Tag Archives: hopp

Dag 352: Brädspel och Kamp

Det senaste dagarna – i och med julaftonsfirandet – har jag kommit att spela väldigt mycket av olika slags brädspel – och i detta har jag kommit att lägga märke till hur starkt påverkad på en emotionell och känslomässig nivå jag blir av att det antingen går bra för mig – eller det går dåligt för mig när jag spelar.

När det går bra för mig har jag nära till skratt – men det är inte direkt något ärligt, och genuint skratt, utan mer ett slags skratt som kommer från skadeglädje. Jag gillar helt enkelt att det går bra för mig, och upplever därigenom en slags överlägsenhet, och osårbarhet, och skrattar därför högt åt andras missöden.

När det går bra för mig tänker jag positiva tankar, jag tänker på mina framtidsplaner, vad jag ska göra i nästa drag, och jag känner en slags trygghet, och säkerhet, för jag sitter på många resurser, eller bra kort. Vidare tittar jag även på mina motståndare och känner en viss tillfredsställelse för att det inte går lika bra för dem som det gör för mig. I mitt kroppsspråk är jag mer livlig, och energisk, jag pratar mer, och jag ler mig, och jag tänker mer – jag är helt enkelt positiv och på – jag vill spela och det är kul att spela för det går så pass bra för mig.

Men – när det går dåligt för mig är det någonting helt annat som händer – när det går dåligt för mig sjunker jag ihop, min axlar slutar framåt, och mina läppar slaknar en aning, och mina ögonlock känns tyngre. Vidare har jag en mycket stor, och intensiv inre upplevelse av ilska blandat med ångest – emotionen är svår att beskriva men kan nog bäst definieras med orden ”att känna sig som en förlorare” = man känner sig alltså riktigt nere, som att allt är skit – och som om att det är alla andras fel att man sitter där nere.

Någonting annat som är intressant är att jag i denna negativa upplevelse inte vill visa för andra hur jag känner mig – jag vill inte att någon ska se att jag befinner mig själv i en negativ upplevelse – utan jag vill istället utge mig för att vara stabil, lugn, och klar inombords. Det är någonting jag gör för att jag inte vill att andra ska ta användning av och utnyttja denna upplevelse inom mig, jag vill inte bli ett offer, där andra retar mig för hur jag känner mig inombords, och påpekar att jag är en ”förlorare”.

Det är alltså verkligen intressanta saker som sker inombords när man spelar brädspel av olika de slag – polariteten av att vara en vinnare eller förlorare dyker upp och förstör hela spelupplevelsen.

Lösningen för att kunna spela spel utan reaktioner är att inte definiera sig mot varken en seger eller en förlust, och inte göra spelet personligt, inte se det som om att utgången i spelet kommer att definiera ens värde – istället ser tittar man på spelet som ett spel – som man spelar – och antingen vinner eller förlorar – men som inte på något sätt avgör ens värde eller upplevelse av att vara här och ta del av spelet. Man måste alltså spela ovillkorligt – utan förväntningar – utan förhoppningar – utan begär – utan rädslor – utan ångest – och låta alla möjligheter vara fria från definitioner.

Det är intressant – för denna princip kan föras över till mitt dagliga liv – och jag kan se att jag genom att närma mig själv andra delar i mitt liv med samma princip – med samma utgångspunkt – kommer jag att förhindra många reaktioner och upplevelser inom mig. Jag kan alltså närma mig karriär och studier ovillkorligt – utan förhoppningar – utan begär – utan rädslor eller ångest – och således inte existera i en konflikt inombords inför ”vad som ska hända” i framtiden – och således på det hela taget göra mitt liv mycket, mycket enklare och bekvämare.

Lösningen är alltså att spela spelet – men inte bli en del av spelet – att vara i denna värld – men inte bli en del av den – att inte ta någonting personligt utan att förstå att vad som än sker – är jag här med mig själv och mitt värde och min individualitet definieras och styrs inte av hur det går för mig i detta livet.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag spelar ett spel – att närma mig spelet villkorligt – och ha förhoppningar och begär om att kunna vinna mot mina motspelare – och ha en fruktan och en ångest om att jag ska förlora mot mina motspelare – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en inre konflikt – där jag slits fram och tillbaka mellan att vara en vinnare – och vara en förlorare – där jag går igenom antingen emotioner eller känslor – istället för att jag tillåter och accepterat mig själv att vara här med och som min mänskliga fysiska kropp och ovillkorligt medverka i spelet – och inte ha några som helst förhoppningar eller begär om hur jag ska röra mig själv framåt – och hur saker och ting ska gå för mig i framtiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv – att när det går dåligt för mig – att låta mina axlar sjunka ner – att låta mina läppar slakna och mina mungipor dra sig neråt – att låta mig själv börja tänka på hur jag tycker det är orättvist och dåligt att det inte går bra för mig – och börja bli rastlös och vilja komma bort från spelet – för jag tycker inte det går tillräckligt bra för mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att närma mig spelet utifrån en förhoppning om att jag ska vinna – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja uppleva och ha inom mig positiva energier och känslor i rörelse – om hur bra jag är – om hur överlägsen och framstående jag är i jämförelse med mina motspelare

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när det går dåligt för mig – att gå in i och som en intensiv emotion som tar över hela min kropp – där jag känner mig själv dålig – jag känner mig själv som en förlorare och som om att min heder och mitt värde blivit bestulet och bortrövat – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna skam och ångest inför att mina motspelare ska märka vad jag går igenom och börja anmärka på det och utnyttja mitt inre stadium för att trycka ner mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förtrycka mig själv och gömma denna inre upplevelse i rädslan för vad andra ska tycka eller tänka eller göra mot mig om jag visar vad jag känner

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att antingen definiera mig själv som en vinnare eller en förlorare – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag medverkar i spel med andra – att antingen gå in i vinnarkaraktären – eller förlorarkaraktären

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i förlorarkaraktären när det inte går bra för mig och jag inte lyckas göra dem bästa dragen – eller de mest genomtänkta planerna – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att på en omedveten nivå existera i och som en konstant och hela tiden förekommande kamp – där jag kämpar mot andra för att bevisa mig själv som den som är bäst

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en kamp mot andra där jag strävar efter att få bevisa mig själv såsom att vara bäst – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det finns ett annat sätt att spela spel – där jag inte låter mig själv definiera mig utifrån vad andra tycker såsom att antingen vara bra eller dålig – utan där jag istället spelar ovillkorligt – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att göra varje drag – att spela spelet utan någon förhoppning om att jag ska vinna – och utan något begär om att det ska gå bra för mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag måste imponera på människor runtomkring mig med min intelligens, och min förmåga att göra planer, och besegra andra människor i diverse olika spel, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att värdera mig själv, värdesätta mig själv, och definiera mig själv utifrån hur bra det går för mig spelet – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att medverka HÄR – i och som stabilitet med min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av att vilja vinna spel – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det finns något slags värde i att vinna ett spel – att jag som person blir mer värdefull när jag vinner ett spel – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när det går det för mig – att tro och känna det som om att jag berövas mitt värde – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i den negativa karaktären att jag är en förlorare

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i sinnessnack där jag säger till mig själv ”gud vad dåligt det går!” – ”vilken otur jag har!” – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv genom inre sinnessnack prata mig själv in i en besatthet där jag upplever mig själv som en förlorare – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån denna besattheten och följa med den – istället för att jag tillåter mig själv andas – och förstå att min karaktär och vem jag är definieras inte utifrån detta spel – att jag inte behöver vara en vinnare – en segrare – för att vara stabil – lugn och bekväm med mig själv i ett ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag är samma fysiska varelse innan som efter spelet – det enda som har ändrat sig är min mentala upplevelse och definition av mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid en självdefinition som är i separation från och som denna fysiska verklighet – där jag tittar på mig själv – och ser mig själv utifrån tankar – där jag således definieras mig själv i ett negativt ljust för att jag inte vann spelet – och således att jag inte är intelligent eller smart nog – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att denna idén om intelligens är en fars – och att den inte existerar på riktigt utan är någonting jag skapar i mitt sinne genom att tänka

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid ett begär efter att få vara intelligent – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tävla med människor runt mig om att vilja bevisa mig själv som intelligent – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att mitt värde – min definition – min idé av mig själv måste och kan bara avgöras av hur jag står mig själv gentemot andra människor vad det gäller intelligens

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spela spel från utgångspunkten av att vilja bevisa mig själv såsom att vara intelligent – vara mest på tårna – vara överlägsen vad gäller att skapa strategier och taktiker – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas och medverka i och som spelet ovillkorligt – och göra det för mig själv

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i och som antingen en positiv eller negativ upplevelse när jag spelar spel, och jag antingen känner mig som en vinnare eller en förlorare, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag åtar mig själv att spela spelet ovillkorligt – att ta ett andetag och låta mig själv spela spelet och vara stabil oavsett spelets utgång

Jag åtar mig själv att inte spela med någon förutbestämd utgång som jag vill ha – och således åtar jag mig själv att andas och släppa taget om reaktioner när de kommer upp och istället närma mig spelet från en utgångspunkt av att jag är ovillkorlig – och jag inte låter mig själv värderas eller definieras utifrån utgången i spelet – jag spelar spelet – men jag är inte av spelet

När jag märker att jag börjar tävla mot andra avseende vem som är mest intelligent, kan göra best strategier, och bäst taktiker, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag i detta ögonblick låter mig själv skapa en polaritet där jag förlorar mitt uttryck och min ovillkorliga rörelse i ögonblicket, för att jag försöker vinna och bevisa mig själv inför andra – således åtar jag mig själv att ovillkorligt släppa taget om denna konkurrensinriktade tävling inom mig – att acceptera mig själv oavsett hur jag står gentemot andra – att älska mig själv oavsett hur jag står gentemot andra – och således inte låta utgången spelet definiera vem jag är

Dag 343: Upptagen i Drömmar

Igår när jag hade arbetat färdigt och skulle gå hem för dagen märkte jag att jag hade blandat ihop mina nycklar till arbetet, med mina nycklar hem, och på så vis lyckats låsa in mina egna nycklar där nycklarna till arbetet annars ska låsas in. Det var som om att jag för några ögonblick helt lämnat detta jordeliv och besökt min egen personliga värld inuti i mitt huvud medans jag tog om hand om nycklarna, och därför hade jag helt förbisett vad det var jag gjorde med min kropp.

