Tag Archives: jämlikhet

Dag 221: Kroppen Min – Mina Läppar (Del 8 )

Idag fortsätter jag bloggserien om min kropp – och idag kommer jag arbeta med punkt 7) på den lista som jag inledde denna bloggserie med – och det är punkten om att jag gillar mina läppar – jag tycker de ser stora, och inbjudande ut.

Så – i denna blogg kommer jag applicera självförlåtelse, och stadga självåtaganden – för därefter i mitt dagliga liv korrigera och ta bort denna upplevelse av mig själv.

Självförlåtelse

1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att mina läppar ser stora, och inbjudande ut – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en positivt energetisk upplevelse gentemot formen, färgen, och geometrin av mina läppar – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från mina läppar, och se, och definiera mina läppar såsom någonting som inte är jag – utan som endast är en bild som jag ska ta hand om, och vårda för att denna bilden värdesätter vem jag är

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv genom att tänka att jag är styrd av mina läppar, och att jag endast kan uppleva mig själv, och uttrycka mig själv, om mina läppar är ansedda, och definierade av människor i mitt liv såsom att vara vackra, upphetsande, och attraktiva läppar – och detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, ta ett andetag, och föra mig själv tillbaka hit – och se, inse och förstå att mina läppar inte är någonting att tävla med – om att få mig erkänd för hur jag ser ut – utan att mina läppar är mina läppar – och de använder jag för att tala, och uttrycka mig själv med – och inte för att se vacker ut med

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från mina läppar genom att se mina läppar genom en upplevelse, genom att känna, och vara medveten om mina läppar genom en upplevelse – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och föra mig själv tillbaka hit – och se, inse och förstå att mina läppar inte är mer, eller mindre – sämre eller bättre – bara för att jag upplever en viss energi gentemot mina läppar – utan mina läppar är fysiska manifestationer, och en del av min kropp – och är således helt utan energi – energin är någonting som jag skapar i mitt huvud och projicerar på läpparna – och inte någonting som objektivt existerar här

Självåtaganden

1. När jag märker att jag tänker att mina läppar ser stora, och inbjudande ut – och att jag skapar en positivt energetisk upplevelse gentemot formen, färgen, och geometrin av mina läppar – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att mina läppar är fysiska manifestationer här – med och som min kropp – manifestationer som i sig själva inte är en upplevelse – och därför är allt jag upplever gentemot dessa manifestationer en illusion och någonting som jag skapar i mitt huvud för att sedan projicera på verkligheten; således åtar jag mig själv att sluta att projicera – och istället åtar jag mig själv att leva, och uttrycka mig själv HÄR – med och som min mänskliga fysiska kropp – i och som enhet och jämlikhet – och känna mina läppar – röra vid mina läppar, och uppleva mina läppar i enhet och jämlikhet

2. När jag märker att jag begränsar mig själv genom att tänka att jag är styrd, och definierad av mina läppar – och att jag endast kan uppleva mig själv, och uttrycka mig själv, om mina läppar är ansedda och definierade av människor i mitt liv såsom att vara vackra, upphetsande, och attraktiva – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – mina läppar definierar inte vem jag är – utan mina läppar är en del av min kropp här – som är här med mig och är fullständigt anspråkslösa i sig själva – och utgör inget problem, och ingenting som skapar konflikt inom – således är problemet mitt sinne och hur jag definierat, och evaluerat min verklighet i och som, samt utifrån mitt sinne – således åtar jag mig själv att stoppa den evaluering av min verklighet utifrån mitt sinne – och jag åtar mig själv att istället vara här med och som min kropp i enhet jämlikhet – att andas och uppleva hela min kropp i varje ögonblick – och inte låta en enda liten bit av min kropp ramla och försvinna i förglömmelse

3. När jag märker att jag separerar mig själv från mina läppar, genom att uppleva mina läppar genom en känsla, och en energetisk upplevelse, då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – mina läppar är ingen känsla, de är ingen upplevelse – de är ingenting dåligt, och ingenting bra – utan de är mina läppar – här – och ovillkorligt stöttande i och som varje andetag; således åtar jag mig själv att uppskatta, och lära känna mina läppar såsom fysiska uttryck – fysiska punkter som inte innebär en känsla, eller upplevelse – utan som är en del av och som mig såsom min mänskliga fysiska kropp

Enhanced by Zemanta

Dag 135: Barndomsminnen

Självskriverier

Idag ska jag arbeta med några specifika minnen som kommit upp ifrån min barndom. Dessa har framförallt att göra med hur jag uttryckta, och upplevde mig själv i min familj – och specifikt i förhållande till min lillebror.

