Tag Archives: grupp

Dag 368: Generad

little-girl-embarrassedUnder vissa omständigheter blir jag generad, och en av dessa är när jag frågar någon om den skulle vilja göra någonting med mig, eller hitta på någonting. Jag upplever inte mig generad med alla människor. De som jag har haft ett mer långvarigt förhållande med brukar jag inte alls känna mig själv obekväm inför att fråga om vi ska träffas och hitta på någonting. I stället brukar genans dyka upp inom mig när jag inte har känt personen särskilt länge, eller när personen är av motsatt kön.

Det jag har upptäckt om den här genansen är att den kommer från en idé om svaghet och styrka, för när jag ställer frågan, uppfattar jag det inom mig som om att jag gör mig sårbar och svag. Jag visar upp mig själv och vad jag vill, och i den processen finns det en möjlighet att jag blir avvisad, eller att min förfrågan väcker någon slags negativ reaktion hos den andra personen. Om jag aldrig hade frågat, då hade jag inte utsatt mig själv för möjligheten att bli nekad, och avvisad, och enligt den logiken hade jag under sådana omständigheter varit starkare.

Men om jag tittar på de här idéerna vad som är starkt, och svagt, med sunt förnuft, är det ganska uppenbart att det som jag definierat och ansett vara en svaghet, egentligen är en styrka. Det är faktiskt en hedervärd egenskap att kunna ta kontakt med nya människor, öppna upp och dela med mig av mig själv, och bjuda in en ny person i sitt liv. Bara för att risken finns att man kan bli avvisad betyder inte det att handlingen ger ett uttryck för svaghet, och att få ens invitation förkastad är inte heller det ett tecken på svaghet. Snarare är det modigt och en styrka att våga möta världen och vara öppen för att lära känna andra utan att låta sig själv vara rädd och ängslig inför att bli utstött och tillbakavisad.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig generad inför att ta kontakt med nya människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att associera, att ta kontakt med, och närma mig andra människor med genans – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det är en genant position att närma mig en annan människa – och att det är genant att inte vara den som blir närmad av en annan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det är genant att inte vara den som andra kommer nära och önskar bilda ett förhållande med, och ha en idé om att den som närmar sig, den som vågar vara sårbar och visa intresse – att det är den som är den underlägsna och som har någonting att förlora

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv generad inför att fråga någon om denna personen önskar äta en måltid med mig, eller träffa mig på annat sätt – och tänka när jag ställt frågan att: ”det var dumt – jag borde inte ha frågat det där – utan jag borde istället ha varit mer stabil och gett ett intryck av att vara en mer macho och stark man” – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera styrka och stabilitet såsom att inte vara den som närmar sig – och inte vara den som låter sig gå ut i verkligen – möta hetluften och ta del av vad som finns i denna världen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla tillbaka vad gäller att skapa nya förhållanden med människor i min värld, i tron att om jag närmar mig en annan, och frågar denna personen om den skulle vilja inleda ett vänskapsförhållande, eller endast kommunicera över en kopp kaffe – att då tro att jag är galen, och inte riktigt funtad – istället för att se, inse och förstå att det är en rak och direkt fråga – ett effektivt sätt att klargöra min riktning med andra människor – och att det faktiskt inte spelar någon roll för mig och vem jag är om jag blir avvisad eller inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig ta det personligt när jag blir avvisad och inte emottagen av en annan såsom jag hoppats och önskat – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att närma mig en annan ovillkorligt och utan att hålla fast vid någon förhoppning om hur jag ska bli bemött, att inte fokusera på vad den andra människan gör, säger, eller inte gör, och inte säger – utan istället lägga mitt fokus på vem jag är – på min applikation och hur jag närmar mig själv ögonblicket – och vad jag skapar av ögonblicket

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte i stället för genans – leva självförtroende, mod och egenvärde – att förstå att jag beslutar vem jag önskar närma mig, och vem jag vill föra in i min värld, och skapa ett förhållande med – och att jag endast kan ta och leva ett sådant beslut om jag står modig, stabil, med självförtroende och egenvärde – och således ovillkorligt låter mig själv närma en annan – för endast genom och som en sådan utgångspunkt kan jag säkert veta att oavsett utflödet står jag med mig själv och fortsätter att applicera mig själv och gå min process

