Tag Archives: göra

Dag 375: Vår egen lilla värld

Om man ser på vårt land uppifrån ser man en mängd små hus, villor, gårdar, lägenhetskomplex, gator, vägar, städer, och byar, som alla innehåller människor med sina egna drömmar, begär, problem, hopp, och önskemål. Alla sitter fast i sina små liv och det är få som låter sig se utanför sina egna intressesfärer. För ofta är vi endast intresserade av saker som direkt påverkar våra liv, främst sådana som påverkar i positiv riktning. Information som ligger utanför vår intressesfär ses i de flesta fall som irrelevant. Detta är möjligen en av våra största svagheter som människor – vår oförmåga att bry oss om saker som inte omedelbart väcker intresse eller förnöjer.

Det är onekligen på det sättet att vi har stora problem i världen, och det är lika ovedersägligt att endast några få av oss låter sig viga sina liv till att lösa något eller några av de problemen vi möter. Situationen är märklig, för vi lever alla i denna världen, vi andas samma luft, tar del av samma resurser, och är fullständigt beroende av att vår natur och vårt samhället fungerar effektivt. Men även om så är fallet lever vi våra liv som om vi var de enda som existerade, som om att våra drömmar och hopp bör komma i första rummet, när det uppenbarligen finns mer pressande problem att lösa. Frågan som vi alla bör ställa oss själv är varför det har blivit såhär? För det är ju enkelt att se att vi borde göra något mer med våra liv, som påverkar och går djupare än att bara handla om oss själva. Och är det inte de vi vill att andra ska göra också? För uppskattar vi inte när människor viger sina liv till att skapa lösningar till svåra problem?

I mitt eget liv har jag stött på den här inre konflikten flera gånger. Å ena sidan vill jag göra något mer, något som kommer att påverka, och lämna ett eftermäle som gör skillnad och inspirerar till expansion. Men å andra sidan vill jag endast leva mitt eget liv, förlösa mina begär, uppleva mina drömmar och realisera mina hopp. Och den senare nämnda delen av mig själv, den orkar inte driva sig själv till något mer, utan den vill stimuleras, intresseras, förnöjas, och lockas. Till min natur är jag ämnad att ge mig själv till ett högre kall, men såsom mitt sinne formats av familj och samhälle vill jag endast värna om mig själv. Och detta är en konflikt som jag arbetat länge med att lösa.

Jag har förstått att det inte går att ge mig själv fullständigt till ett högre syfte, för genom en sådan livsstil skapar jag en konflikt med mig själv. Lösningen är att hitta en balans mellan världeni stort och mina egna intressen, mellan att ge mig själv hän till något som går utöver mig själv och vad jag skulle vilja uppleva i livet. För att jag ska vara effektiv, för att jag ska ha förmåga att engagera mig själv i projekt och grupper med syftet att ge något tillbaka, måste jag även ge till mig själv. Jag skapar tillika konflikt inom mig själv om jag helt och hållet lever mitt liv bara för mig själv, eftersom vetskapen då alltid finns inom mig, att jag kan göra mer, jag kan skapa något som andra har nytta av, som de kommer kunna ta med sig och använda i sina liv.

Alltså, balans är nyckelordet och lösningen på hur jag kommit igenom det där motståndet inom mig själv mot att ge av min tid, min energi, och min uppmärksamhet till saker och ting som ligger utanför mina egna intressen. Det är härvid viktigt att förstå att vi inte behöver uppleva passion eller glöd; att ge av oss själva är en fysisk handling, någonting som vi gör på grund av att vi ser att det är bäst för alla. Ett exempel på detta är att diska. Vi diskar inte för att det är roligt, utan för att vi ser att det behövs göras, och därefter rör vi oss själva till att göra det. Precis samma princip gäller med våra större, samhälleliga och globala problem, det är saker som måste rättas till, och det som behövs är att vi gör det.

Våran värld behöver inte fler hjältar, utan i stället vanliga människor, med vanliga liv, som ger av sig själva och skapar sin liv sätt som är extraordinära. Vi behöver bagare som bryr sig om brödets näringsinnehåll, råvarornas härkomst, och bagarlärlingarnas välfärd, vi behöver politiker som röstar för det som kommer leda till ett bättre liv för alla, vi behöver jurister som drivs av en önskan att hjälpa, förbättra och främja livet för var samhällsmedborgare, samt läkare med en genuin omtanke för sina patienters bästa. Det är således i vår vardag som vi skapar det extraordinära, genom att vi ger av oss själva, ovillkorligt, då vi ser ett problem, och beslutar oss för att lösa det. Och oavsett var vi befinner oss i livet, oavsett vilket yrke, finns det rikligt med möjligheter för oss att ge – men för att komma dit – måste vi lära oss att agera utan att stimuleras eller föras framåt av en yttre drivkraft. Anledningen därtill är att det i de flesta fall inte är särskilt stimulerande eller roligt att ge av oss själva, och det verkar alltid finnas något roligare eller mer förnöjsamt att göra. Härvid gäller det således att komma ihåg att ha en balans mellan vårt ansvar, och våra intressen.

