Tag Archives: igenkänd

Dag 137: Framtiden och Pengar

Självskriverier

Idag har jag medvetet tagit det lugnt i förhållande till mina studier, och när jag upplevt att jag börjat stressa – tänka på vad jag ska göra, hur mycket jag ska göra, när jag ska göra det – då har jag stoppat mig själv, tagit ett andetag – och sedan medvetet rört mig själv sakta, och lugnt med min kropp. Och gjort de saker som kommit upp här i detta ögonblick; t ex göra disken, gå ut med katterna, gå och göra en kopp kaffe. Och det har varit väldigt bekvämt att ha en sådan utgångspunkt gentemot mina studier.

Men jag märker fortfarande hur jag existerar i en jakt inom mig själv – och hur jag ibland kan förlora mig själv i ångest, nervositet, och tankar på framtiden – vad ska jag göra? Var ska jag jobba? Hur mycket pengar kommer jag tjäna? Kommer jag klara av mina studier? Så jag ska arbeta med denna tendensen av att projicera mig själv in i framtiden idag, och att sätta ett värde på hur bra det går för mig i mina studier.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att projicera mig själv in i framtiden, och tänka, och fundera på vilket slags jobb jag kommer få i framtiden – om det kommer gå bra, eller dåligt för mig i framtiden – om jag gör tillräckligt, eller inte gör tillräckligt i förhållande till mina studier, och hur detta kommer att influera min framtid – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att sluta oroa mig själv och istället LEVA HÄR

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att så fort jag kommit ut i arbetslivet, och klarat av min utbildning – att jag då kan sluta tänka på framtiden, och sluta planera hur jag ska göra, hur jag ska leva, vad jag ska göra, och vad jag inte ska göra – istället för att se, inse och förstå att detta bara är en ursäkt jag skapar inom och som mig själv så att jag inte ska behöva stoppa mig själv, och föra mig själv tillbaka hit och leva här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig nervös, och rädd för att mina studier inte ska gå bra – i rädslan, och ångesten att jag då inte kommer ha någon kontroll över min framtid – och veta exakt hur min framtid kommer att te sig, och vad jag kommer göra i min framtid – och om det kommer att gå bra, eller dåligt för mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta vara rädd för att inte ha kontroll, och istället leva här i självtillit i varje ögonblick – och lita på mig själv att jag kan hantera de ögonblick som dyker upp – och att jag kan hitta en effektiv riktning för mig själv när jag möter problem som jag inte tidigare har hanterat eller löst

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sätta ett värde på att det ska gå jättebra för mig i mina studier, i rädslan och ångesten att om det inte går jättebra för mig i mina studier – att mitt liv då kommer bli tråkigt, och intetsägande – och att jag kommer sluta mina dagar som arbetslös, och utan att ha någon makt eller kontroll i mitt liv i formen av pengar; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera makt, och kontroll i förhållande till pengar – istället för att tillåta och acceptera mig själv att leva, och uttrycka mig själv som makt och kontroll – genom att ta makten över mina upplevelser, och tankar – och stoppa dem – och genom att ta kontroll över mina upplevelser, och tankar – och inte låta dem styra mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna det som att framtiden är ett monster som kan äta upp mig om jag inte är beredd och konstant övervakar att jag har kontroll på framtiden, och att jag är förmögen att styra framtiden som jag vill att framtiden skall vara – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera, och se mig själv såsom underlägsen framtiden – och tro, och tänka att framtiden är någonting som är mer än mig, och som jag måste skydda mig mot – och förbereda mig själv mot

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta, och känna ångest inför att bli arbetslös, och inför att inte ha några pengar – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka undvika att en sådan situation inträffar genom att bekämpa framtiden, och se till att jag alltid har kontroll, och att jag aldrig slappnar av, och slutar vaka över framtiden – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att faktiskt slappna av, att ta det lugnt och att låta mig själv helt enkelt andas – och inte hetsa upp mig själv inför framtiden utan gå in i framtiden ett andetag i taget – ett steg i taget – här