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att nyckeln till att skapa nya förhållanden är att jag vågar vara mig själv, vågar närma mig, och vågar släppa taget om begäret att bli accepterad och värdesatt, eftersom endast då kan jag ovillkorligen röra mig själv för att skapa nya relationer – för då är jag inte längre rädd för att förlora någonting – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att omfamna mig själv som mod – och att ge mig själv modet att gå mitt liv ovillkorligt – att vara fri från rädsla i mina relationer till andra människor – och skapa min vardag och mitt liv på basis av och som denna tilliten till mig själv att jag kommer uttrycka och skapa mig själv i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig generad och blyg inför att fråga om någon önskar äta lunch med mig, eller hitta på någon annan typ av aktivitet – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att bli avvisad, och att tro att det är en skam att bli avvisad och att det visar på ett stort fel i och som mig när jag inte blir accepterad och ges en plats i andras liv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på att få ett plats i andras liv – i stället för att jag lägger mitt fokus och min uppmärksamhet på att ge mig själv en plats i mitt eget liv – på att lägga fokus på mig själv och hur jag uttrycker – skapar – och rör mig själv i och som mitt dagliga liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se på mig själv som en stark, orubblig och onåbar man, som inte har några svagheter, och som alltid är socialt stark och överlägsen – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli generad när jag frågar en annan om de skulle vilja hitta på något med mig, för det går emot den här idén som jag etablerat av och som mig själv – att jag tydligen är den här starka, stereotypa mannen som inte har några svagheter eller brister överhuvudtaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd inför att någon i min omvärld ska se mig som att ha svagheter i sociala sammanhang, och ska definiera mig som blyg, tafatt, eller obekväm – och ska tycka att jag är en märklig person som inte passar särskilt väl ihop med sociala sammanhang – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka skapa och upprätthålla en idé av mig själv att jag är stark – jag har allt under kontroll – jag har pli på mitt liv – i tron att om andra tror detta om mig så blir det även sant i mitt eget liv – i stället för att se, inse och förstå att det jag skapar är faktiskt endast en illusion – någonting som inte stämmer överens med hur jag faktiskt upplever mig själv inombords

Självåtaganden

När och som jag märker att jag inte vågar fråga någon om vi kan hitta på någonting, fastän att det är någonting jag gärna skulle vilja göra, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstå att det finns ingenting att förlora i att våga fråga, det värsta som kan hända är att den andra människan säger nej, och det är ingenting som avgör vem jag är, vilket värde jag har, och hur jag ska uppleva mig själv – således åtar jag mig själv att ge mig själv modet att fråga, och att driva mig själv igenom min osäkerhet, nervositet, och rädsla – och istället föra mig själv framåt och expandera min värld

När jag frågat någon om vi kan göra någonting ihop, och jag känner mig själv generad, eller märker att jag tänker i sådana banor att jag tydligen är underlägsen, och svag, för att jag tagit kontakt och inte en annan – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det inte finns någonting att skämmas eller vara generad för i att fråga en annan om vi kan hitta på någonting, det är istället en styrka att våga placera mig själv ute i världen, visa mig själv sårbar, och bjuda in människor att interagera i och som min värld – således åtar jag mig själv att ta ett andetag, och omfamna, acceptera och förstå processen av att ta kontakt med en annan människa, och skapa ett förhållande, och att denna inte innebär någon slags svaghet, utan att det helt enkelt är en del av att leva effektivt och uttrycka mig själv

Jag åtar mig själv att expandera min värld och mig själv genom att skapa nya och upprätthålla gamla relationer med människor i min värld genom att interagera, genom att kommunicera, genom att ta kontakt, genom att närma och låta mig själv vara öppen, sårbar, och inbjudande

Dag 290: Mindervärdeskomplex och Gruppdynamik

Min förra blogg handlade om tillhörighet, och att vilja vara en del av någonting större, och mer än mig själv. Denna blogg fortsätter på det temat.

Idag hade jag en intressant upplevelse när jag var och lyssnade på en föreläsning. Vad som hände var att då jag kom fram till föreläsningslokalen, så var det några minuter kvar till föreläsningen skulle börja, så jag beslutade mig själv för att hitta några människor som jag kände, och kommunicera med dem. Nu, redan detta beslut är intressant att titta närmare på, för vad inom mig vad det jag baserade detta beslutet på?

Då jag kom till föreläsningslokalen roade jag mig själv med att lyssna på intervjuer på min mobil, men väl där kändes det som om jag var tvungen att ”socialisera” för att inte ”slösa bort min tid” och bara vara med mig själv. Så, det beslutet är intressant, för det tyder på att jag inte ser tid som jag spenderar med mig själv som lika värdefull som tid som jag spenderar med andra.

Varför tycker jag det kan man fråga sig?

relationshipEn sak som jag ser influerar mig till att ha denna idé om värde, är att jag under hela mitt liv blivit matad med denna övertygelse att ”relationer är bra!” – ”vänskapsförhållanden är bra!” – ”var social, och bygg upp ditt nätverk!” – och jag menar detta är vad som har präntats in i mitt huvud sedan barnsben. Det som jag inte beaktat är vilka konsekvenser en sådan har mentalitet har för mig själv: ett uppenbart utflöde av denna typ av övertygelse är ju att jag kommer att kompromissa, och förtrycka mig själv för att få andra att tycka om mig, och skapa förhållanden i min värld, vilket är någonting som jag gjort ofta, och mycket i min livstid. Flera förhållanden har jag i princip forcerat genom att förändra mig själv, göra mig till, och se till att jag kan etablera ett förhållande med den andra människan, även om jag kanske inte tycker om att vara med denna andra människa särskilt mycket.

Därför är det intressant, detta första beslut jag tog att prata, och socialisera med människor. Det var inte ett ovillkorligt beslut som jag tog i full stabilitet, utan det var en reaktion som fick mig att starta processen att börja leta efter någon lämplig situation att socialisera inom.

Nästa del av denna intressanta händelse inträffade då jag närmade mig några personer för att prata med dem. Det som var fascinerande var hur jag upplevde det som om att de sköt bort mig, och avvisade mig, och alltså som jag kände det ”inte ville ha mig i närheten” – detta gjorde så att några reaktioner kom upp inom mig av att känna mig själv övergiven, underlägsen, och mindervärdig.

