inom mig själv definierar mig själv utifrån andra människors reaktioner, tankar och upplevelser, och att jag försöker forma mig själv – och uttrycka mig själv utifrån dessa upplevelserna – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag inser, ser och förstår att min upplevelse – och applikation – är skapad utifrån en idé att andra människor är överlägsna och bättre än mig – och att hela min varelse är i ett konstant behov av att ha andra människors affirmation för att kunna fungera normalt; således åtar jag mig själv att leva och uttrycka mig själv här i och som andetaget – och inte söka efter erkännande av andra människor, och inte definiera mig själv utifrån andra människor

När jag märker att jag reagerar genom att uppleva mig själv i och som negativitet, när andra människor blir arga på mig – och jag tänker att andra människor blir arga på mig för att jag är värdelös, och urusel – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag inser, ser och förstår att det faktum att någon annan är arg inte säger någonting om vem jag är inom och som mig själv, och inte betyder att jag är värdelös eller urusel; således åtar jag mig själv att andas – och att vara densamma inom och som mig själv oavsett vad slags reaktion någon annan har och lever som dem själva

När jag märker att jag reagerar i ångest, nervositet, och rädsla för att jag inte följer oskrivna sociala regler – och för att jag därigenom får andra människor att inte känna sig positiva och glada runtomkring mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna rädslan, och ångesten som kommer upp inom mig är baserad, och grundad på en idé av mig själv såsom underlägsen i jämförelse med andra människor – och en tro att jag måste ha andra människors erkännande för att kunna fungera effektivt i och som denna världen; således åtar jag mig själv att stå upp här i och som varje ögonblick – och leva som mitt andetag – vilket innebär att jag förblir densamma – här – tyst och stabil – oavsett vad slags respons jag möter utifrån

När jag märker att rädsla dyker upp inom mig själv för att bli utstött ur samhället, och sedd, och definierad som en utböling som inte hör hemma i samhället bland andra normala människor – stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att denna upplevelse grundar sig själv i en tron att jag måste ha andra människor bakom mig – som backar upp min persona, och karaktär såsom att vara ”okej” och ”normal” – och om jag inte har denna typ av uppbackning – att jag då är värdelös, och fullständigt urusel; således åtar jag mig själv att istället för förvänta mig, och önska mig uppbackning av andra – att istället i och som varje ögonblick backa upp mig själv genom att andas effektivt här i och som min kropp – och inte skapa en upplevelse av och som mig själv av att vara underlägsen när jag tror, och misstänker att andra människor ser ner på mig

När jag märker att jag råkar bryta mot någon oskriven, eller skriven regel – och jag i detta reagerar i ångest, nervositet, och rädsla – stoppar jag mig själv genast, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag inser, ser och förstår att det är fullständigt onödigt att låta rädsla existera inom och som mig själv, eftersom rädsla inte på något sätt hjälper mig att leva – dirigera – och styra mig själv effektivt här i och som varje ögonblick; således åtar jag mig själv att dirigera mig själv här – och hantera de ögonblick som dyker upp här genom att andas, och förbli stabil inom och som mig själv – och uttrycka mig själv utan någon slags emotionell upplevelse

När jag märker att rädsla kommer upp inom mig inför att jag ska hamna i en konflikt, inför att jag ska bli påhoppad, eller inkörd i ett hörn – stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det i realiteten inte finns någonting att frukta, eller vara rädd för vad det gäller en konflikt, eller att bli påhoppad, eller att bli inkörd i ett hörn – eftersom när jag är här som andetaget finns ingenting att förlora, och ingenting att vinna – utan endast mig själv här som min kropp, och jag talar här som min kropp en och jämlik; således åtar jag mig själv att andas, och vara stabil här i och som mitt andetag – och inte frukta, eller försöka undvika konflikten – utan helt enkelt lita på mig själv här som andetaget, och att jag kommer effektivt, och utan några krussiduller att dirigera konflikten

När en annan blir arg, och frustrerad – och jag märker att jag tar detta personligt genom att reagera, uppleva skuld, och uppleva mig själv underlägsen den andra människan – stoppar jag mig själv genast, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och i detta ser, inser och förstår jag att det finns absolut ingenting att ta personligt, eftersom inget av den ilskan som den andra människan känner handlar, eller är om mig – således finns det ingenting att kämpa för, eller slåss för, eller försvara mig mot – eftersom ingenting i grund och botten handlar om mig; således åtar jag mig själv att förbli stabil här i och som andetaget – att stoppa alla tankar inom mig som inseminerar att jag på något sätt blivit degraderad, eller missbrukad – och jag åtar mig själv att stå upp och uttrycka mig själv här som min kropp en och jämlik

