Tag Archives: integritet

Dag 275: Att Våga Riskera Allt

Den senaste tiden har jag haft många reaktioner gentemot en viss person i min omgivning. Som sagt – vad som är viktigt att förstå när man har reaktioner mot någon i sin omgivning är att det ALLTID handlar om en själv, och ALDRIG om den andra personen; på grund av detta skäl skriver jag aldrig om den andra personen, utan om vad den personen visar mig om mig själv. För att göra detta använder jag metoden ”ta det tillbaka till mig själv” – att jag nämligen tittar på en annan och ser vad denna person visar om mig själv.

Vad det gäller denna person är min reaktion som kommer upp inom mig ilska, frustration, och fördömande – jag tolkar, och ser personen genom mitt sinne såsom att vara oansvarig, där jag tycker mig själv se att personen inte vill göra vad som krävs för att skapa förändring, inte vill gå fullt ut, och inte vill ge upp sitt begär, och sin önskan om att ha ett enkelt, smärtfritt, och bekvämt liv där allting finns, och ingenting behövs göras. Därför för jag denna punkt tillbaka till mig själv, och ser hur jag lever denna punkt.

Vad jag ytterligare kan se är att jag tolkar det som om denna person bryr sig mer om pengar, mer om vad han kan vinna än om vad som är bäst för alla – så jag tror mig själv se att han i första hand tänker på sig själv, och sedan i andra hand tänker på andra; alla dessa punkter kan jag se inom mig själv, och att det handlar inte om denna andra person – det handlar om mitt förhållande med mig själv.

Så, vad jag kan se är att jag står inför ett beslut att verkligen hänge mitt liv åt att skapa någonting som kommer att ha en definitiv påverkan i denna verklighet, och detta kommer innebära att mitt liv inte blir bekvämt, beräkneligt, och smärtfritt – utan att jag måste gå genom en arbetsam, och hård process för att ta mig själv till en punkt där jag är effektiv i det syfte som jag gett till mig själv; och en punkt som jag ser står i vägen för mig att göra detta beslut, och GE ALLT, det är pengar – min rädsla för att förlora pengar, och min önskan att få leva ett enkelt liv; ett liv där jag inte behöver göra så mycket, utan bara precis vad som är tillräckligt, och där jag kan vara säker på att jag i slutändan blir ”lycklig”.

trustJag menar – detta är fullständigt bullshit; här är jag på denna jord – en människa som förstår vilka problem vi som den mänskliga rasen står inför – det är därför mitt ansvar, inte bara gentemot mig själv, utan mot alla att göra allt i min makt för att skapa förändring, oavsett vad som krävs – och det är inte bara en fråga om ansvar, utan även om integritet – för hur kan jag någonsin leva med mig själv om jag inte hänger detta liv till att placera mig själv i en så effektiv position som möjligt, så att jag kan skapa förändring, så att jag kan skapa faktiskt, stabil, och varaktig förändring? Det går inte.

Vi människor är fascinerande – de flesta av oss spenderar hela våra liv till att undvika döden, och priset vi betalar är att vi aldrig låter oss själva leva; och med leva menar jag – att ta beslut som vi vill ta, för vi ser att de är bra för oss, men vi är inte riktigt säkra på utgången – vi vet inte riktigt var det kommer föra oss; därför spenderar vi istället våra liv i mediokra omgivningar, med mediokra arbeten, mediokra förhållanden, mediokra sysselsättningar – allt är mediokert eftersom vi aldrig tar beslutet att oavsett vad göra skillnad i denna verklighet. Att oavsett vad göra vad som krävs för att försäkra praktiskt, fysisk förändring – att våga stå vid ett sådant åtagande det är att verkligen leva; då låter man inte rädsla inför det okända diktera ens steg, och beslut i denna världen – utan man agerar inte för att man är rädd för döden, utan för att man lever tillfullo i varje andetag utan någon ångest, rädsla, och utan att frukta döden.