Självåtaganden

När jag märker att jag projicerar mig själv in i framtiden, och tänker och funderar på vilket jobb jag kommer få – och om det kommer gå bra, eller dåligt för mig i framtiden – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag i detta ögonblick tittar in i framtiden eftersom jag är rädd att förlora kontrollen, rädd att om jag inte vakar över min framtid genom att tänka, att jag då inte längre kommer kunna veta, och förbereda mig själv inför framtiden; således åtar jag mig själv att istället för att existera i förhållande till framtiden i och som en utgångspunkt av rädsla – att istället stå en och jämlik med framtiden – och gå in i framtiden ett andetag i taget – ett steg i taget

När jag märker att jag tänker att jag kan sluta tänka på framtiden först vid ett senare tillfälle – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inse och förstår att jag behöver inte nå någonstans, eller klara av någonting för att kunna sluta tänka på framtiden – utan det är någonting jag kan göra HÄR – med ett beslut här i och som mitt andetag; således åtar jag mig själv att sluta fundera och tänka på framtiden – att sluta att hålla fast i och som rädsla, ångest och nervositet – och föda, och nära denna genom att oroa mig för vad som komma skall – och jag åtar mig själv att istället leva här – ett ögonblick i taget – ett andetag i taget

När jag märker att jag känner mig nervös, och rädd inför att mina studier inte ska gå bra – och att jag därav inte kommer ha någon kontroll över min framtid – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att rädsla inför framtiden är irrationellt eftersom jag ändå kommer att dö vid en tidspunkt – utöver det är rädsla ypperligt begränsande, eftersom jag helt existerar i överlevnadsbeteende – istället för att ta beslut som är effektiva, och baserade på sunt förnuft – och vad som är bäst för alla; således åtar jag mig själv att sluta jaga min överlevnad, att sluta försöka få kontroll – och istället åtar jag mig själv att leva HÄR – och att transcendera min rädsla för döden, och i detta se att all rädsla endast tjänar till att begränsa och hålla mig själv tillbaka inom och som mig själv och således är fullständigt onödig

När jag märker att jag går in i en upplevelse av ångest och rädsla inför att jag inte kommer få tillräckligt bra betyg, och därmed inte få ett roligt jobb i framtiden – och därmed leva ett intetsägande, och ointressant liv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att så fort jag vill ha någonting, och tror att jag är beroende av min externa verklighet för att skapa en viss upplevelse inom och som mig själv – då skapar jag även rädslan för att förlora just detta någonting, eftersom är beroende av att min verklighet ger mig detta någonting; således åtar jag mig själv att sluta definiera, och skapa mig själv utifrån hur min externa verklighet ser ut – utifrån vad slags arbete, eller vad slags arbetsgivare jag har – och jag åtar mig själv att istället stabilisera mig själv här i och som mitt andetag och leva såsom ingenting, såsom odefinierbar i varje andetag – här

När jag märker att jag inom mig själv spanar utåt mot framtiden, och försöker planera, och övervaka min framtid genom att tänka hur jag måste leva, vad jag måste göra, vad jag måste säga – när jag måste göra någonting – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att denna tendens jag har att övervaka framtiden, och tänka på framtida beslut är rädsla – rädslan för att inte kunna överleva, och inte ha pengar och möjlighet att leva ett bekvämt och bekymmersfritt liv – och således åtar jag mig själv att sluta vara beroende av bekvämlighet, att sluta känna att jag måste ha detta system att bära upp mig, och genom att ge mig pengar – få mig att känna mig trygg, och stabil – och jag åtar mig själv att leva trygghet, och stabilitet såsom mig själv – genom att vara här i och som min mänskliga kropp – i den naturliga trygghet, och stabilitet som min kropp utgör – eftersom den alltid är densamma och aldrig ändras såsom mitt sinne gör

När jag märker att jag känner ångest, och rädsla inför att bli arbetslös, och inte ha några pengar – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att den enda anledningen till att jag fruktar att vara arbetslös, och fruktar att inte ha pengar är att jag fruktar att leva ett obekvämt, och oberäkneligt liv – där jag inte längre äger känslan av att kunna kontrollera och styra vad som händer i mitt liv; således åtar jag mig själv att släppa mitt begär att leva ett bekvämt liv, och släppa min rädsla att känna det som att jag kontrollerar och styr vad som händer i mitt liv – och jag åtar mig själv att istället möta varje ögonblick ny och fräsch – här – utan att hålla kvar vid något förflutet som jag försöker skydda, eller något begär som jag försöker hålla fast vid

Dag 23: Att Vilja Vara Någon, För Någon Annan

Jag fruktar att bli tillsagd att göra någonting, eftersom jag känner det som om ett sådant tillsägande är menat som kritik, samtidigt blir jag arg och frustrerad när någon säger till mig att göra någonting, eftersom jag också känner det som om de inte litar på mig, och som om de ger mig förtroendet att göra någonting, utifrån min egen insikt om att saken måste göras.