När jag märker att jag tar det personligt att någon annan är arg, och att jag därför genast måste göra någonting som får den andra människan att bli glad, och tillfreds – stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag inser, ser och förstår att det finns ingenting som jag behöver, eller inte behöver göra – eftersom ilskan, och frustrationen den andra människan upplever inte är formulerad, och skapad av mig – utan av den andra människan – och således åtar jag mig själv att helt enkelt förbli här – stabil – och tyst i och som mitt andetag – och röra mig själv här som min kropp i och som självtillit och utan att på något sätt tro att jag måste eller bör göra andra människor positiva och ta dem ut från deras negativa upplevelser

Dag 129: Att Skratta Obehindrat

Självskriverier

Idag har jag bemärkt hur jag i vissa ögonblick när jag skrattar upplever mig själv obekväm – jag spänner min kropp, och känner ångest komma upp i mitt bröst – detta händer framförallt i ögonblick när det även är någon annan som skrattar.

Anledningen till varför jag reagerar i ångest är för att jag är rädd att om jag slutar skratta, eller om jag skrattar åt någonting som den andra personen inte tycker är roligt, att denna då ska tycka illa om mig. Så i grund och botten är jag rädd för att inte bli omtyckt.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag skrattar, att då vara orolig och nervös för att andra inte ska tycka det jag skrattar åt är roligt, eller att jag inte ska tycka det andra skrattar åt är roligt – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att skratta ovillkorligt, och vara avkopplad i min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när någon annan säger någonting som de själva skrattar åt – att då i det ögonblicket känna det som att även jag måste skratta åt vad de skrattar åt, eftersom annars kanske de tror att jag verkar ovänlig, eller ointresserad av dem – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spänna mig själv, och inom mig själv uppleva ångest, och nervositet för att jag inte ska bli omtyckt av den andra människan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att relatera skratt till ångest, och nervositet – och göra det till en automatisk reaktion inom och som mig själv – att när jag skrattar – att då uppleva ångest

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva mig själv obekväm när andra skrattar i min omgivning – i rädslan att dessa människor skrattar åt mig, åt någonting som jag gjort fel – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt när andra skrattar, och genast tänka att det är jag som har gjort någonting genant, eller skamligt – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att andas, slappna av och föra mig själv tillbaka hit till andetaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara obekväm med att skratta avslappnat, och högljutt tillsammans med människor – eftersom jag tänker, och tror att mitt skratt låter konstigt, och är onaturligt – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att acceptera mig själv som mitt skratt – och skratta obehindrat, och ovillkorligt – och utan att vara nervös för hur jag kommer att bli uppfattad av andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag tror, och antar att andra drar ett skämt – att tro att de då vill att jag ska skratta åt dem, och tycka deras skämt är roligt – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, och nervositet inför att om jag inte skrattar åt en annans skämt – eller vad jag tror är en annans skämt – att de då kommer tycka illa om mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte slappna av, och låta mitt skratt komma naturligt, eller inte alls – och inte vara orolig för huruvida andra tycker att jag borde skratta, eller inte borde skratta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva en ångest, och en press när andra skrattar åt någonting som jag har sagt – eftersom jag känner, och upplever att jag måste fortsätta att vara rolig, och säga saker som andra kan skratta åt – i tron att om jag inte är rolig, och säger saker som andra skrattar åt – att jag då är misslyckad, värdelös, och mindre värd än vad jag hade varit om jag hade haft någonting mer roligt att säga – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att skämta, och skoja med andra naturligt, och utan att ha ett bakomliggande syfte att vara rolig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara mån om, och känna ett behov av att andra människor ska tycka bra om mig – och att andra människor när de är i min omgivning ska se, och definiera mig såsom en positiv människa – som sprider ett positivt ljus överallt – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv – att när jag är med andra människor – att slappna av och vara mig själv, och inte försöka visa någonting som jag inte är – och inte försöka bevisa mig själv såsom en ovanligt omtyckt, och populär människa – utan istället helt enkelt ta det lugnt och vara mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas när jag skrattar – och när jag märker att jag reagerar i ångest, och nervositet – att då inte oroa mig själv för att andra ska se denna ångest och nervositeten – och för att andra ska definiera mig som underlägsen, eftersom jag upplever diverse emotionella reaktioner – utan istället uttrycka mig själv här – en och jämlik – och andas lugnt, och djupt – och på så vis ta mig själv tillbaka till stabilitet – och tystnad här såsom min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag befinner mig i sociala sammanhang tillsammans med andra människor – att istället för att vara avslappnad, lugn och stabil inom och som mig själv – att börja oroa mig själv för att jag inte är tillräckligt sedd, tillräckligt hörd, och tillräckligt omtyckt – och genom att medverka i denna typen av tankar – skapa en ångest, och nervositet inom mig själv, och tänka att ”jag måste göra någonting” för att på så vis skapa fler kontakter – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att slappna av, att ta ett djupt andetag och att interagera med andra människor HÄR – utan att ha några krav på mig själv om hur mycket uppmärksamhet jag ska få, hur många människor jag måste prata med, vilka människor jag måste prata med – utan istället helt enkelt vara lugn och bekväm inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte öva mig själv på att i varje ögonblick vara lugn, och bekväm med mig själv – och att andas effektivt, och varje gång jag märker nervositet – och ångest dyka upp inom mig – att då stoppa mig själv, att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit till andetaget – och att applicera mig själv här såsom min mänskliga fysiska kropp en och jämlik, och således sluta att jag efter att försöka vara någon annan – försöka få erkännande – försöka bli sedd – och istället acceptera mig själv och vara nöjd med mig själv och sluta jaga begär som ändå inte är på riktigt