Vad var det då som jag tänkte på? Jo, det var bl.a. om jag ska börja träna, eller inte, samt även vilket slags jobb jag skulle vilja ha i framtiden, och en annan punkt som jag influerade mig var att det satt en person inne på kontoret, och jag började därför fundera på om jag skulle börja prata med honom eller inte.

Men, jag ska ta och arbeta mer med endast en av dessa punkter, och jag kommer att gå vidare med den här punkten att tänka på vad jag ska arbeta med i framtiden.

Själva tanken var tog sig formen i att jag funderade på om jag inte skulle söka ett visst jobb, och ändra mitt beslut avseende var jag ska bo efter jag är färdig med mina studier. Energin som kom upp inom mig när jag tänkte på detta var hopp, extas, och spänning – en känsla av upphetsning dök upp inom mig, och jag kan verkligen se, att det är denna känslomässiga reaktion som får mig att om och om igen fundera på och förändra planerna inför min framtid; det är som min drog så att säga.

Vad som är intressant att se är att jag söker äventyr, upphetsning, och extas genom att ändra på framtidsplaner i mitt sinne, men hur hade det varit om jag istället levt dessa orden praktiskt och fysiskt?

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fantisera och drömma om framtiden, att drömma om att hitta ett arbete som är utmanande, givande, och stärkande, och som andra människor i min omvärld ser upp till mig för att jag har fått, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter mig själv, och försöka hitta mig själv genom ett arbete, och tänka att ett arbete kommer ge mig det jag söker efter, och kommer att skapa mig till mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att projicera och placera orden växa, expandera, utmaning, och äventyr i ordet arbete, och jobb, och tänka, samt tro att det är endast genom ett arbete, och det är endast genom att tjäna pengar, och det är endast genom att skapa mig själv en karriär som jag kan expandera, som jag kan växa, och bli mer stabil i och som mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spendera min tid till att drömma om vem jag kan bli, och hur jag bli i mitt huvud, istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva här, att vara på riktigt, och att således skapa mig själv aktivt i och som varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av att vilja ha ett topparbete, ett arbete som andra människor tycker är bra, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i förhållande till mitt arbete, och tänka att mitt värde, och min förmåga att expandera, att växa, och att styra mig själv är i direkt förhållande till mitt arbete, och att det inte finns någonting jag kan göra på egen hand, utan att mitt arbete avgör vem jag är och hur jag är, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fantisera, och drömma om att få ett arbete som är utmanande, som är aktivt, som är attraktivt, som är engagerande, istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva dessa orden som mig själv här i och som varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter mig själv i mitt sinne, i en inbillad framtid, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att drömma om, och fantisera om hur jag skapar mig själv till att ha viss kunskap, till att ha vissa utbildningar, till att ha en viss förståelse om saker och ting, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att drömma om vem jag kan vara, och hur jag kan vara, istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att använda varje dag till att leva, och skapa mig själv till min fulla potential, och således inte låta denna potential jag ser för mig själv vara en bild, och en fantasi i mitt sinne, utan att jag istället för denna potentialen hit, och lever denna potentialen som mig själv, och skapar mig själv som denna potentialen, och assisterar, samt stöttar mig själv att göra detta, genom att ge mig själv tid och tillfälle till att sitta ner och skriva för mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera, och projicera orden äventyr, växa, expansion, nöjsamhet, glädje, och utveckling in i framtiden, och i förhållande till mina drömmar om vilket arbete jag ska skaffa mig själv, om vilket hus jag ska köpa, om vilken bil jag ska ha, om vilka slags olika saker som jag ska ta för mig själv i framtiden, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att föra dessa orden tillbaka till mig själv här, och se att det är ord som jag kan leva praktiskt i och som varje ögonblick, att jag kan praktiskt leva äventyr här, praktiskt leva växa här, praktiskt leva expansion här, praktiskt leva utveckling, nöjsamhet, och glädje här, och att de fantasier, och drömmar jag har i mitt sinne, faktiskt inte ger mig den möjligheten, utan det är endast någonting som jag kan göra med mig själv, HÄR i och som denna fysiska, faktiska verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ge mig själv möjlighet att leva alla de ord som jag definierat i förhållande till sinnet, som mig själv, här i och som min mänskliga fysiska kropp, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta på mig själv, och vänta på att mina drömmar, mina fantasier, och planer ska realiseras, för att jag ska kunna leva sådana ord som intensitet, som expansion, som utmaning, som närvaro, som förnöjsamhet, istället för att se, inse och förstå att varje dröm jag har i mitt sinne, varje fantasi, representerar ett ord som jag kan ge till mig själv och leva praktiskt och fysiskt varje dag, och leva på ett sådant sätt att jag stöttar mig själv i vem jag är, och hur jag lever, och hur jag rör mig själv i mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv ta och leva äventyr, expansion och utmaning som mig själv här i varje ögonblick, och således praktiskt definiera för mig själv hur jag kan skapa mig själv som dessa orden, och därför sluta söka efter mening, efter värde, efter mig själv i en framtid som finns i mitt sinne, i ett arbete, och i en karriär som jag tror kommer att mig det jag vill ha, och det jag önskar, istället för att se, inse och förstå, att det jag vill, och det jag önskar är mig själv, och att jag är stabil och låtar mig själv leva praktiskt, fysiskt, och här, i närvaro av mig själv såsom min mänskliga fysiska kropp

Självåtaganden

När jag märker att jag börjar fantisera om min framtid, om arbete, om vad jag ska göra, om hur jag ska göra, om vad jag ska studera, och om vad jag inte ska studera, då stoppar jag mig själv, jag tar mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att när jag tänker i mitt sinne, så är jag inte här, och jag lever inte praktiskt, och använder inte den tid som jag har här till min bästa förmåga, och således åtar jag mig själv att andas, och släppa dessa fantasier, och inte medverka i dem, utan istället jorda mig själv här, med och som min mänskliga fysiska kropp och mitt andetag; jag förstår att dessa fantasier och drömmar inte är verkliga, och inte tjänar något annat syfte än att ta mig bort från min kropp, och bort från vad som är verkligt, och riktigt

Jag åtar mig själv att föra mig själv tillbaka hit, och leva praktiskt de ord som mina fantasier representerar, varav ett av dem är äventyr – och således åtar jag mig själv att leva äventyr praktiskt i och som min värld, genom att vara uppmärksam, och medveten om det lilla, om det små, om det som jag inte tidigare har sett, att vara observant, och se att varje ögonblick har en potential för att se, förstå, uppleva och lägga märke till någonting nytt, och att således varje ögonblick kan vara ett äventyr om jag skapar det till att vara på det viset

Dag 315: En Annan Verklighet

Idag hade jag återigen ilska som dök upp inom mig. Det finns alltså punkter kvar att arbeta med. För att komma närmare kärnan av denna ilska och för att se vad den består av kommer jag att ställa mig själv frågor.

När och av vad triggades ilskan?

Den triggades av att en person i min omgivning betedde sig på ett sätt som jag tolkade såsom att vara klent och anklagande. Frustrationen växte eftersom jag inom mig själv ansåg att denna person gjort detta flera gånger, och att personen i fråga borde sluta och växa upp.

Var kommer ilskan ifrån?

Jag kan se att ilskan kommer från en konflikt inom mig själv, där jag håller fast vid ouppfyllda ideal, drömmar och idéer om hur min verklighet borde vara, och när den inte är såsom jag idealiserar, då blir jag arg, frustrerad och irriterad.

glasögon-300x225Jag kan se att jag håller dessa ideal och drömmarna inte bara mot personer i min omgivning utan även mot mig själv, och att jag tenderar att vara mycket hård gentemot mig själv när jag inte är förmögen att uppfylla mina ideal och drömmar, de idéerna som jag tror att jag borde kunna leva upp till.

Vad slags ideal och drömmar rör det sig om?

De ideal jag ser som träder fram starkast är det om att vara stark, självgående, driven och mogen, och det som jag därefter ser är idealet om att vara kroppsligt och även mentalt perfekt; d.v.s. att man är konstant emotionellt stabil, frisk, sund och förmögen att hantera sin värld effektivt och framgångsrikt.

När jag skriver om detta, kan jag se hur jag inom mig själv efter s.k. misslyckade interaktioner med andra människor, fördömer mig själv och är hård mot mig själv, eftersom jag då inte tycker mig själv leva upp till det här idealet av att vara en stabil, stark och socialt, emotionellt och fysiskt perfekt människa. Det är även någonting som jag kan se vad det gäller mina studier, att jag alltid förväntar mig det bästa resultatet, och om jag inte får det bästa resultatet, då blir jag ofta frustrerad och dömer mig själv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha förväntningar på mig själv, och på människor i min omgivning att allt ska vara perfekt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arg, irriterad och frustrerad när min omvärld inte står upp till mina förväntningar, och när jag själv inte lever upp till mina egna förväntningar, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa förväntningar på mig själv och andra, skapa idéer inom mig själv om hur jag och andra ska uttrycka sig själva, ska leva, och ska röra sig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga min omgivning när den inte ser ut som jag vill att den ska se ut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha en förväntning på min omgivning att den ska stötta mig, och att den ska inge mig positiva upplevelser, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arg, frustrerad och irriterad och anklaga min omgivning när jag upplever det som om att min omgivning skapar negativa och dåliga upplevelser inom mig, och skapar oreda inom mig, och inte lever upp till mina förväntningar, således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva och röra mig själv i ett förväntningsfritt tillstånd – där jag inte har några hopp eller drömmar om hur min omvärld borde, eller inte borde vara – utan där jag istället interagerar och lever HÄR i jämlikhet med vad som är här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha en förväntan på människor i min omgivning att de ska vara starka, friska, sunda och unga – och att de ska inge mig med en positiv känsla av upphetsning och glädje, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arg, irriterad och frustrerad när jag upplever det som om att min omvärld, och omgivning inte presenterar sig själv som sådan, och inte inger mig med en sådan upplevelse av positivitet och en känsla av att vara upplyft; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att min omgivning ska lyfta upp mig energimässigt – så att jag upplever positiva energier

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga min omgivning för att den inte uppfyller de krav jag ställt inom mig själv i formen av drömmar, bilder, idéer, hopp och förväntningar – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga verkligheten för att den inte är som jag vill att den ska vara – istället för att se, inse och förstå att det inte är något fel på verkligheten – utan att det är något fel på hur jag ser, tolkar och interagerar med verkligheten – och att felet ligger med mig – och i det faktum att jag ackumulerat och skapat en separat fantasiverklighet i mitt huvud som jag vill att min direkta omvärld ska efterlikna