Döden kommer när den kommer – och det går inte att undvika den. Men det går att leva tillfullo, och se till – att när döden kommer står man utan skam, och ånger för att man gjorde vad som krävdes för att skapa en värld som är bäst för alla.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja leva ett enkelt, och bekvämt liv, och att inte vilja göra några uppoffringar för att skapa en värld som är bäst för alla, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra den vägledande principen i mitt liv att vara huruvida jag upplever mig själv bekväm, och tillfreds, eller inte – istället för att se, inse, och förstå att det finns saker som är viktigare, än om jag är bekväm, eller tillfreds, och dessa saker är denna existens – och hur denna världen blivit en plats fylld med lidande, och att det därmed är mitt ansvar att se till att jag gör min del för att skapa en värld som är bäst för alla, och att jag inte slutar förrän det är klart, och jag har gjort allt jag kunnat göra, allt i min makt, för att skapa vad som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vilja ge upp mina drömmar, mina hopp, mina begär, och mina önskningar, och inte vilja ge upp det jag känner för, och att inte vilja ge upp mina rädslor, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå den enkla sanningen att om jag vill leva med integritet, så måste jag ge upp allt som jag kommit att älska som är i separation från mig själv som en fysisk varelse här, och dessa saker är alltså de mentala förhållanden jag skapat med min omvärld som endast består av energi och inte av faktiskt fysiska, och praktiska beaktanden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag tar ett beslut i min värld, att låta det första jag frågar mig själv vara; ”vad kommer jag att tjäna på det?” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att denna slags princip utifrån vilken jag agerar är egenintresse å det fullständigast – och att jag i princip inte låter mig själv se att det finns en värld utanför mig själv som är jämlik med mig själv, som jag helt ignorerar, och förbiser när jag enbart ser till min egen upplevelse när jag tar beslut, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället fråga; ”vad kommer alla att tjäna på det? Vad är i faktiska termer bäst för alla?”

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva vad som är bäst för alla inte är en känslomässig, och spirituell övertygelse, utan är ett faktiskt, och praktiskt åtagande, någonting jag gör, uttrycker, och lever i varje ögonblick – någonting jag beslutar mig själv för och sedan lever i en praktiskt handlingar, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att hänge mig själv fullständigt till denna process, till denna princip om att skapa vad som är bäst för alla, om att leva vad som är bäst för alla, och att förstå djupet, tyngden, och allvaret i att åta mig själv att leva en sådan princip, och vilka fullständigt underbara effekter mitt åtagande på sikt kommer att ha i denna världen, om jag låter mig själv gå, och uttrycka denna princip i fysisk handling i alla delar av min värld

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur en av de punkter som står i vägen mellan mig, och att leva vad som är bäst för alla, fullständigt, och ovillkorligt, är rädslan för att uppleva ett negativt liv, rädslan för att misslyckas och att mitt liv ska bli obekvämt – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fullständigt, och totalt åta mig själv att gå denna process, och i detta riskera allt för att skapa en värld som är bäst för alla, och att således inte låta rädsla kontrollera mig, utan istället göra det som behövs oavsett vilka konsekvenserna blir för mig, för detta är att leva principen om vad som är bäst fullständigt, och allt annat är en lögn och en halvmesyr, någonting man säger att man gör, men man lever inte det – då är det en lögn

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att jag utbildats till att frukta att vara inflytelserik, att frukta att ha en effekt i denna världen, och att min utbildning gått ut på att indoktrinera mig att spendera hela mitt liv i rädsla, i isolation, där jag försöker skydda mig själv från att leva ett obekvämt liv, istället för att se, inse, och förstå hur denna punkt av att leva ett obekvämt liv är någonting jag måste möta, gå igenom, och på alla sätt transcendera om jag ska vara effektiv i detta liv, och ha någon som helst effekt

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att vad jag väntat på i mitt liv är att någon skulle komma och vara en orubbligt självsäker människa som lever endast för att göra en skillnad, och som ger fan i alla slags rädslor, alla slags petitesser i denna världen, och istället ger sitt allt, ger sitt yttersta, och sin totala uppmärksamhet att skapa en värld som är bäst för alla; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att skapa mig själv att vara denna person, att hitta det inom mig själv att bry mig, att ha omtanke, att visa omsorg, och att låta mig själv expandera min omtanke till hela mänskligheten, till hela existensen, och att inte låta mitt liv bli endast ett monument byggt åt att hedra rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att saker och ting i mitt liv, och inom mig själv aldrig automatiskt kommer ändra sig själva ”med tiden” – utan om jag vill ändra någonting, om jag vill förändra mig själv, är detta någonting som jag måste göra, och skapa för egen motor, jag måste konstruera, och formulera mig själv med mina ord, med mina skriverier, och sedan skapa, och manifestera min ord i och som denna verkligheten genom mitt fysiska, dagliga leverne, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge mig själv HÄN till att skapa en värld, och en mig själv – som är perfekt på alla sätt och vis, där det inte längre finns misstag eftersom allt är korrigerat, och ingenting saknas