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att när jag skrattar, och när andra skrattar – att sluta oroa mig själv för vad andra tycker om hur jag skrattar, och för vad jag tror att andra tycker om hur jag skrattar – och istället åtar jag mig själv att vara här i och som ögonblicket av skratta – en och jämlik med min mänskliga fysiska kropp – och således sluta förstöra ögonblicket av skratt genom att tänka, och medverka i och som emotionella upplevelser

När en annan skrattar, och jag märker att jag inom mig själv börjar tänka att ”jag måste skratta när en annan skrattar, för annars kanske den andra tycker illa om mig” – då stoppar jag mig själv, och andas – och jag inser att jag i detta ögonblick kompromissar mig själv att existera i och som nervositet, och ångest, inför vad andra ska tycka om mig – istället för att uttrycka mig själv här ovillkorligt – och således åtar jag mig själv att uttrycka mig själv här ovillkorligt, och sluta vara orolig, rädd och nervös för huruvida någon möjligen kommer tycka illa om mig för att jag inte skrattar när jag tror att de skämtar om någonting

Jag åtar mig själv att inte uppleva, och definiera skratt såsom ångestfyllt och obekvämt – och när jag skrattar åtar jag mig själv således att koppla av, och att andas djupt och effektivt, och att stoppa alla tankar, och upplevelser inom mig själv

Jag åtar mig själv – att när jag skrattar med andra människor, högljutt och obehindrat – och jag inom mig själv märker att självfördömanden kommer upp inom mig där jag definierar mitt skratt såsom konstigt, och onaturligt – att då genast stoppa mig själv, och ta ett andetag – och i detta föra mig själv tillbaka hit – och jag inser att jag i detta ögonblick medverkar i och som en ångest, och nervositet baserad på självfördömande som har till konsekvens att jag förtrycker mig själv – således åtar jag mig själv att stoppa dessa självfördömande upplevelserna, och tankarna – genom att andas effektivt här – och jag åtar mig själv att istället uttrycka mig själv obehindrat, utan rädsla, och utan någon typ av nervositet – och förtryckande av och som mig själv

Jag åtar mig själv att – när en annan drar ett skämt – och jag märker att tankar kommer upp inom mig själv om hur jag oroar mig för att om jag inte skrattar, eller erkänner den andra människan som rolig, och trevlig – genom att t.ex. le – att denna då kommer tro att jag är avvisande inställd, och att jag inte är en vänlig människa, och den andra då inte kommer tycka om mig – att genast stoppa mig själv, att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och jag inser att jag i detta ögonblick medverkar i och som självfördömande, och ångest – som har till konsekvens att jag förtrycker mig själv, och kompromissar mig själv med grunden i att jag inte kan acceptera mig själv utan att veta att en annan tycker om mig; och således åtar jag mig själv att acceptera mig själv, och erkänna mig själv som tillräcklig, och god nog – och därmed ge upp mitt sökande efter att ”få bli någon” och ”vara någon” i detta livet – och istället tillåta och acceptera mig själv att vara mig själv

