Tag Archives: hets

Dag 374: Produktivitetshets

Mycket i dagens samhälle, nästan allt i princip, värderas enligt ord såsom ekonomi (dvs. konsten att hushålla med begränsade resurser), effektivitet, och produktivitet. Hela vårt arbetsliv har besmittats av denna typ av mentalitet – produktionsmentaliteten. Jag har dock mer förståelse för att vi närmar oss våra arbeten med utgångspunkten att få så mycket gjort som möjligt, för i dagens ekonomi är det många gånger vad som krävs för att få saker och ting att gå runt. MEN – det är tydligt att vi också låter denna produktionshets existera i våra privatliv, i våra familjeliv, i våra relationer med varandra, med våra barn – och det är problematiskt.

På något sätt har vi kommit fram till slutsatsen att desto mer vi gör i livet, desto mer vi producerar, desto mer vi hinner med, desto bättre är, desto mer framgångsrika kan vi känna oss själva, desto nöjdare kan vi tillåta oss själv att vara. Men hela tiden i bakgrunden ligger den där känslan av att vi måste göra mer, hitta på ett till projekt, driva den där saken snabbare, fortare, bättre – och det hela leder till att vi aldrig riktigt låter oss själva koppla av – någonsin. Det är uppenbarligen inte någonting som är bra för oss.

Produktionsmentaliteten har också andra massiva svagheter, och den som framträder tydligast är själva utgångspunkten, eller det som oftast är utgångspunkten för vår produktionshets. Det rör sig om en ångest, en ångest för att vi själva, personligen, inte kommer leva det livet vi önskar – vilket leder till att de beslut vi tar, vår riktning, och hur vi väljer vad som ska produceras, när och hur – det är beslut vi tar endast med oss själva i beaktande. Väldigt få människor tittar på hur de kan tillägna sina liv, och sig själva till andra, och vara av faktisk nytta för denna världen på ett existentiellt plan. Allt som oftast drivs vi framåt av vårt egenintresse, vår ångest inför att inte hinna med att leva så mycket som möjligt, att känna av så mycket som möjligt, och att maximera vårt liv så mycket som det bara går.

Mentaliteten om att vårt värde mäts utifrån hur mycket vi producerar/gör/hinner med är en av 2000-talets folksjukdomar. En sjukdom som gör att vi förlorar kontakt med oss själva, och vad som är av sant värde i våra liv. För min egen del har jag kommit till insikten om att produktionsstress endast är någonting som kan existera inom mig när det finns ett egenintresse – när det finns ett begär inom mig om att JAG ska få uppleva något, JAG ska få känna något, JAG ska få klara något, JAG ska få göra något. Därför är en av lösningarna, för att komma ur produktionsstress, och hetsen att hinna med, att i stället lägga fokus på VAD JAG KAN GÖRA FÖR ANDRA – Vad kan jag ge till andra? Vad slags mervärde kan jag skapa i detta liv? Hur kan jag verkligen assistera och stötta i skapandet av ett liv som är bäst för alla?

När man lever och rör sig från en sådan utgångspunkt försvinner stress, och rädsla – för det handlar inte längre om ens egen överlevnad. Det handlar om vad man kan skapa för andra, och vad man kan göra för att förbättra livet för alla. Och det är verkligen befriande att för en gångs skull sluta bry sig om sig själv, sin egen individualitet, sina egna mål, sina egna hopp, begär, och önskningar, och i stället se till helheten, se utanför sig själv, och fråga sig själv: Var och hur är det som jag kan ge andra ett sant värde?

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att röra mig själv framåt i livet utifrån en känsla och upplevelse av stress, att jag måste hinna med så mycket som möjligt, jag måste göra så mycket som möjligt och så snabbt som möjligt, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stanna upp, att sakta, och fråga mig själv, men vad är meningen med det här egentligen? Behöver jag verkligen leva på detta sätt? Är det verkligen tvunget att mitt liv måste vara denna kampen för att hinna med eller kan jag göra någonting annat med mig själv och mitt liv?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte fråga mig själv, vad är det jag stressar för att hinna med? Är det verkligen värt att stressa för att hinna med saker? För jag upplever ju ändå inte ögonblicket i sin helhet när ena halvan av mig redan är på väg någon annanstans, och redan stressar för att få klart någonting annat – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att lösningen på det här problemet, är att förstå att livet inte kan mätas i produktion, i kvantitet, det kan inte mätas i hur mycket jag får gjort

