Tag Archives: hjälplös

Dag 311: Klander jämte Självansvar

En av de mest begränsande mentala beteendemönster som existerar är utom tvivel förebråelse och klander, d.v.s. när man tittar på vad någon annan gör, eller inte gör, och har en reaktion i ilska och frustration, därför att man tycker att denna andra person gör någonting fel, dåligt, och på ett sätt som man själv tydligen aldrig skulle göra det på.

Klander och förebråelse leder en till att aldrig riktigt ta ansvar för någonting som pågår inom en, eftersom dessa alltid så behändigt handlar om vad någon annan gör mot en, och inte om vad en själv håller på med och medverkar i inom en själv. Det är verkligen fascinerande och samtidigt fullständigt värdelöst, för hur mycket potential slösar man inte bort, när man hela tiden går omkring i sitt liv, och låter allt det som pågår inom en i form av reaktioner, tankar, sinnesskvaller, fortsätta bara för att man tycker att det är någon annans fel, när trots allt, valet alltid finns att stå upp, och sätta ett stopp för det hela, att arbeta med, korrigera och släppa en själv fri från den inre upplevelsen; om man tittar på det liknar det en slags masochism, en självtortyr – där man känner sig bra och upphöjd för att man kan klandra någon annan för ens egna inre mentala svårigheter.

Anledningen till att jag tar upp och behandlar denna punkt är p.g.a. att jag idag mött detta mentala beteendemönster, och det är naturligtvis någonting som jag inte vill tillåta och acceptera i mitt liv, eftersom jag vet vad det leder till = absolut ingenting förutom mer konsekvenser, mer separation, mer konflikter – lösningen är alltså att hantera det jag upplever och inte skjuta det under stolen med hjälp av klander och förebråelse.

Vad var det då min upplevelse idag cirkulerande runt, och handlade om? Jo, det handlade om en reaktion jag hade av att jag känna mig själv förödmjukad och kritiserad, vilket tog sig formen av en slags hjälplöshet, och underlägsenhet, och detta blandades sedan med en irritation som kom upp inom mig, vilket vara just klander och förebråelse, där jag projicerade min upplevelse mot någon annan, och inom mig själv att ”detta som händer inom mig, det är inte mitt fel, det handlar inte om mig, utan om dem!”.

Vad som är uppenbart är dock att det var jag som reagerade, det var jag som tog orden som yttrades i ögonblicket personligt, det var jag som följde efter och definierade mig själv utifrån den initiala upplevelsen av förödmjukelse, det var alltså jag som tog beslutet att i det ögonblicket inte vara stabil, här, direktiv, och effektiv.

Lösningen till detta är att jag tar ansvar för mig själv, vilket innebär slutet på klander och förebråelse, att förstå att vad jag upplever inom mig själv är alltid jag och det handlar inte om någon annan, aldrig – detta är också nyckeln till frihet, för genom att leva denna förståelse praktiskt kan jag hantera mina inre svagheter och på så vis sätta mig själv fri, att inte längre ha några inre emotionella svagheter, utan att jag istället är stabil, direktiv, stark och effektiv, där jag kan hantera och dirigera mitt liv utan komprometterande upplevelser.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag upplever det som att någon pratar med mig i en nedsättande, lätt aggressiv och hård tonalitet, att jag då blir kritiserad, hånad och förödmjukad, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i detta gå in i en reaktion av underlägsenhet, och hjälplöshet, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga denna upplevelse inom mig själv såsom att vara någon annans fel, någon annans problem, någon annans skapelse, istället för att se att det var jag som skapade denna punkt, och ingen annan, och således måste jag ta ansvar för denna punkt, och jag kan inte förvänta mig att någon annan göra detta för mig, eller till mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta vad en annan säger, eller gör personligt, att ta en viss rösttonalitet personligt, istället för att se, inse och förstå att om jag tar någonting personligt handlar detta inte om den andra människan, utan det handlar om mig själv, om mitt beslut inom mig själv att ta någonting personligt, och att reagera på en viss punkt – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag genom att gå in i denna upplevelsen av underlägsenhet, och känsla av värdelöshet, faktiskt inte låter mig själv ta ansvar för och ändra mig själv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att i ögonblicket när jag märker att jag tar någonting personligt, genom att jag reagerar i en form av hjälplöshet, och underlägsenhet, att jag då i det ögonblicket tar ett andetag, för mig själv tillbaka hit, och stoppar mig själv – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att driva, och föra mig själv inom mig själv omedelbart till självkorrektion, där jag genast, istället för att gå in i upplevelsen, applicerar självförlåtelse inom mig själv, och inte låter upplevelsen ta kontroll över mig, utan jag tar istället, en och jämlik med upplevelsen, kontroll över mig själv som upplevelsen, och dirigerar upplevelsen som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det mentala beteendemönstret att ta saker och ting personligt är en falsk förståelse om hur verkligheten fungerar, för saken är som så, att ingenting är personligt, utan att allt i denna världen är i sin renaste form endast fysisk materia som rör sig, således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, att det är jag som inom mig själv konstruerar ett mentalt drama i förhållande till min värld som är fysisk materia, och låter detta dramat skapa en upplevelse inom mig själv av att jag tydligen har blivit personligt påhoppad av en annan människa

