Tag Archives: intelligent

Dag 199: “jag är mest lyckad”-karaktären (Del 5)

Idag fortsätter bloggserien – och dagens dimensioner att hantera genom självförlåtelse och självåtagande blir 7) Fysisk Upplevelse, och 8 ) Konsekvens.

7) Fysisk upplevelse

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv – att genom att jag medverkar i och som ”jag är mest lyckad”-karaktären – att skapa en press över mina lungor, och mitt solar plexus – och uppleva mig själv stel och inflexibel i hela min kropp – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte stoppa mig själv från att gå in i denna karaktären – och istället förbli här med min kropp – och ha uppmärksamheten av och som mig själv riktad mot mig själv här med och som min mänskliga fysiska kropp – och inte inriktad på emotioner, upplevelser, eller tankar inom mig själv

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i denna kroppsliga upplevelse av att känna mig stel – och orörlig – och pressad inom mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas effektivt och föra mig själv tillbaka hit – och se, inse och förstå – att denna upplevelsen kan bara existera inom mig om jag tillåter och accepterar det – om jag tillåter mig själv att vara en slav till emotioner, och tankar – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att disciplinera mig själv att stoppa mina tankar – stoppa mina upplevelser – och stoppa mina inre utflykter in i diverse onödiga och helt värdelösa självsaboterande mentala beteenden

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv – att genom att medverka i och som ”jag är mest lyckad”-karaktären – förtrycka mig själv såsom ovillkorligt – och naturligt självuttryck med och som mig själv här – med och som min mänskliga fysiska kropp – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att när jag märker att jag upplever mig själv på detta sättet – att i detta ögonblick ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och slappna av med min kropp – och låta mig själv sjunka tillbaka in och som bekvämlighet och lugn i och som min kropp – och inte längre fast i stelhet

Självåtaganden
1. När jag märker att jag upplever en press över mina lungor, och mitt solar-plexus – och jag känner mig själv stel och inflexibel i hela min kropp – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag är i detta ögonblick besatt av ”jag är mest lyckad”-karaktären – i det att jag jämför mig med andra och tror att jag måste vinna – således åtar jag mig själv att andas och slappna och istället vara här med och som min mänskliga fysiska kropp – och se, inse och förstå att det finns ingenting som jag måste vinna – eller klara av – eller bevisa – utan det enda jag måste göra är att öva mig själv på att vara här med och som min mänskliga fysiska kropp

2. När jag märker att jag går in i en fysisk upplevelse av mig själv av att känna mig stel – orörlig – och pressad – som om att jag håller andan inom mig själv i rädslan för att någon annan ska vara bättre än mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – jag kan i detta ögonblick använda mitt andetag för att slappna av och korrigera denna upplevelse – och medvetet pressa ut all upplevelse av obekvämlighet inom mig själv och istället göra detta ögonblick till ett bekvämt och givande – och trevligt ögonblick; således åtar jag mig själv att andas in – och pressa ut all stelhet – och allt tryck inom mig själv – och stabilisera mig själv här med och som min mänskliga fysiska kropp

3. När jag märker att jag förtrycker mig själv i mitt uttryck av och som mig själv i min mänskliga fysiska kropp – genom att jag inte tillåter och accepterar mig själv att slappna av – och ge efter – och helt enkelt följa med min kropp i dessa naturliga rörelse och uttryck av sig självt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – i detta ögonblick måste jag fysiskt korrigera mig själv genom att andas och fokusera helt och fullständigt på mig själv som mitt andetag; således åtar jag mig själv att fokusera helt och fullständigt på mitt andetag – och andas mig själv tillbaka in i min fysiska kropp – och uttrycka mig själv naturligt en och jämlik med och som min mänskliga fysiska kropp

8 ) Konsekvens

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att när jag medverkar i ”jag är mest lyckad”-karaktären – så förstör jag ett ögonblick för mig själv – eftersom jag inte är här med och som min mänskliga fysiska kropp – utan jag försöker istället vara någon annan – i tron att jag måste vara någon annan för att kunna vara nöjd med mig själv och tydligen vara en ”vinnare” – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att acceptera mig själv – att andas – och att ge mig själv lösningen – och belöningen – av att vara avslappnad – lugn – och bekväm med mig själv i och som min mänskliga fysiska kropp

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att konsekvensen av ”jag är mest lyckad”-karaktären – är att jag aldrig tillåter mig själv att uppskatta mig själv – och erkänna mig själv – och se vad jag faktiskt gör som är bra och som jag borde vara stolt och tillfredställd med – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli upphakad på idén och upplevelsen om att tävla – istället för att ge mig själv varje ögonblick till att leva och uttrycka mig själv fullständigt tillsammans med och som min mänskliga fysiska kropp här

3. Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att konsekvensen av ”jag är mest lyckad”-karaktären är att jag inte genuint kan uppskatta och vara glad för en annan människas framgång – eftersom jag känner det som en annan människas framgång är ett hot mot min egen seger – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att öva mig på att vara ödmjuk och ge såsom jag vill få – och uppskatta andra människor – och vara genuint berörd av ett en annan människans faktiskt gjort någonting väldigt bra – och således kunna uppskatta och ge denna människan erkännande för denna punkten utan att jag därmed känner det som om att jag förlorar en del av mig själv

Självåtagande
1. När jag märker att jag medverkar i ”jag är mest lyckad”-karaktären – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att konsekvensen av att jag medverkar i denna karaktären är att jag förstör ett ögonblick – förstör en möjlighet för mig att uttrycka mig själv naturligt och avkopplat här med mig själv – eftersom jag är så besatt i mitt huvud av denna karaktären; således åtar jag mig själv att ge mig själv varje ögonblick – till att leva och uttrycka mig själv – genom att andas effektivt – och inte låta denna karaktären besätta mig och styra mig

2. När jag märker att jag medverkar i och som ”jag är mest lyckad”-karaktären – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att konsekvensen av att jag medverkar i och som denna karaktären är att jag känner det som om att jag aldrig är tillräcklig – som att jag aldrig kan vara tillfreds med mig själv – och slappna av – eftersom jag hela tiden upplever det som om att jag måste bevisa mig själv och nå nya höjder av självuttryck – och självstyrning; således åtar jag mig själv att släppa denna karaktären – och öva mig själv på att andas – slappna av – och vara tillfreds med mig själv här – och sluta söka efter någonting mer än mig själv

3. När jag märker att jag medverkar i och som ”jag är mest lyckad”-karaktären – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att en konsekvens av att medverka i denna karaktären är att jag aldrig genuint kan uppskatta och ta del av någon annans framgång eller glädje – eftersom jag hela tiden tävlar och försöker vara bättre och mer framgångsrik än vad andra är – således åtar jag mig själv att ta ett steg tillbaka inom mig själv – och sluta försöka vinna – sluta försöka kämpa mig till en första plats genom att vara bättre och mer unik – och istället åtar jag mig själv att amalgamera och integrera mig själv här med och som min mänskliga fysiska kropp

 

Advertisements

Dag 196: “jag är mest lyckad”-karaktären (Del 2)

Dagens blogg kommer behandla karaktären som jag började att skriva om igår – nämligen ”jag är mest lyckad”-karaktären – och jag kommer att fortsätta arbeta med denna under hela veckan, och gå igenom alla de olika inre mentala dimensioner som en karaktär består utav.

Som jag i tidigare bloggar berättat består en inre mental karaktär av åtta olika dimensioner – och dessa är: 1) Rädsla 2) Begär 3) Fantasi 4) Tanke 5) Sinnesskvaller 6) Reaktioner 7) Fysisk upplevelse 8 ) Konsekvens.

Eftersom jag kommer att skriva om denna karaktär under hela veckan kommer jag att dela upp min självförlåtelse, och självåtaganden under denna tiden – och jag kommer även att göra en vlogg där jag går igenom punkten i slutet av veckan – och jag kommer också att omdefiniera ord som jag ser är relevanta att ge en ny betydelse.

Idag kommer jag att skriva om och gå igenom dimensionerna 1) Rädsla, och 2) Begär.