Jag åtar mig själv att när jag skojar, och uttrycker mig själv genom ord som andra sedan skrattar åt, och tycker är roliga – och jag då märker att jag börjar oroa mig själv, och tänka att ”de kanske inte kommer tycka jag är något rolig mer efter detta” – att genast stoppa mig själv, att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – jag ser, inser och förstår att dessa tankar, och rädslor som kommer upp inom mig har sin grund i att jag inte tillåter och accepterar mig själv att acceptera mig själv, och att leva egenvärde som själv – således åtar jag mig själv att leva egenvärde, självtillräcklighet, och självacceptans – och således inte oroa mig själv för att andra inte kommer tycka att jag är rolig mer

Jag åtar mig själv – att när jag befinner mig i sociala sammanhang – och då börjar tänka, och uppleva det som om att jag måste visa mig själv på mitt yttersta, och jag måste ge ett sken av att jag är lycklig, jag är effektiv, rolig, och populär – i tron att om inte andra tycker, och tror att jag är detta – då är jag värdelös – att genast stoppa mig själv, att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – jag ser, inser och förstår att denna upplevelsen, och tanken har sin grund i att jag inte tillåter och accepterar mig själv att acceptera mig själv, och värdesätta mig själv – således åtar jag mig själv i det ögonblick acceptera mig själv, och leva egenvärde – genom att uttrycka mig själv naturligt och utan att försöka vara någonting jag inte är – och helt enkelt vara mig själv

Jag åtar mig själv att när jag skrattar – och jag märker att diverse reaktioner kommer upp inom mig av ångest, rädsla, och nervositet – och att jag i då blir nervös, och rädd för att andra ska se dessa reaktionerna och fördöma mig – att genast stoppa mig själv, att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och i detta åtar jag mig själv att lugna ner mig själv, och att komma tillbaka till min kropp – eftersom jag inser att vad jag gör att är att jag hetsar upp mig själv i rädsla, och ångest – eftersom jag är orolig för vad andra tycker om mig – således åtar jag mig själv att sluta oroa mig själv för vad andra tycker om mig och istället vara här avslappnad, och lugn med och som min kropp – såsom mitt andetag – här

Jag åtar mig själv – att när jag är i sociala sammanhang, och jag märker att tankar börjar komma upp inom mig där jag oroar mig själv för att jag inte pratar med tillräckligt många – för att jag inte gör mig själv tillräckligt sedd – för att jag inte har tillräckligt med kontakter, kompisar, och för att jag inte gör tillräckligt mycket – att stoppa mig själv, ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och jag ser att vad jag gör är att jag existerar i och som en rädsla för att inte vara accepterad, och omtyckt av andra – och att jag baserar mitt egenvärde på huruvida jag tror mig själv vara accepterad och omtyckt av andra – således åtar jag mig själv att leva egenvärde, och självacceptans här – genom att röra mig själv med andra, kommunicera med andra, interagera med andra – ovillkorligt – här som mitt andetag – där jag inte söker efter att få bli någon – utan att jag istället tillåter mig själv att vara någon – som mig själv – här i varje andetag

Jag åtar mig själv att öva mig själv på att i varje ögonblick fokusera på – och hänge mig själv till det som är relevant, och viktigt – vilket är att på alla sätt och vis stoppa mig själv såsom sinnet – och föra mig själv tillbaka hit till denna fysiska verklighet – och i detta leva och uttrycka mig själv en och jämlik med min mänskliga fysiska kropp – fullständigt tyst, och stabil inom och som mig själv i varje ögonblick

Dag 87: Drömmarnas Värld Del 4 – Frihet!