Så, nedan kommer jag att behandla hela denna situation, och de reaktioner som öppnat upp sig i och med denna, genom att applicera självförlåtelse, samt sedan etablera effektiva självåtaganden, så att jag kan korrigera denna punkt och inte längre leva i ett sökande för att andra ska ge mig värde och uppmärksamhet.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att besluta att prata med, och närma mig själv människor i min omgivning från en utgångspunkt av att jag är värdelös, och underlägsen, och att jag måste ha en annans erkännande, och en annans uttalade stöd för att känna mig själv någorlunda stabil, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv, förtrycka mig själv, och agera på ett sätt som inte gynnar mig såsom liv, som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att den tid jag spenderar med mig själv genom att vara ensam, är mindre värdefull än den tid jag spenderar med andra människor, och i detta förlåter jag mig själv mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha denna självmissbrukande ideologin existerande inom mig, där jag definierar mig själv som värdelös såtillvida jag inte med säkerhet kan säga att människor i min omvärld ger mig uppmärksamhet, ser mig, och erkänner mig, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att längta efter och skapa ett begär efter att få bli omtyckt och älskad av exakt alla, och att tro att det är ett personligt hot mot mig, och att någonting är fel med mig, så fort det verkar som om inte alla människor i min omvärld tycker om mig, och gillar att spendera tid med mig, och vara i min närvaro

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att min stabilitet utgörs av att jag har en positiv känsla inom mig själv, av att jag känner det som om att människor i min omvärld känner till mig, tycker om mig, och uppskattar mig, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förtrycka mig själv, förtrycka min egen stabilitet såsom min närvaro här med och som min mänskliga fysiska kropp; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse punkten om jämlikhet, att se, inse, och förstå att hierarki är en illusion och att ingen människa är mer, eller mindre än en annan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av en önskan av att få bli accepterad av människor som jag upplever, och tror är i en högre nivå, på den illusoriska hierarki som jag skapat i mitt huvud, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att denna punkt som existerar i mitt huvud är just en sådan mental punkt som inte existerar i denna faktiska verklighet; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att dedicera, och hänge mig själv åt ett sökande efter acceptans från människor som jag tror är bättre än mig, istället för att jag accepterar mig själv, och inser att sökandet har aldrig varit nödvändigt, och det kommer aldrig att bli, eller vara nödvändigt, för allt jag behöver är mig själv HÄR – allt som krävs är att jag accepterar mig själv, och att jag ger till mig själv såsom jag vill få; och att jag stabiliserar mig själv i denna insikt om att det finns ingen hierarki – det finns inget socialt mål att uppnå – detta är illusioner

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé av mig själv av att jag är som ett tomt glas som måste fyllas på med andras uppmärksamhet, och om jag inte är full, då är det någonting fel på mig som genast måste åtgärdas för att jag inte ska försvinna, för att jag inte ska bli helt värdelös; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att hedra mig själv, och att leva integritet på sådant sätt att jag inte låter mig själv säljas ut till mitt sinne, att bestämma vem jag är, och hur jag ska uppleva mig själv, utan att jag istället tar beslut om vem jag är, och hur jag ska uppleva mig själv, och vad jag ska göra under min dag, och att jag i och inom detta inte låter mig själv bli kontrollerad, och styrd av sinnet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig mindervärdig i förhållande till andra människor, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte våga uttrycka mig själv spontant, och bekvämt runt andra, och att inte våga vara mig själv, och ta plats på ett naturligt och avspänt sätt, genom att helt enkelt låta mig själv vara mig själv; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bära på en upplevelse av mindervärdighet såsom en ryggsäck fylld med sten, som jag släpar omkring på överallt, istället för att jag tillåter, och accepterar mig själv att släppa denna stenen, att stå upp inom mig själv, och att hänge mig själv till att värdesätta mig själv, och vara stabil i och som mitt värde som mig själv, och inte basera mitt värde som mig själv på någon punkt som är separation från mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag har en slags naturlig position av att vara mindervärdig i förhållande till andra människor, och tro att detta är någonting som ”bara är som det är” – och som ”jag inte kan göra någonting åt” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ifrågasätta denna utgångspunkt, och att i detta låta mig själv leva utan att känna, och bete, och röra mig själv i min värld, som om att jag är mindervärdig, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stå upp inom och som mig själv, och att hänge mig själv till att leva tillfullo som mig själv i varje ögonblick, varken mer, eller mindre, varken överlägsen, eller mindervärdig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att jag har ett värde att hämta hos andra människor, och att jag kan få del av detta värde som jag tror är hos andra människor, om jag kämpar tillräckligt hårt, om jag försöker driva mig själv tillräckligt mycket, att nå någon slags acceptans, och familjaritet med andra människor, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ignorera, och glömma bort MIG SJÄLV här, och att förstå att värdet som jag söker, stabiliteten, och tryggheten jag söker kommer jag inte kunna hitta utanför mig själv, utan är någonting som jag måste etablera, och skapa som mig själv här, i enhet och jämlikhet, och leva som mig själv, och som endast kommer vara ”på riktigt” när jag inte låter mig själv definiera mig själv utifrån en punkt utanför mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att jag är utgångspunkten för alla förhållanden, och relationer i min värld, och således om jag inte stabil, effektiv, och självuppriktig i mitt uttryck, så kommer mina relationer, och förhållanden i min värld att spegla tillbaka till mig själv detta faktum om mig själv, således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på att etablera en stabilitet i och som mig själv, och att interagera med människor i min omvärld utifrån en utgångspunkt av och som stabilitet, där jag är den dirigerande principen, och där jag inte skapar förhållanden för att få en upplevelse, eller för att få uppleva mig själv som värdefull, utan där jag istället lever, och står som värde, och erkänner mitt värde såsom jämlikt med alla andra människor i min värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte stoppa de tankar som kommer upp inom mig, där jag tänker att jag borde vara mer interaktiv, och social för att få en upplevelse av att känna mig själv värdefull; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv på att träna att vara stabil, och att interagera med människor från en utgångspunkt av att jag är dirigerande, och att jag står stabil, och att mitt uttryck, och mitt beteende är detsamma oavsett om jag är med mig själv ensam, eller om jag är bland andra människor; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, och acceptera det faktum att jag är ensam, och att det är fullt normalt att vara ensam, att det inte är någonting dåligt att vara ensam, och inte är någonting som jag måste konfrontera, och försöka motverka