1) Rädsla


Självförlåtelse

1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd inför att inte vara den mest pålästa, den mest unika, och den mest framgångsrika personen bland människor – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta och känna ångest att någon skulle vara bättre än mig, och leva ett mer intressant, ett mer roligt, och ett mer givande liv än vad jag gör – i tron att om detta är fallet så betyder det att jag är mindre värd – och att jag inte är lika bra som vad andra är

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna rädsla, och underlägsenhet inför andra människor om jag inte kan fantisera, och tänka om mig själv att ”jag är bäst” – ”jag kan mest” – och ”mitt liv är mest intressant” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv slappna av och uttrycka mig själv naturligt bland människor – och vara bekväm med mig själv

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna och uppleva ångest och rädsla inför att jag inte ska vara bäst – i tron att om jag inte är bäst – i det att jag lever det mest omtumlande och fascinerande livet i jämförelse med andra – att tro att det då är någonting fel med mig och att jag inte kan vara nöjd med mig själv för att jag tydligen gjorde ingenting av mig själv – och jag gjorde ingenting av mitt liv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé om att jag måste imponera på andra människor – och tävla mot andra människor – och visa upp mig själv som den som är bäst – för att mitt liv ska ha någon betydelse – och för att jag ska vara tillräcklig

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte bli ansedd av andra såsom att vara en jämlik – och frukta att andra kommer se mig såsom att inte vara lika bra – lika stark – lika framgångsrik – och lika värdig – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att för att försöka bota, och ta bort denna rädsla – att gå ut i världen och försöka tillägna mig själv ett anseende – så att andra ska titta på mig och se mig som en jämlik – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att acceptera mig själv som en jämlik här och sluta att oroa mig för vad andra tycker om mig

5. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa och uppleva mig själv i som rädslan och ångesten inför att inte bli sedd – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att mitt värde, min självkänsla – och hela mig som person är beroende av att andra ska se mig såsom att vara ansedd – viktig – och speciell – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att slappna av och ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och låta mig själv se att det inte är någon fara med att inte vara sedd – och att jag fortfarande är kvar här precis som innan

Självåtaganden
1. När jag märker att jag upplever mig själv rädd inför att inte vara den mest pålästa, den mest unika, och den mest framgångsrika personen bland människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det finns inget värde i att vara ansedd såsom ”bäst” av andra – utan det är bara en idé att tro att det skulle på något sätt förändra mig i hur jag upplever mig själv och i vem jag är som människa – således åtar jag mig själv att sluta vara rädd för att inte vara ”bäst” – och istället åtar jag mig själv att vara mig själv bland människor – avslappnad – avkopplad – och bekväm här med och som min mänskliga fysiska kropp

2. När jag märker att jag tänker och tror att jag måste vara bäst – jag måste vara den mest unika och framgångsrika bland människor för att kunna vara bekväm med mig själv och inte vara rädd – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag behöver ingen fantasi – och ingen tanke – ingen upplevelse för att kunna slappna av och leva utan rädsla – utan jag behöver endast mig själv här – och jag behöver endast ta ett beslut att andas igenom min upplevelse och ta mig själv tillbaka hit – till och som min mänskliga fysiska kropp; således åtar jag mig själv att sluta vänta på en upplevelse för att jag ska leva utan rädsla – och jag åtar mig själv att istället leva utan rädsla här – i och som min mänskliga fysiska kropp – en och jämlik

3. När jag märker att jag upplever ångest och rädsla inför att jag inte ska vara bäst – i tron att det är någonting fel med mig, och att jag inte kan vara nöjd och bekväm med mig själv om jag inte är bäst – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – allt jag behöver är mig själv här som mitt andetag – och jag behöver inte uppnå någon slags erkännande – jag behöver inte bli berättigad eller vara ansedd – utan jag behöver bara acceptera mig själv; således åtar jag mig själv att sluta att längta efter att andra ska acceptera mig – och jag åtar mig själv att acceptera och erkänna mig själv här – i varje andetag

4. När jag märker att jag är rädd för att andra inte ska se mig som stark – som jämlik med dem själva – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag behöver inte att någon ska se mig på ett speciellt sätt för att jag ska kunna leva utan rädsla – utan att leva utan rädsla är någonting som jag måste ta ett beslut om att göra här – och leva detta beslut genom att stoppa min rädsla – och inte ge rädsla makt eller kontroll över mig; således åtar jag mig själv att ta beslutet att leva utan rädsla – och att inte vänta på att min omgivning ska ge mig en viss upplevelse – utan jag ger mig själv riktning och styrning här

5. När jag märker att jag är rädd för att andra inte ska se, och lägga märke till mig – och att jag tror att om människor inte gör detta kommer mitt värde att minska – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det ändrar inte mig fysiskt på något sett huruvida människor ser mig eller inte – utan jag förblir densamma – således åtar jag mig själv att förbli densamma även inom mig själv – genom att andas effektivt här och amalgamera mig själv med och som min mänskliga fysiska kropp

2) Begär

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som ett begär av att få erkännande av andra människor såsom att vara speciell, och unik – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att detta på något sätt ska göra mig till mer av en människa – och att om jag får erkännande av andra såsom att vara en speciell – och annorlunda människa att jag då äntligen skulle kunna bli nöjd med mig själv – och ge mig själv förmågan att acceptera mig själv

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha ett begär efter att få andra att acceptera mig såsom en stark – och unik människa – och tänka att jag behöver andra att erkänna, att se mig, och att acceptera mig – för att jag ska kunna acceptera och erkänna mig själv – för att jag ska kunna slappna av och ge mig själv tillåtelse att koppla av och låta mig själv släppa taget och helt enkelt gå upp i och som min mänskliga fysiska kropp – och bli min mänskliga fysiska kropp helt och fullständigt

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha, och skapa ett begär efter att få vara bäst – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro jag måste visa mig själv såsom att jag är bäst – annars är jag helt enkelt inte värdig att acceptera mig själv – och jag måste då helt enkelt fördöma mig själv, och känna mig själv rädd, och underlägsen – istället för att se, inse och förstå att – nej – jag behöver inte känna mig själv så – jag kan helt enkelt låta mig själv acceptera mig själv oavsett vad någon annan gjort – eller kan – eller gör – och alltså inte bry mig om vad andra tycker om sig själv, eller tycker om mig

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa och manifestera ett begär inom mig själv av att jag måste stå på en scen framför andra människor och göra mig själv hörd – och andra människor ska i detta prata om mig och ge mig ett positivt omdöme och tycka att jag är ”bäst” – för att jag ska kunna slappna av och acceptera mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att acceptera mig själv ovillkorligt – och utan att tänka att jag måste bevisa mig själv inför andra på något sätt

5. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva utifrån ett begär – att jag måste i mitt liv visa att jag kan mer än vad andra kan – i tron att om jag inte gör detta så kommer jag att försvinna och ingenting av värde kommer vara kvar av mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, och erkänna – att det finns mer till mig än vad jag kan – och hur jag är i jämförelse med andra – och att oavsett hur jag står mig mot andra så är jag fortfarande kvar här med mig själv – och således kan jag besluta att uppleva mig själv bekväm och nöjd med mig själv oavsett hur jag står mig i jämförelse med andra

Självåtagande
1. När jag märker att jag medverkar i och som ett begär av att få erkännande av andra människor såsom att vara speciell och unik – i tron att detta hade ändrat mig och gjort mig till en mer värdefull människa – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att endast jag kan besluta mitt värde – och kan besluta vem jag är inom och som mig själv – och ingen annan kan göra eller ge detta till mig; således åtar jag mig själv att ovillkorligt acceptera och värdesätta mig själv – och säga till mig själv att jag är tillräcklig oavsett vad andra tycker – oavsett vad andra kan som inte jag kan – jag är tillräcklig med och som mig själv här

2. När jag märker att jag medverkar i och som ett begär om att andra ska acceptera mig som stark – och jag gör detta för att jag tror att jag förstå då kan slappna av och känna mig själv färdig och nöjd med mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att endast JAG – kan ge till mig själv styrka – och värde – och det spelar faktiskt ingen roll vad andra tycker för i slutändan är det jag som skapar mig själv; således åtar jag mig själv att ge mig själv styrka – och ge mig själv förmågan att vara tillfreds med mig själv – och att vara avslappnad och lugn oavsett i vad slags situation jag befinner mig

3. När jag märker att jag medverkar och skapar ett begär av att jag vill vara bäst – i tron att om jag inte är bäst då kan jag inte acceptera mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att självacceptans är ett beslut som jag tar och lever här – någonting som jag aktivt beslutar att jag ska göra i varje ögonblick och är således ingenting jag kan uppnå genom att ”bli bäst” – således åtar jag mig själv att aktivt leva självacceptans genom att sluta fördöma och vara hård mot mig själv – utan istället vara hänsynsfull och ömsint mot mig själv i varje ögonblick – och inte driva mig själv för hårt

4. När jag märker att jag medverkar i och som ett begär inom mig själv av att stå på en scen framför människor, och göra mig själv hörd – och få omdömet av andra människor att jag är ”duktig” – och att jag är ”mycket bra” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det finns ingen mening med att stå på en scen och få ett omdöme av att vara duktig av andra – vad leder det till? Ingenting – förutom att jag gör mig själv beroende till andras erkännande för att jag ska finna det värt att uttrycka mig själv – och roligt med mig själv; således åtar jag mig själv att sluta söka efter bekräftelse av andra – och istället röra mig själv och göra det jag vill göra oavsett om jag får någon uppmärksamhet av en annan eller inte

