Tag Archives: hur

Dag 149: Bara Gör Det Och Skit i Alla Känslor

Självskriverier

Så idag har jag haft en upplevelse av nervositet och ångest som kommit upp i förhållande till en uppgift jag håller på att göra i skolan; jag håller på att förbereda en redovisning.

Tanken som kom upp inom mig som i sin tur aktiverade upplevelsen av nervositet, och ångest, var att jag inte skulle få bra betyg på min redovisning, och att jag skulle misslyckas.

Nedan kommer jag att göra självförlåtelse på denna punkten, samt skriva självåtaganden vilka jag senare praktiskt kommer applicera i mitt liv för att stoppa denna upplevelsen av och som mig själv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli orolig, rädd och nervös att jag har glömt någonting, eller missat någonting, eller gjort någonting fel – och att jag på grund av detta ska få dåliga betyg, och inte klara av mina studier

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att misslyckas med mina studier, och rädd för att jag inte ska kunna få ett betyg som är över medelmåttet, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja ha ett specifikt betyg – och att sätta ett emotionellt värde på att få ett specifikt betyg

Jag förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i tanken om att jag kommer att på dagen för redovisningen, helt glömma bort vad jag ska redovisa om – och få ett dåligt betyg av min lärare; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i enlighet med ett betyg, och att tänka att det är extremt viktigt vilket betyg jag får eftersom det kommer avgöra hela min framtid

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att vem jag är i skolan måste, och kommer att avgöra hela min framtid – och detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge upp mig själv som auktoritet, och självmotivation till skolan – och utbildning – och tänka att jag måste få skolans erkännande, och skolans stöd för att jag ska kunna göra någonting med mig själv i och som detta liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte ha tillgång till pengar i detta liv, och jag förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att studera, och röra mig själv utifrån en rädsla av att inte ha tillgång till pengar i mitt liv; istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att röra mig själv ovillkorligt här och göra mina studier utifrån en utgångspunkt av att etablera mig själv i denna världen så att jag kan stå stabil och gå igenom min process

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, rädsla, och nervositet inför att jag inte kommer att vara tillräckligt effektiv, och tillfredställande för min lärare när jag gör redovisningen, och att min lärare därför kommer se mig såsom att vara en dålig elev och ge mig ett dåligt betyg, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att helt ge mig själv över till betyget såsom en slags gud att avgöra vem jag är, hur jag är, och varför jag är; istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att avgöra vem, hur, och varför jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta skolan avgöra vem jag är, och hur jag upplever mig själv – genom att tänka, och tro att skolan är överlägsen mig, skolan är bättre än mig – skolan är tydligen ”vuxen” och en ”auktoritet” – medans jag inte är någon alls och således fullständigt beroende av att skolan ska erkänna mig och se mig som en godkänd, och tillräcklig individ – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag inte behöver skolans erkännande, stöd, och hjälp – att jag faktiskt kan stå upp inom och som mig själv – och inte vara beroende av någon annans definition, eller åsikt om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv bli manipulerad in i en hypnotisk upplevelse av underlägsenhet, och hjälplöshet i skolan – i tron att jag inte klarar någonting själv utan att skolan säger åt mig att jag har rätt, och att jag gör såsom man ska göra; och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag måste ha en skola som lär mig att leva – jag måste ha en lärare som säger till mig när jag gör rätt, och fel – och jag måste ha någon slags övervakare som hela följer efter mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av en lärare – av en auktoritet – av någon som kan säga till mig när jag gör rätt, och när jag gör fel – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att bli min egen auktoritet och sluta vara beroende av någon annan att säga till mig vem jag är, och hur jag borde uppleva mig själv inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, rädsla och nervositet inför att jag kommer att möta konflikt, och bli konfronterad av en annan – eftersom denna andra inte tycker som jag, och anser att jag har fel – och att jag bör ändra mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna fruktan och ångest inför att jag kommer ge vika, och förändra mig själv – och inte stå upp för mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att placera ett värde i ett jag står upp för mig själv – och kämpar för mina åsikter, och det jag vill – istället för att se, inse och förstå att så fort jag kämpar för att få någonting, eller uppnå någonting som jag tycker är mitt – och att jag i detta inte tar i beaktande min omgivning och andra människor – och verkligheten jag lever i – i sin helhet – så kompromissar jag mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna fruktan, och ångest inför att jag kommer tvingas att uttrycka, och röra mig själv på ett sätt som är ovant för mig – och som jag inte effektivt kan kontrollera – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i ett sådant ovant stadium – där jag lär mig någonting nytt – att göra fel och att misslyckas att göra det jag håller på med

Självåtaganden

När jag märker att jag bli orolig, rädd, och nervös inför att jag har miss någonting, eller gjort någonting fel – och jag därför kommer få uppleva negativa konsekvenser i form av konflikt, eller konfrontation med en annan människa – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns ingenting att frukta med att möta konsekvenser – utan det är bara att gå igenom dem och lära sig av dem; och således åtar jag mig själv att inte frukta att göra misstag, och de konsekvenser dessa misstag kan leda till – utan istället utan fruktan gå igenom mitt liv och lära mig av misstag och konsekvenser

Jag åtar mig själv att inte ha förhoppning om, att inte önska, och att inte värdesätta ett få ett specifikt betyg – utan jag åtar mig själv att istället gå min utbildning – och gå mitt liv – ett andetag i taget – en fot framför den andra – och att således inte hoppas på en framtid, eller definiera mig själv utifrån ett förflutet – utan förbli densamma här oavsett vilket slags stimuli det är jag möter utifrån

När jag märker att jag medverkar i, och tänker tanken att jag kommer glömma vad jag ska redovisa om – på dagen för redovisningen – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att denna rädslan är fullständigt onödig – för även om jag är rädd kommer detta inte förhindra den händelsen att jag glömmer bort vad jag ska redovisa om – eftersom rädsla inte är ett praktiskt hjälpmedel utan bara en upplevelse; således åtar jag mig själv att stoppa min rädsla, och istället genom praktiska och fysiska lösningar se till att jag inte glömmer vad det är jag ska redovisa om

När jag märker att jag tänker att vem jag är i skolan kommer avgöra hela min framtid, och vem jag är inom och som mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är inte skolan som avgör vem jag är – utan jag själv – och jag tar det beslutet i och som varje andetag – genom att jag bestämmer hur, vad, och varför jag ska leva; således åtar jag mig själv att ta tillbaka min auktoritet och se att det är JAG som bestämmer över mig, och inte min skola – och att leva denna insikt praktiskt genom att ta och leva beslut som är bäst för mig och min omgivning

När jag märker att jag studerar, och rör mig själv i förhållande till mina studier/pengar – utifrån en utgångspunkt av rädsla, ångest, och stress – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att stress, ångest, och rädsla skapar inte pengar – det gör mig inte rikare, och det skapar inte fler möjligheter i förhållande till att dirigera, och röra mig själv i min värld; således åtar jag mig själv att sluta stå i och som rädsla i förhållande till mina studier, och pengar – och istället agera fysiskt – hantera problem med en praktiskt lösning – och inte hetsa upp mig själv över det faktum att jag inte kan ha fullständig kontroll över vad som kommer hända med mitt liv, och hur det kommer att spela ut sig självt

När jag märker att jag känner ångest, och nervositet inför att jag inte kommer vara tillräckligt effektiv, och tillfredställande för människor i min värld – för min lärare – och att jag därmed kommer bli ogillad/få ett dåligt betyg – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att rent praktiskt och fysiskt har det liten betydelse vad andra tycker om mig – och vad jag får för betyg – och det som är av vikt är istället att jag står självständig inom mig själv och att jag hela tiden skapar en lösning för mig själv när jag märker att jag befinner mig en situation som inte gynnar mig; således åtar jag mig själv att stå självständig i det att jag alltid hjälper mig själv ur situationer som inte gynnar mig och skapar en upplevelse, och en applikation av mig själv som inte är beroende av andra

När jag märker att jag låter skolan, eller andra människor avgöra vem jag är, och hur jag upplever mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag inser, ser och förstår att skolan/andra människor inte är mig överlägsna – och idén om att det finns en auktoritet utanför mig som kontrollerar mig – är just det – en idé – och inte en fysiskt praktisk verklighet – eftersom det står väldigt klart att det är JAG som styr, och kontrollerar mig själv – om än väldigt bristfälligt i detta läget; således åtar jag mig själv att sluta använda andra som ursäkter för att jag inte står upp inom mig själv och skapar mig själv såsom jag vet är bäst för mig att leva och uttrycka mig själv

Jag åtar mig själv att sluta existera i och som en självskapad underlägsenhet, och hypnotisk hjälplöshet – i och som tron att skolan, och världssystemet är mig överlägset, och att det finns ingenting jag kan göra – eller klara av på egen hand; och således åtar jag mig själv att skapa mig själv såsom auktoritet – såsom självstyre – och att se, inse och förstå att jag är kapabel att ta beslut – och leva korrektioner utan att skolan, eller världssystemet håller med mig

Jag åtar mig själv att inte längre vara beroende av att ha någon annan säga till mig att jag har rätt i det jag gör – och när jag märker att jag befinner mig i en sådan upplevelse; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag är rent fysiskt – och praktiskt inte beroende av en lärare, eller auktoritet för att röra mig själv – ta beslut – och att se, samt förstå min verklighet – således inser jag att mitt leverne av mig själv såsom att jag är beroende av lärare och auktoriteter är en lögn och inte en riktig, fysisk, och faktiskt upplevelse; således åtar jag mig själv att leva självauktoritet – att leva självstyre – och att se att detta är någonting som jag rent praktiskt – och fysiskt är kapabel till att göra

Jag åtar mig själv att sluta frukta konflikter, och konfrontationer – och jag åtar mig själv att istället utnyttja dylika situationer att öva mig själv på att stå stabil inom och som mig själv – och hantera ögonblicket i och som sunt förnuft

