Tag Archives: Human

Dag 265: Uppspelthet

tumblr_lmzrd3i3Qa1qgtqb0o1_r1_1280För några dagar sedan öppnades en möjlighet för mig att tala publikt inför en del människor, och gentemot detta reagerade jag i upphetsning, och uppspelthet – jag blev helt enkelt positivt laddad under ett tag. Jag märkte hur detta skedde inom mig men kända mig i ögonblicket som om ”det var för svårt att ändra” – och att min upphetsning var ”naturlig” – alltså som om att upphetsningen var en slags normal del av att vara människa.

Anledningen till att jag senare lät mig själv vara ärlig mot mig själv gällande denna punkt var för att jag senare på kvällen, efter mitt framträdande, blev väldigt trött, och i princip kollapsade i soffan – och jag han inte ta mig för alla mina ansvar, och de saker jag brukar göra innan jag går och lägger mig, för jag helt enkelt bara somnade väldigt snabbt, och hastigt.

I vanliga fall brukar jag inte somna så hastigt, utan jag brukar vara stabil och gå och lägga mig vid en och samma tid varje dag – och det funkar bra för mig – då får jag de saker gjorde som jag måste göra, och går sedan och lägger mig när jag börjar bli trött. Men alltså – så blev det inte just denna dag.

Av vad jag kan se består min upphetsning, och uppspelthet i en slags glädje över att jag kommer att få uppmärksamhet – människor kommer att se mig, människor kommer att höra mig – och detta betyder att jag får uppmärksamhet, och detta är någonting som jag värdesatt inom mig själv såsom att vara positivt. Ett liknande förhållande har jag tidigare haft med musik, och jag brukade göra mig själv uppspelt och energiserad, fylld med positivitet när jag spelade, eller stod inför att spela musik inför andra; och detta resulterade nästan alltid i att jag senare på kvällen helt enkelt däckade, eftersom jag hade varit så pass mycket uppåt, att den naturliga konsekvensen nu var att ”gå nedåt” så att säga.

Så – själva grundproblemet är hur jag har värdesatt, och låtit mig själv bli beroende av uppmärksamhet – jag menar – jag kan se att denna punkt av uppmärksamhet har två sidor – den har en positiv sida; såsom den jag precis har beskrivit här – och den har också en negativ sida – som består av en fruktan att blir retad, mobbad, och hackad på – och alltså få en slags ”negativ uppmärksamhet”.

Drömmen är att få framställa mig själv som perfekt, och få allas erkännande, och kärlek – och den stora fruktan är att göra ett misstag, och bli verbalt lynchad av en stor folkgrupp. Och detta förklarar ju även varför det oftast är så att jag blir nervös när jag ska tala inför en stor grupp människor – för innerst inne bär jag på den där önskan om att få bli accepterad, och rädslan inför motsatsen – att inte bli accepterad! Tydligen är detta något så otroligt fruktansvärt.

En annan intressant aspekt av denna punkten är att – en konsekvens blir att jag aldrig gör saker FÖR MIG – eftersom konstant spelar antingen den negativa, eller positiva punkten ut sig inom mig – vilken alltid består i vad andra människor känner, upplever, eller tänker om mig – och aldrig om mig själv. Jag menar – i grund och botten bryr jag ju inte om mig själv utan bara om hur andra uppfattar mig, vilket naturligtvis är en fullständigt oacceptabel utgångspunkt att leva utifrån; så därför ska jag ägna denna bloggen åt att förlåta, och skapa korrigerande åtaganden så att jag kan stoppa, och förändra denna tendensen jag skapat.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hetsa upp mig själv, och bli uppspelt, och positivt energiserad inför möjligheten, och den förväntningen att framträda inför andra människor, och tala inför andra människor – och i detta förlåter jag mig själv att tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa med min närvaro här, och missa andetag, och leva i ett slags uppåttjack – där jag rör mig häftigare, rör mig snabbare, och skrattar nervöst då, och då

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte förbli stabil, och tyst här i och som varje ögonblick, genom att jag andas effektivt, och inte rör mig själv utifrån en energi, utan ser till att jag rör mig andetag för andetag; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge ett högre värde till att få uppmärksamhet, än att vara här med mig själv – och tro att uppmärksamhet från andra människor gör mig mer än vad jag är när jag är med mig själv – istället för att se, inse, och förstå att detta är en illusion – och faktiskt en inflation som jag skapar inom mig själv – och att jag inflaterar en positiv upplevelse inom mig själv i tron att jag blir viktigare när jag har uppmärksamhet från andra – istället för att se, inse, och förstå att jag är densamma oavsett vem jag är med – d.v.s. i min fysiska konstitution såsom min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att när jag har uppmärksamhet från andra så är detta någonting positivt, och någonting bra, och någonting som gör mig till mer än vad jag var innan – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att detta inte stämmer, utan att jag är faktiskt rent fysisk densamma som jag alltid varit, och mitt värde varken ökar, eller minskar – eftersom min kropp är densamma som den var innan jag hade uppmärksamhet; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv gå in i en illusion av att uppleva mig själv uppspelt, och uppjagad – istället för att röra mig själv andetag för andetag – ett steg framåt i taget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta uppmärksamhet från andra människor ändra vem jag är – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv annorlunda, att röra mig själv annorlunda, att tänka annorlunda, och att uppleva mig själv annorlunda när jag har andra människors uppmärksamhet, i tron att mitt värde ökar, och jag blir mer viktig, mer värdefull när jag har andra människors uppmärksamhet; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att röra mig andetag, för andetag, och inte placera, och röra mig själv utifrån en upplevelse – för en upplevelse – oavsett vilken slags polaritet den har – positiv eller negativ – är i grund och botten ett slags missbruk mot mig själv – där jag för mig själv bort från mitt ursprung såsom min mänskliga fysiska kropp och in i en illusion som inte existerar annat än i mitt sinne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att när jag ändrar mig för att jag får uppmärksamhet, så innebär detta att jag i princip överger mig själv – och mitt eget uttryck – för att kunna imponera på, och få andras erkännande – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att värdesätta, och erkänna mig själv, och låta mig själv gå dessa punkter av publika framträdanden utan att jag ändrar mig, och utan att jag gör det för att få bli accepterad – utan att jag istället gör det som mig själv här – att jag är stabil, klar, och specifik – och att jag inte ändrar mig på något sätt inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bära vid, och hålla kvar vid en idé om mig själv om att jag är värdelös, och att det är någonting fel med mig – och att det enda sättet som jag kan uppnå en slags stabilitet inom mig själv är genom att få uppmärksamhet, och erkännande från andra – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att – nej – ingenting är fel med mig – utan vad som är fel är att jag överger mig själv såsom mitt naturliga, och ovillkorliga, och naturella uttryck här – för att få känna mig själv accepterad, och erkänd av andra människor – det är ett stort fel och en slags sjukdom som till varje pris måste utrotas; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att utrota denna sjukdom, genom att när jag märker att jag går in i denna positiva upplevelse av att känna mig själv uppspelt, och uppjagad – att jag då andas effektivt, och för mig själv tillbaka hit – och stabiliseras mig själv i min kropp – och uttrycker, och rör mig själv för, och som mig själv – HÄR – i och som enhet och jämlikhet med och som min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte disciplinera mig själv till att när jag märker att jag börjar söka efter andras uppmärksamhet, och när jag börjar ändra mig själv, och göra mig själv till för att få andra att reagera på min närvaro, att jag då stoppar mig själv – att jag erkänner för mig själv vad det är jag håller på med – och andas, och tar mig själv tillbaka hit – och låter mig själv uppleva, och leva ögonblicket med, och som mig själv – och uttrycka mig själv naturligt, avkopplat, och bekvämt utan att göra mig själv till

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mig själv till för att få andra människor att uppmärksamma mig, och att erkänna mig, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att respektera, och värdesätta mig själv mer, och se att det är ett slags missbruk mot mig själv att söka efter andras erkännande, och att söka efter andras uppmärksamhet, och att jag genom att göra detta i princip förtrycker, och håller tillbaka mitt naturliga, avkopplade, och bekväma, självuppriktiga uttryck inom och som mig själv – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att tillämpa, och leva självrespekt, och egenvärde – att se att jag har ett värde men att det är jag som måste ge detta till mig, och att det inte bara kommer att dyka av sig själv utan att jag aktivt måste skapa, erkänna, och definiera det värde jag har – genom mitt praktiska leverne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ändra mitt praktiska leverne på ett sådant sätt att jag står stabil oavsett om jag uppträder publikt eller om jag är ensam – och att jag är densamma – för jag vet – att jag värdesätter mig själv, och att detta inte är någonting jag uppnår genom att få andra att tycka om mig