Jag märker att jag existerar i en tyst kamp inom mig själv, där jag försöker hävda mig själv mot ”utomstående” krafter, genom att visa att jag är självgående, självständig och stabil – genom att visa att ”ingen kan fucka med mig”. Men jag vet att det jag utåt visar som mig själv, inte är vem jag faktiskt är, och hur jag faktiskt upplever mig själv, eftersom jag egentligen är rädd för att inte tillfredställa andra, och rädd för att inte bli bekräftad av andra i det jag gör.

Ilskan jag upplever är mitt sätt att försöka förändra mig själv, förändra mig själv såsom jag skapat mig själv som ångest, och rädsla inför vad andra tycker, och genom att vara arg, och frustrerad så kan jag för ett ögonblick glömma hur jag känner mig, och istället se mig själv som självständig, och självgående. Det funkar dock inte att använda denna ilska för att förändra mig själv, och egentligen är denna ilska en sorts anklagelse mot andra, där jag inom mig själv tycker att andra bär anledningen till varför jag fruktar, och känner ångest inför att inte vara tillfredställande, och trevlig.

Denna punkt av att vara självständig, och självgående är en punkt som jag i mitt liv aldrig tillåtit mig själv att leva. Hela min barndom spenderades i stort sett till att försöka skapa mig själv ett erkännande hos andra människor, och de handlingar jag tog och levde var alltid tagna utifrån att försöka få andra att tycka om mig, eller se mig. Vissa saker jag gjorde var visserligen för mig själv, såsom att spela data – det var någonting jag tyckte var väldigt roligt, och som jag inte gjorde, eller till viss del, inte gjorde för att andra skulle tycka om mig. Men självklart förpestade jag mitt intresse genom att känna att, när jag hade spenderat för mycket tid med mig själv, och inte varit med en kompisgrupp på ett tag, att jag då upplevde ångest och rädsla att jag skulle bli bortglömd, och inte längre var lika högt uppsatt i min imaginära popularitetspiedestal.

Om jag hade levt om min ungdom idag, hade jag spenderat min tid åt att utforska de sakerna jag fann spännande, underhållande, och de sakerna jag ville veta mer om – jag hade spenderat mig tid till att utbilda mig själv, och inte till att söka efter andra människors erkännande. De beslut jag tagit hade inte varit utifrån att få bli accepterad, eller älskad, utan jag hade istället tagit beslut utifrån en utgångspunkt av att fråga mig själv vad det är jag vill göra, hur det är jag vill göra någonting, och inte förlora mig själv i ett sökande efter andras erkännande av mig.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter andra människors erkännande, och inför beslut, och handlingar som jag vill ta, söka att få andra människors acceptans, och lyckoönskande – i tron att om jag inte är sedd, erkänd, och hörd av andra människor – att det jag väljer att ta för mig är värdelöst och utan allt slags värde

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka att bli accepterad av andra, och i detta sökande ge upp på mig själv såsom vad jag tycker om att göra, såsom vad jag finner fascinerande att göra, såsom vad jag finner underhållande att göra, och istället leva utifrån utgångspunkt att få andras erkännande av vad jag gör, och bli känd – istället för att se, inse och förstå att en sådan utgångspunkt är extremt begränsande, och är rent faktiskt självhat manifesterat – således tillåter jag mig själv att stoppa mig själv att leva utifrån en sådan negativ, och självdestruktiv utgångspunkt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att stå upp i mig själv, som mig själv, och stå inom mig själv ensam i min värld – utan någon kompis, utan något förhållande definierat i energi, såsom en person jag definierat mig själv i enlighet med – utan helt ensam, vari det är inom mig helt mörkt, och ingenting rör sig – i tron, och idén att en sådan applikation och upplevelse av mig själv inte är värd någonting, i tron att jag i en sådan applikation av mig själv missar viktiga saker, istället för att se, inse och förstå att jag faktiskt missar någonting när jag inte står som denna totala nattsvartheten inom mig, eftersom jag då inte här fullt här, utan istället omkringsvävandes i moln i mitt huvud