Vad får vi då ut av att leva i balans mellan våra egna och andras intressen? Jo, vi får ett folk som står enat, som hjälper varandra, som ger ovillkorligt, och tillsammans kan vi skapa en bättre framtid, allt genom att vi ger av oss själva i det lilla, i det som verkar triviallt och vardagligt, men som egentligen utgör själva byggstenarna till våra egna livet och samhället i stort. En långsiktig och hållbar förändring börjar alltid i det lilla för att sedan kunna skönjas i det stora.

 

 

Dag 364: Är han irriterad på mig?

Idag var jag och tvättade min bil. När jag tvättat färdigt bilen startade jag motorn, och påbörjade konststycket att backa ut från min avgränsade tvättkub. Men just vid det tillfället kom inkörandes i tvätthallen, en ganska stor buss, som ganska exakt blockerade min utväg. Jag lade emellertid märke till hur chauffören i det andra fordonet hade en idé om att han skulle köra fram en bit, jag bak en bit, och därmed skulle en liten öppning skapas som jag skulle kunna komma ut genom.

Planen fungerade, och jag kom tillslut ut. Men innan det var där ett ögonblick där jag blev frustrerad på att den här bussen kom och ställde sig mitt i vägen för mig. Jag vill inte visa min frustration för den andra chauffören, och när jag körde förbi honom upplevde jag en ångest för att han skulle kunna se igenom min fasad, och lägga märke till att jag inte var helt stabil.

I ögonblicket då rädslan kom upp inom mig spände jag mina vader, och skulderblad, jag förde min nacke framåt en aning, och böjde mitt huvud neråt. Den kroppsformen jag tog an i ögonblicket var som ett försök att göra mig själv så liten och osynlig som möjligt, så att den här andre chauffören inte skulle lägga märke till mig och den upplevelsen jag hade inombords.

Det är ganska ofta som jag har den här typen av inre konflikter, där jag har en upplevelse som dyker upp inom mig, vanligtvis irritation, frustration eller något liknande, och att jag sedan vill gömma vad jag upplever, och därför blir ångestfylld inför att personer som delar ögonblicket med mig ska lägga märke till vad jag går igenom, och också de reagera, eller känna sig attackerade av mig. Rädslan som ligger i botten, är att jag inte ska bli accepterad och i den eller de andra människorna ha en vän, ett stöd, och någon som ser på mig med gillande ögon. Jag önskar absolut inte få någon ovän.

Och det här med att ha en rädsla inför att få ovänner, det är någonting som också kommer upp ofta i andra typer av situationer. Men i dagens blogg kommer jag att applicera självförlåtelse och självkorrigerande åtaganden på denna dimension av karaktären.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli ångestfylld när jag tror att någon tittar på mig argsint, eller har en reaktion mot mig som består i att personen i fråga tycker jag är jobbig, och irriterande – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig hotad, och under attack när en annan person är arg, eller frustrerad, och försöka gömma mig själv, och hålla mig tillbaka, så att jag inte ska bli observerad, och komma under en annan persons ogillande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva ångest inför att människor i min omvärld ska lägga märke till när jag blir irriterad, och att de ska ta det personligt, och döma mig som att vara en icke-värdefull och positiv människa i deras liv, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest inför att få en ovän, eller någon som bestämmer sig inombords för att inte tycka om mig, och inte vilja skapa ett förhållande med eller lära känna mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bära runt på underlägsenhet, och närma mig själv människor från utgångspunkten att jag är underlägsen och sämre än vad de är, och att jag därför måste ta till alla möjliga metoder för att se till att dölja vad som pågår inom mig, så att ingen ska kunna se in i mig, och sedan döma mig, och bestämma sig för att inte tycka om mig – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli ångestfylld och nervös när jag tror att någon betraktar mig på avstånd, och försöker se in i mig, och vad jag upplever

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att visa andra vad som pågår inom mig, i rädslan att de ska döma ut mig, och bli irriterade, och besluta sig själva för att jag inte är en person som har någonting att göra i deras värld, och att jag inte längre ska få vara deras vän – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara beroende av att andra ska tycka om mig för att jag ska vara stabil och trygg inom mig själv, och tro att min stabilitet, och min självkänsla, vem jag är, måste ha andras gillande för att kunna fungera – och att jag utan andras gillande inte kan vara stabil för att jag tydligen är en svag och mindervärdig människa i jämförelse med andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att sanningen av mig själv och hur jag upplever mig själv ska bli observerad av andra, i rädslan för att de då ska döma ut mig, för att de ska se mig som en vidrig människa som de inte vill ha i sin liv, och att jag därmed ska bli utstött – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att bli utstött, utkörd, och bortvisad – och inte längre ha en grupp individer att vända mig själv till för att känna tillhörighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta och känna ångest inför att inte vara tillhörig i någon grupp – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta ensamhet, och fördöma ensamhet såsom ett underlägset sätt att spendera sitt liv på, och tro att det alltid och under alla omständigheter är bättra att omge mig själv med en mängd människor, och att ha en hel drös personer i min närhet som jag kan kalla mina vänner, och min sociala umgängeskrets