Jag har ett antal minnen – i vilka jag i princip utnyttjat min lillebror både psykiskt, och fysiskt för att få känna mig överlägsen, och i kontroll. Och inte utnyttja i någon slags sexuell mening. Utan helt enkelt utnyttjat genom att jag använt min bror som en slags slagpåse när jag känt mig nere, eller upplevt mig själv emotionellt instabil. Jag har märkt att jag fortfarande håller kvar vid mycket ånger, och skam i förhållande till dessa minnen; så det är vad jag ska applicera självförlåtelse på idag – och sedan genom självåtaganden korrigera dessa punkter.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda en annan människa för att få utlopp för mina inre konflikter, och min inre upplevelse av mig själv såsom att känna mig underlägsen – och inte tillräckligt värd – genom att jag pratat och agerat på ett sådant sätt – att jag genom mina ord och mina handlingar försökt få en annan människa att känna sig underlägsen mig – så att jag kan känna mig själv överlägsen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda andra människor såsom mina slagpåsar – som jag kan säga vad jag vill till, och göra hur jag vill med – så att jag kan känna mig själv bättre inom mig själv – istället för att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta ansvar för det som pågår inom mig själv genom att skriva, applicera självförlåtelse, och korrigera mig själv i mitt beteende – och stoppa de inre tankar, och upplevelser som jag använt mig av för att agera ut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna och uppleva skam, skuld, och ånger för hur jag uttryckt mig själv i mitt förflutna – såsom att jag använt andra människor som mina slagpåsar, och som i princip marionettdockor – som jag kan göra vad jag vill med – så att jag kan känna mig själv bättre; istället för att se, inse och förstå – att alla mina handlingar, vartenda ord jag säger i närvaro av en annan människor – har en viss konsekvens – och kommer ligga till grund för den andra människans upplevelse av sig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara ansvarsfull med mina ord, och handlingar – och leva, tala, röra mig själv på ett sådant sätt att jag stöttar – och bygger upp andra människor – istället för att utnyttja och bryta ner andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ånger, skuld och skam över mitt förflutna – och över hur jag i min barndom inte brytt mig om någon annan än mig själv – och inte tagit hänsyn till någon annan än mina inre emotionella, och känslomässiga konflikter – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa mig själv fri från denna ånger, skuld och skam – och inse, se och förstå – att jag har faktiskt ändrat mig själv – och att jag idag inte är samma person som jag var i min barndom

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå – att jag som ett barn var en produkt av ett samhälle som inte på något sätt utbildar sina unga – som inte på något sätt lär ut till sina unga vad det innebär att leva med integritet och självrespekt – och hur man visar hänsyn, och omtanke gentemot andra; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att min barndom var i princip programmerad – och att jag sett utifrån ett visst perspektiv – inte hade något val i vem jag tillslut blev och levde som i min barndom – utan att jag var en produkt av min omgivning – och att jag i mitt beteende och leverne reflekterade hur min omgivning levde och existerade; i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå mitt ansvar i detta – vilket är att jag tillät och accepterade mig själv att bli influerad, och skapa mig själv utifrån min omgivning – istället för att fråga mig själv hur jag skulle vilja bli behandlad, och vilka sorts värden och principer som jag faktiskt vill leva – och som jag ser kan göra en skillnad – inte bara för mig utan för alla andra som lever tillsammans med mig

Självåtaganden

När jag märker att jag använder en annan människa för att få utlopp för vad som pågår inom mig – stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och jag för mig själv tillbaka hit; och jag inser, ser och förstår – att jag själv skulle ALDRIG vilja att någon använde mig för att få utlopp för sina inre upplevelser – utan jag skulle vilja bli behandlad och sedd för vem jag är – stöttad, erkänd, och assisterad att växa och uttrycka mig själv; således åtar jag mig själv att inte på något sätt använda andra människor – eller djur – eller någonting – som min slagpåse – utan istället inse det stora ansvar jag har i varje ögonblick då jag interagerar och medverkar här i denna världen – att varje ord jag säger har en konsekvens, att varje handling jag företar har en konsekvens – och att det är upp till mig att dirigera mig själv på ett sådant sätt att konsekvensen av mitt leverne blir vad som är bäst för alla

När jag märker att jag använder en annan människa som min slagpåse – för att jag känner mig obekväm, eller irriterad – stoppar jag mig själv genast – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är fullständigt oacceptabelt att agera ut – och att låta mina inre konflikter, och demoner bli andra människors problem – och således åtar jag mig själv att på alla sätt och vis ta ansvar för det som pågår inom mig själv – och i varje ögonblick då jag pratar, rör mig, och interagerar tillsammans med andra – att se till att jag är stabil, och klar inom och som mig själv – och inte uttrycker mig själv utifrån någon slags emotionell, eller känslomässig upplevelse

När jag interagerar, och kommunicerar med andra människor – och jag vill säga någonting, eller uttrycka någonting för att jag känner för det – stoppar jag mig själv, tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att mina ord har konsekvenser – och att det jag säger till andra människor kan influera människor på sätt som jag inte är medveten om – och således åtar jag mig själv att vara ansvarsfull och hänsynsfull med hur jag uttrycker mig själv, och rör mig själv bland andra människor – så att jag inte skapar onödiga konsekvenser – utan istället skapar en värld som är bäst för alla

När jag märker att jag upplever mig själv ångerfull, skuldfylld, och skamfylld över mitt förflutna – och över hur jag har levt och uttryckt mig själv i min barndom i förhållande till andra människor – stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det tjänar absolut ingenting till att känna ånger, skam och skuld för mitt förflutna – eftersom vad som har varit, har varit och det är ingenting jag kan göra åt det – men jag kan däremot ändra min upplevelse, och uttryck av mig själv här – och leva tillsammans med andra utifrån princip av att ge såsom du själv vill få – och behandla en annan såsom du själv vill bli behandlad; således åtar jag mig själv att sluta gräma mig själv över mitt förflutna – och istället se till att jag lever principen av vad som är bäst för alla – HÄR – i detta ögonblick – det enda ögonblick där jag har en möjlighet att faktiskt skapa en förändring och göra en skillnad

