Tag Archives: jag

Dag 251: Kroppen Min – En Mindre Extraordinär Rumpa (Del 38)

Jag fortsätter med min serie bloggar om hur jag definierar, och ser på min kropp – och idag kommer jag skriva om, och arbeta med punkten om hur jag tycker att mina skinkor ibland ser för slappa ut.

Kom ihåg att syftet med dessa skriverier är att släppa taget om, och förändra min inre natur av att se på min kropp med fördömande, och utseendefixerade ögon – vare sig upplevelsen, eller fördömandet är positivt, eller negativt. Således förändrar jag mig själv här genom mina skriverier att se på min kropp på ett nytt, konstruktivt, och gynnande sätt som inte föranleder missnöje, jämförelser, eller andra typer av psykologiska problem.

Självförlåtelse

460x0(ByWidth_TopLeft_Transparent_True)1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha ett fördömande gentemot min rumpa, och tänka att min rumpa, och dess tillhörande skinkor ser för slappa ut – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se min kropp utifrån ett polariserat synsätt, där jag tittar på min kropp med hjälp av de tankar såsom fördömanden som dyker upp inom mig i mitt huvud – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att utan att ifrågasätta – helt, och fullständigt lita på vad som dyker upp i mitt huvud, och tro att bara för att en tanke i mitt huvud säger att mina skinkor är för slappa – att detta därför måste stämma

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag tittar på mig själv i spegeln, att gå in i ett kontemplativt tillstånd – där jag funderar på vilka delar av min kropp som är godkända, och hur andra människor möjligtvis ser på min kropp – och om min kropp står sig gentemot andra människors kroppar skönhetsmässigt – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta se, och definiera min kropp utifrån idéer om skönhet, idéer om perfektion, idéer om vad som är snyggt, och fult – och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stå en och jämlik med min kropp när jag tittar på mig i spegeln – och alltså inte fördöma min kropp utan istället uppleva och vara här med min kropp

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att det är bra när kroppen ser ”hård” och ”stark” ut – och tro att det är snyggt när kroppen har stora muskler – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ifrågasätta varför en sådan idé existerar inom mig – är det ens min idé? Är det ens jag som säger inom mig själv att kroppen bör ha dessa kvalitéer? En sak som är säker är att jag inte har kommit på dessa, och i medvetenhet skapat dessa idéer om skönhet – eftersom det är någonting som jag lärt mig; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lära mig om – och lära mig att se mig själv, och människor – bortom den kroppsliga bilden – och istället se vem, och vilka de är såsom levande individer

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vilja se, och erkänna det faktum att mitt utseende inte definierar vem jag är – och att jag som en levande individ inte är bestämd av hur jag ser ut – utan att jag är här såsom en levande individ som andas, och upplever, och uttrycker mig själv i denna verklighet – oavsett mitt utseende; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur begränsande, och ytligt det är att fokusera på utseende – när utseende faktiskt inte spelar någon roll för ens förmåga att leva och uttrycka sig själv

5. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ärva, och ta efter samhällets, och mina föräldrars idéer om skönhet, och vad som är fult – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att lura mig själv att tro att det som kommer upp inom – såsom vad jag tagit efter av andra – är mig själv – istället för att se, inse, och förstå att det är inte jag – utan det är någonting som jag lärt mig, och tagit efter – och således när denna typ av skönhetsfixeringstankar kommer upp inom mig – då förstår jag att det inte är jag – och stoppar således mig själv från att definiera mig själv utifrån, och skapa mig själv utifrån dessa tankar

Självåtaganden

1. När jag märker att jag tittar på min rumpa, och tänker att mina skinkor ser för slappa ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att mina skinkor, är mina skinkor – de assisterar och stödjer mig att gå – springa – och röra mig själv i denna verklighet – och utan dessa skinkor hade jag varit oförmögen att röra mig; således åtar jag mig själv att SLUTA fördöma min kropp för hur den ser ut – och istället uppskatta, och vara tacksam för min kropps fantastiska funktionalitet som hjälper mig att leva och vara en del av denna verklighet

2. När jag märker att då jag tittar på mig själv i spegeln – att jag går in i ett kontemplativt tillstånd – där jag börjar funderar på om mitt utseende är tillräckligt snyggt, tillräckligt vackert, och tillräckligt bra – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser, och förstår att min kropps utseende inte är varken snyggt, eller fult – för om jag tittar närmare på vad som händer – kan jag se att det är tankar som kommer upp inom mig som beskriver verkligheten såsom att vara snygg, eller ful – och inte kroppen jag ser i spegeln framför mig i sig självt som är snygg eller ful; således åtar jag mig själv att amalgamera, och jämställa mig själv med verkligheten – att släppa tankarna och att öva mig själv på att SE direkt här – tills det att jag ALLTID ser direkt och utan någon slags tanke som obstruerar mitt seende

3. När jag märker att jag tänker, och tror att kroppen är ”snygg” när den ser ”hård” och ”stark” och ”muskulös” ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att de tankarna inom mig som definierar min verklighet såsom antingen snygg eller ful – de är inte verkligheten i sig själva utan är endast ackumulerad information som jag inhämtat utifrån utan att ifrågasätta vad det är jag accepterar som sanning; således åtar jag mig själv att ta bort allt det prat inom mig själv i form av tankar – och ta mig själv tillbaka till mitt andetag – tillbaka till min kropp – och leva i enhet och jämlikhet utan någon slags tanke som rör sig inom mitt huvud