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv underlägsen, och mindervärdig grupper av människor, och tro att mitt värde är mindre när jag inte kan interagera och sälla mig själv till en grupp människor, och hänga med dem, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är för mig själv, och när jag inte hänger med, eller är bland en grupp personer, att då tro att mitt värde har minskat, och att jag inte längre är en lika lyckosam, och värdefull människa som jag skulle kunna vara om jag haft ett gäng personer att vara med och kalla mina vänner

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka värde i grupper, söka värde i att få bli kallad vän eller kompis av någon, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att ett sådant värde är någonting jag söker hos en annan, för att jag inte låtit mig själv leva detta värde, omfamna och acceptera mig själv som värde, att se att oavsett var, eller med vem jag är, kan mitt värde inte kränkas så länge jag står vid mig själv, och lever värde – accepterar mig själv som värde – och förstår att mitt värde inte avgörs av hur många kompisar jag ha

Självåtaganden

När jag märker att jag reagerar i ångest i tron att en annan blivit arg eller irriterad på mig, eller på annat sätt avvisat mig från sin verklighet, och jag upplever mig själv stött och värdelös, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka, och jag ser, inser och förstår att värde är någonting som jag måste skapa för och som mig själv, någonting som jag måste välja att leva, och uttrycka, och stå som oavsett vad andra säger, tycker, känner eller gör – för det är det enda sättet att veta att det värde jag lever är på riktigt och någonting som jag skapat på eget bevåg; således åtar jag mig själv att andas in och ut – och fokusera på mina fingertoppar, och mina tåspetsar, och acceptera mig själv, min fysiska kropp, vad jag upplever här som värde, och erkänna mig själv som jämlik med en annan, samt leva detta genom att räta på min rygg, och lyfta på min haka, och acceptera mig själv som ett värde som inte går att kränka

Dag 359: Kvalité framför kvantitet

Ett skapande element av stress som jag lagt märke till är tendensen att vilja göra så mycket som möjligt, att få så många saker gjorda som bara går att få gjorda på så kort tid som möjligt – och det är någonting som för min egen del brukar komma upp inom mig på morgonen när jag går igenom min morgonrutin.

Ett exempel är att jag går upp, sätter på kaffe, gör min frukost – sedan börjar spana på klockan – och jag ser att jag inte har särskilt mycket tid kvar innan jag ska gå. Då kryper den här stressen upp inom mig, för jag hade ju planerat att jag minst skulle hinna med tre andra saker utöver att dricka kaffe och äta frukost, vad ska jag nu göra?

Problemet har alltså att göra med hur jag förväntar mig att jag ska hinna med att under en viss tidsrymd hantera en viss mängd ansvar och åtaganden – men den faktiska tiden till mitt förfogande passar inte in i min planering och samstämmer inte med mina förväntningar om vad jag borde hinna med – det i sin tur skapar stress.

Essensen av stress i det här fallet är alltså förhoppningen om att kunna hinna med mer än vad jag kan hinna med – förhoppningen om att bli färdig med mina åtaganden och sedan kunna röra mig själv till nästa del i mitt liv, till nästa ansvar, och nästa åtaganden, och få mer saker gjorda, producera mer, vara mer effektiv och spara mer tid. Men vad jag ser är att jag genom att leva på ett sådant sätt faktiskt går miste om att livet, och om min fysiska verklighet HÄR – för istället för att vara närvarande och medveten om hur min verklighet rör sig, hur jag själv mår, närvarande i de små sakerna i min värld – så springer jag igenom alltihopa i förhoppningen om att komma till nästa del så snabbt som möjligt.

En del av anledningen till varför jag gör detta är för att jag ser det som någonting positivt och värdefullt att hinna med så många saker som bara möjligt, att det i sig självt ger mig ett mervärde – men det omvända stämmer bättre. Vad som faktiskt skapar mervärde är när jag låter mig själv vara HÄR – närvarande och medveten om vad det är som jag håller på med. När jag faktiskt investerar mig själv i vad jag gör, jag ger det min fulla uppmärksamhet, det är så jag hanterar mina dagliga åtaganden och ansvar effektivt – det är på så vis jag får det resultatet jag önskar.

Därför är någonting som jag ser att jag måste träna, och framförallt under morgontimmarna, att sakta ner, att vara tillfreds med att bara hinna med att göra några få saker innan jag måste bege mig, men att då göra de få sakerna som jag hinner med, effektivt, specifikt, och med närvaro och noggrannhet. På så vis skapar jag kvalité istället för kvantitet – jag skapar substans istället för en utspädd tillvaro – jag skapar värde istället för ett skenbart värde – och framförallt – jag förhindrar stress genom att jag helt enkelt låter mig själv röra mig och arbeta med vad som är här i den utsträckning som tiden tillåter.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte under morgontimmarna och när jag går upp – att sakta ner mig själv och låta mig göra och hantera en sak i taget – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in och som en produktivitets- och effektivitetskaraktär – där jag tror att jag skapar värde och substans i min värld genom att hinna med så många saker som möjligt – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det enda jag skapar är ett skenbart värde – jag skapar kvantitet istället för kvalitét