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att drömma om att vara fri att göra vad jag vill – och leva ett liv utan att ta ansvar, att leva ett liv utan åtaganden – att leva ett liv utan något som helst jag bryr mig om där jag bara kan göra vad jag vill utan några som helst konsekvenser; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att denna världen såsom den ser ut idag – är en konsekvens av människans jakt på sin egen personliga frihet – där ingenting annat betyder någonting än den egna personliga friheten

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga ett bättre liv – ett liv som är mer än mitt nuvarande liv – ett liv som är roligare än mitt nuvarande liv – och således alltid existera inom och som en dröm och längtan där jag hela tiden vill någon annanstans – och jag vill uppleva någonting annat – och jag vill bli någonting annat – och göra någonting annat – och därför aldrig tillåta och acceptera mig själv att uppleva och lära känna detta ögonblick här som är här i detta andetaget – som jag lever här en och jämlik med och som min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte döda alla drömmar inom och som mig själv – att inte döda all längtan, och alla projektioner om en framtida lycka – och allt hopp om att mitt liv ändå ska bli bra, och att jag ska få leva ut och känna några av de begär, och önskningar jag ackumulerat inom och som mig själv genom att tänka; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta mig själv tillbaka hit, och möta verkligheten såsom den ser ut här – och gå i denna verklighet en och jämlikt – och inte tillåta och acceptera mig själv att fly bort från de konsekvenser jag skapat genom att gå in i och skapa drömmar och önskningar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att drömma om min frihet, och min lycka – när jag tydligt ser konsekvensen av att jag bara bryr mig om mig själv i hur världen fungerar, och ser ut – där mer än hälften av jordens människor lever utan mat, och utan vatten – och något som helst stöd från resten av jordens invånare – eftersom de är fullt upptagna med att bara bry sig om sig själva; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva och uttrycka mig själv här i enhet och jämlikhet med min mänskliga fysiska kropp – och lära mig bry mig om min kropp, och därmed lära mig att bry mig om denna fysiska existens i sin helhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte bry mig om denna fysiska existens i sin helhet, och lära känna denna fysiska existens i sin helhet – och inse, se och förstå hur mycket jag faktiskt har missat genom att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara här, i och som min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter någonting mer än mig själv, i tron och idén att jag inte är tillräcklig – och att någonting mer än mig existerar där ute, och att jag måste genom att tänka och fantisera på detta där ute, nå och uppnå detta där ute – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att frihet finns att få och uppleva där ute – och om jag spenderar tillräckligt mycket tid med att tänka på, och fundera på hur jag ska uppnå frihet där ute, att jag då faktiskt kommer uppleva frihet; istället för att se, inse och förstå att frihet är någonting som jag kan leva här i varje ögonblick – genom att göra mig själv fri från begränsningar i varje ögonblick – och leva här – en och jämlik med min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag måste ha andra människors erkännande att jag lever frihet, att andra människor måste titta på mig, och på mitt liv och inom sig själva tänka att: ”oj vad han är fri” – för att jag faktiskt ska kunna uttrycka och leva frihet som mig själv – istället för att se, inse och förstå att jag är kapabel att leva och uttrycka mig själv såsom frihet här i varje ögonblick, och att jag inte behöver någon annan att erkänna mig själv som frihet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, och definiera frihet såsom att ha mycket pengar – och tänka att frihet är möjligheten att konsumera hur mycket jag vill och utan att det finns någon ände till hur mycket, och vad jag kan konsumera; istället för att se, inse och förstå att detta är en väldigt begränsad idé av frihet – som faktiskt leder till det motsatta – att jag begränsar mig själv eftersom jag hela tiden är besatt av att konsumera, och faktiskt aldrig lever och uttrycker mig själv här såsom min mänskliga fysiska kropp – fri från begär, önskningar och drömmar

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att essensen av frihet är att verkligen vara fri – fri från allt – och således innebär frihet inte att jag ska få någonting, få uppleva någonting, eller känna någonting – utan att jag helt enkelt är fri från alla begär, önskningar och drömmar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv i vara rädd för att ta mig an åtaganden, och låsa upp mig själv i mitt liv – genom att åta mig en massa ansvar i min värld såsom vad jag ska göra, och hur jag ska leva i min värld – i rädslan för att jag då inte kommer kunna leva, och uttrycka mig själv såsom frihet; istället för att se, inse och förstå att frihet handlar inte om att vara fysiskt fri – utan om vem jag är inom och som mig själv – och hur jag står och lever i förhållande till denna världen – där faktisk frihet är när jag ger upp på alla begär, och önskningar i förhållande till denna världen och tillåter och accepterar mig själv att existera ovillkorligt i varje ögonblick här