5. När jag märker att jag medverkar i och som ett begär av att visa att jag är mer än vad andra är – att jag kan mer – att jag vet mer – att jag är mer erfaren och starkare än vad andra är – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att detta begär existerar inom mig för att jag inte tillåter mig själv att acceptera mig själv och se att jag är jämlik med andra – i det att jag består av samma fysiska material som alla andra – och att det därför inte finns någon anledning att försöka bevisa och hävda mig själv; således åtar jag mig själv att sluta försöka vara någonting jag inte är – och istället uttrycka mig själv här i enhet och jämlikhet med och som min mänskliga fysiska kropp – här

 

Dag 163: Studieteknik

Självskriverier

Idag har jag precis som föregående dag studerat. Och jag har faktiskt lyckats stoppa många av mina rädslor som kommer upp när jag sätter mig bakom mina böcker och börjar läsa. Om du läst denna blogg de senaste dagarna vet du att jag redan arbetat med denna punkt – och om du inte läst mina tidigare bloggar om denna punkt kan du göra det här: Dag 161: Prestationsångest, Dag 162: Tidsspararkaraktären

Det återstår dock fortfarande en del rädslor. En rädsla som kom upp idag var då jag satt och läste en av mina böcker – som var väldigt stor och tjock. Jag hade bestämt mig för att jag skulle läsa ut hela boken, men det visade sig att det tog längre tid än vad jag trodde. Så ungefär vid kl. 4 såg jag att det skulle bli svårt att hinna läsa klart den om jag samtidigt skulle göra anteckningar vid sidan av. Då bestämde jag mig för att strunta i att göra anteckningarna och bara läsa boken. Och när jag tog detta beslutet kom rädslan, och ångesten upp inom mig – ”men shit! Tänk om jag inte kommer ihåg vad jag har läst till provet!” – jag lät mig inte styras av denna tanken, utan jag satte mig och läste min bok utan att anteckna. Men detta visar att det fortfarande finns rädsla inom mig som måste förlåtas och tas bort.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, rädsla, och nervositet inför att jag ska använda mig själv av fel studieteknik, och att detta ska bestraffa mig – eftersom jag när jag sitter och skriver provet då inte har någon aning om vad jag ska skriva, eftersom jag glömt bort all information

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, rädsla, och nervositet inför att jag inte ska skriva bra på mitt prov, och därmed inte klara av att få ett arbete i denna världen där jag kan tjäna mycket pengar – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det finns viktigare saker än att bara skaffa ett bra arbete, vilket är att bli effektiv, och duktig på att använda juridiken att driva processer, och faktiskt göra en effektiv skillnad i och som denna världen; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se min utbildning såsom en möjlighet för mig att bli mer effektiv på kunna använda lagen, och inte som någonting som är en port för mig att få ett bra arbete vid ett senare tillfälle

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att där det finns rädsla – där finns också självintresse – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa, och nära ett självintresse, och ett begär om att få lyckas i mitt liv – och att få så pass bra betyg att alla människor i min verklighet tycker att jag har gjort bra ifrån mig, och att jag förtjänar att få anseende – och bli sedd såsom att vara en smart, och intelligent människa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att önska, och ha ett begär om att få hävda mig själv inför mina föräldrar – och få visa att jag är duktig på vad jag gör, och att jag har möjligt att läsa, och förstå lagen på ett sätt som ingen annan kan göra – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka kärlek, och respekt från mina föräldrar genom att göra bra ifrån mig i skolan – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att gå igenom min utbildning utan att ha någon förhoppning, eller något begär – utan istället ett praktiskt mål som inte laddat med någon slags upplevelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja, och ha ett begär om att utstråla och visa mig själv inför andra såsom en intelligent, och smart människa som är duktig på att studera – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att på grund av detta begäret, och denna önskan – skapar jag även rädslan inom mig själv av att bli sedd som trög, dum, och utan någon som helst intelligens – och således kompromissar jag, och förminskar jag mig själv genom att jag inte tillåter och accepterar mig själv att vara mig själv – och att leva här i och som andetaget – som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i mitt sinne, och inom mig själv skapa bilder, och framtidshopp om hur mitt liv ska bli i framtiden – och om hur jag ska eventuellt uppleva mig själv i framtiden – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter, och jaga efter att få bli erkänd såsom en stark, och framgångsrik individ som är bättre än vad andra individer är – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva och uttrycka mig själv här – och att gå min process – och att göra mina studier utifrån den praktiska utgångspunkt att jag ska utveckla min förståelse om lag och juridik så att jag kan använda denna till att göra en skillnad i denna världen till fördel för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv genom att hålla kvar vid förhoppningar, och begär om att få bli någonting i denna världen – och få ha något slags speciellt, roligt och unikt liv – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge upp alla begär, förhoppningar, och framtidsplaner – och istället leva här utan att separera min tillit till mig själv in i någon slags alternativ drömverklighet i mitt huvud – och istället leva HÄR praktiskt och fysiskt i och som varje andetag

Självåtaganden

När jag märker att jag känner ångest, rädsla, och nervositet inför at jag använder fel studieteknik – och att jag därför inte kommer komma ihåg någonting när jag väl skriver provet; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att rädsla begränsar och håller mig tillbaka – och om jag tillåter mig själv att följa min rädsla så kommer jag aldrig pröva någonting nytt för att se hur det fungerar utan vara fast i såsom jag alltid gjort saker; således åtar jag mig själv att bryta mig själv fri från min rädsla och pröva att plugga på mitt prova på ett nytt sätt – och se hur det går på mitt prov – och inte frukta att jag kommer få ett dåligt resultat på mitt prov

När jag märker att jag upplever ångest, rädsla, och nervositet inför att jag inte ska skriva bra på mitt prov – och därmed inte klara av at få ett arbete i denna världen – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det är irrelevant att frukta hur saker och ting kommer att gå, eftersom det är någonting som jag rent faktiskt inte har någon absolut kontroll över, varför det är bättre att andas och ta ett andetag i taget; således åtar jag mig själv att handskas med problem och situationer när de dyker upp – och inte oroa mig själv för dem innan de ens finns

När jag märker att jag skapar, och när ett självintresse om att få lyckas i mitt liv – och få så pass bra betyg att alla människor i min verklighet tycker om mig, och ger mig uppmärksamhet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – begär föder rädsla – självintresse föder rädsla – och rädsla föder begränsning – och begränsning suger musten ur mig; således åtar jag mig själv att släppa mitt hopp och begär om ett lyckat liv – och istället leva HÄR i och som varje andetag – till fullo och utan någon framtidsdröm

När jag märker att jag drömmer om, och medverkar i och som ett begär om att få hävda mig själv inför mina föräldrar – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns absolut ingenting att hämta i att få mina föräldrars erkännande – det är bara en momentan upplevelse av att känna mig omtyckt; således åtar jag mig själv att istället för att söka efter momentana upplevelser att istället fokusera på att etablera mig själv här en och jämlik – såsom en oändlig orubblighet och tystnad i varje ögonblick

När jag märker att jag vill, önskar, och har ett begär om att få utstråla och visa mig själv inför andra såsom en intelligent och smart människa som är duktig på att studera – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns ingenting att hämta i att få andra att tro att jag är duktig – det är en illusion att känna mig själv glad för att jag tror mig själv vara uppskattad av andra; således åtar jag mig själv att sluta försöka presentera mig själv som något jag inte är – och istället leva som mig själv här autentiskt och utan att göra mig själv till

När jag märker att jag medverkar i mitt sinne, och inom mig själv skapar bilder och framtidshopp om hur mitt liv ska bli – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att ett begär om en viss framtid enbart kommer begränsa mig eftersom jag inte kommer längre vara öppen och tillgänglig för alla möjligheter här; således åtar jag mig själv att leva i ögonblicket – som ögonblicket – och ha en praktiskt plan för framtiden men som jag inte är låst eller definierad av – eller tänker på

När jag märker att jag begränsar mig själv genom att hålla kvar vid förhoppningar, och begär om att få bli någonting i denna världen; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns ingenting att bli i denna världen – eftersom idén om att bli någonting är en illusion eftersom alla som blir någonting ändå en dag slutar som jord – alltså en slags substans som är oändlig och alltid densamma – och således åtar jag mig själv att inte definiera mig själv utifrån min form, utifrån vad jag gör såsom mitt yrke, utifrån vad jag studerar – utan istället leva här en och jämlik med mig själv som substans – som min mänskliga fysiska kropp

Nala SeWookieepedia: Nala Se was a female Kaminoan who lived during the Clone Wars.

Dag 158: Tävlingskaraktären Del 3

Det här har jag tidigare skrivit om tävlingskaraktären:
Tävlingskaraktären Del 1
Tävlingskaraktären Del 2

Självskriverier

Syskonrivalitet – det blir dagens ämne. Igår var jag nämligen på besök hos min pappa, och tillsammans med mina syskon avverkade vi en liten måltid. Under måltidens gång började vi allesammans att samtala, och vi började dra in på ämnen såsom skolprestationer, universitetsstudier, och framtidsplaner – och då mina syskon delade med sig av några av sina prestationer märkte jag hur jag kände mig avundsjuk, och sedan upplevde jag mig i princip hopplös; såsom att jag tänkte ”Shit, jag kommer aldrig klara av att slå det där!”.