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på kvalitét istället för kvantitet – att lägga mitt fokus några få aspekter eller saker och sedan göra dessa effektivt och med fokus på att skapa så bra kvalité som möjligt – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att den här tendensen inom mig själv att vilja göra så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt är ett utflöde av den moderna idén om vad värde är – där tydligen desto fler saker man äger – desto fler saker man gör – desto mer värde skapar man – istället för att se, inse och förstå att riktigt värde och riktig substans ligger i kvalité och inte i kvantitet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att placera fokus på kvantitet istället för kvalitét – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta den här personligheten och idén genomsyra mina handlingar – och mitt sätt att leva – där jag tror att desto mer jag gör av någonting – desto mer tid jag lägger ner på det – eller desto oftare jag gör det – eller desto fler gånger jag gör det – desto bättre blir det – istället för att se, inse och förstå att om jag inte gör någonting med närvaro – i medvetenhet – genom att vara här med vad jag gör – så är det i praktiken ingenting värt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag levt mitt liv från denna kvantitetsidé – vilket visar sig i hur jag närmar mig saker i mitt liv – t.ex. i hur jag närmar mig mina studier – där jag tänker att för att kunna producera ett effektivt studieresultat måste jag lägga ner si och så mycket tid varje dag – jag måste t.ex. studera 8 timmar om dagen – och för att kunna röra mig själv framåt i min process och skapa mig själv måste jag lägga ner en viss tid på det varje dag – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det faktiskt inte är så mycket mängden tid som spelar roll – utan istället kvalitén på den tid jag lägger ned – hur noggrann jag är – hur mån jag är om vad jag gör – hur närvarande jag är i ögonblicket

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé att desto mer jag gör – desto mer värde skapar jag – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att under morgontimmarna driva och pressa mig själv i stress i ett försök att hinna med och klara av så mycket som möjligt – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det finns andra saker att ta i beaktande vid min rörelse i denna världen – att det finns andra variabler som avgör hur jag skapar värde och vad som är värde – och att det är någonting som går att se tydligt i kvalitén på produkter – där en produkt som skapats med mer möda och omtanke håller längre än en produkt som skapats snabbt och med minsta möjliga resursförbrukning – det är samma med mig själv och vad jag skapar

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lägga fokus på att det jag gör i ögonblicket är någonting som jag gör tillfullo och med hela min kropp – med hela min närvaro – någonting som jag lägger ner hela mig själv i och som – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att låta det vara min utgångspunkt oavsett vad jag gör – att som jag håller på med här just nu är vad jag gör tillfullo – och att jag således inte existerar i en polariserad separation inom mig själv mellan vad jag vill och hoppas kunna göra – och vad jag håller på med just nu för tillfället

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att när jag påbörjar min dag – och ser framför mig vad jag ska göra under dagen – att då lägga upp min tid på så vis att jag kan i tillräcklig utsträckning ta hand om de ansvar och åtaganden som jag har – och såldes inte ta på mig själv mer, eller försöka mer än vad den tiden jag har tillåter – och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att det är just denna aspekten av att inte i tillräcklig utsträckning beakta den tiden jag faktiskt har – och planera mitt liv realistiskt och i enlighet med vad som är fysiskt möjligt som är en viktig del av det som skapar stress inom mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att om jag låter mig själv röra mig naturligt med och som den tid jag har – och göra det som är framför mig – kommer jag antagligen att hinna med att göra mindre, lägga ner mindre tid på olika slags projekt – MEN – det jag gör kommer att hålla en mycket högre kvalitét – det jag gör kommer att vara någonting som jag kan vara stolt över och ta mig med mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det här senare sättet att leva på – där jag lever för kvalitét – och där jag ger mig själv tillräcklig tid för att påbörja och avsluta min ansvar och åtaganden – att det är ett mycket hälsosammare och fullgörande sätt att leva på – helt enkelt för att jag fullgör mina åtaganden – och gör vad som är framför mig tillfullo och inte halvdant bara för att hinna med det

Självåtaganden

När jag märker att jag vill stressa, att jag vill forcera för att hinna med så mycket som jag bara kan, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att när jag försöker forcera och hinna med så mycket som bara är möjligt – att jag då komprometterar alla de saker jag gör – att de punkter som jag hanterar blir av sämre kvalité och att jag inte heller är medveten och närvarande med vad det är jag håller på med – således åtar jag mig själv att när det händer – att släppa taget om att försöka få alla de där sakerna jag inbillar mig i mitt sinne gjorda – och istället fokusera på att göra några få saker som jag med säkerhet vet att jag kan göra utan att kompromettera kvalitén – och jag åtar mig själv att således omstrukturera mitt schema och min plan till att vara förenlig med denna fysiska värld och mina förutsättningar