4. När jag märker att jag inte vill se, eller erkänna det faktum – att mitt utseende inte avgör vem jag är – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – JAG AVGÖR vem jag är – inte mitt utseende, inte mina tankar, inte mina känslor, eller emotioner – nej – i slutändan är det jag som bestämmer vem jag är, och hur jag ska uppleva mig själv; således åtar jag mig själv att bestämma att jag inte ska påverkas av mitt utseende – utan ovillkorligt, och fullständigt uttrycka mig själv – utan rädsla, eller självfördömande – oavsett hur jag ser ut

5. När jag märker att tankar kommer upp i mitt huvud, och att dessa håller på att tjattra om vad som tydligen är snyggt, och fult – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – mina tankar är inte sanningsenliga och avgör inte vad som är verklighet – mina tankar är endast kulturellt präglad information som jag tagit efter utan att ifrågasätta – vilket naturligtvis inte är ett effektivt sätt att skapa mig själv på; således åtar jag mig själv att förändra mig själv – och sluta lita på tankar – och istället skapa min egen förståelse, och insikt om vad som är verklighet, och vad som inte är det

Enhanced by Zemanta
Advertisements

Dag 247: Kroppen Min – Kobent (Del 34)

Jag fortsätter med min serie bloggar om hur jag definierar, och ser på min kropp – och idag kommer jag skriva om, och arbeta med punkten om hur jag tycker att mina ben är en aning kobenta – och det gillar jag inte – jag vill att mina ben ska vara raka.

Självförlåtelse

1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé om att mina ben ska vara raka, och att mina höfter ska vara smala, och att sedan ovansidan av min kropp ska vara stor, och trekantigt formad – och att jag därmed ska se ut som ett symmetriskt perfekt muskelberg, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta att sträva efter, och ha begär efter hur min kropp ska, eller inte ska se ut – och hur sluta att fördöma mina ben som inte tillräckligt bra, för att mina ben inte är fullständigt raka – eftersom jag ser, inser, och förstår att det viktiga med mina ben är att de faktiskt fungerar som ben, och inte hur de ser ut

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av skönhetsideal såsom att ben ska vara raka, och de ska vara perfekt symmetriska, de ska vara muskulösa, och det ska inte finnas något onödigt fett på dem – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur denna idé i grund, och botten är ego, och ingenting annat – det är en paranoid idé som jag skapat i separation från verkligheten, och att jag därmed aldrig har sett, eller lagt märke till hur fantastiska mina ben är, utan endast fördömt såsom att inte se ut som jag vill att de ska se ut

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att istället för att uppskatta min kropp, fördöma min kropp för att den inte motsvarar mina förväntningar, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fullständigt, och hämningslöst lita på mina förväntningar, och anta att mina förväntningar är relevanta, och att mina förväntningar är något som jag har skapat, och något som bör ges värde, istället för att se, inse, och förstå att mina förväntningar för det mesta är fullständigt illusoriska, och endast existerar såsom en idé i mitt huvud, och som inte har någonting att göra med denna faktiska verklighet här

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro, att bara för att en tanke kommer upp i mitt huvud, såsom ett fördömande mot hur mina ben ser ut, ett uttalande inom mig själv om att mina ben inte ska vara kobenta, utan raka – att tro att jag måste lita på denna tanke, och att denna tanke säger någonting som är relevant, och ger uttryck för någonting som faktiskt stämmer – istället för att se, inse, och förstå – att så faktiskt inte är fallet – utan denna tanke kommer upp inom mig utan min riktning, utan mitt beslut, och utan mitt godkännande – hur kan jag då lita på den? Sunt förnuft ger för handen att jag absolut inte kan lita på någonting som utan mitt beslut, eller min direktiva riktning bara kommer i in min värld helt plötsligt, och utan förvarning

5. Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv, att tankarna i mitt huvud, och utseendefixeringstankarna också, alltså just de tankarna som säger att mina ben ska se raka ut, istället för att se ut som koben, de är inte vad som bestämmer över mig, och jag behöver inte åtlyda, och göra dessa tankarna till den princip, och den riktning vilken jag lever utifrån – istället kan jag skapa mig själv till den levande riktningen, till den levande principen, och den levande rörelsen av mig själv här i varje ögonblick – där jag är att andetaget i enhet och jämlikhet och det inte existerar någon slags illusion inom mig i förhållande till denna verklighet, och i förhållande till min kropp

Självåtaganden

Kobenthet1. När jag märker att jag tänker att jag ska se ut som ett perfekt symmetriskt format muskelberg, och att mina ben ska vara raka, och inte kobenta – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att alla slags känslor, och tankar som jag upplever mot min kropp när jag observerar, och tittar på min kropp, de är inte riktiga upplevelser utan endast energi som ackumulerats genom att jag medverkat i tankar i mitt sinne; således åtar jag mig själv att sluta se mig själv, och min verklighet utifrån en utgångspunkt av och som illusion utan istället se vad som är HÄR rent faktiskt i varje ögonblick – vilket i fallet då jag tittar på mina ben – är just ben

2. När jag märker att jag blir besatt av skönhetsideal, och dömer min kropp utifrån dessa underliga, och helt orealistiska idéer om hur den mänskliga kroppen ska se ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att dessa tankar kan jag inte lita på, och jag kan inte tillåta dem att utgöra mitt ideal för hur min kropp ska se ut – för de är med brist på bättre ord – dumma, orealistiska, och innebär konsekvenser om man lever dem; således åtar jag mig själv att utveckla ett nytt ideal för hur min kropp ska se ut – och detta ideal är att min kropp ska vara praktiskt funktionell till sin bästa förmåga – och att jag ska stötta min kropp att befinna sig i detta stadium av optimal förmåga