Det jag märkte efter middagen var hur jag faktiskt också använt viss information och kunskap som jag samlat på mig för att glänsa såsom en riktigt allmänbildad och intelligent man. Jag vill ju också framstå som ypperligt intelligent och bildad, och på så vis vinna och trumfa mina syskons prestationer. Det är intressant eftersom jag kan se samma beteendemönster hos min pappa – och såsom har sagts av Desteni är barn endast kopior av sina föräldrar, och därför är det ju enkelt att se att jag är precis likadan som min pappa – och mina syskon; vi delar alla samma genetiska arv.

Så idag ska jag fortsätta arbeta med tävlingskaraktären – fast idag ska jag rikta in mig på dimensionen som handlar om syskonrivalitet.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka utge mig själv inför andra såsom att ”ha koll” och ”ha all relevant kunskap” – för att på så vis få andra att se mig som otroligt intelligent, och allmänbildad – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka få andra att se mig som intelligent, så att de ska erkänna mig som en vinnare genom att säga till mig att ”gud vad intelligent du är” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att uttrycka och röra mig själv ovillkorligt här, och utan att försöka, eller ha någon slags behov eller begär efter att få bli sedd av andra såsom att vara smart eller intelligent

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja, och önska att jag kan överglänsa mina syskon genom att ha mer kunskap, och vara mer bildad än mina syskon – så att mina syskon ska känna sig underlägsen mig, så att jag kan känna, och definiera mig själv såsom överlägsen; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter, och ha ett behov, och ett begär av att mina föräldrar ska erkänna mig såsom att vara det mest intelligenta, lyckade, och framgångsrika barnet – i tron att detta då hade gjort mig mer värdefull

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka värde, och erkännande genom att försöka vinna över andra – och bevisa mig själv såsom att vara mer intelligent, mer stark, och mer bildad – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva och uttrycka mig själv HÄR – i enhet och jämlikhet med min mänskliga fysiska kropp – och således sluta söka efter andras erkännande, och uppmärksamhet – eftersom jag faktiskt inte behöver något erkännande, eller någon uppmärksamhet för att rent fysiskt kunna uppskatta mig själv och de andetag jag lever här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se och uppleva mina syskon såsom överlägsna, och bättre än vad jag är – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i en tävlingskaraktär för att försöka vinna över mina syskon och på det sättet bevisa att jag visst inte är underlägsen och sämre än mina syskon – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag inte är underlägsen mina syskon till att börja – eftersom underlägsenhet, och överlägsenhet är en KÄNSLA – och en IDÉ – någonting som inte är en fysisk, och faktisk verklighet – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa känslan och behovet av att jag måste bevisa mig själv för att vara en jämlik – och istället leva jämlikhet här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det finns ingenting som jag kan vinna – det finns ingen som jag kan besegra – utan allt detta är endast känslor och upplevelser av och som sinnet och är sådana att de försvinner när jag inte medverkar i dem – och jag inte kan ta på dem, eller röra vid dem – de är således – INTE RIKTIGA – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att viga mitt liv åt upplevelser och känslor som i grund och botten inte är riktiga, och inte har något substantiellt värde överhuvudtaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det genom historien har funnits människor som varit mer kapabla att insamla, och förstå kunskap än vad andra människor varit – men att dessa trots sin intelligens har dött och försvunnit – och att det inte finns någonting kvar av dem nu; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå det fullständigt meningslösa och triviala i att leva mitt liv för att bevisa mig själv som mer intelligent än andra – för vad leder det till? Jo – ingenting!

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att jag måste och behöver tävla för att få vara bekväm med mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att min karaktär är beroende av att andra människor ska se mig som en stark, och vinnande människa, och om jag inte lyckas hålla kvar vid denna idén om mig själv i förhållande till andra – att då tänka och tro att jag är misslyckad och sämre än vad andra är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag är beroende av att få andra människors positiva uppmärksamhet för att jag ska kunna uttrycka och röra mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fullständigt begränsa och hålla mig själv tillbaka i tron att jag måste ha att andra erkänner mig och ser mig som en vinnare för att jag ska kunna acceptera mig själv – och erkänna mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa idén och tron att jag måste ha att en annan människa känner sig underlägsen och sämre än mig för att jag ska kunna känna mig själv okay med mig själv – i tron att om ingen känner sig underlägsen eller sämre än mig så betyder detta att jag måste vara sämst, och att jag måste vara underlägsen andra – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag inte behöver känna mig varken under-, eller överlägsen – att jag inte behöver någon slags idé av mig själv att vara erkänd och definierad av andra eftersom jag är redan HÄR – såsom min mänskliga fysiska kropp och behöver alltså ingenting utöver det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att om jag inte lyckas skapa ett förhållande till andra människor, vari andra människor ser mig som en stark och vinnande individ – att då tänka att jag har misslyckats – och att jag är sämre än vad jag kunnat vara – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån vad jag tror att andra tycker om mig – och bli rädd, och känna ångest inför att jag håller på att misslyckas så fort det inte verkar som om andra människor upplever sig själva positivt runtomkring mig och ser mig som en stark, och vinnande människa

Självåtaganden

När jag märker att jag försöker utge mig själv inför andra såsom att ”ha koll” och ”ha all relevant kunskap” – för att på så vis få andra att se mig som intelligent och allmänbildad – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag inte behöver imponera på andra, jag behöver inte vara och inverka positivt på andra och få andra att se mig som någonting speciellt för att jag ska kunna acceptera mig själv; således åtar jag mig själv att acceptera mig själv – och att lugna mig själv – och förstå att jag inte behöver tävla eller visa mig själv på styva linan – jag förlorar ingenting om jag gör det

När jag märker att jag vill, och önskar att jag kan överglänsa mina syskon genom att ha mer kunskap – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns absolut ingenting att hämta i att ”vinna” över en annan – eftersom själva idén om att ”vinna” i sig självt är en illusion; således åtar jag mig själv att istället prata – och medverka HÄR tillsammans med mina syskon – en och jämlik – och att uttrycka mig själv, samt interagera utan att vilja – eller försöka bevisa mig själv såsom varken mer eller mindre

När jag märker att jag försöker bygga upp egenvärde och självförtroende genom att vinna över andra – och utge mig själv såsom att vara mer intelligent än andra – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag behöver inte vara, eller bli mer för att leva egenvärde, och självförtroende – jag behöver inte bli någonting som andra sedan kan erkänna som en aktningsvärd, och överlägsen individ; och således åtar jag mig själv att istället slappna av – att andas och att vara medveten HÄR om min mänskliga fysiska kropp – och sluta jaga – och sluta försöka bli någonting för andra människor – sluta upp att spela spelet och istället LEVA HÄR

När jag märker att jag går in en tävlingskaraktär för att bevisa att jag visst inte är underlägsen och sämre än mina syskon – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag inte är överlägsen mina syskon, och mina syskon inte är överlägsen mig – vi är ALLA HÄR såsom våra kroppar – en och jämlik; och således åtar jag mig själv att sluta att jag efter att få skapa en upplevelse av mig själv som faktiskt inte ens finns – och istället leva HÄR en och jämlik som min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att sluta jaga efter upplevelse – att sluta definiera mig själv utifrån upplevelser – att sluta se mig själv utifrån upplevelser – och att sluta tro att upplevelser på något sätt är riktiga – och jag åtar mig själv att se, inse och förstå att vad som är riktigt är HÄR såsom mitt andetag – såsom min mänskliga fysiska kropp – såsom vad jag kan uppleva – känna och röra vid – och vara med och faktiskt fysisk interaktion tillsammans med

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att det spelar ingen roll om andra människor ser mig som intelligent – stark – effektiv – eller överlägsen – för i slutändan kommer jag att DÖ – och ingenting kommer vara kvar av mig – vilket visar MENINGSLÖSHETEN i att söka efter att få vinna i detta livet – att vinna betyder ingenting

När jag märker att jag tror, och tänker att jag måste och behöver tävla för att få vara bekväm med mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – JAG BEHÖVER INTE – vinna – visa mig själv bra/duktig/effektiv – jag behöver inte vara den där trevliga människan som alla tycker om och dyrkar för att jag ska kunna vara bekväm här med mig själv; således åtar jag mig själv att leva bekvämlighet med mig själv i och som varje andetag och att sluta söka efter mig själv – utanför mig själv

När jag märker att jag tycker, tänker, och tror att jag är beroende av att få människors positiva uppmärksamhet för att jag ska kunna uttrycka mig själv, och röra mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och tar mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – NEJ – jag behöver inte någon annans erkännande för att röra mig själv – jag kan vara mitt eget drivmedel – och leva min beslut utan någon som helst extern stimuli; således åtar jag mig själv att leva mina beslut och åtaganden utan något som helst behov för och som extern stimuli för att röra mig själv framåt

När jag märker att jag tror och tänker att jag måste ha att en annan människa känner sig underlägsen och sämre än mig för att jag ska kunna uttrycka mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag behöver inte någon form av energi för att röra mig själv – och jag behöver inte att någon annan upplever någon som helst form av energi för att röra mig själv; således åtar jag mig själv att röra mig själv – att uttrycka mig själv – och att respektera mig själv genom att inte göra mig själv beroende av energi för att beslut och leva beslut

Jag åtar mig själv att bli min egen katalysator – och att på alla sätt och visa ta bort och förinta självbegränsning i det att jag inte längre är beroende av någon, eller någonting annat för att motivera mig själv – och röra mig själv framåt – och uttrycka mig själv

 

Dag 140: Betygssättning

Självskriverier

Idag hade gjorde jag en opponeringsuppgift i skolan. Den gick ut på att jag, och min grupp, skulle kommentera på en redovisning som gjordes av några andra i min klass. Min primära upplevelse i förhållande till hela denna situation var nervositet, och den grundande sig på att jag var orolig för vilket betyg jag skulle få av läraren.