Självåtaganden

När jag märker att jag inte vill ändra mig själv, och ge upp mitt mentala liv för att skapa en värld som är bäst för alla, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att det enda sättet att leva utan skam, och leva utan ånger, är att ge allt i varje ögonblick – och är att låta mitt liv vara en hyllning till liv, till vad som är bäst för alla; således åtar jag mig själv att leva utan ego, och träna mig själv på att i mina beslut ta vad som är bäst för alla i beaktande, ta alla deltagande i beaktande, och isolera den handling som kommer ge ett utflöde som är bäst för alla, och agera utifrån denna

När jag märker att jag vill ge upp, och att jag inte vill fortsätta, eftersom jag är rädd att jag kommer misslyckas, eller att mitt liv kommer bli obekvämt, jobbigt, och enerverande, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att om jag ska ha en inverkan i detta liv, om jag faktiskt ska betyda någonting och skapa en sådan pass förändring att en värld kan blomstra som är bäst för alla – då måste jag riskera allt, jag måste gå fullständigt och inte låta det finnas några hinder i min väg, utan stå beredd att göra vad som krävs i varje ögonblick, utan att tveka, och utan att hålla tillbaka; således åtar jag mig själv att sluta hedra rädsla, och istället stå i och som positionen inom mig själv att vara beredd att göra allt, och att agera för att skapa en värld som är bäst för alla, och vara villig, förmögen att riskera allt för att göra denna vision till en praktiskt verklighet

Enhanced by Zemanta

Dag 65: Jag Är Dygdig!

Karaktär 1 – Att Hjälpa-karaktären:

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera och se mig själv som en hjälpsam och snäll människa – och i denna idén och bilden av mig själv – känna och uppleva mig själv överlägsen andra människor, och känna mig mer godhjärtad, och förstående än andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, och definiera mig själv såsom att vara en empatisk och omtänksam människa, och därmed skapa en karaktär av och som mig själv såsom att vara dygdig, och principfast – istället för att se, inse och förstå att jag skapat denna karaktären – inte för att faktiskt vara/leva som ett exempel av vad som är bäst för alla – utan så att jag ska kunna känna mig överlägsen andra, och få erkännande av andra såsom att vara moraliskt överlägsen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta illa vid mig när någon inte vill ha min hjälp, eller när någon inte är tacksam för mina moraliskt korrekta handlingar – istället för att se, inse och förstå – att detta visar att jag inte är ovillkorlig i min hjälpsamhet, och min dygdighet, eftersom jag vill ha någonting tillbaka – nämligen erkännande – och att människor ska se och definiera mig inom sig själv såsom snäll, och god, och trevlig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa den omtänksamma, och hjälpsamma karaktären, för att få människor att tycka om mig, för att på så vis, indirekt, undvika konflikt och meningsskiljaktigheter – eftersom jag upplever mig själv nervös, rädd och obekväm då konflikter och meningsskiljaktigheter uppstår – och i och med detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att förlåta och släppa taget om min rädsla, och ångest för att möta konflikter med andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en moral, och en dygdighet inom och som mig själv, som jag lever ut i tron att ”det är rätt, eftersom det känns rätt” – istället för att se, inse och först att denna karaktären begränsar mig ofta, och gör så att jag krampaktigt håller mig kvar vid icke-stödjande förhållanden, och ögonblick – eftersom ”det är rätt att göra så” – istället för att se, inse och förstå att den enda moralen, och den enda dygdigheten jag ska hålla kvar vid är vad som är bäst för alla i varje ögonblick – och detta är en praktisk insikt, och inte någonting som ”känns rätt”, eller ”känns fel”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa idén inom mig själv att det finns någonting sådant som en ”god människa” – och definiera denna idén såsom en människa som alltid är snäll, hjälpsam, och accepterar andra människor – och aldrig rör upp känslor, eller konflikter – utan alltid är medlande, och trevlig – istället för att se, inse och förstå att denna idén jag skapat av en ”god människa” är rent faktiskt och praktiskt levt en ”begränsad människa” – eftersom om jag lever på ett sådant sätt att jag fruktar konflikter, och därmed inte tillåter mig själv att ta tag i och vara hård, principfast, och leva med integritet och bestämdhet i de ögonblick som kräver det – att jag då kommer kompromissa mig själv – och mitt liv/verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att illa vid mig, och bli orolig när någon säger att jag är ond, eller elak – och börja tänka inom mig själv att ”är jag verkligen elak?” – ”var det jag gjorde verkligen elakt?” – ”jag måste ändra mig själv!” – i en rädsla och ångest för att vara/bli definierad som elak – istället för att se, inse och förstå att ordet elak, och ond har i denna världen getts en definition som inte är praktiskt orienterad – och därför kan människor definiera andra människor som onda så fort deras känslomässiga upplevelse av sig själva inte är positiv – därför stoppar jag mig själv från att frukta att andra ska sig mig som elak – och jag lever istället här i varje ögonblick i beaktande av de praktiska problem jag möter, och den praktiska verklighet jag befinner mig i