3. När jag märker att jag inte uppskattar min kropp, utan istället tänker att mina ben borde vara mer raka, eller min mage borde vara mer muskulös, eller min bröst vara större, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att dessa tankar kan jag inte lita på – eftersom dessa tankar är en paranoia som kommit utifrån ett samhälle med människor där paranoia reagerar – alltså en oförmåga att leva med och som den fysiska kroppen i enhet och jämlikhet – således åtar jag mig själv att utveckla en förmåga att uppskatta min kropp, och att se min kropp utan idealiserade förväntningar, utan istället se min kropp här som den är i enhet, och jämlikhet

4. När jag märker att jag hämningslöst, och utan att ifrågasätta, litar på en tanke som kommer upp inom mig som insinuerar att min kropp ska ha raka ben, och inte vara kobent – och att det tydligen är snyggare, och bättre med raka ben, än med koben – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och jag för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag kan inte lita på denna tanken – jag menar denna tanken kommer från ingenstans, och säger någonting som är fullständigt orealistiskt, och utan någon grund – någon objektiv, och bevisbar grund; således åtar jag mig själv att inte leva efter de tankar som kommer upp inom mig – utan att ifrågasätta, och undersöka ALLT – och inte ta någonting för givet överhuvudtaget

5. När jag märker att jag låter en tanke bestämma över mig, och att jag ger efter inför en tanke och säger att denna är mer än mig, och att denna tanken förtjänar att styra, kontrollera, och bestämma över vem jag är – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att stå upp inom mig själv och säga NEJ – JAG TAR TILLBAKA MAKTEN INOM MIG SJÄLV – och därmed bestämma hur jag ska leva – och inte låta tankar, upplevelser, känslor, idéer, och andra sinnesskapelser bestämma detta för mig

Enhanced by Zemanta

Dag 244: Kroppen Min – Snygga Ben (Del 31)

Jag fortsätter med min serie bloggar om hur jag definierar, och ser på min kropp – och idag kommer jag skriva om, och arbeta med punkten om hur jag tycker mina ben ser snygga ut – de ser ut att ha mycket muskler

Självförlåtelse

1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag tar vid, rör vid mina ben, och när jag tittar på mina ben – att då känna, och uppleva inom mig själv att mina ben är sexuellt attraktiva – och att jag har ”lyckas” – och att jag är en överlägsen, och bra person för att mina ben ser ”snygga” ut – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte fysiskt känna och uppleva mina ben – och inte vara HÄR med mina ben i enhet och jämlikhet – och se, inse, och förstå – att bilden av mina ben är endast en liten dimension av mina ben i sin helhet – och att för att förstå, och lära känna mina ben måste jag ge upp alla sorters upplevelser och se mina ben HÄR i enhet och jämlikhet

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spara en bild inom mig själv av en känd fotbollsspelare – och gentemot denna bild koppla en känsla, och upplevelse som är fokuserad på fotbollsspelarens ben – som har resonansen av sig av att dyrka fotbollsspelarens ben för att de är muskulösa, och stora – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att döma hur min kropp ser ut för närvarande – och tänka att min kropp, mina ben måste formas efter den där bilden jag har i mitt huvud innan jag kan vara fulländad – och innan jag kan vara perfekt – istället för att se, inse, och förstå att perfektion, och fulländning har ingenting med benmuskler att göra – och ingenting med bilder i mitt huvud att göra – utan har med mig att göra – såsom VEM JAG ÄR

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli kontrollerad av en känsla inom mig själv av att känna att muskulösa ben är snygga, och välformade – och låta mig kontrolleras på så sätt att när jag tittar mig själv i spegeln – att då låta mina ögon söka sig till mina ben – och fästa blicken där – och febrilt börja leta efter likheter mellan den bild mina ögon ser jämte den bild som jag har i mitt huvud – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att säga STOPP – och att låta mig själv inte längre vara en slav – och inte längre vara kontrollerad, och styrd av bilder i mitt huvud – och således dirigera mig själv att titta på min kropp i enhet och jämlikhet – och utan att ha någon positiv känsla mot mina ben, eller ha någon negativ känsla mot mina ben – utan helt enkelt bara titta på mina ben här

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kopiera min omgivnings ovana att fördöma kroppar utifrån orealistiska ideal – utifrån bilder i mitt huvud där jag tror att jag måste likna dessa bilder – istället för att ifrågasätta varför jag ens tror att jag måste likna de bilder som kommer upp i mitt huvud – jag menar – varifrån kommer denna upplevelsen? Varifrån kommer denna vrickade idén om att jag måste ge upp mig själv, och mitt liv för att skapa min kropp att se ut som en bild i mitt huvud

5. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att ignorans, och dumhet – i sin renaste form – kommer från oförmågan att ifrågasätta vad som är här – och vad som kommer upp inom en – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli ignorant, och dum – genom att inte ifrågasätta vad som pågår inom mig – genom att inte fråga mig själv om jag vill att det som pågår inom mig ska fortsätta inom mig – att fråga vad som är konsekvenserna av de punkter som pågår inom mig – hur påverkar de mig, och vad blir den existentiella konsekvensen? Och således förlåter jag mig själv att inte tillåtit och accepterat mig själv att ifrågasätta alla de ideal, och bilder som kommer upp inom mig – och istället i medvetenhet – välja vem jag ska vara, och hur jag ska leva – och inte låta bilder, och känslor, tankar, idéer göra det åt mig

Självåtaganden

1. När jag märker att – då jag ser mina, eller rör vid mina ben – upplever en känsla av överlägsenhet, och märker att jag tänker, och upplever att mina ben är ”snygga” och sexuellt attraktiva – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår hur denna sortens upplevelse begränsar mitt förhållande med mig själv – och hur jag blir fast i en utseendefixerad besatthet – där hela mitt förhållande med mig själv handlar om hur jag ser ut – och inte om vem jag är – och vad det är jag gör med mitt liv; således åtar jag mig själv att fokusera på MIG SJÄLV och på VEM JAG ÄR – och inte på hur jag ser ut – för det är fullständigt meningslöst och leder inte till någonting