Jag åtar mig själv att inte sätta ett värde på mina åsikter – och inte kämpa för mina åsikter – utan istället sätta värde på sunt förnuft – och vad som är bäst för alla – och att kämpa för, och leva detta i och som varje ögonblick – och när jag märker att jag inte lever detta; att då stoppa mig själv, ta ett andetag, och föra mig själv tillbaka hit – och att sedan skriva om punkten, att göra den behövliga självförlåtelsen, och att stadga åtaganden för mig själv – så att jag sedan kan ändra mig själv, och skapa mig själv på nytt såsom vad som är bäst för alla

När jag märker att jag känner fruktan och ångest inför att göra, eller pröva på någonting nytt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att denna fruktan inför att göra någonting som jag inte tidigare prövat på är fullständigt onödig, och leder endast till att jag begränsar mig själv och håller mig själv isolerad, och bortgömd för att inte behöva leva i denna verklighet; således åtar jag mig själv att transcendera

 

Advertisements

Dag 109: Jag Är En Tvivelaktig Figur

Självskriverier

Idag har min primära upplevelse av mig själv varit depression och ilska – och om jag ska lokalisera den exakta punkten till varför dessa upplevelser existerar inom och som mig så är det i fråga om depressionen att: jag känner att mitt liv borde erbjudare mer variation – det borde vara roligare och mer fartfyllt – och i fråga om min ilska: att jag tvivlar på mig själv i förhållande till hur jag ska dirigera mig själv i min värld i förhållande till att träna, samt även att jag tillåtit och accepterat mig själv att till en viss grad låta mig själv bli besatt av idén av att träna – istället för att träna här såsom min kropp – en och jämlik

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lita på mig själv i förhållande till hur jag ska träna – och vad jag ska träna – utan istället gå in i mitt sinne och prata till mig själv om vad jag ska träna – och hur jag ska träna – och i detta aldrig tillåta och acceptera mig själv att bestämma mig själv eftersom jag existerar i och som rädslan att jag kommer ta fel beslut och att jag i slutändan kommer att ångra mig själv för att jag känner det som att jag bestämt mig för att göra fel saker

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera, och leva såsom tvivelkaraktären – vilken tillkännages av att jag fruktar att ta ett beslut, och jag fruktar att röra mig själv och agera – när jag märker att det är någonting jag vill göra, och när jag märker att det jag vill göra är någonting som jag faktiskt skulle tycka om – och som skulle stötta mig själv i och som min process – och att jag istället för att agera – tillåter och accepterar mig själv att göra endast ett fantasifoster av min plan – där det jag vill göra endast är en dröm i mitt huvud som jag när jag genom att jag tänker på drömmer – och att jag någon gång ”borde göra det” – istället för att göra det här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli rädd för att ta fel beslut – bli rädd för att ta beslut där jag inte tar alla punkter i beaktande och vid ett senare skede att jag märker att jag kunde tagit ett bättre beslut – istället för jag tillåter och accepterar mig själv att helt enkelt ta ett beslut – och om jag märker att jag inte tagit alla punkter i beaktande när jag väl gått mitt beslut – att jag då ger mig själv möjlighet att korrigera mig själv och lära mig av mina misstag – istället för att jag tillåter accepterar mig själv att stagnera och helt stanna upp min applikation av mig själv i min värld eftersom jag är rädd för att misslyckas

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte agera när jag ser att någonting skulle gynna mig – utan istället internalisera punkten – och börja tänka, och fundera inom och som mig själv huruvida jag faktiskt borde gå vidare med denna punkt – är detta verkligen bäst? Och i detta fundera, och tänka i en evighet istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att agera – att titta på punkten en gång och sedan ta ett beslut – och inte gör det till en vana inom och som mig själv att repetitivt och om och om igen titta på en punkt i mitt huvud och fundera huruvida punkten är bästa att gå igenom eller inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en vana inom och som mig själv av att ifrågasätta allt jag vill göra – eller tycker är kul att göra – och göra detta till en sådan grad att jag tillslut inte gör någonting eftersom jag undrar varför jag gör det – jag undrar om det är bra att gör det – jag undrar om det är rätt att jag gör det – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att gå här i varje ögonblick och faktiskt agera – att ifrågasätta en punkt en gång – och sedan ta ett beslut i ögonblicket här och inte skjuta upp mitt beslut genom att säga att ”jag måste tänka på det”

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att min upplevelse av mig själv såsom depression faktiskt är kopplad till det faktum att jag inte tillåter och accepterar mig själv att agera – leva och ta beslut när jag ser att det är någonting jag vill göra – eftersom jag konsekvensen av att jag inte tillåter och accepterar mig själv att ta beslut i ögonblicket när jag ser att det är någonting jag vill göra – är att mitt liv kommer stagnera och stå stilla – och att ingenting kommer att hända – eftersom jag inte vågar göra någonting nytt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta med att göra saker och ting som jag tycker om – och vet kommer att assistera och stödja mig i min process – genom att tillåta och acceptera mig själv att tänka på huruvida det är rätt – huruvida det är bra – huruvida jag borde, eller inte borde göra vad jag vill göra – och således separera mig själv in i en karaktär av tvivel – uppbyggd av en vriden idé av moral – som består av idén att jag alltid har fel, och att jag måste vaka över mina impulser – för tydligen är allting som jag upplever, och vill göra av djävulen självt och måste förtryckas

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in en dvala där jag väntar med att göra saker och ting som jag vill göra – i fruktan att det jag vill göra kommer leda till konsekvenser, och att jag kommer utifrån mitt beslut att uppleva mig själv i en sämre position i min värld – och inom mig själv – och att jag längre fram i tiden kommer titta tillbaka på mig själv och mitt beslut och tänka – ”nej, det där skulle jag aldrig gjort – tusan också att jag gjorde det där” – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att sluta att oroa mig själv för hur jag möjligen kommer uppleva mig själv i framtiden och istället lever HÄR

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid minnen där jag känt det som att jag gjort fel beslut – och således satt mig själv i knipa – och skapa en idé av mig själv utifrån dessa minnen av att jag inte kan ta beslut – och att jag inte vet hur jag ska leva – eftersom allt jag gör i slutändan bara rinner ut i sanden och blir fel – istället för att se, inse och förstå att om jag tillåter och accepterar mig själv att hålla kvar vid en sådan idé så blir den självklara konsekvensen att jag stagnerar och blir en stillasittande grönsak som inte vågar göra någonting överhuvudtaget – för tänk om det blir fel

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att istället för att ta ett beslut direkt – göra en handlingsplan – och hålla mig själv till handlingsplanen – att istället börja fundera på om det är rätt, eller fel – har jag gjort en korrekt handlingsplan? Har jag gjort en felaktig handlingsplan? Har jag glömt någonting? Kommer jag att ångra mig? Och istället för att fråga mig själv alla dessa onödiga frågor – sluta att tänka – och således sluta att existera inom och som problem

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att mala planer och idéer och eventuella beslut i mitt huvud – istället för att jag skriver ner dem – kartlägger dem – och sedan tar ett beslut och gör det – och därefter sluta tänka på det – och inte fundera på huruvida jag gjort rätt, eller fel beslut – utan helt enkelt gå mitt beslut här en och jämlik

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att sluta att vara rädd för att ta fel beslut – att sluta att fundera på om jag tagit rätt, eller fel beslut – och att sluta att titta tillbaka på mitt förflutna för att ångra mig själv för dåliga beslut – och istället åtar jag mig själv att leva fysiskt HÄR – praktiskt HÄR – och att ta beslut i ögonblicket – ta beslut när jag ser att någonting skulle vara bra för mig och inte oroa mig för om beslutet är rätt eller fel – för jag ser att ett sådant beteende inte leder någon vart överhuvudtaget – och sålunda – när jag ser att jag oroar mig själv för att ta ett felaktigt beslut – stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och tar mig själv tillbaka hit – och tar ett beslut

Jag åtar mig själv att inte längre skapa fantasifoster i mitt huvudet utan att istället leva praktiskt och fysiskt HÄR – att ta beslut praktiskt och fysiskt HÄR – och att inte skapa planer, och fundera på hur jag borde leva – på hur jag inte borde leva – på vad jag borde göra – på vad jag inte borde göra – utan istället leva och uttrycka mig själv praktiskt och fysiskt här som min kropp – och när jag ser att det är någonting jag vill göra som jag ser kommer stötta mig – att jag då gör det och inte håller mig själv tillbaka i fruktan och ångest inför att ta fel beslut

Jag åtar mig själv att sluta leta i mig själv – och i mitt förflutna efter dåliga beslut som jag kunde gjort bättre – och att därigenom sluta misstänka, och vara rädd för att framtida beslut jag kommer ta – kanske också kommer vara dåliga – och kanske också kommer att leda mig ner i en upplevelse där jag kompromissar mig själv; istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att släppa det förflutna – att släppa mina misslyckade beslut – och lita på mig själv att jag kan ta effektiva beslut här

Jag åtar mig själv att sluta internalisera punkter innan jag tar dem till handling – utan istället agera HÄR – och ta dem i fysisk och praktisk applikation här – och göra dem verkliga – och således inte tillåta och acceptera mig själv att på något sätt leva och skapa en alternativ verklighet uppe i mitt huvud

Jag åtar mig själv att sluta ifrågasätta och analysera allt jag vill göra – allt jag tycker är kul att göra – och sluta konstant fråga mig själv om det är bra – om det är dåligt – om det är positivt – om det är negativt – och istället tillåta och acceptera mig själv att lita på mig själv här

Jag åtar mig själv att sluta leva i och som fruktan och misstänksamhet – såsom en konstant rädsla för att någonting ska gå fel – för att någonting oväntat ska dyka upp och att jag inom detta kommer att inse att jag gjort fel och att jag inte tagit i beaktande de punkter jag borde beaktat – och istället åtar jag mig själv att lita på mig själv

Jag åtar mig själv att inte stagnera i min applikation av och som mig själv – och i detta ser och förstår jag att stagnation alltid är baserat på rädsla och ångest – såsom rädslan för att göra fel – och i detta tillåter och accepterar jag mig själv att släppa hela konceptet om rätt och fel eftersom jag ser hur oerhört begränsat – och dumt det är att hålla kvar vid en sådan idé och ett sådant koncept som faktiskt inte hjälper mig överhuvudtaget