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera som karaktären, att jag vill visa andra människor att jag duger, att de kan lita på mig, och att de känner mot mig att jag är trevlig, och snäll – istället för att tillåta, och acceptera mig själv att leva här – i enhet och jämlikhet med min kropp, och mitt andetag – och leva endast i beaktande av de praktiska omständigheterna jag möter, och inte i ett begär av att få bli sedd på ett visst sett i andra människors ögon

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att andra människor ska behöva mig, och känna som att jag är en trevlig, och speciell kraft i deras liv, som visar dem vad riktig godhet och trevlighet är – istället för att tillåta, och acceptera mig själv att se, inse och förstå – att denna karaktären är baserad på rädsla att inte bli omtyckt och älskad, och att jag genom att medverka i denna karaktären helt begränsar, och håller mig själv tillbaka inom mig själv från att uttrycka, och leva mig själv naturligt som vem jag är – i och med detta inser, ser och förstår jag att det jag inte tillåtit mig själv att leva är självkärlek, och självacceptans – där jag slutar söka – och istället älskar mig själv, och accepterar mig själv – därför driver, och viljesätter jag mig själv att leva självkärlek, och leva självacceptans – och därmed sluta söka efter detta utanför mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja bli sedd och uppfattad av andra som ”en ängel” – som någon som ”verkligen bryr sig” – så att jag ska kunna känna mig själv bra inom mig själv, positivt uppladdad, och överlägsen andra människor – och för att nå denna idén av mig själv – kompromissa mig själv, och försätta mig själv i ett emotionellt tillstånd av konstant nervositet – där jag hela tiden är nervös för att jag ska säga, eller göra någonting som kommer att förstöra människors inre bild av mig såsom att vara en ängel, att vara snäll – och att vara trevlig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte acceptera min ”elaka sida” – alltså den sidan av mig som inte har någon moral, inte har några idéer om vad som är rätt och fel – utan en sida av mig själv som är naturlig, här – en djurisk sida som enbart beaktar de praktiska omständigheterna här, och lever fullständigt självständigt och utan rädsla för andras tyckande, och tänkande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå – att den enda anledningen till att jag vill bli sedd, och beaktad som snäll, och omtänksam, är för att jag är rädd för vad andra ska tänka och tycka om mig – i och med detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva egenvärde, och leva självständighet, och bestämdhet – och gå bortom min rädsla för vad andra tycker och uttrycka mig själv ovillkorligt här i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte upptäcka vem jag är när jag inte längre är rädd, eller nervös, eller orolig för hur andra ska uppfatta mig själv – utan jag istället lever här i enhet och jämlikhet med min kropp, till fullo i varje ögonblick – och utan att alltid förvänta mig det värsta

Jag åtar mig själv att stoppa karaktären av och som mig själv som ”den omtänksamme” – ”hjälparen” – ”den förstående” – och ”den snälle” – eftersom jag inser att denna karaktär kompromissar mig – och jag åtar mig själv att istället lära känna mig själv som ”djuret” – såsom att lära mig att uttrycka mig själv ovillkorligt, och utan idéer om rätt och fel här i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att skapa ett intimt förhållande med min mänskliga fysiska kropp, och lära mig att uttrycka mig själv, och leva en och jämlik som min mänskliga fysiska kropp – utan idéer, utan tankar om rätt och fel – utan rädsla – utan enbart i beaktande av vad jag rent praktiskt möter här i varje ögonblick i min verklighet

