Tag Archives: humor

Dag 129: Att Skratta Obehindrat

Självskriverier

Idag har jag bemärkt hur jag i vissa ögonblick när jag skrattar upplever mig själv obekväm – jag spänner min kropp, och känner ångest komma upp i mitt bröst – detta händer framförallt i ögonblick när det även är någon annan som skrattar.

Anledningen till varför jag reagerar i ångest är för att jag är rädd att om jag slutar skratta, eller om jag skrattar åt någonting som den andra personen inte tycker är roligt, att denna då ska tycka illa om mig. Så i grund och botten är jag rädd för att inte bli omtyckt.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag skrattar, att då vara orolig och nervös för att andra inte ska tycka det jag skrattar åt är roligt, eller att jag inte ska tycka det andra skrattar åt är roligt – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att skratta ovillkorligt, och vara avkopplad i min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när någon annan säger någonting som de själva skrattar åt – att då i det ögonblicket känna det som att även jag måste skratta åt vad de skrattar åt, eftersom annars kanske de tror att jag verkar ovänlig, eller ointresserad av dem – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spänna mig själv, och inom mig själv uppleva ångest, och nervositet för att jag inte ska bli omtyckt av den andra människan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att relatera skratt till ångest, och nervositet – och göra det till en automatisk reaktion inom och som mig själv – att när jag skrattar – att då uppleva ångest

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva mig själv obekväm när andra skrattar i min omgivning – i rädslan att dessa människor skrattar åt mig, åt någonting som jag gjort fel – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt när andra skrattar, och genast tänka att det är jag som har gjort någonting genant, eller skamligt – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att andas, slappna av och föra mig själv tillbaka hit till andetaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara obekväm med att skratta avslappnat, och högljutt tillsammans med människor – eftersom jag tänker, och tror att mitt skratt låter konstigt, och är onaturligt – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att acceptera mig själv som mitt skratt – och skratta obehindrat, och ovillkorligt – och utan att vara nervös för hur jag kommer att bli uppfattad av andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag tror, och antar att andra drar ett skämt – att tro att de då vill att jag ska skratta åt dem, och tycka deras skämt är roligt – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, och nervositet inför att om jag inte skrattar åt en annans skämt – eller vad jag tror är en annans skämt – att de då kommer tycka illa om mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte slappna av, och låta mitt skratt komma naturligt, eller inte alls – och inte vara orolig för huruvida andra tycker att jag borde skratta, eller inte borde skratta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva en ångest, och en press när andra skrattar åt någonting som jag har sagt – eftersom jag känner, och upplever att jag måste fortsätta att vara rolig, och säga saker som andra kan skratta åt – i tron att om jag inte är rolig, och säger saker som andra skrattar åt – att jag då är misslyckad, värdelös, och mindre värd än vad jag hade varit om jag hade haft någonting mer roligt att säga – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att skämta, och skoja med andra naturligt, och utan att ha ett bakomliggande syfte att vara rolig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara mån om, och känna ett behov av att andra människor ska tycka bra om mig – och att andra människor när de är i min omgivning ska se, och definiera mig såsom en positiv människa – som sprider ett positivt ljus överallt – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv – att när jag är med andra människor – att slappna av och vara mig själv, och inte försöka visa någonting som jag inte är – och inte försöka bevisa mig själv såsom en ovanligt omtyckt, och populär människa – utan istället helt enkelt ta det lugnt och vara mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas när jag skrattar – och när jag märker att jag reagerar i ångest, och nervositet – att då inte oroa mig själv för att andra ska se denna ångest och nervositeten – och för att andra ska definiera mig som underlägsen, eftersom jag upplever diverse emotionella reaktioner – utan istället uttrycka mig själv här – en och jämlik – och andas lugnt, och djupt – och på så vis ta mig själv tillbaka till stabilitet – och tystnad här såsom min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag befinner mig i sociala sammanhang tillsammans med andra människor – att istället för att vara avslappnad, lugn och stabil inom och som mig själv – att börja oroa mig själv för att jag inte är tillräckligt sedd, tillräckligt hörd, och tillräckligt omtyckt – och genom att medverka i denna typen av tankar – skapa en ångest, och nervositet inom mig själv, och tänka att ”jag måste göra någonting” för att på så vis skapa fler kontakter – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att slappna av, att ta ett djupt andetag och att interagera med andra människor HÄR – utan att ha några krav på mig själv om hur mycket uppmärksamhet jag ska få, hur många människor jag måste prata med, vilka människor jag måste prata med – utan istället helt enkelt vara lugn och bekväm inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte öva mig själv på att i varje ögonblick vara lugn, och bekväm med mig själv – och att andas effektivt, och varje gång jag märker nervositet – och ångest dyka upp inom mig – att då stoppa mig själv, att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit till andetaget – och att applicera mig själv här såsom min mänskliga fysiska kropp en och jämlik, och således sluta att jag efter att försöka vara någon annan – försöka få erkännande – försöka bli sedd – och istället acceptera mig själv och vara nöjd med mig själv och sluta jaga begär som ändå inte är på riktigt