Jag åtar mig själv att leva frihet som mig själv, och sluta söka frihet utanför mig själv – och sluta tro att frihet är någonting jag kommer att uppnå genom att konsumera, och köpa mer saker – och i detta åtar jag mig själv att inse, se och förstå att frihet är att vara fri från begär – fri från drömmar – och fri från personliga begär och istället leva här i enhet och jämlikhet med den mänskliga fysiska kroppen i varje andetag

Jag åtar mig själv att sluta söka efter mer, och sluta söka efter ”sanningen” och ”upplysningen” utanför mig själv; och istället ta all denna tiden och hänge den åt mig själv, och till att verkligen lära känna mig själv såsom en fysisk varelse – såsom en riktig människa som existerar och lever här i varje ögonblick och inte befinner sig i någon inre filmupplevelse av drömmar, önskningar och begär

Jag åtar mig själv att sluta längta efter, och drömma efter att få skapa mig själv ett normalt och medelmåttigt liv i denna världen, där jag accepterar denna världen som den är och sedan bara fokuserar på att hanka mig fram och försöka överleva; och istället åtar jag mig själv att leva för att förändra denna världen, och skapa denna världen till att bli bäst för alla på alla sätt och vis

Jag åtar mig själv att möta verkligheten, och att hantera, och dirigera de konsekvenser jag skapat genom att inte ta ansvar för och stå en och jämlik med denna världen såsom den existerar

Jag åtar mig själv att sluta drömma om min frihet, och min lycka, och min glädje – och istället åtar jag mig själv att leva ett lev för och som alla – och verkligen ge mig fan på att skapa en förändring som gör skillnad

Jag åtar mig själv att lära känna denna fysiska existens, att lära känna min kropp, och att lära känna mig själv – och att sluta söka efter någonting mer där ute – och istället inse, se och förstå att jag verkligen missat vad som är verklighet och substantiellt såsom vad som är här

Jag åtar mig själv att inse att jag är tillräcklig här och att jag inte behöver mer – och att jag inte behöver uppnå någonting eller uppleva någonting mer och bättre än mig själv här

Jag åtar mig själv att inse, se och förstå att jag inte behöver någon annan att erkänna mig såsom fri – eftersom jag kan leva och uttrycka mig själv såsom frihet här i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att sluta tro och tänka att jag måste konsumera och få nya upplevelser, nya känslor, nya saker för att kunna leva mig själv som fri – istället för att se, inse och förstå att frihet är att leva här såsom fri från begränsningar – och att inte vilja eller önska någonting mer än här – och således vara fri från ekorrhjulet av att alltid vilja nå dit istället för att leva här

Jag åtar mig själv att sluta vara rädd för att låsa upp mig själv, ta ansvar i min värld, och anta åtaganden i min värld – i rädslan att jag ska förlora min frihet – och jag inser, ser och förstår att frihet i sin essens handlar om vem jag är i förhållande till mitt liv – och till mig själv – och att frihet är att leva och uttrycka mig själv här utan att tillåta och acceptera mig själv att definiera och skapa mig själv utifrån vad som är här

Dag 61: Jakten På Drömmen

Innan du läser denna bloggen bör du läsa detta och detta, eftersom du kommer att förstå, och se mer tydligt exakt vad det är jag kommer beskriva, och utforska nedan.

Idag ska jag skriva om jakten på drömmen, vilket är jakten på den ultimata positiva upplevelsen, och i mitt liv har den jakten primärt utformat sig i begäret efter kändisskap, samt sex. Och mitt begär av att få vara känd har varit intimt sammankopplat med mitt begär mot sex, eftersom jag förstod att om jag skulle vara känd, skulle kvinnor också fatta tycke för mig lättare, och oftare än om jag inte var känd.

När började jag då leta efter den där stora positiva upplevelsen? Jag minns min tid i högstadiet; redan då hade jag en känsla om mig själv att jag skulle ”bli någonting mer” – jag skulle ”göra någonting mer med mitt liv” och jag skulle absolut inte bli sådär ”vanlig” som mina klasskamrater. När mina klasskamrater pratade om att skaffa ett jobb, och sedan slå sig till att ro och vara nöjda med sig själva så brann jag inombords efter någonting mer, eftersom jag ville att mitt liv skulle innehålla ”något speciellt”. Och jag kände mig under denna tid överlägsen mina klasskamrater, för jag visste att mitt liv skulle vara ”speciellt”.