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att felet inte ligger med verkligheten utan med mig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv på att fokusera på att ta bort, förändra och dirigera de bilder och fantasier som dyker upp inom mig, så när de kommer upp i mitt sinne, att jag då agerar och tar bort genom att direktivt stadga att jag inte tillåter och accepterar sådana bilder att existera inom mig och att vara en del av min värld

Självåtaganden

När jag märker att jag blir arg, frustrerad och irriterad för att min omvärld inte efterliknar min fantasivärld, mina hopp, drömmar och förväntningar som jag skapat i mitt sinne, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår hur lösningen inte är att anklaga min omvärld utan att ta bort min fantasivärld; således åtar jag mig själv att i ögonblicket då mina fantasier dyker upp – stadga ”Delete” och således praktiskt ta bort fantasin och föra mig själv tillbaka hit – och vara här i direkt interaktion med och som min fysiska omvärld och verklighet

När jag märker att jag blir arg, irriterad och frustrerad på min omvärld, eftersom jag upplever, ser och definierar den som svag, underlägsen, och mindre effektiv än vad jag vill att den ska vara, såsom jag drömt, fantiserat, och hoppats på i mitt sinne, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit, och jag åtar mig själv att säga STOPP – och praktiskt andas och föra mig själv tillbaka in i min kropp – och dirigera mig själv att vara med min verklighet utan att vara i motstånd och resistans mot vad som är här

Enhanced by Zemanta

KonfliktThe Free Dictionary: schwierige Situation infolge des Aufeinanderprallens unterschiedlicher Interessen, Forderungen oder Meinungen Es kam zum offenen Konflikt zwischen Trainer und Spielern.

Dag 310: Är Stress Praktiskt?

Stress är inte bra för kroppen och för närvarande är det någonting jag låter min kropp gå igenom p.g.a. hur jag reagerat gentemot det faktum att jag om inom några dagar skriver min tentamen. Sunt förnuft är att jag kan studera inför min tentamen, göra ett bra resultat, ta hand om min kropp och samtidigt må utmärkt inom mig själv – stress behöver alltså inte existera utan det är märkligt nog ett val som jag gjort för mig själv i fullständig omedvetenhet.

Jag har alltså ett program inom mig som gör att jag blir stressad inför diverse utmaningar, och just i fråga om denna punkt jag möter nu i förhållande till stress rör det sig om en tanke, om att jag inte har tillräckligt med tid, och att jag p.g.a. att jag inte har tillräckligt med tid, därmed inte kommer hinna att studera allt relevant material, samt i och med detta inte få ett tillräckligt bra betyg på min tentamen för att stå upp till de förväntningar jag skapat inom mig själv av vilket slags betyg det är jag borde få på min tentamen.

Den stress jag upplever är alltså JAG – varför? Eftersom JAG har skapat den – i och med att jag ser på min stress utifrån detta perspektiv möjliggör för mig själv att förändra mig själv som stress, helt enkelt på den grund att jag är stress och alltså kan jag dirigera och styra mig själv såsom stressen för att inte längre ha den existerande inom mig i förhållande till min tentamen och i förhållande till tid.

För det är intressant, sett ur ett rent praktiskt perspektiv har tid i sig självt ingen stress inbakat i sig, inte heller är min tentamen något slags stressinjicerande medel, utan det är en praktisk omständighet, en praktisk situation, och att förbereda mig inför denna tentamen handlar om att sitta ner och studera, det handlar om praktiska saker – därför är slutsatsen den att stressen är helt onödig och faktiskt någonting som inte ens har något att göra med min tentamen, med mina studier, med min tidsplanering – den är i grund och botten helt irrelevant.

Saken är alltså den att jag gjort några fullständigt praktiska omständigheter till att vara emotionella omständigheter, någonting som är onödigt, och som endast tjänar till generera energi för mitt sinne – men faktum är att jag har makten att ta ett beslut att ändra mig, och det jag måste göra är att stoppa mig själv från att medverka i de tankar, och de mentala sinnesprat som genererar denna typ av besatthet inom mig själv gentemot min mina studier.

Vad är det då för tankar, och för sinnesprat som jag medverkar i som ligger bakom att jag skapar denna stressen? Jag kan se att det framförallt rör sig om projektioner, där jag tar min inbillade arbetsbörda, projicerar den in i framtiden, och att jag sedan börjar oroa mig för att det inte finns tillräckligt tid för mig att beta av min arbetsbörda och få allt gjort som jag måste få gjort.

Lösningen är att praktiskt leva här, sluta tänka på vad jag ska göra, hur jag ska göra det, när jag ska göra det, och istället vara här, och göra vad som måste göras här – inte tänka på vad som kanske kommer hända, utan vara HÄR, agera HÄR, ta beslut HÄR – och sluta tänka.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att generera och skapa stress inom mig själv genom att tänka på vad jag ska göra, genom att tänka på hur mycket jag har att göra, på vad jag måste hinna med, på vad jag måste göra, och på hur mycket tid jag har att göra det på, istället för att vara HÄR med och som min mänskliga kropp – andas, och ta beslut, och hantera vad som är här, göra det som är mest prioriterat, det som behövs göras först, och förstå att jag kan inte göra med än vad jag kan göra i ett andetag, mer än vad jag kan göra HÄR

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att i varje andetag stoppa mig själv när jag märker att jag börjar tänka på hur mycket jag har att göra, på vad jag måste göra, på hur mycket tid jag har, och huruvida jag har tillräckligt med tid för att göra det som måste göras – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag, föra mig själv tillbaka hit, och sluta oroa mig själv inför vad som måste göras, vad som behövs göras, hur mycket jag kommer hinna med, hur mycket jag inte kommer hinna med, och istället göra vad jag kan göra här i detta andetaget, för endast i detta andetag kan jag agera, och om jag är besatt av stress då är jag komprometterad och kan inte agera lika kraftfullt, vara lika närvarande, vara lika absorberande vad det gäller den information jag måste integrera för att kunna skriva min tentamen effektivt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte stoppa mig själv varje gång jag märker att jag vill gå in i tankar om framtiden, där jag utifrån en utgångspunkt av stress börjar evaluera hur mycket tid jag har, om min tid räcker, eller om jag planerat min tid fel, och vad konsekvenserna möjligtvis kommer bli av att jag planerat min tid fel, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta beslutet att genast stoppa denna typen av tankar, att ta mig själv tillbaka hit, och agera praktiskt och fysiskt för att hantera den situationen jag befinner mig själv – att leva lösningar – och den lösningen jag ser här är att sluta oroa mig själv inför vilket betyg jag kommer få på min tentamen, och istället ägna mig själv att studera inför min tentamen – eftersom denna punkten är här, denna punkten har jag kontroll över och är mitt ansvar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spendera tid i mitt sinne, där jag istället för att praktiskt leva, röra mig själv, och motivera mig själv här, skapar illusioner, upplevelser, energier, och idéer om hur det går för mig, om det går bra, eller om det går dåligt, om jag lyckas, eller om jag misslyckas, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit, sluta stress, ge släpp ovillkorligt på min stress och istället leva, agera och uttrycka mig själv här – för det är här i detta andetag, i denna fysiska verklighet jag har makt att förändra och dirigera mitt liv – i mitt sinne är jag maktlös, där finns ingenting att göra, där skapas inte några faktiska positiva ackumulativa effekter, utan endast känslor, tankar, upplevelser, idéer som faktiskt inte har någon som helst relevans i mitt liv överhuvudtaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit till min mänskliga fysiska kropp, sluta stress, sluta springa omkring i mitt sinne, sluta jaga efter tid och istället leva med tid här – leva med vad som är här, hantera vad som är här, dirigera vad som är här, vara effektiv med vad som är här, och inte leva i en drömvärld i mitt sinne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att praktiskt handlar min situation om att hantera tid, vilket jag kan göra genom att skriva en lista om vad jag måste göra under dagen, och sedan beta av denna listan, och använda den tiden jag har, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det är inte till min förmån, att det hjälper mig inte på något sätt att praktiskt beta av och hantera mina ansvar om jag går in i och som rädsla och stress – stress är en fullkomligt onödig, irrelevant och tidsslösande upplevelse, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att när denna typen av stresstankar kommer upp inom mig, genast stoppa mig själv, och återgå till att beta av de olika punkter som jag skrivit upp på min ”att göra lista”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in och som upplevelser i mitt sinne gentemot det jag måste göra, istället för att praktiskt hantera, ta tag i och göra det jag måste göra, således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att stress på något sätt hjälper mig att röra mig framåt i mitt liv, hjälper mig att hinna med mer, hjälper mig att klara av mer, hjälper mig att vara starkare och effektivare i min vardag, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur denna stress jag upplever är fullständigt onödig, hur den faktiskt inte leder till någonting – hur jag i egentligen mening bara går omkring och är stressad och har en upplevelse av att jag gör mycket, när jag rent faktiskt inte gör någonting överhuvudtaget utan endast upplever mig själv stressad i mitt sinne; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit, och ge släpp på stress, ångest och rädsla – att ge släpp på dessa upplevelser ovillkorligt – att inse att de inte behövs för att jag ska kunna hantera mitt liv effektivt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att röra mig själv i mitt liv utifrån en utgångspunkt av stress i tron att detta göra mig starkare, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stress inte göra att jag har mindre att göra, att stress inte förändrar mina praktiska omständigheter överhuvudtaget, stress är alltså ett onödigt tillägg till mitt liv som endast gör saker och ting svårare, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv, att ta ett andetag, föra mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp, och ta beslutet att sluta stressa, att sluta vara ångestfylld, att förstå att ingenting blir bättre av det utan att jag endast gör mitt liv ännu svårare

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att förstå att jag kan leva mitt liv, hantera mina ansvar, hantera mina åtaganden, utan att gå in i stress, utan att känna mig själv nervös, utan att göra det till en emotionell och känslomässig upplevelse, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att driva mig själv till att när jag går upp på morgonen, tills det att jag går och lägger mig på kvällen, vara fysisk, vara praktisk, och leva mitt liv utan att känna, utan att tänka, och utan att uppleva – att göra vad som behövs göras utan att tänka på det – att leva och agera i mitt liv utan att tänka på det – att vara här och röra mig själv effektivt utan att skapa en upplevelse om det