Jag åtar mig själv att sluta vaka över mig själv i en slags förvriden moral – där jag existerar som en polis i mitt eget medvetande och konstant ifrågasätter allt jag säger och gör huruvida det är rätt eller fel – och istället åtar jag mig själv att lita på mig själv och att leva HÄR såsom min mänskliga fysiska kropp – och uttrycka mig själv HÄR såsom min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att anledningen till att jag inte vågar ta beslut – och att jag inte vågar leva HÄR – DIREKT – utan att planera och tänka – är för att jag fördömer mig själv, och ser mig själv som i grund och botten ond – och därigenom förtrycker mig själv för att hålla den ondskan tillbaka – således åtar jag mig själv att istället leva HÄR – att tillåta och acceptera mig själv att uttrycka mig själv, och att lyssna på mig själv i fråga om vad det är jag skulle vilja göra – vad det är jag skulle vilja prova på – och således tysta den där konstant analyserande och övervakande rösten jag skapat inom och som mig själv

Jag åtar mig själv att sluta hålla kvar vid förflutna minnen av beslut jag taget – och istället leva och uttrycka mig själv HÄR – och ta beslut i och som ögonblicket i tillit till mig själv – och således sluta att tvivla på mig själv – sluta att tro att jag på något sätt är felande och att jag därmed är förhäxad att alltid göra saker och ting som går åt skogen

Jag åtar mig själv att sluta tänka – och istället leva HÄR

Jag åtar mig själv att ta beslut – och att leva dessa besluten HÄR – och sluta mala planer, fantasier och drömmar i mitt huvud – antingen gör jag det – eller gör jag det inte – men jag slutar i vart fall att tänka på det och lever istället HÄR såsom min kropp – en och jämlik

Dag 98: Vem Är Jag?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att – när jag har upplevelser inom mig själv – att per automatik relatera dessa upplevelser till människor i min värld, och till omgivningen i vilken jag befinner mig – och tro att ”felet måste vara där ute!” – ”detta är inte jag!” – istället för att se, inse och förstå att om jag har en upplevelse inom mig själv är det jag – upplevelsen ÄR JAG – och därför handlar det inte om hur min omgivning är mot mig, eller vilka människor jag är med – utan allt handlar om mitt förhållande med mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förvänta mig själv, och vilja att andra människor ska vara lugna – stabila – och i alla lägen vänliga mot mig – och så fort människor inte står upp till denna förväntningen inom mig själv – att gå in i en upplevelse av och som sorg – underlägsenhet – och självömkande – där jag känner mig själv som om ”hela världen är emot mig” – och ”det finns ingenting jag kan göra” – ”allting är förlorat” – istället för att jag står upp här såsom mitt andetag och ser att – jag skapar denna upplevelsen inom och som mig själv – en upplevelse som är helt och totalt onödig – eftersom jag istället helt enkelt kunnat vara här som min fysiska kropp – och inte skapa förväntningar, och upplevelser utan gå praktiskt sunt förnuft i varje ögonblick – och fokusera på praktiska lösningar istället för upplevelser, och energier

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå och interagera i min verklighet från en utgångspunkt av mitt sinne – såsom upplevelser av energier, känslor, och emotionella stormar – och sedan undra varför saker och ting i min verklighet inte går som jag vill – istället för att se, inse och förstå att det är helt självklart att INGENTING kommer fungera när jag faktiskt inte ens är närvarande här i min fysiska verklighet – och dirigerar punkterna som kommer upp – eftersom jag befinner mig i upplevelser, och antaganden såsom emotionella, och känslomässiga stormar – och att jag därför inte ser vad som pågår framför min näsa såsom vad som händer i min verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att min verklighet är en reflektion av och som mig själv – och kommer reflektera min applikation av mig själv tillbaka till mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ifrågasätta min utgångspunkt, och mitt självuttryck när jag möter kraftfullt motstånd i min verklighet – och istället gå här – en och jämlik med min verklighet och inte separera mig själv in en upplevelse av ”mig själv” – utan istället dirigera, och interagera HÄR – en och jämlik – och således ta andra människors ord, och upplevelser i beaktande när jag rör mig själv och tar beslut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att helt bortse från vad som är här framför mina fysiska ögon – eftersom jag existerar i och som en förväntning – och ett hopp – en önskan om hur min verklighet ska vara – och att jag därför aldrig faktiskt har interagerat, och kommunicerat med människor i min verklighet – någonsin – eftersom jag aldrig tillåtit och accepterat mig själv att verkligen se, och lära känna vad som är här – eftersom jag hela tiden existerat i upplevelser, och idéer av vad som är här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha en tendens av att vilja att saker och ting ska vara annorlunda än vad det är – t ex med mig själv; när jag arbetar med mig själv, och går min process – kan jag mycket ofta sätta orimliga krav på mig själv – pressa mig själv att gå igenom en punkt som jag ännu inte är stabil nog att ta mig själv igenom – och istället för att se att – ”jo, jag borde nog förbereda mig själv lite bättre” – att istället bara fortsätta att huffa, och skuffa – istället för att se att jag gör mer skada än nytta; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara flexibel – och mottaglig för vad som är här – och alltså inte försöka forcera saker och ting – utan gå en och jämlik här – och driva på men i åtanke på att jag inte kan gå så snabbt fram, och att jag måste – när jag kommer fram till en vägg – istället för att upprepade gånger springa rakt in i den – istället gräva mig under den, eller gå och hämta dynamit – för att sedan komma tillbaka och spränga bort skiten

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lyssna på vad som är här – och vara uppmärksam på hur mina beslut och handlingar påverkar mig, och andra i min verklighet – och utifrån detta ta beslut, och leva på ett sådant sätt som stöttar processen av att föda liv från den fysiska – men som samtidigt inte är alltför stenhård – och tuff – så att jag stöter iväg både mig själv och andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en karaktär av att ”vilja ha förändring nu!” – ”vilja att saker och ting ska hända nu!” – ”vilja att min vilja ska bli verklighet – nu!” – och i detta inte ta i beaktande andra människor – mig själv – hur min verklighet ser ut – och andra relevanta punkter – utan istället bli helt fast i en sorts tunnelseende – där jag måste få förverkliga och skapa denna punkt som jag bestämt mig för i mitt huvud – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att gå EN och JÄMLIK med min verklighet och med mig själv – och lära mig att lyssna på och se mig själv – och andra människor i min verklighet – och utifrån ett sådant perspektiv – ta och leva beslut som gynnar en ödmjuk, och försiktig – men samtidigt bestämd – födelse av liv från det fysiska

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte tillåta och acceptera mig själv att se när någonting inte fungerar – och i det ögonblick då jag ser att någonting inte fungerar – att genast agera och sluta upp med vad det är jag gör som inte fungerar – och ändra min applikation/riktning av mig själv till att finna en lösning – och en applikation/rörelse av och som mig själv som faktiskt fungerar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla tillbaka mig själv, och fastna i och som en karaktär av att var envis – vilket är att inte se verkligheten som är framför mina ögon – men istället hålla fast vid en idé och ett antagande om vad min verklighet är, och hur men verklighet borde vara – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att gå i och arbeta med vad som är här – såsom den verkliga verkligheten – som vad som faktiskt är HÄR just i detta ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur jag skapar situationer – och ögonblick i min värld och verklighet som jag finner ”inte vara stödjande” – och genom att se hur jag skapar dessa situationer – att ändra min applikation av och som mig själv – och röra mig själv såsom en lösning – så att jag skapar situationer – och ögonblick som är stöttande för alla parter inblandade

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att felet med denna verklighet är JAG – felet med vad jag upplever inom mig – är JAG – det finns ingen annan att hålla ansvarig för vad jag är och upplever inom mig själv än – JAG – således; när jag upplever att någon annan gör någonting mot mig – stoppar jag mig själv genast – jag tar ett djupt andetag, och jag för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att leva självansvar – och ta fullt ansvar för både min upplevelse av mig själv, och de situationer i vilka jag placerar mig själv tillsammans med andra människor

Jag åtar mig själv att sluta att ha förväntningar om min verklighet, och sluta att skapa onödiga emotionella, och känslomässiga upplevelser i förhållande till min värld/verklighet – och när jag ser att jag skapar, och medverkar i dylikt inom mig själv – stoppar jag mig själv genast – jag tar ett djupt andetag och jag för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att leva, och agera PRAKTISKT – FYSISKT – HÄR – och sluta göra mitt liv komplicerat genom att leva, och existera utifrån energiupplevelser

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att – när saker och ting inte går som jag vill är detta allt som oftast ett tecken på att jag är besatt av en sorts känslomässig, och emotionell upplevelse – och att jag vägrar att se vad som är här – och hur jag kan mest effektivt hantera, och dirigera vad som är här – således åtar jag mig själv att SE vad som är här – och när jag märker att jag vägrar att se vad som är här – att jag stoppar mig själv, tar ett djupt andetag – och för mig själv tillbaka hit – och tillåter och accepterar mig själv att SE vad som är här

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att min verklighet är en reflektion av och som mig själv – och kommer reflektera mig själv tillbaka till mig själv såsom jag existerar inom och som mig själv; således åtar jag mig själv att sluta anklaga min verklighet för att vara ”fel” – ”dålig” – ”dum” – och istället se att vad som pågår, och händer i min verklighet alltid är specifikt – och alltid visar mig tillbaka till mig själv – vem jag är; således – när jag upplever en situation som jag tycker ”går fel” – åtar jag mig själv att stanna upp – ta ett djupt andetag och för mig själv tillbaka hit – och reflektera tillbaka till mig själv hur jag skapar denna situationen genom vem jag tillåter och accepterar mig själv att vara inom och som mig själv

Jag åtar mig själv att SE vad som är här – HÖRA vad som är här – och VARA HÄR med vad som är här – och inte längre existera i en separat idé och upplevelse av mig själv såsom att ha förväntningar – idéer och uppfattningar om vad som är här; således – när jag märker att jag ser min verklighet genom mitt sinne – stoppar jag mig själv – jag tar ett djupt andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att se min verklighet HÄR – EN och JÄMLIK

