Tag Archives: irriterad

Dag 364: Är han irriterad på mig?

Idag var jag och tvättade min bil. När jag tvättat färdigt bilen startade jag motorn, och påbörjade konststycket att backa ut från min avgränsade tvättkub. Men just vid det tillfället kom inkörandes i tvätthallen, en ganska stor buss, som ganska exakt blockerade min utväg. Jag lade emellertid märke till hur chauffören i det andra fordonet hade en idé om att han skulle köra fram en bit, jag bak en bit, och därmed skulle en liten öppning skapas som jag skulle kunna komma ut genom.

Planen fungerade, och jag kom tillslut ut. Men innan det var där ett ögonblick där jag blev frustrerad på att den här bussen kom och ställde sig mitt i vägen för mig. Jag vill inte visa min frustration för den andra chauffören, och när jag körde förbi honom upplevde jag en ångest för att han skulle kunna se igenom min fasad, och lägga märke till att jag inte var helt stabil.

I ögonblicket då rädslan kom upp inom mig spände jag mina vader, och skulderblad, jag förde min nacke framåt en aning, och böjde mitt huvud neråt. Den kroppsformen jag tog an i ögonblicket var som ett försök att göra mig själv så liten och osynlig som möjligt, så att den här andre chauffören inte skulle lägga märke till mig och den upplevelsen jag hade inombords.

Det är ganska ofta som jag har den här typen av inre konflikter, där jag har en upplevelse som dyker upp inom mig, vanligtvis irritation, frustration eller något liknande, och att jag sedan vill gömma vad jag upplever, och därför blir ångestfylld inför att personer som delar ögonblicket med mig ska lägga märke till vad jag går igenom, och också de reagera, eller känna sig attackerade av mig. Rädslan som ligger i botten, är att jag inte ska bli accepterad och i den eller de andra människorna ha en vän, ett stöd, och någon som ser på mig med gillande ögon. Jag önskar absolut inte få någon ovän.

Och det här med att ha en rädsla inför att få ovänner, det är någonting som också kommer upp ofta i andra typer av situationer. Men i dagens blogg kommer jag att applicera självförlåtelse och självkorrigerande åtaganden på denna dimension av karaktären.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli ångestfylld när jag tror att någon tittar på mig argsint, eller har en reaktion mot mig som består i att personen i fråga tycker jag är jobbig, och irriterande – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig hotad, och under attack när en annan person är arg, eller frustrerad, och försöka gömma mig själv, och hålla mig tillbaka, så att jag inte ska bli observerad, och komma under en annan persons ogillande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva ångest inför att människor i min omvärld ska lägga märke till när jag blir irriterad, och att de ska ta det personligt, och döma mig som att vara en icke-värdefull och positiv människa i deras liv, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest inför att få en ovän, eller någon som bestämmer sig inombords för att inte tycka om mig, och inte vilja skapa ett förhållande med eller lära känna mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bära runt på underlägsenhet, och närma mig själv människor från utgångspunkten att jag är underlägsen och sämre än vad de är, och att jag därför måste ta till alla möjliga metoder för att se till att dölja vad som pågår inom mig, så att ingen ska kunna se in i mig, och sedan döma mig, och bestämma sig för att inte tycka om mig – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli ångestfylld och nervös när jag tror att någon betraktar mig på avstånd, och försöker se in i mig, och vad jag upplever

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att visa andra vad som pågår inom mig, i rädslan att de ska döma ut mig, och bli irriterade, och besluta sig själva för att jag inte är en person som har någonting att göra i deras värld, och att jag inte längre ska få vara deras vän – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara beroende av att andra ska tycka om mig för att jag ska vara stabil och trygg inom mig själv, och tro att min stabilitet, och min självkänsla, vem jag är, måste ha andras gillande för att kunna fungera – och att jag utan andras gillande inte kan vara stabil för att jag tydligen är en svag och mindervärdig människa i jämförelse med andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att sanningen av mig själv och hur jag upplever mig själv ska bli observerad av andra, i rädslan för att de då ska döma ut mig, för att de ska se mig som en vidrig människa som de inte vill ha i sin liv, och att jag därmed ska bli utstött – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att bli utstött, utkörd, och bortvisad – och inte längre ha en grupp individer att vända mig själv till för att känna tillhörighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta och känna ångest inför att inte vara tillhörig i någon grupp – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta ensamhet, och fördöma ensamhet såsom ett underlägset sätt att spendera sitt liv på, och tro att det alltid och under alla omständigheter är bättra att omge mig själv med en mängd människor, och att ha en hel drös personer i min närhet som jag kan kalla mina vänner, och min sociala umgängeskrets

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv underlägsen, och mindervärdig grupper av människor, och tro att mitt värde är mindre när jag inte kan interagera och sälla mig själv till en grupp människor, och hänga med dem, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är för mig själv, och när jag inte hänger med, eller är bland en grupp personer, att då tro att mitt värde har minskat, och att jag inte längre är en lika lyckosam, och värdefull människa som jag skulle kunna vara om jag haft ett gäng personer att vara med och kalla mina vänner

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka värde i grupper, söka värde i att få bli kallad vän eller kompis av någon, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att ett sådant värde är någonting jag söker hos en annan, för att jag inte låtit mig själv leva detta värde, omfamna och acceptera mig själv som värde, att se att oavsett var, eller med vem jag är, kan mitt värde inte kränkas så länge jag står vid mig själv, och lever värde – accepterar mig själv som värde – och förstår att mitt värde inte avgörs av hur många kompisar jag ha

Självåtaganden

När jag märker att jag reagerar i ångest i tron att en annan blivit arg eller irriterad på mig, eller på annat sätt avvisat mig från sin verklighet, och jag upplever mig själv stött och värdelös, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka, och jag ser, inser och förstår att värde är någonting som jag måste skapa för och som mig själv, någonting som jag måste välja att leva, och uttrycka, och stå som oavsett vad andra säger, tycker, känner eller gör – för det är det enda sättet att veta att det värde jag lever är på riktigt och någonting som jag skapat på eget bevåg; således åtar jag mig själv att andas in och ut – och fokusera på mina fingertoppar, och mina tåspetsar, och acceptera mig själv, min fysiska kropp, vad jag upplever här som värde, och erkänna mig själv som jämlik med en annan, samt leva detta genom att räta på min rygg, och lyfta på min haka, och acceptera mig själv som ett värde som inte går att kränka

Advertisements

Dag 327: Konsten Att Inte Döma

Denna vecka har jag fått läsa om ämnet rättslära, vilket är ett väldigt filosofiskt ämne, och som jag upplevde vara hårklyverier och en knappologi – alltså väldigt onödigt.