Jag kunde också se att jag var nervös, och orolig för att jag sa var fel, att jag skulle missuppfatta någonting, glömma bort någonting, eller helt förlora överblicken på vad jag gjorde. Jag var alltså hela tiden orolig för att allt skulle gå åt helvete, istället för att göra opponeringen effektivt, och utan att ha min uppmärksamhet fokuserad på andra saker.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig själv, och vara nervös inför hur jag ska göra en uppgift jag ställs inför, istället för att göra uppgiften

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara orolig för att slutresultatet när jag ställs inför uppgift inte ska bli bra – istället för att jag fokuserar min uppmärksamhet på att göra uppgiften bra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att projicera mig själv in i framtiden när jag tar mig för en uppgift – och tänka, fundera, och fantisera över allting som kan gå fel – och allting som jag kan misslyckas med – istället för att jag istället fokuserar på vad det är jag gör – nämligen den uppgift som jag håller på med här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på ett slutresultat som inte finns, istället för att fokusera på uppgiften som jag håller på att arbeta med just nu i detta ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag gör en uppgift i skolan, eller på mitt arbete – att tänka på vad som kan hända om jag inte klarar av uppgiften, om jag misslyckas med den, eller om jag inte gör den så bra som jag tänkt mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva ett ögonblick i taget – att leva ett andetaget i taget – och sluta fokusera, och drömma mig själv bort i framtiden och försöka leva mitt liv här utifrån en illusorisk fantasi om hur framtiden kanske kommer se ut

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag omöjligt kan veta hur framtiden ser ut, och att det därför inte finns någon mening med att oroa mig själv över framtiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka beskydda mig själv mot en ”dålig framtid” – genom att använda rädsla och nervositet för att driva mig själv till att prestera bättre – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att driva mig själv, och motivera mig själv – och stoppa all rädsla, och nervositet; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur pass mycket jag skadar, och plågar min kropp genom att medverka i dessa upplevelser istället för att förbli här – en och jämlik med och som min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv när jag upplever nervositet, och ångest i förhållande till skolan, och tänka att ”nej, fan, nu hände det igen – att jag aldrig kan komma över detta” – istället för att se, inse och förstå att det är ingenting att fördöma mig själv för – utan att det istället visar att jag har mer dimensioner att undersöka, och arbeta med inom mig själv i förhållande till denna upplevelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra skolan till min gud och tro att det skolan, och lärare säger och tycker om mig är sanningen – och är det som definierar mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att de betyg man får i skolan säger ingenting om vem man är – utan säger endast någonting om hur effektiv man är på interagera viss utvald information och sedan repetera denna informationen på ett sätt som skolan tycker om

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från självtillit – självständighet – och självförtroende – genom att ge skolan makten att säga vem jag är, hur värdefull jag är, hur mycket jag får tycka om mig själv, och hur jag får uppleva mig själv; istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att stå oberoende och orubblig – fullständigt stabil inom och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att basera min identitet och min idé av och som mig själv på tanken att ”jag är duktig i skolan” – och tänka att jag måste upprätthålla denna idén annars är jag ingenting; istället för att se, inse och förstå att denna idén är inte vem jag är, och att jag inte kommer försvinna eller förlora mig själv om jag ger upp denna idén; eftersom jag fanns redan innan skolan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i skolsystemet från en utgångspunkt av att hävda mig själv, och söka upprättelse och erkännande – i tron att jag måste ha erkännande, och upprättelse utanför mig själv – annars är jag värdelös; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själva att upprätta en relation till mig själv, och att erkänna mig själv – och att praktiskt leva detta genom att verkligen lära känna mig själv, och hur jag fungerar inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda skolan som ett substitut för att försöka etablera egenvärde som mig själv – genom att försöka få så bra betyg som möjligt, och försöka få så många som möjligt att se mig som speciell och duktig på vad jag gör; istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att ge egenvärde till mig själv – att erkänna mig själv och tillåta och acceptera mig själv att sluta jaga efter uppmärksamhet av andra människor

Självåtaganden

När jag märker att jag oroar mig själv, och är nervös inför hur jag ska göra en uppgift jag ställs inför – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag oroar mig själv för hur jag ska göra uppgiften, så är jag ju inte HÄR och gör uppgiften – vilket betyder att konsekvensen blir att jag inte får uppgiften gjord; således åtar jag mig själv att fokusera på det jag gör HÄR och sluta lägga min uppmärksamhet vid sådana meningslösa saker som nervositet, och rädsla inför hur saker och ting ska gå – det är irrelevant – jag hanterar framtiden när framtiden är HÄR

När jag märker att jag oroar mig själv inför hur slutresultatet ska bli av en uppgift jag gör – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns absolut ingen mening med att oroa mig inför hur slutresultatet kommer att bli – eftersom detta inte på något sätt kommer förändra slutresultatet; således åtar jag mig själv att arbeta HÄR – och att leva i ögonblicket – och att se vad som behövs göras och inte behövs göras – HÄR – och inte fundera på vad som borde, eller inte borde göras för att en viss framtidsfantasi ska inträffa eller inte inträffa

När jag märker att jag projicerar mig själv in i framtiden när jag tar mig för en uppgift – och tänker, funderar och fantiserar över allting som kan gå fel – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns absolut ingen mening att oroa mig själv inför saker och ting som kan gå fel – om jag förstås inte gör det på ett konstruktivt sätt för att undvika att göra dessa misstag – men att bara oroa mig själv för att någonting kan gå fel är ju fullständigt meningslöst; således åtar jag mig själv att hantera de punkter jag ser här för att undvika fel som jag kan undvika – och helt släppa sådana punkter som bara är meningslöst grubbel på huruvida en viss punkt kan gå antingen bra eller dåligt

När jag märker att jag fokuserar på ett slutresultat som inte finns – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att när jag funderar på mitt slutresultat slösar jag ju bort tid som jag kunnat använda för att faktiskt skapa ett slutresultat – genom att arbeta på den uppgift jag håller på med; således åtar jag mig själv att sluta fundera på slutresultatet och istället arbeta med vad som är HÄR

När jag märker att jag istället för att göra en uppgift – istället tänker på vad som kanske kommer hända om jag inte klarar uppgiften, eller gör den så bra som jag tänkt mig – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är fullständigt irrelevant för den uppgift jag håller på med HÄR – vad som kanske kommer hända i framtiden om jag misslyckas med uppgiften; således åtar jag mig själv att fokusera på vad som är HÄR, och göra vad som är HÄR med min full uppmärksamhet – och ta tag i framtiden när framtiden är HÄR

När jag märker att jag oroar mig själv inför framtiden – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att framtiden är framtiden – någonting som jag inte vet om eller har någon särskilt stor kontroll över – således åtar jag mig själv att sluta tänka på framtiden för det mesta tänker är ändå helt irrelevant för vad som sen händer; således åtar jag mig själv att förbli HÄR – och leva HÄR – och låta framtiden komma till mig istället för att jag skapar en illusorisk framtid inom mig som jag sedan lever i

När jag märker att jag motiverar, och driver mig själv genom rädsla, ångest, och nervositet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag kan RÖRA MIG SJÄLV – och DRIVA MIG SJÄLV – och att rädsla, ångest, och nervositet är fullständigt onödiga upplevelser, eftersom allt jag behöver är att i ögonblicket se vad som måste göras – och sedan göra det – och det behövs ingen upplevelse för att klara av det; således åtar jag mig själv att sluta tänka, och att lita på mig själv HÄR i ögonblick i fråga om vad som måste göras – och när jag planerar inför hur jag ska strukturera min tid, och vad jag ska göra under dag – att då inte göra det från en utgångspunkt av rädsla, eller oro – utan vad som är praktiskt effektivt, och som behövs göras