Jag åtar mig själv att sluta försöka forcera saker och ting – och sluta driva, och föra framåt – när jag märker att det helt klart inte fungerar – och istället för att hålla kvar vid en metod som inte fungerar – att istället ändra utgångspunkt och försöka med ett nytt sätt att hantera på och se situationen – vilket är sättet av att skapa en situation som gynnar alla inblandade jämlikt

Jag åtar mig själv att sluta vara stenhård mot mig själv – och istället gå min process mjukt, och stilla – men samtidigt bestämt – och således åtar jag mig själv att inte försöka springa in i en vägg upprepade gånger – utan istället ta dynamit och spränga bort skiten

Jag åtar mig själv att – när jag ser att jag går in i tunnelseende – och endast ser en utväg, ett perspektiv – och endast vill en sak – att stoppa mig själv, ta ett djupt andetag och för mig själv tillbaka hit – och slappna av, ta det lugnt – och släppa punkten som jag så gärna vill ha – och därmed rasera tunneln och låta mig själv se att det finns ett stort och öppen landskap med böljande gräs som omger mig – och att jag kan gå i den riktning som passar mig, samt alla andra bäst

Jag åtar mig själv – att när jag märker att jag lever en viss punkt på ett sätt som inte fungerar – och inte ger några resultat – att genast stoppa mig själv, ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka hit – och gå HÄR – och ändra min riktning av mig själv till att agera, och leva EN och JÄMLIK med vad som är HÄR – och inte försöka dirigera vad som är här – i separation från vad som är här

Jag åtar mig själv att – när jag märker att jag är envis, och håller fast vid en punkt som inte fungerar – att stoppa mig själv – ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka hit – och leva/uttrycka mig själv på ett sätt som fungerar, och är effektivt istället – och som har till konsekvens att alla gynnas

Jag åtar mig själv att reflektera över hur min applikation av och som mig själv i ögonblick leder till att jag skapar situationer, och ögonblick som inte gynnar skapandet av liv från det fysiska

Dag 80: Hemliga Budskap

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag pratar och kommunicerar med människor, att hela tiden vara vaksam och spänd inom mig själv, i rädslan att någon människa kanske i hemlighet kritiserar mig, eller förlöjligar mig; och därför när människor pratar med mig – existera i och som en analyskaraktär – där jag analyserar andra människors ord för att se om dessa orden kanske innehåller någonting som är riktat mot mig som personlig kritik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att bli nedvärderad av andra, och för att andra ska tycka att jag är löjlig, och uttrycka detta genom att säga det indirekt till mig – och att jag därmed inte förstår att jag håller på att bli kritiserad, och förlöjligad av en annan; istället för att se/inse/förstå att jag inte kan bli kritiserad, och förlöjligad av en annan – och att den upplevelsen jag har inom mig själv inte har någonting med den andra människans ord eller uttryck att göra – utan är min egen skapelse av fruktan, och ångest – som jag gett uppmärksamhet och tillåtit och accepterat att kontrollera och styra mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i rädsla, och ångest för att jag gör bort mig själv – eller blir bortgjord av andra – utan att själv veta om det; istället för att se/inse/förstå – att jag inte kan göra bort mig själv eftersom att jag hela tiden är här – och alltså inte borta – utan här; och att jag kan inte bli bortgjord av andra heller eftersom jag hela tiden är här – jag andas och min kropp är här – och är alltså inte bortgjord

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en förhöjd vaksamhet – där jag konstant är medveten om vad som pågår runtomkring mig från en utgångspunkt av fruktan, och ångest att jag ska bli mobbad, retad, eller förlöjligad; istället för att se/inse/förstå att det jag fruktar är egentligen min egen inre skapelse av att känna mig själv värdelös, och underlägsen andra människor – en upplevelse som sätts igång av vissa händelser i min värld, men som jag är fullt ansvarig över – och har skapat på alla sätt och vis; därför slutar jag att fokusera på vad och hur min externa verklighet beter sig och ser istället inom mig själv – inser/ser/förstår att allt jag upplever inom mig själv, är jag själv och ingenting annat

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara väldigt mån om att göra ett gott intryck på andra, och i andras ögon vara respekterad – i rädslan för att andra ska ogilla mig, och kritisera mig – i tron att om detta händer är jag värdelös, och usel; istället för att se/inse/förstå att jag själv skapat upplevelsen av mig själv såsom att vara värdelös/usel och att det alltså inte har någonting med andra människor att göra vad jag upplever inom mig själv; därför slutar jag att existera, och leva som denna förhöjda vaksamhet, såsom en konstant nervositet för att någon ska vara ”elak” mot mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta och känna ångest för att andra människor ska vara ”elaka ” mot mig – i tron att någon faktiskt kan vara ”elak” mot mig; istället för att se/inse/förstå att den upplevelsen jag har inom mig själv när jag tar för givet att någon är elak mot mig, är faktiskt min egen skapelse – det är jag själv jag upplever – och därför har det ingenting att göra med vad andra gör eller inte gör – utan det har allt att göra med vem och hur jag tillåter och accepterar mig själv att vara/leva inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att andra människor ska hitta någonting i mig, och i hur jag uttrycker mig själv som de tycker är dåligt, och orsak för kritik – och därför existera/leva som en överdriven försiktighet i varje ögonblick – där jag går på glas runt andra människor – tassar omkring för att inte bli sedd, eller hörd; istället för att se/inse/förstå att jag fruktar inte andra människor, utan jag fruktar den upplevelsen jag skapat inom mig själv av att känna mig värdelös/usel när jag antar att andra människor kritiserar mig, eller ser någonting dåligt i mig; därför slutar jag att frukta dessa upplevelser, och jag förlåter och släpper istället dessa upplevelserna inom mig – och håller inte längre kvar vid dem

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att mitt värde av mig själv kommer från att andra människor inte har någonting emot mig, i tron att andra människors upplevelse av mig är viktigare än hur jag upplever mig själv – istället för att se/inse/förstå – att jag är kapabel av att leva ovillkorligt och här med mig själv i varje ögonblick – där jag själv är det enda värde jag behöver, och jag därför inte söker någon utanför mig att ge mig komplimanger, och positiva ord

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa mig själv såsom rädslan, och ångesten för att inte vara omtyckt, och populär – och på så vis begränsa mig själv i mitt uttryck runt andra människor – eftersom jag är konstant vaksam på hur jag rör, och uttrycker mig själv – i rädslan att någonting jag gör ska få en annan människa att inte se mig som positiv, eller trevlig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att allt är förlorat, och att jag är förlorad, och att jag är värdelös, och usel om en annan människa inte upplever sig själv positiv nära mig; istället för att se/inse/förstå att dessa upplevelser inte är riktiga – utan bara så riktiga som jag skapar dem till att vara – därför stoppar jag mig själv från att följa efter, och skapa mig själv utifrån dessa upplevelser, och jag för mig själv istället tillbaka hit till andetaget – och lever fysiskt här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mitt uttryck av mig själv i ögonblicket genom att vara oroad för vad andra känner, tycker, och tänker i förhållande till mig – och tro att mitt värde baseras på att andra människor mår bra nära mig, och inte har några negativa/fördömande tankar inom sig själv; istället för att se/inse/förstå att jag är fullt kapabel till att leva och uttrycka mig själv ovillkorligt – och alltså sluta begränsa hur jag uttrycker och rör mig själv i rädslan för vad andra tycker/tänker/känner om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att mig själv för seriöst, och vara alltför mån om hur andra människor ser mig – i tron att min stabilitet kommer från att andra människor tycker om mig – och i fruktan/ångesten för vem jag skulle vara om jag inte längre använde mig av andra människors upplevelser – eller vad jag tror andra människor upplever i förhållande till mig – för att skapa mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna rädsla och ångest för att gå bortom mitt nuvarande sätt att skapa mig själv – där jag skapar mig själv utifrån hur jag uppfattar och tror att andra människor känner om mig; och där jag hela tiden är väldigt mån om att inte ”gå över gränsen” – eller göra någonting som andra människor skulle kunna se och uppleva som anstötligt, eller förargande; istället för att tillåta och acceptera mig själv att se/inse/förstå att jag är fortfarande här när jag släpper denna rädslan, och att jag är fullt kapabel att leva och uttrycka mig själv utan att använda mig av fruktan och ångest

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att allt kommer bli bättre om jag bara gör mig själv osynlig, och så lite kontroversiell som möjligt – genom att när jag träffar och är med andra människor – försöka läsa av andra människor för att se hur jag kan förhålla mig själv till dem, och uttrycka mig själv med dem på ett sätt som kommer skapa så lite konflikter, och reaktioner som möjligt – i rädslan och ångesten för att bli illa omtyckt, och för att hamna i en konflikt med andra människor; istället för att tillåta och acceptera mig själv att uttrycka mig själv med andra i min värd här – en och jämlik – och utan att existera i en hemlig verklighet inom mig själv av fruktan – utan istället möta människor här fysiskt i öppenhet, och intimitet – och sluta gömma mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spänna mig själv, och hålla mig själv tillbaka i fullständig rädsla och ångest så fort jag tror någon skrattar åt mig, eller tycker jag är löjlig, eller underlägsen; istället för att tillåta och acceptera mig själv att se/inse/förstå – att det inte är så farligt – det är faktiskt inte farligt alls – utan jag är ju fortfarande här – jag andas fortfarande – och de upplevelser som kommer upp inom mig försvinner när jag andas och slappnar av – och tillåter och accepterar mig själv att ta det lugnt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta det lugnt, och vara bekväm med mig själv runt andra människor – oavsett vad andra människor säger, eller tycker, eller gör – för jag inser/ser/förstår att om jag tar det lugnt, och tillåter mig själv att vara här – och bekväm med min kropp – så är ögonblicket verkligen trivsamt, och det blir bara jobbigt att vara med andra människor när jag tillåter och accepterar mig själv att bli rädd, och nervös, och existera i och som en tro att det har någon betydelse för vem jag är – hur andra människor ser och uttrycker sig själva mot mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara överkänslig mot kritik, och konstant vara vaksam och nervös på att någon kanske ska kritisera mig, någon kanske ska ha någonting emot vad jag gör, någon kanske kommer tycka att jag kan göra någonting annorlunda – istället för att slappna av och tillåta och acceptera mig själv att se/inse/förstå att kritik inte är farligt, konflikter är inte farliga – jag är fortfarande här och det händer inget livshotande med min kropp överhuvudtaget – allt jag upplever är alltså en illusion; därför slutar jag att vara överkänslig, och konstant nervös – och tillåter och accepterar mig själv att istället slappna av och leva varje ögonblick till fullo – utan rädsla