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att när jag skrattar, och när andra skrattar – att sluta oroa mig själv för vad andra tycker om hur jag skrattar, och för vad jag tror att andra tycker om hur jag skrattar – och istället åtar jag mig själv att vara här i och som ögonblicket av skratta – en och jämlik med min mänskliga fysiska kropp – och således sluta förstöra ögonblicket av skratt genom att tänka, och medverka i och som emotionella upplevelser

När en annan skrattar, och jag märker att jag inom mig själv börjar tänka att ”jag måste skratta när en annan skrattar, för annars kanske den andra tycker illa om mig” – då stoppar jag mig själv, och andas – och jag inser att jag i detta ögonblick kompromissar mig själv att existera i och som nervositet, och ångest, inför vad andra ska tycka om mig – istället för att uttrycka mig själv här ovillkorligt – och således åtar jag mig själv att uttrycka mig själv här ovillkorligt, och sluta vara orolig, rädd och nervös för huruvida någon möjligen kommer tycka illa om mig för att jag inte skrattar när jag tror att de skämtar om någonting

Jag åtar mig själv att inte uppleva, och definiera skratt såsom ångestfyllt och obekvämt – och när jag skrattar åtar jag mig själv således att koppla av, och att andas djupt och effektivt, och att stoppa alla tankar, och upplevelser inom mig själv

Jag åtar mig själv – att när jag skrattar med andra människor, högljutt och obehindrat – och jag inom mig själv märker att självfördömanden kommer upp inom mig där jag definierar mitt skratt såsom konstigt, och onaturligt – att då genast stoppa mig själv, och ta ett andetag – och i detta föra mig själv tillbaka hit – och jag inser att jag i detta ögonblick medverkar i och som en ångest, och nervositet baserad på självfördömande som har till konsekvens att jag förtrycker mig själv – således åtar jag mig själv att stoppa dessa självfördömande upplevelserna, och tankarna – genom att andas effektivt här – och jag åtar mig själv att istället uttrycka mig själv obehindrat, utan rädsla, och utan någon typ av nervositet – och förtryckande av och som mig själv

Jag åtar mig själv att – när en annan drar ett skämt – och jag märker att tankar kommer upp inom mig själv om hur jag oroar mig för att om jag inte skrattar, eller erkänner den andra människan som rolig, och trevlig – genom att t.ex. le – att denna då kommer tro att jag är avvisande inställd, och att jag inte är en vänlig människa, och den andra då inte kommer tycka om mig – att genast stoppa mig själv, att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och jag inser att jag i detta ögonblick medverkar i och som självfördömande, och ångest – som har till konsekvens att jag förtrycker mig själv, och kompromissar mig själv med grunden i att jag inte kan acceptera mig själv utan att veta att en annan tycker om mig; och således åtar jag mig själv att acceptera mig själv, och erkänna mig själv som tillräcklig, och god nog – och därmed ge upp mitt sökande efter att ”få bli någon” och ”vara någon” i detta livet – och istället tillåta och acceptera mig själv att vara mig själv

Jag åtar mig själv att när jag skojar, och uttrycker mig själv genom ord som andra sedan skrattar åt, och tycker är roliga – och jag då märker att jag börjar oroa mig själv, och tänka att ”de kanske inte kommer tycka jag är något rolig mer efter detta” – att genast stoppa mig själv, att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – jag ser, inser och förstår att dessa tankar, och rädslor som kommer upp inom mig har sin grund i att jag inte tillåter och accepterar mig själv att acceptera mig själv, och att leva egenvärde som själv – således åtar jag mig själv att leva egenvärde, självtillräcklighet, och självacceptans – och således inte oroa mig själv för att andra inte kommer tycka att jag är rolig mer