När jag läste om alla dessa rättsteorier blev jag irriterad, och stingslig – det kändes som om att jag slösade bort min värdefulla tid med att läsa det här, och dessutom hade jag svårt att förstå vad författarna menade. De använda sådana obskyra ord att jag kände mig helt borttappad. Konsekvensen av att jag gick in i den här upplevelsen blev ineffektiva studier, jag lärde mig inte särskilt mycket, och dessutom var det inte särskilt bekvämt att studera heller, eftersom jag var inne i den här upplevelsen av att vara irriterad.

Men, nu är det som så att det här ämnet, hur jag än upplever det, faktiskt visar mig någonting om mig själv. Rättslära representerar nämligen orden noggrannhet, fokus, och konsekvent tänkande, eftersom det är dessa färdigheter man måste ha för att kunna tillägna sig ämnet. Anledningen till att jag blev irriterad, och frustrerad var bl.a. därför att just noggrannhet och färdigheten att kunna systematiskt gå igenom någonting, är saker som jag inte tillfullo behärskar. Jag hoppar gärna från ämne till ämne, från sak till sak, och stannar helst inte kvar i ett område allt för länge – jag vill vidare till nästa. Genom att läsa rättslära, och ta till mig ämnet kan jag träna mig på att leva orden noggrannhet och systematik – vilket är någonting som jag ska göra för mig själv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli irriterad, frustrerad, och stingslig när jag läser rättslära, eftersom jag tycker det går onödigt sakta, och att författarna har ägnat otrolig möda på att utforska någonting som i grund och botten är onödigt – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fråga mig vad slags färdigheter och förmågor jag kan ta mig till genom att läsa och studera rättslära, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att en anledning till varför jag blev stingslig och irriterad, är just för att rättslära kräver fokus, tålamod, och noggrannhet, vilket är ord som jag ännu inte tillfullo bemästrar

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att tillfullo hänge mig själv till att studera rättslära, trots att jag upplever rättslära som onödigt, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att titta på vad jag kan lära mig av att läsa rättslära, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det faktum att jag blev arg när jag satte mig och började läsa, faktiskt visar mig att det är någonting med rättslära som jag ännu inte behärskar, och att det därför finns någonting för mig att lära mig inom ämnet rättslära

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ovillkorligt låta mig själv närma mig nya ämnen, upplevelser, färdigheter, och förmågor, och således inte döma dem, utan istället se vad jag kan lära mig, och ta med mig utifrån att gå dessa punkter tillfullo, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att när jag möter en ny punkt, såsom rättslära, och en upplevelse kommer upp inom av att ’detta är tråkigt’ eller ’detta är onödigt’ att jag då trots denna upplevelse – ovillkorligt låter mig själv närma mig ämnet

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att låta mig närma mig nya områden, ämnen, och kunskaper fördomslöst och utan några förutfattade meningar, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att döma ut rättslära innan jag ens satt mig in i ämnet, och döma ut ämnet på basis av att jag upplevde att det var svårt för mig att ta mig till ämnet – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv istället för att reagera – andas – och driva mig själv till att sätta mig in ämnet och lära mig ämnet – och ha tålamod med mig själv – och alltså inte döma ut endast för att jag har en negativ upplevelse inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte närma mig nya områden, nya fakta, och nya omständigheter fördomsfritt, och således låta mig själv se dem, uppleva dem, ta del av dem, och lära mig om dem, utan att ha en upplevelse, en åsikt, eller en idé av vad de är – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att jag kan lära mig någonting nytt från allt i min värld, och det hela handlar om vem jag är i förhållande till vad jag gör, och hur jag låter mig själv närma mig vad det är jag gör

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att när jag dömer ut någonting, och närmar mig denna saken från en utgångspunkt av att vara arg, frustrerad, eller irriterad, då omöjliggör jag för mig själv att lära mig någonting om denna saken, och jag skapar min självupplevelse till att vara obekväm, jobbig, och otillfredsställande, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att närma, oavsett vad det är, utan fördömande, utan upplevelser, utan istället med vidöppna, och fördomslösa ögon

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att när jag närmar mig någonting nytt utifrån en utgångspunkt av irritation, ilska, och frustration, så placerar jag ett skynke ovanför denna nya saken, och låter mig själv endast se, och uppleva om denna nya sak, det jag själv upplever inom mig, varför jag helt och hållet förlorar verkligheten, och förlorar min koppling, och direkta interaktion med vad som är här; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att disciplinera mig själv till att närma mig nya saker, omständigheter, utmaningar, färdigheter, och förmågor, inte utifrån en upplevelse, utan istället med utgångspunkt i och som min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att när jag tillåter mig själv att reagera på någonting nytt, och skapa åsikter, och idéer om detta nya, då kastar jag bort en möjlighet för mig själv att växa, och expandera, för vem vet vad jag hade kunnat lära mig, vad jag hade kunnat göra, och vad jag hade kunnat förstå om jag hade hängett mig till denna nya punkten som dykt upp, och låtit mig själv gå den tillfullo utan några fördömanden, och utan några idéer – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ovillkorligt, fullständigt, och helt, hänge mig till nya punkter i min värld, oavsett vad det är – och låta mig själv lära känna dessa nya punkter innan jag avgör mitt förhållande till denna nya punkt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte genom att läsa och studera rättslära, låta mig själv träna på att leva, och applicera orden noggrannhet, systematik, fokus, och abstrakt tänkande, och således låta mig själv använda denna kurs i skolan till att expandera mig själv, växa, och bli mer effektiv, direktiv, och styrande i mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att hela mitt liv, mitt arbete, mina studier, mina fritidsintressen, är ett enda stort smörgåsbord för mig med en massvis av aktiviteter i vilka jag kan leva, och öva mig själv på att leva ord, träna förmågor, expandera, och förbättra mig själv, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att hänge mig själv till att se vad jag kan lära mig själv, och hur jag kan expandera mig själv genom de olika aktiviteter som finns i min vardag