Självåtaganden

När jag märker att jag går in ett slags uppåttjack, eftersom jag står inför möjligheten, eller den framtida händelsen, att uppträda, eller prata inför andra människor; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag går in i denna typ av uppåttjack, och uppspelthet eftersom jag i princip äter, och när mig själv på andras uppmärksamhet, i tron att detta gör mig till speciell, och mer än andra; således åtar jag mig själv att andas och stabilisera mig själv här – och inte spela med i uppåttjacket – utan istället vara med min kropp här – och slappna av – och låta mig själv uppträda inför andra människor naturligt, avslappnat – och helt enkelt vara mig själv

När jag märker att jag ger uppmärksamhet från andra ett inflaterat värde, och tror att denna punkten på något sätt gör mig till mer, gör mig till bättre, och ger mig ett högre värde; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – uppmärksamhet från andra ändrar inte min fysiska konstitution på annat sätt än att jag blir besatt av en energi – men jag menar rent praktiskt gör uppmärksamhet inget med mig och har därför inget inneboende värde i sig självt; således åtar jag mig själv att istället ge uppmärksamhet, och värde åt sådant som har ett praktiskt och bevisbart värde – såsom mig själv här – min kropp – min direkta fysiska omgivning – sådana punkter som är här och stödjer mig i mitt dagliga uttryck i min värld

När jag märker att jag går in i en illusion av att känna mig uppspelt, uppjagad, och upphetsad, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – denna punkten av att känna mig själv mer än tidigare, för att jag står inför att uttrycka mig själv inför andra – det är en falsk punkt som är baserat på en falsk idé om att jag blir mer när jag har uppmärksamhet från andra – när detta inte stämmer för i grund och botten är jag densamma, och när energin försvinner efter mitt framträdande är jag återigen som jag var innan; således åtar jag mig själv att öva mig själv på att vara densamma oavsett om jag är med andra, eller mig själv – och inte låta mig själv gå in i en uppspelthet, eller upphetsning

När jag märker att jag låter uppmärksamhet från andra människor ändra vem jag är, och att jag börjar göra mig själv till, och försöka vara mer ”häftig” och ”rolig” för att på så vis få ännu mer uppmärksamhet från andra, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag i princip missbrukar mig själv genom att göra på detta sätt – för jag låter inte mig själv leva som, och för mig själv – utan lever för att tillfredsställa, och få andas erkännande – som jag inte ens praktiskt eller fysiskt behöver för att kunna vara effektiv i mitt dagliga leverne; således åtar jag mig själv att röra mig själv andetag för andetag – och öva mig själv på att vara mig själv – vara ovillkorlig, vara naturlig, och inte försöka vara någonting jag i praktiken inte är

När jag märker att jag blir uppspelt, och uppjagad för jag får uppmärksamhet av andra, och att jag söker denna uppmärksamhet i tron att någonting är fel med mig – fundamentalt fel och endast kan rättas till genom att få andra att erkänna mig som tillräcklig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att ingenting är fundamentalt fel med mig, men vad som är fel är att jag låter mitt sinne ta med mig på en åktur i energier istället för att jag stabiliserar mig själv här, och lever i och som mitt andetag i enhet och jämlikhet; således åtar jag mig själv att leva här i och som stabilitet – och manifestera denna punkt genom andas och slappna av i min kropp och föra mig tillbaka till det inre lugn som jag brukar befinna mig själv inom

Jag åtar mig själv att disciplinera mig själv till att vara mig själv när jag är bland andra människor, och oavsett om jag får uppmärksamhet eller inte – att andas, och stabilisera mig själv här – och uttrycka mig själv naturligt, och autentiskt utan att göra mig själv till

När jag märker att jag gör mig själv till för andra, för att som jag upplever det stabilisera min relation till den andra människan, och få denna andra personen att tycka om mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår hur jag i detta ögonblick kompromissar mig själv, och gör mig själv mindre än vad jag egentligen är – eftersom jag lever inte den autencitet, och uppriktighet som kännetecknar vem jag är när jag står stabil, och bekväm här med och som min kropp; således åtar jag mig själv att sluta att söka efter andras erkännande – och istället stabilisera mig själv här med och som mitt andetag – och uttryck mig själv naturligt, bekvämt, och avslappnat med och som min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att värdesätta, och respektera mig själv genom att sluta söka efter andras uppmärksamhet, och erkännande, och istället stabilisera mig själv här i och som mitt andetag i varje ögonblick

Enhanced by Zemanta
Advertisements

Dag 264: Inflation

urlI dagligt tal hör ordet inflation hemma inom ekonomin – och innebär att produkter, eller tjänster blir dyrare, och kostar mer att köpa. Det kan också innebära att penningmängden i samhället ökar, och därför höjs priser på produkter eftersom värdet på pengar urvattnas. I denna blogg ska jag dock titta på fenomenet inflation utifrån en annan utgångspunkt – nämligen hur inflation har påverkat mig i mitt liv.

Inflation är nämligen ingenting som enbart är associerat med pengar – nej – inflation går att hänföra till allting som vi gör inom oss själva när vi ger någon slags punkt i vår värld ett högre värde, eller ett annat värde en vad punkten verkligen är värd. T.ex. vi kanske inflaterar sport i vår värld – för vi känner att vi ”älskar sport” – och så skapar vi alla slags upplevelser, och känslor i förhållande till sport och låter detta intresset helt ta över oss, och vi blir besatta av denna enda punkten. Det är ett exempel på inflation – vi gör någonting till mer än vad det är – och jag menar – jag kan se hur jag gjort detta i mitt liv med hundratals olika punkter.

En av de punkter som jag förstorat upp något alldeles fenomenalt i mitt liv har varit musik. Musik blev för mig ett slags svar på allting, så länge man spelade musik – då var allting bra – och då skulle allting lösa sig i livet. Jag avgudade duktiga musiker, och såg dem som något slags utomjordiskt, och esoteriskt fenomen – och på något sätt trodde jag att musiker dolde någon hemlighet om hur man lever ett effektivt liv; därför spenderade jag otaliga timmar, och dagar åt att fantisera om att få bli en känd musiker – om att få stå på scen och sjunga inför människor – och att få bli erkänd som en duktig musiker. Tack vare detta komprometterade jag många andra viktiga punkter i mitt liv – såsom mitt skolarbete, mina andra intressen, och min framtid – eftersom allt jag tänkte på, och allt jag ville var att ”bli en musiker” – och i detta såg jag inte att verkligheten är någonting helt annat än den jag tänkt upp i mitt sinne. Det är verkligen inte lätt för musiker att kunna leva på sin musik, och det är en väldigt liten andel musiker som blir publikt kända – resten av musikerna oavsett hur duktiga de är – får sitta hemma och göra sin musik, och ha något lågavlönat arbete vid sidan av för att kunna klara sig; det är realiteten av att vara musiker i dagens samhälle.

En annan punkt som jag inflaterat något enormt är sex, och förhållanden – jag menar – under ett tag i mitt liv var jag som besatt av denna punkt – och jag gjorde allting jag kunde för att göra mig attraktiv inför det andra könet, för att kunna snärja en kvinna – och sedan få uppleva det så omtalade samlaget. Lustigt, att när jag väl lyckades med detta konststycke så var realiteten av sex, och förhållanden så mycket mindre än vad jag i mitt huvud tänkte mig att det skulle vara. Och det är detta som är specifikt med just inflation – man gör någonting till mer än vad det är, och man blundar inför verkligheten av vad punkten i realiteten är.

Jag menar – hur många saker bygger inte på inflation i vårt samhälle? I princip ALLTING! Vi inflaterar produkter genom reklam, vi inflaterar drömmar, och fantasier genom filmer, teater, och böcker – vi inflaterar idéer om hur livet borde vara genom filosofier, och vi inflaterar vikten av kunskap, och intelligens genom att övervärdera utbildning; allt detta leder till att vi får ett samhälle som består av drömmar – av en upplevelse av verkligheten – men inte av verkligheten i sig självt.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inflatera punkter i min verklighet genom att tänka på dem, genom att skapa upplevelser i förhållande till dem, genom att definiera mig själv i förhållande till dem – genom att tänka, och tro att dessa punkter ”skapar mig” och ”gör mig” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra saker och ting till större än vad de faktiskt är och således missa att leva i verkligheten – HÄR

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inflatera mitt sinne, genom att skapa en idé inom mig själv – och tro att jag klarar att utan att tänka, utan att jag måste konstant tänka i varje ögonblick – och om jag inte gör detta – ja då kommer jag helt enkelt inte att kunna leva längre; istället för att se, inse, och förstå att detta stämmer inte – jag menar även om jag slutar att tänka kommer jag ju fortfarande kunna röra min kropp, kunna bestämma för saker, kunna se, och uppleva saker – så jag menar – behöver man verkligen tänka? Och svaret är – nej