Jag åtar mig själv att träna mig på att leva självständighet, och bestämdhet – och applicera det jag ser i djur, såsom en förmåga att obehindrat röra på mig själv och agera med sunt förnuft – även om andra har känslor, och upplevelser mot mina handlingar, och mitt sätt att leva

Jag åtar mig själv att sluta medverka i känslor, och upplevelser av och som mig själv såsom att jag är dygdig, principfast, och moraliskt korrekt – och därmed överlägsen andra människor – och istället tar jag mig själv tillbaka hit till min kropp och min fysiska verklighet här, i varje ögonblick

Karaktär 2 – Ett Annat Liv-karaktären:

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sitta och tänka, drömma och fundera på hur jag skulle uppleva mig själv om jag hade en annan människas liv, och i detta tänka, och fundera på huruvida mitt liv är för dåligt, och kan bli bättre – och om jag saknar någonting i mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sitta och filosofera om mitt liv, om vad jag saknar, om vad jag tycker jag har, och om vad jag vill mer ha – och drömma bort mina möjligheter att leva och uttrycka mig själv här som min fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse att alla mina känslor såsom gillande, och ogillande gentemot mitt nuvarande liv är baserade på förprogrammerad kunskap – eller hjärntvätt – eftersom jag lärt mig från mina föräldrar, kompisar, och samhället – vad som tydligen är bra, och vad som är dåligt – istället för att jag slutar att känna saker om mitt liv, och istället tittar rent praktiskt på mitt liv utan några upplevelser inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ifrågasätta upplevelsen inom mig själv att vilja ha en annan människas liv, i insikten att det jag upplever är ett begär efter energi, ett begär efter att få manifestera mina fantasier; utan att inse, se och förstå att mina fantasier, och begär inte är riktiga – och att jag inte kan nå fullständig ro inom mig själv genom att följa mina begär, och fantasier, utan endast genom att helt släppa taget, och tillåta mig själv att vara här i enhet och jämlikhet med min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte stoppa mig själv när jag märker att jag går in fantasier, i tron att mina fantasier, och dagdrömmar ”berikar mitt liv” – och att jag ”kommer på hur jag vill leva” genom mina dagdrömmar – istället för att se, inse och förstå att jag rent faktiskt missar mitt liv här, såsom andetaget och min mänskliga fysiska kropp genom att dagdrömma – och att jag inte kommer på hur jag vill leva, utan endast följer efter en tanke, och känsla inom mig som säger till mig hur jag ska leva – därför inser jag hur viktigt det är att jag skriver ut mina ställningstaganden och beslut, så att jag kan forma mitt liv utifrån rent praktiska överväganden, och inte känslor och tankar i mitt huvud

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att dagdrömmar gör mig avskuren från verkligheten, och gör att jag inte medverkar lika starkt, och närvarande i detta ögonblicket – eftersom jag inom mig själv separerat mig själv till ett framtida, och illusoriskt ögonblick som tydligen är viktigare än detta ögonblicket – trots att detta ögonblicket faktiskt är riktigt och händer verkligen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv som en drömmare, och en bohem – och därmed känna och uppleva mig själv annorlunda andra människor, eftersom tydligen har jag ”mer drömmar, och större personlighet än andra” – istället för att se, inse och förstå att mina drömmar inte är riktiga, och att min personlighet inte har någon relevans överhuvudtaget i fråga om att skapa denna världen till någonting som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att genom att tänka, och definiera mig själv inom mig själv, skapa och se mig själv såsom en kändis, en speciell människa, en unik människa, med ett unikt liv, och levnadssätt – och i detta se och definiera mig själv som mer än andra människor – istället för att tillåta och acceptera mig själv att leva och uttrycka mig själv utan känslor, och utan att skapa en idé av mig själv inom mig själv såsom att vara mer än andra, utan endast uttrycka mig själv såsom min mänskliga fysiska kropp i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé av mig själv såsom att vara mer än andra, och skapa denna idén genom att definiera mig själv i förhållande till de dagdrömmar jag har, och tänka att mina dagdrömmar är speciella, och unika – och mer än  vad andra människors dagdrömmar är – och tänka i och med detta att jag måste vara mer än vad andra människor är