När jag märker att jag stressar, och vill snabba på för att bli klar så snabbt som möjligt så att jag kan hinna vidare till nästa del, och nästa sak på min lista, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att när jag går in i och motiverar mig själv utifrån denna stress, och ångesten, ja då skapar jag saker som saknar kvalité, jag skapar saker som saknar själ och substans – och således åtar jag mig själv att istället fokusera på kvalité  – att fokusera på att det jag gör verkligen har substans – att jag ger mig själv till vad jag gör – och att jag tillfullo är här och investerar mig själv i vad jag gör – och således åtar jag mig själv att göra några få saker riktigt bra – istället för att göra en mängd saker undermåligt

Dag 313: Att Konstant Vilja Göra Mer

Jag fortsätter att behandla ilska. Den ilska som jag möter mest kommer upp inom mig om morgonen, och det är väldigt ofta projicerad på människor i min omgivning, och i samband med ilskan, kommer också diverse baktankar upp: såsom att ”de gör inte sitt bästa” eller ”varför är de så trötta och lata” – och i stort sett handlar min ilska mest om detta förhållande – att jag inte tycker människor driver sig själv tillräckligt målmedvetet, fokuserat och disciplinerat.

Varför blir jag då så arg på just denna punkten? Varför berör den mig så starkt? Av vad jag kan se, har det att göra med hur jag fördömt och tillåtit mig själv att känna mig överlägsen och bättre än lathet och apati, och när jag ser det i andra, är det som om jag påminns om hur ”dålig” och ”värdelös” denna slags upplevelse är, och att jag absolut inte på något sätt vill ha den i min värld.

Det är intressant, om jag för denna punkt tillbaka till mig själv, så kan jag se att jag ibland har problem att inte göra någonting, att slappna av, och att ta en kväll för mig själv där jag inte gör någonting speciellt, utan istället vill jag gärna fylla varje vaken sekund i mitt liv med någonting viktigt, med någonting som betyder något, med någonting där ”jag gör nytta” och där jag ”producerar”. Jag kan även se hur detta återspeglar sig i hur jag ser på hushållsarbete, matlagning, att vara med vänner, at koppla av, för alla dessa aktiviteter brukar jag se som mindre värda än de aktiviteter som har att göra med hårt arbete, slita, och att producera – att bara lata sig och inte göra någonting det är tydligen i min sinnevärld det värsta av brott som kan begås.

I min ungdom var jag tvärtemot, då hade jag en förmåga att absolut koppla av, och inte göra någonting – detta var dock inte stödjande på något sätt, för när jag inte gjorde någonting, ja, då komprometterade jag min framtid, min åtaganden, och ansvar, och i slutändan blev min apatiska livsstil fylld av konsekvenser – problemet med min nuvarande livsstil är dock jag att polariserat mig själv – från att vara apatisk till att vara som en duracellkanin – som konstant springer, gör någonting, aktiverar, reagerar, och motiverar.

Jag kan även märka detta i hur jag faktiskt tar mig an och går igenom projekt, det är en slags stress och snabbhet som genomsyrar vad jag gör, att jag vill bli klar och ta mig till nästa projekt, jag vill inte stanna kvar i detta projekt, jag vill vidare, framåt och expandera – in i framtiden.

Så, i denna blogg ska jag arbeta med denna synen på att inte göra någonting, och med de fördömanden jag lokaliserat inom mig som skapar denna ilskan och frustrationen så fort jag lägger märke till någonting jag anser vara lathet och apati.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma lathet och apati, och se detta som oförlåtliga synder som måste bekämpas, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mitt förflutna och hur jag agerat och levt tidigare, vari jag har fördömt min livsstil som bestod till mesta dels av apati och lathet såsom att vara dålig, värdelös, och någonting som jag konstant måste hålla i minnet så att jag kan bekämpa detta varje dag, och varje dag göra så mycket som möjligt för att undvika att vara lat, undvika att vara apatisk, undvika att vara trött och att hela tiden hitta på någonting viktigt att göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv och mitt förflutna, och att se min tidigare livsstil såsom att ha varit mycket dålig, och någonting som jag konstant måste se tillbaka till och undvika, så att jag aldrig någonting försätter mig själv i en sådan mental position att jag är lat, att jag är apatisk och att jag inte gör någonting – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sträva, och kämpa efter att varje dag göra mitt yttersta, utifrån en utgångspunkt av ångest, och rädsla för att jag annars kommer att falla in i ett mönster av att vara lat och apatisk