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i en upplevelse av stress, eller att jag börjar tänka tankar om hur lite tid jag har, om hur mycket jag har att göra, om vad jag måste göra och hur jag måste göra det, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser inser, och förstår att oavsett vad slags upplevelse jag skapar i mitt sinne kvarstår mina praktiska omständigheter som det var innan och därför är det helt onödigt att skapa någon som helst upplevelse om vad jag måste göra i mitt dagliga liv, och hur jag måste göra det; således åtar jag mig själv att som praktiskt lösning, skriva en lista på vad jag ska hänge mig själv åt under min dag, pricka av denna listan, att hantera min dag andetag för andetag – och göra detta praktiskt – och inte skapa en emotionell upplevelse av mitt liv

När jag märker att jag går in i stress, och håller kvar stress, i tron att stress på något sätt gör mig mer effektiv, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att stress gör mig endast stressad och ingenting mer – stress är inte en praktisk upplevelse, det är inte en faktisk hjälpande hand utan endast en emotionell energi som existerar inom mig och faktiskt gör mig sämre på att hantera, och dirigera mina dagliga ansvar – således åtar jag mig själv att släppa taget om denna energi och hantera mitt liv praktiskt, fysiskt HÄR – göra det som måste göras och inte tänka på det – agera – och inte tänka på det – vara praktisk – vara fysisk – vara här – ingenting mer – ingenting mindre

Enhanced by Zemanta

Dag 303: Leva i Luftslott

Om jag ser tillbaka på mitt liv så kan jag se att jag har haft en konsekvent tendens att bygga upp mitt liv och ta beslut om min framtid på basis av fantasier, drömmar och förhoppningar. Vad som är återkommande i fråga om dessa drömmar är begäret efter framgång – i alla de drömmar jag haft har själva grunden varit att jag ska lyckas och placera mig själv i en position där jag är respekterad, erkänd och högt ansedd.

castleofdreamswalc_1164809953_9260825Den rädsla som jag nu återkommande upplever inför framtiden är i förhållande till att inte kunna uppnå och realisera en sådan dröm om att i framtiden vara framgångsrik och lyckad. Frågan är egentligen varför jag vill manifestera min framtid utifrån denna utgångspunkt av att bli sedd av andra såsom framgångsrik och lyckad.

Det jag kan se är att jag söker efter framgång och att ha en lyckad karriär för att på så vis bevisa någonting, för om jag tittar bara på mig själv, och på vad jag hade velat och önskat om jag hade varit ensam i denna världen, då hade jag inte haft ett sådant sug efter att få bli framgångsrik – varför? Jo, därför att då inte hade funnits några människor att imponera på, att få erkännande och bli högt ansedd av. Det hade bara varit mig själv och i en sådan position hade jag istället sysslat med vad jag hade haft en passion för, vad jag utifrån ett självfulländande perspektiv hade velat hänge mig själv till.

Därför är denna karaktär som jag skapat inom mig själv baserad på en upplevelse av underlägsenhet och känsla av att jag är undermålig och att det ända sättet för mig att kunna hävda mig själv är genom att få andra att erkänna mig som duktig, effektiv och framgångsrik.

Detta är uppenbarligen otroligt begränsande och det hämmar mig från att ta beslut och bestämma hur min framtid ska se ut, eftersom jag inte låter mig själv vara ovillkorlig i mitt beslutsfattande – istället ser jag hela tiden på hur jag skulle kunna vinna någonting på beslutet i syfte att skapa en bild av mig själv som framgångsrik och högt ansedd.

Således kommer jag att i denna blogg med självförlåtelse och självåtaganden att arbeta med att släppa denna definition och idén av mig själv, att jag tydligen saknar ett värde och jag därför måste spendera mitt liv till att skapa mig själv till att ha ett sådant värde som andra människor i min omvärld kan erkänna.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta beslut utifrån att vilja framstå som framgångsrik, stark, effektiv och lyckad i andra människors ögon. Således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lyssna på mig själv, att inte se mig själv, och att inte ta beslut som jag ser är effektiva och som passar mig, och som jag vill ta eftersom jag ser att dessa beslut är vad som är bäst för mig och andra människor i min omvärld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta beslut utifrån en utgångspunkt av att önska och ha ett begär efter att andra människor ska se mig som framgångsrik, således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit, och istället för att leva mitt liv för att få erkännande, bli omtyckt, och bli sedd som framgångsrik av andra, att jag istället tar beslut för och som mig själv – att jag istället tar beslut som är baserade på sunt förnuft där jag tar mig själv i beaktande, och där jag tar min omvärld i beaktande, och jag tar ett beslut som är effektivt och baserat på omständigheter som är faktiska och reella och som inte bara består i att jag har ett begär efter att få bli erkänd av andra i min omvärld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ängslan, ångest, nervositet inför att inte vara erkänd av andra människor som framgångsrik, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bära på en börda om att jag ska vara framgångsrik i andra människors ögon, jag ska ses som speciell, jag ska ses som unik; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att föra mig själv tillbaka hit – till min kropp – till mitt andetag – och stabilisera mig själv här – att sluta jaga i mitt sinne i rädsla och ångest inför hur andra människor ser mig och istället konsultera mig själv utifrån en utgångspunkt av sunt förnuft – av vad som är bäst för mig men även bäst för andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att jag kan inte lita på de tankar som kommer upp inom med diverse fantasier, bilder, och förhoppningar om framtiden, om vad jag ska göra, om vad jag ska syssla, och om vad jag inte ska syssla med, eftersom de är alla baserade på rädsla, de är baserade på reaktioner och upplevelser och inte på sunt förnuft – inte på en faktisk insikt om hur denna fysiska verklighet fungerar och hur jag kan röra mig själv i och som denna verklighet på ett sätt som är effektivt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att alla de drömmar, fantasier, och förhoppningar som rör sig i mitt sinne är alla baserade på en reaktion, på en energi, på en upplevelse, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att basera min existens och mitt liv på sunt förnuft – på vad som är faktiskt – HÄR – reellt – som jag kan ta på och röra vid och konfirmera för mig själv såsom att utgöra en fysisk och praktisk realitet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att när jag upplever tvivel, rädsla, eller ångest i förhållande till någon av mina drömmar, i förhållande till någon av mina framtida planer, då handlar det egentligen alltid om rädsla – och jag kan därför inte lita på de tankar som dyker upp inom mig, jag kan inte basera ett effektivt beslut på dessa tankar eftersom de har ingenting att göra med vad som är verkligt, reellt, och faktiskt – det är endast upplevelser – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och i detta tillåta mig själv att fullständigt – helt och hållet släppa taget om denna ångest – om dessa inre monologer där jag diskuterar och hypotiserar över min framtid – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva HÄR och att hålla fast vad som är här – och att vara strikt med mig själv att förlåta och släppa taget om de olika rädslor som kommer upp inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att det i egentlig mening inte finns någon begräsning för hur jag väljer att skapa min framtid – den enda begräsning är att mina beslut inte får skada och inte får göra illa människor i min omvärld – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa min valmöjlighet i detta livet utifrån en upplevelse av rädsla och ångest – där jag tror att det finns val som är de korrekta val, och andra val som är de inkorrekta valen – och att jag är i en slags limbo där jag hela tiden försöker finna de korrekta valen – istället för att se, inse, och förstå att det finns ingenting sådant som korrekta eller inkorrekta val – utan det som är riktigt och reellt är att det finns en fysisk verklighet där mina beslut har fysiska konsekvenser – och att det är detta jag måste beakta i mina beslut och ingenting annat

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att jag inte kan kontrollera min framtid, och att hur jag än gör kommer min framtid alltid att vara oviss – jag kan planera – men jag kan inte fullständigt vara säker på vad som kommer hända; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att planera och styra mitt liv utifrån vad som är sunt förnuft – utifrån vad som är praktisk och effektiva beaktanden om hur jag kan leva mitt liv på ett sådant sätt som är bäst för alla – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa taget om denna ångest och rädsla inför att ta fel beslut – och istället låta mig själv endast beakta fysiska och praktiska överväganden i fråga om mina beslut och inte emotionella och känslomässiga irrationella idéer om mitt liv, och om min framtid

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstår att mina känslomässiga och emotionella överväganden gentemot framtiden inte förtjänar någon tillit överhuvudtaget – och att det i grund och botten är fullständigt irrationellt att planera och besluta mitt liv utifrån hur jag känner om saker och ting – för saken är den – att vad jag känner i fråga om saker och ting inte har någon faktisk och reell relevans för hur denna verklighet byggs upp och skapas i varje ögonblick – vilket den görs genom fysiska handlingar, fysiska konsekvenser, och inte vad jag känner eller upplever

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att träna mig själv på, och driva mig själv till att ta beslut, att planera, och att beakta min framtid utifrån reella och praktiska överväganden där jag tittar på vad som är fysiskt här – och inte tittar på vad jag känner, vad jag tycker, och vad jag upplever eftersom det är i grund och botten fullständigt irrelevant – vad som är relevant är vad som är praktiskt – vad jag kan göra och vad det har för konsekvenser om jag åtar mig själv att leva ett visst beslut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte disciplinera mig själv till att låta varje andetag jag tar vara ett andetag där jag lever praktiskt – där jag tittar på min verklighet utifrån praktiska överväganden och i detta fullständigt raderar alla slags upplevelseöverväganden eftersom jag förstår att dessa upplevelseöverväganden inte har någon relevans vad det gäller att ta beslut och leva beslut – och att röra mig själv i och som denna fysiska, praktiska och reella verklighet

Självåtaganden

När jag märker att jag vill ta ett beslut, planera, eller titta på min framtid utifrån upplevelseöverväganden, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att vad jag upplever i förhållande till saker och ting saknar i grund och botten mening och syfte – det saknar relevans och har ingen betydelse i en verklighet som är till sin natur praktisk, fysisk och faktisk; således åtar jag mig själv att överväga mitt liv, mina beslut och min framtid utifrån en praktisk utgångspunkt – där jag ser vad som kan fungera, vad som kan vara effektivt, vad som kan leda till konsekvenser jag vill stå vid – och att jag alltså lever praktiskt och inte mentalt

När jag märker att jag vill ta beslut utifrån en mental utgångspunkt såsom hur jag känner mig själv i fråga om en viss sak, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit, och jag åtar mig själv att påminna mig själv att det jag känner inte har någon betydelse i en verklighet som fungerar utifrån praktiska och fysiska handlingar – således åtar jag mig själv att ändra mitt perspektiv – att ändra min utgångspunkt från att vara mental till att vara fysisk och praktisk här

Enhanced by Zemanta

Dag 299: Ge Upp Allt Hopp

En punkt som är återkommande och som jag behöver arbeta med mer är fruktan och rädsla inför framtiden samt även återkommande positiva känslor inför framtiden.

