Tag Archives: glädje

Dag 361: Att hitta det roliga i det tråkiga

För kontext, se min förra blog Dag 360: Konsten att finna sin motivation.

Jag kan fortsätta såhär ett ganska bra tag, för största delen av min ungdom karaktäriserades av en vild energetisk jakt efter nya äventyr, mål och drömmar, som sedan avtog och försvann. Men jag ska inte gå in närmare på alla de olika intressen, drömmar och mål som jag tog upp, utan istället vill jag belysa själva mekaniken bakom det här beteendet. Själva frågan om varför jag gjorde som jag gjorde – varför jag var så rastlös, och hela tiden sökte efter något nytt, varför jag drev mig själv framåt med den här energin, och sedan när jag var utan en sådan, inte gjorde någonting överhuvudtaget.

En av de primära orsakerna till varför jag existerade i det här beteendet har att göra med idén om att det är i vad jag gör som jag kommer hitta min passion. För jag trodde att glädje, och tillfredsställelse är någonting som endast kan komma från vad jag aktivt gör med mitt liv, dvs. vilka handlingar som jag lever ut. Därför hade jag konstant ett sökarljus påkopplat, där allting i min värld inspekterades och analyserades utifrån om jag upplevde saken var rolig, eller inte.

På grund av att jag trodde, och tänkte att allt som jag gör omedelbart måste leda till att känslor av glädje, och nöje kommer upp inom mig, för att saken i fråga ska vara värd att ägna mig åt, blev jag mycket begränsad. Det var endast några få saker som jag tyckte var kul, och de flesta gånger tyckte jag inte de var roliga under någon längre tid. Efter ett tag blev aktiviteterna beräkneliga och fyllda av rutin, och det var då som jag brukade lämna skeppet för att försöka hitta någonting nytt att göra.

Men vad jag kommit att inse i förhållande till nöje och glädje är att dessa upplevelser INTE behöver vara sammankopplade med handlingen eller aktiviteten man företar. Därutöver ska man absolut inte förvänta sig att en aktivitet direkt och omedelbart kommer att kunna vara rolig, givande och komplimenterande. Många av de saker som jag idag tycker är otroligt givande och roliga att ge mig själv hän till, upplevde jag i början som jobbiga, tråkiga, och svåra.

Jag har ett exempel från ett nyligt händelseförlopp där precis detta hände. I syfte att starta företag hade jag valt att läsa en kurs med affärsredovisning. Tidigare i mitt liv, och framförallt under tonåren, var det här med siffror, ekonomi, och företag bland det tråkigaste jag visste. Matematik ville jag därför inte ha att göra med och jag förkastade därför allt som inte var nödvändigt för mig för att ta mig igenom min utbildning.

När jag därför påbörjade affärsredovisningskursen, och lade märke till att det naturligtvis var många siffror involverade, och en hel del matematik, kände jag inombords ett motstånd. Jag tänkte att den här kursen kommer nog att bli tråkig, men att jag helt enkelt får ta mig själv igenom det här, för jag kan ju inte ge upp redan innan jag börjat!

När kursen så började gav jag mig hän till att läsa böckerna, göra uppgifterna, och sätta mig in materialet. Trots att jag kanske inte skulle tycka att kursen var direkt rolig ville jag inte göra det halvdant, utan jag önskade verkligen lära mig själv det här med affärsredovisning.

Vad som sedan kom att hända är fascinerande, och jag har varit med om det flera gånger, med olika slags kunskaper, färdigheter, och utmaningar. Jag började nämligen tycka om affärsredovisning! Jag märkte att när jag satte mig ner för att studera fanns där en glädje inombords, den var emellertid inte särskilt riktad mot studiematerialet i fråga, utan hade mer att göra med att jag genom kursen aktivt utmanade mig själv och lärde mig färdigheter som jag senare kan ha stor nytta av. Jag gillade helt enkelt grejen att jag kunde ta mig till informationen, förstå den, och sedan använda mig av det – själva processen att kunna behärska någonting nytt bringade alltså glädje inom mig.

Men ibland har jag också varit med om att när jag verkligen viger mig till någonting som jag initialt tyckt varit intetsägande, och andefattig, ämnet framför mig plötsligt öppnat sig och visat sig vara en oas av möjligheter. Juridik är ett sådant ämne som jag initialt tyckte lät urtrist, jag var förundrad över hur någon kunde orka bara läsa lagar under fem års tid.

Men i och med att jag blev djupare insatt i ämnet, märkte jag hur det fanns flera fascinerande aspekter i juridiken, och hur jag verkligen roades av vissa delar av hantverket. Någonting som jag kom att tycka om var det detektivarbete som följer med att försöka nå ett svar på vilken lag eller regel som ska användas i en viss situation. Man måste leta i böcker, artiklar, lagar, och andra slags texter, och just den här delen av juridiken blev jag fäst vid.

Det är alltså en stor lögn att man måste vara passionerad, tycka någonting är roligt, och givande innan man låtit sig själv prova på och ge sig själv hän till saken i fråga. Otaliga ting finns i våra världar som vi inte låter oss själva utforska och dyka djupare i för att vi dömer dem redan innan vi börjat. Andra grejor tycker vi är tråkiga bara för att de blivit allmänt accepterade och definierade som sådana, t.ex. som att diska, städa, göra läxor, osv.

Men vad jag har funnit är att alla ansvar, åtaganden och aktiviteter innehåller någonting, någon aspekt, dimension, eller del, som vi sannerligen kan tycka är rolig. För att upptäcka den där delen krävs det dock att vi är villiga att släppa taget om våra tidigare fördömanden, idéer och upplevelser, så att vi kan se på det som är framför oss med fräscha ögon. Om vi närmar oss någonting, och redan innan vi börjat, skapar en upplevelse av depression, aversion, olust, och missnöje är det såklart att vi inte kommer se någonting annat än just det. Vi måste därför våga börja om, och ge allting en chans, och inte i förtid döma ut saker – endast då kan vi upptäcka vad vi missat och som alltid varit mitt framför ögonen på oss.

I grund och botten är det alltså jag själv som skapar min upplevelse i förhållande till vad jag gör. Det är jag själv som bestämmer om jag ska låta mig själv finna glädje, och tillfredsställelse i det jag gör, eller om det istället ska vara en jobbig kamp som jag vill få överstökad så snabbt som möjligt. Därför låter jag själv inte längre begränsas av ett initialt motstånd mot att ta mig an och utforska en ny aspekt av min verklighet. Även om jag inledningsvis tycker att det är tråkigt, finns inom mig en orubblig visshet om att där alltid är någonting som jag kan lära mig att älska. Men det är upp till mig att förbli ovillkorlig, och utan förebråelser närma mig samt ta mig till vad som står framför mig. Ingen annan kan göra det åt mig.

Dag 358: Rutin

Rutin är ett ord som jag har haft ett ganska konfliktfyllt förhållande med tidigare i mitt liv – speciellt i tonåren avskydde jag rutin och jag ville därför aldrig bli bunden i någon rutinbaserad och vardaglig livsstil – jag ville istället att varje dag skulle vara ett äventyr.

Men nu när jag pluggar och snart antagligen ska börja jobba möter jag ändå den så fruktade rutinen – den har kommit in i mitt liv och verkar vara här för att stanna. Saken är den att det inte är något fel på rutin i sig självt, utan rutin är egentligen bara ett praktiskt levnadssätt som jag skapat för mig själv som passar ihop med de ansvar och åtaganden jag har genom mina dagar. Det är inte direkt något mer farligt än att jag gör samma saker varje dag – så på ett praktiskt och fysiskt plan är rutin ingenting att sky. Problemet är istället emotionellt och upplevelsebaserad – d.v.s. felet ligger i att jag känner ett motstånd mot rutinen – jag reagerar mot rutinen – jag känner motvilja mot rutinen – och skulle helst vilja att rutinen lämnade mitt liv för gott.

Så, av vad jag kan se är mina reaktioner mot rutin irrationella, det finns ingen anledning att tycka illa om rutin – det finns inget i själva rutinen som gör att jag känner mig låst, fängslad, eller uttråkad – utan det är saker som jag skapat inom mig – det är mitt egenskapade förhållande till rutin som jag trots allt inte behöver hålla fast vid.

I det närvarande är upplevelsen jag har mot rutin den att jag känner mig uttråkad och begränsad – och jag tänker tyst för mig själv att ”här rinner mitt liv ifrån mig i rutinens eviga ekorrhjul” – och det jag därefter försöker göra är liksom att muntra upp mig själv och hitta saker som jag ändå tycker är bra med mitt liv – och hur jag faktiskt ändå ”lever mitt liv” på vissa sätt. Alltså har jag definierat rutin såsom det som stjäl mitt liv och min frihet från mig – och att det inte är möjligt för mig att leva och ha roligt när mitt liv är inrutat och schemalagt.

Problemet är dock som så att i vår nuvarande värld går det inte att leva ett liv av frihet från rutin och scheman – för såsom det ligger till måste man tyvärr har pengar för att överleva – och pengar kan man i princip endast tjäna ihop genom att låta inruta sitt liv i en rutin – i ett dagligt schema som visar vad man ska och inte ska göra – för det är helt enkelt så vi har konstruerat vårt monetära system.