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att livet inte kan mätas i hur mycket jag skapat, och gjort, under min tid på denna jordytan – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället mäta mig själv, och mitt liv, utifrån vem jag är, utifrån hur väl jag tar hand om mig själv och andra, utifrån hur jag behandlar mig själv och andra, utifrån vem jag är i detta livet, min utgångspunkt, och det syftet som jag gett till mig själv, och som jag beslutat mig själv för att leva, och följa, och skapa utifrån i mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att stress, och rädsla på ett djupt plan, kommer från en känsla av otillräcklighet, och orsakas av en för stor fokus på ens eget liv, på ens egen individualitet, där allt som spelar roll är hur väl man själv kommer att lyckas med sin framtid, och sina drömmar – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sakta, att långsamt gå min dag framåt, och fråga mig själv, samt uppriktigt leva inom och som mig själv, beslutet, att ge till andra såsom jag själv vill ta emot, att vara för andra såsom jag vill att andra ska vara för mig, att ge mig själv till en sak som är större än bara mitt eget liv, och uppriktigt bry mig själv om andra skapelser såsom människor, djur och natur

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur det är ruset, upplevelsen av att vara stressad, och att man hela tiden springer genom livet, att detta får en att faktiskt negligera viktiga delar av ens liv, och att det får en att inte riktigt leva, inte riktigt expandera, för man är aldrig, man tar inte del av de möjligheter som finns, man tar inte del av de saker som är runtomkring, utan allt handlar istället om att bli någon, för någon framtid där ute, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sakta ner, och att ge mig själv tid varje dag till att expandera, till att vara i ögonblicket, till att ta del av vad som är här, och sluta existera i mitt sinne, där jag måste få så mycket färdigt på så kort tid som möjligt

Självåtaganden

När jag märker att jag stressar, och rusar inom mig själv, och att jag vill undvika att ta tag i och göra saker som jag vet är bra för mig, för att jag känner att jag inte har tid, för att jag känner att jag inte kommer få tillräckligt många saker gjorda om jag gör vad jag ser är bra för mig, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp, och jag åtar mig själv att göra det jag ser är bra för mig, att släppa känslan av att jag måste rusa genom livet, och i stället ta del av vad som erbjuds och ges i detta ögonblick här

Jag åtar mig själv att sakta ner, att leva och ta del av vad som är här i ögonblicket, och att förstå att jag missar så mycket, när jag hela tiden existerar i en stress, och i en upplevelse av att jag måste klara av så mycket som möjligt, på så kort tid som möjligt, således åtar jag mig själv att sluta rusa genom livet, och ta mig själv tid här, ge mig själv tid till att lära mig nya saker, till att göra sådant jag tycker är roligt, till att hantera och bry mig om min omedelbara verklighet, till att lägga ned tid i mina relationer, mitt boende, och min kropp, och verkligen bry mig om saker och ting, och ge det tid

När jag märker att jag rusar genom min dag, för att hinna med så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att när jag rusar för att hinna med så mycket som möjligt, då lever jag inte, så det spelar ingen roll vad jag hinner med, för jag är ändå inte här, jag tar inte del av livet, jag låter mig själv inte uppleva, och lukta på blommorna, således åtar jag mig själv att ändra min livsstil, att sluta rusa, och försöka hinna med så mycket möjligt, och i stället VARA MED HÄR, således – i stället för att hinna med – VARA MED

Advertisements

Dag 39: Resultatångest

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja ha ett bra testresultat, och vilja bli sedd av mina medmänniskor, och mina föräldrar såsom att vara överdrivet intelligent, och såsom att vara mycket snabbtänkt – och vilja bevisa mig själv inför andra genom att få betyg som är utöver det normala – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att acceptera mig själv, och inte försöka få andras erkännande, och inte försöka få andra att se mig som känd – och istället acceptera mig själv här och stå upp här såsom mitt andetag en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja genom mina betyg imponera på mina föräldrar, och imponera på människor i min värld, och få människor i min värld att se och definiera mig såsom en unik människa, och såsom någon som har en unik och speciell förmåga att vara smart – och således leva för att få andra att se och definiera mig som unik och speciell – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att släppa detta begär av att få vara unik och speciell och istället tar mig själv tillbaka hit till verkligheten och lever som mitt andetag – lever här såsom min fysiska kropp – och alltså inte existerar som en separat personligt – frånskild min kropp – som tror att min kropp ”för att bli något” måste gå ut och göra diverse saker i denna världen – jag inser att min kropp som mig själv redan är gjord, redan är skapad och att det således inte finns något kändisskap att hämta någonstans – det är enbart en illusion