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att reagera i ilska och frustration när jag ser människor som jag tycker och anser vara lata och apatiska, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en inre konflikt, där jag hela tiden försöker bli mer, försöker vara bättre, försöker ta på mig själv mer ansvar, göra mer, använda tid mer effektivt, och vara mer aktiv – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv ta tid för mig själv där jag inte gör någonting speciellt, där jag bara ligger och vilar, där jag läser en bok, och där jag gör någonting som inte har något annat syfte än att jag tar det lugnt och låter mig själv slappna av och göra någonting som jag tycker om och tycker är behagligt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva och röra mig själv i en konstant stress och ångest inför att jag kommer att förlora tid, jag kommer att förlora något viktigt, om jag inte i varje ögonblick strävar efter att uppnå någonting mer, klara av någonting, slutföra någonting, framföra någonting, göra någonting som har tyngd, värde och substans, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv ta tid för mig själv, där jag inte gör någonting av någon speciell vikt, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna skuld och ångest när jag bara tar tid för mig själv, och gör någonting som jag tycker är behagligt eller skönt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna skuld och ångest när jag inte gör någonting speciellt, när jag bara ligger i min säng och andas, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hela tiden uppleva det som om att jag måste aktivera mig själv, röra på mig själv, göra någonting mer, utveckla mig själv, bli bättre, starkare, och mer – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv, när jag gör någonting som inte har något större, eller högre, eller bättre värd, än att jag tar tid för mig själv, lägger mig ned och läser en bok, eller att jag går ut och går i skogen, för att jag tycker det är behagligt och roligt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att konstant vara på jakt efter någonting mer, efter någonting bättre, efter någonting mer, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte utan skuld och ångest, kunna lägga mig ner och slappna av, titta på en film, eller läsa en bok, göra någonting som inte har någonting mer utveckling, och expansion att göra, göra någonting som inte nödvändigtvis förbättrar mig eller gör mig mer, utan någonting som jag tycker är roligt, och som jag gör för min egen skull och inte för någon annans skull, och inte för att förbättra mig själv, göra mig själv starkare, bättre, eller mer effektiv i min värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid fördömanden, ilska, skam och skuld inför hur jag i min ungdom lät mig själv fullständigt släppa taget, och glida ner i apati och lathet, och sträva runt utan någon riktning, utan något mål, utan att ha något att gå mot – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag, föra mig själv tillbaka hit – och förlåta mig själv för att jag fördömt mig själv, och varit hård gentemot mig själv för att jag tillåtit att min ungdom på sätt vis kastats bort genom att jag inte beslutat mig för att göra något meningsfullt och betydelsefullt med mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att polarisera mig själv, och tillåta mig själv att existera i en slags konflikt inom mig själv gentemot mitt förflutna, där jag nu i vuxen ålder, hela tiden försöker rätta till och ändra på min ungdom genom att göra mer, genom att kämpa hårdare, genom att bli bättre, genom att utveckla mig själv, genom att ge järnet, genom att försöka bli starkare, och skapa mer, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det inte är någon hållbar lösning att existera i en sådan polaritet, utan att jag genom att gå in i och som denna formen av stress, och ångest, faktiskt skapar konsekvenser för mig själv – och att lösningen är att balansera mitt liv, så att jag tar ansvar för min framtid, tar ansvar för vad jag ser måste göras, men att jag inte tillåter och accepterat mig själv att gå in i och som en stress, och ångest, där jag hela tiden upplever och känner det som om att någonting mer måste göras, någonting mer måste skapas, någonting mer måste utvecklas

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gentemot mig själv bli en fanjunkare, någon som konstant skriker på mig själv att pressa mig själv, röra på mig själv mer, göra mer, utveckla mer, ta mer beslut, göra mer inför framtiden, skapa mer, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i detta glömma bort mig själv, glömma bort vem jag är, glömma bort att för att vara effektiv måste jag ta hänsyn till mig själv och låta mig själv, då och då, ta tid för mig själv där jag inte gör någonting annat än att slappna av, ta det lugnt, och helt enkelt ta lite tid för mig själv och göra någonting som jag tycker är roligt, trevligt och givande

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur jag har fördömt punkten att ta tid för mig själv, och att jag nu ser detta som någonting otroligt dåligt, någonting vämjelsefullt, någonting som jag absolut inte under några omständigheter borde tillåta mig själv att göra, för tydligen borde jag konstant och i varje andetag vara på jakt efter någonting mer, ha ett högre syfte i mina tankar, där varje sak jag gör, den gör jag för ett speciellt syfte, och för att skapa ett visst resultat som kommer uppenbara sig i framtiden någon gång, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva HÄR – med mig själv – med min kropp – och att förstå att visserligen finns det en framtid att ta hänsyn till, men det som är riktigt och faktiskt existerar HÄR i varje ögonblick – och att leva HÄR är således att leva på riktigt – varför det på sätt och vis är en slags falskhet att leva med en framtid i mitt sinne hela tiden, eftersom jag då aldrig tillfullo är här och lever här i enhet och jämlikhet med denna fysiska verklighet och min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt och kontrollerad av en ”jaktpersonlighet” – i vilken jag konstant är på jakt efter någonting mer, efter någonting bättre, efter ett bättre resultat, ett bättre utflöde, någonting förmer – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och se, inse och förstå att jag genom att gå in i och som denna jaktpersonlighet faktiskt försummar min faktiska och direkta verklighet, jag försummar min kropp och jag försummar att ta hänsyn till att min kropp inte är någon robot som kan följa min minst vink, och göra precis som jag vill, utan att min robot är en organisk enhet som måste beaktas såsom en individ med behov och egna krav för att denna ska må bra; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta min kropp för given – och att ta mitt andetag för givet – och att ta mig själv för given – istället för att tillåta och acceptera mig själv att leva HÄR – i enhet och jämlikhet med och som min mänskliga fysiska kropp – här i varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma förmågan att slappna av, och släppa saker och ting, och bara låta en själv göra ingenting, låta en själv slappna av, och göra någonting inte för något annat syfte än att slappna av, ta det lugnt, och låta en själv vara bekväm – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta hänsyn till min kropp i enhet och jämlikhet – och när jag tar beslut om vad jag ska göra, eller inte göra, att då även ta i beaktande hur min kropp mår, och vad min kropp behöver, och inte bara tänka på hur jag ska utveckla mig själv, hur jag ska nå framgång, och bättra mig själv