Det bästa jag kan göra mot mig själv är därför att släppa taget om mina reaktioner mot rutin, att omfamna rutinen och istället ge mig själv kreativitet och frihet som mig själv – skapa och leva dessa orden som mig själv i mitt dagliga liv genom att t.ex. låta mig själv vara mer uppmärksam och närvarande när jag tar mig själv genom min dag – var mer känslig mot de olika fysiska upplevelser som utgör en dag i mitt liv – och förstå att varje dag faktiskt inte är densamma som den tidigare – och att varje dag trots allt är unik – men att jag måste för att kunna uppleva dagen på riktigt – ta bort det här molnet i mitt sinne om att ”allt bara är rutin!” – och istället låta mig själv leva och gå med dagen såsom den kommer och utvecklar sig.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma rutin och när jag gör samma sak dag ut och in – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera rutin och att göra samma sak dag ut och in såsom att det förstör mitt liv – stjäl min livskraft och tar ifrån mig glädjen att leva och meningen med livet – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla fast vid en idé om att livet endast har mening och syfte om jag är fri att göra vad jag vill – och om jag kan uppleva mitt liv som ett äventyr – som är föränderligt och tar en ny skepnad varje dag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv för att mitt liv är rutinbaserat och följer ett schema – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att mitt liv för att vara värt att leva måste ha ett bredare innehåll – måste vara mer nyanserat och rikt av upplevelser – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli deprimerad och fördöma mitt liv såsom att inte innehålla vad ett liv borde innehålla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja fly från mitt liv in i någon slags positiv känsla och upplevelse – in ett nytt liv där det finns en mängder av nya upplevelser, känslor, och saker att utforska – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att så länge mitt liv inte har denna utformningen – att någonting nytt och oväntat händer varje dag – så har mitt liv inget syfte och ingen mening – och det finns ingenting att leva för – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället låta mig själv leva för och som mig själv – att göra det till mitt syfte att jag är här – att jag går min process – rör mig själv framåt och skapar mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva motstånd och motvilja mot att ha ett inrutat och schemalagt liv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka på att fly bort från mitt liv – att hitta nya sätt att göra saker på – att åka bort eller på något sätt fly undan mitt nuvarande liv – mina nuvarande ansvar och åtaganden – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att rutin i dagsläget är såsom systemet i världen har blivit skapat – och att det endast är genom rutin och systematiskt leverne som det går att skapa någonting i systemet – och att rutin trots allt inte är fel – utan det är helt enkelt bara en repetition av vissa slags handlingar och inte i sig någonting dåligt som måste skjutas bort

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att trots att mitt liv består av rutin och samma slags händelser varje dag – betyder inte det att varje dag är den förra lik – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag kan faktiskt leva och glädja mig åt mig själv och min fysiska närvaro här fastän att mitt liv är inrutat och baserat på rutin – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa min idé om hur livet borde vara – hur äventyrligt – roligt och oberäkneligt det borde kännas – och istället ta mig själv tillbaka hit till min kropp och till det liv som jag går här – och faktiskt vara medveten och närvarande i min kropp HÄR när jag går min dagliga rutin

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma rutin och sammankoppla rutin med en emotionell upplevelse av att känna mig uttråkad, begränsad och tillbakahållen – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i en polaritet där jag strävar efter och önskar att mitt liv ska vara mer äventyrligt och oberäkneligt i tron att det endast är under sådana omständigheter som jag kan leva och glädja mig själv åt livet och åt mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva ett motstånd inför att placera mig själv i en situation och i ett liv där min vardag blir inrutad och schemalagd och det inte finns några äventyrliga och oberäkneliga skeenden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag vaknar på morgonen och tittar på det jag ska ta mig själv an under dagen – att gå in i en upplevelse av depression och att känna mig uttråkad – och tänka: Å nej, inte ännu en dag med samma slags mönster som jag ska ta mig själv igenom där ingenting nytt sker – och ingenting annorlunda kommer in i min vardag – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att börja min dag i denna upplevelsen av motstånd och motsträvighet – istället för att se, inse och förstå att det är en helt ny dag som jag tar mig själv an – och att trots att min tid är inrutad och schemalagd begränsar inte det min förmåga att vara kreativ, spontant, flexibel och att uttrycka mig själv i ögonblicket

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv och mitt självuttryck i förhållande till huruvida min dag är schemalagd och inrutad – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att för att mitt liv och min dag ska vara värdefull – och ha mening – så måste någonting nytt hända som jag inte tidigare har lagt märke till eller upplevt – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att påbörja och gå min dag i och som denna emotionen av nedstämdhet – där jag tycker att mitt liv saknar gnista och energi – för att ingenting nytt händer – istället för att jag låter mig själv gå i varje ögonblick och tillfullo ta del av och omfamna min fysiska verklighet och det som är runtomkring mig i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att rutin och scheman inte behöver vara någonting som jag upplever som negativt och begränsande – utan att jag istället kan närma mig rutin och scheman såsom någonting praktiskt jag använder mig själv av för att strukturera min dag och min tid för att jag ska kunna vara effektiv och få gjort de saker som jag ser är viktiga – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vilja skapa ett liv för mig själv i denna världen där jag låser mig själv på något sätt – där jag riktar in min framtid åt ett visst håll – i rädslan för att jag därefter inte kommer kunna ändra mig själv och styra om sakerna

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte stoppa tankarna och upplevelserna som kommer upp i förhållande till rutin

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se de upplevelser och tankar som kommer upp i förhållande till rutin såsom att vara viktiga och värdefulla – och såsom att de faktiskt säger sanningen om hur jag ska definiera och förhålla mig själv till rutin – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag skapar min egen upplevelse i förhållande till rutin och att jag därför kan välja att skapa en annan upplevelse – där jag stabil och tyst inombords går och möter rutin – hanterar min dag och mina åtaganden utan att göra det till en emotionell eller känslomässig reaktion

Självåtaganden

När jag märker att jag börjar tänka på hur rutin tynger ner mig, och gör min dag tråkig och förutsägbar, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att rutin i sig självt inte är tråkigt eller tyngande – och att rutin inte behöver beröra mig eller göra så att jag upplever mig själv på ett annorlunda sätt än annars – och således åtar jag mig själv att stabilisera mig själv här och omfamna rutin såsom ett praktiskt redskap jag använder för att systematisera min värld och för att använda min tid praktiskt och få gjort de saker och ting jag behöver få gjorda

Jag åtar mig själv att när jag vaknar och står inför en ny dag – där jag har framför mig åtaganden och ansvar – att andas och möta dessa i varje andetag – att hantera och leva mitt liv i varje ögonblick – och således inte låta mig själv skapa en översyn och en bild i mitt sinne av vad min dag innehåller eller representerar – utan istället hantera varje ögonblick såsom det kommer upp och manifesterar sig – och dirigera mig själv i enlighet med vad som är här – och i enlighet med vad som måste göras i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att använda mig själv av rutin och scheman för att strukturera och göra mitt liv praktiskt – så att jag kan hantera mina åtaganden och ansvar – och leva mitt liv på ett sätt som leder till ett utflöde som är bäst för alla

Dag 352: Brädspel och Kamp

Det senaste dagarna – i och med julaftonsfirandet – har jag kommit att spela väldigt mycket av olika slags brädspel – och i detta har jag kommit att lägga märke till hur starkt påverkad på en emotionell och känslomässig nivå jag blir av att det antingen går bra för mig – eller det går dåligt för mig när jag spelar.

När det går bra för mig har jag nära till skratt – men det är inte direkt något ärligt, och genuint skratt, utan mer ett slags skratt som kommer från skadeglädje. Jag gillar helt enkelt att det går bra för mig, och upplever därigenom en slags överlägsenhet, och osårbarhet, och skrattar därför högt åt andras missöden.

När det går bra för mig tänker jag positiva tankar, jag tänker på mina framtidsplaner, vad jag ska göra i nästa drag, och jag känner en slags trygghet, och säkerhet, för jag sitter på många resurser, eller bra kort. Vidare tittar jag även på mina motståndare och känner en viss tillfredsställelse för att det inte går lika bra för dem som det gör för mig. I mitt kroppsspråk är jag mer livlig, och energisk, jag pratar mer, och jag ler mig, och jag tänker mer – jag är helt enkelt positiv och på – jag vill spela och det är kul att spela för det går så pass bra för mig.

Men – när det går dåligt för mig är det någonting helt annat som händer – när det går dåligt för mig sjunker jag ihop, min axlar slutar framåt, och mina läppar slaknar en aning, och mina ögonlock känns tyngre. Vidare har jag en mycket stor, och intensiv inre upplevelse av ilska blandat med ångest – emotionen är svår att beskriva men kan nog bäst definieras med orden ”att känna sig som en förlorare” = man känner sig alltså riktigt nere, som att allt är skit – och som om att det är alla andras fel att man sitter där nere.

Någonting annat som är intressant är att jag i denna negativa upplevelse inte vill visa för andra hur jag känner mig – jag vill inte att någon ska se att jag befinner mig själv i en negativ upplevelse – utan jag vill istället utge mig för att vara stabil, lugn, och klar inombords. Det är någonting jag gör för att jag inte vill att andra ska ta användning av och utnyttja denna upplevelse inom mig, jag vill inte bli ett offer, där andra retar mig för hur jag känner mig inombords, och påpekar att jag är en ”förlorare”.

Det är alltså verkligen intressanta saker som sker inombords när man spelar brädspel av olika de slag – polariteten av att vara en vinnare eller förlorare dyker upp och förstör hela spelupplevelsen.

Lösningen för att kunna spela spel utan reaktioner är att inte definiera sig mot varken en seger eller en förlust, och inte göra spelet personligt, inte se det som om att utgången i spelet kommer att definiera ens värde – istället ser tittar man på spelet som ett spel – som man spelar – och antingen vinner eller förlorar – men som inte på något sätt avgör ens värde eller upplevelse av att vara här och ta del av spelet. Man måste alltså spela ovillkorligt – utan förväntningar – utan förhoppningar – utan begär – utan rädslor – utan ångest – och låta alla möjligheter vara fria från definitioner.

Det är intressant – för denna princip kan föras över till mitt dagliga liv – och jag kan se att jag genom att närma mig själv andra delar i mitt liv med samma princip – med samma utgångspunkt – kommer jag att förhindra många reaktioner och upplevelser inom mig. Jag kan alltså närma mig karriär och studier ovillkorligt – utan förhoppningar – utan begär – utan rädslor eller ångest – och således inte existera i en konflikt inombords inför ”vad som ska hända” i framtiden – och således på det hela taget göra mitt liv mycket, mycket enklare och bekvämare.