När jag märker att jag ångrar mig själv, känner skuld och skam över mitt förflutna – och min barndom – stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det är väldigt inskränkt att se mitt förflutna endast utifrån perspektivet av att ”jag var dum” – och ”jag var ett dåligt barn så nu måste jag ogilla mig själv” – eftersom det var så många dimensioner, och influenser som tillslut ledde till den produkt som vad jag som ett barn; och således åtar jag mig själv att sluta hålla fast vid ånger, skam och skuld över mitt förflutna och att se – att jag till viss del inte hade något val i vem jag blev – eftersom jag inte hade någon utbildning – inte hade någon förståelse – och inte hade någon insikt om vad jag gjorde, och hur jag levde – men samtidigt, inser, ser och förstår jag – att jag fortfarande var fullt ansvarig för vad jag gjorde – och tillät mig själv att bli – och att det faktiskt vilade på mig att utbilda mig själv – att ifrågasätta mitt beteende – att ifrågasätta vad jag tillät och accepterade mig själv att influeras av och styras av – och således åtar jag mig själv att istället för att ångra mig själv, och känna skuld och skam för att jag inte tog detta ansvar som ett barn – att istället ta detta ansvar här och nu – och se till att resten av mitt liv blir ett liv av och som självansvar – där jag beslutar vem jag är – och hur jag lever – och att jag lever utifrån principen om att ge såsom du vill få – och behandla en annan såsom du själv vill bli behandlad

Dag 76: Varför Behandlar Vi Inte Djur Som Människor? Del II

Detta inlägg är en fortsättning på gårdagens inlägg som du kan läsa här.

Jag åtar mig själv att behandla djur såsom jag själv vill behandlad, och inte se djur som mindre värda, och underlägsna varelser – utan istället stå en och jämlik med djur och inte skapa en upplevelse av mig själv i förhållande till djur

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att djur är mer än objekt – djur är mer en bara ett rekvisit in min värld som jag kan göra vad jag vill med, och styra och ställa med utan någon hänsyn till djuret; därför åtar jag mig själv att agera med respekt och hänsyn gentemot alla djur och inte ta ett djur för givet

Jag åtar mig själv att inte använda djur för att blåsa upp mitt ego – för att känna mig själv överlägsen och stark, och tänka/uppleva att djur är svagare, och mindre än mig; och istället åtar jag mig själv att stötta/assistera djur att komma över sina svagheter, och interagera med djur från utgångspunkt av att skapa vad som är bäst för alla – både för mig och för djuret

Jag åtar mig själv att inte ta ut min frustration på djur – genom att tänka/uppleva att djuren är dumma, och de förstår mig inte – och de förtjänar att jag blir arg på dem därför; och istället åtar jag mig själv att uttrycka mig själv i tystnad inom mig själv mot djur – där jag är medveten om mitt andetag och klar i min utgångspunkt i ögonblicket

Jag åtar mig själv att se/inse/förstå att människan inte är ensam i denna existensen, utan att det finns miljontals varelser överallt som lever sida med sida med människan – och som göra människans liv möjligt; därför slutar jag att fördöma djur som mindre intelligenta, och mindre smarta än människor bara för att de inte kan prata det mänskliga språket – och jag inser/ser/förstår att det egentligen är människan som är underlägsen, eftersom människan inte kan kommunicera och prata med djur – utan istället helt har isolerat sig själv från djurriket och tror sig själv vara en gud, som kan göra vad som helst utan någon konsekvens – när det faktiskt är djurriket som gör människans liv möjligt

Jag åtar mig själv att skapa/manifestera förhållanden med djur i min värld där den vägledande principen är jämlikhet – och där varken jag eller djuret är överlägset, utan båda existera i samförstånd och båda lever/uttrycker sig själva i ögonblicket utifrån en utgångspunkt av att skapa vad som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att inte låta mig själv tro/tänka att den enda möjliga dynamiken mellan mig och ett djur är att jag ska vara ledaren, och djuret ska vara slaven – och istället åtar jag mig själv att stå/leva i jämlikhet med djur – där jag inte placerar/ser mig själv inom mig själv som mer än djuret – men som jämlik med djuret

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att jag begränsat mitt förhållande med djur genom att tänka och skapa antagandet att djur inte kan åstadkomma nära och djupa förhållanden med människor – istället för att se/inse/förstå att det faktiskt är människor – alltså jag – som inte kan åstadkomma djupa och nära förhållanden eftersom vi aldrig är här utan alltid i våra huvuden där vi tänker, och känner – istället för att interagera, och leva här med och som verkligheten

Jag åtar mig själv att lära känna djurriket, att lära känna naturen, att lära känna växtriket – och att lära känna min egen mänskliga fysiska kropp; och i detta inse/se/förstå att jag fram tills nu varit fullständigt blind för vad som faktiskt är här i varje ögonblick – vilket är en myriad av olika sorters uttryck/djur/växter som jag helt bortsett från och inte brytt mig om – men som faktiskt gjort mitt liv möjligt – därför åtar jag mig själv att lära känna allt det som är fysiskt här i varje ögonblick som jag hittills bortsett från – och skapa en nära och djup relation med det som är här – och alltså lära känna vad som är här på riktigt

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att djur/växter är individer precis som människor och därför förtjänar att respekteras och hedras – och förtjänar att bli hörda och sedda och iakttagna när vi som människor gör våra beslut – så att våra beslut inte representerar självintresse såsom vi vill ha det – utan att våra beslut att baserade på vad som är bäst för alla; såsom djuren och vi vill ha det tillsammans

Dag 75: Varför Behandlar Vi Inte Djur Som Människor?