Självåtaganden

När jag märker att jag fördömer, skjuter bort, och reagerar på någonting nytt som kommer in i min värld, som jag upplever ett motstånd gentemot, inte riktigt förstår nyttan med, eller förstår vad jag ska göra med, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag genom att fördöma, reagera, och skjuta bort någonting som jag inte förstår, att jag då begränsar mig själv, och håller mig själv tillbaka, och omöjliggör för mig att expandera, utöka, och förbättra mig själv; således åtar jag mig själv att hänge mig själv till de nya saker som dyker upp i min värld, och se vad det är jag kan lära mig om mig själv, och hur det är jag kan expandera, röra mig själv, och förbättra mig själv genom de olika aktiviteter jag hänger mig till i min värld

Jag åtar mig själv att närma mig aktiviteter i min värld i stabilitet och fysisk närvaro – och jag åtar mig själv att närma mig aktiviteter och omständigheter fördomslöst och utan några förutfattade meningar – och jag åtar mig själv att göra detta genom att andas – och vara här – fysiskt – praktiskt – med min kropp – och interagera utan tankar

Jag åtar mig själv att närma mig rättslära utan fördömanden eller reaktioner, och således åtar jag mig själv att använda mig av rättslära för att leva orden noggrannhet, stabilitet, fokus, och att vara systematisk – och således åtar jag mig själv att använda mig själv av de olika aktiviteter och åtaganden jag har i min värld för att expandera mig själv och bli mer effektiv i min applikation av mig själv

Enhanced by Zemanta

Dag 268: Att Vara Lugn Som En Katt

katt-sover-pa-ryggEn punkt som jag lagt märke till är hur jag blir irriterad, och frustrerad när mina katter kommer och ställer sig framför mig när jag sitter och läser, eller gör någonting annat. Alltså när jag är koncentrerad, eller fokuserad på något slags projekt – katterna har en talang att komma just vid så att säga ”fel tillfälle” – och just då vill de bli klappade, eller de vill ha mat, eller uppmärksamhet.

Och jag vet att denna irritation uppstår eftersom jag befinner i mig tillstånd av stress, och att jag vill ha saker och ting gjorda snabbt, hastigt, och just exakt nu. Katterna är verkligen duktiga på att istället vara otroligt makliga, och lugna – de verkar ha all tid i världen att helt hänge sig att vara katter, och så vill de att jag ska komma med och leka med dem.

Så, därför ska jag arbeta mer med denna punkt om att jag går in i stress, och en önskan om att saker och ting ska gå snabbt, och jag ska vara så produktiv, och snabb som möjligt, och ändra detta så att jag istället gör saker och ting ett andetag i taget, utan att vilja bli klar, utan att vilja att det ska gå snabbt, utan att jag helt enkelt gör vad som är här i ögonblicket, och lever i ögonblicket tillfullo, och utan att ha något imaginärt mål som jag måste uppnå så snabbt som möjligt.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag arbetar med ett projekt, eller tar hand om ett ansvar i min värld, eller gör någonting som kräver koncentration, och uppmärksamhet – att då gå in i ett tillstånd av stress, brådska, och jäkt – och känna det som om att jag måste bli klar NU – jag måste få så mycket gjort som möjligt, på så kort tid som möjligt – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv andas, och röra mig själv andetag, för andetag, och röra mig själv här med och som min kropp och vara i ögonblicket, och låta mig själv uppskatta vad som är här i detta ögonblicket och inte försöka hinna med mer än vad jag gör och lever i detta ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha en tendens att inbilla mig hur jag blir klar med saker och ting innan jag ens har påbörjat saken i fråga, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja vara, och göra mer än att vara här i ett andetag – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, och definiera andetaget såsom att vara begränsande, och att när jag andas, och saktar ner mig själv att jag då inte får så mycket gjort som jag borde få gjort – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att helt enkelt ta den tiden jag behöver, ge mig själv utrymme, lugn, och tålamod att gå igenom punkten som jag arbetar med utan att vilja göra det snabbare, eller bli klar fortare

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fastna i stadie av att vara konstant stressad, och konstant söka efter att få bli mer produktiv, och få mer, och mer saker gjorda – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv i andetaget genom att istället leva i mitt sinne, och röra mig själv utifrån en stressenergi, och en slags känsla av att jag inte är tillräckligt som jag är, utan att jag måste bli mer, få mer gjort, vara mer, och expandera mig själv snabbare, och fortare

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli enerverad, och irriterad när saker och ting inte går snabbt, och fort – och utan avbrott – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli fullständigt beroende av stressenergi för att få saker och ting gjorda, och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället öva mig på att göra en sak i taget, och hänge mig tillfullo åt den enda saken som jag gör, och sluta att i mitt sinne projicera mig själv in i nästa sak som jag ska göra, och tänka att jag måste bli klar så fort som möjligt med det jag gör just nu för annars förlorar jag tydligen min tid, och då betyder det att jag gör någon slags förlust

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att när jag stressar, och när jag försöker få saker och ting gjorda så snabbt som möjligt, så kompromissar jag mig själv, och vad det är jag gör just nu – och låter inte mig själv hänge mig själv, och verkligen ge mig själv tid att gå in i mitt projekt, och det jag håller med tillfullo – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid stress i tron att jag får ut någonting av stress, och att stress ger mig en fördel i livet för att jag kan klara av fler saker, och vara mer produktiv – istället för att se, inse, och förstå att det enda jag gör är att jag kompromissar min närvaro i detta ögonblick, och istället för att leva existerar i mitt sinne där jag försöker göra så många saker som möjligt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att missa någonting roligt, och inte få ta del av någonting som jag hade tyckt om att ta del av, om jag inte rör mig i och som denna stressenergin, och försöker få så många saker gjorda som jag bara kan, och så snabbt som möjligt – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att medvetet ändra denna punkten genom att när jag gör någonting, att då verkligen sakta ner mig själv inombords, och ge mig själv hän till just den punkten jag håller på med, och göra den så noga, specifikt, och exakt som möjligt – och här med vad jag gör oavsett vad det är – oavsett om t.ex. diskar, eller skriver en blogg, eller lyssnar på en intervju