Jag ser definitivt att jag inte bara upplever rädsla när jag tänker på framtiden det finns även ett hopp och ett begär om ett bättre liv, ett liv fyllt med pengar, säkerhet, trygghet, och där mina drömmar om att känna mig själv stabil, lugn, och trygg, kan gå i uppfyllelse. Det som jag måste arbeta mer med är alltså hur jag polariserar min framtid, och mitt liv överhuvudtaget, till att antingen vara svart eller vitt – antingen vara bra eller dåligt – antingen vara positivt eller negativt. Jag vill istället kunna leva på ett sådant sätt att jag är HÄR och att det inte finns något hopp inom mig inför en bättre morgondag, och att det inte heller finns någon rädsla inom inför en sämre morgondag – utan att jag är stabil och densamma igår, idag, och imorgon – ingen förändring – ingen instabilitet.

343103905_640Vad är det då jag drömmer om, vad jag hoppas jag att mitt liv ska bli, och hur hoppas jag att det ska bli? Jo – jag hoppas på en evig trygghet, jag skulle vilja ha känslan av att vara fullständigt omhändertaget, och beskyddad, som om någon slags allsmäktig gud vakade över mig, och vid varje steg var vid min sida. Det är min dröm, och jag kan se hur jag projicerar denna känsla in i framtiden genom att drömma om ett hus, en bil, en hund, en familj – en slags idé om vara totalt rotad i min vardag där ingenting kan rubba mig.

Min rädsla är precis det motsatta från vad mitt hopp, och mitt begär är i förhållande till framtiden; jag fruktar en osäker och oberäknelig vardag, jag fruktar att ta risker och beslut där jag inte på förhand exakt kan avgöra hur saker och ting kommer att te sig i slutändan, jag fruktar vad som kommer hända och känner mig så gott som varje dag i viss mån instabil och osäker. Det är lustigt att jag inte ifrågasätt denna upplevelse av att känna mig själv instabil och osäker, och i detta sett att jag faktiskt inte behöver vänta med att leva stabilitet och självsäkerhet förens mina drömmar går i uppfyllelse – utan att jag faktiskt kan leva dessa punkter HÄR med och som mig själv i varje andetag.

Så, jag ska i denna blogg arbeta med att ta bort all polaritet i hur jag ser på min framtid, så att jag kan se på framtiden precis såsom vad den är, ingenting mer, och ingenting mindre, där framtiden inte skapar mig utan där jag skapar framtiden.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att drömma om, och längta till en avlägsen framtid, där jag har en familj, där jag har ett hus, där jag har en bil, och där jag har en fast anställning och en stadig inkomst, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i denna bild av framtiden projicera mig själv som stabilitet, och säkerhet; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag måste uppleva, känna, och ta del av denna bilden av framtiden för att jag ska kunna vara stabil här inom och som mig själv, för att jag ska kunna leva säkerhet som mig själv, och varje dag medverka i denna världen från en utgångspunkt av att vara stabil, trygg, och här med mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att drömma om, och längta till en framtid i tron att framtiden kommer ge mig stabilitet, framtiden kommer ge mig trygghet, framtiden kommer ge mig säkerhet; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag, och låta mig själv leva dessa ord, dessa punkter HÄR som mig själv, och således stabilisera mig själv här i varje andetag, ta mig själv tillbaka hit i varje andetag, vara med min kropp här – avslappnad och trygg; och jag förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att detta inte är någonting som jag kan ge till mig själv utan att jag måste ha pengar för att kunna förverkliga denna upplevelsen av och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag måste ha pengar, att jag måste vara förmögen för att kunna leva stabilitet – för att kunna leva självsäkerhet – för att kunna vara stabil med och som mig själv här i varje andetag; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och i detta sluta projicera mig själv in i framtiden och tro att jag först kan börja leva någonstans långt där ute i en avlägsen framtid som jag inte kan kontrollera, och som jag inte kan styra över; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av och fullständigt förlora mig själv i hoppet, och drömmen om en framtid där jag är stabil och säker i mig själv – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva detta HÄR i och som varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge upp allt hopp om en bättre framtid, om en lyckligare framtid, om en trevligare och roligare framtid; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag och istället för att hoppas på en effektiv framtid, istället genom och som praktisk handling i varje andetag, skapa den framtid jag vill ha, och skapa den värld jag vill ha som är bäst för alla; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva praktiskt här – leva i fullständighet och totalitet här – där jag ser, inser, och förstår att vad som är av värde och vad som är av vikt är mig själv här såsom min fysiska praktiska och direkta verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att när jag projicerar mig själv in i framtiden, och ser att jag kan ge någonting till mig själv endast där borta i en avlägsen framtid – att jag då begränsar mig själv här, att jag håller tillbaka mig själv här, och att jag inte låter mig själv att omedelbart agera, att omedelbart ta ett beslut att ändra på mig själv och att dirigera mig själv på ett sådant sätt som är bäst för alla; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att jag inte behöver projicera mig själv in i framtiden eftersom framtiden är vad jag skapar här i varje ögonblick, och således kan jag genom att vara fullständigt närvarande här se vad som kommer ske och vad jag kommer ackumulera genom och som mitt dagliga leverne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förväxla extern stabilitet med inre stabilitet – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga efter extern stabilitet i formen av pengar i tron att jag inte kan stabilisera mig själv här, utan att jag måste ha något slags förmögenhet för att inte gå in i och som en fullständig panik, och en fullständig ångest inför framtiden, och inför vad som kan tänkas ske, eller hända i framtiden; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och att i varje ögonblick motivera mig själv att vara närvarande här, och att agera, leva, och uttrycka mig själv med utgångspunkt ifrån mig själv HÄR i och som varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla fast vid hopp, längtan, och ett begär om att min framtid ska rädda mig ifrån min dagliga upplevelse av mig själv, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge bort min makt att agera, ge bort min makt att skapa, och ge bort min makt att ta beslut, till framtiden; och tänka och tro att framtiden kommer lösa allt detta till min förmån bara jag håller ut, och bara jag följer efter såsom jag borde; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka hit, och att se, inse, och förstå att jag inte behöver den här jakten på framtiden, att jag inte behöver framtiden för att skapa mig själv, och att jag kan skapa mig själv här i varje ögonblick och således behöver jag inte vänta på någon slags fantastisk händelse ska komma min väg och svepa mig med fötterna

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro mer på de bilder i mitt huvud om hur jag tror, och tänker att min framtid möjligtvis kommer att bli, och hur jag möjligtvis kommer att uppleva mig själv i framtiden, istället för att tro på mig själv såsom min mänskliga fysiska kropp här, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att den framtid jag föreställer mig inom mig kommer bli och vara så mycket bättre än vad jag lever här och nu, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv genom att bli fullständigt besatt av och som min framtid och helt glömma bort att jag är HÄR – i och som en mänsklig fysisk kropp – och att den framtid jag drömmer och fantiserar om rent faktiskt inte existerar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå på det stora existentiella skämtet att framtiden är det som kommer att ge mig vad jag behöver och att det finns hopp inför en bättre framtid; istället för att se, inse, och förstå att det finns inget hopp utan det finns endast faktum om vem jag är här, och vad jag rent praktiskt företar mig själv för att skapa ett bättre liv för mig själv och för alla på denna jorden; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa taget om allt hopp – att låta mig själv sjunka tillbaka här i och som min kropp och att se, inse, och förstå att hopp är meningslöst, hopp saknar värde, hopp saknar substans, hopp saknar betydelse, hopp är endast, och kommer alltid endast att vara en känsla och ingenting mer – och är alltså ingenting som jag överhuvudtaget kan förlita mig själv på ifråga om att skapa någonting i denna världen som har en faktiskt effekt

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i hopp över en bättre framtid, och känner mig motiverad, och glad, för det verkar som om saker och ting kommer bli bättre, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att denna idé och upplevelsen om hopp är en illusion och är ingenting jag kan förlita mig själv på överhuvudtaget; framtiden är endast en konsekvens av vad som är här och ingenting magiskt som kan ändra sig själv utan att jag faktiskt agerar och lever HÄR för att aktivt ändra min framtid; således åtar jag mig själv att ta mig själv tillbaka HIT och att aktivt – i varje ögonblick leva HÄR utan hopp – utan begär – utan leva och skapa i realtid och dirigera mig själv ögonblick till ögonblick – och utan att skapa en bild eller en idé om hur framtiden borde eller inte borde vara

När jag märker att jag upplever en positiv känsla inför framtiden för att jag tydligen då, i en avlägsen tid, kan skapa ett bra liv för mig själv med säkerhet, trygghet, och bekvämlighet; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag kan inte skapa någonting för mig genom att medverka i en känsla av positivitet – utan en positiv känsla är just bara det – en positiv känsla och ingenting mer – således åtar jag mig själv att sluta medverka i och som dessa onödiga positiva upplevelserna och istället agera och leva praktiskt – här i och som varje andetag – göra det som behövs och inte inbilla mig själv att någonting kommer bli bättre med tiden

Enhanced by Zemanta

Dag 295: Karriärsökande

Idag ska jag fortsätta att titta närmare på ett tankemönster som ofta kommer upp inom mig. Detta har med arbete, jobb, och överlevnad att göra, och jag kan se att detta mönster influerar mig i flera delar av mitt liv.

T.ex. så kan jag se hur detta mönster influerar mig under min s.k. ”arbetsdag” eftersom jag konstant är fokuserad på att spara tid, och på att göra så mycket som möjligt, på att inte komma efter, och på att se till att jag utnyttjar varje sekund så absolut effektivt som möjligt. Konsekvensen av att jag tillåter mig själv att existera i och som denna konstanta upplevelse av nervositet är att jag aldrig ger mig själv en lugn stund. Det är inte ens lugnt för mig att sitta hemma, och studera, eftersom hela tiden finns den här pressen inombords, att jag måste prestera, jag måste nå framåt, jag måste göra mer, jag måste skapa mer, jag måste hinna med mer; jag måste i grund och botten ”överleva”.

_karriar_58996418Jag kan även se att denna upplevelse också ligger till grund för de framtidsprojektioner som brukar dyka upp inom mig, där jag då, och då finner mig själv titta in i ”framtiden” för att undersöka huruvida allting i mitt liv kan tänkas gå bra för mig, eller om det är så att jag möjligtvis kommer att stöta på svårigheter. Så, jag menar det är intressant hur fruktan, och ångest har en sådant kontroll över mig, och hur verkligt det känns när denna fruktan kommer upp; som om att jag verkligen måste springa ut och kämpa så hårt som möjligt, för att verkligen säkerställa mitt liv, och min direkta miljö.