Igår var jag med min mammas häst hos veterinären eftersom hästen hade lyckats skada sitt öga, och var tvungen att bli opererad och få sitt öga sytt. Det jag märkte på denna resa med hästen var hur lite respekt de flesta människor har mot djur. Det var speciellt på resan hemåt, när vi skulle lasta på hästen på vår djurtransport. Veterinären och hans hjälpreda kom ut och skulle hjälpa till, och hästen ville inte stiga på transporten. Anledningen till varför han inte ville var för att det var den andra gången i hela hans liv som han åkte transport, så han var lite nervös för hur det hela fungerade.

Veterinären och hans hjälpreda tog dock ingen hänsyn till hästens tillstånd utan började med alla medel försöka knuffa på hästen på transporten; de drog i hans svans, de slog på hans överkropp, de skrek åt honom – och ja – de behandlade honom på ett sätt som jag själv absolut inte skulle vilja bli behandlad på. Själv så stod jag bara och tittade på, och visste inte hur jag skulle reagera eller hantera situationen, jag visste ju att det inte var någon värdig behandling av hästen – men samtidigt vågade jag inte säga någonting eftersom jag inte är någon veterinär, och inte har någon lång erfarenhet av hästar – jag vet så att säga inte normen för ”hur man ska behandla hästar”.

Så istället för att säga till veterinären att inte ta i så himla hårt, och istället försöka locka in hästen, genom att vara uppmuntrade och snäll mot hästen, så stod jag där och gapade – och fick även hjälpa till i att våldsamt försöka tvinga på hästen på transporten.

Visserligen förstår jag att det ibland kan krävs fysisk styrka, och mannakraft för att hantera de stora hästarna, eftersom man ibland helt enkelt måste tvinga dem att bete sig på vissa sätt på grund av hur vårt nuvarande system är konstruerat, men en sådan applikation behöver ju inte göras i någon slags vredesmod där man upplever att ”hästen inte fattar” – ”den är korkad” – ”den gör in som jag vill, och därför får jag slå den” – eftersom hästen bara uttrycker sig själv såsom vad den är – en häst; och hästar är inte skapade att förstå detta invecklade och konstiga system vi människor skapat såsom vår kultur, och vårt samhälle, och bör ju inte heller därför kunna förväntas inrättas i detta system på något sätt.

Jag fann det också vara intressant när jag efteråt diskuterade detta mänskliga beteende med några andra människor, att själva anledningen till beteendet är att ”människan måste vara på toppen av näringskedjan, och vara hästens herre” – för: ”hur skulle det bli annars?” – och självklart var det enda som kom upp i mig i det ögonblicket: ”såklart så har ju människan helt missat jämlikhet” – eftersom varför har ingen människa tänkt på att skapa ett jämlikt förhållande med sin häst? Där det varken är människan eller hästen som är herre, utan båda två existerar i symbios med varandra – och människan lyssnar på hästen, och hästen på människan, och där finns en tillit mellan de båda – och en intim och djup kommunikation – varför skapas inte sådana förhållanden?

Ja, det enkla svaret är ju därför att det samhället vi lever i indoktrinerar människan till att se djur som någonting lägre stående än människan – en slav – och fyller människan med rädsla, och ångest att släppa denna tillgjorda överlägsenhet, och istället utveckla ett förhållande med ett djur i jämlikhet.

Och i ett sådant förhållande mellan djur och människa där jämlikhet råder – självklart skulle människan då inte skrika, och skälla på djuret, eftersom det är ju ingenting människan skulle göra mot sig själv – d.v.s. om det inte finns en grundad anledning till att skrika och skälla – som t.ex. när djuret beter och uttrycker sig själv på ett sätt som inte är acceptabelt, och som människan inte heller skulle acceptera från sig själv. Men att bara skrika, skälla och slå därför att djuret inte direkt gör som man säger, det är helt absurt och borde helt enkelt inte få förekomma. Djur ska behandlas med respekt och värdighet, precis som man hade behandlat en människa i samma situation – eftersom djur är inte lägre stående än människor, de lever bara i en annorlunda form, och har andra prioriteringar än vad människor har – annars är de precis likadana.

Så, om jag nu tar mig själv tillbaka till gårdagen, och ser hur jag kunnat leva/uttrycka mig själv på ett sätt som varit bäst för alla: då hade jag sagt till veterinären att ta det lugnt och varsamt med hästen, och om de inte ville det att de inte behövde hjälpa till med hästen. Och jag hade sagt till att ingen fick slå eller skrika på hästen, eftersom ett sådant beteende inte är någon man själv skulle vilja uppleva gjort mot sig själv. Och sedan hade jag i samråd med de andra människorna i ögonblicket diskuterat en strategi att få in hästen i transporten på ett sätt där hästen inte blev stressad, eller kände sig obekväm; och därmed ta hästen i beaktande tillika alla människorna i ögonblicket, och skapa en lösning som var BÄST FÖR ALLA och inte bara kändes bra för människorna.