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara bekväm, och tillfreds med mig själv när jag är ensam, och att se, inse, och förstå att jag inte behöver känna det som om att någonting är fel med mig för att jag är ensam; jag menar, alla människor är ensamma inom sig själva, och detta är någonting naturligt, och även fast vi är bland andra människor, även fast vi kommer tillsammans och interagerar i grupper, så är vi i grund och botten alltid ensamma; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara bekväm i min ensamhet – och att således skapa förhållanden, och interagera socialt med andra människor utifrån en utgångspunkt av att helt enkelt dela med mig av mig själv, och lära känna andra människor, och inte för att känna mig själv mindre ensam

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma, och se ner på ensamhet såsom någonting som måste bekämpas, och förintas, och som någonting som jag inte kan tillåta inom mig själv, för tydligen är det bara fel att vara ensam; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att de tankar som kommer upp inom mig, som antyder att det är någonting fel att vara ensam, och att det är någonting jag konstant måste motverka, och försöka förhindra i min värld, att dessa tankar inte är någonting som jag lita på, och ge någon slags värde, eftersom dessa tankar helt enkelt inte ger en korrekt bild av verkligheten, eftersom ensamhet är någonting naturligt, normalt, och inte som behöver, eller ska förhindras, eller bekämpas – det är helt enkelt bara vad det är

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att vara bekväm med mig själv i och som min ensamhet, och att låta mig själv andas, och vara med mig själv, och acceptera min ensamhet, och sluta vara i konflikt med, och försöka bekämpa min ensamhet, och när jag märker att jag tänker, eller tycker att jag är för ensam, och måste göra någonting åt detta för att bli mindre ensam, då stoppar jag mig själv, och jag andas, och jag åtar mig själv att vara bekväm, lugn, och tillfreds i min ensamhet, i och som insikten av att det är någonting normalt att vara ensam

När jag märker att jag vill söka kontakt med andra människor utifrån en utgångspunkt av att försöka bli mer värd, och försöka skapa någonting slags högre värde inom mig själv än vad jag tycker jag har, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att jag kan inte etablera något riktigt, och substantiellt värde genom att bli erkänd, och accepterad av andra människor, utan det enda sättet att skapa en faktisk stabilitet, och tillfredsställelse inom och som mig själv, är genom att acceptera mig själv; således åtar jag mig själv att acceptera mig själv, och att stabilisera mig själv inom mig själv, i och som ensamhet, i och som förståelsen av att jag är ensam, och att det inte är någonting fel med det

När jag märker att jag upplever mig själv avvisad, mindervärdig, och underlägsen människor i min värld, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att denna upplevelse av att känna mig mindervärdig, och sämre än, det är inte en faktiskt fysisk, och riktig upplevelse, utan en mental skapelse som endast existerar inom mig, och som jag alltså kan ändra, kan förändra, och kan styra på ett sådant sätt att jag inte längre behöver känna mig själv på något sätt mindre, eller sämre än andra; således åtar jag mig själv att acceptera mig själv, och låta mig själv vara stabil, densamma oavsett var jag är, eller med vem jag är, och inse att mitt värde av och som mig själv är någonting som jag skapar, och när, och ingenting som kan ges till mig av en annan

Enhanced by Zemanta

Dag 147: Motarbetad

Självskriverier

Idag ska jag skriva om en upplevelse som jag gått igenom på sistone – och denna upplevelse har kommit upp i situationer när jag ställts inför att samarbeta med andra, och att komma till en slags gemensam lösning med andra.

Jag har i dessa situationer upplevt att jag blivit motarbetad, och bekämpad – och att alla mina ”bra förslag” bara blir nobbade, utan någon giltig och bra anledning. Och sedan har jag tänkt ut en mängd anledningar inom mig själv till varför dessa andra tydligen ”nobbar” mig, när det rent faktiskt är så att vad jag upplever inom mig själv såsom att känna mig ”nobbad” inte har någonting att göra med de människor som jag delar mitt ögonblick med. Utan vad jag upplever inom mig själv är jag själv, och hur jag blivit beroende av att ha rätt, och få min vilja igenom – och känna mig själv försvagad, och underlägsen när jag lyckas få min vilja igenom.