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra det till en vana att använda stressenergi när jag tar tag i, och tar itu med mina ansvar, och projekt som tagit mig an att dagligen hänge mig själv åt – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta, och känna ångest inför att släppa denna energin i rädslan att jag då inte kommer vara motiverad längre, och att jag då inte längre kommer att göra någonting överhuvudtaget, och att jag endast kommer att luta mig själv tillbaka, och låta mig gå in i en slags apati och lathet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att jag behöver ingen energi för att motivera mig själv, jag behöver ingen stress för att röra mig själv, jag menar – allt jag behöver göra är att helt enkelt besluta mig för att göra någonting, och sedan göra det – svårare än så är det inte – och när jag då gör den saken som jag beslutat mig för – då behöver jag inte heller medverka inom och som någon slags stressenergi utan jag kan istället helt enkelt andas och röra min mänskliga fysiska kropp, och få det gjort som jag planerat att göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv sakta ner inombords, och sakta ner mig själv när jag tar itu med projekt, och ansvar i min värld, och att se att den tidsstress som jag existerar inom inte behövs, och inte gör någon nytta – även om jag stressar så får jag inte mer gjort, för jag menar – stress har ingenting att göra med min praktiska, och fysiska applikation här – utan vad som faktiskt gör att jag får saker, och ting gjorda, det är ju att jag helt enkelt bestämmer för att göra någonting, och sedan genom praktisk fysisk applikation tar tag i punkten och gör det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa ett förhållande med energi, och tro att energi på något sätt hjälper mig i mitt dagliga liv, och det är enbart genom energi såsom t.ex. stress som jag lyckas överleva, och lyckas ta mig igenom min dag – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att detta inte på något sätt stämmer, och att det faktiskt är min kropp som möjliggör mitt liv – och att jag inte behöver någonting mer än min kropp för att ta mig igenom min dag och göra vad som måste göras – det behövs ingen energi, ingen stress, ingen ångest – utan bara ett beslut att ”nu gör jag detta” – och sedan gör jag det helt enkelt

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lära mig av mina katter, och hur de är väldigt avslappnade och lugna, och att de låter sig själva ta tid att stanna och lukta på saker och ting, stanna och lyssna, undersöka vissa slags saker i deras omvärld, och att de liksom inte har något mål som de stressar att klara av – och att när de t.ex. ska gå ut – så går de makligt mot dörren, kanske sätter sig ner lite, luktar, lyssnar, och sedan lugnt går ut – de är inte besatta av att komma ut och helt enkelt springer mot dörren, och missar allt som är i deras omgivning

Så jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att applicera detta i mitt eget liv, och låta mig själv ha tålamod, vara lugn, och vara uppmärksam på min omgivning, och sluta stressa, och försöka nå någonstans så snabbt som möjligt – och jag ser, inser, och förstår att denna idén om att jag måste nå någonstans så snabbt som möjligt är en illusion för oavsett var jag befinner, eller vad jag än klarar av så är jag HÄR i och som detta ögonblick, och således finns bara HÄR så att säga

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge mig själv tid, och utrymme att vara tålmodig med sakerna jag håller på med i mitt dagliga liv – såsom t.ex. att skriva denna bloggen – att låta mig själv göra detta i en lugn, och maklig takt – där jag inte tänker hela tiden på när jag ska bli klar med min blogg, och vad jag ska göra när jag blir klar – utan att jag skriver min blogg, och det får ta den tiden det tar – och om jag inte blir klar idag kan jag fortsätta en annan dag – jag menar det finns ingen anledning att stressa med dessa punkterna, utan jag har möjlighet att ge mig själv tid – och då är det någonting som jag borde göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att stress gör mig starkare, och ger mig en bättre förmåga att hantera, och strukturera tid – istället för att se, inse, och förstå att färdigheten att strukturera, och planera min tid väl är en fysisk färdighet – och har ingenting med stress att göra, har ingenting med ångest att göra – utan är någonting som jag gör här i ett andetag då jag tittar på min dag, och bestämmer mig själv för vad det är jag behöver, och vill göra under min dag – således är det en illusion att tro att stress på något sätt kompletterar min karaktär, och gör mig bättre än vad jag hade varit utan stress

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i ett tillstånd av att vilja ha saker och ting gjorda nu på en gång, och att jag vill vara så produktiv som möjligt, och så snabb som möjligt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att när jag går in i detta tillstånd så kompromissar min närvaro, och min uppmärksamhet här i detta ögonblick – vilket faktiskt leder till att jag blir mindre effektiv, och mindre produktiv; således åtar jag mig själv att ta det lugnt, och ge mig själv tid, och ro att göra någonting i ett avslappnat, och tidlöst tillstånd

När jag märker att jag inbillar mig själv att jag är klar med någonting, eller jag gjort framsteg, och varit produktiv under min dag – utan att jag ens påbörjat någonting – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag menar denna tanken är baserad på stress, och en slags ångest om att jag vill hinna med så mycket som möjligt, vilket resulterar i att jag inte låter mig själv leva, och vara här med min fysiska kropp, och ta del av min fysiska omgivning; således åtar jag mig själv att sluta med detta och istället öva mig på att leva varje ögonblick, varje andetag tillfullo och utan att befinna på någon annan plats i mitt sinne

När jag märker att jag går in i ett tillstånd av att försöka bli mer produktiv, försöka få mer, och mer gjort – och vara mer, och mer effektiv utifrån en utgångspunkt av stress, och ångest – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår hur jag begränsar mig själv, och min upplevelse av mig själv i livet genom att leva i denna stresskaraktär, för allting handlar om att nå någonstans istället för att leva tillfullo i varje ögonblick, och således åtar jag mig själv att öva på att leva, och vara här tillfullo – och inse att sann förnöjsamhet kan endast existera här – och att det hela tiden finns roliga saker att lägga märke till, och ta del av i min omgivning men som jag missar för att jag är stressad

När jag märker att jag går in i ett tillstånd av att bli stressad, och enerverad, och frustrerad för att jag känner det som att saker inte går tillräckligt snabbt, och fort – och att det är för många avbrott – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att det är helt onödigt att försätta mig själv i ett sådant tillstånd för saker och ting går inte snabbare, eller fortare, eller blir mer effektivt gjorda bara för att jag reagerar, utan de går istället saktare, och jag blir mindre effektiv i vad det är jag gör; således åtar jag mig själv att vara här med vad jag håller med – att gå ett andetag i taget – ett steg i taget – och sluta försöka hoppa flera steg i förväg

När jag märker att jag stressar med någonting, att jag rör mig hastigt, ryckigt, och att jag forcerar mig själv framåt i en slags andnöd – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att det hjälper mig inte, och det gagnar mig inte att vara stressad, jag menar det finns så mycket i livet att glädjas åt som jag förbiser och glömmer bort, och inte lägger märke till för att jag är så fokuserad på att ”nå dit” – således åtar jag mig själv att medvetet sakta mig själv ned – att bli saktare, och lugnare i mina rörelser när jag gör någonting – och inte vilja bli klar så snabbt som möjligt, utan istället göra vad det är jag gör – och göra detta effektivt, specifikt, och perfekt