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja och önska att andra ska definiera mig, mina handlingar, mina tankar, och min riktning i livet såsom att vara ”rätt” – i tron och idén att jag inte är kapabel att leva och uttrycka mig själv utan att få andras erkännande av det jag gör såsom att vara rätt, i tron att jag inte är förmögen att se att den vägen jag vandrar är effektiv, den applikationen jag går som är tillräcklig, genom att jag tillåter och accepterar mig själv att vara ärlig mot mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter bekräftelse utanför mig, och frukta att vara utan bekräftelse, i fruktan och ångesten att om jag inte blir bekräftad så kan jag inte veta vem jag är, i tron och idén att det enda sättet för mig att veta vem jag är, och vara säker på mig själv, är att ha andra att säga till mig vem jag är, och säga till mig att jag är säker på mig själv – istället för att se, inse och förstå att denna applikation av mig själv är begränsande och självdestruktiv, i det att jag inte tillåter och accepterar mig själv att lita på mig själv, att ta egna beslut utifrån sunt förnuft, och att leva på ett sätt som jag ser är effektivt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter erkännande från andra i min applikation av mig själv, och känna, och uppleva inom mig själv behovet och önskan att bli vägledd och visad inom mig själv rätt väg till en viss punkt, istället för att se, inse och förstå att denna önskan om att få bli vägledd är min rädsla för att lita på mig själv projicerad utanför mig själv, för vad jag faktiskt önskar mig själv är för mig att lita på mig själv, är för mig att ta beslut utan att behöva känna mig osäker att jag gjort fel, och att jag måste ha en annan att validera mitt beslut – således ger jag till mig själv det jag önskat och sökt utanför mig själv, nämligen att jag vägleder mig själv, att jag litar på mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att vara ensam, att vara rädd för att vägleda mig själv, styra, och dirigera mig själv, i rädslan och ångesten att jag ska gå fel, att jag ska göra fel – istället för att se, inse och förstå dumheten i att frukta en idé i mitt huvud av vad som kan hända, och begränsa och hålla mig själv tillbaka inom mig själv, att möjligtvis kan någonting gå fel – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva, uttrycka och uppleva mig själv här till min fulla potential, och därmed ta beslut, vägleda mig själv och våga lita på mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter andras erkännande av hur jag applicerar mig själv i vissa projekt, och punkter i min värld, i tron att om jag inte får en annans erkännande för hur jag rör och applicerar mig själv, att jag då gör någonting fel, och att jag kommer att misslyckas – istället för att se, inse och förstå att denna rädsla jag upplever är begränsande, och att jag inte behöver vara rädd – jag kan lita på mig själv, jag kan leva mig själv såsom vägledning, och därmed inte existera i konstant ångest, och rädsla att stå upp inom mig själv, helt själv, och utifrån en sådan utgångspunkt ta beslut, och hantera de projekt som jag tar på mig i min värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att offra mina intressen, att offra mina passioner för att istället göra saker, och hänge mig själv till projekt där jag är säker på att få ett erkännande av andra, istället för att tillåta och acceptera mig själv att ta del i de projekt som tilltalar mig, och som jag ser att jag kommer ha roligt att utföra – inte för att jag kommer bli erkänd, och högt värdesatt av någon annan inom dem själva – utan för att jag kommer att ha roligt, och uppskatta den tid i projektet som jag upplever med mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv i min riktning, i mina ord, i mina handlingar i mitt liv, genom att tillåta och acceptera mig själv att konstant leva i en rädsla inför att misslyckas, och inte bli avvisad av andra – således tillåter jag inte längre mig själv att leva i en sådan begräsning, i en sådan förminskad version av mig själv, och istället driver jag, och föser jag mig själv till att stå upp inom mig själv och leva för mig själv, som mig själv – såsom vad som är bäst för alla – inte sökandes något erkännande, inte sökandes någon bekräftelse, utan istället lever jag här – i varje ögonblick såsom min fysiska kropp, en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv genom att vilja att andra inte ska avvisa mig, eller tycka illa om mig för det jag gör – istället för att se, inse och förstå hur pass mycket jag begränsar mig själv genom att leva utifrån en sådan utgångspunkt, eftersom jag inte tillåter mig själv att göra sådana saker som jag skulle tycka vara roliga, eller gynnande, i rädslan för vad andra ska tycka om mig – således står jag upp inom mig själv och slutar att frukta vad andra ska tycka om mig, och jag väljer att istället tycka om mig själv, och vara fullständigt tillfreds med att bara jag tycker om mig själv