Så – nedan ska jag göra självförlåtelsen, sedan självkorrigerande åtaganden, som jag sedan tillsist ska leva i mitt liv – praktiskt – och därigenom korrigera, och ändra på denna punkt.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja ha rätt, och vilja få min vilja igenom – och bli arg, frustrerad, och irriterad när jag inte får min vilja igenom – och känna mig själv motarbetad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig motarbetat av människor – eller egentligen känna mig själv personligen attackerad av människor när de inte håller med mig, och att inom mig själv ursäkta min upplevelse inom mig själv genom att tänka att jag är motarbetad; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag inte på något sätt vet varför andra inte håller med mig, och att det inte ens är relevant för vad jag upplever inom och som mig själv – eftersom min upplevelse av att ta det personligt när någon inte håller med mig är min egen skapelse och ingen annans

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sätta värde på mina idéer som jag delar med mig – och tänka att jag är en ”idéspruta” – att jag är spontan, och bekväm av mig själv och att jag är en rolig, och trevlig person att vara i närheten; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att andra borde vara mer tillmötesgående mot mig, och säga till mig att mina idéer är bra, och att jag verkligen gör någonting bra för gruppen som delar med mig av och som dessa idéer

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv som positiv, som konstnärlig, uttrycksfull, rolig, och speciell – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inom och som mig själv definiera mig själv som lite galen, och som annorlunda vad andra människor är; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva mig själv som normal, och låta mig själv vara vanlig – och alltså varken försöka vara någonting mer, eller mindre än mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka om mig själv såsom att jag är uttrycksfull, och speciell – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är med människor, att inom mig själv tävla med andra om vem som är mest uttrycksfull – om vem som är mest bekväm med sig själv, om vem som känner sig mest populär och omtyckt – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa alla idéer inom och som mig själv – att ta det lugnt – att andas och föra mig själv tillbaka hit

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte släppa alla idéer om mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa dessa idéer och fantasifoster inom mig själv såsom förklaringar till varför människor tydligen ”motarbetar mig” – och tänka att det gör de för att de är avundsjuka på mig, eftersom jag är mycket bättre än vad de är; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag har faktiskt ingen aning varför människor är som de är mot mig, och jag vet inte ens om de motarbetar mig – eftersom det är bara någonting jag känner och inte rent faktiskt ser

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera och se mig själv såsom en människa som är mer givmild än andra, som är mer bekväm än andra – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jämföra mig själv med andra och tänka att jag är ”mer än andra” – eftersom tydligen har jag gått en sådan lång väg i min process att jag nu har förmågan att göra sådant som inte andra gör, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att slappna av – att sluta tävla – att sluta försöka vara speciell, och utöver det vanliga och istället bara vara helt vanlig här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när denna upplevelsen kommer upp inom mig själv av att ta det personligt när någon inte håller med mig, att tänka att det måste vara det faktum att andra inte håller med mig som gör att jag upplever mig själv som jag gör; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det jag upplever existerar inom mig, och är inte något som kommer utifrån; och således är det jag som skapar min upplevelse av att känna mig motarbetad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé av och som mig själv såsom att vara unik, och speciell – och att skapa denna idé av mig själv genom att jämföra mig själv med andra, och tänka att andra har inte ett sådant liv som jag har – utan måste ha ett mycket mer intetsägande, och tomt liv än mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja, och önska att jag ska ett populärt, och hektiskt liv – och vilja bli sedd av andra såsom att ha något slags speciellt beteende – eller närvaro

Självåtaganden

När jag märker att jag blir arg, och frustrerad för att jag inte får min vilja igenom när jag samarbetar, eller är med andra; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att detta problem kan endast existera då jag separerar mig själv ifrån HÄR – och tror att mitt värde av mig själv ligger i hur många jag kan övertyga att jag har rätt; således åtar jag mig själv att inte försöka skapa en upplevelse, och en idé av och som mig själv genom att presentera mig själv som unik, och speciell inför andra – och jag åtar mig själv att istället förbli här med och som min kropp – och att acceptera, och uttrycka mig själv här

När jag märker att jag känner mig motarbetad, påhoppad, och personligen attackerad av människor – när de inte håller med mig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag kan endast ta någonting personligt när jag definierat mig själv i förhållande till just den punkten; således åtar mig själv att när jag talar och uttrycker mig själv med andra, att släppa alla begär inom och som mig själv om att vara någon, eller någonting, och istället helt enkelt vara mig själv HÄR – en och jämlik

När jag märker att ser, och definierar mig själv som en idéspruta, och som någon som är speciell, och mer uttrycksful, och rolig än ”vanliga” människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att denna idén jag skapat av mig själv inte har någonting att göra med verkligheten – eftersom det i verkligheten inte finns några idéer om vem jag är – eftersom JAG ÄR HÄR – således åtar jag mig själv att uttrycka och röra mig själv HÄR utan att ha någon idé om mig själv – utan att tänka, eller tro någonting om mig själv

När jag märker att jag tänker om mig själv att jag är positiv, konstnärlig, rolig, och speciell – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att dessa idéer jag har av och som mig själv är inte ”JAG” – utan är endast en idé i form av en tanke som cirkulerar i mitt huvud; således åtar jag mig själv att sluta skapa, och medverka i och som några idéer om vem jag är – och istället leva, och uttrycka mig själv HÄR i och som andetaget