Jag letade länge efter min nisch så att säga, där jag skulle kunna slå igenom och visa mig själv i världen. Tillslut bestämda jag mig för att gitarr fick duga, och jag skulle alltså bli en känd trubadur/låtskrivare – och jag började träna mig att spela gitarr, och skriva låttexter – tålmodigt och oavbrutet – träna, träna, träna; tills jag en dag faktiskt kunde spela gitarr, och skriva texter riktigt bra.

Jag gav alltså upp mitt liv, sunt förnuft, och enkelheten i att leva här i detta ögonblick, för att försöka uppnå den där känslan av positivitet, att uppnå ”drömmen”; och den främsta orsaken till detta var därför att jag fruktade att bli ”normal” – ”som alla andra” och att mitt liv skulle bli ”ointressant och tråkigt”.

Konsekvensen av min jakt blev att jag under min uppväxt aldrig lärde mig att leva ”det vanliga livet” – i vilket det krävs att man har ett ”vanligt jobb” och att man har en ”normal lön” – och p.g.a. av att jag sökte efter någonting mer, så lyckades jag inte etablera mig själv i pengasystemet, skapa en lön, och göra mig självständig, utan jag levde istället på mina föräldrars goda vilja; alltså det motsatte hände, mitt liv blev faktiskt stillastående, och tråkigt, eftersom jag inte tog till vara om de möjligheter som öppnades upp i min verklighet, utan jag ville istället hela tiden ha mer, och mer, och mer.

Detsamma hände i mina förhållanden – där jagade jag också hela tiden efter ”någonting mer” – konsekvens blev att mina förhållanden sakande substans, och innehåll, eftersom jag inte hängav mig till dem, och verkligen beslutade mig för att göra någonting av dem. Alltså slutade även här min jakt att få uppleva mer, den där ultimata positiva upplevelsen, i att det motsatta manifesterade sig; alltså ingenting.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga någonting mer, att vilja uppleva någonting högre, bättre, starkare, och aldrig vara nöjd med vad som är här i detta ögonblick, och vad som är fysiskt här manifesterat med mig, och på så sätt alltid missa den faktiska verkligheten som är här runtomkring mig varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga den ultimata positiva energiupplevelsen, och ge upp mitt liv, min förmåga att tänka klart, min förmåga att ta sunda och förnuftiga beslut, allt för att få uppleva, och känna mig själv uppladdad och positivt fylld med energi – istället för att se, inse och förstå att denna energi är innehållslös, och att jag genom att jaga denna energin aldrig kommer kunna skapa någonting i mitt liv som är av substans och innehåll

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att istället för att jaga energi, upplevelser, och känslor, att istället manifestera mig själv, och min verklighet en och jämlik med mitt åtagande att stötta mig själv, och min verklighet, och skapa förhållanden som är baserade på sunt förnuft och tillit och som har innehåll och substans

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se/känna och uppleva mig själv såsom att ”jag är på väg mot någonting större/mer” – istället för att se, inse och förstå att denna känsla och upplevelsen av mig själv inte är riktig, utan endast är en upplevelse som jag hittat på för att övertyga mig själv om att min jakt på den ultimata positiva upplevelsen är rättfärdigad, och värd sitt pris

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att den ultimata upplevelsen, är att känna mig hög på en positiv upplevelse, såsom en känsla av att jag är uppladdad och i ett tillstånd av fullständig orgasm – och leva för att manifestera denna upplevelse – istället för att se, inse och förstå att den ultimata upplevelsen är att leva här som mig själv, fysisk, stabil, och trygg i mig själv i varje ögonblick – självdirigerande och stabil och utan någon som helst fruktan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli en konsument, som alltid jagar efter en positiv känsla, efter en dröm, och en upplevelse av någonting mer, och jag förlåter mig själv att jag därigenom har tillåtit och accepterat mig själv att överge mitt ansvar gentemot min kropp, och denna fysiska existens – och att jag aldrig skapat någonting av egen vilja – utan alltid endast existerat för att konsumera, och för att få känna fler, och mer energier

