Tag Archives: intresse

Dag 375: Vår egen lilla värld

Om man ser på vårt land uppifrån ser man en mängd små hus, villor, gårdar, lägenhetskomplex, gator, vägar, städer, och byar, som alla innehåller människor med sina egna drömmar, begär, problem, hopp, och önskemål. Alla sitter fast i sina små liv och det är få som låter sig se utanför sina egna intressesfärer. För ofta är vi endast intresserade av saker som direkt påverkar våra liv, främst sådana som påverkar i positiv riktning. Information som ligger utanför vår intressesfär ses i de flesta fall som irrelevant. Detta är möjligen en av våra största svagheter som människor – vår oförmåga att bry oss om saker som inte omedelbart väcker intresse eller förnöjer.

Det är onekligen på det sättet att vi har stora problem i världen, och det är lika ovedersägligt att endast några få av oss låter sig viga sina liv till att lösa något eller några av de problemen vi möter. Situationen är märklig, för vi lever alla i denna världen, vi andas samma luft, tar del av samma resurser, och är fullständigt beroende av att vår natur och vårt samhället fungerar effektivt. Men även om så är fallet lever vi våra liv som om vi var de enda som existerade, som om att våra drömmar och hopp bör komma i första rummet, när det uppenbarligen finns mer pressande problem att lösa. Frågan som vi alla bör ställa oss själv är varför det har blivit såhär? För det är ju enkelt att se att vi borde göra något mer med våra liv, som påverkar och går djupare än att bara handla om oss själva. Och är det inte de vi vill att andra ska göra också? För uppskattar vi inte när människor viger sina liv till att skapa lösningar till svåra problem?

I mitt eget liv har jag stött på den här inre konflikten flera gånger. Å ena sidan vill jag göra något mer, något som kommer att påverka, och lämna ett eftermäle som gör skillnad och inspirerar till expansion. Men å andra sidan vill jag endast leva mitt eget liv, förlösa mina begär, uppleva mina drömmar och realisera mina hopp. Och den senare nämnda delen av mig själv, den orkar inte driva sig själv till något mer, utan den vill stimuleras, intresseras, förnöjas, och lockas. Till min natur är jag ämnad att ge mig själv till ett högre kall, men såsom mitt sinne formats av familj och samhälle vill jag endast värna om mig själv. Och detta är en konflikt som jag arbetat länge med att lösa.

Jag har förstått att det inte går att ge mig själv fullständigt till ett högre syfte, för genom en sådan livsstil skapar jag en konflikt med mig själv. Lösningen är att hitta en balans mellan världeni stort och mina egna intressen, mellan att ge mig själv hän till något som går utöver mig själv och vad jag skulle vilja uppleva i livet. För att jag ska vara effektiv, för att jag ska ha förmåga att engagera mig själv i projekt och grupper med syftet att ge något tillbaka, måste jag även ge till mig själv. Jag skapar tillika konflikt inom mig själv om jag helt och hållet lever mitt liv bara för mig själv, eftersom vetskapen då alltid finns inom mig, att jag kan göra mer, jag kan skapa något som andra har nytta av, som de kommer kunna ta med sig och använda i sina liv.

Alltså, balans är nyckelordet och lösningen på hur jag kommit igenom det där motståndet inom mig själv mot att ge av min tid, min energi, och min uppmärksamhet till saker och ting som ligger utanför mina egna intressen. Det är härvid viktigt att förstå att vi inte behöver uppleva passion eller glöd; att ge av oss själva är en fysisk handling, någonting som vi gör på grund av att vi ser att det är bäst för alla. Ett exempel på detta är att diska. Vi diskar inte för att det är roligt, utan för att vi ser att det behövs göras, och därefter rör vi oss själva till att göra det. Precis samma princip gäller med våra större, samhälleliga och globala problem, det är saker som måste rättas till, och det som behövs är att vi gör det.