När jag märker att jag tänker om mig själv att ”jag är uttrycksfull, och speciell” – då stopar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att denna idén av mig själv att jag är ”uttrycksfull och speciell” – just bara är en idé och någonting som jag baserar på en upplevelse av och som mig själv; och således åtar mig själv att sluta se, uppleva, och definiera mig själv utifrån upplevelse – utifrån tankar – och utifrån idéer – utan istället uttrycka, och röra mig själv HÄR – i och som mitt andetag

När jag märker att jag tänker någonting om mig själv – t.ex. ”jag är smart”, eller ”jag är rolig, och uttrycksfull” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag inte kan lita på någonting av det som kommer upp inom mig som tankar – jag kan inte basera någonting av min verklighetsförståelse på vad som kommer upp inom mig som tankar, eftersom jag vet inte var dessa tankar kommer ifrån – och inte heller om de stämmer eller inte; således åtar jag mig själv att istället för att basera min livssyn utifrån vad jag tänker – istället göra min livssyn till att leva – och att uttrycka mig själv

Jag åtar mig själv att sluta tro att min upplevelse av mig själv är kontrollerad, och styrd av andra människor – och att andra människor på något sätt skapar upplevelsen av mig såsom att vara motarbetad, och såsom att känna mig personligt attackerad – och i detta åtar jag mig själv att sluta definiera mig själv utifrån vad andra säger, och sluta skapa dessa inre teorier och idéer om varför andra säger vad de säger, och varför jag upplever mig själv som jag gör – och istället leva och uttrycka mig själv HÄR i och som enkelheten av och som detta ögonblick och detta andetag

Dag 124: Oantastbar

Självskriverier

Idag har jag varit i skolan, och där stötte jag på en intressant upplevelse. Jag gick i korridoren, och såg en person som jag kände igen – jag hann inte hälsa på personen eftersom jag inte direkt kände igen personen – och efter detta tyckte jag det var som om personen undvek mig, och inte ville ha någon kontakt med mig, eftersom jag inte hälsade första gången vi sågs.

Denna korta interaktion skapade en del mentalt skvaller inom mig, och jag märkte hur jag flera gånger tänkte på om jag ”förstört mina chanser” med denna person eftersom jag tydligen varit så ”ohövlig”. Jag märkte även att jag inom mig själv tänkte att ”denna person måste se mig som helt konstig”.

Av vad jag kan se härstammar hela denna upplevelse utifrån utgångspunkten av att vara rädd för att inte bli accepterad, och att söka att bli accepterad av andra människor – och när jag inte tror mig själv bli det – hur jag genast börjar fördöma mig själv, och fundera om jag gör någonting fel – och hur jag borde ändra mig själv – och vad jag borde säga nästa gång vi ses; istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva självförtroende, och självkänsla och egenvärde, och vara säker och trygg i mig själv oavsett hur andra reagerar på mig.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd och känna ångest för att jag inte står på god fot med människor, och att människor bakom min rygg tycker illa om mig, och pratar om mig som att jag är en jobbig, och dålig människa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd, och känna ångest inför att inte gör ett bra intryck på människor i min värld, i rädslan, och ångesten att människor då inte kommer tycka om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara orolig för att jag ska säga, eller göra någonting fel när jag är med människor, så att människor kommer att tycka illa om mig – och inte längre kommer vilja vara runtomkring mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv, och hålla mig själv tillbaka för att på så sätt vara säker att jag står på god fot med alla människor i min verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se det som någonting fel, och dåligt om inte alla människor tycker om mig – och om jag tycker mig själv se att någon inte tycker om mig – att genast börja fundera på, och undra om det är jag som har gjort någonting fel – och om det är jag som har missat någonting – och om det är någonting som jag borde ha gjort, som jag inte har gjort – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att andas, att slappna av och att ta det lugnt runtomkring människor och inte oroa mig själv för vad andra tycker om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att leva, och uttrycka mig själv såsom lättsam och bekymmersfri runtomkring människor – i rädslan för att jag då inte kommer vara tillräckligt vaksam, och kontrollerad – och därmed säga någonting som kommer göra att en annan människa tycker illa om mig, och inte vill vara med mig – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att sluta definiera och uppleva mig själv utifrån hur jag tror att andra människor känner om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka erkännande, och trygghet hos andra människor – och så fort en annan människa erkänner min närvaro såsom positiv – genom att vinka till mig, eller le åt mig – att genast reagera inom och som mig själv och känna det som att jag är ”hemma” – och som att jag är ”trygg” – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att uppleva, och leva mig själv såsom avslappnad och trygg oavsett vad jag tror att andra känner, eller tycker om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att ta kontakt med människor, prata med människor, och göra mig själv sedd av andra människor – i rädslan, och ångesten för att jag ska säga eller göra något fel – och därigenom bli ogillad av andra människor – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att uttrycka och leva mig själv här i och som andetaget – och inte oroa mig själv för vad andra tycker