När jag märker att jag är rädd för att släppa taget om min stressenergi, och att jag vill hålla kvar vid den i tron att den på något sätt hjälper mig att uppleva mer, att vara mer delaktig, och effektiv i mitt liv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår hur det är precis tvärtom – att när jag stressar då missar jag livet – för livet är HÄR i varje ögonblick och det kommer aldrig att vara där borta – där borta är sinnet och sinnet är endast ett system av energi och inte liv; således åtar jag mig själv att leva varje ögonblick tillfullo – och förstå att det enda jag kan missa är att leva här, och det missar jag genom att tänka, och vara i mitt sinne

När jag märker att jag går in i och som en fruktan, och ångest för att om jag släpper denna stressenergi, och denna ångest, och nervositet som jag för närvarande rör mig själv genom – att jag då kommer bli apatisk, lat, och inte göra någonting längre i mitt liv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att detta är ett fundamentalt missförstånd i fråga om vad som möjliggör att jag får saker, och ting gjorde – för det handlar inte om stress utan vad som möjliggör att jag är produktiv är min kropp, och att jag helt enkelt rör mig själv med min kropp och fysiskt tar tag i saker som kräver direktion, och riktning; således åtar jag mig själv att stoppa min stress, och rädsla och istället se att det är min kropp som gör det möjligt för mig att leva, och vara effektiv, och produktiv, och inte stress

När jag märker att jag inte vågar släppa vid stressenergin för att jag är rädd för att jag då inte kommer vara tillräckligt motiverad, eller driven att få saker och ting gjorda – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår hur detta inte stämmer för jag menar jag kan motivera mig själv genom att ta ett beslut, genom att bara göra någonting utan att ha någon energi som säger att ”gör det där” – jag menar – allt som jag faktiskt behöver är att jag tar ett beslut och sedan agerar jag; således åtar jag mig själv att sluta att dyrka stress som någon slags magisk princip som gör allting åt mig – och att förstå att det är min kropp som möjliggör för mig att göra saker och ting

När jag märker att jag tror att det är stress som möjliggör för mig att få saker, och ting gjorda – och att det är stress som gör att jag överlever, som gör att jag kan ta mig själv igenom min dag – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att det är JAG som min fysiska närvaro HÄR som gör det möjligt för mig att leva, alltså inte stress, inte energier, inte upplevelser; således åtar jag mig själv att hänga mig själv till att leva praktiskt, och fysiskt här i varje ögonblick och att sluta tro att energier har någonting med att leva att göra – för de har det inte

Jag åtar mig själv att lära mig av mina katter, och se hur mina katter lever utan stress, och därmed låter sig själva interagera med omgivningen, och vara medvetna om sig själv, sina kroppar, och undersöka och ta del av vad som är här

Jag åtar mig själv att leva lugn, tålamod, och röra mig själv i och som mitt andetag och sluta att röra mig själv genom stress, och genom ett mål att vara så produktiv som möjligt

Jag åtar mig själv att ge mig själv tid, och utrymme att gå mina ansvar, och projekt med den tid jag behöver för att göra det hela bra, och effektivt

När jag märker att jag tänker, och tror att stress gör mig starkare, och kompletterar min karaktär, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att det är en stor fet lögn att tro att stress gör mig bättre, starkare, eller mer effektiv – för stress i sig självt har ingenting att göra med min faktiska färdighet att hantera fysiska, och praktiska punkter effektivt, och dedikerat; således åtar jag mig själv att sluta hedra stress och istället hedra mig själv som min fysiska kropp genom att andas effektivt och föra mig själv tillbaka hit varje gång jag märker att jag medverkar i och som sinnet

Enhanced by Zemanta

Dag 259: Ansvar För Min Omgivning

I dag när jag kom till arbetet, vilket är en taxi, så möttes jag av en skitig arbetsplats – d.v.s. en skitig taxi. När detta hände gick jag in i reaktion, och upplevelse av ilska, och frustration, och anklagade i mitt sinne den taxichaufför som hade haft taxin innan mig för att han inte hade städat.

Responsibilidad3Det jag tänkte var i princip att ”den där taxichauffören har inte tagit sitt ansvar, och han lämpade istället över det på mig!” – så vad jag ska arbeta med i denna blogg är att föra tillbaka denna reaktion till mig själv, för att se hur jag gör likadant.

Vad jag kan se är att jag har en tendens att starta upp projekt, och sedan lämna över ansvaret till annan, istället för att jag själv tar hand om och driver det projekt som från början varit min idé. Detta är en viss typ av ansvarslöshet, där jag inte tar ansvar för mina beslut, och handlingar, utan istället förväntar mig att andra ska göra det åt mig. Och därmed skapar jag konsekvenser, och utflöden som är destruktiva för min omvärld, och som jag inte skulle velat att jag själv varit en mottagare av; och detta betyder att denna typ av leverne inte är i samklang med principen om att ge till en annan såsom jag själv vill ta emot – vilket är oacceptabelt.

Vidare kan jag se att jag i fråga om ansvar i hemmet, och tillsammans med partner, har en tendens av att vilja smita undan ansvar, och punkter som krävs uppmärksamhet, eftersom jag känner det som att ”jag inte vill göra det”. Och en ursäkt som jag brukar använda för att slippa undan är att ”jag har inte tid” – eller att ”jag har redan gjort tillräckligt” – eller att ”du har inte gjort lika mycket som jag”; men detta är endast en fasad för i grund och botten handlar det om att jag inte vill, eller orkar ta ansvar för en viss punkt – och att jag istället vill sysselsätta mig själv med någonting som jag tycker är roligt, och stimulerande.

Så, jag ska applicera förlåtelse i denna blogg på min tendens att skjuta över ansvar på andra för att jag ”inte känner för det” – istället för att jag tar mitt ansvar, och helt enkelt tar itu med det som behövs göras. Jag menar – det är fascinerande att jag kan känna motstånd mot så simpla, och enkla saker – som t.ex. att moppa golvet – och så manipulerar jag, och skapar ursäkter för att undslippa detta – istället för att bara göra det på en gång – och oftast är dessa punkter inte alls särskilt slitsamma att hantera – det tar kanske en halvtimme, och sedan har jag hanterat mitt ansvar, och jag kan gå och gör det som jag ville göra från början.