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka bli nöjd med mig själv genom att överprestera, genom att vara en person i systemet som andra kan se upp till, och om andra kan definiera, och anse vara speciell, unik, och i jämförelse med andra – bättre – istället för att tillåta och acceptera mig själv att släppa självfördömande, och att sluta vara hård mot mig själv, och istället tillåta och acceptera mig själv att vara nöjd med mig själv här, och att uppskatta mig själv här som min kropp oavsett vilka slags betyg jag får eller inte får

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att uppskatta mig själv, utan att ta mig själv för given, ta mitt andetag för givet, ta min kropp för given, och således tänka att jag borde klara av mer saker, att jag borde vara mer saker, och att jag borde göra mer saker – än att vara här – och att jag måste vara mer saker, jag måste göra mer saker – för att kunna vara nöjd med mig själv – istället för att se, inse och förstå – att jag kan vara nöjd med mig själv här, jag kan uppskatta mig själv här – jag behöver inte lyckas, jag behöver inte bli någonting i andras ögon – jag behöver bli unik – utan det räcker med att jag stoppar självfördömande, och stoppar att definiera mig själv som värdelös

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta mig själv för given, genom att slösa andetag här som mig själv, genom att tänka på framtiden, och genom att tänka på vad som möjligtvis kan hända, eller inte hända i framtiden, och jag kan placera mig själv i systemet i framtiden – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva här, och släppa alla begär, att släppa alla rädslor – att släppa all ångest – och att föra mig själv tillbaka till andetaget och leva i och som ögonblicket utan att ha några förväntningar på mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att så fort jag placerar förväntningar på mig själv, och så fort jag tror att jag måste klara någonting, eller göra någonting så att en annan blir nöjd med vad jag gör, så skapar jag rädsla inom mig själv – jag skapar osäkerhet inom mig själv – eftersom jag separerat mig själv från stabilitet – genom att tro att jag endast kan uppleva och leva stabilitet som mig själv genom att få mina förväntningar att gå i uppfyllelse, eller klara det där så att en annan blir nöjd med mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra denna rädsla inom mig själv av att inte lyckas i systemet, och att inte bli erkänd i systemet stark inom mig, och skapa idén inom och som mig själv att denna rädsla trots allt är riktig, och att jag måste följa denna rädsla – och inom detta vara rädd och känna ångest inför att inte längre definiera mig själv utifrån rädslan – utan istället leva här såsom andetaget en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mig själv till en slav åt rädsla, och i detta ta mig själv för givet, och tänka att det ända sättet jag kan acceptera mig själv på, och stoppa denna rädsla, är genom att uppfylla mina begär, och göra mina begär riktiga – istället för att se, inse och förstå att mina begär att baserade på illusioner och idéer om vad som är riktigt, om vad som är viktigt, och vad som är korrekt – och således kan jag inte stoppa min upplevelse av och som mig själv genom att uppfylla mina begär – utan jag måste stoppa rädslan i sig självt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att det är bra med rädsla, och ångest – genom att tänka att jag genom att vara rädd och känna ångest kommer driva mig själv hårdare, och försöker kämpa för att bli bättre i systemet – istället för att se, inse och förstå – att det finns ingen mening med att leva för att kämpa, och driva mig själv att bli bättre i systemet – i alla fall inte från en utgångspunkt av idé att detta är det enda sättet jag kan göra mig själv värdig på – utan jag inser, ser och förstår att jag måste ge mig själv värde – jag måste ge mig själv mening – jag måste ge mig själv till mig själv på alla sätt och vis, och endast så kan jag stoppa denna rädsla inom och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag kommer förbi min rädsla genom att uppfylla mina begär, istället för att se, inse och förstå att det är mina begär som är illusionerna, det är mina begär som är idéerna och som är baserade på sagor och fantasier, och inte på denna praktiska fysiska verklighet som är här – således stoppar jag min begär och jag för mig själv tillbaka till denna fysiska verklighet – och ser till att alla de beslut jag tar är baserade på verkligheten, och är praktiska – och möjliga för mig att leva här direkt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att placera värde i pengar, och se pengar såsom det jag måste ha i mitt liv för att inte uppleva mig själv som ostabil – och tänka, och tro att om jag inte har pengar, och om jag inte blir förordnad pengar av systemet i mängder, att tro att jag då är värdelös och att mitt liv saknar mening – istället för att se, inse och förstå – att pengar enbart är en idé i mitt huvud som representerar makt, styrka, och förmågan att förverkliga mig själv – och jag inser därför att jag separerat mig själv från pengar genom att tro att jag måste ha pengar för att leva mig själv såsom stabilitet, och självsäkerhet – här som mig själv – således stoppar jag att definiera mig själv i förhållande till pengar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i förhållande till hur systemet ser mig, och tänka att om systemet ser mig som en viktig resurs – och ger mig ett jobb högt upp i hackordningen, att tro att jag då är värdig, speciell, och att jag ”gjort någonting” av mitt liv – istället för att se, inse och förstå att jag aldrig ”gjort någonting” – eftersom jag hela tiden följt efter, och försökt att få bli erkänd och sedd av systemet såsom någon som en annan kan lita på – för att få en position i systemet och definiera mig själv i enlighet med denna position