Jag åtar mig själv att inte längre vara spänd, och hela tiden vaksam inom mig själv när jag är med mig själv – eller när jag kommunicerar med andra människor – vad det än är jag gör; utan istället åtar jag mig själv att vara avslappnad och leva i ögonblicket såsom det utvecklar sig och inte ta kritik personligt

Jag åtar mig själv att inte vara rädd för att bli nedvärderad av andra, eller att andra ska tycka jag är löjlig; eftersom jag inser/ser/förstår att jag faktiskt inte kan bli nedvärderad eller förlöjligad av andra, utan detta händer enbart inom mig – i mitt sinne – och denna upplevelse finns alltså inte i denna fysiska verklighet; därför åtar jag mig själv att mig tillbaka till verkligheten och leva här med vad som är riktigt och sant – vilket är min kropp, och den fysiska verklighet jag interagerar och lever i varje dag

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att jag inte kan bli bortgjord, och att jag inte kan göra bort mig själv – eftersom jag är här som min kropp, och jag omöjligt tappa bort min kropp – det går liksom inte; därför slutar jag att medverka i denna upplevelse och tar mig själv tillbaka hit till min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att sluta existera i en förhöjd vaksamhet inom mig själv, och inse/se/förstå att det jag fruktar att uppleva – såsom att känna mig underlägsen/värdelös/usel är min egen skapelse – och har ingenting att göra med andra människor i min värld – därför slutar jag att försöka skydda mig själv mot negativa upplevelser som tydligen kommer från min värld, eftersom jag förstår att de uppstår inom mig själv och att jag är ansvarig för dessa upplevelser

Jag åtar mig själv att inte längre vara väldigt mån om att göra ett gott intryck på andra utifrån rädslan och ångesten att bli kritiserad, eller illa omtyckt; och jag åtar mig själv att istället uttrycka mig själv utan fruktan, ångest och nervositet – och acceptera mig själv helt och fullt ut i varje ögonblick såsom den mänskliga kropp jag är

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att ingen kan vara elak mot mig – och att det jag upplever inom mig själv när jag anser/tror att någon är elak mot mig – är JAG SJÄLV – det är MIN EGEN skapelse och ingen annans; därför slutar jag att tro att andra är elaka och ovänliga mot mig och för istället tillbaka allt jag upplever/tänker till mig själv – kompromisslöst

Jag åtar mig själv att inte längre gå på glas runt andra människor i rädslan för att någon ska se eller uppleva sig själv negativ runtomkring mig; och jag åtar mig själv att istället leva, och sluta förtrycka och hålla mig själv tillbaka i ångest/rädsla/nervositet – eftersom jag inser/ser/förstår att jag inte kommer vara här på denna jorden för evigt, och att det är ett jävla slöseri med andetag att leva i och som fruktan

Jag åtar mig själv att inte definiera mig själv utifrån hur jag tror att andra upplever sig själv runt mig, och inte längre existera som idén att andra människors upplevelser av mig, är viktigare än min egen upplevelse av mig; jag åtar mig själv att ge fokus och uppmärksamhet på mig själv, och sluta vara överdrivet vaksam i fråga om vad jag tror och antar att andra människor känner/tycker om mig

Jag åtar mig själv att inte begränsa mig själv i begäret, och önskan av att få bli omtyckt och populär – utan istället se/inse/förstå att popularitet faktiskt är en begränsning, eftersom man måste agera och spela en viss karaktär för att vara populär – och i detta förtrycker och kompromissar man sig själv; därför åtar jag mig själv att leva och uttrycka mig själv ovillkorligt, och på alla sätt och vis ta bort fruktan och ångest inom mig själv för att andra ska se/uppleva mig som otrevlig, eller elak

Jag åtar mig själv att se/inse/förstå att allt inte är förlorad, och att jag inte är förlorad – om en annan människor inte upplever mig som positiv; utan jag inser/ser/förstår att faktiskt är ingenting förlorat, och jag är inte förlorad – eftersom jag är fortfarande här, och min verklighet är precis lika stabil och fysisk som den var innan – alltså – ingenting farligt eller dåligt hände; därför slutar jag att existera i och som irrationella rädslor för att jag ska bli skadad av andra människors tankar/upplevelser och ord

Jag åtar mig själv att inte begränsa hur jag uttrycker mig själv i rädslan och oron för att andra ska ogilla mig om jag uttrycker mig själv ovillkorligt, och utan att försöka göra mig själv ”normal” och ”acceptabel” – jag tillåter och accepterar mig själv att verkligen upptäcka mig själv – såsom mitt riktiga jag – såsom vem jag är när jag är avslappnad, lugn och utan några rädslor som rör sig inom mig

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att min stabilitet och trygghet inte kommer från vad andra människor tycker om mig, utan från mig själv – såsom att jag är fysiskt stabil här i detta ögonblick – som mig själv; och i detta inser jag att stabilitet och trygghet inte kan fås genom att manipulera min externa verklighet, eftersom min externa verklighet aldrig kan kontrolleras eller styras – utan bara min inre verklighet kan kontrolleras och styras precis så som jag vill ha den; och därför förstår jag att sann stabilitet och trygghet endast kan komma inifrån

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att jag fortfarande är här när jag släpper taget om rädslan för att uttrycka mig själv utan att analysera människor och försöka se ”vad som är okej”, och ”vad som inte är okej” – och jag bevisar detta för mig själv att när denna rädslan kommer upp – att andas och uppleva min mänskliga fysiska kropp här – och se att jag faktiskt fortfarande är här

Jag åtar mig själv att sluta vara rädd för att vara kontroversiell, och annorlunda – och istället för att förändra mig själv runt andra människor, genom att försöka göra mig själv ”mer normal” – att istället uttrycka mig själv här ovillkorligt, och som mitt autentiska jag – såsom jag verkligen är

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att emotionella upplevelser såsom att känna mig underlägsen, sämre än, förlöjligad, eller bortgjord – inte är farliga – de är endast emotionella upplevelser – som kommer att försvinna om jag står upp och andas effektivt här i varje andetag och ger min fysiska verklighet här – såsom min kropp uppmärksamhet – istället för de emotionella/känslomässiga upplevelser som kommer upp inom mig

Jag åtar mig själv att vara bekväm med mig själv runt andra människor, och att se/inse/förstå att när jag blir rädd – då är det bara att andas, och varva ner – ta de lugnt – och se att det faktiskt inte finns någonting som är farligt med det ögonblick jag upplever – det är bara en idé

Jag åtar mig själv att inte längre vara överkänslig mot kritik, och tro att kritik är någonting farligt, och dåligt som jag måste undvika till varje pris – utan att se att kritik bara är ord, och alltså inte någonting som kan skada mig; istället kan jag faktiskt lyssna på kritiken och se om jag kan lära mig någonting

Dag 68: Rädslan För Att Vara Ett Weirdo-Karaktären

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd, och känna ångest inför att bli betraktad, och sedd av andra människor såsom att vara konstig, ett ”weirdo” – och i detta existera i fruktan att jag ska säga, eller se ut på ett sätt så att andra människor ska känna sig osäkra nära mig, och ta avstånd ifrån mig i tron att jag är någon slags galen yxmördare – istället för att tillåta, och acceptera mig själv att uttrycka mig själv ovillkorligt i varje ögonblick, och inte vara orolig eller rädd för hur detta uttryck av och som mig själv ska uppfattas, eller förstås av andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna/uppleva mig själv emotionellt sårad, och förödmjukad när jag inbillar mig att människor ser på mig som konstig, eller säger till mig att jag är konstig – och i detta känna mig själv som att jag misslyckats, och som att jag nu är värdelös – i tron och tanke att jag måste, och ska hämta allt mitt värde från vad människor i min värld tycker och känner om mig – istället för att jag står upp inom och som mig själv, och lever/uttrycker mig själv såsom egenvärde, och såsom att vara bekväm här med min kropp – en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd och nervös inför att människor ska se mig som ”för konstig” när jag interagerar, och socialiserar med andra människor, och i och som denna rädsla – hålla mig själv tillbaka, och försöka stävja mig själv inom mig själv från att vara alltför närgången, och alltför uttrycksfull – istället för att tillåta, och acceptera mig själv att uttrycka mig själv utan en rädsla för vad andra människor känner och upplever i förhållande till mig, och därmed inte längre stävja mig själv inom och som mig själv – utan istället släppa mig själv fri

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att reagera i en emotion av och som att känna mig sårad, ledsen, avvisad, och ”personligt attackerad” när en människa nämner, eller jag inbillar mig att en människa nämner att jag är socialt missanpassad – och att ”det inte går att lita på mig, eftersom jag är konstig” – och tro i detta ögonblick att det eftersom denna människa sagt någonting sådant till mig, att det därför måste vara något fel på mig, och att jag genast måste ändra på mig själv, och förändra mig själv – istället för lita på mig själv, och se, inse och förstå att jag vet vem jag är – och jag vet att jag inte är konstig, eller socialt missanpassad – utan att jag helt enkelt uttrycker och lever mig själv här såsom liv, en och jämlik med min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att det inte är någonting personligt gentemot mig när människor reagerar och har upplevelser gentemot mig, och gentemot hur jag uttrycker mig själv – utan att det alltid är, och handlar om vilka de är inom och som sig själva – därför tillåter, och accepterar jag mig själv att i varje ögonblick uttrycka mig själv utan någon slags emotionell upplevelse, av att känna att jag blivit personligt påhoppad – och jag tillåter, och accepterar mig själv istället att helt, och tillfullo vara här med och som mig själv, som min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta vad andra säger till mig, såsom hur de upplever, och definierar mig på allvar – och ta det på så stort allvar att jag skapar emotionella upplevelser inom och som mig själv av att känna mig sårad, och attackerad – istället för att tillåta, och acceptera mig själv att se, inse och förstå – att jag behöver inte definiera mig själv i förhållande till en annans ord, jag kan lyssna ovillkorligt här – men jag behöver inte ta det personligt, eller skapa en personlighet i förhållande till orden jag hör