Jag kan även se hur denna punkt spelar in i mitt förhållande med mig själv, t.ex. när jag bestämmer mig för att ta itu med något i min värld som jag inte ser fram emot särskilt mycket, men som jag vet behövs, och måste göras; då brukar jag istället för att ge denna punkten tid – och göra det direkt – istället göra det som jag tycker är roligt, och bekvämt först – och sedan först efter det tar jag itu med punkten som behövde göras; och ibland leder det till att jag inte alls får gjort det som behövde göras, eftersom jag inte längre har tid – då jag slösat bort min tid på att göra det jag känner för att göra istället.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fly från ansvar, och åtaganden i min omvärld genom att göra det jag tycker är roligt, och stimulerande före det som verkligen behövs göras, och använda ursäkter, och manipulationstaktiker såsom att – ”jag har inte tid” – eller ”jag har redan gjort så mycket idag” – ”nu är det dags för mig att koppla av” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att när jag agerar, och lever på detta sätt så ackumulerar jag ilska, och frustration inom mig själv – eftersom jag vet vad det är jag gör, och jag vet hur jag kompromissar mig själv och min omvärld, men jag gör ingenting för att ändra på punkten.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga människor i min omvärld såsom att fly från sitt ansvar, och använda andra människor för att gömma mig själv från sanningen som jag lever; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå – att det som jag stör mig på hos andra, och det som jag upplever som irriterande, och jobbigt inom andra – det är vad jag själv gör – men vad jag inte tillåtit och accepterat mig själv att erkänna för mig själv att jag faktiskt gör.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv göra det jag vill, och känner för att göra, före det som verkligen behövs göras, och det som är viktigt att göra – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå vad slags konsekvenser detta beteende skapar – då jag inom mig själv låter mig kompromissa viktiga punkter, och således sakta men säkert kompromissa min omvärld – och mitt dagliga leverne – så jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att prioritera min tid, prioritera och göra det som behövs göras, som måste göras, före det jag känner för att göra, och vill göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av mitt begär av att stimulera mig själv, och känna mig själv positivt laddad – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv, och min omvärld – för att få känna mig själv positiv, och få göra det jag känner för att göra – före det som verkligen behövs, och är viktigt att det blir gjort – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att när jag låter mitt begär ta över mig, och styra över mina beslut – då kompromissar jag i min process, och jag kompromissar min rörelse i denna världen mot att skapa en värld som är bäst för alla; eftersom jag gör det jag känner för – och inte det som jag ser är bäst att göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att lämpa över mina projekt, och ansvar på andra – när jag inte längre känner att de är roliga, eller givande att medverka inom – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte agera principiellt, och när jag åtar mig själv ett projekt – att gå detta projekt utom någon som helst energi, eller längtan efter att få känna mig själv positivt laddad – utan helt enkelt göra det för att jag ser att det är sunt förnuft, och jag ser att det är bäst för alla – och jag ser att det är någonting som kommer gynna mig och andra – och jag menar – detta är värt så mycket mer än en kortvarig positiv energi som jag kan få från att göra någonting som jag tycker är ”roligt”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte träna mig själv på, och etablera en förmåga som mig själv att ta beslut utifrån principer – att stå, och leda mig själv utifrån principer – och alltså sluta vara beroenden av energier, och upplevelser för att leda mig i min värld att ta beslut, och agera; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att glorifiera energier, och känslor – och positivitet – och känna det som om att jag måste ha dessa upplevelser för att kunna ta ett beslut, och för att kunna färdigställa någonting, och röra mig själv framåt i denna världen; istället för att se, inse, och förstå att – NEJ – jag behöver bara min kropp – och med min kropp rör jag mig själv fysiskt framåt – dag för dag – andetag för andetag – och gör det som jag ser är bäst för alla – för att på så vis skapa en omvärld som är himlen på jorden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att glorifiera känslor såsom en beslutsfattare i mitt liv – och tro att när jag följer vad jag känner, följer min positivitet, och vad jag vill göra – att detta kommer leda mig till ett bättre liv, och till mina drömmars mål – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att blint lita på någonting – en känsla – en upplevelse som kommer upp inom mig – som jag inte vet vad fan det egentligen – utan det bara ”känns bra” – och tro att bara för att det ”känns bra” – att det faktiskt är bra; istället för att se, inse, och förstå att det inte alls är säkert – utan det enda sättet att faktiskt klarlägga huruvida en viss handling är effektiv, och bra eller inte – är att titta på matematiken bakom handlingen, och vilka slags konsekvenser, och utflöden handlingen kommer att få om jag följer igenom med handlingen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv bli hjärntvättad till att endast följa, och göra det som jag tycker är ”roligt” – i tron att det jag tycker är ”roligt” på något sätt är synonymt med vad som är bäst för mig, och vad som är bäst för denna världen – istället för att se, inse, och förstå att så är självklart inte fallet – jag menar titta på bara denna världen – människor har i årtionden följt vad de tycker är roligt, och var har detta lett oss som den mänskliga rasen? Jo – ingenstans överhuvudtaget – vi har faktiskt gått ner oss själva mer, och mer över åren – och att det är därför ingen lösning att göra vad man tycker är roligt – utan istället är en lösning att göra det som man ser är bäst för alla – det som man ser är effektivt – det som man ser är gynnande – det som man ser har faktiska, praktiska effekter som är bäst för alla – och det är inte säkert att man tycker det är roligt att fullfölja en handling som ger bäst resultat

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se igenom denna hjärntvätt, såsom idén att om man gör det som man tycker är roligt – så är man på ”rätt väg” i livet – jag menar – det finns ingen ”rätt väg” i livet – det finns istället en princip som lyder att leva vad som är bäst för alla – vilket betyder att man tar beslut som man ser har ett utflöde av vad som är bäst för alla – och att leva denna princip har ingenting att göra med om att någonting är roligt, eller inte – utan är en fysisk, och praktisk handling som måste tas fysiskt – och vara viljestyrd av en själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att – när man gör vad man känner för att göra – då lever man inte med integritet, och styrka – eftersom man bara följer det som känns bra – det kallas instinkt, och begär – och har ingenting att göra med att skapa en värld som är bäst för alla; jag menar det är ju enkelt att se med djur – att när de följer sina instinkter kan detta mycket ofta leda till konsekvenser som är grymma, och oacceptabla – och detta händer eftersom djuren inte applicerar sunt förnuft utan fullständigt går på vad de känner; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta att lita på mina instinkter, och vad jag känner – och istället träna mig att på att ta beslut, och leva principiellt i varje ögonblick – utifrån vad jag ser är bäst, och mest effektivt att göra – för att skapa det optimala utflödet såsom vad som är bäst för alla.