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå hur mycket jag begränsar mig själv genom att söka efter att få bli accepterad av andra, och detta system, genom att placera mig själv i en ”bra” position i systemet – eftersom jag viger hela mitt liv inom och som mig själv åt att få ”nå dit” – och ”bli det där” – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva här, och att uttrycka mig själv här – och att uppskatta mig själv här såsom min kropp och mitt andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte sluta söka utan istället leva självdisciplin här i varje ögonblick – genom att föra mig själv tillbaka hit till andetaget så fort jag beger mig ut i mitt huvud och börjar försöka klura ut ”vad som skulle göra mig nöjd” – och istället inser, ser och förstår jag att det enda som kan göra mig nöjd är att jag föder mig själv här som liv – och att jag står upp här som min kropp och lever vad som är bäst för alla i varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att helt glömma bort mig själv, ignorera mig själv, och bortse från mig själv, när jag skriver ett prov, eller när jag medverkar i skolan – och tro att jag måste lyckas, jag måste klara det, jag måste vinna – för att jag ska kunna vara nöjd med mig själv – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva här, och släppa alla begär, släppa alla måsten, och istället leva här – och ta ögonblicken som de kommer – och inte fästa någon vikt vid hur jag värderas och ses av systemet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva rädsla och ångest inför att jag ska ha missat information, och missat att besvara frågor, och att jag därför inte kommer på något sätt att lyckas i systemet, utan att jag istället kommer att bli helt underkänd och helt förlorad – istället för att se, inse och förstå att så länge jag står här – så länge jag ser att det inte finns något värde separat från mig själv – det finns inget att uppnå separat från mig själv – så kan jag inte förlora någonting, eftersom jag inte investerat i någonting – jag inser, ser och förstår att jag kan enbart förlora någonting, om jag investerat i någonting

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att investera förhoppningar i mina studier, och att investera önskningar om hur mitt liv bör se ut, och hur jag bör uppleva mig själv i framtiden, och vad som bör hände, eller inte hända med mig själv – och således göra mig själv helt besatt av fruktan, och ångest – eftersom jag fruktar att förlora dessa investeringarna och istället stå ensam med mig själv här – därför för jag mig själv tillbaka hit till andetaget, och jag släpper frivilligt taget om mina investeringar och jag står upp och lever här såsom min kropp – och stoppar rädsla, ångest, fruktan och nervositet

Jag åtar mig själv att inte längre skapa drömmar, fantasier och begär ifråga om min framtid, utan viljesätter istället mig själv att leva här i varje ögonblick – och att inte ta mig själv för given, utan istället uppskatta mig själv, och uppskatta vad som är här som mig själv

Jag åtar mig själv att leva egenvärde som mig själv, och inse, se och förstå att det finns inget värde att hämta utanför mig själv – jag måste bli mitt eget värde på alla sätt och vis – och jag måste bevisa mig själv som detta värde genom att stå stabil, och trygg i mig själv oavsett vad som händer i min värld

Jag åtar mig själv att inte försöka ”göra mig själv till någon” genom att imponera på andra, och genom att placera mig själv i en effektiv position i systemet, från en utgångspunkt av att vilja bli sedd av andra – utan jag viljesätter mig själv att göra mig själv till mig själv – genom självförlåtelse, genom självskriverier, och genom att korrigera mig själv – och skapa mig själv som självuppriktighet på alla sätt och vis

Jag åtar mig själv att inte längre sträva efter ett mål som är i mitt huvud – och som enbart handlar om mig – utan jag viljesätter mig själv att istället sträva efter ett mål som är bäst för alla, och att sträva efter detta målet utan att definiera mig själv utifrån det