När jag märker att jag fördömer mig själv för att jag upplever nervositet eller ångest i förhållande till en viss punkt i min verklighet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns absolut inget att döma mig själv för att jag upplever mig själv nervös, eller ångestfylld inför något – utan istället betyder det bara att det finns mer arbete att göra i förhållande till dessa punkter; således åtar jag mig själv att istället för att döma mig själv, att agera praktiskt – och finna en lösning på problemet – vilket hade varit att arbeta mer med självförlåtelse, och självskriverier i förhållande till dessa punkter

När jag märker att jag gör skolan till min god – och tror att det skolan, och läraren säger, och tycker om mig är sanningen om mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser, och förstår att skolan inte är min gud – skolan bestämmer inte vem jag är, hur jag är – vad jag är – utan det gör jag själv; således åtar jag mig själv att bestämma att jag är stabil – jag är här – och låter mig inte fluktuera upp och ner beroende på vilka slags betyg och omdömen jag får i skolan och av läraren

När jag märker att jag ger skolan makten att säga vem jag är – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag separerar mig själv från makten att bestämma vem jag är – då gör jag mitt liv till ett helvete eftersom jag hela tiden kommer vara beroende av andras tyckande och tänkande att definiera mig; således åtar jag mig själv att ta tillbaka min makt och bestämma vem jag är – genom att leva och uttrycka mig själv som det levande ordet i varje ögonblicket – vilket innebär att jag praktiskt bestämmer vem jag är – genom att praktiskt leva ett ord är som mig själv

När jag märker att jag tänker att ”jag är duktig i skolan” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag definierar mig själv såsom ”duktig i skolan” – så gör jag mig själv en slav till vad skolan tycker om mig – istället för att jag själv skapar och definierar mig själv; således åtar jag mig själv att sluta göra mig själv till en slav för vad andra tycker genom att skapa mig själv i varje ögonblick – genom att LEVA ORD PRAKTISKT och FYSISKT – HÄR

När jag märker att jag medverkar i skolsystemet från en utgångspunkt av att hävda mig själv, söka upprättelse och erkännande – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag söker efter upprättelse och erkännande utanför mig själv så gör jag mig själv en slav till eventualiteter – och ting jag inte har någon makt över – således gör jag mig själv maktlös; således åtar jag mig själv att erkänna mig själv – och att hävda mig själv inför mig själv – genom att utmana mig själv att gå utöver min bekvämlighetszon – och att lära känna mina inre accepterade begränsningar och att praktiskt förändra dessa

När jag märker att jag försöker använda skolan som ett substitut för att försöka etablera egenvärde – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag kommer aldrig kunna etablera egenvärde genom att försöka få andra att värdera mig – eftersom det rent principiellt är en helt bakvänd ordning – jag måste ju ge mig själv värde för att kunna etablera egenvärde; således åtar jag mig själv att leva egenvärde som mig själv – och göra detta praktiskt, fysiskt, och faktiskt – genom att inte tillåta och acceptera mig själv att fördöma mig själv och uppleva mig själv utifrån vilka slags betyg jag får i skolan – utan att förbli densamma inom och som mig själv oavsett vad

Dag 138: Avundsjuka Och Att Vara Speciell

Självskriverier

Idag ska jag skriva om en reaktion av avundsjuka jag upplevde i förhållande till en person i min värld. Personen ifråga symboliserar för mig självförtroende, och popularitet – jag tror att personen är omtyckt, och gillad av många personer – eftersom detta är någonting jag har ett begär av att själv uppleva, och vara blir jag avundsjuk när jag ser denna person.

Nedan ska jag alltså göra självförlåtelse på denna punkten, samt korrigera punkt med självåtaganden.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja, och önska att jag vara beundrad av andra människor – och att andra människor kända till mig, och visst vem jag var – och tyckte om att vara i min närhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att andra människor ska ha en speciell relation till mig, och se mig som en omtyckt, och speciell människa som är mer unik, omtyckt, och älskad än vad andra människor är – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga efter uppmärksamhet, och jaga efter att få bli någon – istället för att acceptera mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att önska och vilja att jag var ansedd som viktig av människor, och att när jag närmade mig själv människor – att människor då tänkte att ”den där människan ser viktig, och speciell ut” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att slappna av, och att acceptera mig själv – och att sluta söka efter erkännande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja, och önska att jag hade en grupp människor som kallade mig sin vän – och som ansåg att jag stod dem nära, och som tyckte om mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig speciell, unik, och bättre än andra människor – när människor verkar tycka det är roligt att vara runtomkring mig, och verkar tycka om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara i ett behov av att konstakt bli erkänd och validerad av andra människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av känslan, och upplevelsen av att vara älskad och omtyckt – såsom en positiv upplevelse, och känsla av att vara förmer än andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att presentera mig själv utåt som om jag är perfekt, och har det perfekta livet – och är perfekt nöjd med mig själv – så att andra människor ska bli avundsjuka på mig, och önska att de levde mitt liv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mitt liv, och göra mitt leverne till en enda stor jakt på att få uppmärksamhet av andra, och på att få en plats i den sociala hierarkin där andra tycker att jag är viktig och unik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja sticka ut, och vilja bli ansedd av andra såsom att vara viktig, känd, uppmärksammad – och såsom att ha ett viktigt och spännande liv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa, och hålla mig själv tillbaka – i rädslan för att om jag uttryckt mig själv naturligt och avslappnat – så hade människor i min omgivning börjat ogilla mig, och se mig såsom en nörd som inte är något speciell, eller unik överhuvudtaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa och underhålla en dröm inom och som inom och som mig själv av att ”nå toppen” – och av att ”bli den bästa” – och att ”få mest uppmärksamhet” – i tron att om jag lyckas nå till toppen, och få andra människor att känna igen och definiera mig som viktig – att jag då kommer bli nöjd med mig själv; istället för att se, inse och förstå att allt jag behöver göra är att acceptera mig själv och tillåta mig själv att vara nöjd med mig själv här

Självåtaganden

När jag märker att jag tänker att jag vill bli beundrad, och omtyckt av andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är fullständigt meningslöst att söka erkännande, och beröm hos andra – eftersom det inte ger mig något substantiellt utan att upplevelsen av att vara erkänd av andra kommer försvinna lika snabbt som den kom; och således åtar jag mig själv att acceptera och erkänna mig själv – och vara nöjd med mig själv – och alltså vara tillfreds med mig själv även om jag inte har någon att prata med – även om ingen ser mig som speciell eller unik

När jag märker att jag jagar efter att bli någon, jagar efter uppmärksamhet – och känner att jag måste göra, eller säga någonting för att generera någon slags uppmärksamhet av andra – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns INGENTING att jaga – utan att allt är här – och att jag kan helt enkelt ge mig själv uppmärksamhet, självacceptans – närhet – omvårdnad – och omtänksamhet – och således sluta jaga, och sluta försöka få andra att ge mig det; således åtar jag mig själv att bli självdriven, självständig, och egenskapad – och att jag inte tillåter och accepterar mig själv att jaga efter att någon annan ska definiera mig som speciell, eller duktig

När jag märker att jag önskar, och vill bli ansedd av andra människor som duktig, effektiv, och bra – och såsom att vara speciell och unik – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att allting finns här, och att jag inte behöver jaga någonting utanför mig själv – jag behöver inte jaga ett vänskapsförhållande – eftersom vänskap är någonting jag kan bygga upp inom och som mig själv – med mig själv – jag behöver inte jaga intimitet – eftersom intimitet är någonting jag kan bygga upp och skapa med och som mig själv; och således åtar jag mig själv att acceptera mig själv – att tycka om mig själv – att bry mig om mig själv – och att vara tillfredsställd med mig själv och sluta jaga erkännande och uppmärksamhet av andra

När jag märker att jag känner mig speciell, unik, och bättre än andra – när jag tycker mig själv ha andras uppmärksamhet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag konstant måste ha andras uppmärksamhet för att tro att jag duger, att jag då begränsar, och kompromissar mig själv något fruktansvärt – genom att jag hela tiden kommer vara orolig för att verkligen leva, i rädslan för hur andra kommer ta emot detta; och således åtar jag mig själv att leva ovillkorligt, leva utan att söka att få bli någon i andras ögon – och söka utan att försöka imponera och få något slags erkännande av andra – och jag åtar mig själv att istället erkänna mig själv, och att lära känna mig själv – genom att istället för att tänka, spendera varje ögonblick är med och som mig själv i och som andetaget

När jag märker att jag talar, rör mig själv, uttrycker mig själv från en utgångspunkt av att få kontakt med människor – för att känna mig själv speciell, omtyckt, och älskad – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår – att det är en fullständig kompromiss att söka erkännande av andra, eftersom jag ger upp mig själv såsom autentiskt uttryck – såsom integritet – och såsom förmågan att vara stabil, och trygg i mig själv; och således åtar jag mig själv att sluta ge upp mig själv för att få uppleva känslor av positivitet – och jag åtar jag mig själv att se, inse och förstå att dessa känslor, och upplevelser i grund och botten inte är riktiga utan endast illusoriska