Våran värld behöver inte fler hjältar, utan i stället vanliga människor, med vanliga liv, som ger av sig själva och skapar sin liv sätt som är extraordinära. Vi behöver bagare som bryr sig om brödets näringsinnehåll, råvarornas härkomst, och bagarlärlingarnas välfärd, vi behöver politiker som röstar för det som kommer leda till ett bättre liv för alla, vi behöver jurister som drivs av en önskan att hjälpa, förbättra och främja livet för var samhällsmedborgare, samt läkare med en genuin omtanke för sina patienters bästa. Det är således i vår vardag som vi skapar det extraordinära, genom att vi ger av oss själva, ovillkorligt, då vi ser ett problem, och beslutar oss för att lösa det. Och oavsett var vi befinner oss i livet, oavsett vilket yrke, finns det rikligt med möjligheter för oss att ge – men för att komma dit – måste vi lära oss att agera utan att stimuleras eller föras framåt av en yttre drivkraft. Anledningen därtill är att det i de flesta fall inte är särskilt stimulerande eller roligt att ge av oss själva, och det verkar alltid finnas något roligare eller mer förnöjsamt att göra. Härvid gäller det således att komma ihåg att ha en balans mellan vårt ansvar, och våra intressen.

Vad får vi då ut av att leva i balans mellan våra egna och andras intressen? Jo, vi får ett folk som står enat, som hjälper varandra, som ger ovillkorligt, och tillsammans kan vi skapa en bättre framtid, allt genom att vi ger av oss själva i det lilla, i det som verkar triviallt och vardagligt, men som egentligen utgör själva byggstenarna till våra egna livet och samhället i stort. En långsiktig och hållbar förändring börjar alltid i det lilla för att sedan kunna skönjas i det stora.

 

 

Dag 348: Passion och Motivation

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta med att applicera och förändra mig själv – och att vänta med att ta mina insikter och realisationer in i praktisk applikation – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att nu lägga mitt fokus på fysisk – praktisk rörelse och förändring – på fysisk och praktisk – omedelbar direktion i och som min fysiska värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta med att dirigera – styra och skapa mig själv och mitt liv – och tänka att det är någonting som jag måste vänta med tills det att jag har tid att sitta ned och skriva – eller göra självförlåtelse – istället för att se, inse och förstå att jag skapar mitt liv i varje andetag – och det är således detta jag måste införa och implementera i mitt liv – att göra varje andetag – varje ögonblick till en applikation där jag motiverar och rör mig själv ut från sinnet och in i min praktiska – fysiska värld – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta med att förändra mig själv – att vänta med att dirigera mig själv – att vänta med att styra mig själv – istället för att omedelbart se på hur jag kan dirigera mig själv – och omedelbart ta praktiska beslut om hur jag kan driva mig själv igenom en viss punkt som kommit upp inom mig – och hur jag kan korrigera denna punkt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv gå en viss punkt – eller en viss process längre än vad som behövs – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att aktivt driva mig själv framåt – att aktivt och passionerat ta mig själv igenom de emotioner och känslor som kommer upp inom mig – att genast börja arbeta med dem – att genast börja gå igenom processen för att förändra och dirigera dessa punkter – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att falla tillbaka inombords – och att ge över min styrande princip till sinnet – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stoppa detta – genom att stå upp inombords – och i varje ögonblick när jag noterar att sinnet rör sig – att jag reagerar – eller dylikt – att applicera självförlåtelse på punkten – och att släppa reaktionen – ta bort tankarna – och föra mig själv tillbaka hit

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av mitt sinne – och tro att jag inte kan klara mig själv utan mitt sinne – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att avvakta och hålla mig själv tillbaka i min korrigerande process – där jag korrigerar och rör mig själv framåt halvdant – och utan att vara tillfullo hängiven och motiverad – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag genom det bara fördröjer och försinkar min process och gör det långsammare för mig att komma fram till ett slut – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försena och fördröja min process istället för att jag i varje ögonblick passionerat och hängivet applicerar mig själv och göra det mesta möjliga för att praktiskt korrigera och röra mig själv igenom punkten