Lösningen är alltså att spela spelet – men inte bli en del av spelet – att vara i denna värld – men inte bli en del av den – att inte ta någonting personligt utan att förstå att vad som än sker – är jag här med mig själv och mitt värde och min individualitet definieras och styrs inte av hur det går för mig i detta livet.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag spelar ett spel – att närma mig spelet villkorligt – och ha förhoppningar och begär om att kunna vinna mot mina motspelare – och ha en fruktan och en ångest om att jag ska förlora mot mina motspelare – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en inre konflikt – där jag slits fram och tillbaka mellan att vara en vinnare – och vara en förlorare – där jag går igenom antingen emotioner eller känslor – istället för att jag tillåter och accepterat mig själv att vara här med och som min mänskliga fysiska kropp och ovillkorligt medverka i spelet – och inte ha några som helst förhoppningar eller begär om hur jag ska röra mig själv framåt – och hur saker och ting ska gå för mig i framtiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv – att när det går dåligt för mig – att låta mina axlar sjunka ner – att låta mina läppar slakna och mina mungipor dra sig neråt – att låta mig själv börja tänka på hur jag tycker det är orättvist och dåligt att det inte går bra för mig – och börja bli rastlös och vilja komma bort från spelet – för jag tycker inte det går tillräckligt bra för mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att närma mig spelet utifrån en förhoppning om att jag ska vinna – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja uppleva och ha inom mig positiva energier och känslor i rörelse – om hur bra jag är – om hur överlägsen och framstående jag är i jämförelse med mina motspelare

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när det går dåligt för mig – att gå in i och som en intensiv emotion som tar över hela min kropp – där jag känner mig själv dålig – jag känner mig själv som en förlorare och som om att min heder och mitt värde blivit bestulet och bortrövat – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna skam och ångest inför att mina motspelare ska märka vad jag går igenom och börja anmärka på det och utnyttja mitt inre stadium för att trycka ner mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förtrycka mig själv och gömma denna inre upplevelse i rädslan för vad andra ska tycka eller tänka eller göra mot mig om jag visar vad jag känner

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att antingen definiera mig själv som en vinnare eller en förlorare – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag medverkar i spel med andra – att antingen gå in i vinnarkaraktären – eller förlorarkaraktären

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i förlorarkaraktären när det inte går bra för mig och jag inte lyckas göra dem bästa dragen – eller de mest genomtänkta planerna – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att på en omedveten nivå existera i och som en konstant och hela tiden förekommande kamp – där jag kämpar mot andra för att bevisa mig själv som den som är bäst

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en kamp mot andra där jag strävar efter att få bevisa mig själv såsom att vara bäst – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det finns ett annat sätt att spela spel – där jag inte låter mig själv definiera mig utifrån vad andra tycker såsom att antingen vara bra eller dålig – utan där jag istället spelar ovillkorligt – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att göra varje drag – att spela spelet utan någon förhoppning om att jag ska vinna – och utan något begär om att det ska gå bra för mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag måste imponera på människor runtomkring mig med min intelligens, och min förmåga att göra planer, och besegra andra människor i diverse olika spel, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att värdera mig själv, värdesätta mig själv, och definiera mig själv utifrån hur bra det går för mig spelet – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att medverka HÄR – i och som stabilitet med min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av att vilja vinna spel – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det finns något slags värde i att vinna ett spel – att jag som person blir mer värdefull när jag vinner ett spel – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när det går det för mig – att tro och känna det som om att jag berövas mitt värde – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i den negativa karaktären att jag är en förlorare

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i sinnessnack där jag säger till mig själv ”gud vad dåligt det går!” – ”vilken otur jag har!” – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv genom inre sinnessnack prata mig själv in i en besatthet där jag upplever mig själv som en förlorare – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån denna besattheten och följa med den – istället för att jag tillåter mig själv andas – och förstå att min karaktär och vem jag är definieras inte utifrån detta spel – att jag inte behöver vara en vinnare – en segrare – för att vara stabil – lugn och bekväm med mig själv i ett ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag är samma fysiska varelse innan som efter spelet – det enda som har ändrat sig är min mentala upplevelse och definition av mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid en självdefinition som är i separation från och som denna fysiska verklighet – där jag tittar på mig själv – och ser mig själv utifrån tankar – där jag således definieras mig själv i ett negativt ljust för att jag inte vann spelet – och således att jag inte är intelligent eller smart nog – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att denna idén om intelligens är en fars – och att den inte existerar på riktigt utan är någonting jag skapar i mitt sinne genom att tänka

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid ett begär efter att få vara intelligent – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tävla med människor runt mig om att vilja bevisa mig själv som intelligent – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att mitt värde – min definition – min idé av mig själv måste och kan bara avgöras av hur jag står mig själv gentemot andra människor vad det gäller intelligens

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spela spel från utgångspunkten av att vilja bevisa mig själv såsom att vara intelligent – vara mest på tårna – vara överlägsen vad gäller att skapa strategier och taktiker – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas och medverka i och som spelet ovillkorligt – och göra det för mig själv

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i och som antingen en positiv eller negativ upplevelse när jag spelar spel, och jag antingen känner mig som en vinnare eller en förlorare, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag åtar mig själv att spela spelet ovillkorligt – att ta ett andetag och låta mig själv spela spelet och vara stabil oavsett spelets utgång

Jag åtar mig själv att inte spela med någon förutbestämd utgång som jag vill ha – och således åtar jag mig själv att andas och släppa taget om reaktioner när de kommer upp och istället närma mig spelet från en utgångspunkt av att jag är ovillkorlig – och jag inte låter mig själv värderas eller definieras utifrån utgången i spelet – jag spelar spelet – men jag är inte av spelet

När jag märker att jag börjar tävla mot andra avseende vem som är mest intelligent, kan göra best strategier, och bäst taktiker, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag i detta ögonblick låter mig själv skapa en polaritet där jag förlorar mitt uttryck och min ovillkorliga rörelse i ögonblicket, för att jag försöker vinna och bevisa mig själv inför andra – således åtar jag mig själv att ovillkorligt släppa taget om denna konkurrensinriktade tävling inom mig – att acceptera mig själv oavsett hur jag står gentemot andra – att älska mig själv oavsett hur jag står gentemot andra – och således inte låta utgången spelet definiera vem jag är

Dag 299: Ge Upp Allt Hopp

En punkt som är återkommande och som jag behöver arbeta med mer är fruktan och rädsla inför framtiden samt även återkommande positiva känslor inför framtiden.

Jag ser definitivt att jag inte bara upplever rädsla när jag tänker på framtiden det finns även ett hopp och ett begär om ett bättre liv, ett liv fyllt med pengar, säkerhet, trygghet, och där mina drömmar om att känna mig själv stabil, lugn, och trygg, kan gå i uppfyllelse. Det som jag måste arbeta mer med är alltså hur jag polariserar min framtid, och mitt liv överhuvudtaget, till att antingen vara svart eller vitt – antingen vara bra eller dåligt – antingen vara positivt eller negativt. Jag vill istället kunna leva på ett sådant sätt att jag är HÄR och att det inte finns något hopp inom mig inför en bättre morgondag, och att det inte heller finns någon rädsla inom inför en sämre morgondag – utan att jag är stabil och densamma igår, idag, och imorgon – ingen förändring – ingen instabilitet.

343103905_640Vad är det då jag drömmer om, vad jag hoppas jag att mitt liv ska bli, och hur hoppas jag att det ska bli? Jo – jag hoppas på en evig trygghet, jag skulle vilja ha känslan av att vara fullständigt omhändertaget, och beskyddad, som om någon slags allsmäktig gud vakade över mig, och vid varje steg var vid min sida. Det är min dröm, och jag kan se hur jag projicerar denna känsla in i framtiden genom att drömma om ett hus, en bil, en hund, en familj – en slags idé om vara totalt rotad i min vardag där ingenting kan rubba mig.

Min rädsla är precis det motsatta från vad mitt hopp, och mitt begär är i förhållande till framtiden; jag fruktar en osäker och oberäknelig vardag, jag fruktar att ta risker och beslut där jag inte på förhand exakt kan avgöra hur saker och ting kommer att te sig i slutändan, jag fruktar vad som kommer hända och känner mig så gott som varje dag i viss mån instabil och osäker. Det är lustigt att jag inte ifrågasätt denna upplevelse av att känna mig själv instabil och osäker, och i detta sett att jag faktiskt inte behöver vänta med att leva stabilitet och självsäkerhet förens mina drömmar går i uppfyllelse – utan att jag faktiskt kan leva dessa punkter HÄR med och som mig själv i varje andetag.

Så, jag ska i denna blogg arbeta med att ta bort all polaritet i hur jag ser på min framtid, så att jag kan se på framtiden precis såsom vad den är, ingenting mer, och ingenting mindre, där framtiden inte skapar mig utan där jag skapar framtiden.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att drömma om, och längta till en avlägsen framtid, där jag har en familj, där jag har ett hus, där jag har en bil, och där jag har en fast anställning och en stadig inkomst, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i denna bild av framtiden projicera mig själv som stabilitet, och säkerhet; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag måste uppleva, känna, och ta del av denna bilden av framtiden för att jag ska kunna vara stabil här inom och som mig själv, för att jag ska kunna leva säkerhet som mig själv, och varje dag medverka i denna världen från en utgångspunkt av att vara stabil, trygg, och här med mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att drömma om, och längta till en framtid i tron att framtiden kommer ge mig stabilitet, framtiden kommer ge mig trygghet, framtiden kommer ge mig säkerhet; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag, och låta mig själv leva dessa ord, dessa punkter HÄR som mig själv, och således stabilisera mig själv här i varje andetag, ta mig själv tillbaka hit i varje andetag, vara med min kropp här – avslappnad och trygg; och jag förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att detta inte är någonting som jag kan ge till mig själv utan att jag måste ha pengar för att kunna förverkliga denna upplevelsen av och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag måste ha pengar, att jag måste vara förmögen för att kunna leva stabilitet – för att kunna leva självsäkerhet – för att kunna vara stabil med och som mig själv här i varje andetag; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och i detta sluta projicera mig själv in i framtiden och tro att jag först kan börja leva någonstans långt där ute i en avlägsen framtid som jag inte kan kontrollera, och som jag inte kan styra över; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av och fullständigt förlora mig själv i hoppet, och drömmen om en framtid där jag är stabil och säker i mig själv – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva detta HÄR i och som varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge upp allt hopp om en bättre framtid, om en lyckligare framtid, om en trevligare och roligare framtid; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag och istället för att hoppas på en effektiv framtid, istället genom och som praktisk handling i varje andetag, skapa den framtid jag vill ha, och skapa den värld jag vill ha som är bäst för alla; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva praktiskt här – leva i fullständighet och totalitet här – där jag ser, inser, och förstår att vad som är av värde och vad som är av vikt är mig själv här såsom min fysiska praktiska och direkta verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att när jag projicerar mig själv in i framtiden, och ser att jag kan ge någonting till mig själv endast där borta i en avlägsen framtid – att jag då begränsar mig själv här, att jag håller tillbaka mig själv här, och att jag inte låter mig själv att omedelbart agera, att omedelbart ta ett beslut att ändra på mig själv och att dirigera mig själv på ett sådant sätt som är bäst för alla; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att jag inte behöver projicera mig själv in i framtiden eftersom framtiden är vad jag skapar här i varje ögonblick, och således kan jag genom att vara fullständigt närvarande här se vad som kommer ske och vad jag kommer ackumulera genom och som mitt dagliga leverne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förväxla extern stabilitet med inre stabilitet – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga efter extern stabilitet i formen av pengar i tron att jag inte kan stabilisera mig själv här, utan att jag måste ha något slags förmögenhet för att inte gå in i och som en fullständig panik, och en fullständig ångest inför framtiden, och inför vad som kan tänkas ske, eller hända i framtiden; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och att i varje ögonblick motivera mig själv att vara närvarande här, och att agera, leva, och uttrycka mig själv med utgångspunkt ifrån mig själv HÄR i och som varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla fast vid hopp, längtan, och ett begär om att min framtid ska rädda mig ifrån min dagliga upplevelse av mig själv, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge bort min makt att agera, ge bort min makt att skapa, och ge bort min makt att ta beslut, till framtiden; och tänka och tro att framtiden kommer lösa allt detta till min förmån bara jag håller ut, och bara jag följer efter såsom jag borde; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka hit, och att se, inse, och förstå att jag inte behöver den här jakten på framtiden, att jag inte behöver framtiden för att skapa mig själv, och att jag kan skapa mig själv här i varje ögonblick och således behöver jag inte vänta på någon slags fantastisk händelse ska komma min väg och svepa mig med fötterna