Självåtaganden

När jag märker att jag vill ta beslut, röra mig själv och motivera mig själv utifrån en stress och ångest reaktion, utifrån att känna det som om att jag inte kan slösa en enda minut i mitt liv, utan jag måste använda varenda sekund, och minut, till att vara effektiv, och till att skapa mitt liv till att bli någonting mer, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår hur det begränsar mig att leva och uttrycka mig själv utifrån denna utgångspunkt, och hur jag faktiskt skadar både mig själv och min kropp genom att inte ta dessa punkter i beaktande när jag tar beslut; således åtar jag mig själv att beakta mig själv och min kropp när jag tar beslut om vad jag ska göra och hur jag ska leva – och således balansera mitt liv – så att jag låter mig själv – då och då – när detta behövs – koppla av – släppa allting – och inte göra någonting som har ett speciellt och betydelsefullt innehåll

När jag märker att jag fördömer mig själv, och går in skuld, och ångest, när jag tar det lugnt, när jag slappnar av, och inte gör någonting speciellt, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår hur jag begränsar och håller mig själv tillbaka inom mig själv, genom att inte låta mig själv, då och då, inte göra någonting för någon annan anledning än att det är bekvämt, behagligt och roligt, någonting som jag tycker om att göra; således åtar mig själv att då och då, utan skuld, utan ångest, och utan att fördöma mig själv, koppla av, och inte göra någonting annat ligga och andas, kolla på en film, och ta det lugnt, helt enkelt eftersom jag tycker det är behagligt, roligt och skönt

 

Enhanced by Zemanta

Dag 32: Att ge mig själv den tid som behövs

Någonting som jag ofta känner motstånd mot är att koncentrera mig själv under långa tidsperioder, utan avbrott, och utan att vilja gå iväg och göra någonting. Det är så jag upplever mig själv när jag studerar, och jag tänker att ”det måste finnas någonting roligare att göra, det måste finnas någonting mer stimulerande att göra!” – och det jag ser in mig själv att jag gör då är att t ex titta på en film, eller läsa en bok, eller göra någonting där den gemensamma nämnaren är att jag inte behöver koncentrera mig och att jag istället kan ”släppa taget” – och känna mig ”fri”.

Jag har arbetat mycket med denna punkt inom mig, om att disciplinera mig själv, och att använda den tiden jag har här, varje andetag, att verkligen leva och röra på mig själv, och jag får säga att det går mycket, mycket bättre, men jag kan fortfarande märka av hur jag håller fast vid denna idé inom mig själv om att leva disciplin betyder att jag inte kan ha roligt, att jag inte kan slappna av, och att jag kommer förlora min ”frihet”.