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa, och stävja mig själv i och som mitt självuttryck av mig själv, i rädslan och ångesten för att andra människor ska uppfatta, se och definiera mig på ”fel sätt” – och se mig såsom att vara underlig, och socialt missanpassad – i och med detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig stolt över, och positivt laddad över det faktum att jag anser mig själv vara socialt effektiv, och att ”veta de sociala spelreglerna” – istället för att jag tillåter, och accepterar mig själv att uttrycka mig själv ovillkorligt, och inte skapa en energi, och idé om vem jag är inom och som mig själv, och hur jag borde uttrycka mig själv – utan istället helt enkelt uttrycka mig själv här i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att utifrån ett minne, skapa en idé mig själv att jag inte kan lita på mig själv i sociala tillställningar, och istället tro om mig själv att oavsett vad jag gör, eller hur jag uttrycker mig själv – så kommer det i slutändan att bli fel, och jag kommer att uttrycka mig själv på ett sätt som är dåligt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka/tycka/tro att det finns ett sådant sätt att uttrycka mig själv på som är dåligt, istället för att se/inse/förstå att jag definierat vissa sätt som dåliga att uttrycka mig själv på, beroende på vad slags bemötande jag får – och jag har utifrån en sådan utgångspunkt förtryckt vissa delar av och som mig själv, i förhållande till hur jag tycker om att uttrycka mig själv, och hur jag tycker om spontant, och utan någon fruktan – släppa lös i ögonblick – och helt enkelt frigöra mig själv – uttrycka mig själv som frihet – och därigenom förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se igenom samhällets definitioner, och idéer om vad som är rätt, och vad som är fel – och istället uttrycka mig själv ovillkorligt här i varje ögonblick utan någon rädsla eller ångest

Jag åtar mig själv att inte vara rädd för att bli betraktad, sedd, och definierad av andra människor såsom ett vara ett ”wieirdo” – och inte frukta hur jag ska uttrycka mig själv, vad jag ska säga, hur jag ska röra mig själv, när jag ska röra mig själv – utan helt enkelt tillåta mig själv att leva i detta ögonblicket, och inte hålla kvar vid massa onödiga upplevelser, och känslor om hur och varför jag borde uttrycka mig själv på vissa ”korrekta sätt” runtomkring människor

Jag åtar mig själv att inte känna/uppleva mig själv emotionellt sårad, och förödmjukad när människor ser på mig som konstig, eller säger till mig att jag är konstig – utan istället andas jag, och jag förblir här som min kropp – och inser, ser och förstår att det andra säger till mig, är egentligen någonting som de säger, och uttrycker inom och till sig själva

Jag åtar mig själv att inte vara rädd, och nervös inför att människor ska mig som ”för konstig” – och jag åtar mig själv att inte stävja, och hålla tillbaka mig själv såsom mitt naturliga uttryck av och som mig själv

Jag åtar mig själv att inte reagera, och uppleva mig själv i och som en emotion av att känna mig sårad, ledsen, och avvisad, och ”personligt attackerad” – och jag åtar mig själv att uttrycka mig själv, och gå här i varje ögonblick såsom mitt naturliga uttryck av och som mig själv – och leva mig själv autentiskt, och utan upplevelser – här såsom andetaget – här såsom min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att inte gå in i, och uppleva mig själv pressad att leva och agera på ett tydligen ”normalt” sätt – utan jag inser, ser och förstår – när denna fruktan kommer upp inom mig, att jag inte är tillräckligt ”normal” – att detta är en idé av rätt och fel som jag integrerat genom att observera hur samhället fungerar – därför stoppar jag mig själv – och jag tillåter och accepterar mig själv att leva, och uttrycka mig själv bortom rätt och fel – här

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att det andra upplever om och i förhållande till mig aldrig är personligt – utan alltid är om dessa människors inre verkligheter

Jag åtar mig själv att inte ta vad andra säger, tycker, och känner om mig på stort allvar – i det att jag inte tillåter och accepterar mig själv att ta någonting, eller se någonting såsom personligt – jag inser, ser och förstår att inte ens de tankar som kommer upp inom mig är personliga – utan allt här är bara här – och så länge jag inte ser och definierar mig själv såsom ”någon” med ett visst EGO att skydda – så kan heller ingenting vara personligt, och personligen om mig – eftersom jag är här – såsom andetaget – odefinierbar och tyst inom mig själv

Jag åtar mig själv att inte hålla mig själv tillbaka i rädslan att andra människor ska se mig som underlig, och socialt misanpassad – och när jag upplever en rädsla för att uttrycka mig själv helt, och fullt här – då stoppar jag mig själv – jag tar ett djupt andetag och jag för mig själv tillbaka hit till verkligheten – och till mitt andetag – och jag rör mig själv som min kropp att fortsätta uttrycka mig själv naturligt och autentiskt – som liv – som min kropp – som andetaget – som vem jag är

Jag åtar mig själv att lita på mig själv med människor, och inte frukta att göra fel/misstag – utan istället hantera varje ögonblick såsom det kommer – och inte förtrycka mig själv i tron att ”jag är fel” – jag inser, ser och förstår att jag inte är fel – utan bara TÄNKER att jag är fel – därför slutar jag att tänka och jag för mig själv tillbaka till denna fysiska verklighet här

Jag åtar mig själv att inte definiera, och skapa mig själv utifrån samhällets generellt accepterade definitioner av vad som är rätt och fel – och istället frigör jag mig själv i varje ögonblick från rädsla, ångest, tvivel, och tankar – genom att andas effektivt här – och jag tillåter och accepterar mig själv att upptäcka mig själv här såsom autentiskt och självuppriktigt självuttryck i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att inte definiera, och skapa mig själv utifrån vilket bemötande jag får – utan stå stabil, och samlad här i varje ögonblick – och inte tillåta, och acceptera mig själv att falla ner, och in i någon upplevelse, eller tanke

Dag 66: Du Gjorde Fel!

Fitness-karaktären:

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha ett begär mot att träna och utveckla min kropp från en utgångspunkt av ego, såsom ett begär att få uppmärksamhet, och bli sedd av andra såsom att vara vältränad, snygg och attraktiv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv upphetsad gentemot tanken på att träna, och utveckla min kropp, och känna ett begär mot att få titta mig själv i spegeln och se att jag blir större, och större, och att jag får mer och mer muskler

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera som ”förbättra-mig-själv-karaktären” – såsom att jag alltid vill utmana mig själv, nå nya höjder, klara nya extremer – och aldrig vara nöjd med mig själv här, utan att vara extrem på något sett, utan bara normal

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att önska, och vilja, att när människor tittar på mig – att de ska tycka, och känna inom sig själv att jag är någonting utöver det vanliga – och inom mig själv existera som – jag-vill-bli-känd-karaktären – i tron att jag är bara värd någonting om jag blir känd, och sedd som unik av andra – och tro att om jag inte bli sedd som känd, och unik av andra människor, att mitt liv då är onödigt, och att det inte finns någon mening med att leva längre

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé om att en vältränad kropp är något åtråvärt, och något som visar att man som människa är bättra än andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli upphetsad, och glad när jag tänker på att jag ska träna, eftersom jag då föreställer mig själv inom mig själv att jag har en vältränad, och muskulös kropp, i och med detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera glädje i förhållande till vilken slags kropp jag har, och i förhållande till hur andra människor uppfattar och känner gentemot min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja få uppmärksamhet för hur min kropp ser ut, och vilja att människor ska titta på mig i avund, och inom sig själva tänka/uppleva att de gärna skulle vilja ha en sådan kropp som jag har

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli en ”fitness-freak” – i det att jag bryr mig själv mer om hur min kropp ser ut, än om hur jag upplever mig själv i min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se min kropp som en maskin som inte har något eget liv, och ta beslut att träna, och äta saker och ting utifrån utgångspunkten av att göra ”min maskin” så bra som möjligt – istället för att lyssna på min kropp, och inse att min kropp faktiskt lever – och att om jag tillåter, och accepterar mig själv att lyssna på, och känna min kropp – så kan jag faktiskt veta vad som är bra, och inte bra för min kropp – och vad min kropp gärna vill/vill göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av att bli uppmärksammad, och få uppmärksamhet för hur min kropp ser ut, och är formad, istället för jag istället tillåtit och accepterat mig själv att ge min egen kropp uppmärksamhet, och lyssna på min kropp, och vad min kropp vill och inte vill göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att den formen av en manlig kropp som är definierad som ”snygg” och ”hälsosam” inte för den sakens skull behöver vara en bra och stödjande form för min kropp – därför tillåter, och accepterar jag inte mig själv att träna, och äta, och röra mig själv för att försöka efterlikna en bild – utan jag lyssnar istället på min kropp, och hör efter vad det är min kropp behöver, och vill, och vad min kropp mår bra av, och inte mår bra av

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta min kropp för given, och se min kropp som ”min” som jag kan göra vad jag vill med, utan att inse, se och förstå att min kropp inte är ”min” – utan att min kropp lever, känner, och är här precis som jag – därför tillåter, och accepterar jag mig själv att utveckla en intimitet med min kropp, genom att lyssna på min kropp, och känna efter hur min kropp mår, och vad som är bra för min kropp, och vad som inte är bra för min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli influerad av den träningshysteri som råder i samhället, som har utgångspunkten, och målet av att skapa en kropp som ser ut som de kroppar som finns på tidningar, och i filmer – istället för att se, inse och förstå att dessa kroppsideal är missbrukande, och inte på något sätt tar kroppen i beaktande, såsom kroppen vill uppleva sig själv, och finner vara stödjande – därför förändrar jag träning inom och som mig själv till att bli ett ögonblick där jag är fullt närvarande om min kropp, och där jag stöttar, och assisterar mig själv som min kropp att utveckla mig rent fysiskt, för att bli mer effektiv i min dagliga verksamhet, och leverne