Jag åtar mig själv att sluta dagdrömma, och sluta skapa fantasier inom mig själv om vem jag är, och hur jag är, och att istället tillåta och acceptera mig själv att leva och uttrycka mig själv här i varje ögonblick – i enhet och jämlikhet med min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att inte slösa bort mitt liv i dagdrömmar, och tankar – utan istället spendera varje ögonblick här i och som min mänskliga fysiska kropp – i fullständig medvetenhet om mig själv och min omgivning

Jag åtar mig själv att inse, se och förstå – leva denna insikten och förståelsen – att drömmar inte gör mitt liv mer fullständighet – och att fullständig ro endast kan nås genom att jag står upp och inom och som mig själv och lever fullständigt i varje ögonblick – såsom att leva i fullständig medvetenhet om min kropp, och min omgivning här i varje ögonblick

Dag 64: Forcerings-Karaktären

Idag ska jag dissekera två punkter – 1) ”Jag vet inte vem jag är” och 2) “Jag gör musiken för dig!” – båda dessa punkter är baserade på en och samma vana, och mentala beteende – nämligen det beteendet att jag istället för att lära känna mig själv och vem jag är inom mig själv, att jag istället beger mig själv utåt, och försöker leta upp mig själv genom att jämföra människors respons gentemot hur jag uttrycker mig själv; konsekvensen av detta bli naturligtvis självkompromiss, eftersom jag skapar och formar mig själv helt utifrån vad andra tycker, känner och upplever, eller säger till mig.

Vad jag sätt som en lösning på detta är att jag sätter mig ner och skriver innan jag agerar på punkter, och att jag verkligen undersöker för mig själv genom att skriva, vart någonstans jag står inom mig själv i förhållande till en viss punkt. Och detsamma gäller för min musik, och här ska jag när jag gör musik fråga mig själv om ”detta verkligen är musik som jag vill göra, och uttrycka, och som jag tycker det är roligt att uttrycka – och som kommer/uppstår som ett uttryck av mig själv här, naturligt, eller om jag försöker forcera fram någonting som inte är jag” – man skulle kunna kalla detta beteende att forceringsbeteendet, för i grund och botten går beteendet ut på att jag uttrycker, och göra mig själv till något mer än vad jag är – jag försöker hoppa flera steg i förväg, eller så försöker jag uttrycka mig själv på ett sätt som jag tror är bra – men som inte är JAG.

Vad jag kan se då jag skriver om detta är att detta beteende indikerar en avsaknad inom mig själv av att leva självacceptans, och självkärlek, och att jag därigenom inte tillåter/har tillåtit mig själv att vara autentisk, och sårbar. När jag är autentisk och sårbar då uttrycker jag mig själv som JAG – och inte som någonting jag VILL vara – alltså skapar jag ingen falsk KARAKTÄR, och persona som jag gömmer mig bakom utan jag uttrycker mig själv naturligt, ledigt, och avkopplat.

1) Jag vet inte vem jag är, vet du? – karaktären

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att andra ska säga till mig vem jag är, och ge mig råd, och göra beslut åt mig – eftersom jag är för lat för att sätta mig ner och skriva ut mig själv, ge mig själv råd och riktning i mitt liv – och verkligen fråga mig själv – vem är jag?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att prata, och agera ut punkter i mitt liv som jag ännu inte är säker, och trygg inom – och i detta söka efter en annans bekräftelse, och försöka få en annan att säga att – ja men detta stämmer ju! Jamen visst du har rätt! Eftersom jag ännu inte är säker inom mig själv på vad det är jag säger eller gör

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte disciplinera mig själv att skapa klarhet inom och som mig själv genom att skriva, innan jag agerar, och tar handling i min värld – så att jag på så vis är säker på vad det är jag gör, och hur det är jag gör det – och att jag är säker på mig själv inom mig själv, eftersom jag har suttit och skrivit ner punkten för mig själv och vet exakt vad det är jag gör