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro mer på de bilder i mitt huvud om hur jag tror, och tänker att min framtid möjligtvis kommer att bli, och hur jag möjligtvis kommer att uppleva mig själv i framtiden, istället för att tro på mig själv såsom min mänskliga fysiska kropp här, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att den framtid jag föreställer mig inom mig kommer bli och vara så mycket bättre än vad jag lever här och nu, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv genom att bli fullständigt besatt av och som min framtid och helt glömma bort att jag är HÄR – i och som en mänsklig fysisk kropp – och att den framtid jag drömmer och fantiserar om rent faktiskt inte existerar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå på det stora existentiella skämtet att framtiden är det som kommer att ge mig vad jag behöver och att det finns hopp inför en bättre framtid; istället för att se, inse, och förstå att det finns inget hopp utan det finns endast faktum om vem jag är här, och vad jag rent praktiskt företar mig själv för att skapa ett bättre liv för mig själv och för alla på denna jorden; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa taget om allt hopp – att låta mig själv sjunka tillbaka här i och som min kropp och att se, inse, och förstå att hopp är meningslöst, hopp saknar värde, hopp saknar substans, hopp saknar betydelse, hopp är endast, och kommer alltid endast att vara en känsla och ingenting mer – och är alltså ingenting som jag överhuvudtaget kan förlita mig själv på ifråga om att skapa någonting i denna världen som har en faktiskt effekt

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i hopp över en bättre framtid, och känner mig motiverad, och glad, för det verkar som om saker och ting kommer bli bättre, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att denna idé och upplevelsen om hopp är en illusion och är ingenting jag kan förlita mig själv på överhuvudtaget; framtiden är endast en konsekvens av vad som är här och ingenting magiskt som kan ändra sig själv utan att jag faktiskt agerar och lever HÄR för att aktivt ändra min framtid; således åtar jag mig själv att ta mig själv tillbaka HIT och att aktivt – i varje ögonblick leva HÄR utan hopp – utan begär – utan leva och skapa i realtid och dirigera mig själv ögonblick till ögonblick – och utan att skapa en bild eller en idé om hur framtiden borde eller inte borde vara

När jag märker att jag upplever en positiv känsla inför framtiden för att jag tydligen då, i en avlägsen tid, kan skapa ett bra liv för mig själv med säkerhet, trygghet, och bekvämlighet; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag kan inte skapa någonting för mig genom att medverka i en känsla av positivitet – utan en positiv känsla är just bara det – en positiv känsla och ingenting mer – således åtar jag mig själv att sluta medverka i och som dessa onödiga positiva upplevelserna och istället agera och leva praktiskt – här i och som varje andetag – göra det som behövs och inte inbilla mig själv att någonting kommer bli bättre med tiden

Enhanced by Zemanta

Dag 199: “jag är mest lyckad”-karaktären (Del 5)

Idag fortsätter bloggserien – och dagens dimensioner att hantera genom självförlåtelse och självåtagande blir 7) Fysisk Upplevelse, och 8 ) Konsekvens.

7) Fysisk upplevelse

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv – att genom att jag medverkar i och som ”jag är mest lyckad”-karaktären – att skapa en press över mina lungor, och mitt solar plexus – och uppleva mig själv stel och inflexibel i hela min kropp – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte stoppa mig själv från att gå in i denna karaktären – och istället förbli här med min kropp – och ha uppmärksamheten av och som mig själv riktad mot mig själv här med och som min mänskliga fysiska kropp – och inte inriktad på emotioner, upplevelser, eller tankar inom mig själv

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i denna kroppsliga upplevelse av att känna mig stel – och orörlig – och pressad inom mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas effektivt och föra mig själv tillbaka hit – och se, inse och förstå – att denna upplevelsen kan bara existera inom mig om jag tillåter och accepterar det – om jag tillåter mig själv att vara en slav till emotioner, och tankar – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att disciplinera mig själv att stoppa mina tankar – stoppa mina upplevelser – och stoppa mina inre utflykter in i diverse onödiga och helt värdelösa självsaboterande mentala beteenden

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv – att genom att medverka i och som ”jag är mest lyckad”-karaktären – förtrycka mig själv såsom ovillkorligt – och naturligt självuttryck med och som mig själv här – med och som min mänskliga fysiska kropp – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att när jag märker att jag upplever mig själv på detta sättet – att i detta ögonblick ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och slappna av med min kropp – och låta mig själv sjunka tillbaka in och som bekvämlighet och lugn i och som min kropp – och inte längre fast i stelhet

Självåtaganden
1. När jag märker att jag upplever en press över mina lungor, och mitt solar-plexus – och jag känner mig själv stel och inflexibel i hela min kropp – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag är i detta ögonblick besatt av ”jag är mest lyckad”-karaktären – i det att jag jämför mig med andra och tror att jag måste vinna – således åtar jag mig själv att andas och slappna och istället vara här med och som min mänskliga fysiska kropp – och se, inse och förstå att det finns ingenting som jag måste vinna – eller klara av – eller bevisa – utan det enda jag måste göra är att öva mig själv på att vara här med och som min mänskliga fysiska kropp

2. När jag märker att jag går in i en fysisk upplevelse av mig själv av att känna mig stel – orörlig – och pressad – som om att jag håller andan inom mig själv i rädslan för att någon annan ska vara bättre än mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – jag kan i detta ögonblick använda mitt andetag för att slappna av och korrigera denna upplevelse – och medvetet pressa ut all upplevelse av obekvämlighet inom mig själv och istället göra detta ögonblick till ett bekvämt och givande – och trevligt ögonblick; således åtar jag mig själv att andas in – och pressa ut all stelhet – och allt tryck inom mig själv – och stabilisera mig själv här med och som min mänskliga fysiska kropp

3. När jag märker att jag förtrycker mig själv i mitt uttryck av och som mig själv i min mänskliga fysiska kropp – genom att jag inte tillåter och accepterar mig själv att slappna av – och ge efter – och helt enkelt följa med min kropp i dessa naturliga rörelse och uttryck av sig självt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – i detta ögonblick måste jag fysiskt korrigera mig själv genom att andas och fokusera helt och fullständigt på mig själv som mitt andetag; således åtar jag mig själv att fokusera helt och fullständigt på mitt andetag – och andas mig själv tillbaka in i min fysiska kropp – och uttrycka mig själv naturligt en och jämlik med och som min mänskliga fysiska kropp

8 ) Konsekvens

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att när jag medverkar i ”jag är mest lyckad”-karaktären – så förstör jag ett ögonblick för mig själv – eftersom jag inte är här med och som min mänskliga fysiska kropp – utan jag försöker istället vara någon annan – i tron att jag måste vara någon annan för att kunna vara nöjd med mig själv och tydligen vara en ”vinnare” – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att acceptera mig själv – att andas – och att ge mig själv lösningen – och belöningen – av att vara avslappnad – lugn – och bekväm med mig själv i och som min mänskliga fysiska kropp

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att konsekvensen av ”jag är mest lyckad”-karaktären – är att jag aldrig tillåter mig själv att uppskatta mig själv – och erkänna mig själv – och se vad jag faktiskt gör som är bra och som jag borde vara stolt och tillfredställd med – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli upphakad på idén och upplevelsen om att tävla – istället för att ge mig själv varje ögonblick till att leva och uttrycka mig själv fullständigt tillsammans med och som min mänskliga fysiska kropp här

3. Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att konsekvensen av ”jag är mest lyckad”-karaktären är att jag inte genuint kan uppskatta och vara glad för en annan människas framgång – eftersom jag känner det som en annan människas framgång är ett hot mot min egen seger – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att öva mig på att vara ödmjuk och ge såsom jag vill få – och uppskatta andra människor – och vara genuint berörd av ett en annan människans faktiskt gjort någonting väldigt bra – och således kunna uppskatta och ge denna människan erkännande för denna punkten utan att jag därmed känner det som om att jag förlorar en del av mig själv

Självåtagande
1. När jag märker att jag medverkar i ”jag är mest lyckad”-karaktären – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att konsekvensen av att jag medverkar i denna karaktären är att jag förstör ett ögonblick – förstör en möjlighet för mig att uttrycka mig själv naturligt och avkopplat här med mig själv – eftersom jag är så besatt i mitt huvud av denna karaktären; således åtar jag mig själv att ge mig själv varje ögonblick – till att leva och uttrycka mig själv – genom att andas effektivt – och inte låta denna karaktären besätta mig och styra mig

2. När jag märker att jag medverkar i och som ”jag är mest lyckad”-karaktären – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att konsekvensen av att jag medverkar i och som denna karaktären är att jag känner det som om att jag aldrig är tillräcklig – som att jag aldrig kan vara tillfreds med mig själv – och slappna av – eftersom jag hela tiden upplever det som om att jag måste bevisa mig själv och nå nya höjder av självuttryck – och självstyrning; således åtar jag mig själv att släppa denna karaktären – och öva mig själv på att andas – slappna av – och vara tillfreds med mig själv här – och sluta söka efter någonting mer än mig själv

3. När jag märker att jag medverkar i och som ”jag är mest lyckad”-karaktären – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att en konsekvens av att medverka i denna karaktären är att jag aldrig genuint kan uppskatta och ta del av någon annans framgång eller glädje – eftersom jag hela tiden tävlar och försöker vara bättre och mer framgångsrik än vad andra är – således åtar jag mig själv att ta ett steg tillbaka inom mig själv – och sluta försöka vinna – sluta försöka kämpa mig till en första plats genom att vara bättre och mer unik – och istället åtar jag mig själv att amalgamera och integrera mig själv här med och som min mänskliga fysiska kropp

 

172: Omdefiniera Ord: “Extas”

I denna bloggen ska jag omdefiniera ett ord. Anledningen till varför jag gör detta är på grund av att vi som barn uppfostras att förstå och skapa definitioner av ord som inte är grundade i verkligheten – utan vi skapar istället känslomässiga, och emotionella kopplingar till ord – och istället för att leva dem praktiskt – så känner vi dem bara.