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inflatera vikten av sinnesrörelser såsom känslor, och emotioner – och tro att när jag har en upplevelse av känslor, och emotioner – att detta då på något sätt betyder någonting för mig, och att jag måste ta dessa rörelser inom mig i beaktande – eftersom tydligen är de viktiga; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur jag har inflaterat sinnesrörelser till att vara någonting de inte är – för faktum är att jag behöver inte sinnesrörelser inom mig för att kunna ta beslut, för att kunna leva, och för att kunna röra mig själv – jag menar – allt jag behöver är ju faktiskt JAG – och att jag är medvetande, vaken, och alert här – och klar att ta beslut och röra mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inflatera en idé inom mig själv om att jag inte kan förändra mig själv, om att det är hopplöst att försöka förändra mig själv, om att det inte går att förändra den mänskliga naturen – och därför är det inte ens lönt att jag försöker; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att denna idé är inflaterat – för i realiteten kan jag förändra mig själv, jag menar – jag kan ta ett beslut och leva detta beslut – och det är endast för att jag inflaterat och gjort denna idé till större än vad den är som jag nu faktiskt tror att jag inte kan ändra mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inflatera en idé, och upplevelse inom mig om att jag är hjälplös gentemot vad som pågår inom mig, och tro att det som pågår inom mig är en alldeles för stark naturkraft som jag endast kan hantera genom att på olika sätt försöka förtrycka; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att detta är en inflaterat idé av verkligheten; för sanningen är att jag är inte hjälplös mot vad som pågår inom mig – för jag har verktygen att kunna hjälpa mig själv med, jag har expertisen, och allt jag behöver göra är helt enkelt att sätta mig ner, och faktiskt börja hjälpa mig själv – och inte avvakta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inflatera idén inom mig själv om att jag är värdelös, och att jag måste söka efter andras uppmärksamhet, och erkännande för att vara värd någonting – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att det är uppenbart att denna idé inte bygger på någon saklig, och bevisbar punkt – utan att det bara är någonting som jag tagit ur det blå och sedan inflaterat inom mig själv, och gjort, och skapat till att vara ”värsta grejen”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inflatera de problem, och svårigheter jag har i min dagliga applikation – och göra problem till problem i sig själva genom att tänka på dem, genom att förstora dem inom mig själv, och göra dem till dessa oöverstigliga hinder som jag tydligen inte kan göra någonting åt, och som jag bara måste klaga på inom mig själv; så jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inflatera de negativa punkter inom mig själv för att på så vis kunna ha ett slags bevis mot mig själv att tänka att jag faktiskt är värdelös, för se på alla dessa negativa saker i mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inflatera de punkter inom mig själv som jag inte är nöjd med, och som jag tycker skulle kunna bli mer effektiva, och vara bättre – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda detta som ett medel för att trycka ned mig själv, och för att mobba mig själv – så att jag ska kunna få utlopp för mitt beroende av att känna mig plågad inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att när jag tänker på någonting – då inflaterar jag detta någonting – och gör detta något till mer än vad det faktiskt är – det är som om att jag lägger till en ny innebörd till saken genom att tänka på den – istället för att leva mitt liv utan inflation och se allt för vad det är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se allt för vad det är – alltså varken inflaterat, eller deflaterat – utan helt enkelt se saker utan en åsikt om sakerna; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur jag kan leva, och uttrycka denna punkt av att se saker som de är – vilket är någonting jag kan göra genom att andas, och inte tillåta mig själv att när interagerar i och som denna världen – tänka på vad det är jag gör, eller interagerar mot – utan istället leva DIREKT här

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att när jag lever DIREKT här – då finns det ingen inflation – då finns det ingen deflation – utan då finns bara vad som är direkt här, och vad jag direkt observera, och se – alltså objektiva data – objektiva fakta; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att viljesätta mig själv att se vad som är här direkt – alltså se den fysiska realiteten av vad som är här utan att försköna eller förfula

Självåtaganden

När jag märker att jag inflaterar punkter i min värld, genom att tänka på dem, och tänka att de är mer än vad de är; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att när jag gör någonting i mitt sinne till mer än vad det är – då missar jag verkligheten, och jag gör mig själv ineffektiv i mitt leverne, eftersom allt som existerar är min upplevelse och inte vad som faktiskt är här i realiteten

När jag märker att jag inflaterar en idé i mitt sinne om att jag kan inte leva, om jag inte tänker – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag inflaterar denna tanken – och tanken i sig självt inte har någon fysisk bäring – den betyder inget – utan det är jag som ger den betydelse genom att inflatera den, genom att åter, och återigen tänka tanken; således åtar jag mig själv att förstå att jag inte behöver tänka för att leva – och således ta bort denna idén och sluta inflatera den inom mig själv

När jag märker att jag inflaterar sinnesrörelser, genom att tänka, och tro att sinnesrörelser är någonting jag behöver, och måste ha för att kunna leva – och utan sinnesrörelser blir jag en zombie, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag blir ingen zombie genom att sluta medverka i och som sinnesrörelser, utan allt som händer är helt enkelt att jag inte upplever sinnesrörelser längre; således åtar jag mig själv att sluta inflatera denna märkliga idé och istället fokusera på att leva här i varje ögonblick – genom att andas här

När jag märker att jag inflaterar en idé inom mig själv att ”jag kan inte förändra mig” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag kan visst förändra mig – jag menar det är bara att ta ett beslut, och sedan leva detta beslut – den enda anledningen till varför jag tror att det inte skulle vara möjligt är därför att jag inflaterat denna idé inom mig genom att tänka den om, och om igen; således åtar jag mig själv att LEVA här – och bevisligen ändra mig själv – och se att vad som är här är på riktigt, och inte i mina inflaterade idéer

När jag märker att jag inflaterar en idé inom mig själv, om att jag är hjälplös gentemot vad som pågår inom mig – och att jag gör detta genom att repetera inom mig själv tanken att – det som pågår inom mig pågår utom min kontroll; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag menar – detta är en inflaterad åsikt inom mig själv – någonting som jag gjort riktigt genom att övertyga mig själv om dess riktighet genom att tänka – och att därför är saken inte i sig själv riktig; således åtar jag mig själv att sluta försöka övertyga mig själv om att jag inte kan ändra mig själv – och istället stå upp i varje andetag och bevisa för mig själv att jag kan styra, och förändra vad som pågår inom mig

När jag märker att jag inflaterar en idé inom mig själv om jag är värdelös, och att jag gör detta genom att gå igenom mitt förflutna och ta upp minnen inom mig själv där jag tycker att jag betedde mig dåligt, och sedan repetera dessa inom mig för att på så vis fördöma mig själv; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag behöver inte hålla kvar denna idé – jag menar – det är en inflaterad idé vilket betyder att den i grund och botten inte existerar – utan att jag har gjort den riktig genom att ljuga för mig själv – vilket är grunden i inflation – lögner; således åtar jag mig själv att se vad som är riktigt här – och att förstå att jag har ett egenvärde och att det är detta som är riktigt; således åtar jag mig själv att leva detta egenvärde och stoppa mig själv från att inflatera en känsla av att vara värdelös

När jag märker att jag inflaterar problem inom mig själv, genom att tänka på mina problem, genom att dra upp dem inom mig gång på gång, och förstora dem inom mig själv utom all rimlig proportion – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag menar visserligen har jag problem, men att dessa skulle vara så enorma som jag vill få det till det stämmer inte – det är inflation; således åtar jag mig själv att se mina problem utan att förstora dem – och förändra min problem till lösningar istället för att göra min problem till ett nytt problem

När jag märker att jag inflaterar, förstorar, och zoomar in på punkter som jag inte är nöjd med i min applikation av mig själv, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att denna inflation är en typ av mobbning – där jag drar upp saker som jag inte tycker är bra gång på gång för att därmed kunna bryta ner mig själv; istället för att förstå att om jag tar bort inflationen så är mina problem inte så stora som jag vill få dem till; således åtar jag mig själv att se vad jag inte är nöjd med i mig själv utan inflation – utan upplevelse – utan bara se det och sedan bara klar med det

När jag märker att jag tänker, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att allt tänkande är inflation – det är så inflation skapas, vilket är separation från verkligheten och skapandet av en drömverklighet som är förstorad; således åtar jag mig själv att sluta skapa inflation – sluta tänka – och träna mig på att leva, och se saker och ting DIREKT

När jag märker att jag inte agerar direkt, eller lever direkt – utan istället inflaterar min verklighet, och min upplevelse av mig själv genom att tänka – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att när jag tänker då förlorar jag allt sunt förnuft – och all insikt om denna verklighet och vad det är som faktiskt pågår här – för jag är förlorad i en egenskapad version av verklighet som jag inflaterat genom att tänka; således åtar jag mig själv att SE DIREKT här – och träna detta genom att andas och stoppa tankar, och upplevelser – och se HÄR

Jag åtar mig själv att träna mig på, och göra perfekt min förmåga att – se saker och ting DIREKT – HÄR – se OBJEKTIVA FAKTA och stoppa mig själv från att se saker och ting utifrån åsikter – åsikter är inte verkliga – men fakta, och data är exakta matematiska punkter som står i direkt samband med verkligheten här

Enhanced by Zemanta

Dag 261: Konfliktreaktioner

Idag har jag haft en del reaktioner, och dessa har specifikt varit i förhållande till konflikt, och rädslan inför att inte hålla med en annan människa.

conflict-final-3Så, reaktionen som kommit upp idag har handlat om rädslan inför konflikt, och rädslan inför att bli ogillad; och det är inte relevant exakt hur, och med vilka som reaktionen kom upp – eftersom i grund och botten utgör människorna i min värld endast utlösa för min egna inre mentala skapelser. Och idag har alltså många punkter i förhållande till konflikt utlösts inom mig, vilket jag är tacksam för, eftersom det ger mig tillfälle att hantera, och arbeta med dessa punkter.