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att integritet, och autenticitet, är någonting som jag utvecklar genom att skriva, och i mina skriverier, undersöka och ifrågasätta mig själv, mina värderingar, hur jag lever, och hur denna världen fungerar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att följa efter mina tankar, och tänka ihop en riktning som jag ska följa, och leva i mitt huvud, istället för att inse, se och förstå – att jag kan inte lita på de beslut jag tar i mitt huvud, eftersom jag inte kan se alla olika punkter som jag måste ta i beaktande vid ett beslut, och att jag dessutom inte kan se MIG SJÄLV såsom huruvida jag har en upplevelse mot punkten som jag tänker om, och gentemot beslutet som jag vill göra – därför disciplinerar jag mig själv till att göra det till en vana att sätta mig ner och skriva om alla punkter i min värld som jag vill dirigera, och ta ett beslut inom – så att jag är fullständigt trygg i mig själv, och säker i min riktning och applikation av mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att andra vet bättre än jag, och att det därför är av vikt att jag söker mig utåt, och frågar andra människor, och försöker få genmäle i vad jag tänker och upplever inom mig själv – istället för att inse, se och förstå – att jag genom att sätta mig ner och skriva ut punkten kan skapa klarhet för mig själv i mitt beslut – och sedan kan jag rådfråga en annan, utifrån en utgångspunkt av att bli mer effektiv i min klarhet, och i mitt beslut – men inte utifrån att söka stöd och genmäle eftersom jag känner mig själv osäker och rädd inför hur jag ska leva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att agera förhastat, och för snabbt, innan jag hunnit hitta mig själv i mitt beslut, och se vad den bästa möjliga handlingen är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa konsekvenser i min verklighet, eftersom jag inte är klar, och utan reaktioner inom mig själv i förhållande till beslut som jag tar och lever i min verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att lita på tankarna som kommer upp inom och tro att de är jag, och att de är tillitsfulla manifestationer, eftersom de kommer upp hela tiden, och är i mitt huvud nästan konstant – istället för att se, inse och förstå – att denna världen såsom den ser ut är ett bevis på att de tankarna som kommer upp i mitt huvud inte är något jag kan lita på – och att ta beslut utifrån dessa tankarna kommer skapa separation i min verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att istället för att utveckla självförtroende, och självtillit genom att varje dag skriva, och applicera självförlåtelse, att istället tro att ”jag är klar” och sedan tro att alla mina tankar som kommer upp i mitt huvud stämmer, och att de är korrekta avbildningar av verkligheten – istället för att se, inse och förstå – att så länge jag har en enda tanke som kommer upp i mitt huvud så är jag inte klar – och jag kan inte lita på dessa tankarna de minsta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vara disciplinerad med mig själv i att stoppa mig själv varje gång en tanke kommer upp inom mig själv, och inte agera och leva utifrån denna tanken – utan istället ta och skriva om denna tanken, och se vem jag är i förhållande till denna tanken – och sedan i mina skriverier ta ett beslut i förhållande till hur jag ska dirigera mig själv i min värld, som tar alla parter i beaktande, och som är objektivt och inte förpestat med självintresse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att istället för upptäcka mig själv genom att skriva, och applicera självförlåtelse, att istället vilja att andra ska säga till mig vem jag är, och hur jag är – så att jag inte ska behöva lägga ner den kraften, och energin, som behövs för att jag ska kunna lära känna mig själv på riktigt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte släppa mig själv fri från beroende gentemot andra människor, och stå ansvarig inom mig själv helt och fullt ut, och leva detta ansvar gentemot mig själv, genom att göra mig själv stabil, och effektiv i alla de beslut jag tar och lever i min verklighet – eftersom jag har undersökt dessa punkter för mig själv i mina skriverier, och sett vad som är den mest effektiva handlingen/riktingen att leva

Jag åtar mig själv att inte uppskjuta mina skriverier, och inte ta förhastade beslut utan att ha skrivit om dessa beslut i förväg, och inte agera på mina tankar – utan då jag har tankar och upplevelser inom mig – att ”spara dessa” – tills då jag har tid att sätta mig ner och skriva ut dem och se vem jag är i förhållande till dessa upplevelser/tankar

Jag åtar mig själv att inte vara lat, och söka efter mig själv i andra människor – utan istället genom mina skriverier, och genom självförlåtelse, upptäcka mig själv, utveckla mig själv, och lära känna mig själv – så att jag på så sätt aldrig behöver fråga någon annan vem jag är, eftersom jag vet fullt ut vem jag är

Jag åtar mig själv att inte söka medhåll hos andra människor, utan istället skriva ut de punkter jag möter inom mig, och komma till klarhet inom mig själv, innan jag frågar andra vad de har för perspektiv på den punkten jag möter inom mig själv