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stå upp inom mig själv, och sluta ge min makt till sinnet, sluta ge min makt till emotioner, och upplevelser, sluta leva livet genom sinnet, utan istället ta det aktiva beslutet i varje andetag, att inte under några omständigheter tillåta och acceptera mitt sinne att styra vem jag är, och om jag trots allt låter mig själv förlora mig själv i sinnet p.g.a. att jag ännu inte står i en direktiv position inom mig själv och i tillräcklig stabilitet för att dirigera punkten, att jag då inte bara låter detta ögonblick trilla genom mina fingrar, utan att jag tar upp det, skriver om det, hittar en lösning, finner exakt vad problemet är och hur jag kan korrigera det, så att jag inte igen låter mig själv gå in i samma typ av upplevelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att livet och min process är väldigt enkel, att jag blir det jag tillåter och accepterar, jag skapar det jag tillåter och accepterar, jag får uppleva det jag tillåter och accepterar, jag får leva med det jag tillåter och accepterar – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag, att föra mig själv tillbaka hit, och att förstå, att jag måste i varje ögonblick ta beslutet att dirigera mig själv, för i annat fall kommer sinnet att ta det beslutet för mig, för på något sätt måste jag ju trots allt leva, och vem som tar beslutet om vem jag är, blir antingen jag, eller mitt förprogrammerade själv som mitt sinne

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att det är uppenbart att jag inte kan tillåta mig själv att ha en s.k. ”dålig dag” eftersom konsekvensen av detta blir att jag skapar mitt liv, och ackumulerar mig själv som mitt liv i enlighet med denna ”dåliga dagen” – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att låta varje dag, varje andetag, vara en byggsten i det monument jag bygger för allas och mitt eget bästa, såsom en karaktär och en värld som är bäst för alla, där inga energier tillåts dirigera och stå bakom beslut, utan där istället sunt förnuft, kärlek för vad som är bäst för alla, och passion att agera i enlighet med det man ser gynnar inte bara en själv men alla; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta beslutet i varje ögonblick att inte låta mig själv vara en följeslagare till sinnet, utan istället i varje ögonblick öva mig själv på att vara en dirigerande kraft för mig själv och mitt sinne

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att sinnet inte i sig självt är dumt, elakt, eller dåligt – utan att sinnet är en maskin som jag förprogrammerat genom de tankar, det sinnesskvaller, de emotioner och upplevelser jag tillåtit inom mig själv genom mitt liv, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag därför måste ta direktiv styrande kraft över mitt sinne för i annat fall kommer mitt sinne beslut och bestämma vem jag är, således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att driva och föra mig själv varje dag i enlighet med principen om att jag tar beslut, och att mina beslut är baserade på vad som är sunt förnuft, på vad jag ser ger ett utflöde som är bäst för alla, som ger grogrund för den högsta möjliga potentialen, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag måste aktivt stå och leva med denna princip och detta ställningstagande för att jag ska kunna i praktiken leva utifrån en sådan princip