Av vad jag kan se är upplevelsen jag har när en konflikt inträffar, en slags underlägsen nervositet – där jag för det första känner mig ansvarig för att konflikten inträffat, och för det andra försöker hitta sätt att återställa balansen så att säga, genom att vara trevlig, rolig, och tillmötesgående. En intressant karaktär som ligger nära denna konfliktupplevelse är ”hålla med”-karaktären – för detta är någonting jag märkt att jag gör för att på så vis försöka undvika att jag någonsin hamnar i en konflikt – för håller jag alltid med, och säger ”ja” i de diskussioner då blir det oftast aldrig någon konfliktsituation – för att en konflikt ska uppstå måste det nämligen finnas två olika åsikter, eller perspektiv – alltså två olika viljor i ett ögonblick. Jag menar – sett på detta sätt är ju konflikter någonting som bör vara en helt naturlig del av att leva, och interagera med andra människor – och ingenting som bör fruktas, eller undvikas – för jag menar – det är ju omöjligt att alla människor kan vara precis likadana, och ha exakt samma åsikter, perspektiv, och applikationer i förhållande till livet, och att leva.

Men, jag upplever inte konflikter som någonting naturligt, utan jag vill helst undvika dem – och jag ser konflikter såsom ett bevis på mitt misslyckande att vara socialt effektiv, och kompetent med andra människor; vilket är en underlig idé – för är det inte att vara socialt effektiv att dela med sig av var man verkligen står i förhållande till en viss punkt? Och jag menar, om man alltid håller med andra människor – då kan det ju hända sig att ett ineffektivt perspektiv får vara grund för något beslut, trots att en annan människa hade ett mer effektivt tillvägagångssätt, eller perspektiv – men eftersom denna var rädd för att säga någonting så blir nu det ineffektiva sättet det ledande sättet.

Naturligtvis är reaktioner i konflikter inte något naturligt, och inte heller konflikter som drivs utifrån ett begär att vinna, och att tävla – dessa typer av konflikter är endast skapelser av ego, och är i egentlig mening illusioner; vad slags konflikter jag menar är naturliga – är de som sker i normal samtalston, utan reaktioner, såsom en helt vanlig diskussion mellan två människor – där man delar med sig av varandras förståelse i förhållande till en viss punkt. Detta är en naturlig konflikt, och en konflikt som har potential att vara gynnande får båda medverkande – eftersom genom en sådan konflikt kan var person lära sig någonting nytt, expandera sin förståelse, och lära sig att se saker och ting utifrån en annan synvinkel.

En annan punkt som jag ser spelar en stor roll i hur jag upplever konflikter är det faktum att jag är väldigt mån om att vara ”på god fot” med människor i min omvärld, och detta är jag så mån om att jag har skapat en ”hålla med”-karaktär – där jag automatiskt, och utan att beakta punkten – bara håller med så snabbt som möjligt, för då vet jag att jag är säker. Alltså – det är begränsande att vilja vara på ”god fot” med människor – jag menar – istället för att vara ”kompis” med människor, bör ju min fokus vara att i varje ögonblick leva, och uttrycka det som är bäst för alla – vilket inte alltid betyder att människor kommer tycka om mig, eller hålla av mig – eftersom de helt enkelt inte håller med mig. Men genom att leva utifrån denna princip, istället för söka-vänskaps-principen – så säkerställer jag att varje ögonblick faktiskt får en riktning som är bäst för alla – och det är vad som är viktigast, inte vad jag känner eller upplever, vill eller inte vill – utan vad som är bäst för alla – det är den primära punkten som bör hedras, och ses till i varje ögonblick.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta min vägledande princip i mina interaktioner med andra människor vara ”att hålla mig på god fot” – och tro att om alla människor i min omvärld tycker om mig, och associerar mig med en positiv känsla, och upplevelse – då har jag lyckats och då är mitt förhållande med andra människor bra, och godtagbart – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att expandera min förståelse och insikt om mitt ansvar i förhållande till ögonblicket – och att se att mitt ultimata ansvar inte är att vara omtyckt, utan att se till att vad som är bäst för alla blir en verklighet; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur alla slags vänskapsrelationer i grund och botten inte är bäst för alla – d.v.s. om de är baserade på punkten av att ”tycka om varandra” – eftersom detta då leder till att vad som är bäst för alla kompromissas så att en känsla av att vara omtyckt istället ska ges företräde

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt, och reagera i en underlägsen nervositet när jag misstänker, och tror att en annan inte tycker om mig, och ogillar mig – och blir arg på mig, och inte håller med mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att vad en annan upplever är inte mitt ansvar – vad som är mitt ansvar är att se till att jag i varje ögonblick är klar, effektiv, och direktiv – och att jag inte tillåter någon oärlighet inom mig själv i form av reaktioner, och upplevelser – och att jag därmed använder varje ögonblick till att utrycka mig själv i enhet och jämlikhet med, och som min mänskliga fysiska kropp – och att mitt fokus är att vara stabil, och närvarande – och effektiv – och att i detta leva principen om vad som är bäst för alla – och inte principen om att vara omtyckt, och älskad av andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en ”hålla-med” karaktär – som jag lever ut genom att jag alltid, automatiskt håller med vad andra säger, och tycker – eftersom jag vet att jag på detta sätt kan undvika alla typer av konflikter i min värld, och se till att jag alltid är omtyckt; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit, och accepterat mig själv att kompromissa vad som är bäst för alla, och att kompromissa mitt självuttryck i ögonblick – genom att ge efter inför rädsla, och nervositet – och välja min ord, och mitt uttryck utifrån en utgångspunkt av att se till att jag blir omtyckt, och att människor i min omvärld känner sig trygga, och bekväma med mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att expandera mig själv, och att se att jag har ett större ansvar gentemot mig själv, och andra än att bara vara omtyckt; och att detta ansvaret är att leva i varje ögonblick principen av vad som är bäst för alla – och stå som ett exempel av självuppriktighet, och effektiv kommunikation som inte baseras på rädsla, underlägsenhet, eller nervositet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv, och känna det som om att jag gjort ett misstag, och att jag misslyckats, om jag säger, eller gör någonting, som föranleder att en annan verkar bli arg, upprörd, och negativt berörd; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bygga en karaktär, och ett sätt att leva på – så att jag talar, rör mig, och uttrycker mig själv på ett sätt som är menat att skapa så lite friktion, och konflikt i andra människor som möjligt – så att jag därmed ska kunna känna mig själv säker, och trygg, och veta att en konflikt aldrig kommer uppstå i min värld – eftersom alla känner positiva känslor mot mig, istället för negativa konflikt-känslor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att jag håller med andra människor på grund av att jag är rädd för att bli utstött, ogillad, och framförallt rädd för konflikter – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sakta ner innan jag pratar, eller säger någonting – och andas effektivt här, och tala med, och som min kropp – och alltså inte tala utifrån en karaktär, utifrån hur jag tror att jag borde tala, och hur jag tror att jag borde uttrycka mig själv – utan helt enkelt uttrycka mig själv ovillkorligt, utan rädsla, och ångest – och jag menar – när jag står som denna punkten är det självklart att jag inte kan ha full kontroll över vad jag säger – eftersom det som jag säger är JAG i ögonblicket – d.v.s. ingenting som jag emulerar för att få bli accepterad – utan någonting som jag säger, och uttrycker som mig själv direkt – här; d.v.s. ingenting som jag tänkt ut i förväg, utan någonting som är här som mig själv en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att konstruera en barriär mellan mig, och min omvärld – och skapa denna barriären genom att medverka i och som en karaktär – en hålla-med-karaktär – som jag konstruerat på ett sådant sätt att jag blivit en expert på att tala, och uttrycka mig själv på ett sådant sätt som jag vet att den andra människan kommer att acceptera, och erkänna, och hålla med om, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att våga riva ned denna barriären, och uttrycka mig själv ovillkorligt – utan förberedelse, utan att tänka – utan att försöka vara någonting mer än vad jag är – utan istället alltså vara naturlig, vara bekväm med mig själv, och prata som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta konflikter, och konfrontationer – istället för att se, inse, och förstå att konflikter, och konfrontationer är en fullständigt naturlig fysisk punkt – som är ett måste när man lever tillsammans med andra varelser; på grund av att alla varelser inte ser på samma sätt på alla saker – och att det därför krävs diskussion, och medverkan för att utröna en riktning som är bäst för alla – och därför är det självoärlighet att medvetet undvika konflikter, och det leder till en värld som grundas på kompromisser, och självförtryck – och som inte är bäst för alla