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte behandla djur såsom jag själv vill bli behandlad, utan istället se djur som mindre värde varelser, som inte är värda samma respekt och värdighet som jag ger till andra människor i min verklighet, och som jag ger till mig själv

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta hänsyn till djurets tillstånd, och upplevelse av sig själv när jag interagerar med djuret – utan istället se mig själv som en gud med en ovillkorlig rätt att göra vad jag vill, och uttrycka mig själv hur jag vill – och se djuret endast som ett objekt vilket jag kan utöva min vilja mot och få att göra vad jag vill; istället för att se, inse och förstå att djuret inte är bara ett objekt, utan är en varelse – som kan känna och uppleva precis som människor

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta ut mina frustrationer på djur, och använda djur för att skapa en upplevelse av mig själv såsom att vara överlägsen och i kontroll – och använda djurs oskyldighet, och oförmåga att försvara sig själv effektivt för att skapa så mycket skada som möjligt, och för att generera så mycket energi inom mig själv som möjligt, så att jag kan tänka och se mig själv som en gud; istället för att tillåta och acceptera mig själv att assistera/stötta djur att leva effektivt, och hjälpa djur att komma över och transcendera sina svagheter

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro/tänka – att bara för att djur inte kan kommunicera med människans språk, och direkt åtlyder alla människans ord – att djur därför är underlägsna, och sämre än människor – istället för att se/inse/förstå – att kanske är det människans språk, och sätt att uttrycka sig själv på som är underlägset, eftersom människan inte kan göra sig förstådd och hörd hos djur

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i mitt förhållande med djur tro/tänka att den enda möjliga dynamiken mellan mig och djuret, är att jag som människa ska vara överlägsen, och ha kontroll över djuret – istället för att se/inse/förstå att jag glömt bort jämlikhet, och att jag tillsammans med djuret kan skapa ett förhållande där ingen av oss är mer, eller bättre än den andra – utan där båda istället står som jämlikar, och lever på sådant sätt som de själva skulle vilja bli behandlade, mot varandra

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tycka inom mig själv att djur är inkapabla av att skapa intima, och nära förhållanden med människor – där de förstår och känner hur människor upplever sig själv i förhållande till djuret – istället för att se/inse/förstå att det är enbart ett antagande, eftersom jag aldrig försökt lära känna djur på ett jämlikt plan, där djuret är en jämlike med mig – utan att jag endast haft som utgångspunkt i min interaktion med djur, att jag är bättre än djuret – och att det är jag som ska styra och ha kontroll

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lära känna naturen som är runtomkring mig från en utgångspunkt av att naturen är här, precis som jag är här – och att vi i detta är jämlika – en och samma – och att ingen av oss har en rätt att missbruka eller kontrollera den andra, eftersom vi är tillika här för att leva/uttrycka oss själva – och ge av oss själva

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inse/se/förstå att djur har individualitet, och att djur har saker de tycker om, och inte tycker om – och att vi som människor aldrig har beaktat vilka djur är som individer, och hur djur som individer vill bli behandlade – utan vi har istället sett oss själva som herrar över djuren, och trott/tänkt att vi kan göra hur vi vill – och därför har vi t.ex. aldrig frågat hästen om den vill/tycker om att vi rider på den – och inte heller frågat korna om de tycker om att vi låser in dem och tar i deras mjölk – utan vi har bara agerat utifrån vårt eget självintresse, utan att någonsin någonting mer i beaktande än vår egen upplevelse, och våra egna känslor

Imorgon kommer jag skriva om de åtaganden jag skall göra, samt även fortsätta med självförlåtelse på denna punkten.

Dag 64: Forcerings-Karaktären

Idag ska jag dissekera två punkter – 1) ”Jag vet inte vem jag är” och 2) “Jag gör musiken för dig!” – båda dessa punkter är baserade på en och samma vana, och mentala beteende – nämligen det beteendet att jag istället för att lära känna mig själv och vem jag är inom mig själv, att jag istället beger mig själv utåt, och försöker leta upp mig själv genom att jämföra människors respons gentemot hur jag uttrycker mig själv; konsekvensen av detta bli naturligtvis självkompromiss, eftersom jag skapar och formar mig själv helt utifrån vad andra tycker, känner och upplever, eller säger till mig.

Vad jag sätt som en lösning på detta är att jag sätter mig ner och skriver innan jag agerar på punkter, och att jag verkligen undersöker för mig själv genom att skriva, vart någonstans jag står inom mig själv i förhållande till en viss punkt. Och detsamma gäller för min musik, och här ska jag när jag gör musik fråga mig själv om ”detta verkligen är musik som jag vill göra, och uttrycka, och som jag tycker det är roligt att uttrycka – och som kommer/uppstår som ett uttryck av mig själv här, naturligt, eller om jag försöker forcera fram någonting som inte är jag” – man skulle kunna kalla detta beteende att forceringsbeteendet, för i grund och botten går beteendet ut på att jag uttrycker, och göra mig själv till något mer än vad jag är – jag försöker hoppa flera steg i förväg, eller så försöker jag uttrycka mig själv på ett sätt som jag tror är bra – men som inte är JAG.