Jag åtar mig själv – att när jag befinner mig i sociala sammanhang – och då börjar tänka, och uppleva det som om att jag måste visa mig själv på mitt yttersta, och jag måste ge ett sken av att jag är lycklig, jag är effektiv, rolig, och populär – i tron att om inte andra tycker, och tror att jag är detta – då är jag värdelös – att genast stoppa mig själv, att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – jag ser, inser och förstår att denna upplevelsen, och tanken har sin grund i att jag inte tillåter och accepterar mig själv att acceptera mig själv, och värdesätta mig själv – således åtar jag mig själv i det ögonblick acceptera mig själv, och leva egenvärde – genom att uttrycka mig själv naturligt och utan att försöka vara någonting jag inte är – och helt enkelt vara mig själv

Jag åtar mig själv att när jag skrattar – och jag märker att diverse reaktioner kommer upp inom mig av ångest, rädsla, och nervositet – och att jag i då blir nervös, och rädd för att andra ska se dessa reaktionerna och fördöma mig – att genast stoppa mig själv, att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och i detta åtar jag mig själv att lugna ner mig själv, och att komma tillbaka till min kropp – eftersom jag inser att vad jag gör att är att jag hetsar upp mig själv i rädsla, och ångest – eftersom jag är orolig för vad andra tycker om mig – således åtar jag mig själv att sluta oroa mig själv för vad andra tycker om mig och istället vara här avslappnad, och lugn med och som min kropp – såsom mitt andetag – här

Jag åtar mig själv – att när jag är i sociala sammanhang, och jag märker att tankar börjar komma upp inom mig där jag oroar mig själv för att jag inte pratar med tillräckligt många – för att jag inte gör mig själv tillräckligt sedd – för att jag inte har tillräckligt med kontakter, kompisar, och för att jag inte gör tillräckligt mycket – att stoppa mig själv, ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och jag ser att vad jag gör är att jag existerar i och som en rädsla för att inte vara accepterad, och omtyckt av andra – och att jag baserar mitt egenvärde på huruvida jag tror mig själv vara accepterad och omtyckt av andra – således åtar jag mig själv att leva egenvärde, och självacceptans här – genom att röra mig själv med andra, kommunicera med andra, interagera med andra – ovillkorligt – här som mitt andetag – där jag inte söker efter att få bli någon – utan att jag istället tillåter mig själv att vara någon – som mig själv – här i varje andetag

Jag åtar mig själv att öva mig själv på att i varje ögonblick fokusera på – och hänge mig själv till det som är relevant, och viktigt – vilket är att på alla sätt och vis stoppa mig själv såsom sinnet – och föra mig själv tillbaka hit till denna fysiska verklighet – och i detta leva och uttrycka mig själv en och jämlik med min mänskliga fysiska kropp – fullständigt tyst, och stabil inom och som mig själv i varje ögonblick

Dag 63: Att Vara En Bra Kompis

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädsla inför att inte uppfattas som trevlig, social, och rolig att vara med av människor i min värld, och därför kompromissa mig själv, och göra mig själv till, och försöka vara ”mer än mig själv” – för att försäkra mig om att ingen någonsin kommer att ogilla mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka förhindra att någon någonsin ska ogilla mig, eller se mig med oblida ögon – i tron att om någon ogillar mig betyder det att någonting är fel med mig, och att någonting jag gjort eller sagt varit fel – istället för att se, inse och förstå, att om någon ogillar mig, har det ingenting att göra med mig, utan med vad den personen skapat/skapar inom sig själv såsom tankar/känslor och emotioner

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara orolig, rädd och nervös för att människor ska känna sig obekväma runt mig, och vilja avlägsna sig ifrån mig, när jag umgås, och interagerar med dem – och leva ut denna rädslan genom att prata, och uttrycka mig själv i separation från mig själv, där jag hela tiden försöker låta vänlig, och trevlig, och vara ett så ”trevligt sällskap” som jag bara kan vara

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att om någon ogillar mig så betyder det att jag misslyckats, och att jag inte ”har något värde” – istället för att se, inse och förstå att det är inget personligt om någon ogillar mig, utan det är enbart en upplevelse som denna människa har skapat inom sig själv – och min upplevelse av mig själv är heller inget personligt, eftersom det är en upplevelse jag har skapat inom mig själv – allt är sålunda bara tankar, och energier, och har ingenting att göra med denna faktiska och fysiska verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leta efter kontakt med andra människor, att söka efter att få bli accepterad – istället för att se, inse och förstå – att när jag söker efter att få bli accepterad – att jag då faktiskt kompromissar mig själv, och överger mig själv inom mig själv – och helt glömmer bort mig själv såsom självuttryck – såsom att uttryck mig själv utan rädsla, utan att tänka, utan att uppleva, utan bara ta del av mig själv här såsom min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte hedra mig själv såsom min mänskliga fysiska kropp, genom att stoppa all rädsla, och genom att stoppa mig själv från att ta saker och ting som andra människor säger om mig, eller tycker om mig, personligt – och istället leva i varje ögonblick utan någon fruktan, ångest, och utan något EGO – och alltså utan något som helst idé om mig själv och om vem jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé om mig själv och om ”vem jag är” – och vara rädd att denna idén om ”vem jag är” ska missbrukas, och ska attackeras av människor i min verklighet – istället för att se, inse och förstå att denna idén om ”vem jag är” aldrig har varit riktig, utan endast är en ansamling av minnen, som jag kopplat vissa upplevelser gentemot, och sedan definierat mig själv i förhållande till