Självåtaganden

När jag märker att jag håller mig själv tillbaka, och att jag går in i ”att-hålla-med”-karaktären – för att på så vis försöka undvika att gå igenom, och uppleva konflikter i min omvärld – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag kompromissar mitt naturliga, avslappande, och bekväma uttryck av mig själv – där jag uttrycker mig själv normalt, och utan att varken söka konflikt, eller försöka undvika konflikt – utan jag är helt enkelt mig själv; således åtar jag mig själv att andas – sakta in mig själv – och sluta automatiskt svara på ord i rädsla – och istället andas – och svara/kommunicera – här i enhet och jämlikhet med och som min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag fördömer mig själv, och inom mig själv mobbar mig själv genom ord, och mentalt baktaleri – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – konflikter, meningsskiljaktigheter – och oliktänkande är någonting naturligt, och ingenting att frukta, eller fördöma mig själv för att det inträffar – istället är det viktiga att lära mig själv att dirigera konflikter på ett effektivt sätt så att vad som är bäst för alla blir utflödet av ögonblicket; således åtar jag mig själv att sluta fördöma mig själv, och istället fokusera på lösningar på hur jag effektivt kan dirigera konflikter så att utflödet blir vad som är bäst för alla

När jag märker att jag tar en konflikt personligt, och ser det som ett misslyckande från min sida att en konflikt uppstått – och tänker att ”denna konflikten borde inte få uppstå på detta sättet” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att om en konflikt uppstår är detta inget negativt, eller dåligt – vad fokus bör vara är att stabilisera mig själv, och att hantera konflikten effektivt – och skapa en lösning i konflikten som är till förmån för alla – som är bäst för alla; således åtar jag mig själv att sluta försöka undvika, frukta, och fördöma konflikter – och istället öva mig själv, träna mig själv på, och tillslut göra perfekt – en förmåga att hantera, och dirigera konflikter i och som inre stabilitet, och självsäkerhet

Enhanced by Zemanta

Dag 257: Det Stora Misstaget

Idag på mitt arbete begick jag ett misstag, och det är irrelevant vad slags misstag det var – men det kan konstateras att det var ett förhållandevis allvarligt misstag.

man-question-mistakeSå, när jag upptäckte att jag begått det här misstaget så gick jag genast in i en upplevelse av rädsla, och självfördömande – och jag kände mig dum, och löjlig för att jag begått det där misstaget, och jag tänkte att jag absolut inte borde ha gjort det, och att jag skulle ha varit mer uppmärksam. När jag sedan ringde upp min chef för att förklara vad som hänt så darrade jag på rösten, och kände mig själv väldigt skyldig för vad jag gjort. Reellt sett var mitt misstag egentligen inte särskilt stort. Jag menar – det var ju inte som om mitt misstag kostade någon person livet, och var allvarligt på det sättet – men – jag tog det hela väldigt hårt och reagerade starkt.

Så, vad visar denna reaktion mig? Jo – att jag vill upprätthålla en idé, och en presentation av mig själv av att jag alltid är perfekt, jag gör alltid sakerna effektivt, jag har aldrig problem, och jag gör aldrig misstag – eftersom jag har fördömt punkten om att göra misstag. Det visar även att jag är mån om vad slags intryck jag gör på andra, och att jag vill att andra ska se mig som en person som ”inte gör misstag” – utan att jag istället är effektiv, och stark i varje ögonblick, och är en s.k. ”mans, man”.

Reaktionen visar även på att jag fortfarande är mycket hård mot mig själv när jag gör ett misstag, när jag glömmer, och när jag går in i sinnet, och lyckas skapa ett dimensionellt skifte inom mig själv – för när jag kommer tillbaka hit, och märker vad jag gjort – då tänker jag att jag inte borde ha begått det där misstaget, jag borde varit mer uppmärksam, jag borde varit mer effektiv.

Till sist visar min reaktion att det fortfarande existerar en stor rädsla inom mig själv för att jag ska förlora mitt arbete – vilket naturligtvis är en rädsla som gör mig ineffektiv i min dagliga applikation. Rädslan att förlora pengar innebär att jag gör mig själv till en slav, och existerar för att se till att det alltid finns tillräckligt med pengar, och att jag inom detta glömmer bort ”mig själv” så att säga.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att reagera i och som rädsla, nervositet och ångest när jag begår ett misstag på mitt arbete, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att jag ska bli hårt dömd, och avvisad på grund av misstaget som jag har gjort, och att människor kommer bli arga på mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv när jag begår ett misstag, och bli arg, irriterad, och bestraffande mot mig själv inombords, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att det jag fruktar ”utom mig själv” – vilket är att människor ska bli arga, och irriterade på mig – är faktiskt vad jag gör ”inom mig själv” – eftersom jag blir arg, och irriterad på mig själv, och fördömer mig själv när jag begår ett misstag i mitt arbete

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att min chef, och att människor i min omvärld ska ha en idé av mig att jag aldrig begår misstag, att jag är perfekt, och att det inte kan finnas några negativa sidor i mig, eftersom jag är helt enkelt perfekt; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka sprida, och skapa en illusion av mig själv i min omgivning i rädslan för att lära känna mig själv, och se vem jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att om jag blir arg på mig själv, och fördömer mig själv när jag gör ett misstag, så kommer jag naturligen att börja frukta att göra misstag inom mig själv – vilket i sin tur leder till att jag begår fler misstag eftersom jag inte är tillfullo uppmärksam, och koncentrerad på vad det är som jag gör här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vara uppmärksam på vad det är jag gör här, och om jag begår att misstag – att då inte fördöma det faktum att jag begått ett misstag, och börja känna mig dum, och eländig för att jag begått misstaget – utan istället genast inom mig själv röra mig att etablera, och skapa en lösning på problemet – och således inte hålla kvar vid en känsla av misslyckande, utan istället helt enkelt lösa problemet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se det som någonting allvarligt, och negativt att begå ett misstag, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skämmas, och känna mig generad när jag begår ett misstag, och tänka att ”jag borde inte begått det där misstaget!” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett djupt andetag, och för mig själv tillbaka hit – och se, inse, och förstå att jag behöver inte låta mig själv döma mig själv när jag begår misstag, utan när jag gör det – helt enkelt korrigera mig själv, och finna en lösning omedelbart, och inte vara nojig för vad som har hänt, eller inte hänt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå hur det inte hjälper att bli rädd, nervös, och ångestfylld, utan det gör allting bara ännu mer komplicerat, och det gör det svårare för mig att finna en lösning, och hitta ett sätt att vara på i och som ögonblicket, så att jag kan se till att jag korrigerar de problem jag skapat; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha en idé inom mig själv att rädsla är bra, och att det hjälper mig att bli mer skärpt, för jag bestraffar mig själv med rädsla, och ger mig själv mer uppmärksam

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att förlora mitt arbete, i rädslan att jag kommer förlora min möjlighet att ackumulera min brödföda så att säga, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa och generera en polaritet i förhållande till mitt arbete, där jag å ena sidan känner mig positiv, glad, och trygg för att jag har mitt arbete, och å andra sidan känner mig nervös, rädd, och ångestfylld att jag ska förlora mitt arbete – så här förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta skapa, och uppleva någon slags energi mot mitt arbete, utan istället helt enkelt arbete, och tjäna pengar, utan att jag för den sakens skulle har någon specifik upplevelse gentemot punkten

Självåtaganden

När jag märker att jag blir rädd, och ångestfylld när jag begått ett misstag, och jag börjar oroa mig inför vad andra människor ska tycka om mitt misstag – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att det hjälper inte mig att korrigera misstaget att oroa mig om vad andra tycker om misstaget – vad som hjälper är att jag förblir stabil, och att jag sedan praktiskt rör mig själv till att korrigera, och styra upp min omvärld så att jag kan hitta en lösning på problemet; således åtar jag mig själv att fokusera på att finna en lösning istället för att reagera

När jag märker att jag går in i och som självfördömande, och självhat när jag begår ett misstag, och tänker att jag inte borde begått det där misstaget, och jag borde inte ha reagerat, och jag borde ha tänkte efter; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att det begränsar mig, och håller mig kvar i mitt förflutna att tänka på detta sättet – för jag fokuserar på vad jag gjorde fel istället för hur jag kan korrigera situationen här, och se till att misstaget inte för konsekvenser; således åtar jag mig själv att sluta tänka på vad jag borde gjort, och istället tänka på vad jag nu bör göra