När jag märker att jag presenterar, och uttrycker mig själv på ett sådant sätt att jag försöker få uppmärksamhet från andra, så att andra ska se och tycka om mig att jag är perfekt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns ingenting att vinna på att få andras uppmärksamhet – och min upplevelse av och som mig själv kan inte på något sätt förändras om andra människor tycker annorlunda om mig, utan att jag måste förändra och styra min upplevelse av och som mig själv; således åtar jag mig själv att sluta låtsas, och istället ta tag i och arbeta med de faktiska problem jag upplever inom och som mig själv i förhållande till min värld – och inte längre försöka undertrycka dessa problem, och upplevelser genom att få andra att se och definiera mig som perfekt

När jag märker att jag stressar, och uttrycker mig själv onaturligt, hetsigt, och att jag i detta känner mig stressad, och nervös – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag tillåter och accepterar mig själv att leva utifrån en känsla och energi att jag då inte uttrycker mig själv autentiskt – och att jag då inte är äkta – utan endast en kopia, och en idé som för en kort stund tar form i ett fysiskt uttryck men som är baserat på någonting som faktiskt inte är verkligt; och således åtar jag mig själv att sluta vara rädd för att andra ska tycka jag är tråkig, och ointressant om jag uttrycker mig själv avslappnat, bekvämt, och lugnt med mig själv – och inte stressar, och inte försöker vara någon annan än den jag är

När jag märker att jag drömmer, eller tänker på att ”nå toppen” och ”bli en av de bästa” och att ”lyckas” – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att detta begär att nå toppen endast är någonting jag skapat för att försöka slå tillbaka min upplevelse av och som mig själv såsom att känna mig underlägsen, och värdelös – och således ser jag att det inte är någon lösning att nå toppen eftersom detta inte behandlar, och ordnar upp den upplevelsen som är källan till mitt begär att nå toppen; således åtar jag mig själv att sluta tycka, och tänka om mig själv att jag är värdelös, och underlägsen – och istället åtar jag mig själv att se att jag är precis likadan som alla andra – att jag har precis samma värde, samma status, samma position som andra – nämligen att jag är HÄR i och som min mänskliga kropp – här såsom andetaget

Dag 111: Den Personliga Konflikten (Del 1)

De nästföljande bloggarna kommer behandla karaktären att “ta saker och ting personligt” – och framförallt vara inriktad på hur denna upplevelsen spelar ut sig själv i konflikter. Det kommer med största sannolikhet att bli en lång serie, med tanke på hur mycket denna upplevelsen ockuperar mitt medvetande under mitt dagliga leverne – och strukturen på serien kommer vara så att jag först i en blog går igenom alla punkter med självförlåtelse – för att i nästa blog skriva självåtaganden – och i denna blog börjar jag därför med självförlåtelse.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda min partners ilska, och inre konflikt som en ursäkt att gå in i och existera som offerkaraktären – och såsom en ursäkt att skapa och generera emotionella upplevelser inom och som mig själv där jag tycker synd om mig själv – och där jag känner det som att hela världen är emot mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig maktlös, och hopplös inför situationen när min partner blir arg – eftersom jag känner och upplever det såsom att det inte finns någonting jag kan göra – för om min partner har beslutat sig för att hålla kvar vid sin upplevelse så finns ingenting jag kan göra – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat att låta min partner upplevelse influera mig – och skapa reaktioner inom och som mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda sorg, och underlägsenhet som en metod att gömma mig själv ifrån mitt ansvar för mig själv – där jag använder denna typ av upplevelser för att skapa illusionen inom och som mig själv att det inte är fel på mig – utan att det är fel på någon annan – och att upplevelsen jag har inom och som mig själv inte handlar om mig, utan handlar om någon annan – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mig själv hemmastad i denna offerkaraktär – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att ta min makt tillbaka – att korrigera mig själv och att stoppa mina upplevelser inom och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa upplevelser och reaktioner i förhållande till min partner av hopplöshet och maktlöshet – och när min partner blir arg och frustrerad – att genast gå in och existera såsom denna maktlöshet och hopplöshet – och tänka inom mig själv att det inte finns någon lösning, och att det inte finns någonting att göra – och att jag lika gärna kan ge upp eftersom jag inte kan dirigera denna punkt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga min partner för att min partner inte stoppar sig själv – och vara arg och frustrerad gentemot min partner – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv influeras av och som min partners emotioner  – och att jag faktiskt tillåtit och accepterat mig själv att ta beslutet inom och som mig själv att ta mig själv an min partners och bli påverkad av min partners emotioner – och skapa mig själv i förhållande till min partners upplevelse – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag – och att föra mig själv tillbaka hit – och att inte tillåta och acceptera mig själv att bli influerad av min partner

Jag förlåter mig själv mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli desperat – och att uppleva mig själv fullständigt maktlös och underlägsen gentemot min partner när min partner blir arg – och att känna det som att det enda sättet för mig att överkomma denna upplevelsen inom och som mig själv är genom att bekämpa min partner – och kväda min partner – och få bort min partners ilska – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att stå stabil här i och som ögonblicket – och att jag tillåter och accepterar mig själv att applicera mig själv HÄR

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda min partners tendens att gå in i ilska, och frustration för att generera en upplevelse inom och som mig själv av ogillande gentemot min partner – där jag inom mig själv medvetet går in i tankar, och upplevelser av att inte vilja vara med min partner – av att vilja undvika min partner – av att vilja inte prata med min partner – av att vilja bestraffa min partner – av att vilja få min partner att känna sig ledsen och skyldig, så att jag därigenom kan känna mig som en vinnare – och ställa mig själv såsom herre på täppan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ogilla min partner – eller faktiskt – projicera mitt ogillande som jag skapat och genererat inom och som mig själv i offerkaraktären – gentemot min partner – där jag genom att skapa en upplevelse, och ide av mig själv såsom att vara maktlös, och hopplös – har tillåtit och accepterat mig själv att för att stötta och bygga min offerkaraktär – har genererat en upplevelse inom och som mig själv av ogillande – och ilska – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att detta är min skapelse – och har ingenting med min partner att göra – utan min partner är enbart den punkten i min värld som jag använder för att generera och skapa en upplevelse inom och som mig själv av ogillande och frustration

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva mitt liv i och som karaktären av att ta saker och ting personligt – och sedan göra mig själv ett offer gentemot min karaktär, och upplevelse av att ta saker och ting personligt – och sedan använda min offerkaraktär för att anklaga andra för att jag existerar – lever och uttrycker mig själv såsom offerkaraktären – och för att jag har en upplevelse inom och som mig själv av att ta saker och ting personligt – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda andra människors emotionella reaktioner för att sabotera för mig själv och för att generera emotionella upplevelser och känslomässiga upplevelser inom och som mig själv – som jag inte tar ansvar för – för tydligen kan jag inte hjälpa att de existerar inom och som mig själv eftersom jag är ett offer – och eftersom jag inte kan göra någonting åt att jag tar saker och ting personligt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte sluta spela spelet – och att inte skicka tillbaka passningen utan istället förlåta att passningen existerar – och förlåta den andra spelaren såsom som mig själv för att vara besatt av spelet – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att existera, och leva såsom en svart hål – som inte kan bli berörd – som inte kan bli störd – som inte kan bli påverkad – som inte på något sätt kan rubbas på grund av vad som pågår i denna världen eftersom jag känner mig själv fullständigt – och jag vet vem jag är såsom mig själv – HÄR – denna fysiska kroppen är jag – såsom andetaget en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli ledsen, och känna mig personligen smädad i konflikter – och känna och tycka – att om jag inte får säga någonting i en konflikt – om jag inte får skrika och vara arg – så betyder detta att jag har en rätt att vara arg, och frustrerad på personen som jag är i en konflikt med – och att jag har rätt att hålla fast vid min upplevelse av mig själv såsom att uppleva mig själv personligen smädad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av att tycka synd om mig själv när jag varit i en konflikt – genom att i mitt sinne – konstant repetera och återspela scenen i vilken jag kände och upplevde det som om en annan person smädade mig och personligen attackerade mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att njuta av att kunna hålla kvar vid en upplevelse inom och som mig själv av att känna mig smädad och personligen attackerad – eftersom jag då inte behöver ta ansvar för mig själv – och eftersom jag kan manipulera andra människor att tycka synd om mig för den upplevelsen vilken jag befinner mig i – som jag tydligen inte skapat själv utan som någon annan skapat åt mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag befinner mig själv i en konflikt med en annan – att utnyttja detta tillfället för att gå in i och existera såsom en offerpersonlighet – där jag kommer hålla kvar vid detta konfliktögonblicket inom och som mig själv – och konstant återspela det – och använda det såsom ett vapen gentemot den person jag var i en konflikt med – som jag hela tiden kan ta upp inom mig och visa personen ifråga – här titta här, titta vad du gjorde mot mig! Fy skäms!