Vem hade jag då varit utan rädsla? Hade jag tagit samma beslut utan rädsla? Hade jag sett på mitt liv på samma sätt utan rädsla? Hade jag brytt mig om samma saker utan rädsla? Hur mycket består mitt liv av rädsla, och inte av mig själv? Svaret är att utan rädsla skulle mitt liv se mycket annorlunda ut – och samma slags glöd hade inte existerat att försöka ”nå” någonstans i mitt liv, utan mitt fokus hade istället varit HÄR, och att vara effektiv i varje ögonblick, att ta del av varje ögonblick, att medverka tillfullo, helt, och hållet i och som varje ögonblick – här ser jag att mer arbete måste göras.

Visserligen befinner jag mig i detta system där man måste se över sin överlevnad, men detta behöver inte definiera mig, skapa mig, och styra mig, utan jag kan istället gå i detta system men inte vara av detta system. Vara HÄR men inte vara kontrollerad av vad som är här, utan istället vara min egen självskapade individ.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av rädsla, och ångest, och driva mig själv genom min dag med hjälp av rädsla, och ångest, där jag ser varje sak som jag gör, som en slags investering, som antingen kan hjälpa mig att överleva, eller försvåra min överlevnad, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag, att föra mig själv tillbaka hit, och att se, inse, och förstå att visserligen består detta system av tid, och pengar, men att jag inte måste ha en upplevelse i förhållande till dessa punkter, utan att jag istället kan röra mig själv med sunt förnuft, se vad som fungerar, och vad som inte fungerar, och skapa mig själv ett liv i denna värld inte utifrån en önskan om att överleva, utan som mig själv, såsom ett uttryck av mig själv som liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av och som ångest, och rädsla, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i förhållande till mina studier, konstant känna en press att prestera, och att bli bättre, att bli mer effektiv, att klara av mer, att bli starkare, och att göra bättre ifrån mig, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli helt besatt av och som rädsla, och ångest inför att inte kunna överleva, och klara mig själv i detta system, och därmed förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lita på mig själv, utan att konstant vara misstänksam mot mig själv, att jag plötsligt, och utan förvarning ska ge upp, och helt enkelt sluta vara aktiv med mina studier

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att driva mig själv i mina studier utifrån en ångest, och en rädsla inför att misslyckas, inför att bli utskrattad, och utskämd, och bli förflyttad utanför system, till att tillhöra en del av världen som inte anses vara effektiv, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att driva mig själv från en utgångspunkt av att vilja överleva, att vilja klara mig, att välja säkra min existens, och att vilja beskydda mig själv, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ändra denna utgångspunkt i mitt liv, så att jag istället för att leva för att klara mig, att jag lever för att leva – lever för att uttrycka mig själv, röra mig själv att skapa en lösning som är bäst för alla – och att jag därmed ger upp mitt begär att överleva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att överbelasta mig själv med rädsla, och ångest, och att tro att dessa upplevelser är något slags obligatoriskt krav för att jag ska kunna fungera i och som detta system, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv, att se, inse, och förstå att faktum är att, så är inte fallet, utan vad som är verkligheten är att jag skapar mig själv, och att jag därmed även skapar mina upplevelser, skapar min syn på livet, skapar min syn på studier, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv, genom att skapa en sådan syn på livet, att allt som betyder någonting är pengar, och är hur mycket pengar jag kan tjäna, och hur väl jag kan placera mig själv i systemet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att programmera mig själv till att vara en karriärsökande – där jag vill uppnå någonting, nå någon slags framgång, vara någon slags speciell person, speciell människa, unik människa som har mycket pengar, som har en fördel gentemot andra, och som har ”gjort någonting av sig själv” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa mitt liv till att vara en konstant stress, där jag hela tiden springer mot något utsatt mål, och där jag försöker nå någon slags projicerad framtid, och där jag hela tiden tror att vad jag letar efter finns runt nästa hörn, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta mig själv tillbaka till min mänskliga fysiska kropp, att sluta leta, att sluta söka, att sluta försöka bli någonting mer, och istället arbeta med vad som är här – och acceptera att det inte finns någonting mer att hitta, eller att uppnå än att vara med mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en konstant ångest, stress, och nervositet inför att jag inte kommer klara av att prestera i denna världen, och göra någonting bra av mig själv i denna världen, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha sådana förhoppningar om mig själv, att jag ska bli, eller vara någonting mer, och att mitt liv ska innehålla, och utgöra någonting utöver det vanliga, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att aldrig vara nöjd med mig själv, med var jag är någonstans, utan hela tiden försöka ta mig till, och nå till nya höjder, försöka vara någonting mer än vad jag är här – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva i varje andetag, att andas, och att förstå att allt är här i och som min kropp, och att den där drömmen som är ”därute” såsom hoppet om ”det perfekta livet” – det är en illusion och det existerar inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå hur jag i hela mitt liv har jagat efter någonting där ute, och försökt uppnå någonting för att på så vis stabilisera mig själv, men att jag aldrig någonting av det jag sökt efter, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att förstå, att jag har inte hittat någonting som jag sökt efter, eftersom dessa saker rent faktiskt, rent fysiskt inte existerar, och inte är riktiga, substantiella saker, utan endast drömmar, upplevelser, hopp, och begär som existerar djupt i mitt sinne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att när jag springer inombords, att när jag rör mig själv snabbare inom mig själv en ett andetag, i taget, då skapar jag alla dessa illusioner, och alla dessa idéer om vem jag är, och vem jag borde vara i förhållande till min verklighet, och detta skapar i sin tur konflikt inombords, där jag börjar springa, hetsa, och hasta för att hinna med så mycket som möjligt, för att kunna uppnå min idé som jag skapat av mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte tona ner, och låta mig själv släppa denna idén om vem jag ska bli, om vem jag ska vara, om hur jag ska bli, och om hur jag ska vara – och istället andas, och leva ett ögonblick i taget, och hantera mitt liv DIREKT här, och inte försöka leva det uppe i mitt huvud

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att jag är programmerad att vara en karriärsökande människa, som lever för att uppnå, som lever för att lyckas, som lever för att bli någonting mer, men på grund av detta förlorar sikten av livet självt, eftersom allt går att ut på att jag ska bli någonting i framtiden, att jag ska börja leva mitt liv någon gång där framme, när jag lyckats skapa det där livet jag tror mig själv behöva för att verkligen kunna ta del av varje andetag, och kunna medverka i denna världen – i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att helt, och hållet släppa denna personlighet, och detta begär efter att skapa mitt liv såsom mina drömmar, och inre energier säger till mig att jag borde, och således åtar jag mig själv att istället motivera mig själv här i varje andetag, och att leva utan energi – leva utan försöka bli, och vara någonting mer – utan istället bara vara mig själv

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i min karriärskaraktär, där hela mitt fokus blir på vad jag ska uppnå, på vad jag ska bli, på hur jag ska uppleva mig själv, på vad jag ska göra i någon avlägsen framtiden, och att jag börjar stressa, och uppleva ångest för att inte uppnå denna avlägsna framtid, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att denna karaktär inte stöttar mig i mitt liv, utan mer stjälper mig, och att jag förlorar mig själv, förlorar siktet på vad som är riktigt, vad som är fysiskt, och vad som är faktiskt, och att allt istället handlar om mitt sinne, och de drömmar, upplevelser, och energier som pågår därinne; således åtar jag mig själv att förändra denna punkt – att ge upp mitt hopp, begär, och önskan om en specifik framtid, och istället leva HÄR – utifrån utgångspunkten att ge ALLA en framtid värld att leva, och att göra detta mitt motto i livet – och att mina beslut utifrån detta, och inte utifrån ett hopp i mitt sinne, om att jag ska bli någonting, någon gång i framtiden

Enhanced by Zemanta

Dag 271: Huvudvärkshantering

huvudvarkIdag har jag huvudvärk – så jag kommer att arbeta med denna.

Det är svårt för mig att se exakt varifrån denna huvudvärk kommer – jag kan se att de började ta form när jag hade en konversation med en annan människa, och vad jag gjorde i denna konversation var att jag i tillstånd av tillgjord förundran ställde frågor, och detta gjorde jag i princip för att erhålla acceptans, och erkännande. Jag sökte alltså efter att få behålla harmonin med en annan människa – alltså en slags gemytlighet – genom att göra mig själv till, och försöka visa mig själv som en intressant, och trevlig människa att ha en konversation tillsammans med.

Denna punkt går ihop med en annan punkt som jag lagt märke till idag, och det är hur jag i förhållanden, och konversationer med andra, förändrar mig själv, och gör mig själv till en ”trevlig” människa att vara, och kommunicera med – och att vara en trevlig människa innebär i princip att jag håller med vad en annan säger, och försöker visa upp mig själv som att vara genuint intresserad av vad det är en annan säger till mig. Detta gör jag eftersom jag är rädd för att inte bli accepterad, rädd för att inte vara omtyckt – och denna rädsla rör sig snabbt inombords, och jag agerar på den utan att ifrågasätta den – jag har helt automatiserat denna rädsla, och vem jag är i förhållande till denna rädsla.

Det är här ifrån jag ser att huvudvärken härstammar – utifrån hur jag automatiserat mig själv som en gemytlig, och bekväm människa att vara runtomkring, på bekostnad av mig själv – eftersom jag inte tillåter, och accepterar mig själv att vara bekväm med mig själv – hur kan jag vara det? Jag menar – jag är i denna karaktär i ett slags spänt tillstånd, där jag läser av min omgivning, och de människor som jag interagerar med, och pratar, agerar, och uttrycker mig själv på ett sådant sätt att jag vet att jag ska få bli accepterad – och var kommer denna punkt ifrån? Återigen kan jag se att grundpunkten är en upplevelse av underlägsenhet, och en idé av mig själv att jag är värdelös.