Ett bra exempel på detta är ordet kärlek – som för de allra flesta människor representerar en slags känsla – och någonting du måste ”känna” för en annan. Men de inte många frågar sig själv är hur man kan leva ordet kärlek praktiskt, fysiskt och som sig själv HÄR – utan att känna någonting – utan bara för att man bestämmer sig för att leva ordet kärlek här.

Således ska jag nu och i kommande bloggar omdefiniera ord, och ge ord en praktiskt och levnadsbar betydelse – så att jag inte längre existerar i separation från orden jag använder – och försöker att uppnå dem genom att skapa och generera någon slags känsla inom mig – utan att jag istället lever ord praktiskt här genom att jag helt enkelt bestämmer mig själv för att göra det i ett ögonblick.

Det första ordet som jag ska börja omdefiniera är ordet ”Extas”. Och för att förklara vad det är jag gör: först frågar jag mig själv vad det nuvarande accepterade definition av ordet är – alltså vad har samhället i stort definierat ordet extas som? Och detta är för att få en bakgrundsinformation, och förståelse om ordets innebörd.

Därefter lekar jag med hur ordet låter – för att därigenom försöka fånga och se själva kärnan av betydelsen i ordet – och se vad slags definition som kommer passa in i och göra ordet rättvisa. Men ibland kan man inte ge ett ord en definition enbart utifrån hur det låter, eftersom det ibland visar sig att ordet i sig självt är bedrägligt och har en begränsande innebörd. Då får man helt enkelt definiera om ordet och ge det en helt ny betydelse, oavsett av hur det låter – och ordet ”extas” är ett exempel på detta som du kommer se nedan.

Till sist ger jag ordet en ny definition – och denna nya definition får inte vara polariserad, och inte heller begränsad till att bara kunna bli uttryckt under vissa omständigheter, eller situationer – ordet ska kunna stå emot tidens tand och ha samma relevans även om vi befann oss på mars, eller om solen slocknat och alt mänskligt liv dött ut – men man ska fortfarande kunna leva ordet.

Ordet får som sagt inte heller vara polariserat – och detta återkommer jag till nedan.

Detta kan sammanfattas i att man ställer sig själv två frågor – 1) Kan ordet stå för evigt? 2) Är ordet polariserat?

Hur ordet är definierat i allmänhet

1. Intensiv glädje eller gillande

2. Ett stadium av känslomässig upplevelse så intensiv att man förs bortom rationella tankar, och självkontroll

3. Trans, frenesi, eller hänryckning associerad med mystisk eller profetisk upplysning

Leka med ordets ljud

X-fas
Extra-gas

Ordet är översatt till engelska ”ecstasy” – vilket låter som:
Extra-I-see
Exit-A-Sea

Ny definition av ordet

Såsom ordet förnärvarande brukas, och förstås – och vad som kan ses av ordets ljud – handlar det om att man blir, eller får någonting mer till sig självt – och att man för en kort stund blir någonting ”extra” – och en sådan definition av ordet är i polaritet – alltså det finns en positiv, och en negativ upplevelse av ordet – vilket således gör att en ny definition måste ges till ordet.

Om man definierar ett ord och därigenom polariserar det så skapar man upplevelser för sig själv där man kommer vara ”nere” och ”uppe” – och man kommer vara beroende av externa händelser för att få den där ”extra” upplevelsen – och således kommer man inte kunna leva och uttrycka ordet här som sig självt genom ett beslut – det är därför viktigt att inte tillåta att ordet är polariserat – utan att det förblir detsamma oavsett vad.

Den nya definitionen blir: ”Att hänge sig själv att leva fullständigt i ögonblicket och gå upp i och som självs uttryck och fysiska rörelse”

Dag 164: Med Bultande Hjärta…

Självskriverier

Idag ska jag fortsätta skriva om betygshetskaraktären, och om hur denna karaktär influerar och styr mig i mitt liv.

Idag fick jag tillbaka resultatet på en uppsats, och när jag fick tillbaka resultatet upplevde jag mig själv mycket nervös. Mitt hjärta började slå kraftigare, och jag fylldes av förväntan – detta visar mig att jag är beroende av ett betyg för att definiera vem jag är, och att jag är beroende av skolan – för att visa mig vem jag är.

Självklart är detta oacceptabelt, eftersom det i grund och botten betyder att jag tillåter och accepterar mig själv att existera, och leva som en slav – där ingenting av mig själv har något värde, utan endast vad jag hoppas, och vill att andra ska tycka om mig. Det är inte så jag vill uppleva mig själv, och leva i förhållanden till skolan – istället vill jag vara självdirigerande, och styra mig själv utan att bli emotionellt involverad. Jag vill inte att betygen jag får på något sätt ska influera vem jag är, och hur jag lever – utan betyg är bara någonting jag får och ingenting mer.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av betyg att definiera vem jag är – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att offra mig själv, och mitt liv till att tjäna systemet för att få så bra betyg som möjligt – och få ett erkännande – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag inte behöver få ett erkännande utifrån – jag behöver inte bli någon slags superman i systemets ögon för kunna acceptera mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag behöver inte ha systemet som står bakom mig och klappar mig på ryggen, och säger till mig att ”gud vad du är duktig” – och jag behöver inte ha en lärare som säger till mig att ”ja, du förstår precis” – jag behöver inte ha acceptans, och kärlek utifrån eftersom jag kan ge detta till mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta försöka hävda mig själv, och skapa en position i systemet där andra kan se mig som imponerande, och vilja vara som mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja uppnå kändisskap, och stjärnstatus – genom att bli erkänd av systemet såsom en speciell människa – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna, och tänka – att om jag inte kan bli erkänd av systemet – och få en plats i systemet – och vara någon i systemet med någon slags speciell egenskap – att tänka att jag då är värdelös – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra hela mitt liv till ett enda stort sökande efter att få uppnå erkännande – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att erkänna mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag måste bli accepterad av mina föräldrar – accepterad av mina lärare – accepterad av mina skolkamrater – accepterad av min partner – accepterad av människor i min omvärld för att jag ska kunna acceptera mig själv – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterad mig själv att tänka, och tro att jag utan denna acceptans av andra människor är värdelös – och att jag saknar all mening och relevans

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hoppas, och inbilla mig själv att systemet ska erkänna mig – genom att jag ska bli upphöjd till skyarna såsom en revolutionerande, speciell, och unik människa – som har fantastiska egenskaper – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv, och kompromissa de beslut jag tar och lever i mitt liv genom att konstant försöka uppnå acceptans i systemet – och leva för att få uppnå en sådan acceptans istället för att leva som mig själv – här – en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det finns någonting mer för mig att uppnå ”därute” och att tro att detta mer är att jag blir accepterad, och ansedd av systemet såsom att vara en speciell, unik, och intelligent människa – som är ansedd, och definierad av andra såsom att vara mer än en vanlig människa – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i mitt liv kämpa, och försöka göra allt i min makt för att inte vara en ”vanlig” människa – utan istället få bli, och vara ansedd såsom en ”ovanlig” människa

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv – att acceptera mig själv även fast jag är ”normal” och ”vanlig” och även fast mitt liv inte bjuder på någon stjärnstatus – och således tillåta och acceptera mig själv att vara nöjd med mig själv även fast jag utifrån systemets ögon endast är en medelmåtta

Självåtaganden

När jag märker att jag låter ett betyg, ett uttalande, eller något slags symbol definiera vem jag är – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag inte behöver uppleva mig själv såsom en slav till extern stimuli – utan att jag kan skapa och dirigera mig själv här – jag kan säga att jag är här såsom mitt andetag densamma igår, idag, och imorgon även fast jag får skitdåliga betyg i skolan; således åtar jag mig själv att ta tillbaka makten över mig själv och besluta vem jag är i varje ögonblick – och att göra detta oavsett vad slags extern stimuli jag möter i min omvärld

När jag märker att jag vill, och önskar att systemet står bakom mig och klappar mig på ryggen och säger ”gud vad du är duktig” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att om jag behöver någon att säga till mig att jag är duktig för att jag ska röra på mig själv – då begränsar, och kompromissar jag mig själv och min egen självuppriktighet; således åtar jag mig själv att sluta existera såsom en tjänstvillig hund till systemet som söker efter positivt erkännande – och jag åtar mig själv att istället dirigera mig själv och ta beslut utifrån vad som jag ser är praktiskt och bäst för alla

När jag märker att jag vill uppnå kändisskap, och stjärnstatus – genom att bli erkänd av systemet såsom en speciell människa – då stoppar jag mig själv, och jag ser, inser, och förstår att detta begär efter kändisskap är en illusion och även om jag blir känd – kommer detta inte tillföra NÅGONTING till VEM JAG ÄR – eftersom JAG SJÄLV måste tillföra det jag vill uppleva som mig själv – till mig själv; således åtar jag mig själv att sluta söka efter mig själv genom att vilja bli känd, och uppmärksammad av systemet – och jag åtar mig själv att istället vara nöjd, och tillfreds med mig själv såsom en ”vanlig” och ”normal” människa