2. När jag märker att jag tar del av en bild inom mig själv – av en fotbollsspelare – och att jag inom mig själv fokuserar på dennes ben – och upplever en slags förundran, och avund, och begär gentemot denna fotbollsspelares ben – i det att jag vill se ut som honom – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – denna bilden är inte riktig – det är en bild som existerar i mitt huvud och ingenting mer än det – och således är det inte någonting som jag borde följa efter, och låta mig själv styras av – och ingenting jag borde beundra, och göra till mitt exempel – och således åtar jag mig själv att sluta följa bilder i mitt huvud – och istället etablera vad som är sunt förnuft – vad som är matematiskt korrekt – och leva utifrån sådana sunda, och matematiska principer – där jag vet vad slags konsekvens mina handlingar får

3. När jag märker att då jag står och tittar på mig själv i spegeln, att mina ögon börja söka sig mot mina ben – och hur jag börjar känna en slags önskan inom mig om att få se att mina ben ser ”snygga ut” – såsom bilden i mitt huvud som jag har skapat av vad ett idealt ben ska vara – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att det finns ingenting sådant som ett idealt ben – eller jo – ett idealt ben är ett ben som uppfyller sitt syfte som ben på bästa möjliga sätt – vilket är att kunna gå, springa, och stå effektivt – och alltså inte att se snygg ut; således åtar jag mig själv att fokusera mina bens praktiska syfte – och när jag tittar på mina ben – då titta på mina ben utifrån att evaluera mina bens förmåga att fungera effektivt – och således ändra mitt sätt att se på min kropp – från att fördöma min kropp – till att ta hand om, och vara noggrann med att bry mig om min kropps välmående

4. När jag märker att jag lever en ovana att fördöma min kropp utifrån bilder i mitt huvud, och att jag tänker, och upplever att min kropp faktiskt borde se ut som det idealet som kommer upp inom i formen av en bild – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – ett ideal som inte är praktiskt är ett meningslöst ideal och förtjänar inte att existera – och utseende är inget praktiskt ideal utan endast någonting som stör min livsupplevelse – och min förmåga att fungera i denna världen; således åtar jag mig själv att ta bort detta ideal – och istället sträva efter ideal som är praktiska – och som går att fullgöra – och vars fullgörande innebär att jag blir en bättre människa, en mer effektiv människa – och även min omgivning tjänar på att jag lever detta ideal som mig själv

5. När jag märker att jag inte ifrågasätter de tankar, bilder, och upplevelser som kommer upp inom mig – i formen av bilder av en manlig kropp – som är muskulös, och stor – och som har stora, massiva ben – och tankar som säger att jag borde se ut som denna bild – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – om jag inte ifrågasätter ALLT då tar jag någonting för givet – och då är jag en automatisk robotiserad demon – som inte existerar med klara och väldefinierade principer utan som endast lever det som alltid har varit här i denna verklighet; således åtar jag mig själv att ifrågasätta allt – och inte ta någonting för givet – och undersöka allt – och inte ta ett beslut att leva någonting som kommer upp inom mig – bara för att det kommer upp inom mig

Enhanced by Zemanta

Dag 243: Kroppen Min – Min Rygg Ska Vara V-formad (Del 30)

Jag fortsätter med min serie bloggar om hur jag definierar, och ser på min kropp – och idag kommer jag skriva om, och arbeta med punkten om hur jag inte tycker att min rygg ser till tillräckligt V-formad ut – jag skulle vilja se ut som ett V bakifrån och ha väl definierade muskler

Självförlåtelse

1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit, och accepterat mig själv att drömma om, och vilja att min kropp ska vara V-formad – och att min rygg bakifrån ska se V-formad ut – där midjan, och mina höfter är smala, och sedan har jag stora, och kraftfulla axlar – i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma såsom min kropp ser ut för tillfället – och tänka att min kropp inte är tillräckligt muskulös, och att min rygg är formad fel – och att jag måste träna mig själv, och göra mina muskler större för att jag ska kunna acceptera mig själv, och min kropp – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att det är en lögn att jag måste se ut på ett visst sätt – och att den reaktion jag har mot en rygg som är V-formad – är inte riktig – det är ingen substantiell sanning utan endast en upplevelse, och en idé som jag skapar i mitt sinne

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli ytlig, och utseendefixerad – och att jag i detta glömt bort att se mig själv, och lära känna mig själv bortom mitt utseende – och bortom det jag ser i spegeln – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra detsamma med människor i min värld, och bara se bilder – se utseenden – se muskler, former, och geometriska mönster – istället för att lära känna, förstå, och vara nära människan såsom vem den människan är bakom sitt utseende

3. Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lära känna mig själv, och människor i min omvärld på djupet – att gå bortom bilder – att gå bortom mitt första intryck – att gå bortom reaktioner, och tankar som aktiveras när jag först tittar på en människas kropp – och förstå att dessa reaktioner inte säger mig någonting om vem människan faktiskt är – och att jag genom att agera i förhållande till, och tro att dessa reaktioner stämmer överens med verkligheten – och visar mig någonting av värde – begränsar, och låser mig själv ute från verkligheten – och från vad det är att leva, att uttrycka mig själv, och att vara en fysisk och substantiell, och riktig människa