Jag kommer ihåg när jag var mycket liten, hur jag upplevde mig själv mycket underlägsen till de barn som var en aning äldre än vad jag var – i deras sällskap vågade jag knappt prata, eftersom jag kände mig själv så otroligt underlägsen dem. Det är lite samma sak som händer ännu idag, men nuförtiden har jag lärt mig att klara av min upplevelse genom att istället forma mig själv som en gemytlig, och sällskaplig karaktär – som har lätt för att bli omtyckt av andra.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa, och förtrycka mig själv i närheten av andra människor, genom att tro att jag är underlägsen, och värdelös i förhållande till andra, och att det enda sättet för mig att överleva, och att behålla ett slags lugn inom mig själv – är genom att se till att andra tycker om mig, och är nöjda med mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra det till en vana att söka efter, och försöka bli erkänd, och accepterad av andra människor – i tron att detta kommer göra mig mer trygg, och mer stabil, istället för att se, inse, och förstå att detta inte är fallet – eftersom vad jag glömmer bort är mig själv, och att endast genom att faktiskt släppa min rädsla, och ångest inför vad andra tycker, känner, och tänker om mig kan jag faktiskt leva avslappnat, och bekvämt, här med och som min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig otrygg runtomkring andra människor när jag misstänker att de möjligtvis har någonting emot mig, och att de inte trivs i min närvaro, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa, och förtrycka mig själv för att försöka säkerställa att andra människor ska tycka om mig, och ska känna sig positiva i min närvaro

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att endast känna, och uppleva mig själv stabil runtomkring andra människor, när jag vet, och är säker på att de tycker om mig, och att de gillar att vara i min närvaro, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv inte låta mig själv ovillkorligt, och fullständigt leva stabilitet, och trygghet med och som mig själv här – och således låta mig själv stå stabil, och utan att vara rädd, eller nervös runtomkring andra människor, oavsett vad jag tror att de tycker, eller känner om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som en idé att jag är värdelös, och underlägsen – och att detta är en konstant del av min natur, och att det därför är självklart att jag måste söka hos andra människor acceptans, och värde – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva i och som konstant rädsla för vad andra människor tycker om mig, för vad andra människor känner om mig, för hur andra människor ser på mig – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa, och förtrycka mig själv för att på så vis försöka säkerställa en harmoni i min värld – som jag definierat såsom att veta att alla människor jag möter tycker om mig, och upplever sig själva positivt i min närvaro

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förlora mig själv i och som sökandet efter erkännande, och acceptans hos andra – och att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att utveckla som mig själv, en ovillkorlig, och fullständig stabilitet, här, i och som varje andetag, där jag inte låter mig själv definieras av vad jag tror, och misstänker att andra tycker, och tror om mig, utan att jag istället står stabil, och trygg inom mig själv, och låter mig själv leva – låter mig själv uttrycka mig själv, och vara fri i mitt uttryck av mig själv utan rädsla, och utan nervositet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mitt liv till ett sökande efter acceptans hos andra, och tro att detta är fullständigt normalt, och att jag borde söka efter acceptans hos andra, och att utan denna acceptans är jag ingenting värd, och mitt liv är fullständigt meningslöst, och utan något egentligt värde – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att jag har accepterat mig själv att leva på detta sätt, jag har accepterat mig själv att tro detta om mig själv, jag har accepterat mig själv att tro att jag inte duger – och att det inte är en objektiv sanning utan någonting som jag skapat i mitt sinne genom att tänka – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta att tänka, och istället fokusera på att föra mig själv tillbaka hit till min kropp i varje andetag – och leva här för och som mig själv – och inte för att försäkra mig om att andra människor tycker om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att vad jag saknat i mitt liv är mig själv – och att jag försökt etablera mig själv genom att försöka få erkännande, och acceptans av andra människor – istället för att se, inse, och förstå att detta inte fungerar, och att detta inte kommer att ge mig någon riktig, och substantiell acceptans – eftersom detta är någonting som jag endast kan ge till mig själv – och som endast jag kan utveckla inom och som mig själv, och som jag inte kan stjäla, eller låna från andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte fullständigt stå upp inom mig själv i förhållande till andra, och låta mig själv uttrycka mig själv HÄR – utan rädsla, utan nervositet, utan underlägsenhet – i fullständig tillit till mig själv och att förstå att det är jag som begränsat mig själv, och att jag därför kan korrigera och ändra mig själv, och kan skapa mig själv till att leva på ett sätt som är bäst för mig – och att jag inte längre behöver existera i denna karaktären av att känna, och tro om mig själv att jag är underlägsen, och sämre än andra – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva, och att uttrycka mig själv – och ge upp denna karaktär av underlägsenhet, och värdelöshet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha en idé om mig själv att jag inte duger någonting till – och att jag måste ha andra att tycka om mig, och att älska mig, hålla med mig, och samtycka med mig, för att jag ska duga någonting till – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag, föra mig själv tillbaka hit, och låta mig själv gå detta livet för mig själv i enhet och jämlikhet – och fokusera på att leva i enlighet med min självuppriktighet såsom vad jag ser är bäst för mig – eftersom detta är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att sluta kompromissa mig själv, och sluta söka erkännande, och uppmärksamhet ifrån andra, i rädslan för att om jag gör detta kommer jag att bli ensam, och det kommer inte längre finnas någonting av värde kvar i mitt liv, och allt som jag uppskattar, och gillar kommer att försvinna – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur detta är en lögn, och hur detta endast är en idé som jag skapat inom mig själv som inte har något faktiskt värde, och som inte är sanning på något sätt – utan är ett hjärnspöke som jag skapat och valt att leva utifrån istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva ovillkorligt, och fullständigt – här i och som varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta på att börja leva, genom att istället för att leva vänta på att andra ska acceptera, och erkänna mig – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att sluta att vänta och istället röra mig själv mot att uttrycka mig själv, mot att ha roligt, mot att leva i varje andetag, och vara stabil här i och som min kropp utan någon osäkerhet, utan någon nervositet, och utan någon underlägsenhet – och att jag står här i och som varje ögonblick såsom ett exempel på vad det innebär att vara en levande individ som uttrycker sig själv utan fruktan i varje ögonblick – och verkligen älskar att leva – älskar att vara HÄR

Självåtaganden

När jag märker att jag söker efter andra människors erkännande, och acceptans för att uppleva mig själv lugn, och avkopplad, och förtrycka rädsla; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår hur jag på detta sättet låter mig själv vänta med att leva – eftersom jag väntar på ett visst slags stimuli för att känna mig trygg, istället för att jag ger mig själv detta stimuli i enhet och jämlikhet – och ser till att jag står stabil, och effektiv inom och som mig själv – utan att känna mig själv osäker oavsett i vilken situation jag befinner mig själv i; således åtar jag mig själv att stabilisera mig själv här med och som mitt andetag – och förstå att jag är här och behöver ingen annan för att säga till mig att jag är här

När jag märker att jag känner mig otrygg, nervös, och ångestfylld eftersom jag misstänker att någon har någonting emot mig, och ogillar mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår hur jag begränsar mig själv, när jag vill att andra ska tycka om mig för att jag inte ska uppleva mig själv osäker, och nervös; således åtar jag mig själv att stabilisera mig själv här i och som andetaget – och leva stabilitet oavsett vad andra tycker om mig, eller känner om mig

När jag märker att jag tänker, och känner, att jag måste vara säker på att andra människor tycker om mig, och gillar mig, för att jag ska kunna vara stabil här – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår hur jag begränsar mig själv genom att behöva ändra på andra, och ha andra att vara på ett speciellt sätt för att jag inte ska känna mig själv osäker, och otrygg – det är som om att jag väntar på att andra ska mig liv istället för att jag aktivt ger liv till mig själv i och som varje andetag; således åtar jag mig själv att aktivt ge mig själv liv genom att andas och leva utan rädsla – utan att söka efter andras erkännande, och acceptans

När jag märker att jag förtrycker, och håller mig själv tillbaka, för att på så vis försöka skapa en slags harmoni i min värld där jag vet att alla tycker om mig, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att jag kommer aldrig kunna nå någonstans, och faktiskt skapa något av en bättre värld, och en bättre existens för alla – om jag inte driver mig själv att faktiskt agera, och leva utan att behöva en annans människas positiva input – således åtar jag mig själv att leva för och som mig själv och utan att vilka ha erkännande, och acceptans från andra

Enhanced by Zemanta

Dag 256: Saker och Ting Kan Gå Snett

En specifik tanke som brukar komma upp inom mig då, och då – speciellt när jag tagit mig an ett nytt projekt, eller påbörjat någonting nytt i min värld – är ett uttalande som grundar sig i ångest, och rädslan för att misslyckas, och det brukar låta någonting såhär ungefär: ”nu har jag tagit an mig själv för mycket!” – ”tänk om jag inte klarar detta!” – ”nu kanske allt går åt skogen ändå!”.

Så, denna typ av tanke kommer alltså upp inom mig, och kommer i sällskap av en upplevelse av stress, och malande ångest – och jag känner mig inombords cementerad, och fast – som om jag förlorat all möjlighet att ta beslut, hitta lösningar, och röra mig effektivt i min verklighet – och allt som existerar är bara denna malande upplevelsen av ångest.

grodorimunnenVar kommer då denna upplevelse ifrån? När började den? Här kommer minnen från min barndom upp, och då speciellt från tiden då jag spelade ishockey. Jag var hockeymålvakt, och det jag avskydde mest av allting det var matcher. På matcherna kände jag det som om jag var ansvarig för lagets framgång, och inför varje match upplevde jag mig själv mycket nervös, och ångestfylld inför att jag skulle klanta mig själv, och göra någonting fel. Och flera gånger under min hockeykarriär gjorde jag sådana där fel som jag absolut inte ville göra, och efteråt var jag hård mot mig själv för att jag tyckte att jag misslyckats.

I grund och botten är det en slags prestationsångest, för den baseras på en önskan om att prestera ett bra resultat, men samtidigt finns där en fruktan inombords inför att prestera ett dåligt resultat – och så dras jag inombords mellan dessa två polariteten. Mellan å ena sidan begär/hopp, och å andra sidan rädsla/ångest.

När jag nu ser tillbaka på min tid som hockeymålvakt kan jag se att jag faktiskt tyckte om att vara målvakt enbart för spelets skull. Jag hade inget genuint begär efter att få vinna, och det var inte därför jag från början började spela hockey – men tillslut hade det där begäret att få vinna, och rädslan inför att förlora helt besatt mig, och de var det enda jag kunde tänka på när jag spelade matcher. Det är intressant att se tillbaka, och fråga mig själv frågan: hur mycket annorlunda hade jag inte upplevt mig själv om jag slutat upp med denna prestationsångest, och slutat ha överambitiösa förväntningar på mig själv? Hade jag kunnat uppskatta sporten mer då? Svaret är helt klart ja.