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda vad jag uppfattar såsom ”orättvisa konflikter” för att sabotera för mig själv – genom att jag går in i en offerkaraktär – och sedan utifrån denna offerkaraktären anklagar personen som jag var i en konflikt med och säger att allting är denna personens fel – jag har inte gjort någonting – och på grund av denna personen upplever jag mig själv nu som skit – och på grund av denna personen kommer jag nu att överge alla mina punkter av ansvar i mitt liv, och helt sabotera för mig själv i alla mina åtaganden – eftersom jag upplever mig själv som skit – vilket tydligen inte är någonting som jag själv skapat – utan någonting som denna personen skapat

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja känna mig ledsen, och nerstämd – så att jag ska kunna ”bryta ihop” – i tron att endast när jag ”bryter ihop” kan jag slappna av och släppa allting jag upplever inom mig själv – istället för att se, inse och förstå att applikationen av att ”bryta ihop” endast är ett försök av mig själv att manipulera mig själv till att tro att vad jag upplever såsom svårt, och jobbigt inom mig själv faktiskt finns på riktigt – och faktiskt existerar inom och som mig själv – istället för att se, inse och förstå – att denna ”tuffa upplevelsen” inom mig faktiskt inte är riktig – vilket jag kan bevisa för mig själv genom att applicera självförlåtelse på de tankar – och de inre monologer som jag använt för att ackumulera upplevelsen inom och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är i en konflikt – att ta det personligt, och känna mig skadad – och sårad när en annan person är arg – och uppleva mig själv som att jag ”måste rädda situationen” – för att i detta tydligen rädda mig själv – istället för att se, inse och förstå att konflikter är fullständigt harmlösa, och ofarliga – och att jag inte behöver ta det faktum att någon är arg personligt på något sätt och vis – eftersom jag kan släppa min upplevelse av och som mig själv här – och återvända till mitt andetag och applicera mig själv fysiskt här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja hålla kvar vid min upplevelse av mig själv att känna mig sårad, och smädad, och skadad – i tron att detta ger mig ett övertag mot människan som jag upplevde mig själv i en konflikt med – eftersom jag kan nu visa mot denna människan hur otroligt sårad jag blev, och hur otroligt besviken jag blev – och vilket stort brott mot mig denna människan gjort som försatt mig i en sådan kompromissande upplevelse inom och som mig själv; istället för att se, inse och förstå att jag har skapat denna upplevelsen av att känna mig sårad – jag har skapat upplevelsen av att känna mig skadad – jag har skapat upplevelsen av att ta det hela personligt – och att allt jag upplever är enbart en idé av hur jag borde uppleva konflikter – som jag kopierat från mina föräldrar när jag sett dem bråka och skrika på varandra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det är irrelevant huruvida någon annan ändrar sig själv – och slutar vara arg på mig – för vad som är relevant är att jag tar tag i min upplevelse av att känna mig sårad, och smädad – och skadad – och att jag släpper mig själv fri från att existera i och som en besatthet av att känna mig själv skadad – och istället tillåter och accepterar mig själv att leva, och uttrycka mig själv här i varje ögonblick – för min egen skull – eftersom det är självklart så pass mycket roligare att uppleva mig själv här – stabil och tyst inom mig själv – än att gå omkring i en begränsad energiupplevelse av att känna mig skadad, sårad, och smädad, och personligen attackerad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla fast vid en upplevelse av och som mig själv att känna mig personligen förnärmad och attackerad när någon blir arg på mig – och genast i ögonblicket då någon blir arg på mig – att dra efter andan och liksom förbereda mig på att: ”helvete, nu kommer det” – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att se, inse och förstå att konflikter är fullständigt ofarliga – och att jag inte kan förlora mig själv – att jag inte kan uppleva mig själv sårad, eller förnärmad – om jag inte tillåter och accepterar mig själv att gå in i en sådan personlighet – utan istället att jag står kvar här såsom mitt andetag – en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta tillbaka min upplevelse av mig själv i konflikter till mig själv – utan istället vilja och inom mig själv förespråka att min upplevelse av mig själv – såsom att jag känner mig sårad och illa tilltufsad – är riktig, och den är en fysisk upplevelse som den andra människan har skapat inom mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara beroende av att vara ett offer som reagerar och som går in i upplevelser – och att hålla kvar vid reaktioner när jag varit i en konflikt – och att istället för att ta ansvar för mina reaktioner – att istället vilja ändra på en annan så att de aldrig ska gå in i en reaktion mer – så att jag inte ska behöva skapa mig själv såsom offerkaraktären

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när en annan person talar i ilska och frustration – att inom mig själv genast reagera i rädsla – och uppleva situationen såsom ”seriös” – och såsom att ”jag måste vakta min tung, och verkligen vara på bettet nu” – i tron att nu jävlar börjar en konflikt, och då hänger mitt liv på en tråd – istället för att se, inse och förstå att en konflikt är inte farlig – en konflikt behöver inte vara någonting annat än hur jag upplever mig själv här i och som andetaget – där jag andas ut och in – och litar på mig själv – att jag är stabil och tyst inom och som mig själv och att jag inte går in i någon slags karaktär av att försöka undvika konflikten – tona ner konflikten – och att få konflikten att försvinna

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är i en konflikt – att agera och uttrycka mig själv från en utgångspunkt av och som rädsla – såsom rädslan för att konflikten ska fortsätta – och därigenom förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uttrycka mig själv från en utgångspunkt av att vilja kväda konflikten – där jag försöker tala ”resonabelt” och vara ”tillmötesgående” – och jag försöker vara det sunda förnuftets ledstjärna – men där allting faktiskt har att göra med att jag är skiträdd och vill helst av allt bara att allt ska bli lugnt och förutsägbart återigen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta det gå ut över min partner att jag ännu inte effektivt lyckats transcendera och stoppa reaktioner i konflikter – och p g a jag inte genast applicerar självförlåtelse på dessa punkter utan spenderar en stor del av min tid med att ljuga för mig själv – och säga att jag inte har någon inre upplevelse – att därmed skapa ett motstånd mot att vara med, och kommunicera med min partner – och på så vis assistera att försätta min partner i en upplevelse av och som skuld – som inte på något sett tjänar till assistera och stötta min partner att ta sig själv ut ur sitt sinne – att stoppa energi, och tankar och leva här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är i en konflikt – och jag märker att jag reagerar – att då inte andas – och inte kommunicera förens jag är tyst och stabil inom och som mig själv – och inte försöka dirigera punkten, utan istället använda ögonblicket till att observera inom mig själv huruvida jag fortfarande har reaktioner eller upplevelser – och när konflikten är med min partner – att helt enkelt säga att detta har inget att göra med mig och att självförlåtelse är den enda lösningen – och sedan inte mer kommunicera med min partner från en utgångspunkt av och som ilska – såsom anklagelse – vilket resulterar i och som en konflikt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte dirigera mig själv då jag möter en konflikt med min partner – genom att helt enkelt stadga – och säga inom mig själv att jag vill inte medverka i denna diskussionen – och sedan helt enkelt inte tala – och inte passa bollen tillbaka – utan vänta på att min partner lugnar ner sig och sedan tala med min partner – eller helt enkelt gå därifrån

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv lockas in i konflikter – när någon efter att jag sagt någonting – sedan säger ”det sista ordet” – gentemot vilket jag känner att jag nu måste retaliera för att återta min pondus och för att visa att jag har det bästa perspektivet – jag har rätt och jag vet exakt vad detta handlar om – istället för att se, inse och förstå – att när reaktioner är i görningen så är det man pratar om aldrig relevant – utan bara en sorts ursäkt för att man ska få uppleva sig själv i en reaktion och ha något tillsynes substantiellt att prata om – men rent faktiskt så har diskussionen ingenting att göra med praktiska åtaganden och insikter och lösningar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av att försätta mig själv i en underlägsen offerposition i konflikter – genom att tänka, och uppleva mig själv såsom att ”någonting farligt händer mig” – och att jag därför måste hålla mig själv tillbaka och absolut inte visa någon som helst svaghet – och jag måste spänna mig och vara fullständigt beredd på att kasta av mig själv alla slags anklagelser och inunsiationer – istället för att se, inse och förstå – att en konflikt är inte farlig, och det finns ingenting som jag kan förlora i en konflikt – det finns således ingenting att skydda mig själv mot och därav är hela min persona som jag skapat i förhållande till konflikter fullständigt irrationell och utan all slags verklighetsförankring – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att förankra mig själv i verkligheten – genom att tala och uttrycka mig själv HÄR – utan att förbereda mig själv – utan att tänka – och utan att uttrycka mig själv såsom en reaktion, och upplevelse i förhållande till konflikten – utan istället uttrycka mig själv här – en och jämlik