Jag åtar mig själv att inte längre vara beroende av att andra ska erkänna och bekräfta mig i mina beslut, handlingar, och vad jag väljer att företa i min värld – jag åtar mig själv att leva självgående, och självständighet på riktigt – i det att jag inte tillåter mig själv att avvika från ett beslut, bara för att jag märker att någon inte kommer tycka om mig, eller inte kommer att definiera mig positivt

Jag åtar mig själv att inte längre vara en slav till rädslan att lita på mig själv, istället driver, och för jag mig själv till att lita på mig själv – jag inser och förstår att fruktan att misslyckas är fullständigt idiotisk, eftersom misslyckande är en naturlig del av processen att lära sig någonting – således tillåter jag mig själv att lita på mig själv, och i varje ögonblick skapa mig själv här, utifrån en utgångspunkt av att var ärlig mot mig själv

Jag åtar mig själv att inte längre söka andras erkännande, validering, och tröst – istället inser, ser och förstår jag att jag kan ge dessa orden till mig själv, jag kan vägleda mig själv, jag kan erkänna mig själv, jag kan validera mig själv – jag kan leva, och stå inom mig själv såsom det jag alltid sökt utanför mig själv, såsom en pelare av trygghet, och bekvämlighet – därför tillåter och accepterar jag mig själv att utveckla och driva mig själv till att leva och stå som orden självvägledande, självtrygghet, och självbekvämlighet, och självsäkerhet

Vad Har Självförlåtelse Gjort För Mig?

Idag är det drygt fyra år sedan jag hittade självförlåtelse för första gången, och den tiden som har gått sedan dess är den mest fantastiska jag upplevt i hela mitt liv.  Jag har nämligen låtit mig själv släppa mitt förflutna, släppa min rädsla, släppa min ilska, släppa så många av mina beroenden, för att istället leva och uttrycka mig själv här.

Ja, jag har upptäckt att det ändå finns en mening i och som mig själv. Jag måste inte längre söka efter stimulation utanför mig själv – vänner, droger, partys, förhållanden, sex, lycka, framsteg och segrar – jag har funnit att sökandet inte behöver existera. Jag behöver inte söka, försöka hitta, försöka få ta del av någonting utöver mig själv, och det är helt jävla underbart.

För fyra år sedan var jag fortfarande till viss del beroende av marijuana, jag var deprimerad och apatisk, jag kände inte för att göra någonting med mitt liv överhuvudtaget. Jag hade en dröm och den var att bli berömd och omtyckt för min musik. Jag kände det som om livet var slut, och allt som existerade inom mig var en tomhet som jag ville fly ifrån, men inte visste hur.

Det var någonting som saknades, det visste jag, men jag visste inte vad. Vad var det som saknades? Och hur kom det sig att hur mycket jag en försökte uppfylla mina drömmar, och även om jag ibland lyckades, så gav det mig ingen tillfredställelse? Varför var jag inte tillfredställd med mig själv?

Och då hittade jag självförlåtelse, tillsammans med självärlighet, och sunt förnuft, och dessa presenterades till mig såsom verktygen som skulle leda mig till frihet.

Min resa började och den har lett mig hit där jag befinner mig idag. Idag så är jag inte deprimerad längre, jag är inte apatisk, jag är inte beroende av några droger, inte beroende av någon stimulation för att känna mig tillfreds med mig själv. Jag har funnit en ro och ett lugn i mig själv som jag aldrig hade kunnat drömma om tidigare.

Jag söker inte längre efter att få bli känd, och tomheten inom mig är nu fylld med en substans, en fasthet, och en glädje. I korta ordalag skulle jag säga att jag är idag en helt ny människa, utan någon som helst likhet med den människan som jag var för fyra år sedan – så mycket har jag förändrats.

Det har visserligen krävs en hel del av mig, och fortfarande kräver processen om självförlåtelse sin disciplin och styrka. Eftersom självförlåtelse och självärlighet inte är verktyg vi fötts med eller tränats till att använda, så har jag, i stort sett rakt igenom hela min inre vandring, stött på mängder med motstånd.