När jag märker att jag tänker att jag är slarvig, dum, och korkad för att jag begått ett misstag, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att – nej – slarvig, dum, och korkad – detta är värdeord som är baserade på energi av och som sinnet, och är inte fysiska praktiska ord som är en reell innebörd – således åtar jag mig själv att se, inse, och förstå att jag inte är slarvig, dum, eller korkad när jag begår ett misstag – utan att jag istället begått ett misstag och att det inte är mer med det

När jag märker att jag går in i och som en rädsla för att förlora mitt arbete när jag begår ett misstag, och jag börjar oroa mig själv för vad min chef kommer tycka, eller mina medarbetare – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att – rädsla kan bara finnas där det finns ett begär, och en positiv punkt – här är den positiva punkten att jag känner mig säker, och trygg med mitt arbete, och att jag definierat att inte ha ett arbete som otryggt, och osäkert; således åtar jag mig själv att andas – och föra mig själv tillbaka hit – och sluta skapa upplevelser i förhållande till mitt arbete – varken positiva, eller negativa – och istället fokusera på att leva här – i detta ögonblick

Enhanced by Zemanta

Dag 256: Saker och Ting Kan Gå Snett

En specifik tanke som brukar komma upp inom mig då, och då – speciellt när jag tagit mig an ett nytt projekt, eller påbörjat någonting nytt i min värld – är ett uttalande som grundar sig i ångest, och rädslan för att misslyckas, och det brukar låta någonting såhär ungefär: ”nu har jag tagit an mig själv för mycket!” – ”tänk om jag inte klarar detta!” – ”nu kanske allt går åt skogen ändå!”.

Så, denna typ av tanke kommer alltså upp inom mig, och kommer i sällskap av en upplevelse av stress, och malande ångest – och jag känner mig inombords cementerad, och fast – som om jag förlorat all möjlighet att ta beslut, hitta lösningar, och röra mig effektivt i min verklighet – och allt som existerar är bara denna malande upplevelsen av ångest.

grodorimunnenVar kommer då denna upplevelse ifrån? När började den? Här kommer minnen från min barndom upp, och då speciellt från tiden då jag spelade ishockey. Jag var hockeymålvakt, och det jag avskydde mest av allting det var matcher. På matcherna kände jag det som om jag var ansvarig för lagets framgång, och inför varje match upplevde jag mig själv mycket nervös, och ångestfylld inför att jag skulle klanta mig själv, och göra någonting fel. Och flera gånger under min hockeykarriär gjorde jag sådana där fel som jag absolut inte ville göra, och efteråt var jag hård mot mig själv för att jag tyckte att jag misslyckats.

I grund och botten är det en slags prestationsångest, för den baseras på en önskan om att prestera ett bra resultat, men samtidigt finns där en fruktan inombords inför att prestera ett dåligt resultat – och så dras jag inombords mellan dessa två polariteten. Mellan å ena sidan begär/hopp, och å andra sidan rädsla/ångest.

När jag nu ser tillbaka på min tid som hockeymålvakt kan jag se att jag faktiskt tyckte om att vara målvakt enbart för spelets skull. Jag hade inget genuint begär efter att få vinna, och det var inte därför jag från början började spela hockey – men tillslut hade det där begäret att få vinna, och rädslan inför att förlora helt besatt mig, och de var det enda jag kunde tänka på när jag spelade matcher. Det är intressant att se tillbaka, och fråga mig själv frågan: hur mycket annorlunda hade jag inte upplevt mig själv om jag slutat upp med denna prestationsångest, och slutat ha överambitiösa förväntningar på mig själv? Hade jag kunnat uppskatta sporten mer då? Svaret är helt klart ja.

Samma punkt som jag förr mötte i hockeyn möter jag nu när jag tar mig an nya projekt. Det finns fortfarande en tendens av att skapa inom mig själv orealistiska förväntningar, och prestationsångest – en känsla av att om jag inte presterar så pass bra som jag hoppats, som jag drömt – då är jag misslyckad, och mitt liv likaså. Men frågan är – hur mycket annorlunda kunde jag inte uppleva mitt liv, och de projekt jag tar mig an, om jag slutat att angripa nya projekt, och verksamheter från denna utgångspunkt? Och istället fokuserat på att ha roligt, och göra projektet så bra som jag kan – och sedan inte oroa mig själv för att jag inte ska prestera upp till någon nivå jag inbillat mig själv att jag måste nå upp till. Svaret är att jag hade varit mycket mer avkopplad, och att jag kunnat ta mig an nya verksamheter, och projekt, och tycka det var roligt, nöjsamt, och utvecklande – istället för en plåga som jag måste ta mig igenom för att kunna prestera ett bra resultat.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa orealistiska förväntningar på mig själv, och existera inom och som en prestationsångest – där jag känner det som om att jag måste prestera, jag måste lyckas, jag måste vara bäst, och jag får absolut inte under några omständigheter vara s.k. dålig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja prestera för att andra ska tycka att jag är duktig, och för att jag ska få höra positiv kritik om mig själv, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att min prestation inte är riktig, eller sanningsenlig – eftersom jag gör den för någon annan – jag gör den för att få bli accepterad, för att få känna mig tillhörande – för att få känna mig som en del av en grupp – istället för att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå punkten av att ta mig an, och gå ett nytt projekt – för mig själv utan att tänka på vad andra tycker, och tänker om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hela tiden bära på en börda inom mig själv såsom tron, och idén att jag måste stå upp till de förväntningar jag tror, och misstänker att andra har på mig, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett djupt andetag, och stabilisera mig själv, och föra mig själv tillbaka hit – och se, inse och förstå att den ångesten jag upplever, och den känsla av en press, att jag måste prestera och visa mig från min bästa, och mest framgångsrika vy, den är inte riktig – utan det är en upplevelse som är artificiellt skapat, och alltså inte en sann, äkta, fysisk upplevelse.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att pressa mig själv inom mig själv att lyckas, och vara framgångsrik, och bättre än vad andra är – för att på så vis kunna stå upp till förväntningar som jag antar, och misstänker att andra har om mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag, och att låta mig själv andas fri från press, fri från förväntningar, och fri från all slags artificiella upplevelser – för att på så vis låta mig själv verkligen i enhet, och jämlikhet, koppla av – och vara/uppleva mig själv här med och som min mänskliga fysiska kropp

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i prestationsångest, och att jag börjar skapa förväntningar på mig själv inombords – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att denna prestationsångest, och dessa förväntningar inte är ”jag” – utan är mitt sinne som försöker spela mig ett spratt, och göra det så att jag inte är fullständigt närvarande, och stabil, här i detta ögonblick, med och som min mänskliga fysiska kropp; således åtar jag mig själv att leva från ögonblick till ögonblick – från andetag till andetag – och sluta ha förväntningar på mig själv, och sluta ha en dröm om hur jag ska prestera – och istället prestera här i varje ögonblick

När jag märker att jag går in i och som en rädsla, och ångest för att misslyckas, och att jag inom mig själv börjar prata om hur saker och ting kan gå snett; då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – rädslan för att misslyckas, och prestationsångest kan endast existera där det finns en dröm – ett hopp – ett begär – alltså en positiv reaktion – och således åtar jag mig själv att släppa hoppet inom mig själv att lyckas, och istället gå punkten här utan hopp, utan begär, och utan någon sorts framtidstro – för att på vis inte generera någon som helst upplevelse inom

Enhanced by Zemanta

Dag 255: Reflexmässig Rädsla

reflex-quadriceps-12741_1När jag pratar med andra människor märker jag att när vissa meningar, eller ord yttras går in i en slags stelhet, och fysisk nervositet – alltså rent reflexmässigt spänner jag hela min kropp. Jag har märkt att detta händer i situationer då jag uppfattar mig själv som kritiserad, och jag tror/antar att den andra människan har någonting emot mig, och tycker att jag beter mig dåligt, och därmed vill ”sätta dit mig”.

Rent generellt har jag på sistone insett att jag är förhållandevis rädd för människor överlag, och att denna automatiska reflexmässiga spänning kommer upp bara jag träffar på människor – men – den är som starkast, och som svårast att stoppa när jag kommunicerar med en annan, och som sagt – får för mig att jag på något sätt är kritiserad.

Det är intressant för i grund och botten förstår jag att kritik i sig självt inte är någonting att vara rädd för, jag menar – det är ju bara ord som inte på något fysiskt sätt kan skada mig. Men trots min förståelse om detta blir jag ändå rädd, och nervös – hur kommer det sig egentligen?

Om jag tar och tittar på min ungdom, och mitt förflutna så kan jag se att jag under min skolgång var utsatt för en viss mild typ av mobbning – om nu mobbning kan vara mild – den var i vart fall aldrig fysisk utan alltid psykisk, och den var för det mesta inriktad på hur jag såg ut, hur jag pratade, vad jag gjorde på min fritid, och hur dålig jag var på vissa sporter. Som barn var jag mycket lättpåverkad och jag tog till mig av vad andra sa, och när det då var någonting om mig själv som andra pekade på och skrattade, eller retade mig för – då tog jag detta personligt, och blev ofta ledsen. Detta är en av anledningarna till varför jag nu har utvecklat den automatiserade och reflexmässiga rädslan när jag kommunicerar med människor, och jag tror de insinuerar att jag är på något sätt felaktig, eller dålig.