Jag åtar mig själv att inte längre söka efter uppmärksamhet för hur min kropp ser ut, och istället utvecklar jag ett intimt förhållande med min kropp – där jag lär känna mig kropp såsom en varelse som ska respekteras, och som har behov som jag måste ta i beaktande när jag rör mig, och uttrycker mig själv som min kropp

Jag åtar mig själv att inte träna från en utgångspunkt av att ”pumpa min kropp” – utifrån en känsla av att var upphetsad, och glad, genom att tänka att ”jag kommer bli snyggare, och större” – och istället tränar jag här, i full närvaro av min mänskliga fysiska kropp – och jag lyssnar på min kropp, och känner efter i och som min kropp – hur min kropp vill röra sig, och träna

Jag åtar mig själv att inte ”förbättra min karaktär” – från en utgångspunkt av separation, i det att jag vill få uppmärksamhet av andra såsom att ha en ”bra karaktär” – och istället tillåter, och accepterar jag mig själv att leva, och uttrycka mig själv här – och följa efter och utveckla mig själv inom de passioner jag har, och på så sätt istället för att ”utveckla min karaktär” – lära känna mig själv såsom liv, och lära mig själv att uttrycka mig själv ärligt mot mig själv i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att inte önska, och vilja bli känd – och ”vilja vara någon” – utan jag tillåter mig själv att vara ”normal” – alltså att inte vara överdrivet bra på någonting, utan helt enkelt normal – eftersom jag inser, ser och förstår att jag inte behöver definiera mitt värde, och vem jag är utifrån vad jag kan göra – utan helt enkelt leva egenvärde här – ovillkorligt

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att media har skapat en vanföreställd bild av den mänskliga kroppen, och att jag inte kan lita på medias bild av vad en ”normal” och ”snygg” manlig kropp är – utan att jag måste lära mig att lyssna på och känna efter vad min kropp kommunicerar med mig här

Jag åtar mig själv att inte vilja att andra människor ska känna avund mot mig, och jag åtar mig själv att inte skapa mitt egenvärde – och ”vem jag är” – utifrån hur avundsjuka andra är på mig – utan jag tillåter, och accepterar mig själv istället att leva utifrån mig själv, och lyssna på mig själv – och se vad det är jag vill göra, och hur jag vill uttrycka mig själv i denna världen – och inte göra detta från en utgångspunkt av vad andra ska tycka – utan istället utifrån en utgångspunkt som är mig själv

Jag åtar mig själv att inte se min kropp som en maskin, utan att istället respektera, och bry mig om min kropp – och lära mig själv att ta hand om och lyssna på min kropp – och inte ta min kropp för givet – utan istället stå en och jämlik med min kropp och assistera, och stötta min kropp lika ovillkorligt som min kropp assisterar och stöttar mig

Jag åtar mig själv att låta min kropp forma sig själv såsom den finner vara assisterande och stöttande, och jag försöker inte inverka i min kropps naturliga uttryck genom att träna vissa delar av min kropp, för att jag tror att jag då skulle se ”snyggare ut” – utan när jag tränar så lyssnar jag istället på min kropp, och frågar hur jag kan stötta, och assistera min kropp – och vad min kropp skulle må bättre av – och jag tränar utifrån en utgångspunkt som är bortom bilder, och idéer om snyggt och fult – och jag tränar här i enhet och jämlikhet med min kropp

Jag åtar mig själv att inte ta min kropp för given, och att inte se min kropp som ”min” som jag kan ”göra vad jag vill med” – utan jag inser att min kropp är liv, och ska respekteras – och därför står jag upp inom mig själv och lever respekt, och omtanke gentemot min kropp

Jag åtar mig själv att inte bli influerad av den träningshysteri som råder i samhället, och inte försöka skapa min kropp till att efterlikna de ideal, och idéer om hur en kropp bör se ut som fluktuerar i samhället – utan jag tillåter, och accepterat istället mig själv att skapa ett intimt förhållande med min kropp – och lyssna på min kropp – och vara här med min kropp i varje andetag – en och jämlik

Har jag gjort fel?!-karaktären:

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en karaktär som mig själv, såsom att leva i en fruktan att göra fel, och att skapa konsekvenser för mig själv, som sedan kommer att göra så att min verklighet blir instabil – och därför skapa mig själv såsom karaktären av att försöka tillfredställa, och vara snäll mot människor i min värld, så om jag skulle göra fel, så kan jag alltid hoppas på att de kommer vara snälla mot mig, eftersom jag varit snäll mot dem

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag gör ett fel, eller ett misstag, att gå in i karaktären – ”oh shit, oh nej, vad ska jag göra?” – och gå in i en sorts panik inom mig själv, där jag försöker fundera ut hur jag ska ta mig ur denna situation, och hur jag ska lösa de misstag jag gjort – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att se, inse och förstå att panik, och ångest aldrig hjälper någonting till, och att jag inte kan lösa problem mer effektivt genom att stressa – istället så möter jag konsekvenserna, och tittar på det bakomliggande problemet, såsom anledningen till varför jag manifesterade problemet, eller misstaget redan från början

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå – att när jag möter ett problem, eller jag gjort ett misstag, att det då är lönlöst att stressa upp mig själv, och att försöka finna utvägar från de konsekvenser jag skapat – och jag inser, ser och förstår – att de mest effektiva sätt att hantera sådana situationer på är att vara kvar här som andetaget, och sedan titta bakåt i tiden och fråga mig själv varför jag agerade som jag gjorde, och sedan ändra sättet att agera på så att jag inte manifesterar samma konsekvens en gång till

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som karaktären ”jag gör aldrig fel” – och ”jag är duktig” – och därav existera i konstant ångest, och rädsla – för att jag faktiskt ska göra fel, och att denna karaktär av mig själv då inte längre ska finnas till – i och med detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att manifestera sådana karaktären i rädslan, och ångesten för att människor inte ska lita på mig, och inte ska finna, och se mig som trovärdig, och tillitsfull

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i karaktären ”gode gud, jag gjorde fel” – och se mitt fel, och misstag som ett enormt problem, och se det som skamfyllt, och dåligt att jag tillät och accepterade mig själv att glömma, och manifestera ett sådant fel – istället för att när jag upptäcker att jag gjort ett fel, att andas, att ta det lugnt, och att se hur jag på det mest effektiva sättet kan lösa detta problemet – och se om problemet ens behöver lösas – och om det ens finns ett problem eller om det bara är jag som stressar upp mig själv helt i onödan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i en karaktär av ”rädslan för att göra fel” – och i denna karaktären ta beslut för att tillfredställa, och vara trevlig mot andra människor – eftersom jag är rädd för att de ska tycka att jag gör fel, och anklaga, hålla mig ansvarig för felet – och därför agerar jag på ett sådant sätt för att göra människor så glada, och positiva mot mig som möjligt – så att jag inte ska behöva möta någon människas frustration eller otillfredsställelse med det felet jag gjort – istället för att jag tillåter, och accepterar mig själv att se, inse och förstå att ibland gör jag fel – och att det inte är någonting dåligt med det – utan istället lära jag mig av felet, och repeterar inte misstaget – och jag fruktar inte att andra ska bli arga/missnöjda med mig för felet jag gjort

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte gå in i karaktären, och upplevelsen av stress, ångest, och fruktan att göra fel – eller när jag upptäckt att jag gjort fel – utan jag fortsätter att andas, och vara här – och jag hanterar misstaget, eller felet – eller svårigheten jag möter så effektivt som möjligt – jag ser den bästa lösningen och agerar utifrån denna – och jag tillåter, och accepterar inte mig själv att skapa en emotionell upplevelse av situationen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att rädsla, och fruktan gör mig korkad, och gör att jag tar beslut som är dumma, och som inte stöttar mig i ögonblicket, utan som endast tjänar till att kompromissa mig själv, och göra mig mindre effektiv att dirigera ögonblicket till en lösning som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att inte frukta att skapa konsekvenser, och att göra fel – och när en sådan punkt uppstår i min verklighet – att jag här som andetaget dirigerar ögonblicket till en lösning som är bäst för alla – utan att reagera, eller skapa en upplevelse av situationen

Jag åtar mig själv att när jag skapar konsekvenser för mig själv – att se hur jag manifesterade dessa konsekvenser, och sedan se till så att jag inte repeterar dessa konsekvenser återigen

Jag åtar mig själv att inte gå in i, och bli karaktären ”oh shit, oh nej, vad ska jag göra” – och gå in i en sorts panik där jag handlar helt instinktivt, utan att ta ett steg tillbaka inom mig själv, och titta på ögonblicket i sin helhet, och därifrån ta ett beslut som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att inte stressa upp mig själv när jag möter svårigheter i min värld, och när jag befinner mig i tidspress i min värld – utan istället fortsätta andas, och vara medveten om mig själv här som min kropp – och inte gå in i en personlighet av att vara ”hyper” – genom att försöka göra saker och ting så snabbt, och fort som möjligt

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att när jag stressar, och försöker göra saker och ting så snabbt, och fort som möjligt – finns en överhängande risk att jag skapa ytterligare konsekvenser för mig att bemöta

Jag åtar mig själv att inte söka, och vilja ha andra människors tillit, och att inte söka efter att andra människor ska bli positivt inställda till mig – utan jag utrycker mig själv istället utan känslor, och emotioner – och litar på mig själv här i varje andetag – och jag slutar definiera mig själv utifrån förhållanden, och relationer utanför mig själv

Jag åtar mig själv att inte se de misstag jag gör som enorma problem, och inte heller se det som skamfyllt och dåligt att göra misstag – utan jag tillåter mig själv att vara objektiv, och kylig – och helt enkelt se att jag gjort ett misstag, och därefter agera på det bästa sättet för att lösa, och korrigera det misstag som jag gjort

Jag åtar mig själv att inte ta beslut för att tillfredställa, och göra andra glad – för att på så vis försöka minska risken att andra blir arga på mig om jag begår ett eventuellt fel, eller misstag – utan jag förblir här som mitt andetag, och agerar autentiskt och som mig själv – och om jag gör ett misstag, och andra blir arga på mig för detta – tillåter och accepterar jag inte mig själv att bli rädd, eller ångestfylld – och gå in i en personlighet av stress – utan jag hanterar helt enkelt problemet här, genom att agera på det sätt jag ser är bäst för alla i ögonblicket

Jag åtar mig själv att inte frukta att göra misstag, och fel – utan att leva här i varje ögonblick, och inte förvänta mig det värsta – men inte heller vara vårdslös, och utan att vara aktivt vaksam över vad som är här

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att när jag agerar i energi – så kompromissar jag mig själv, och jag lyckas aldrig förändra situationen till det bättre – därför stoppar jag mig själv från att följa efter energier och upplevelser

Dag 49: Negativt och Positivt Går Hand i Hand

Vad är det som gör att man i vissa situationer upplever sig själv missbrukad, och sårad? Det är ju inte i alla konfliktsituationer som man känner sig personligen påhoppad, utan det är för det mesta i nära, och långvariga förhållanden – med en person man känner mycket nära.