2) Jag gör musiken för dig! – karaktären

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra musik för någon annan än mig själv, och genom detta kompromissa mig själv i mitt utövande av musik, och inte fråga mig själv om den låten, eller texten jag skriver verkligen är jag, och är autentisk – och är någonting som jag tycker, och ser är ett uttryck av mig själv – utan istället göra musik/texter som jag hoppas att andra ska uppskatta och tycka om

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte fråga mig själv vem jag är inom min musik, och fråga mig själv när jag gör en låt, när jag komponerar en låt, när jag sätter mig ner och spelar – om jag verkligen uttrycker mig själv i musiken, eller om jag bara gör musiken för att få ett erkännande, och bli omtyckt av andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte göra musiken som ett uttryck av och som mig själv i ögonblicket, och därav inte vara oroad, eller nervös för vad andra ska tycka om min musik – och om min musik är bra, eller dålig – eftersom jag vet att min musik är jag – ett uttryck av och som mig själv i ögonblicket

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vara autentisk och ärlig mot mig själv när jag gör min musik – och göra sådan musik som jag tycker om, som jag är passionerad för, och som jag känner är en musikstil, eller musiktyp som jag tycker om att utöva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra musik från utgångspunkt av att ”detta låter bra, så såhär måste jag göra musiken” – istället för att göra musiken från utgångspunkten av mig själv här såsom min kropp – där jag tar ett andetag, och där jag placerar min uppmärksamhet här på mig själv såsom min kropp, och att jag sedan uttrycker mig själv såsom hela min kropp här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte uttrycka mig själv såsom hela min kropp här när jag gör musik, utan istället separera mig själv in i tankar, och känslor i mitt huvud – där jag definierar, och analyserar min musik såsom antingen bra, eller dålig – i förhållande till vad jag tror att andra ska tycka om min musik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att mitt sätt att uttrycka mig själv på inom och som musik är fel, och dåligt – och att jag måste tänka när jag gör musik för att det ska låta ”rätt” – istället för att se, inse och förstå att det finns inget rätt eller fel, bra eller dåligt – utan dessa är definitioner/idéer som sprungit ur ett samhälle som inte förstår vad det innebär att uttrycka sig själv ovillkorligt, och utan begränsningar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att all kunskap om rätt och fel begränsar i mig uttryck av mig själv – och härigenom förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv tro att min kunskap om rätt och fel är korrekt, och faktiskt ”finns på riktigt” – istället för att se, inse och förstå att min kunskap om rätt och fel är lika ”riktig” som jag tillåter och accepterar den att vara, eftersom det är jag som tänker dessa tankar, och har integrerat denna kunskapen inom mig själv om rätt och fel

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta det uttryck av och som mig själv jag upptäckt i musiken, såsom att vara spontan, och i full självtillit – utan någon rädsla, ångest och nervositet – och applicera detta uttrycket av mig själv i hela i min värld, och i hela min verklighet – och alltså tillåta och acceptera mig själv att lita på mig själv, och uttrycka mig själv utan skam, eller genans i varje ögonblick, oavsett vem jag är med, eller var jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta den glädjen jag upplever som mig själv inom och som musiken, och applicera denna glädjen av och som mig själv överallt i min värld, och alltså integrera denna glädjen såsom ett uttryck av mig själv i varje ögonblick – och inte begränsa denna glädjen som mig själv till att enbart vara i förhållande till musik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte uppleva glädje när jag uttrycker mig själv med min mänskliga fysiska kropp utan att göra musik – genom att tro, tänka, och tycka att jag är mer begränsad när jag gör rör mig själv utan musik, än när jag rör mig själv med musik

Jag åtar mig själv att uttrycka mig själv utan begränsningar och utan några tankar, upplevelser, och kunskap om rätt och fel när jag gör musik – utan istället uttrycka mig själv här i varje ögonblick – ovillkorligt och som hela min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att göra musik till ett uttryck av och som mig själv i enhet och jämlikhet – där den musik jag gör är jag – och inte ett försök av mig, att forcera mig själv till att bli någonting jag tror är bra, och korrekt

Jag åtar mig själv att inse, se och förstå att all kunskap om vad som är rätt och fel begränsar mig, och håller mig tillbaka – och att om jag uttrycker mig själv från en utgångspunkt av att jag ”kan göra fel” – att jag då kommer att uttrycka mig själv i fruktan, och ångest – istället för uttrycka mig själv här såsom min kropp, och inse att ingenting som jag uttrycker här som mig själv i ögonblicket kan vara fel – eftersom det är jag