När jag märker att jag söker efter, och vill bli accepterad av mina föräldrar, mina lärare, mina skolkamrater, min partner – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag ska söka efter acceptans från andra så kommer jag aldrig själv att leva acceptans – och därför aldrig faktiskt bli accepterad; således åtar jag mig själv att LEVA ACCEPTANS av och som mig själv – istället för att försöka få detta från andra människor

När jag märker att jag hoppas, och vill att systemet ska erkänna mig – genom att jag ska bli upphöjd till skyarna såsom en revolutionerande, speciell, och unik människa – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – denna idén om att jag måste bli en hjälte för att kunna på något sätt vara nöjd med mig själv är FALSK – jag behöver bara vara mig själv – leva mig själv – och helt enkelt vara med mig själv och ingenting mer behövs; således åtar jag mig själv att acceptera mig själv såsom den enkelhet jag faktiskt är och består av – såsom ett andetag här

När jag märker att jag tänker, och tror att det finns någonting mer för mig att uppnå ”därute” – och att jag måste uppnå detta ”därute” för att kunna acceptera mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att NEJ – jag behöver inte bli någonting som är därute – utan jag kan istället slappna av – ta ett andetag och fokusera på att skapa mig själv som liv här i och som min fysiska kropp; således åtar jag mig själv att andas, slappna, och sluta jaga, sluta försöka, sluta hoppas – och istället acceptera mig själv här såsom absolut ingenting – absolut vanlig – absolut konventionell – absolut ”tråkig” – och således acceptera mig själv som jag är naturligt och utan tillsatser

Jag åtar mig själv att sluta vilja utge mig själv för att vara någon slags superindivid som är fullständigt unik, och perfekt – och jag åtar mig själv att istället acceptera mig själv och leva andetag för andetag – och se, inse och förstå ENKELHETEN i att LEVA

Dag 75: Varför Behandlar Vi Inte Djur Som Människor?

Igår var jag med min mammas häst hos veterinären eftersom hästen hade lyckats skada sitt öga, och var tvungen att bli opererad och få sitt öga sytt. Det jag märkte på denna resa med hästen var hur lite respekt de flesta människor har mot djur. Det var speciellt på resan hemåt, när vi skulle lasta på hästen på vår djurtransport. Veterinären och hans hjälpreda kom ut och skulle hjälpa till, och hästen ville inte stiga på transporten. Anledningen till varför han inte ville var för att det var den andra gången i hela hans liv som han åkte transport, så han var lite nervös för hur det hela fungerade.

Veterinären och hans hjälpreda tog dock ingen hänsyn till hästens tillstånd utan började med alla medel försöka knuffa på hästen på transporten; de drog i hans svans, de slog på hans överkropp, de skrek åt honom – och ja – de behandlade honom på ett sätt som jag själv absolut inte skulle vilja bli behandlad på. Själv så stod jag bara och tittade på, och visste inte hur jag skulle reagera eller hantera situationen, jag visste ju att det inte var någon värdig behandling av hästen – men samtidigt vågade jag inte säga någonting eftersom jag inte är någon veterinär, och inte har någon lång erfarenhet av hästar – jag vet så att säga inte normen för ”hur man ska behandla hästar”.

Så istället för att säga till veterinären att inte ta i så himla hårt, och istället försöka locka in hästen, genom att vara uppmuntrade och snäll mot hästen, så stod jag där och gapade – och fick även hjälpa till i att våldsamt försöka tvinga på hästen på transporten.

Visserligen förstår jag att det ibland kan krävs fysisk styrka, och mannakraft för att hantera de stora hästarna, eftersom man ibland helt enkelt måste tvinga dem att bete sig på vissa sätt på grund av hur vårt nuvarande system är konstruerat, men en sådan applikation behöver ju inte göras i någon slags vredesmod där man upplever att ”hästen inte fattar” – ”den är korkad” – ”den gör in som jag vill, och därför får jag slå den” – eftersom hästen bara uttrycker sig själv såsom vad den är – en häst; och hästar är inte skapade att förstå detta invecklade och konstiga system vi människor skapat såsom vår kultur, och vårt samhälle, och bör ju inte heller därför kunna förväntas inrättas i detta system på något sätt.

Jag fann det också vara intressant när jag efteråt diskuterade detta mänskliga beteende med några andra människor, att själva anledningen till beteendet är att ”människan måste vara på toppen av näringskedjan, och vara hästens herre” – för: ”hur skulle det bli annars?” – och självklart var det enda som kom upp i mig i det ögonblicket: ”såklart så har ju människan helt missat jämlikhet” – eftersom varför har ingen människa tänkt på att skapa ett jämlikt förhållande med sin häst? Där det varken är människan eller hästen som är herre, utan båda två existerar i symbios med varandra – och människan lyssnar på hästen, och hästen på människan, och där finns en tillit mellan de båda – och en intim och djup kommunikation – varför skapas inte sådana förhållanden?

Ja, det enkla svaret är ju därför att det samhället vi lever i indoktrinerar människan till att se djur som någonting lägre stående än människan – en slav – och fyller människan med rädsla, och ångest att släppa denna tillgjorda överlägsenhet, och istället utveckla ett förhållande med ett djur i jämlikhet.

Och i ett sådant förhållande mellan djur och människa där jämlikhet råder – självklart skulle människan då inte skrika, och skälla på djuret, eftersom det är ju ingenting människan skulle göra mot sig själv – d.v.s. om det inte finns en grundad anledning till att skrika och skälla – som t.ex. när djuret beter och uttrycker sig själv på ett sätt som inte är acceptabelt, och som människan inte heller skulle acceptera från sig själv. Men att bara skrika, skälla och slå därför att djuret inte direkt gör som man säger, det är helt absurt och borde helt enkelt inte få förekomma. Djur ska behandlas med respekt och värdighet, precis som man hade behandlat en människa i samma situation – eftersom djur är inte lägre stående än människor, de lever bara i en annorlunda form, och har andra prioriteringar än vad människor har – annars är de precis likadana.

Så, om jag nu tar mig själv tillbaka till gårdagen, och ser hur jag kunnat leva/uttrycka mig själv på ett sätt som varit bäst för alla: då hade jag sagt till veterinären att ta det lugnt och varsamt med hästen, och om de inte ville det att de inte behövde hjälpa till med hästen. Och jag hade sagt till att ingen fick slå eller skrika på hästen, eftersom ett sådant beteende inte är någon man själv skulle vilja uppleva gjort mot sig själv. Och sedan hade jag i samråd med de andra människorna i ögonblicket diskuterat en strategi att få in hästen i transporten på ett sätt där hästen inte blev stressad, eller kände sig obekväm; och därmed ta hästen i beaktande tillika alla människorna i ögonblicket, och skapa en lösning som var BÄST FÖR ALLA och inte bara kändes bra för människorna.

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte behandla djur såsom jag själv vill bli behandlad, utan istället se djur som mindre värde varelser, som inte är värda samma respekt och värdighet som jag ger till andra människor i min verklighet, och som jag ger till mig själv

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta hänsyn till djurets tillstånd, och upplevelse av sig själv när jag interagerar med djuret – utan istället se mig själv som en gud med en ovillkorlig rätt att göra vad jag vill, och uttrycka mig själv hur jag vill – och se djuret endast som ett objekt vilket jag kan utöva min vilja mot och få att göra vad jag vill; istället för att se, inse och förstå att djuret inte är bara ett objekt, utan är en varelse – som kan känna och uppleva precis som människor

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta ut mina frustrationer på djur, och använda djur för att skapa en upplevelse av mig själv såsom att vara överlägsen och i kontroll – och använda djurs oskyldighet, och oförmåga att försvara sig själv effektivt för att skapa så mycket skada som möjligt, och för att generera så mycket energi inom mig själv som möjligt, så att jag kan tänka och se mig själv som en gud; istället för att tillåta och acceptera mig själv att assistera/stötta djur att leva effektivt, och hjälpa djur att komma över och transcendera sina svagheter

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro/tänka – att bara för att djur inte kan kommunicera med människans språk, och direkt åtlyder alla människans ord – att djur därför är underlägsna, och sämre än människor – istället för att se/inse/förstå – att kanske är det människans språk, och sätt att uttrycka sig själv på som är underlägset, eftersom människan inte kan göra sig förstådd och hörd hos djur

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i mitt förhållande med djur tro/tänka att den enda möjliga dynamiken mellan mig och djuret, är att jag som människa ska vara överlägsen, och ha kontroll över djuret – istället för att se/inse/förstå att jag glömt bort jämlikhet, och att jag tillsammans med djuret kan skapa ett förhållande där ingen av oss är mer, eller bättre än den andra – utan där båda istället står som jämlikar, och lever på sådant sätt som de själva skulle vilja bli behandlade, mot varandra

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tycka inom mig själv att djur är inkapabla av att skapa intima, och nära förhållanden med människor – där de förstår och känner hur människor upplever sig själv i förhållande till djuret – istället för att se/inse/förstå att det är enbart ett antagande, eftersom jag aldrig försökt lära känna djur på ett jämlikt plan, där djuret är en jämlike med mig – utan att jag endast haft som utgångspunkt i min interaktion med djur, att jag är bättre än djuret – och att det är jag som ska styra och ha kontroll

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lära känna naturen som är runtomkring mig från en utgångspunkt av att naturen är här, precis som jag är här – och att vi i detta är jämlika – en och samma – och att ingen av oss har en rätt att missbruka eller kontrollera den andra, eftersom vi är tillika här för att leva/uttrycka oss själva – och ge av oss själva

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inse/se/förstå att djur har individualitet, och att djur har saker de tycker om, och inte tycker om – och att vi som människor aldrig har beaktat vilka djur är som individer, och hur djur som individer vill bli behandlade – utan vi har istället sett oss själva som herrar över djuren, och trott/tänkt att vi kan göra hur vi vill – och därför har vi t.ex. aldrig frågat hästen om den vill/tycker om att vi rider på den – och inte heller frågat korna om de tycker om att vi låser in dem och tar i deras mjölk – utan vi har bara agerat utifrån vårt eget självintresse, utan att någonsin någonting mer i beaktande än vår egen upplevelse, och våra egna känslor

Imorgon kommer jag skriva om de åtaganden jag skall göra, samt även fortsätta med självförlåtelse på denna punkten.