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera för att få uppleva, känna, och ta del av positiva energier – och aldrig ta beslutet att leva för alla, och leva vad som är bäst för alla – och leva detta oavsett vad jag känner, eller upplever – och utan att vilja få någon upplevelse tillbaka, såsom en energi av att känna mig positivt laddad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att aldrig göra någonting utan att förvänta mig någonting tillbaka, såsom en positiv upplevelse, en energi, eller en känsla av att känna mig själv mer än, och på så vis helt ignorera mitt ansvar mot mig själv såsom min kropp, och min fysiska verklighet, och helt överge detta ansvar eftersom jag inte känner någon positiv känsla, i förhållande till att ta hand om, och bry mig om mig själv, min kropp, och direkta fysiska verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig att aldrig ta till vara på mig själv här – att inte se att det finns ingenting mer, det finns ingen dröm att uppfylla – utan att den enda drömmen som faktiskt finns, är verkligheten – och den är här precis framför min näsa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att mig själv, och min nuvarande verklighet för given, eftersom jag tänker att den i förhållande till min dröm ändå inte är någonting värd, eftersom min dröm kommer att vara så mycket bättre, och härligare – istället för att se, inse och förstå att min dröm inte finns, min dröm är inte verklig – utan det är en idé jag skapat i mitt huvud, och som jag tillåtit mig själv att bli helt besatt och kontrollerad av

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte göra och skapa mina visioner/drömmar i samklang med principen av vad som är bäst för alla, och i beaktande av vad som är verkligt, vad som är här, och vad som är funktionellt och praktiskt möjligt att skapa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka uppnå idéer i mitt huvud, istället för att se, inse och förstå att dessa idéerna som dyker upp i mitt huvud inte är riktiga, och de kan inte skapas här i denna fysiska verkligheten utan konsekvenser – därför slutar jag att besinningslöst försöka skapa min verklighet till att efterlikna de idéer som kommer upp i mitt huvud, och jag lugnar ner mig, och ser vilka konsekvenser mina handlingar har

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att aldrig beakta vilka konsekvenser mina handlingar har, och förstå att när jag jagar en dröm besinningslöst, som går ut på att jag ska konsumera, få, och ha mer, mer och mer – att det är någon som måste bistå detta mer, mer och mer – och att denna någon kommer bli min slag – och ha mindre, mindre, och mindre – därför inser, ser och förstår jag hur viktigt det är att jag tittar på vad mina handlingar åsamkar andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta för givet att jag andas, och att jag är här i min kropp, och att tänka att det är inte tillräckligt att jag är här, att jag andas, och att jag är i min kropp, utan tänka att jag måste ha mer, och att någonting är fel, när jag inte känner upplever mig själv som mer – istället för att se, inse och förstå att ingenting är fel – och att min kropp och mitt andetag är en gåva – och är livet och min möjlighet att skapa mig själv som liv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att för givet mig själv, att ta för givet min kropp, att ta för givet att jag här, och istället för att uppskatta och vara tacksam för att jag här – att leta efter, söka efter, och begära mer, mer och mer – och drömma mig själv bort till en illusorisk framtid där jag uppnår och känner mig själv uppleva en positiv upplevelse

Jag åtar mig själv att sluta söka efter en positiv upplevelse, och istället leva här i min fysiska verklighet, med min fysiska kropp, och inte ta mig själv eller min verklighet för given

Jag åtar mig själv att ta ansvar för min kropp, och för min fysiska verklighet, och vara hängiven min kropp, och min fysiska verklighet – och verkligen bry mig om mig själv, och min verklighet

Jag åtar mig själv att inte längre drömma mig bort, utan istället ta mig själv tillbaka hit – och hänge mig själv till att skapa en värld som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att enbart skapa drömmar/visioner som är praktiska, funktionella och som inte har konsekvensen av att skada någon

Jag åtar mig själv att inse att när jag följer en dröm, en känsla – så avsäger jag mig min förmåga att använda sunt förnuft, och ta sunda och effektiva beslut – därför slutar jag att följa vad jag känner/upplever och jag driver mig själv istället till att ta sunda, effektiva beslut baserade på sunt förnuft

Jag åtar mig själv att bli sunt förnuft på alla sätt, och på alla plan – och inte tillåta och acceptera en enda automatiserad tankegång inom mig som jag följer och lever efter – utan jag dirigerar mig själv