Vad jag gör är ju i grund och botten att jag spänner mig själv, som för att skydda mig själv mot något slag som kan komma när som helst. Så, jag spänner min kropp och gör mig beredd på att ”det värsta” ska hända.

Om jag ställer mig själv frågan – varifrån har denna karaktär, eller paranoia uppstått – kan jag se att den uppstått för att jag inte har värdesatt mig själv utan låtit andra värdesätta mig, och därför har jag sökt efter andra att acceptera mig, tycka om mig, och vara mina vänner – och jag byggt mitt liv på vad jag trott/tänkt att andra trott/tänkt om mig – ett absurt och otroligt begränsande sätt att leva på.

Jag kan märka av denna tendens inom mig att vara rädd för vad andra tycker dagligen, och den går igen i många av de punkter som jag tidigare har arbetat med, och med punkter som jag märker att jag fortfarande reagerar på. T.ex. är det faktum att jag har reaktioner gentemot vilket betyg jag får i skolan – dvs. där jag antingen känner mig duktig om jag får ett bra betyg, eller dålig, om jag får ett dåligt betyg, en annan dimension av samma typ av sätt att hantera, och se på min verklighet, och mig själv – där den grundläggande punkten är att jag ser andra som mer än mig, och därför söker mig själv till andra för att ge mig värde, och definiera mig.

Denna karaktär, eller punkten kommer jag kalla för ”jag är värdelös”-karaktären – för det är i grund och botten vad det handlar om. Jag tror att jag är värdelös, och därför söker jag ett värde utanför mig själv – någonting som jag i stort sett har gjort under hela mitt liv, och vilket varit otroligt uttröttande, och som inte lett till någonting positivt överhuvudtaget.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att utveckla, och skapa en automatiserad, och reflexmässig rädsla inför andra människor, och när jag är bland andra människor – omedvetet, och fysiskt automatiserat – vara på spänn, och i fruktan avvakta, och vänta mig själv att någon ska säga någonting negativt om mig, eller någonting som jag ska ta illa upp över; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv söka värde, och erkännande hos andra människor, hos samhälleliga institutioner, hos föräldrar, hos vänner, i tron att jag är värdelös, och inte kan bestämma mig själv för att älska, och acceptera mig själv – utan att jag måste ha någon som säger till mig att jag är godkänd, tillräcklig, och att jag inte är värdelös

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att anledningen till att jag fruktar andra människors ord, och närvaro, är för att jag låter andra människors ord, och närvaro definiera vem jag är – och att jag skapar min upplevelse av mig själv utifrån hur jag tror att andra ser på mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur begränsande, och nedlåtande det är mot mig själv att låta mig själv vara en slav till vad jag tror att andra människor känner, och tycker om mig – och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att etablera ett stabilt, och förevigat egenvärde – där jag ser mig själv, och erkänner mig själv såsom värdefull – och jag ser att endast när jag erkänner mig själv som värdefull, och tillräcklig – kan jag ge detta till andra människor i min omvärld, och att jag först måste börja ge till mig själv det som jag vill ha, och uppleva i mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i mitt förflutna låta mig själv ta det personlig, och uppleva mig sårad, förminskad, avvisad, och värdelös, när jag andra sa saker om mig som jag definierade och ansåg vara negativa – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bygga upp en reflexmässig rädsla gentemot andra människor, där jag väntar mig själv på att få höra någonting förolämpande, eller elakt om mig – och att jag i detta ska reagera i att känna mig själv sårad, ledsen, och upprörd

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det har varit mitt eget beslut att ta vad andra säger, känner, eller tycker gentemot mig personligt – och att jag har försatt mig själv i den position som jag befinner mig själv i idag – och att det inte finns någon annan än jag – och enbart jag – att skylla på – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ansvar för min inre dysfunktionella verklighet – och se till att jag i varje ögonblick inte låter min omgivning definiera vem jag är – utan att jag istället lever i enhet och jämlikhet, och använder andetaget för att stabilisera, och jorda mig själv i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå det enkla faktum att ingenting varken inom mig, eller utom mig är personligt om mig – jag menar – finns det ens någonting som är personligt? Om så är fallet – då är det personligt som jag bestämmer är personligt, och i detta kan jag också bestämma att även om någonting är personligt – så betyder inte det att jag låter mig själv bli influerad, eller på något sätt påverkad av en annans ord, eller beteende – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att förstå – att det är inte den andra människans ord eller beteende som är problemet – utan det är min reaktion, mina inre idé om den andra människans ord, eller beteende – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta anklaga andra människor såsom att är dem som orsakar mina inre upplevelser – och istället se att min upplevelse av mig är mitt eget ansvar och ingen annans

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att visserligen upplevde jag en någorlunda svår barndom just vad det gäller mobbning – men att detta inte på något sätt rättfärdig mig att hålla kvar vid en begränsande, och självförstörande karaktär – såsom en idé om att jag är värdelös, och underlägsen – jag menar – nu är jag ju inte mobbad längre utan istället vuxen och fri att forma förhållanden och relationer med de människor jag väljer – varför då hålla kvar vad denna upplevelse? Det finns absolut ingen som helst anledning; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag och låta mig själv släppa denna punkt inombords, och återfödas och leva livet på nytt – dvs. låta mig själv börja om från början och inte hålla kvar något förstörande inre beteende

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte – när jag märker att jag reagerar reflexmässigt i rädsla då någon kommer in i min omgivning, eller säger något specifikt ord – att jag då medvetet låter mig själv andas på ett sådant sätt att jag slappnar, och att jag inte fördömer den anspänning jag upplever – utan istället fokuserar, och ger uppmärksamhet till att andas på ett sådant sätt att jag stödjer min kropp att lugna sig, och bli mer avslappnad, och bekväm

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att bara för att jag upplever en reflexmässig rädsla – behöver inte detta betyda att jag accepterar denna reflexmässiga rädsla som mig själv – utan jag har i det ögonblick då denna rädsla dyker upp inom mig – möjlighet att genast gå in och som en självkorrigerande applikation – genom att andas, och låta mig själv expandera, och slappna inom mig själv – och fokusera på andetaget i insikten om att endast min fysiska kropp, och mitt andetag är faktiska manifestationer – att jag såsom den enda varelsen som bor i min kropp har ansvaret att slappna av med min kropp, och låta mig själv komma tillbaka ner på jorden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå – att även fast min kropp reagerar reflexmässigt i rädsla, kan jag inombords stabilisera mig själv – och genom att andas effektivt instruera min kropp att slappna av, och släppa denna automatiska och reflexmässiga reaktion att reagera i nervositet, rädsla, och ångest i närheten av människor – i förväntningen på att någon kommer att säga något negativt, eller någonting som jag kommer att ta illa upp av, till mig

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i en reflexmässig reaktion av rädsla genom att jag spänner mig själv, och jag andas mer ytligt, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka – och jag ser, inser och förstår att denna reaktion är inget dåligt, eller fel – och att jag inte ska frukta hur andra människor kan tänkas uppfatta mig för att jag går in denna reaktion – det är inte relevant – vad som är relevant är att jag fokuserar på mig själv, och låter mig själv i detta ögonblick arbeta på att korrigera denna spänning, och obekvämlighet, till en avslappnad fysisk bekvämlighet; således åtar jag mig själv att andas djupt, och långsamt – och fokusera att slappna i mina kroppsdelar – känna och uppleva min kropp – och låta mig själv sakta, och lugnt sjunka tillbaka in i min kropp och vara bekväm med min kropp

När jag märker att jag reagerar genom att reflexmässigt spänna min kropp, och bli obekväm – och att jag när detta händer fördömer mig själv, och börjar bli rädd för vad andra ska tycka för att jag går in i denna reaktion – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att rädslan för vad andra tycker är inte relevant – det är en irrelevant punkt som endast tjänar sinnet, och som jag genom ett beslut inom mig själv kan sluta att bry mig själv om och släppa taget om; således åtar jag mig själv att släppa denna rädsla, och denna självfördömande tanken – och istället fokusera på att andas effektivt, och slappna av med hela min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag tar det personligt vad annan människa gör, eller säger i ett ögonblick – att jag definierar mig själv utifrån vad jag upplever/tror att den andra människan gör – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka – och jag ser, inser, och förstår – att vad andra människan gör, eller säger är inget personligt angrepp mot mig – utan det jag upplever som ett angrepp inom mig är min egen skapelse, och kreation – någonting som jag utvecklat under en lång tid, och som jag get ett eget liv genom att börja tro, och tänka – att det är andra människor som är ansvariga för vad som pågår inom mig; således åtar jag mig själv att ta tillbaka min makt att bestämma vem jag är – och förstå att denna makt har jag i varje ögonblick och att det inte finns någon annan än jag som bestämmer hur jag ska uppleva mig själv i ett visst ögonblick