Dag 74: Kan Jag Lära Mig Av Andra?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att projicera på andra min tendens inom och som mig själv att vara rädd för att planera, och sätta fasta datum, och fasta tider – när jag ska göra någonting, hur jag ska göra någonting, varför jag ska göra någonting – i tron att om jag planerar och göra fasta tider/rutiner för mig själv – att jag då kommer förlora min frihet att välja

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att välja, och planera min tid exakt – vad jag ska göra/hur jag ska göra det – i rädslan att om jag inte håller saker och ting öppna, och om jag inte skjuter på de beslut som måste göras – att jag då kommer förlora min frihet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se/uppfatta/definiera mig själv inom mig själv som mer mogen, och ansvarstagande än andra – och för att blåsa upp mig själv inom mig själv, och känna mig själv som att jag är bättre, och mer hänsynsfull än andra – att prata skit om andra i mitt huvud, om hur andra är mindre ansvarsfulla än mig och inte är lika mogna som mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se/inse/förstå att detta skitsnacket faktiskt handlar om mig själv – vilket är mitt eget fördömande mot mig själv för hur jag levt i mitt förflutna – där jag inte tagit något som helst ansvar för min verklighet, och där jag inte på något sätt levt mogenhet inom och som mig själv – i detta tillåter och accepterar jag mig själv att förlåta mig själv för att jag tidigare har levt oansvarigt och utan att bry mig utom någonting annat än mig själv – och utan att på något sätt leva mogenhet, såsom att se att mina handlingar har konsekvenser

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka förtrycka, och gömma mig själv från min egen ånger/skam att jag tidigare levt helt och enbart för mig själv – såsom mina begär/behov/önskningar/drömmar – och därmed helt ignorerat vad som är här som mitt liv, och hur andra människor i min verklighet påverkats av mitt leverne, och såsom jag uttrycker mig själv i mitt dagliga liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv, att istället för att förlåta mig själv för att jag levt oansvarigt, och utan mogenhet i mitt handlande – att istället skapa en karaktär inom mig själv som jag talar genom med mig själv – där jag sätter mig själv inom mig själv förmer än mitt förflutna, och där jag ser på mitt förflutna såsom någonting underlägset, och skamfult som jag måste glömma bort, och förtrycka – och aldrig mer se till någonsin igen – istället för att se/inse/förstå att vem jag var i det förflutna var en effekt av ett system som inte på något sätt stöttar människor att utveckla/skapa sig själv till ansvarstagande och mogna medmänniskor – därför slutar jag att fördöma mig själv, och mitt förflutna – och verkar istället till att skapa ett system där en sådan karaktär som jag levde i mitt förflutna aldrig kan manifesteras, och skapas

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mig själv som mer god än vad andra är – såsom mer hänsynsfull och pliktmedveten än andra – och på så sätt separera mig själv från andra, och tänka att jag har ingen del i hur andra beter sig, och jag har ingen del i hur denna världen manifesterats, eftersom tydligen är jag helt perfekt – och oskyldig; istället för att se/inse/förstå att denna världen och människorna i den ser ut som den gör eftersom jag tillåtit och accepterat att den ska se ut på detta sätt – och eftersom jag inte tagit de nödvändiga handlingar, och gjort det jag kunnat för att förändra och styra världen i en riktning som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mig själv som mogen, och överlägsen andra människor – och tänka att därför jag gått denna process under så pass lång tid, och därför att jag applicerat så pass mycket självförlåtelse, och skrivit mer än andra, och tittat på fler desteni-videos än andra – att jag därför är bättre, och har en mer korrekt bild av verkligheten än andra; istället för att tillåta och acceptera mig själv att vara ödmjuk, och inte skapa en idé av mig själv såsom att vara klar, eller att vara färdig med min process – och därmed tydligen bättre än andra – utan istället gå min process varje dag, och vara ärlig mot mig själv gällande vad det är som faktiskt pågår inom mig – och arbeta med det som pågår inom mig själv – och inte skapa en idé av att jag nu är färdig, och klar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fastna i en upplevelse/ide av mig själv såsom att ”vara klar” – och tänka att eftersom jag skrivit så mycket, och gått min process under en sådan lång tid – att jag därför har rätt till att ta en paus, och att sluta under ett tag att gå min process – och i detta manifestera, och skapa en karaktär av överlägsenhet – där jag ser mig själv som bättre, och mer insiktsful, tillitsfull än andra; istället för att stoppa denna karaktär inom och som mig själv – och inse/se/förstå att jag inte är klar med denna process förens alla är klara – och att jag inte är bättre eller förmer än någon annan, utan att jag endast är i en annan del av processen – eftersom alla går samma process – ingen är speciell – och ingen är bättre/sämre än vad en annan är

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se/inse/förstå att jag kommer att expandera/växa/bli mer effektiv inom mig själv om jag tillåter och accepterar mig själv att vara ödmjuk – eftersom om jag är ödmjuk kan jag lära mig av andra, och se andras styrkor, och göra dessa styrkor mina egna styrkor – och dessutom se mina egna svagheter – och göra dessa svagheter till mina styrkor – därför slutar jag att skapa/hålla kvar vid en idé av mig själv såsom att vara överlägsen andra människor, och jag tillåter/accepterar mig själv att istället se mina svagheter, och andras styrkor – och faktiskt lära mig själv av andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lära mig av andra, och att inte se vilka/vem andra är inom och som sig själva – eftersom jag är så upptagen inom mig själv med att känna/tänka/uppleva mig själv såsom att vara bättre/förmer än andra; därför tillåter och accepterar mig själv att stoppa mig själv från att tänka/känna/skapa upplevelser om vem och hur jag är i förhållande till andra – och jag tillåter och accepterar mig själv att istället lära känna andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera/leva som en personlighet/karaktär av att se/definiera mig själv såsom att vara förmer än andra – och skapa denna definition inom mig själv genom att tänka att jag har klarat så mycket i mitt liv – och gjort så mycket som andra inte har gjort, att detta därför måste betyda att jag är bättre än andra – istället för att se/inse/förstå att oavsett vad jag gör – gör inte detta mig till mer än en fysisk varelse här – och som så är jag precis likadan som vilken annan fysisk varelse/ting som helst – jag är här och fysisk och därför inte överlägsen, och inte heller underlägsen – utan jämlik

Jag åtar mig själv att planera och organisera min dag/mitt liv och bestämma hur jag ska leva/varför jag ska leva/när jag ska leva – och således helt och hållet mekanisera mitt liv i det att jag har full kontroll/styrförmåga över mig själv och mina beslut och att ingenting jag gör – åtar mig själv görs för att ”det känns så bra” – eller att ”det känns så skönt” – utan jag åtar mig själv att sätta mig själv i förarsätet av mig själv och styra mig själv tidseffektivt och disciplinerat genom mitt liv/mina dagar – och inte låta mig själv känna/uppleva att jag genom detta förlorar min frihet

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att mitt begär att hålla kvar vid frihet – såsom att aldrig någons åta mig själv ett ansvar – och ställa mig själv ansvarig för punkter i mitt liv – har gjort att jag faktiskt inte är fri – eftersom jag inte etablerat för mig själv ekonomisk frihet, eller utbildat mig själv till att bli fri att följa de begär som jag ser mig själv kunna leva – vilka hade stöttat mig själv till att expandera och växa inom mig själv; såsom att t.ex. skaffa ett husdjur – eller följa efter min passion för musik – i och med detta åtar jag mig själv att ta ansvar för mitt liv, och att planera mitt liv – och att ta ansvar för vem jag är i mitt liv och inte vara rädd för att detta kommer göra att jag förlorar min frihet; eftersom den frihet jag trott mig själv ha ändå aldrig varit riktig utan bara en upplevelse/känsla inom mig själv

Jag åtar mig själv att inse, se och förstå att mitt skitsnack om andra inom mig själv egentligen handlar om mig själv – eftersom jag fördömt mig själv för hur jag levt i mitt förflutna; således stoppar jag mig själv från att fördöma mig själv, och jag tillåter och accepterar mig själv att istället släppa taget om självfördömande, och istället se på mitt förflutna helt objektivt – och lära mig av mitt förflutna istället för att hata mitt förflutna

Jag åtar mig själv att inte längre gömma mig själv från mitt förflutna, och hur jag upplever/ser på mitt förflutna inom mig själv – utan istället tillåta och acceptera mig själv att lära känna mig själv på alla nivåer, oavsett om det jag uttryckt/levt/existerat som varit helt sjukt förkastligt – jag omfamnar mig själv ändå – och lär mig själv att lära mig och dra nytta av mina misstag, och bedrägliga handlingar som jag utfört i mitt förflutna

Jag åtar mig själv att se/inse/förstå att jag var en produkt av ett sjukt system – och att jag för att verkligen se till att en sådan som jag – en konsekvens av vårt nuvarande system/globalt accepterade levnadssätt – aldrig mer kan se dagens ljus – genom att varje dag röra mig själv för att etablera/skapa en värld som är bäst för alla – och göra detta genom att införa ett jämlikt pengasystem där alla människor är stöttade att utveckla/skapa sig själv till inget mindre än gudar – i bemärkelsen att leva utan självintresse och enbart för att skapa i varje ögonblick det som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att se/inse/förstå att jag är ansvarig för världen som den ser ut idag – och att jag inte kan säga att jag är mer god, hänsynsfull, bättre än den sämsta/vidrigaste/sjukaste människan som existerar på denna jord – eftersom den människan finns endast eftersom jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och skapa ett pengasystem, och ett världssystem som föder/skapar sjuka och vidriga människor

Jag åtar mig själv att inte skapa en idé/tanke inom mig själv av att jag är färdig med min process – utan jag inser/ser/förstår att jag enbart är färdig med min process när det inte finns mer lidande i denna världen, och alla varelser som är här har insett och lever praktiskt principen av vad som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att alla går samma process – och att alla kommer nå samma slutresultat – vilket är självperfektion – och att det i detta inte finns någon som är sämre, eller bättre än – utan endast vissa som är i annan tidsfas i processen än vad andra – vilket inte är bättre, eller sämre – utan endast har att göra med hur lång tid, och hur disciplinerat/aktivt man gått sin process

Jag åtar mig själv att se andra människor – att se deras styrkor och svagheter – för att på så sätt lära mig själv av dessa människor och göra min svagheter till styrkor, att göra andra styrkor till mina styrkor, och att assistera/stötta andra att göra sina svagheter till sina styrkor – genom att jag delar med mig av mig själv, och visar hur jag skapat mig själv såsom vissa applikationer såsom styrka