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är med andra människor – att inom mig själv analysera situationen från en utgångspunkt av rädsla – och konstant tänka på huruvida andra människor på något sätt upplever sig själva störda, eller irriterade av mig – och i detta hela tiden vara aktsam på om det är någonting jag måste säga, eller göra för att på så vis korrigera andra människors upplevelse av mig och se till att de inte ogillar, eller tycker illa om mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte slappna av – andas – och röra mig här såsom min mänskliga fysiska kropp i enhet och jämlikhet – och således inte försöka lista ut vad andra människor kan tänkas känna eller uppleva om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte slappna av när jag är med andra människor, och därmed sluta definiera mig själv i enlighet med andra människor – och istället stå stabil, och trygg i mig själv utan att vara rädd och nervös för vad slags värde jag har i andra människors ögon

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att konstant analysera, och värdesätta mig själv inom mig själv – utifrån hur mycket jag tror att andra människor tycker om mig, och gillar att vara i min närhet – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att uttrycka mig själv ovillkorligt, och röra mig själv här utan att söka efter stabilitet, och trygghet utanför mig själv genom att försöka få andra människor att tycka om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte utveckla trygghet, och självkänsla här såsom mig själv – och således tillåta och acceptera mig själv att vara säker på mig själv, och säker på mitt värde av och som mig själv – och därmed inte fluktuera i min upplevelse av mig själv i förhållande till vad jag tror att andra människor tycker eller tänker om mig

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att sluta oroa mig själv, och vara rädd för att jag inte står på god fot med andra människor – och när jag märker att sådan oro kommer upp inom mig – att genast stoppa mig själv, ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och i detta tillåta och acceptera mig själv att slappna av, och att vara tillfreds med mig själv

Jag åtar mig själv att sluta oroa mig själv för att jag inte gör ett bra intryck på människor i min värld – och istället åtar jag mig själv att uttrycka mig själv ovillkorligt med andra människor – och inte förtrycka och hålla mig själv tillbaka för att jag tror att andra människor kommer tycka illa om mig om jag tillåter och accepterar mig själv att uttrycka mig själv ovillkorligt

Jag åtar mig själv att inte definiera mig själv utifrån huruvida någon ser mig som sin vän eller inte – eller huruvida någon tycker, och upplever att det är roligt att vara med mig – och således åtar jag mig själv att stå stabil inom mig själv – trygg inom mig själv – lugn i vetskapen om att det inte gör någonting om en annan tycker illa om mig, eftersom det inte har någonting med mig att göra ändå

Jag åtar mig själv att sluta vara rädd, och nervös för att det är någonting som jag gör fel – eller säger fel – när jag tycker det verkar som om någon inte tycker om mig – och i detta åtar jag mig själv att sluta ta det personligt vad andra människor tycker, och upplever – och istället stå stabil inom och som mig själv i vetskapen av att alla människors upplevelsers alltid handlar om dem själva

Jag åtar mig själv att leva, och uttrycka mig själv i och som lättsamhet, och bekymmersfrihet – och tillåta mig själv att släppa mig själv fri – och inte konstant vara rädd för att jag ska göra ett negativt intryck på människor runtomkring mig, och på att människor ska bli irriterade på mig, och i tysthet tycka att jag är konstig, eller dum – och således åtar jag mig själv att leva självtillit, och självförtroende – och inte kompromissa mig själv i och som rädslan att jag ska bli ogillad

Jag åtar mig själv att sluta definiera, och uppleva mig själv utifrån huruvida andra vinkar, eller ler åt mig – och i detta åtar jag mig själv att sluta söka efter att få andra att gilla mig och tycka om mig – och se mig såsom en ”trevlig prick” – och således åtar jag mig själv att stå stabil inom och som mig själv och sluta kompromissa mig själv för att få känna mig älskad och uppmärksammad av andra

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att jag inte behöver ha att andra människor tycker om mig – och ser mig som sin vän – för att jag ska uppleva mig själv som stabil, och trygg inom och som mig själv – jag behöver inte ha en grupp med människor som erkänner min närvaro med igenkännande utan allt jag behöver är mig själv här såsom andetaget – en och jämlik – och i detta åtar jag mig själv att stå en och jämlik med och som min kropp som inte behöver någon slags interaktion för att fungera effektivt, och inte behöver bli sedd, eller erkänd för att varje dag fungera, och sköta sina uppgifter – outtröttligt och disciplinerat

Jag åtar mig själv att när jag är med andra människor – att stoppa det tankar som kommer upp inom mig som utlöses av hur andra människor rör sig runtomkring mig – och som fungerar som varningssignaler inom mig som säger till mig när jag kanske gör någonting som upprör eller irriterar en annan människa – och istället åtar jag mig själv att leva i och som självtillit – utan dessa tankarna – och röra mig själv här såsom andetaget och sluta att fundera, och tänka på vad andra möjligtvis känner, eller inte känner om mig

Jag åtar mig själv att träna på att vara fullständigt avslappnad i och som min kropp när jag är med andra människor – genom att andas effektivt, och i medvetenhet av hela min kropp här

Jag åtar mig själv att uttrycka mig själv ovillkorligt runt människor – och inse, se och förstå att den största begränsningen alltid är rädsla – eftersom rädsla håller mig tillbaka, och göra mig isolerad och oförmögen att uppskatta, och lära känna denna fysiska verklighet – eftersom jag i och som rädsla existerar i en sorts överlevnadsläge – där allt runtomkring mig är ett hot som jag måste avvika, och se till att det inte skadar mig