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte driva mig själv inom mig själv – pusha mig själv – och utmana mig själv – och se till att jag varje dag applicerar och rör mig själv till min fulla förmåga – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att nöja mig med en halvdan applikation – med en applikation som fungerar och som i viss mån tar mig dit jag vill – och gör så att jag åstadkommer vad jag vill åstadkomma – istället för att jag låter mig själv fullständigt hänge mig själv och låta varje andetag – och varje dag – vara en möjlighet för mig att driva mig själv framåt och föra mig själv ut ur sinnet och in min mänskliga fysiska kropp – och där skapa mig själv som liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta på att min process ska bli klar – att vänta på att mitt sinne ska lugna ner sig – att vänta på att vissa punkter jag haft problem med ska försvinna av sig självt – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att ingenting försvinner av sig självt – ingenting kommer att förändras eller omdirigeras om inte jag tar beslutet att driva igenom punkten – om inte jag tar beslutet att praktiskt och fysiskt – och faktiskt förändra mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att praktiskt – fysiskt – och faktiskt ta och leva beslutet att jag ändrar mig själv – och se på lösningar – se hur jag kan stötta mig själv för att omedelbart röra mig själv ut ifrån sinnet och in i och som min fysiska värld och verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att projicera på andra i min värld den mentalitet och den utgångspunkt som jag accepterat inom mig själv i förhållande till självförändring – och i förhållande till min process – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att den aspekt – och den del av processen som jag ännu inte tillfullo omfamnat och tränat på – och fört in i mitt dagliga liv – är att omedelbart ändra mig själv – är att göra min process fysisk, faktiskt och praktisk – och att skapa min process i varje ögonblick – och i varje andetag – och således inte längre låta mig själv vänta – och först titta på punkterna som kommer upp inom mig senare – utan genast gå in i och som självapplikation – genast applicera självförlåtelse – genast andas och stabilisera mig själv i och som min fysiska kropp och jorda mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att framförallt i förhållande till framtidsångest har jag låtit mig själv ta ett steg tillbaka inombords, och låtit den här rädslan löpa amok, och låta den skapa mitt liv, och sedan hoppas, och önska mig själv att den rädslan på eget bevåg ska försvinna, och att mitt liv ska återgå till det normala och bli mer stabilt – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att en sådan tanke – och dröm är en illusion – är en förhoppning som inte kommer att förverkligas eftersom jag måste skapa mitt liv – jag måste skapa min process – jag måste skapa mig själv

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att engagera och leva mig själv in i varje ögonblick – i varje andetag – och vara närvarande här och dirigera samt konstruera mig själv i varje ögonblick – och inte låta mig själv passivt sitta tillbaka inombords och se saker hända i mig själv och i mitt liv

Jag åtar mig själv att bli drivkraften inom mig själv som för och driver mig själv framåt i min process att skapa mig själv som liv från denna fysiska verklighet – och således åtar jag mig själv att sluta hoppas och önska mig att denna process ska gå av sig själv – och att jag ska kunna skapa och formulera mig själv utan att jag behöver ge någonting eller göra någonting; således åtar jag mig själv att hängivet ge mig själv till min process – och motivera mig själv – och se till att jag använder detta liv till sin absoluta och fulla potential och att jag inte låter mig själv vänta – eller hålla mig själv tillbaka – vad gäller att skapa mig själv som liv från denna fysiska verklighet

Dag 238: Kroppen Min – Jobbigt Med Hår (Del 25)

Idag ska jag arbeta med punkten 24 på den listan jag skrev initialt i del 1 av denna serie. Och punkten är att jag inte gillar att hår växer på mina bröst, eftersom jag tycker det ser gubbigt, och äckligt ut.

Sinnet fungerar på det sättet att det tar någonting i denna fysiska verklighet, och utan att förstå denna sak, eller ha insikt om sakens syfte – fördömer ut saken. I detta fall är ”saken” håret som växer på mitt bröst. För har jag någonsin försökt förstå varför mitt hår växer på bröstet, eller hur det håret assisterar min kropp? Nej – utan jag har istället lyssnat, och definierat mig själv i enlighet med de fördömanden som kommit upp i mitt sinne, som till största delen kommer från hur media porträtterar den ”perfekta kroppen”.