Jag åtar mig själv att aldrig tänka att jag är perfekt, och därmed ignorera en annans människa överlägsenhet gentemot mig i fråga om att leva praktiska/fysiska levnadsprinciper/utryck – och därmed tillåta mig själv att vara ödmjuk och lära mig själv av andra; och jag ser att när jag tillåter och accepterar mig själv att verkligen lära mig av andra – att min process kommer att gå snabbare, och jag kommer att utvecklas på ett helt annat sätt än vad jag gjort hittills i min process; jag åtar mig själv att lära mig av andras misstag, och av andras framgångar – och på sätt omintetgöra det onödiga misstaget att göra om misstag som redan begåtts av andra; jag ser/inser/förstår att det är onödigt att uppfinna hjulet en gång till

Jag åtar mig själv att se/inse/förstå att tanken/upplevelsen inom mig själv att känna det som att jag är förmer än andra, och att jag på alla sätt och vis är bättre än andra – är egentligen självsabotage – eftersom jag saboterar för mig själv genom att inte tillåta och acceptera mig själv att se andras styrkor, och framgångar – och därmed göra andra människors styrkor och framgångar mina egna

Dag 57: Omdefiniera Ord I

Idag ska jag titta närmare på attraktion, vad/vem jag är attraherad till och varför jag är attraherad av just dem/det. Jag föreslår att du läser denna blogg för ett perspektiv, och för att få förståelse om hur vi skapar upplevelsen av att vara attraherade mot någon, eller någonting.

Vad som står klart är att upplevelsen av att vara attraherad i princip är mitt sökande efter positiv energi, och att känna mig ”uppladdad” vilket symboliseras inom mig själv såsom ett begär efter sex. Detta begär är riktat och upplevs gentemot specifika människor, och anledningen till detta är att dessa människor lever, och uttrycker något ord uttryck på ett mer effektivt, och bättre sätt än vad jag gör. Som ett exempel: om jag är attraherad av en kvinna som uttrycker sig själv väldigt obehindrat, och bekvämt, betyder detta att dessa egenskaper är sådana som jag inte har gett mig själv, utan istället saknar, och därför letar och försöker att uppnå utifrån.

Om jag så tittar på vilka egenskaper i kvinnor som får mig att uppleva denna känsla av attraktion så är det självförtroende, och förmågan att uttrycka sig själv fritt. Det är dessa två karaktärsegenskaper som jag oftast reagerar på och tänker ”men oj vad hon är unik!” – ”hon är verkligen speciell!” – istället för att förstå att det jag ser är faktiskt mig själv; fast förstås en del av mig själv som jag ännu inte rent praktiskt utvecklat och levt.

Frågan är då, hur lever jag rent praktiskt självförtroende, och frihet att utrycka sig själv? Först och främst är det läge att omdefiniera orden och hitta deras faktiska betydelse. Se denna bloggen för att förstå och lära dig hur du omdefinierar ord.

Självförtroende

Informationsinsamling

Nuvarande förståelse

Hittills har jag sett och definierat självförtroende i mitt liv såsom förmågan att gå med rak rygg in i de mest oberäkneliga situationer, där man kanske stöter på människor som absolut inte tycker om än; men man låter sig inte kuvas och man fortsätter att uttrycka sig själv som förut. Man låter sig helt enkelt inte känna sig underlägsen, och mindre än.

Ordbokens definition

Stark tilltro till den egna förmågan.

Hur ordet låter

Själv-för-troende

Själv-förtro

Skapande fasen

Kreativt skrivande

Att förtro betyder att lita på någon, och ge någon ett ansvar som man sedan förväntar sig att de ska uppfylla. Ordet innebär att man redan har ett visst förtroende för någon, och att man litar på att de ska göra det som de verkligen säger. Men i grund och botten innebär förtro, att man ger någon ett ansvar. Om vi då tittar på självförtroende – går det att se orden själv och förtro hopsatta till ett ord, vilket innebär att självförtroende är när man förtror någonting till sig själv; man tar ansvar över sig själv.

Att leva självförtroende är alltså förmågan att ge en själv ansvar för ens liv, där man inte längre hoppas på att saker och ting ska hända, eller där andra ska göra saker och ting åt en, utan man tar tag i det som måste göras, i de situationer man befinner sig i, med de människor man umgås, och man dirigerar sig själv; eftersom man inser, ser och förstår att det är enbart själv som är förtrodd med ansvaret att skapa och dirigera denna situation, och om inte själv gör någonting, då händer inte heller någonting.

Här passar också ordbokens definition in, att man har en ”stark tilltro till den egna förmågan” innebär att man litar till sig själv, och skapar saker och ting själv utan att vänta, hoppas, eller önska – man tar helt enkelt för sig.

Slutlig definition

Förmågan att ta ansvar för vad man vill ska hända i sitt liv, och hur man vill att det ska hända, och se till så att detta händer.

Kontrollfrågor

Representerar min definition det ordet verkligen betyder?

Ja

Är min definition fri från polaritet?

Ja

Kan jag stå vid denna definition in i evighet?

Ja

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ansvar för mig själv i mitt liv, och sluta hoppas, eller vänta på att saker och ting ska hända, eller förändras i mitt liv utan att jag gör någonting – jag inser, ser och förstår att jag måste agera, jag måste leva, jag måste styra, jag måste ta beslut för att saker och ting ska hända

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att istället för att jag tar beslut, jag dirigerar mig själv, jag styr, och lever – att istället vilja att andra ska leva för mig, och säga till mig vad jag ska göra i mitt liv, hur jag ska göra det – och när jag ska göra det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att erkänna att jag har full kontroll mitt liv, att allt hänger på mig och hur jag lever, och att det inte finns någon som rent faktiskt har makt över mig – i rädslan för att jag då kommer att ta beslut som är dålig, som är korkade, och som kommer försätta mig i en situation där jag inte äger, eller ha möjlighet att styra mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tycka att jag är inkapabel att leva, styra, och fatta beslut i mitt liv, och tänka att jag inte är tillräckligt mogen, utbildad, eller stark inom och som mig själv – och istället för att lära mig att leva självförtroende, att istället hoppas att allt löser sig, hoppas att saker och ting kommer gå såsom jag vill, och att allt ska bli bra tillslut – istället för att se, inse och förstå att det är fullständigt psykotiskt att hoppas på någonting ska hända, när jag inte gör någonting för att det ska hända; jag inser, ser och förstår att jag måste agera – jag måste styra mitt liv – jag måste stå som ansvarig inom och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta med att styra, och dirigera mitt liv, i hoppet om att jag inte ska behöva göra det, och att saker och ting ska bra i slutändan, utan att jag behöver göra någonting för att de ska gå bra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se och definiera mig själv alldeles för svag för att ha fullt ansvar, full kontroll, och full makt i mitt liv, och tänka att det är någonting jag inte kan leva, och stå som – och att jag istället får vänta med att leva dessa orden tills jag blivit äldre – istället för att se, inse och förstå att jag kommer att få vänta i en evighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte stå upp inom och som mig själv och inse, se och förstå att om jag vill att någonting ska hända i min värld, om jag t ex vill träffa nya människor, om jag vill utöka mina kontakter, vad som helst – så måste jag se till att det händer, eftersom ingen annan kommer, eller kan göra det för mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att förtro mig själv med ansvaret för mitt eget liv, och inse, se och förstå att det är roligt att ha fullt ansvar för mitt liv, det är roligt att sluta vänta och istället börja skapa, styra, och dirigera, och det är roligt att sluta hoppas och istället skapa det jag vill ska bli en verklighet

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att hoppet alltid bedrar, att känslan av att ”jag kan göra det imorgon istället” – och ”det kommer alltid nya tillfällen” – inte är riktig, och sann – eftersom imorgon kommer inte erbjuda samma tillfälle, och det kommer inte komma hur många möjligheter som helst – därför måste jag disciplinera mig själv till att ta de möjligheter som öppnar sig här – och sluta vänta, hoppas och önska att mitt liv ska levas av sig självt

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att om jag har någonting jag skulle vilja göra, att det ända sättet att verkligen göra detta, är att faktiskt och rent fysiskt göra det – det finns inget annat sätt – och alla tankar i mig som säger att det finns ett annat sätt är enbart ursäkter och rättfärdiganden för att jag inte ska stå upp inom och som mig själv och ändra mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ändra mig själv till att ta ansvar över alla delar av mitt liv, och inte längre förskjuta mitt ansvar gentemot mig själv, och min makt över och som mig själv på andra människor, genom att tänka och tro att jag är för svag, jag är för underlägsen, och jag är för dålig – jag inser att detta bara är ursäkter och rättfärdiganden för att jag inte ska ändra på mig själv, trycka mig själv igenom min rädsla och ångest, och faktiskt skapa mig själv här såsom liv – en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat att känna, och tänka mig själv såsom att vara underlägsen, sämre än, mindre värd än vad andra är – och använda denna upplevelse av mig själv såsom en ursäkt, och ett rättfärdigande till varför jag inte ska stå upp inom och som mig själv som självförtroende, och förtro mig själv med ansvaret över mitt eget liv, och över mig själv

Jag åtar mig själv att ta ansvar över mig själv och mitt liv, och ta saker och ting i egna händer, och agera – när det är någonting jag vill skapa, uttrycka, eller manifestera här

Jag åtar mig själv att sluta vänta, sluta hoppas, och sluta önska och istället agera, och skapa här, vad jag vill se manifesteras här

Jag åtar mig själv att ta beslut, och vara självständig i mina beslut, och inse, se och förstå att det inte handlar om vad andra tycker, eller känner – utan mitt liv handlar om mig själv, såsom vad jag ska acceptera och tillåta av mig själv och vad jag inte ska acceptera och tillåta av mig själv

Jag åtar mig själv att förtro mig själv till min egen förmåga – genom att inse att jag är inte svag, jag är inte underlägsen, eller sämre än – och att det är upp till mig att skapa, formulera, och dirigera mig själv och min verklighet i den riktning jag vill att den/vi ska gå

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att ingenting någonsin händer genom att vänta, hoppas, önska, och drömma – utan att jag måste rent faktiskt skapa för att saker och ting ska hända

Imorgon kommer jag att omdefiniera ordet, eller meningen, frihet att uttrycka själv.