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att så länge jag håller kvar vid en idé av mig själv som jag byggt upp, och baserar i förhållande till andra människors respons, att jag då kommer att skapa rädsla, ångest, och fruktan inom mig själv, eftersom jag fruktar vad andra tycker, känner och upplever om mig, och att människors upplevelse av mig inte ska vara i samklang med min idé av mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, och rädsla inför att jag inte ska förstå, och leva korrekt utifrån de osagda och sociala normer som finns mellan människor – i rädslan för att bryta någon osagd social norm och därefter bli fördömd eller att någon blir arg och frustrerad på mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädsla inför att jag ska göra någonting fel när jag är med människor, inför att jag ska säga någonting fel, eller röra mig på ett felaktigt sätt – i rädslan och ångesten att människor ska bli arga på mig, ogilla mig, och känna, tycka att jag inte är en trevlig människa att vara runtomkring

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara försiktig, och spela en roll av att vara osäker, och blyg nära människor, i rädslan, ångesten, och fruktan att om jag uttrycker mig själv fritt, och utan att hålla tillbaka mig själv, att jag då kommer att förlora mig själv, och inte veta hur jag ska vara, eller hur jag ska agera runt människor, för att de inte ska bli arga

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att störa människors privata sfär, att vara rädd för att komma alldeles för nära inpå människor, och att de därför ska bli arga och frustrera och känna/uppleva det som att jag inte är trevlig, och tacksam att vara med

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag är en bättre människa, och att jag är mer omtyckt, och älskad om andra människor är positiva när de möter mig, istället för att se, inse och förstå att jag är inte mer omtyckt, och älskad, utan jag upplever bara inom mig själv en större mängd av positiva upplevelser och reaktioner, och därför inser, ser och förstår jag att jag i grund och botten blivit beroende av positiva upplevelser, och att det är därför jag fruktar att inte vara andra till lags, och konstant vara trevlig, och angenämt sällskap – eftersom jag fruktar, och känner ångest, att människor inte ska definiera, och se mig som trevlig

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av andra människors reaktioner för att definiera, och relatera, och skapa mig själv i min verklighet – och tänka, tycka och uppleva att jag måste ha dessa reaktioner av människor mot mig, för att jag ska veta vem jag är, och veta hur jag ska leva, och veta hur jag ska agera – i tron att det ända sättet för mig att kunna röra mig själv på, och leva på – är att jag ser vad andra gillar och ogillar och tar ett beslut därifrån hur jag ska vara

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva i tillit till mig själv här i varje andetag, och se inse och förstå att det finns inget korrekt, eller inkorrekt sätt att vara på, utan att dessa är idéer som skapats av samhället, och som skapats av att tänka – och därför stoppar jag mig själv från att tänka och jag för mig själv tillbaka hit till andetaget, och till min fysiska kropp

Jag åtar mig själv att sluta oroa mig själv för vilken respons jag får, för hur andra ser mig, och istället lyssnar jag på mig själv, känner min kropp – och uttrycker mig själv/lever mig själv såsom självtillit i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att inte längre oroa mig, skapa mig själv utifrån en idé av att jag måste bli uppfattad som trevlig/snäll – och istället tillåter och accepterar jag mig själv att upptäcka mig själv såsom vem jag verkligen är inom och som mig själv – och hur mitt uttryck faktiskt är – när det är riktigt och inte någon karaktär

Jag åtar mig själv att leva modet att vara självuppriktig i varje ögonblick – och inte separera mig själv in i tankar, och energier – utan istället vara riktig, substantiell – och verkligen leva här i enhet och jämlikhet med min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att inte längre fördöma mig själv, eller oroa mig själv att jag gjort/är fel när någon människa i min värld/verklighet inte tycker om mig – eller tycker jag är trevlig att vara runtomkring