När jag märker att jag blir rädd, och känner mig obekväm, eftersom jag misstänker att någon annan i sin kommunikation med mig insinuerar att jag är dålig, skamfull, eller negativ – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att en annans kommunikation rör inte mig – utan vad jag upplever såsom rädslan är min egen kreation – min egen inre skapelse som jag gjort genom att tolka min omvärld i och som energier utan att förstå dessa energier, och se hur jag skapar dessa energier; således åtar jag mig själv att andas – och se att jag skapar vad som pågår inom mig – och att det som kommuniceras inte är personligt om mig – utan bara ord – fysiska ord som ljuder i luften – och inte någonting som rör mig personligen

Enhanced by Zemanta

Dag 253: Rädsla för Bestraffning

Idag hade jag oturen att åka på fortkörningsböter – vilket blev väldigt dyrt för ynka 7 km/h överhastighet. Men så är vårt nuvarande system skapat, att det ses till att hastighetsbegränsningarna hålls genom bestraffning, och att inte ha några pengar, eller att bli av med pengar det är en bestraffning. Och det är det som jag ska skriva om idag.

När jag blev stoppad märkte upplevde jag en kraftfull reaktion av rädsla inom mig själv – och i mitt sinne for i snabb hastighet förbi en mängd tankar, och bilder. Det gemensamma med dessa tankarna var att de rörde sig om vad som skulle kunna hända med mig, och mitt liv om jag förlorade pengar – vad skulle konsekvensen bli?

punishmentEfter att jag fått mina böter, och lämnat poliskontrollen bakom mig började jag att applicera självförlåtelse på denna rädsla, och genom detta upptäckte jag en del intressanta saker i förhållande till rädsla. För det första insåg jag att om jag tillåter mig själv att hålla kvar vid någon slags rädsla, eller ångest att förlora pengar, eller min bekväma ställning i denna världen, då är jag i grund och botten en slav, och väldigt lätt att manipulera, och kontrollera. Jag menar – det är just genom människors rädsla för att förlora sina stabila, och bekväma liv som polissystemets bestraffningsagenda kan fungera – för om människor saknat rädsla, och inte var det minsta bekymrade över att förlora sina personliga liv – då hade heller inte bestraffning fungerat som en metod att få människor att följa regler.

Rädsla är alltså en primär komponent i all slags manipulation som grundar sig på bestraffning – dvs. hotet om bestraffning. Det är inte konstigt att det är just denna metod som den svenska polisen använder sig av för att se till att lagar åtföljs, eftersom det är genom denna bestraffningsmetodik vi uppfostras som barn. Vi får lära oss att om vi gör, eller inte gör vissa saker så kommer detta att ha en konsekvens som är obekväm, och smärtsam. Det intressanta är att på detta tidiga stadium finns det ännu ingen rädsla utan bara en förståelse om att om vi gör vissa saker då kommer vi råka ut för smärta, och någon slags obekväm behandling.

Det är först när vi växer upp och blir äldre som vi utvecklar en rädsla gentemot bestraffningar, och borttagandet av privilegier – eller i vart fall har så varit fallet med mig, och det är just detta som är problemet. För jag förstår att det naturligtvis är dumt, och ineffektivt att försätta mig själv i en position av smärta, eller generell bekvämlighet, men det rättfärdigar inte, och gör det heller inte logiskt varför jag skulle vara rädd för att försätta mig i en situation av smärta, eller diskomfort.

Jag menar – bara för att jag är rädd för smärta, eller diskomfort betyder ju inte det att jag mer effektivt kommer kunna undvika dessa typer av upplevelser. Det betyder bara att jag kommer vara rädd för dessa typer av situationer, och därmed kommer göra mig själv till att vara ett enkelt offer att manipulera, och styra genom hot, och löften. Det är faktiskt så att när jag håller fast vid rädsla inför vissa situationer, då ökar jag sannolikheten för att skapa sådana situationer för mig själv – för när jag är rädd, då kan jag inte tänka, eller se klart – och jag kan inte ta rationella beslut, och förstå sannolikhetsmatematiken bakom mina beslut – och därför är det mycket mer möjligt att jag tar ett beslut som är felaktigt om jag är rädd och därför försätter mig själv i en situation där jag faktiskt råkar ut för det jag inte vill råka ut för.

Därför är slutsatsen att rädsla är en meningslös, och irrationell upplevelse som inte borde finnas inom mig överhuvudtaget. Och att släppa taget om rädsla inte betyder att jag släpper taget om min förmåga att resonera, och ta effektiva beslut – det betyder bara att jag inte längre fruktar smärtsamma, och obekväma konsekvenser, och att jag därför inte längre kan manipuleras genom hot, eller löften.

Systemet såsom det fungerar idag när det är baserat på en bestraffningsmetodologi är inte effektivt, för människor lär sig inte att agera med sunt förnuft, och förstå anledningarna bakom reglerna. T.ex. hastighetsbegränsningar har en praktisk funktion, och det finns en logisk anledning bakom varför de existerar – trots detta känner sig många tillbakahållna, och tvingade av hastighetsbestämmelser, och lyder endast reglerna på grund av risken för en eventuell bestraffning. Detta är inget effektivt sätt att dirigera ett samhälle på. Istället bör människor utbildas att förstå varför det finns hastighetsbegränsningar, så att människor därmed kan ta ett beslut inom sig själva om varför de ska följa hastighetsbegränsningarna, och även förstå precis varför de gör det; p.g.a. att det är bäst för dem själva, och människorna runtomkring dem.

Alltså – bestraffning är en ineffektiv uppfostringsstrategi som odlar konformitet, och ignorans hos människor, istället för förståelse och insikt.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta bestraffning, och ett obekvämt liv i rädslan för att jag inte kommer att kunna känna mig själv säker, och lugn i en sådan situation – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att så fort jag tillåter, och accepterar att rädsla i någon form existerar inom mig, så är det möjligt att manipulera mig, och de beslut jag tar kommer att vara irrationella eftersom de är baserade på en irrationell upplevelse – irrationell eftersom de bygger på en mental bild i mitt huvud såsom en förväntan på en viss slags upplevelse – istället för att se vad som är här, och dirigera mig själv effektivt med vad jag kan se, och förstå

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en övertro gentemot rädsla såsom att ha en funktion att hjälpa mig, och att fungera som min skyddande ängel i livet – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit, och accepterat mig själv att tänka, och tro – att om jag upplever rädsla gentemot någonting i mitt liv, så betyder detta att det är farligt, och dåligt att gå gentemot den punkten, eller investera mig själv i den punkten – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att rädsla inte betyder någonting – eftersom rädsla inte är baserat på en matematisk förståelse om hur verkligheten fungerar, utan på en irrationell känsla – såsom en fruktan över framtiden, och över punkter som jag inte har någon kontroll över

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att trots att jag fruktat saker och ting i hela mitt liv så har jag ändå upplevt mycket skit, och gjort många misstag – detta innebär att rädsla inte har hjälpt mig att ta effektiva beslut, eller att leva mitt liv effektivt – och således är rädsla inte en valid punkt att existera inom mig; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att utveckla ett stabilt, och effektivt matematiskt synsätt på världen inom mig själv – och således se världen utifrån vad som faktiskt är här, och inte se världen utifrån rädsla, eller ångest

Självåtaganden

När jag märker att jag reagerar inom mig själv i rädsla, och ångest inför att jag ska bli bestraffad, eller hamna i en obekväm situation – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att rädsla inte är ett effektivt hjälpmedel att ta beslut med, utan endast är en irrationell upplevelse som leder mig att ta beslut som är emotionella istället för rationella – således åtar jag mig själv att öva mig på att vara stabil här, och arbeta med rationell, och praktisk matematik – och inte rädsla

När jag märker att jag reagerar inom mig själv i panik inför att jag ska bli fysiskt bestraffad – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inse och förstår att mitt sinne får det att verka värre att bli bestraffad än vad det är, och en bestraffning är alltid en momentan upplevelse – och även om den kan vara sjukt smärtsam, så är det ändå inte rättfärdigat att frukta en sådan upplevelse – eftersom när jag fruktar låter jag mig själv vara enkel att manipulera, och kontrollera; således åtar jag mig själv att sluta frukta, och vara rädd för min omvärld – och istället åtar jag mig själv ta sunda, rationella, och övervägda beslut – där jag ser vad som är verklighet och bygger mitt beslut på den grunden

Enhanced by Zemanta

ManipulationPsychological manipulation – Psychological manipulation is a type of social influence that aims to change the perception or behavior of others through underhanded, deceptive, or even abusive tactics.