Vad jag kan se då jag skriver om detta är att detta beteende indikerar en avsaknad inom mig själv av att leva självacceptans, och självkärlek, och att jag därigenom inte tillåter/har tillåtit mig själv att vara autentisk, och sårbar. När jag är autentisk och sårbar då uttrycker jag mig själv som JAG – och inte som någonting jag VILL vara – alltså skapar jag ingen falsk KARAKTÄR, och persona som jag gömmer mig bakom utan jag uttrycker mig själv naturligt, ledigt, och avkopplat.

1) Jag vet inte vem jag är, vet du? – karaktären

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att andra ska säga till mig vem jag är, och ge mig råd, och göra beslut åt mig – eftersom jag är för lat för att sätta mig ner och skriva ut mig själv, ge mig själv råd och riktning i mitt liv – och verkligen fråga mig själv – vem är jag?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att prata, och agera ut punkter i mitt liv som jag ännu inte är säker, och trygg inom – och i detta söka efter en annans bekräftelse, och försöka få en annan att säga att – ja men detta stämmer ju! Jamen visst du har rätt! Eftersom jag ännu inte är säker inom mig själv på vad det är jag säger eller gör

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte disciplinera mig själv att skapa klarhet inom och som mig själv genom att skriva, innan jag agerar, och tar handling i min värld – så att jag på så vis är säker på vad det är jag gör, och hur det är jag gör det – och att jag är säker på mig själv inom mig själv, eftersom jag har suttit och skrivit ner punkten för mig själv och vet exakt vad det är jag gör

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att integritet, och autenticitet, är någonting som jag utvecklar genom att skriva, och i mina skriverier, undersöka och ifrågasätta mig själv, mina värderingar, hur jag lever, och hur denna världen fungerar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att följa efter mina tankar, och tänka ihop en riktning som jag ska följa, och leva i mitt huvud, istället för att inse, se och förstå – att jag kan inte lita på de beslut jag tar i mitt huvud, eftersom jag inte kan se alla olika punkter som jag måste ta i beaktande vid ett beslut, och att jag dessutom inte kan se MIG SJÄLV såsom huruvida jag har en upplevelse mot punkten som jag tänker om, och gentemot beslutet som jag vill göra – därför disciplinerar jag mig själv till att göra det till en vana att sätta mig ner och skriva om alla punkter i min värld som jag vill dirigera, och ta ett beslut inom – så att jag är fullständigt trygg i mig själv, och säker i min riktning och applikation av mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att andra vet bättre än jag, och att det därför är av vikt att jag söker mig utåt, och frågar andra människor, och försöker få genmäle i vad jag tänker och upplever inom mig själv – istället för att inse, se och förstå – att jag genom att sätta mig ner och skriva ut punkten kan skapa klarhet för mig själv i mitt beslut – och sedan kan jag rådfråga en annan, utifrån en utgångspunkt av att bli mer effektiv i min klarhet, och i mitt beslut – men inte utifrån att söka stöd och genmäle eftersom jag känner mig själv osäker och rädd inför hur jag ska leva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att agera förhastat, och för snabbt, innan jag hunnit hitta mig själv i mitt beslut, och se vad den bästa möjliga handlingen är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa konsekvenser i min verklighet, eftersom jag inte är klar, och utan reaktioner inom mig själv i förhållande till beslut som jag tar och lever i min verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att lita på tankarna som kommer upp inom och tro att de är jag, och att de är tillitsfulla manifestationer, eftersom de kommer upp hela tiden, och är i mitt huvud nästan konstant – istället för att se, inse och förstå – att denna världen såsom den ser ut är ett bevis på att de tankarna som kommer upp i mitt huvud inte är något jag kan lita på – och att ta beslut utifrån dessa tankarna kommer skapa separation i min verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att istället för att utveckla självförtroende, och självtillit genom att varje dag skriva, och applicera självförlåtelse, att istället tro att ”jag är klar” och sedan tro att alla mina tankar som kommer upp i mitt huvud stämmer, och att de är korrekta avbildningar av verkligheten – istället för att se, inse och förstå – att så länge jag har en enda tanke som kommer upp i mitt huvud så är jag inte klar – och jag kan inte lita på dessa tankarna de minsta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vara disciplinerad med mig själv i att stoppa mig själv varje gång en tanke kommer upp inom mig själv, och inte agera och leva utifrån denna tanken – utan istället ta och skriva om denna tanken, och se vem jag är i förhållande till denna tanken – och sedan i mina skriverier ta ett beslut i förhållande till hur jag ska dirigera mig själv i min värld, som tar alla parter i beaktande, och som är objektivt och inte förpestat med självintresse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att istället för upptäcka mig själv genom att skriva, och applicera självförlåtelse, att istället vilja att andra ska säga till mig vem jag är, och hur jag är – så att jag inte ska behöva lägga ner den kraften, och energin, som behövs för att jag ska kunna lära känna mig själv på riktigt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte släppa mig själv fri från beroende gentemot andra människor, och stå ansvarig inom mig själv helt och fullt ut, och leva detta ansvar gentemot mig själv, genom att göra mig själv stabil, och effektiv i alla de beslut jag tar och lever i min verklighet – eftersom jag har undersökt dessa punkter för mig själv i mina skriverier, och sett vad som är den mest effektiva handlingen/riktingen att leva

Jag åtar mig själv att inte uppskjuta mina skriverier, och inte ta förhastade beslut utan att ha skrivit om dessa beslut i förväg, och inte agera på mina tankar – utan då jag har tankar och upplevelser inom mig – att ”spara dessa” – tills då jag har tid att sätta mig ner och skriva ut dem och se vem jag är i förhållande till dessa upplevelser/tankar