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att de reaktioner jag har gentemot min rygg, gentemot min kropp i sin helhet är rättfärdigade – och visar mig vad min kropp är – och visar mig vem jag är – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att se, inse, och förstå – att det finns så mycket mer till mig själv! Att det inte bara är en bild som är jag – utan att jag kan utveckla mitt förhållande med mig själv, och verkligen skapa ett dynamiskt – mångfacetterat – och färgrikt förhållande med mig själv – där allt inte bara handlar om mitt utseende men där jag förstår, och vet att det finns mer till vem jag är – och mer till vad det innebär att verkligen leva

5. Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att när jag vaknar upp på morgonen – att ta det första andetaget i och som en fullständig vetskap om att jag är HÄR och att jag inte är beroende av, kontrollerad av, styrd av, och definierad av mitt utseende – utan att jag är en riktig – substantiell – och faktiskt människa här – som kan ta ett beslut att leva utan att vara styrd av känslor, och reaktioner – och således gå upp från min säng – och leva mitt liv – utan att tro att jag måste se ut på ett visst sätt för att kunna leva mitt liv till fullo i och som varje andetag

Självåtaganden

1. När jag märker att jag drömmer om, och vill ha en V-formad kropp, och en rygg som ser V-formad ut bakifrån – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att det är inte jag som vill – och det är inte jag som drömmer – utan allt detta sker automatiserat inom mig och bara kommer upp utan att jag vill det eller ej – det är alltså inte jag – utan ett automatiserat system som jag skapat genom att inte vara medveten om vad jag gör inom mig själv – och hur jag lever; således åtar jag mig själv att inte acceptera vad som kommer upp inom mig själv såsom att vara jag – utan att ifrågasätta allt, och inte acceptera någonting såsom sanning utan att jag är fullständigt säker på att jag har skapat, styrt, och definierat punkten inom mig – och att denna punkt är vad som är bäst för alla

2. Jag åtar mig själv att skapa ett förhållande med mig själv som är djupt – mångfacetterat – och färgrikt – och nyanserat – och där jag verkligen VET vem jag är – och därmed åtar jag mig själv att sluta basera mitt förhållande med mig själv på hur jag ser ut

3. Jag åtar mig själv att lära känna människor i min omvärld på riktigt – genom att observera dem – genom att prata med dem – genom att lyssna på dem – genom att vara HÄR med dem – och därmed sluta fördöma människor, och tro att jag vet vilka människor är utifrån mitt första intryck av dem – utan istället ta mig själv tid och verkligen förstå människor i min omvärld – på djupet – och jag åtar mig själv att göra detsamma gentemot mig själv

4. När jag märker att jag tror att de reaktioner som kommer upp inom mig när jag tittar på min kropp – är jag – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser att jag är HÄR – alltså är JAG viljan att leva, och ta ett beslut om vad jag ska acceptera och tillåta, och vad jag inte ska acceptera och tillåta inom mig – jag är inte de automatiska reaktioner som kommer upp inom mig utan min direktiva vilja – dessa är endast konsekvenser av mitt förflutna där jag levt utan medvetenhet, och utan att förstå hur jag skapar inom mig själv; således åtar jag mig själv att sluta ta vad som pågår inom mig personligt, och definiera mig själv utifrån vad som pågår inom mig – utan istället andas – stå stabil – och sakta men säkert gå igenom och korrigera hela mitt sinne så att jag kan stå här utan några som helst reaktioner när jag tittar på min kropp

5. Jag åtar mig själv att när jag vaknar på morgonen – att stå upp inom mig själv och att förstå att de tankar som kommer upp inom mig – de behöver jag inte acceptera, och tillåta – för jag kan ändra mig själv – jag kan styra mig själv – och jag kan bestämma inom mig själv vem jag är – och vad jag måste göra är att LEVA denna insikt och förståelse – och således åtar jag mig själv att leva denna insikt – och göra ett korrigerande uttalanden i ögonblicket då jag vaknar – och säga att – JAG ÄR HÄR – JAG ÄR INTE MINA TANKAR – UTAN JAG ÄR HÄR SOM DET LEVANDE ANDETAGET

Enhanced by Zemanta

Dag 229: Kroppen Min – Bröstmuskler är manligt (Del 16)

Idag fortsätter jag bloggserien om min kropp – och idag kommer jag arbeta med punkt 15) på den lista som jag inledde denna bloggserie med – och det är punkten om att jag inte gillar att mina bröstmuskler inte är tillräckligt definierade – jag skulle önska att de var större.

Så – i denna blogg kommer jag applicera självförlåtelse, och stadga självåtaganden – för därefter i mitt dagliga liv korrigera och ta bort denna upplevelse av mig själv.

Självförlåtelse

1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag tittar på mig själv i spegeln, och jag ser mina bröstmuskler – att då jämföra mina bröstmuskler mot en idé jag har i mitt huvud om hur jag tycker att bröstmuskler borde se ut – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ogilla, och vara missnöjd med mina bröstmuskler – och önska att mina bröstmuskler såg annorlunda ut än vad de gör – i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta min kropp för given – att ta mina bröstmuskler för givna – istället för att se, inse och förstå att min kropp, och mina bröstmuskler är fullt funktionella – och att det endast är sinnet som skapar en idé – och en upplevelse av att mina bröst inte duger som de är

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka forma, och skapa min kropp utifrån en idé om hur jag tycker att bröstmuskler borde se ut – en idé som jag skapat genom att titta i tidningar, på reklamer, och på bilder av män som har stora och väldefiniera bröstmuskler – och tänka att ”åhh, så skulle jag vilja se ut!” – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att se, inse, och förstå att hur jag ser ut är inte viktigt för VEM JAG ÄR – eftersom VEM JAG ÄR – är någonting som JAG beslutar om och inte mitt utseende