Jag åtar mig själv att utveckla självkänsla, och trygghet i och som mig själv som står oantastbar – i det att jag står fullständigt trygg, och stabil i mig själv oavsett i vilken situation jag befinner mig själv i – och oavsett vad andra säger, eller tycker – jag står tyst och stilla inom och som mig själv – här såsom mitt andetag en och jämlik

Dag 43: Utfryst

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i förhållande till andra människor känna mig själv utfryst, och isolerad, och anklaga andra människor för att göra mig utfryst och isolerad – istället för att se, inse och förstå hur jag skapar mig själv såsom upplevelsen, och applikationen av att vara utfryst och isolerad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd, och känna mig ängslig inför att gå fram till människor, och gå in i situationer med nya människor, och medverka, och interagera med människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta på att människor ska säga till mig att jag kan få komma in i deras grupp och medverka, och att interagera, att vänta på att jag ska bli inbjuden – istället för att se, inse och förstå – att jag kommer få vänta en evighet, och att det är mitt ansvar att placera mig själv i situationer där jag får interagera, och medverka med andra människor – och att det är mitt ansvar att expandera mig själv i min verklighet, och ingen annans

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv utanför, och att känna det som att jag inte är den del av vad som pågår i mitt liv, och vad andra gör, och tänka att jag är annorlunda än vad andra är, och att jag därför inte kan vara en del av vad andra gör, istället för att se, inse och förstå – att detta är en ursäkt jag skapat, för att dölja och förtrycka min rädsla inom mig själv för att faktiskt vara en del av andras interaktion, och medverkan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig rädd inför att tränga mig på, och inför att andra ska se mig som alldeles för framfusig, och krävande, om jag kommer och introducerar mig själv, och placerar mig själv i situationer där jag kan interagera med andra människor, istället för att se, inse och förstå – att det är fullständigt onödigt att hålla kvar vid denna rädslan, eftersom den begränsar mig – jag struntar därför i hur andra människor upplever mig, och jag tillåter mig själv att driva mig själv till att interagera och medverka med andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta med att förändra denna personlighet, och idén av mig själv såsom att vara isolerad, genom att inte driva mig själv till att expandera, genom att inte tala, genom att inte försöka uttrycka mig själv med mer människor, utan istället vänta, och hålla mig själv tillbaka – och på så vis ge rädslan tillåtelse att styra över mig – istället för att jag driver mig själv igenom min rädsla, och manifesterar mig själv såsom fullt kapabel och förmögen att ta kontakt med andra människor, och att skapa relationer och förhållanden med andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte skapa förhållanden och relationer med andra människor, att inte lära känna andra människor, utan istället isolera mig själv, och hålla mig själv tillbaka, genom att göra rädsla, ångest, och nervositet till min gud – och till min skapare – istället för att se, inse och förstå att det är oacceptabelt att göra rädsla, ångest och nervositet till min gud, och till min skapare – och att är oacceptabelt att jag inte står upp och säger ”fuck you rädsla, nu lever jag här, och skapar mig själv såsom jag vill leva” och sedan gör det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta på att det ska bli lättare för mig att bryta mig själv ur min isolation, istället för att inse, se och förstå att det aldrig kommer bli lättare för mig, jag måste bryta mig ur min rädsla för att interagera här, jag måste ta mig ur min isolation här, jag måste röra mig själv här, och jag inte förvänta mig själv att någon annan gör det för mig – och även om någon annan skulle göra det för mig, så inser jag hur jag då inte skulle förändra mig själv utan fortfarande vara en slav till rädsla – därför driver jag mig själv till att ändra mig själv, och till att skapa mig själv såsom interaktion, och medverkan med andra människor här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att slösa bort mitt liv, genom att spendera en stor del av mitt liv i isolation, och i att känna mig utfryst och utanför, och existera i och som en rädsla för att ta kontakt med andra människor, och utvidga mig själv, och utvidga mina relationer – istället för att säga inom mig själv – nej – fuck this! Nu jävlar ska jag ut ur denna rädslan, och sedan driva mig själv till att ta kontakt med andra människor, och att placera mig själv i grupper, och tala, och inte tillåta och acceptera mig själv att vara rädd för att tycker att jag tränger mig på, eller vara rädd för att andra fördömer mig såsom att vara obekväm, och socialt konstig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att bli fördömd av andra människor såsom att vara socialt underlägsen, socialt märklig, socialt utfryst, och ge denna rädsla makt och kontroll över mig, genom att jag inte har tillåtit mig själv att lära känna nya människor, och att placera mig själv i situationer där jag är social med nya människor – därför driver jag mig själv igenom denna rädsla, och jag tillåter mig själv att lära känna nya människor, tillåter mig själv att inte vara rädd för att stå i centrum av allas uppmärksamhet, tillåter mig själv att inte vara rädd för att bli fördömd, och/eller nedvärderad av andra människor

Jag åtar mig själv att när jag är i situationer då jag inser att jag isolerar mig själv, och håller mig själv tillbaka, att jag driver mig själv till att interagera, och placera mig själv i situationer där jag får prata, uttrycka mig själv, och lära känna nya människor

Jag åtar mig själv att inse, att anledningen till att jag inte utvidgat mitt nätverk, är för att jag varit rädd för att ta kontakt med, och prata med andra människor, därför stoppar jag mig själv från att vara rädd för att ta kontakt med, och prata med andra människor, och jag driver mig själv till att lära känna, och skapa nätverk i min värld