Jag åtar mig själv att inte vara lat, och söka efter mig själv i andra människor – utan istället genom mina skriverier, och genom självförlåtelse, upptäcka mig själv, utveckla mig själv, och lära känna mig själv – så att jag på så sätt aldrig behöver fråga någon annan vem jag är, eftersom jag vet fullt ut vem jag är

Jag åtar mig själv att inte söka medhåll hos andra människor, utan istället skriva ut de punkter jag möter inom mig, och komma till klarhet inom mig själv, innan jag frågar andra vad de har för perspektiv på den punkten jag möter inom mig själv

2) Jag gör musiken för dig! – karaktären

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra musik för någon annan än mig själv, och genom detta kompromissa mig själv i mitt utövande av musik, och inte fråga mig själv om den låten, eller texten jag skriver verkligen är jag, och är autentisk – och är någonting som jag tycker, och ser är ett uttryck av mig själv – utan istället göra musik/texter som jag hoppas att andra ska uppskatta och tycka om

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte fråga mig själv vem jag är inom min musik, och fråga mig själv när jag gör en låt, när jag komponerar en låt, när jag sätter mig ner och spelar – om jag verkligen uttrycker mig själv i musiken, eller om jag bara gör musiken för att få ett erkännande, och bli omtyckt av andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte göra musiken som ett uttryck av och som mig själv i ögonblicket, och därav inte vara oroad, eller nervös för vad andra ska tycka om min musik – och om min musik är bra, eller dålig – eftersom jag vet att min musik är jag – ett uttryck av och som mig själv i ögonblicket

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vara autentisk och ärlig mot mig själv när jag gör min musik – och göra sådan musik som jag tycker om, som jag är passionerad för, och som jag känner är en musikstil, eller musiktyp som jag tycker om att utöva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra musik från utgångspunkt av att ”detta låter bra, så såhär måste jag göra musiken” – istället för att göra musiken från utgångspunkten av mig själv här såsom min kropp – där jag tar ett andetag, och där jag placerar min uppmärksamhet här på mig själv såsom min kropp, och att jag sedan uttrycker mig själv såsom hela min kropp här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte uttrycka mig själv såsom hela min kropp här när jag gör musik, utan istället separera mig själv in i tankar, och känslor i mitt huvud – där jag definierar, och analyserar min musik såsom antingen bra, eller dålig – i förhållande till vad jag tror att andra ska tycka om min musik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att mitt sätt att uttrycka mig själv på inom och som musik är fel, och dåligt – och att jag måste tänka när jag gör musik för att det ska låta ”rätt” – istället för att se, inse och förstå att det finns inget rätt eller fel, bra eller dåligt – utan dessa är definitioner/idéer som sprungit ur ett samhälle som inte förstår vad det innebär att uttrycka sig själv ovillkorligt, och utan begränsningar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att all kunskap om rätt och fel begränsar i mig uttryck av mig själv – och härigenom förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv tro att min kunskap om rätt och fel är korrekt, och faktiskt ”finns på riktigt” – istället för att se, inse och förstå att min kunskap om rätt och fel är lika ”riktig” som jag tillåter och accepterar den att vara, eftersom det är jag som tänker dessa tankar, och har integrerat denna kunskapen inom mig själv om rätt och fel

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta det uttryck av och som mig själv jag upptäckt i musiken, såsom att vara spontan, och i full självtillit – utan någon rädsla, ångest och nervositet – och applicera detta uttrycket av mig själv i hela i min värld, och i hela min verklighet – och alltså tillåta och acceptera mig själv att lita på mig själv, och uttrycka mig själv utan skam, eller genans i varje ögonblick, oavsett vem jag är med, eller var jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta den glädjen jag upplever som mig själv inom och som musiken, och applicera denna glädjen av och som mig själv överallt i min värld, och alltså integrera denna glädjen såsom ett uttryck av mig själv i varje ögonblick – och inte begränsa denna glädjen som mig själv till att enbart vara i förhållande till musik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte uppleva glädje när jag uttrycker mig själv med min mänskliga fysiska kropp utan att göra musik – genom att tro, tänka, och tycka att jag är mer begränsad när jag gör rör mig själv utan musik, än när jag rör mig själv med musik

Jag åtar mig själv att uttrycka mig själv utan begränsningar och utan några tankar, upplevelser, och kunskap om rätt och fel när jag gör musik – utan istället uttrycka mig själv här i varje ögonblick – ovillkorligt och som hela min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att göra musik till ett uttryck av och som mig själv i enhet och jämlikhet – där den musik jag gör är jag – och inte ett försök av mig, att forcera mig själv till att bli någonting jag tror är bra, och korrekt

Jag åtar mig själv att inse, se och förstå att all kunskap om vad som är rätt och fel begränsar mig, och håller mig tillbaka – och att om jag uttrycker mig själv från en utgångspunkt av att jag ”kan göra fel” – att jag då kommer att uttrycka mig själv i fruktan, och ångest – istället för uttrycka mig själv här såsom min kropp, och inse att ingenting som jag uttrycker här som mig själv i ögonblicket kan vara fel – eftersom det är jag

Den Ultimata “I believe in miracles” Covern – Slappna Av Och Njut!