Samma punkt som jag förr mötte i hockeyn möter jag nu när jag tar mig an nya projekt. Det finns fortfarande en tendens av att skapa inom mig själv orealistiska förväntningar, och prestationsångest – en känsla av att om jag inte presterar så pass bra som jag hoppats, som jag drömt – då är jag misslyckad, och mitt liv likaså. Men frågan är – hur mycket annorlunda kunde jag inte uppleva mitt liv, och de projekt jag tar mig an, om jag slutat att angripa nya projekt, och verksamheter från denna utgångspunkt? Och istället fokuserat på att ha roligt, och göra projektet så bra som jag kan – och sedan inte oroa mig själv för att jag inte ska prestera upp till någon nivå jag inbillat mig själv att jag måste nå upp till. Svaret är att jag hade varit mycket mer avkopplad, och att jag kunnat ta mig an nya verksamheter, och projekt, och tycka det var roligt, nöjsamt, och utvecklande – istället för en plåga som jag måste ta mig igenom för att kunna prestera ett bra resultat.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa orealistiska förväntningar på mig själv, och existera inom och som en prestationsångest – där jag känner det som om att jag måste prestera, jag måste lyckas, jag måste vara bäst, och jag får absolut inte under några omständigheter vara s.k. dålig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja prestera för att andra ska tycka att jag är duktig, och för att jag ska få höra positiv kritik om mig själv, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att min prestation inte är riktig, eller sanningsenlig – eftersom jag gör den för någon annan – jag gör den för att få bli accepterad, för att få känna mig tillhörande – för att få känna mig som en del av en grupp – istället för att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå punkten av att ta mig an, och gå ett nytt projekt – för mig själv utan att tänka på vad andra tycker, och tänker om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hela tiden bära på en börda inom mig själv såsom tron, och idén att jag måste stå upp till de förväntningar jag tror, och misstänker att andra har på mig, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett djupt andetag, och stabilisera mig själv, och föra mig själv tillbaka hit – och se, inse och förstå att den ångesten jag upplever, och den känsla av en press, att jag måste prestera och visa mig från min bästa, och mest framgångsrika vy, den är inte riktig – utan det är en upplevelse som är artificiellt skapat, och alltså inte en sann, äkta, fysisk upplevelse.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att pressa mig själv inom mig själv att lyckas, och vara framgångsrik, och bättre än vad andra är – för att på så vis kunna stå upp till förväntningar som jag antar, och misstänker att andra har om mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag, och att låta mig själv andas fri från press, fri från förväntningar, och fri från all slags artificiella upplevelser – för att på så vis låta mig själv verkligen i enhet, och jämlikhet, koppla av – och vara/uppleva mig själv här med och som min mänskliga fysiska kropp

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i prestationsångest, och att jag börjar skapa förväntningar på mig själv inombords – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att denna prestationsångest, och dessa förväntningar inte är ”jag” – utan är mitt sinne som försöker spela mig ett spratt, och göra det så att jag inte är fullständigt närvarande, och stabil, här i detta ögonblick, med och som min mänskliga fysiska kropp; således åtar jag mig själv att leva från ögonblick till ögonblick – från andetag till andetag – och sluta ha förväntningar på mig själv, och sluta ha en dröm om hur jag ska prestera – och istället prestera här i varje ögonblick

När jag märker att jag går in i och som en rädsla, och ångest för att misslyckas, och att jag inom mig själv börjar prata om hur saker och ting kan gå snett; då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – rädslan för att misslyckas, och prestationsångest kan endast existera där det finns en dröm – ett hopp – ett begär – alltså en positiv reaktion – och således åtar jag mig själv att släppa hoppet inom mig själv att lyckas, och istället gå punkten här utan hopp, utan begär, och utan någon sorts framtidstro – för att på vis inte generera någon som helst upplevelse inom

Enhanced by Zemanta

Dag 199: “jag är mest lyckad”-karaktären (Del 5)

Idag fortsätter bloggserien – och dagens dimensioner att hantera genom självförlåtelse och självåtagande blir 7) Fysisk Upplevelse, och 8 ) Konsekvens.

7) Fysisk upplevelse

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv – att genom att jag medverkar i och som ”jag är mest lyckad”-karaktären – att skapa en press över mina lungor, och mitt solar plexus – och uppleva mig själv stel och inflexibel i hela min kropp – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte stoppa mig själv från att gå in i denna karaktären – och istället förbli här med min kropp – och ha uppmärksamheten av och som mig själv riktad mot mig själv här med och som min mänskliga fysiska kropp – och inte inriktad på emotioner, upplevelser, eller tankar inom mig själv

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i denna kroppsliga upplevelse av att känna mig stel – och orörlig – och pressad inom mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas effektivt och föra mig själv tillbaka hit – och se, inse och förstå – att denna upplevelsen kan bara existera inom mig om jag tillåter och accepterar det – om jag tillåter mig själv att vara en slav till emotioner, och tankar – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att disciplinera mig själv att stoppa mina tankar – stoppa mina upplevelser – och stoppa mina inre utflykter in i diverse onödiga och helt värdelösa självsaboterande mentala beteenden

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv – att genom att medverka i och som ”jag är mest lyckad”-karaktären – förtrycka mig själv såsom ovillkorligt – och naturligt självuttryck med och som mig själv här – med och som min mänskliga fysiska kropp – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att när jag märker att jag upplever mig själv på detta sättet – att i detta ögonblick ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och slappna av med min kropp – och låta mig själv sjunka tillbaka in och som bekvämlighet och lugn i och som min kropp – och inte längre fast i stelhet

Självåtaganden
1. När jag märker att jag upplever en press över mina lungor, och mitt solar-plexus – och jag känner mig själv stel och inflexibel i hela min kropp – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag är i detta ögonblick besatt av ”jag är mest lyckad”-karaktären – i det att jag jämför mig med andra och tror att jag måste vinna – således åtar jag mig själv att andas och slappna och istället vara här med och som min mänskliga fysiska kropp – och se, inse och förstå att det finns ingenting som jag måste vinna – eller klara av – eller bevisa – utan det enda jag måste göra är att öva mig själv på att vara här med och som min mänskliga fysiska kropp

2. När jag märker att jag går in i en fysisk upplevelse av mig själv av att känna mig stel – orörlig – och pressad – som om att jag håller andan inom mig själv i rädslan för att någon annan ska vara bättre än mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – jag kan i detta ögonblick använda mitt andetag för att slappna av och korrigera denna upplevelse – och medvetet pressa ut all upplevelse av obekvämlighet inom mig själv och istället göra detta ögonblick till ett bekvämt och givande – och trevligt ögonblick; således åtar jag mig själv att andas in – och pressa ut all stelhet – och allt tryck inom mig själv – och stabilisera mig själv här med och som min mänskliga fysiska kropp

3. När jag märker att jag förtrycker mig själv i mitt uttryck av och som mig själv i min mänskliga fysiska kropp – genom att jag inte tillåter och accepterar mig själv att slappna av – och ge efter – och helt enkelt följa med min kropp i dessa naturliga rörelse och uttryck av sig självt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – i detta ögonblick måste jag fysiskt korrigera mig själv genom att andas och fokusera helt och fullständigt på mig själv som mitt andetag; således åtar jag mig själv att fokusera helt och fullständigt på mitt andetag – och andas mig själv tillbaka in i min fysiska kropp – och uttrycka mig själv naturligt en och jämlik med och som min mänskliga fysiska kropp

8 ) Konsekvens

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att när jag medverkar i ”jag är mest lyckad”-karaktären – så förstör jag ett ögonblick för mig själv – eftersom jag inte är här med och som min mänskliga fysiska kropp – utan jag försöker istället vara någon annan – i tron att jag måste vara någon annan för att kunna vara nöjd med mig själv och tydligen vara en ”vinnare” – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att acceptera mig själv – att andas – och att ge mig själv lösningen – och belöningen – av att vara avslappnad – lugn – och bekväm med mig själv i och som min mänskliga fysiska kropp

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att konsekvensen av ”jag är mest lyckad”-karaktären – är att jag aldrig tillåter mig själv att uppskatta mig själv – och erkänna mig själv – och se vad jag faktiskt gör som är bra och som jag borde vara stolt och tillfredställd med – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli upphakad på idén och upplevelsen om att tävla – istället för att ge mig själv varje ögonblick till att leva och uttrycka mig själv fullständigt tillsammans med och som min mänskliga fysiska kropp här

3. Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att konsekvensen av ”jag är mest lyckad”-karaktären är att jag inte genuint kan uppskatta och vara glad för en annan människas framgång – eftersom jag känner det som en annan människas framgång är ett hot mot min egen seger – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att öva mig på att vara ödmjuk och ge såsom jag vill få – och uppskatta andra människor – och vara genuint berörd av ett en annan människans faktiskt gjort någonting väldigt bra – och således kunna uppskatta och ge denna människan erkännande för denna punkten utan att jag därmed känner det som om att jag förlorar en del av mig själv

Självåtagande
1. När jag märker att jag medverkar i ”jag är mest lyckad”-karaktären – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att konsekvensen av att jag medverkar i denna karaktären är att jag förstör ett ögonblick – förstör en möjlighet för mig att uttrycka mig själv naturligt och avkopplat här med mig själv – eftersom jag är så besatt i mitt huvud av denna karaktären; således åtar jag mig själv att ge mig själv varje ögonblick – till att leva och uttrycka mig själv – genom att andas effektivt – och inte låta denna karaktären besätta mig och styra mig

2. När jag märker att jag medverkar i och som ”jag är mest lyckad”-karaktären – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att konsekvensen av att jag medverkar i och som denna karaktären är att jag känner det som om att jag aldrig är tillräcklig – som att jag aldrig kan vara tillfreds med mig själv – och slappna av – eftersom jag hela tiden upplever det som om att jag måste bevisa mig själv och nå nya höjder av självuttryck – och självstyrning; således åtar jag mig själv att släppa denna karaktären – och öva mig själv på att andas – slappna av – och vara tillfreds med mig själv här – och sluta söka efter någonting mer än mig själv

3. När jag märker att jag medverkar i och som ”jag är mest lyckad”-karaktären – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att en konsekvens av att medverka i denna karaktären är att jag aldrig genuint kan uppskatta och ta del av någon annans framgång eller glädje – eftersom jag hela tiden tävlar och försöker vara bättre och mer framgångsrik än vad andra är – således åtar jag mig själv att ta ett steg tillbaka inom mig själv – och sluta försöka vinna – sluta försöka kämpa mig till en första plats genom att vara bättre och mer unik – och istället åtar jag mig själv att amalgamera och integrera mig själv här med och som min mänskliga fysiska kropp