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att när denna upplevelsen av att känna mig hjälplös och underlägsen dyker upp inom mig i förhållande till en annans tonalitet, att det då är mitt ansvar att dirigera denna upplevelse, att se till att denna upplevelse får riktning, får styrning, och att jag således inte under några omständigheter kan anklaga en annan, eller förvänta mig själv att en annan ska styra mitt sinne åt mig; det är uppenbart att mitt sinne är mitt ansvar, att mitt sinne är min process som jag måste gå och aktivt ta ansvar över i och som varje ögonblick och att konsekvensen om jag inte gör detta kommer bli att jag låter mitt sinne ta och leva mitt liv åt mig, istället för att jag aktivt lever mitt liv här i varje ögonblick genom och som beslut jag tar i medvetenhet och närvaro här

Självåtaganden

När jag märker att jag reagerar i och som en upplevelse av underlägsenhet, och hjälplöshet, då en annan pratar med en tonalitet som jag upplever vara nedsättande, hård och litet aggressiv, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag genom att ge och låta denna upplevelse ta kontroll över mig, och styra över mig, ger bort mig själv och mitt liv, och att jag låter någonting ta kontroll över mig som jag inte vet vilka slags konsekvenser detta kommer skapa; således åtar jag mig själv att öva mig själv på att praktiskt i varje ögonblick ta ett beslut om vem jag är – att jag inte låter sinnet ta över mig utan att jag istället står stabil och aktivt dirigerar vad som kommer upp inom mig – aktivt styr vad som kommer upp inom mig – och aktivt beslutar vem jag är och hur jag är i varje ögonblick

När jag märker att jag reagerar i och som en upplevelse av att ta någonting personligt, och jag märker en irritation inom mig själv såsom klander och förebråelse mot en annan, för jag anser att det är deras fel vad som pågår och händer inom mig, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag i och som att låta mig själv existera i denna förebråelsen och klandret begränsar mig själv och låser in mig själv, och håller mig själv tillbaka från att praktiskt och faktiskt ändra mig själv – således åtar jag mig själv att ta ett andetag, att stoppa denna maktlöshet inom mig själv, och ta tillbaka makt, ta tillbaka styrningen över mig själv, genom att jag i varje ögonblick beslutar och bestämmer vem jag är och inte låter det vara upp till en energi som kommer upp i mitt sinne

Enhanced by Zemanta
Advertisements

Dag 204: Självmedvetenhetskaraktären (Del 5)

Bloggserien fortsätter – och idag gör jag de avslutande självförlåtelserna och självåtaganden – och idag ska dessa göras på dimensionerna 7) Fysisk upplevelse och 8 ) Konsekvens.

7) Fysisk upplevelse

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spänna mig själv, att knipa ihop min ringmuskel, och spänna mina vader – i och som en rädsla, och en ångest inför att bli utskrattad, och fördömd av andra människor för hur jag ser ut och rör mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas och slappna av – och att föra mig själv tillbaka hit till min kropp och låta mig själv sluta vara rädd och nervös för hur jag ska bli uppfattad, tolkad, och definierad av människor runtomkring mig

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in och som en fysisk upplevelse av att uppleva mig själv tillbakahållen, och som om att allt jag gör är felaktigt – som att varje rörelse jag tar är en felaktig rörelse, och inte är en rörelse som är tillräckligt stark, precis, och fokuserad – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig själv för hur andra uppfattar mina kroppsrörelser, istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att röra och uttrycka mig själv ovillkorligt, och utan nervositet – och bara vara här med och som min kropp i enhet och jämlikhet

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spänna min kropp, och vara rädd för att tillfullo vara här i min kropp – och öppna upp mig själv och låta mig själv vara helt fysisk och helt närvarande i och som varje ögonblick – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att självmedvetenhet inte är någonting som faktiskt existerar – utan det är en idé i mitt huvud som jag gör fysisk genom att ge denna idén uppmärksamhet – och således åtar jag mig själv att sluta ge denna idén uppmärksamhet och istället fokusera på att leva och uttrycka mig själv ärligt, och uppriktigt mot mig själv i och som varje andetag här