Självåtaganden

När jag märker att jag vill göra någonting för att jag känner för det, för att jag vill det, och att jag ser att jag kommer kompromissa ett behov, och ett måste för att få fullfölja mina begär; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – jag kan inte lita på vad jag vill, och vad jag känner för – för dessa punkter är bara saker som kommer upp inom mig rent instinktmässigt – utan att ha någon slags rationell anledning; således åtar jag mig själv att lita på matematik, och sunt förnuft – och se vad som är bäst – och agera utifrån vad som är bäst oavsett hur jag känner gentemot det som är bäst

När jag märker att jag vill undvika ett visst ansvar, undvika att gå en viss punkt som är ett måste, och jag börjar manipulera, och ursäkta mig själv för att slippa undan – genom att t.ex. säga att ”jag har inte tid” – eller – ”det finns andra viktigare saker för mig att göra” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår – att vad som är viktigast är att jag först, och främst hanterar, prioriterar, och tar hand om behov – om måsten – om sådant som verkligen behövs; och därefter kan jag göra sådant som är roligt – således åtar jag mig själv att ta hand om min ansvar, och de punkter som behövs tas itu med – först – och sedan göra vad jag tycker är roligt, eller stimulerande

När jag märker att jag inte vill göra någonting, för att jag inte känner för det, eller för att det finns någonting annat att göra som jag tycker är roligare, och som känns mindre jobbigt att göra; då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – jag har ett ansvar mot andra, och mig själv – att göra vad som är ett behov, vad som har en praktisk faktiskt effekt – först och främst – detta eftersom detta influerar, och verkar på den verklighet jag lever i – och skapar min framtid – således åtar jag mig själv att göra, och ta hand om mina behov – och om mina ansvar – och att först efter jag hanterat dessa – göra vad jag tycker är roligt, och stimulerande

När jag märker att jag undviker att hantera, ta tag i, och färdigställa en viss punkt – och att jag istället lämnar ifrån mig ansvar, och smiter undan – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka – och jag ser, inser, och förstår att när jag smiter undan så låter jag en annan ta skiten för mitt oansvarsfulla beteende – vilket inte är någonting jag skulle vilja få ta del av såsom mottagare av ett sådant beteende; alltså – åtar jag mig själv att korrigera mig själv – ta hand om mina ansvar – och se till att jag inte lämpar över dessa på andra

Enhanced by Zemanta

Dag 183: Bara Jag Inte Gör Någon Arg På Mig…

Självskriverier

Igår var jag på mitt arbete där jag sysselsätter mig med att köra taxi. Den primära upplevelsen jag hade, eller den upplevelse som störde, och irriterade mig mest var en liten krypande rädsla, och ängslighet inför att på något sätt göra människor arga, irriterade, och frustrerade.

Låt mig ge ett exempel: jag kunde t.ex. sitta i min taxibil – och kunden hade precis betalat och var på väg ut ur bilen. I det ögonblicket börjar jag uppleva en rädsla för att kunden kanske kommer vinka adjö till mig, eller säga någonting till mig, och eftersom jag har mitt huvud vänt mot min ”taxiinstrument” kommer jag inte kunna se om kunden skulle engagera sig i ett sådant företag. Vad kommer då kunden tycka om mig? Kommer kunden bli besviken med min service? Kommer kunden tycka att jag är ovänlig, och kall? Så rädslan handlar alltså om att kunden kommer uppleva någon slags negativ emotion som är riktad mot mig på grund av hur jag har agerat.

Naturligtvis ansvarar alla människor för sina egna upplevelser av sig själva – och om någon blir arg för att jag inte vinkar adjö till dem på ett sätt som de förväntat sig – då är detta deras egen punkt att arbeta med, och ta ansvar för. Därför ska jag idag arbeta med denna rädslan, så att jag i framtiden kan sitta bekvämt i min taxi, och ta hand om mina taxibestyr när kunden beger sig ut ur bilen.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att genom hur jag uttrycker och rör mig själv få en annan människa att känna sig avvisad, och ovälkommen – och på grund av detta bli arg, och irriterad på mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det är inget farligt att en människa skulle bli arg, och irriterad på mig – det är ingenting som måste eller behövs undvikas – utan det är helt enkelt en punkt som jag inte behöver frukta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva rädsla och ångest inför att göra människor ledsna, eller få människor att känna sig själva avvisade – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera och se mig själv såsom en ”god” och ”snäll” människa som är vänlig, och som alltid får människor att känna sig positiva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att i andra människors ögon bli sedd såsom elak, ohövlig, vresig, och taktlös – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att människor inte ska få en positiv upplevelse av mig, och att de inte ska känna det som om att det är trevligt, roligt, och närande att vara runtomkring mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera och se mig själv som en positiv människa, och tänka att om jag inte kan få människor i min omvärld att uppleva sig själva positiva – då har jag misslyckats, och då är jag inte längre en positiv människa – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att förlora denna definition och iden av mig själv att jag är en positiv, trevlig, och medgörlig människa som är mycket omtyckt och älskad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att bli sedd såsom en negativ, tråkig, och förstörande människa – såsom någon som inte är rolig att vara med, som inte är rolig att prata med, som inte är rolig att vara i samma ögonblick tillsammans med – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att önska, och vilja att människor ska uppleva, och definiera mig som positiv – rolig – trevlig – och gemytlig – i tron att det är dåligt att vara någonting annat

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv osäker, och nervös, när jag inte kan vara helt säker på att andra människor tycker om mig – och gillar att vara i min omgivning – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka hitta stabilitet, och hitta trygghet inom och som mig själv genom att försäkra mig själv om att andra människor älskar mig – tycker om mig – och gillar att vara tillsammans med mig i min omgivning

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se det som ett misslyckande från min sida om någon människa i min värld upplever en emotion, och känner sig arg, eller irriterad – och genast ta denna upplevelse den andra människan har personligt, genom att tänka att det är jag som har skapat denna upplevelse – det har jag som har gjort denna upplevelsen i den andra människan genom att jag inte har varit tillräckligt trevlig, gemytlig, och tillmötesgående