Det media, och jag har missat är att kroppen inte bara är vad den ser ut att vara. Kroppen är inte bara en bild som ska ut på ett speciellt sett, utan kroppen lever ett eget liv, har sina egna behov, och fungerar utifrån principer som inte har någonting att göra med bildlig skönhet. Min kropp bryr sig inte om hur den ser ut – utan vad min kropp bryr sig om är att den fungerar optimalt; att alla muskler är välnärda med blod, att syre rör sig fritt i kroppen, och att alla delar av min kropp ges de olika näringsämnen, och kemiska substanser som behövs för att de ska fungera.

Och det måste sägas att kroppen är helt fantastisk – det är en otroligt avancerad skapelse som inte förtjänar att bli fördömd utifrån hur den ser ut. Istället borde jag uppskatta, och verkligen vara ödmjuk mot att jag fått en möjlighet att tillbringa tid med min kropp här på denna jorden, och därigenom kunna förstå, och få insikt i hur kroppen fungerar – eftersom det är någonting jag kan lära mig själv mycket utifrån. Kroppen är t.ex. aldrig i konflikt med sig själv – hjärtat säger inte till lungorna att nu tänker jag inte slå längre, om inte du säger att du älskar mig. Och hjärnan säger inte till benen att ”om du inte säger att jag ser snygg, och vacker ut, då kommer jag inte längre att ge några instruktioner till dig!” – kroppen fungerar (eller ska i alla fall fungera) i perfekt harmoni där alla dess delar vet vad de ger, känner till deras syfte, och agerar för att uppfylla sina syften till sin fulla förmåga. Detta är någonting jag kan applicera i mitt eget liv – genom att sluta vara så fokuserad på ”mig själv” – och istället se att jag är en del av en helhet på denna jorden, och att mina handlingar har effekter inte bara för mig, utan för ALLT och ALLA på denna jorden, och i denna existensen.

Självförlåtelse

1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma håret på mitt bröst såsom att vara ”dåligt” och inte tillräckligt ”vackert” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta min kropp för given, och att ta de hår som växer på mitt bröst för givna, utan att förstå min kropp, att se varför de där håren faktiskt växer där, och vad slags syfte de tjänar – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara ödmjuk, och lära känna min kropp, och denna fysiska verklighet i detalj, och specificitet, och inte ta någonting för givet.

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv hjärntvättas av media att tänka att hår på ryggen, och hår bröstet är någonting gubbigt, och dåligt – istället för att se, inse, och förstå att det finns ingenting dåligt, eller negativt med att vara en gubbe – det är endast hur kroppen ser ut vid en viss tidpunkt i ens liv, och ingenting mer med det – och att det finns ingenting dåligt med hår – jag menar hår är ju tydligen vackert på andra delar av kroppen – såsom t.ex. ens huvud – men tydligen så är det inte bra om håret växer på bröstet trots att det är samma typ av hår; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta min kropp för givet, och tro att jag vet någonting om hur min kropp ska se ut – när jag faktiskt inte vet någonting utan bara apar efter vad media porträtterar såsom att vara vackert.

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli en slav till bilder i mitt huvud, och tro att dessa bilder i mitt huvud har någon betydelse för hur min kropp ska se ut – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lära mig att skilja på vad som är bilder i mitt huvud, och på vad som är verklighet – och förstå att det är en STOR skillnad – och att verklighet inte har någonting att göra med bilder – och att jag därför inte kan lita på bilder när jag tar beslut om vad jag ska göra i min verklighet –utan för det måste jag se verkligheten – alltså denna fysiska existens – såsom den fungerar på riktigt och inte som jag tänker att den borde fungera uppe i mitt huvud

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av bilder, och av en idé av skönhet – och tro att när man blir gammal, och när kroppen börjar få rynkor, och hår börja växa lite här och där – att man då tydligen har en sämre kropp, och att man därför blir sämre, och mindre värd, istället för att se, inse, och förstå att det bara är kroppen som uttrycker sig självt annorlunda, och att ingenting faktiskt förändras förutom ens utseende – och det utseendet spelar egentligen ingen roll för vem man är inom mig själv – eftersom det är ett beslut jag lever i och som varje ögonblick här

5. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vara ödmjuk, och se, inse, och förstå att jag faktiskt inte vet någonting om hur min kropp fungerar på en verklighetsbasis – utan allt jag vet om min kropp är sådan jag lärt mig i skolan – och alltså har jag aldrig riktigt känt hur blodet cirkulerar i min kropp, hur mina kroppsliga organ arbetar, och vad min kropp känner i sig självt – och som sig självt – på en detaljerad, och specifik nivå; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att utveckla ett sådant nära, och djupt förhållande med min kropp att jag vet vad min kropp består av, och hur min kropp fungerar – och att jag inte antar, eller tar för givet att min kropp alltid kommer vara där för mig

Självåtaganden

1. När jag märker att jag fördömer håret på mitt bröst såsom att vara dåligt, och inte tillräckligt vackert – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – håret på mitt bröst är inte dåligt, och det är inte heller fult – det är bara hår på mitt bröst – någonting som inte har gjort mig något ont, så varför ska jag då gå och fördöma, och ogilla mitt hår – hår som jag inte ens förstår, eller har ett förhållande med i enhet och jämlikhet; således åtar jag mig själv att sluta fördöma mitt hår – fördöma hur jag ser ut – och jag åtar mig själv att istället uppskatta, lära känna, och utveckla ett djupt, och intimt förhållande med min kropp – och detta gör jag praktiskt genom att öva mig själv på att lyssna på min kropp, andas – och vara här med min kropp i varje ögonblick

2. När jag märker att jag tänker att hår på ryggen, och bröstet är gubbigt, fult, och inte snyggt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att idén jag har i mitt huvud om att det är fult att ha hår på ryggen, och på bröstet – det är just det – en idé – och ingenting som jag behöver leva utefter, och skapa mitt liv utifrån – utan jag kan istället släppa denna idén och fokusera på att lära känna min kropp, tycka om min kropp, och acceptera min kropp ovillkorligt – och inte längre vara besatt av bilder, och idéer i mitt huvud – således åtar jag mig själv att släppa idéerna av skönhet som dyker upp i mitt huvud genom att inte ge dessa någon uppmärksamhet – genom att andas igenom dem – och förlåta mig själv för att jag tillåtit och accepterat mig själv bära på dessa

3. När jag märker att jag låter mig själv styras utav bilder i mitt huvud, och ta beslut, och agera utifrån vad en röst i mitt huvud säger är snyggt, och fult, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår – att jag kan inte lita på en röst i mitt huvud som pratar om vad som är snyggt, och fullt – och jag kan inte heller lita på bilder som kommer upp i mitt huvud – därför är det fullständigt absurt att jag låtit skapa mitt liv utifrån dessa bisarra tillställningar inom mig själv – således åtar jag mig själv ANDAS – och att inte lyssna på den där inre rösten – utan istället lyssna på min kropp – aktivt – medvetet – passionerat – och motivera mig själv att vara HÄR istället för uppe i mitt huvud

4. När jag märker att jag medverkar i en tro, och idé att man blir mindre värd när man blir gammal, och att man då blir ful, och äcklig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att detta är en modern idé som skapats av vår kommersiella kultur – där ungdom, och vissa typer av utseende proklameras vara essensen av att leva – när det faktiskt bara är dumt, korkat, och inte har något sunt förnuft; således åtar jag mig själv att sluta fördöma ålder, och rynkor – och istället uppskatta min kropp, och andras kroppar oavsett hur de ser ut

5. När jag märker att jag fördömer min kropp, eller tror att jag vet någonting om min kropp för att en tanke säger så i mitt huvud, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – jag vet faktiskt ingenting om min kropp – och anledningen till detta är för att jag aldrig lagt märke till, eller brytt mig om att lära känna min kropp i min livstid – utan bara tagit min kropp för givet; således åtar jag mig själv att aktivt ändra detta beteende genom att göra varje ögonblick till ett ”lära känna kroppen ögonblick” – där jag andas – och upplever, och tar del av vad min kropp säger, och delar med sig av här