En anledning till varför jag känner mig påhoppad när någon nära mig kritiserar, eller blir arg på mig, är för att jag tar det på allvar, och för att jag inom mig känner och tycker att ”jag borde bli stöttad istället” – ”jag borde inte behöva ta detta” – ”jag borde göra någonting för att få slut på detta” – i grund och botten känner jag mig sårad på grund av det faktum att jag definierar mig själv i förhållande till personer som är ”nära mig” och som jag känt länge, och jag tror att dessa personer känner mig, och därför måste ha någonting av vikt och värde att säga.

Att man överhuvudtaget kan bli sårad av en annan visar att man i grund och botten söker efter att få bli accepterad, och för att få uppmärksamhet – vilket i sin tur visar att man ännu inte accepterat sig själv, och att man ännu söker efter någon att ge en ett värde, och en plats i denna världen. För om jag inte definierat mig själv i förhållande till en annan, och om jag inte på något sätt varit i ett ”förhållande” med en annan – hade jag kunnat bli sårad? Nej, eftersom att bli sårad är en negativ upplevelse, alltså en polaritet som existerar samtidigt som en positiv upplevelse – och den positiva upplevelsen i detta fall vore då att jag känner mig stöttad, jag känner mig omtyckt, jag känner mig sedd, och uppmärksammad.

Det är fascinerande hur jag tenderar till att anklaga andra för vad jag upplever inom mig själv när jag känner mig sårad, när det är jag som har skapat upplevelsen inom mig själv från början till slut – men när jag var i den positiva änden av upplevelsen, då var det inte så mycket att klaga på, det är först när jag kommer till den negativa änden, som jag säger – men vad har DU gjort med min positiva upplevelse! Istället för att inse, se och förstå att jag skapade min negativa upplevelse av att känna mig sårad, genom att skapa den positiva upplevelsen inom av att känna mig accepterad, uppmärksammad, hjälpt och sedd.

En annan tendens jag har, när jag upplever dessa negativa konsekvenser av mina positiva skapelser, är att jag försöker ”laga” mina upplevelser genom att ”snacka om saken” med annan, oftast den som då ”sårat” mig. Och igenom detta försöker jag alltså att ordna upp det ”dåliga” som hänt, och återigen skapa en positiv upplevelse inom mig, istället för att se, inse och förstå, att det faktum att jag hade en negativ reaktion i förhållande till en annan, visar att ingenting kan lagas – eftersom den negativa reaktionen redan är skapad i och med att den positiva reaktionen skapas. Därför finns det absolut ingenting att ”snacka med en annan” om i förhållande till mina negativa upplevelser, dock kan man ju snacka med en annan om vilka sorts emotioner de tillät inom sig själva, och hur de i förhållande till dessa emotioner kan stå upp och dirigera sig själva mer effektivt; men då pratar jag från en utgångspunkt som är ovillkorlig, där jag inte vill laga min negativa upplevelse och göra om den till en positiv upplevelse.

Och det är fascinerande att inse, att så fort den negativa upplevelsen försvinner, så försvinner hela den ”problematiska situationen” – och alla de medföljande tankarna såsom ”hur ska jag ta tag i detta?” – ”vad ska jag göra?” – ”hur ska jag dirigera detta?” – eftersom alla dessa tankar hämtade sitt bränsle från den ursprungliga negativa reaktionen jag skapat inom mig själv.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att en annan ska acceptera mig, ge mig uppmärksamhet, och se mig som duktig, och speciell, och när en annan gör detta, känna mig själv positivt laddad, glad och sprallig – och definiera mig själv utifrån denna positiva upplevelse – istället för att se, inse och förstå att jag genom att jag definierar mig själv i förhållande till, och skapar denna positiva upplevelse, att jag på samma gång skapar en negativ upplevelse inom mig av att känna mig sårad, och värdelös

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att när jag upplever en reaktion mot en annan som är negativ, så är denna negativa reaktion min egen skapelse, och jag kan således inte försöka gå till den människan som tydligen skapade denna negativa reaktion, och försöka ändra min upplevelse – eftersom det faktiskt är jag som skapat min upplevelse av att vara sårad, och av att vara negativ – och jag ser att det därmed inte finns någonting att ”laga” – eller ”fixa” – eller ”ordna” – utan det enda som finns att göra är att jag förlåter mig själv, skriver ut reaktionen, och applicerar självkorrigerande uttalanden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter en annans erkännande, och vilja känna mig omhändertagen, och älskad av en annan, och gå in en upplevelse av att känna mig positivt laddad runt en annan, och definierad detta såsom att – ”jag är glad” – och sedan när denna person blir arg, och skäller på mig – gå in i en negativ upplevelse av att känna mig sårad – eftersom detta är den oundvikliga konsekvensen när jag skapar en positiv upplevelse – eftersom en positiv upplevelse inte kan existera utan en motpol – vilket då blir en negativ upplevelse – därför inser, ser och förstår jag det korkade i att medverka i både positiva och negativa upplevelser – det finns absolut ingenting bra med upplevelser, utan oavsett vilken slags energi det är – blir jag en slav och oförmögen att dirigera och styra mig själv effektivt

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse att hämnd, och att vilja att någon ska be mig om förlåtelse, eller ändra sig på grund av hur jag upplever mig själv är att fly undan från mitt ansvar jag har gentemot mig själv, eftersom jag inser, ser och förstår att det är jag som skapat min upplevelse av mig själv inom mig själv, och att det inte är en annan – det är jag som skapat en positiv upplevelse, och det är jag som förväntat mig att en annan ska uppfylla mina förväntningar, och förhoppningar, och få denna positiva upplevelse att genereras inom mig – och således är det även jag som skapat denna negativa upplevelse inom och som mig själv av att känna mig sårad, missförstådd och kritiserad

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att ingen energiupplevelse är riktig – utan alla energiupplevelser är mina skapelser, som jag skapat genom att tänka, tycka – och fantisera – och jag inser, ser och förstår att de inte är riktiga – eftersom jag genom självförlåtelse, och självskriverier helt kan ta bort dessa upplevelser, och placera mig själv tillbaka inom mig själv i en position av att vara tyst, stabil, och utan några reaktioner som helst

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta dessa reaktioner inom mig själv på allvar, och ge dem ett högt värde, och ta mina reaktioner personligt – och skydda dem – och göra dem till mina närmsta vänner – istället för att se, inse och förstå – att ingen av mina reaktioner är riktiga – rent faktiskt existerar inte mina reaktioner annat än i mitt huvud, eftersom jag skapat dem i mitt huvud – och jag kan därför också ta väck dem från mitt huvud – eftersom jag således ser att mina reaktioner – vare sig positiva eller negativa – endast tjänar till att göra mig ineffektiv i mitt leverne – så stoppar jag mig själv – jag tar ett djupt andetag – och jag slutar att medverka i reaktioner – eller ta dem personligt – jag ser att det är energier som jag skapat, och sen är det inget mer med det – jag fortsätter att med hjälp av självförlåtelse, självskriverier, och självkorrigerande stadganden att ta väck mina reaktioner – en, efter en, efter en

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se hur enkel matematik som mitt sinne fungerar utefter, eftersom det är självklart att om jag skapar en positiv polaritet inom mig själv, att jag då samtidigt skapar en motpol, eftersom allting måste balanseras ut – och således har jag alltså i mitt sökande efter att få uppleva positivitet, skapat negativitet inom mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga andra för att skapa negativet inom mig – när det står tydligt och fullständigt klart att det är jag som skapade det positiva – och att det därför även är jag som skapat det negativa – därför kan jag inte anklaga någon annan

Jag åtar mig själv att inte längre skapa varken positiva, eller negativa upplevelser – eftersom jag inser att ingen av dem är verklig – och ingen av dem är riktig – utan båda är endast temporära upplevelser och idéer om verkligheten – men inte den faktiska verkligheten här – således stoppar jag mig själv, och jag tar ett djupt andetag – och för mig själv tillbaka hit – och lever i verkligheten, som verkligheten – såsom en fysisk varelse – en och jämlik

Jag åtar mig själv att inse, se och förstå – att negativa upplevelser inom mig är en möjlighet för mig att undersöka hur jag skapat, och gjort mig själv beroende till positiva upplevelser – och hur jag begränsat mig själv i min applikation av att leva genom att göra mig själv beroende till att känna saker, för att jag ska kunna leva och uttrycka mig själv här – således inser jag möjligheten en negativ upplevelse ger mig till att skriva, göra självförlåtelse, och självkorrigerande stadganden och korrigera mitt leverne – till att stå såsom vad som är bäst för alla