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta vad andra människor upplever personligt – och tänka att jag har någonting personligt att göra med hur en annan människa känner sig om jag skulle missa att en annan människa vinkar adjö till mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att – nej – jag har ingenting att göra med de tankar, och de upplevelser som stiger upp i den andra människan – jag menar – jag håller ju på att kontrollera mina taxiinstrument – hur kan jag samtidigt var inuti den andra människan och kontrollera en emotionell upplevelse? Det går inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte sluta oroa mig själv för vad andra människor tycker, och tänker om mig – och istället acceptera mig själv här – och låta mig själv leva stabilitet, trygghet, och självsäkerhet – och inte låta hela min upplevelse av mig själv förändras, och styras av vilken slags emotionell upplevelse människor runtomkring mig befinner sig själva i

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas igenom rädslan som kommer upp inom mig, att göra andra människor arga och otillfreds med mig – och se, inse och förstå att rädslan är inte riktig – den är endast så pass riktigt som jag gör den – den är endast så pass stark, och besättande som jag gör den – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och att inte ge någon uppmärksamhet till denna rädslan – utan leva som om jag inte hade haft någon rädsla – leva obekymrat, och totalt här – med och som min mänskliga fysiska kropp

Självåtagande

När jag märker att jag blir rädd för att jag ska röra, eller uttrycka mig själv på något sätt som kommer få en annan människa att bli arg, eller irriterad på mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – vad en annan människa upplever som ilska är inget personligt mot mig, och ilska i sig självt är inget farligt, och inget som kan skada mig – att någon blir arg på mig är alltså ingenting som jag måste undvika, eller frukta; således åtar jag mig själv att andas och vara stabil – och uttrycka mig själv såsom stabilitet inom och som mig själv oavsett vad slags upplevelse andra har

När jag märker att jag upplever rädsla, och ångest inför att göra människor ledsna, eller få människor att känna sig avvisade – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – vad en annan människa har för slags emotionell upplevelse har ingenting att göra med mig, och är ingenting som jag ansvarar över – det jag ansvarar över är att jag är stabil, och effektiv i mitt uttryck av och som mig själv här – och att jag inte låter mig själv bli besatt av emotioner, och känslor – således åtar jag mig själv att stabilisera mig själv och att se att detta är mitt ansvar – och inte vad slags emotionella upplevelser andra har

När jag märker att jag blir rädd för att människor inte ska få en positiv upplevelse av mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det finns ingen anledning att frukta att andra människor inte ska uppleva mig positivt eftersom det är ingen praktiskt och faktiskt punkt som inverkar och styr mig i mitt liv – dessutom är det begränsande att låta mig själv frukta en sådan punkt – således åtar jag mig själv att inte frukta att människa ska uppleva mig negativt – utan istället andas och hantera ögonblicket en och jämlik här som min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag blir rädd, och känner mig nervös inför att förlora definitionen av och som mig själv såsom att vara en positiv, och trevlig människa – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna definition av mig själv är inte vem jag är – det är endast en mental skapelse som jag inte kommer sakna om jag släpper den – det är således absurt och irrationellt att vara rädd för att förlora denna definitionen av och som mig själv; således åtar jag mig själv att stå upp och leva som mig själv och inte vara rädd för att förlora definitionen av mig själv som positiv och trevlig

När jag märker att blir rädd för att bli sedd såsom en negativ, tråkig, och förstörande människa – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det är irrationellt att frukta att inte bli ansedd att vara en positiv människa – för jag vet ju vem jag är inom mig själv, och hur, och varför jag uttrycker mig själv som jag gör – och det är ju inte för att vara negativ – utan helt enkelt för att det är ett naturligt uttryck av och som mig själv när jag är stabil, lugn, och tyst inom och som mig själv; således åtar jag mig själv att sluta ge uppmärksamhet till hur andra människor upplever mig – och istället ge fokus och uppmärksamhet till att leva med och som min mänskliga fysiska kropp här

När jag märker att jag känner mig själv osäker och nervös, därför att jag inte är helt säker på att andra människor tycker om mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår hur begränsande detta beteende är – för ska jag behöva vara säker på att jag är omtyckt för att kunna vara stabil och trygg inom och som mig själv? Det är ju otroligt begränsande och dumt – och således åtar jag mig själv att öva på att uttrycka mig själv och förbli densamma oavsett vad slags emotionella eller känslomässiga upplevelser andra människor i min värld har och upplever

När jag märker att jag ser det som ett misslyckande från min sida att någon i min värld har en emotionell upplevelse, och att jag därmed tar det hela personligt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – det är ingenting personligt och handlar inte någonting om mig hur andra människor upplever sig själva, och det är inte mitt ansvar att se till att andra människor känner sig positiva, glad, och tillfredställda – och att jag därför inte är misslyckad om andra människor inte har denna upplevelsen av att vara positiv, glad, och tillfredställd – således åtar jag mig själv att uttrycka mig själv med och som min mänskliga fysiska kropp här – sluta tänka – och därför inte längre ta någonting personligt – eftersom jag andas, och är här – och detta är mitt primära ansvar

När jag märker att jag tar vad andra människor upplever personligt – eller att jag tar vad jag själv upplever personligt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det är aldrig personligt – utan upplevelsen av att någonting är personligt är egentligen bara en slags emotionell känsla av skuld som jag definierar mig själv gentemot och tror är jag – men om jag andas så kan jag se att det finns bara mitt andetag här – och min kropp – och således ingenting som antyder på att vad som sker i detta ögonblick är personligt; således åtar jag mig själv att andas – och vara här med min kropp – och att leva varje ögonblick och varje situation fysiskt och praktiskt – här utifrån – en och jämlik med och som min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag oroar mig själv för vad andra människor tycker, och tänker om mig – då stoppar jag mig själv genast, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det finns absolut ingen godtagbar anledning till varför jag ska frukta vad andra tycker och tänker – om jag gör det är det som om jag att jag accepterar mig själv som en slav till andras tankar istället för att jag tillåter mig själv att verkligen leva – vilket är fullständigt oacceptabelt; således åtar jag mig själv att verkligen leva – och leva i varje andetag – och inte oroa mig själv eller skapa några slags upplevelser i förhållande till vad jag tror att andra tycker eller tänker om mig

När jag märker att jag tar rädsla, och ångest som kommer upp inom mig – i förhållande till vad andra människor upplever – på allvar och definierar mig själv utifrån dessa upplevelser – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – dessa upplevelser är inte jag – på det viset att jag kan andas igenom dessa upplevelser och inte vara kontrollerad eller styrd av dessa upplevelser – således åtar jag mig själv att göra just detta – andas igenom dem – och stabilisera mig själv här en och jämlik med och som min mänskliga fysiska kropp