Här är den ultimata covern på Hot Chocolats “I Believe In Miracles” – och tolkningen av denna extremt sex-fixerade låt är gjord av mig – Viktor Persson – och om du vill veta mer om sex, och varför vi blir så besatta av det, att vi till och med skriver hela låtar om det – såsom Hot Chocolate har gjort – kolla in “vad är sex” intervjuerna på Eqafe.com – här hittar du alla svaren!

Att Vara Specifik Med Självförlåtelse

Jag har upptäckt, då jag arbetat med självförlåtelse, att en av de viktigaste och mest effektiva saker man kan göra är att vara så specifik som möjligt med sin självförlåtelse. Till exempel: en punkt som jag arbetat mycket med är sexuellt begär, och när jag arbetat med denna punkt har jag i min självförlåtelse, till så stor utsträckning som möjligt, försökt vara specifik – exakt vad är det jag blir upphetsad av? Exakt vad är det jag tänker? Exakt vad är det jag känner? Är det någon lukt som jag blir upphetsad av? Varenda liten detalj har jag fångat i min självförlåtelse, för att på så vis vara så specifik och exakt som möjligt, och därmed hjälpa mig själv att transcendera punkten.

Och det hjälper verkligen att vara så specifik som möjligt, eftersom det öppnar dörren till förståelse om exakt varför man känner som man känner, eller tänker som man tänker – och man ser exakt vad det är som stimulerar vissa sorters tankar eller upplevelser – det kan vara mycket exakt och detaljerat; t.ex. en viss färg, form, eller en kombination av flera färger och former. Och det är när man blir exakt in sin förlåtelse, som man börjar se vad det är som faktiskt ligger till grund för ens inre upplevelse – och därmed inser man hur punkten också ska stoppas.

För att på ett effektivt sett kunna beskriva den punkt man arbetar behövs dock ett effektivt ordförråd, och det är någonting som man tränar upp under tiden som man arbetar med sin självförlåtelse. Så har det i alla fall varit för mig – jag har haft inre upplevelser, och känslor som jag inte haft ord för, och inte kunnat beskriva – eller så har det varit någon självrealisation som jag inte kunnat sätta ord på, och då har jag suttit och letat i ordlexikon – eller bara suttit och känt efter vilket ord som skulle passa in på det jag upplever.

Tillexempel, när jag arbetade med mitt sexuella begär, kom jag till punkten om att en kvinnas rumpa skapade en reaktion inom mig av upphetsning – så jag började applicera självförlåtelse, och frågan kom då upp inom mig – exakt vad var det som jag reagerade på när jag såg rumpan – var det färgen, formen, eller bara det faktum att det var en rumpa? Ord som jag då lyckades hitta och beskriva bilden av rumpan med var: fast, ungdomlig, vältränad och kvinnlig. Så jag utforskade verkligen bilden i ord, och beskrev den så noga jag kunde – och därför kunde jag vara väldigt exakt i min självförlåtelse, vilket hjälpte mig att sedan stoppa reaktionerna när de kom upp, nästa gång jag såg en kvinnorumpa som passade in på den bilden jag hade arbetat med.

Det tar tid att vara exakt, och det kräver tålamod – men det ger i sin tur tillbaka mycket mer än du bara hafsar igenom din självförlåtelse. Om du är noggrann kommer du märka hur mycket mer effektiv du blir i din generella applikation, och plötsligt blir det faktiskt lättare att släppa de reaktioner som kommer upp inom en, eftersom man grundligt har gått igenom de punkter som stimulerar reaktionen – man är helt enkelt beredd. Så har i vart fall jag upplevt det.

Någonting som kan stå i vägen för att applicera självförlåtelse exakt och specifikt är lathet, apati, och oförmåga eller ovilja att koncentrera sig – detta är vad jag upplevde och var tvungen att ta mig själv igenom. Jag hade otroligt svårt att sitta stilla, och ge mig själv den tiden som behövdes för att skriva min självförlåtelse exakt och specifikt – det var som om jag gick in en vägg av ovilja. Men vad jag upptäckte var att, när jag forcerade och utmanade mig själv att skriva min självförlåtelse exakt och specifikt, även fast jag inte alls kände för det, så blev det tillslut mycket enklare – och efter ett tag kände jag inte längre motstånd eller ovilja att spendera den tiden som behövdes för att skriva min självförlåtelse på ett effektivt sett. Vad som behövs för att trycka igenom den där första oviljan mot att vara exakt i sin förlåtelse är vilja och disciplin – och tålamod.

Någonting jag kan rekommendera för att expandera ens ordförråd är att läsa mycket (tidningar, böcker, vad som helst), och som sagt, ett stort och effektivt ordförråd gör självförlåtelse så mycket lättare, och det blir så mycket enklare att vara exakt och noggrann.

Ett annat bra sätt att träna upp sitt ordförråd är att skriva mycket, och att utmana sig själv att använda nya ord – och i sitt skrivande försöka definiera och namnge de inre upplevelser man har. På så vis förbereder man sig inför att göra effektiv och exakt självförlåtelse – eftersom man redan har hittat de orden som behövs för att beskriva den punkt man arbetar med.

Sammanfattningsvis kan konstateras, att det med självförlåtelse, precis som med så mycket annat, blir mycket bättre när man lägger ner tid, ansträngning, samt svett och tårar.