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli påverkad av, och kontrollerad av det kapitalistiska konsumtionssamhället – genom att tro att de idéer och bilder som promulgeras och cirkulerar runtomkring i samhället – såsom bilder av män som har stora, kraftfulla, och muskulösa kroppar – att det är så man borde se ut – och att om jag inte ser ut på det sättet då är det någonting som är fel med mig, och att jag då inte kan vara nöjd med min kropp – och tillfreds med mig själv förens jag får en sådan kropp som jag ser visas i media – och ses såsom den ”perfekta kroppen”

4. Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att media, reklam, korporationer, och konsumtionssamhället är som en vampyr som när sig på min osäkerhet om hur jag ser ut – som när på min känsla av att inte vara tillfreds med mig själv och att jag måste köpa, och konsumera mer produkter för att kunna fylla det tomrum som tydligen existerar inom mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att säga – stopp – jag tänker inte längre låta mig själv utnyttjas, och kontrolleras av detta system – utan jag står upp och tillåter mig själv att älska, och acceptera mig själv – och min kropp – utan några villkor

5. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag tittar på mig själv i spegeln, att låta min fokus vara på mitt bröst – och när jag tittar på mig själv – genast anlägga blicken mot mina bröst för att inspektera utseendet på mina bröst, och huruvida detta utseende kan anses vara ett tillräckligt bra utseende – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bortse från resten av min kropp – och inte när jag tittar mig själv i spegeln – använda detta ögonblick till att inspektera hela min kropp – inte för att se att jag ser korrekt, eller bra ut – utan istället inspektera min kropp från en utgångspunkt av att se att min kropp är väl omhändertagen och i alla delar av sig självt fullt funktionell

Självåtaganden

1. När jag märker att då jag tittar på mig själv i spegeln, och ser mina bröstmuskler, att jag då jämför mina bröstmuskler mot en idé jag har i mitt huvud om hur jag tycker bröstmuskler borde se ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det finns inga borden – mina bröst behöver inte se ut på ett visst sätt – det finns ingen ”korrekt” bild eller karta för hur ett bröst ska se ut – utan detta är en idé som har promulgerats, och skapats av korporationer för att sälja fler produkter – och för att tjäna mer pengar; således åtar jag mig själv att acceptera mina bröst såsom de är – och inte önska, eller vilja att mina bröst ska vara mer, eller mindre än vad de är – utan acceptera mina bröst såsom de är här i detta ögonblick

2. När jag märker att jag tänker att jag borde, eller jag försöker att forma, och skapa min kropp utifrån en idé om hur jag tycker att bröstmuskler borde se ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att min kropp är perfekt såsom den är – och att jag behöver inte försöka omforma min kropp för att kunna acceptera min kropp – och acceptera mig själv – således åtar jag mig själv att i varje ögonblick träna mig själv på acceptera mig själv – när en tanke kommer upp som har en fördömande natur – då stadgar jag inom mig själv att jag accepterar mig själv här – och jag slutar fördöma mig själv – och vara hård mot mig själv – jag övar mig på att vara öm och kärleksfull med och som mig själv här

3. När jag märker att jag låter mig själv manipuleras, styras, och kontrolleras av bilder, av reklam, och av media som promulgeras i samhället – såsom bilder av smala män och kvinnor – med stora muskler – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att dessa bilder som promulgeras, och oavbrutet visas i samhället – är inga sanningsenliga bilder – och visar inte på något sätt vad denna fysiska verklighet borde vara, och är – således åtar jag mig själv att sluta bli kontrollerad, och styrd av dessa bilder; och jag åtar mig själv att träna mig själv på att leva självdirigerat – och ta mina egna beslut om vad jag accepterar och tillåter inom och som mig själv – och vad jag inte accepterar och tillåter inom och som mig själv

4. När jag märker att jag låter mig själv känna mig osäker, eller otillräcklig – som om att jag saknar någonting, och att endast konsumtionssamhället kan ge mig det jag saknar – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – den upplevelsen jag har inom mig själv av att inte känna mig tillräcklig – det är en fabricerad upplevelse – som jag har tillåtit och accepterat mig själv att bli manipulerad till att skapa genom bilder, genom ord, genom kunskap som sprids i konsumtionssamhället; således åtar jag mig själv att sluta låta mig själv bli manipulerad – och istället stadga att jag saknar ingenting – jag är tillräcklig – jag är här – och söker inte efter någonting mer

5. När jag tittar på mig själv i spegeln, och jag då märker att mina ögon går direkt mot mina bröst, och stannar där – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att när jag endast fokuserar på en enda kroppsdel – då komprometterar jag resten av min kropp eftersom jag inte låter mig själv lägga märke till och observera resten av min kropp; således åtar jag mig själv att titta på, och observera hela min kropp när jag står framför spegeln – och använda spegeln såsom ett sätt att kontrollera att min kropp mår bra – är välnärd och väl omhändertagen – och inte saknar någonting

Enhanced by Zemanta

Dag 211: Socialitetskaraktären – Fysisk Upplevelse, och Konsekvens (Del 5)

Idag kommer jag att gå igenom dimensionerna fysisk upplevelse, och konsekvens.