Det jag visar mig själv genom detta är att jag separerat mig själv ifrån frihet, och att jag skapat idéer om disciplin och koncentration, såsom att vara tråkiga och jobbiga saker att leva. Och p.g.a. detta har jag i största delen av mitt liv försökt undvika att göra någonting där jag behövt koncentrera mig själv, och vara disciplinerad; konsekvensen av det är att jag inte använde min tid i skolan att utbilda mig effektivt, och att jag aldrig riktigt lärde mig hur denna världen fungerade, eftersom jag i min ungdom var alldeles för upptagen med att undvika alla former av intressen där jag skulle behöva vara disciplinerad, och göra någonting för att jag vet att det är bra för mig, även om jag kanske inte känner mig själv stimulerad och underhållen.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ett motstånd mot att göra saker som kräver disciplin, och som kräver tålamod, och långsiktig planering, och konsekvent handlande, genom att tänka att ett sådant leverne inte är underhållande, eller stimulerande – istället för att se, inse och förstå att jag i jakten på att finna ett stimulerande och underhållande liv, har kompromissat mig själv, och placerat mig själv i en position i samhället, och i mitt liv där jag inte är så stark och effektiv som jag kunde varit, om jag istället för att leva för underhållning, istället levt det som är bäst för mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att rom inte byggdes på en dag, och att det tar tid att skapa saker av och som mig själv som jag är nöjd med, och att det tar tid att göra saker som verkligen kommer vara stödjande för mig om jag gör dem, och att dessa saker kräver att jag är disciplinerad, och konsekvent – och därför inse, ser och förstår jag hur begränsande och dumt det är att leva i ett sökande efter underhållning och stimulans – istället tillåter och accepterar jag mig själv att underhålla, och stimulera mig själv, istället för att söka det utanför mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd, och ångestfylld inför att lägga ner tid och energi på projekt, och de saker som jag tar för mig själv att göra, och istället för att göra det jag tar för mig att göra, perfekt, och med tålamod, och gå processen att skapa någonting i varje ögonblick här, att istället stressa och försöka hinna med så mycket som möjligt, så snabbt som möjligt – jag ser, inse och förstår att endast om jag går här i varje ögonblick, medveten om min kropp och om mitt andetag, disciplinerad och konsekvent kan jag skapa någonting av och som mig själv som är bäst för mig, och därför bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv fångad när jag lever disciplin, och tänka inom mig själv att jag inte kan leva frihet som mig själv när jag lever disciplin, i tron att frihet är när jag upplever mig själv underhållen, och stimulerad – istället för att se, inse och förstå – att frihet är att vara kapabel att dirigera mig själv i varje ögonblick att leva de saker jag ser är bäst för mig, utan att hindras av energiberoenden, och begär av att bli underhållen och få saker och ting gjorda så snabbt som möjligt, med så lite motstånd som möjligt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka minsta motståndets väg, och tro att det finns någon slags heder i att bara göra det absolut minsta, i tron att det gör mig bättre än andra om jag kan göra det absolut minsta och ändå av andra bli sedd såsom att göra lika mycket – istället för att se, inse och förstå – att jag genom att leva minsta motståndets väg kompromissar mig själv, och jag tar genvägar, som tillslut blir senvägar, eftersom jag inte tar mig själv tiden att leva varje ögonblick till sin fullständighet – därför stoppar jag mig själv när jag märker att jag försöker fly från ett ögonblick, och in i ett annat, innan jag färdigställt det ögonblick som är här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att desto mer produktiv jag är, desto bättre är jag, och tro att desto mer saker jag får gjorde, desto bättre är jag, istället för att se, inse och förstå – att ett effektivt leverne inte handlar om produktivitet, utan att om leva effektivt i varje ögonblick, genom att vara fullständigt och kompromisslöst här – och således när jag uttrycker mig själv såsom här – att jag då inte tillåter och accepterar mig själv att försöka rymma iväg till nästa ögonblick, för att försöka få så mycket som möjligt gjort – jag gör klart vad som är här – och sen rör jag mig själv till nästa ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja klara av, och göra så många saker som möjligt – i tron att desto mer saker jag klarar av att göra, och skapa, att desto mer värd blir jag – istället för att se, inse och förstå – att jag i denna jakt inom mig själv på att klara av mer saker, på att skapa mer saker, missar mig själv här såsom andetaget – och missar att faktiskt leva varje ögonblick till sin fulla potential – således tar jag mig själv tillbaka hit till andetaget i varje ögonblick och jag driver, och pushar mig själv att inte existera i mitt huvud i framtid, och dåtid, och nutid – utan istället här såsom min kropp, en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att om jag lever disciplin, och om jag koncentrerar mig själv ovillkorligt i varje ögonblick, att jag då kommer förlora livet, eftersom jag inte kommer kunna underhålla mig själv med tankar, känslor och emotioner – istället för att se, inse och förstå, att jag definierat liv såsom tankar, känslor och emotioner, istället för att inse att dessa upplevelser inte är liv, utan det som begränsar mig från att faktiskt leva och stå här – en och jämlik såsom min fysiska kropp – därför tar jag mig själv tillbaka hit till andetaget, och jag inser att jag är liv, jag såsom min fysiska kropp är tillräcklig, jag är här – därför slutar jag leta och jag lever fullständigt här i varje ögonblick såsom koncentration, fokus, känsla för detaljer, och disciplin

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte utveckla en känsla för detaljer, utan istället försöka göra saker i mitt liv så snabbt som möjligt, och tidseffektivt som möjligt – istället för att se, inse och förstå att detta försök av mig att spara tid får mig att kompromissa mig själv här, och får mig att missa viktiga saker i ögonblicket, eftersom jag håller på att stressa till nästa – därför stoppar jag mig själv, och jag disciplinerar mig själv att leva här i varje ögonblick, och inte stressa iväg inom mig själv till nästa ögonblick – jag är här

Jag åtar mig själv att i varje ögonblick vara här, att andas och leva vad som är här med en känsla för detaljer, och ha tålamod, och skapa mig själv och det ögonblick i vilket jag medverkar i till perfektion – en och jämlik

Jag åtar mig själv att inte längre stressa, och försöka få saker och ting gjorda så snabbt som möjligt, och jag ger istället de saker jag gör i min värld den tid de behöver, och jag gör dem tills jag känner mig nöjd och tillfreds med vad jag skapat, eller uttryckt som mig själv – och jag stoppar mig själv inom mig själv varje gång jag märker att jag börjar tänka på vad klockan är eller inte är

Jag åtar mig själv att istället för att fokusera på produktivitet, att fokusera på kvalitet – och göra de saker som jag gör, bra, och på ett sätt så att jag blir nöjd med det jag gör, eftersom jag ser att det jag gjort var perfekt och kunde inte bli bättre

Jag åtar mig själv att leva perfektion och tålamod som mig själv, och sluta försöka stressa, och nå en upplevelse av stimulans och underhållning – jag tillåter mig själv att ha tålamod