Självåtaganden
1. När jag märker att jag spänner mig själv, drar upp mina axlar, kniper min ringmuskel, och spänner mina vader – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag i detta ögonblick medverkar i och som självmedvetenhetskaraktären – vari jag är rädd för vad andra tycker om mig, och hur andra ser mig – och således åtar jag mig själv att sluta vara självmedveten – och slappna av i min kropp genom att pressa ut den spänning jag upplever från min kropp genom att andas effektivt här

2. När jag märker att jag går in i och som en fysisk upplevelse av att känna mig själv tillbakahållen, och som om att allt jag gör är felaktigt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna upplevelsen ingår i och som självmedvetenhetskaraktären – och är inte en riktigt och sann upplevelse utan endast en upplevelse som jag gör sann – således åtar jag mig själv att andas och vara bekväm med mina rörelser – bekväm med hur jag uttrycker mig själv i och som ögonblicket

3. När jag märker att jag spänner min kropp, och att jag är rädd för att tillfullo vara här – närvarande – i och som min kropp – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det är inget farligt, eller riskfyllt att vara beskådad och betraktad av andra – och således är det helt irrationellt att frukta att vara betraktad av andra – och att spänna mig själv när jag blir betraktad, och sedd av andra; således åtar jag mig själv att medvetet slappna av – och träna mig själv på att inte vara fokuserad på huruvida andra tittar på mig eller inte – utan istället vara fokuserad på mig själv här i och som mitt andetag

8 ) Konsekvenser

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att konsekvensen av att medverka i självmedvetenhetskaraktären är att jag inte tillåter mig själv att vara avslappnad, och njuta av varje ögonblick – och ta del av min kropp – och vara bekväm med mig själv och uttrycka mig själv utan att hålla tillbaka mig själv – och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag därmed missar att leva – att andas – och att vara med mig själv här

2. Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att konsekvensen av att medverka i och som självmedvetenhetskaraktären, är att jag inte tillfullo låter mig själv interagera, visa mig själv, och öppna upp mig själv inför människor i min värld – eftersom jag är rädd för vad de tycker om mig – och således är jag fejkad, och inte autentisk – eftersom jag gör mig till för att få bli accepterad – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, att slappna av – och ta mig själv tillbaka hit – och interagera som mig själv utan att försöka göra mig själv till på något sätt – varken positivt eller negativt

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att konsekvensen av att medverka i självmedvetenhetskaraktären är att jag inte tillåter mig själv att vara spontan, och att vara mig själv – eftersom jag försöker kontrollera och emulera mig själv istället för att uttryck och vara mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på att uttrycka mig själv, och att vara mig själv – istället för att fokusera på att jag känner mig själv obekväm, eller nervös – och att jag inte mår bra eller liknande

Självåtaganden
1. Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att jag genom att medverka i självmedvetenhetskaraktären missar mig själv – eftersom jag hela tiden fokuserar på att uttrycka mig själv på ett sätt som är acceptabelt för andra – istället för att utrycka mig själv som mig själv – och således åtar jag mig själv att uttrycka mig själv som mig själv och sluta vara rädd för att ge av mig själv och öppna mig själv ovillkorligt här – och vara tillfullo närvarande här i och som min mänskliga fysiska kropp

2. Jag åtar mig själv att se, inse och förstå – att konsekvensen av att medverka i och som självmedvetenhetskaraktären – är att jag inte tillåter mig själv att interagera, kommunicera, och medverka med andra människor autentiskt och som mig själv – således åtar jag mig själv att sluta medverka i självmedvetenhetskaraktären och istället slappna av – och röra mig själv här – i varje andetag – röra mig själv ovillkorligt – avslappnat utan att planera mina rörelser för att få bli accepterad av andra

3. Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att konsekvensen att medverka i och som självmedvetenhetskaraktären är att jag inte tillåter mig själv att vara spontan, att släppa loss, och att hänge mig själv till ögonblicket och helt enkelt uttrycka mig själv här utan att frukta vad som kan gå fel, och hur jag kan uttrycka mig själv fel, och vad andra kan tänkas tycka om mig när jag uttrycker mig själv; således åtar jag mig själv att vara mig själv och vara spontan – och medveten – närvarande här i ögonblicket – och låta mig själv flöda en och jämlik med och som mitt andetag