7) Fysisk upplevelse

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in och som en fysisk upplevelse av mig själv av att uppleva en press i mitt solar plexus, och en upplevelse av att inte kunna sitta still – utan känna mig rastlös i min kropp – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att denna fysiska upplevelse indikerar att jag har gått in i, och blivit besatt av socialitetskaraktären – vari jag känner det som om att jag måste röra mig själv, och jag måste göra någonting – för att kunna känna mig själv tillräckligt accepterad, och omtyckt i den sociala grupp vari jag befinner mig

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterad mig själv att uppleva mig själv fysiskt pressad, och rastlös – som om jag inte kan koppla av och vila i min kropp för jag känner det som om att jag konstant måste röra mig själv till nästa ställe, till nästa plats – och som om att jag måste hitta nya relationer, nya sociala kontakter – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas på så sätt att jag slappnar av i min kropp – och att jag låter mig själv vara och uppleva mig själv bekväm i och som min fysiska upplevelse av mig själv – och jag inte ger någon uppmärksamhet till emotioner, tankar, och känslor – utan istället fokuserar på att andas och slappna av i och som min kropp

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i och som – och existera i en fysisk upplevelse av att känna det som om att jag inte kan sitta stilla – och som om att jag kommer förlora mig själv, och bli alltför pressad, och obekväm i min kropp – om jag sitter kvar, och inte medverkar i de tankar, och upplevelser som kommer upp inom mig – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att träna på att andas ut de upplevelser av att känna mig själv pressad som kommer upp inom mig – och koncentrera mig själv på att andas effektivt här med och som min mänskliga fysiska kropp – och inte skapa en upplevelse av mig själv av att känna det som om att jag inte kan vara här med min kropp

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå – att när jag upplever en press över mitt solar plexus, och en slags irritation i min kropp – som om att jag känner det som att jag måste röra mig för att kunna slappna av – då ser, inser och förstår jag att jag har gått in i socialitetskaraktären – och att denna fysiska upplevelse har sitt bränsle i att jag medverkar i vissa typer av tankar, och upplevelser – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på att andas här – och föra mig själv tillbaka till min mänskliga fysiska kropp – och inte medverka i upplevelser – utan istället medverka i och som min fysiska kropp – och min fysiska medverkan i denna världen

Självåtaganden
1. När jag märker att jag går in i, och medverkar i en fysisk upplevelse av mig själv att känna en press i mitt solar plexus, och en upplevelse av rastlöshet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att detta är tecken på att jag är besatt av socialitetskaraktären – och att jag inte låter mig själv uttrycka mig själv i enhet och jämlikhet med min mänskliga fysiska kropp; således åtar jag mig själv att stoppa mig själv – att andas – och att istället uttrycka mig själv här i enhet och jämlikhet med min mänskliga fysiska kropp – genom att vara avslappnad – lugn – och bekväm inom mig själv – och min kropp

2. När jag märker och ser att jag upplever mig själv fysiskt pressad, och rastlös, som om jag inte kan koppla av och vila i min kropp – för att jag känner det som om att jag måste röra mig själv till nästa plats – till nästa situation – till nästa utmaning – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – detta är ett tecken på att jag är besatt av socialitetskaraktären – och att jag således genom detta visar mig själv att jag har en möjlighet att här stoppa, och transcendera denna karaktär – genom att ändra min fysiska upplevelse av och som mig själv – således åtar jag mig själv att andas medvetet på ett sådant sätt att jag slappnar av i min kropp – och sjunker tillbaka i min kropp här

3. När jag märker att jag upplever mig själv pressad, och obekväm i min kropp – och hur jag vrider mitt huvud runtomkring mig för att titta på vad andra gör, och hur andra upplever sig själva – och jag känner det som om att jag måste ”göra någonting” för att kunna sluta uppleva mig själv såhär – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag är i detta ögonblick besatt av socialitetskaraktären – och att jag just nu låter mig själv styras och dirigeras, och motiveras av denna karaktären – och således åtar jag mig själv att stoppa mig själv – att andas och slappna av här med min kropp – och istället för att fokusera på vad som är runtomkring mig – istället fokusera på att andas här med och som min kropp i enhet och jämlikhet

4. När jag märker att jag börjar titta förstrött runtomkring mig, som om jag letar efter någonting som kan göra mig hel – och som kan göra så att jag känner mig själv mer viktig i ett ögonblick – och jag då börjar titta på andras sociala interaktioner – och börjar söka efter eventuella möjligheter att interagera med andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att detta är ett program av och som socialitetskaraktären – eftersom det inte är någonting som jag gör av min egen fria vilja – inget jag gör genom ett beslut – utan någonting som jag gör p.g.a. en upplevelse som kommer upp inom mig; således åtar jag mig själv att sluta medverka i denna fysiska upplevelsen – och istället åtar jag mig själv att dirigera mig själv fysiskt här – och vara specifik och exakt med min fysiska rörelser – och veta varför jag rör mig – hur jag rör mig – och när jag rör mig – och att träna mig själv på att stå som den direktiva principen bakom mina handlingar

8 ) Konsekvenser

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att en konsekvens av att medverka i och som socialitetskaraktären – är att jag överger mig själv – och att jag inte ger uppmärksamhet till mig själv – eftersom jag är upptagen med att leta efter andras uppmärksamhet, och försöka göra mig själv tillräckligt sedd, och hörd, för att få människor i min omgivning att acceptera mig som sin vän – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag överger mig själv – och får inget tillbaka – för de sociala relationer som jag etablerar i denna karaktären är ändå inte riktiga – utan driven av att jag förändrar mig själv för att få andra att tycka om mig

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att en konsekvens av socialitetskaraktären är att jag inte tillåter mig själv att vara mig själv och att skapa och etablera riktiga, substantiella, och genuina förhållanden med människor i min värld – för allt jag bryr mig om i denna karaktären är att få bli omtyckt – inte att faktiskt uttrycka mig själv – dela med mig av mig själv – och leva – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva – och att inte ge uppmärksamhet till att vara mig själv – och låta mig själv interagera i denna världen utan oro för vad andra känner eller tycker om mig

3. Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att en konsekvens av att jag medverkar, och lever utifrån socialitetskaraktären – är att jag inte tillåter mig själv att vara bekväm med mig själv, och leva i varje ögonblick – och låta varje ögonblick i mitt liv vara fullständigt – totalt – och komplett – och detta är eftersom jag i socialitetskaraktären låter mig själv leta efter och söka efter någonting mer – som är där ute – och där borta – någonstans vid horisonten – istället för att jag lever här – med och som min kropp – i enhet och jämlikhet

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att en konsekvens av att jag tillåter mig själv att medverka i och som socialitetskaraktären – är att jag inte låter mig själv leva tillfullo – och att jag istället för att leva – låter mig själv vänta på en dag då mina begär ska förverkligas – för att endast då – den dagen – kunna leva – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv leva varje dag – och låta varje dag vara den ultimata dagen – den dagen då jag ger mitt allt för att uttrycka mig själv – ha roligt – och gå min process här till liv till fullo – och således låta mig själv leva utan ånger

Självåtaganden
1. När jag märker att jag medverkar i och som socialitetskaraktären – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att en konsekvens av att medverka i socialitetskaraktären är att jag inte tillåter mig själv att ge mig själv uppmärksamhet – och att jag låter mig själv vara fejkad, och icke-genuin i relationer med andra människor – således åtar jag mig själv att sluta medverka i denna karaktären – och istället ge mig själv uppmärksamhet, och träna mig själv på att vara genuin och autentisk i interaktioner med andra människor

2. När jag märker att jag medverkar i och som socialitetskaraktären, då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att en konsekvens av att medverka i och som socialitetskaraktären är att jag inte låter mig själv etablera, och skapa riktiga, substantiella, och genuina förhållanden med människor i min värld – vilket naturligtvis är en förlust för min del och den andra människans del – och således åtar jag mig själv att sluta medverka i denna karaktären – och istället för att ha som utgångspunkt i skapandet av sociala relationer – att jag ska bli omtyckt – istället ha som utgångspunkt att jag ska uttrycka mig själv – vara mig själv – dela med mig av mig själv – och helt enkelt uttrycka mig själv avslappnat och självständigt här

3. När jag märker att jag medverkar i och som socialitetskaraktären, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att en konsekvens av att jag tillåter och accepterar mig själv att medverka i och som socialitetskaraktären – är att jag inte låter mig själv slappna av och leva varje ögonblick i mitt liv tillfullo – och leva mig själv komplett – totalt – fullständigt – här – eftersom jag i socialitetskaraktären hela tiden söker efter att få någonting mer – söker efter att få bli accepterad; således åtar jag mig själv att sluta medverka i och som socialitetskaraktären – och istället leva HÄR – i varje ögonblick – i varje andetag – tillfullo och utan att sakna någonting – och utan att försöka bli någonting mer än mig själv här

4. När jag märker att jag medverkar i och som socialitetskaraktären, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att en konsekvens av att medverka i och som socialitetskaraktären – är att jag inte låter mig själv leva här – idag – i detta ögonblick – utan att jag istället väntar på den illusoriska ultimata dagen – då mina begär ska bli tillfredställda och jag äntliga ska kunna känna mig själv tillräcklig för att vara tillfredställd med mig själv och leva; således åtar jag mig själv att inte medverka i denna karaktären – och istället öva mig själv på att leva tillfullo och totalt i varje ögonblick – i varje situation – i varje andetag – och sluta hoppas på, och vänta på den ultimata dagen – den ultimata dagen är alltid här – när jag bestämmer att den är här

Enhanced by Zemanta

Dag 206: Självmedvetenhetskaraktären – Problem/Lösning/Belöning (Del 7)

Idag ska jag sammanfatta punkten som jag har gått denna vecka – vilket är självmedvetenhetskaraktären – och i slutet kommer det även att finnas en vlog där jag går igenom denna karaktär – och vad jag har insett.

Bloggen är uppbyggd på så sätt att jag går igenom karaktären genom att presentera problem, lösning, och belöning.

Problem

Problemet är att jag i och som självmedvetenhetskaraktären begränsar mig själv, och upplever mig själv obekväm, nervös, stel, och rädd för att uttrycka mig själv, interagera, och leva. Istället för att vara bekväm i min kropp upplever jag istället mig själv som om att jag är hotad – och detta leder till att jag spänner mig själv, och att jag inte låter mig själv slappna av.

Problemet är alltså att jag inte låter mig själv tillfullo leva – eftersom jag inte låter mig själv tillfullo uttrycka mig själv – och problemet har sin grund i att jag tillåtit och accepterat mig själv att beakta andra människors åsikter, och tankar.

Lösning

Lösningen på detta problem är att jag tränar mig själv på att slappna av, och uttrycka mig själv utan rädsla – det vill säga låta mig själv vara bekväm med mig själv och släppa mig själv fri så att säga. Och när jag då interagerar med människor, eller rör mig i folksamlingar – och jag känner mig pressad, och självmedveten – att jag då helt enkelt andas och släpper mig själv fri – och låter mig själv ha roligt med min kropp – ha roligt med mig själv – och fokusera på att uppskatta mig själv, och uttrycka mig själv – och inte på rädslan som kommer upp inom mig.

Belöning

Belöningen som kommer av att leva denna lösning är att jag kommer kunna ha mycket mer roligt i mitt liv, och min vardag kommer bli mer oberäknelig – eftersom det inte längre finns denna konstanta nervositet att någonting jag gör, eller säger ska vara fel – och ska inte vara korrekt – och ansett av människor i min omvärld såsom att vara bra.

Belöningen blir att jag blir en mer fri människa – fri att leva – fri att ha roligt – fri att vara bekväm och fri att vara galen – utan fruktan.

Sammanfattande vlog