Jag har inte velat tala ut förlåtelse, jag har inte velat hjälpa mig själv ut ifrån mitt egen konstruerade fängelse av inre demoner, jag har istället önskat att få ligga ner i min säng, inte göra någonting, bara låta tiden gå, och låta mig själv gräma mig själv över hur jag känner. Det har varit tufft att i de ögonblicken tvinga mig själv till att sätta mig ner framför min data och skriva ut självförlåtelse, även fast jag vetat om att det skulle bara bra för mig.

Processen av självförlåtelse är det tuffaste jag tagit mig för att göra i mitt liv, men det är också det roligaste, mest expansiva, föränderliga, och givande projektet jag någonsin gett mig in i. Och det är någonting som jag ger till mig själv för att sedan aldrig igen kunna förlora det. En självrealisation, eller självinsikt som jag lever in i verkligheten till att bli vem jag är kan jag inte förlora – den är med mig här i varje andetag, var jag än är. Sålunda är det allstå värt att kämpa igenom det motstånd som kan komma upp, även om det kan kännas väldigt, väldigt tungt ibland.

Så, på bara fyra år har jag förändrat mitt perspektiv på livet, på mig själv, på min familj, på vänner – på att existera – fundamentalt och på ett alldeles underbart sett. Jag har under dessa fyra åren tillägnat mig själv egenskapen av att vara en riktig människa, en äkta människa, en människa som styr över sig själv och inte blir styrd av inre energier, tankar, känslor och emotioner.

På dessa fyra åren har jag gett mig själv ett värde, jag har gett mig själv respekt, jag har gett mig själv glädje, jag har gett mig själv insikten av att det finns mer än pengar, sex och kändisskap – det finns mig själv. Och denna mig själv är tillfredställelse personifierat, det är självförtroende personifierat, det är självkänsla personifierat, det är helt enkelt nyckeln till ett fulländat liv.

Jag har allstå lärt mig att ingen bild som TV:n visar mig, ingen historia som mina föräldrar drar för mig, ingen dröm som existerar i mitt huvud, ingen himmel, ingen gud, ingen Jesus, ingen Buddha, ingen upplysning kan ge mig sann tillfredställelse. Eftersom jag är sann tillfredställelse, det är vem jag är, problemet har alltid varit att jag sökt efter någonting utöver mig själv, och därför aldrig insett eller förstått den enkla sanningen – att jag är här.

Med självförlåtelse har jag därför insett att jag är här, och har därmed börjat skapa mig själv här till någonting som jag kan vara stolt över. Någonting som jag kan stå för all framtid som och säga att detta är jag – och ingen skam eller ånger finns inom mig eftersom jag är fullständigt nöjd och tillfreds med mig själv, och på det sätt jag lever.

Under fyra korta år har allstå hela mitt liv faktiskt förändrats och det med hjälp av självförlåtelse, och den berättelsen förtjänar att bli berättad. Det finns så mycket mer än det vi blir uppfostrade till att tro, det finns så mycket mer till oss själva än det vi lär oss i skolan. Ett helt universum ligger outforskat rakt framför våra ögon, någonting som vi inte har kunnat se eftersom vi varit alldeles för upptagna av att söka, av att tänka, av att begära, av att frukta, av att vilja, av att försöka finna.

Tänk så märkligt ändå, att när vi söker är vi så upptagen av sökandet att vi inte finner. Men när vi slutar söka så finner vi att vi trots allt är här, och att det var själva vårt sökande som gjorde oss blinda till att inse detta enkla faktum.

Självförlåtelse har gett mig styrkan att inse att det är sökandet som är bluffen, och har gett mig modet att inse att det inte finns någonting utöver mig själv. Jag är här, punkt slut. Men det har inte varit någon besvikelse, eftersom det finns så otroligt mycket här i denna fysiska i verkligheten, och med mig själv som bara är helt fantastiskt och mycket bättre än någon dröm i mitt huvud någonsin kunnat te sig.

Därför kan man sammanfattningsvis säga, och mycket generellt sett, att självförlåtelse gett mig gåvan att slappna av och släppa allt det där som är utöver mitt andetag, utöver mina mest basala kroppsliga funktioner, så att jag på så vis kunnat uppleva verkligheten, den riktiga verkligheten, som man inte behöver hitta eller finna, eftersom den faktiskt är här hela tiden.