Tag Archives: jämlikt med pengar för alla

Dag 66: Du Gjorde Fel!

Fitness-karaktären:

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha ett begär mot att träna och utveckla min kropp från en utgångspunkt av ego, såsom ett begär att få uppmärksamhet, och bli sedd av andra såsom att vara vältränad, snygg och attraktiv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv upphetsad gentemot tanken på att träna, och utveckla min kropp, och känna ett begär mot att få titta mig själv i spegeln och se att jag blir större, och större, och att jag får mer och mer muskler

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera som ”förbättra-mig-själv-karaktären” – såsom att jag alltid vill utmana mig själv, nå nya höjder, klara nya extremer – och aldrig vara nöjd med mig själv här, utan att vara extrem på något sett, utan bara normal

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att önska, och vilja, att när människor tittar på mig – att de ska tycka, och känna inom sig själv att jag är någonting utöver det vanliga – och inom mig själv existera som – jag-vill-bli-känd-karaktären – i tron att jag är bara värd någonting om jag blir känd, och sedd som unik av andra – och tro att om jag inte bli sedd som känd, och unik av andra människor, att mitt liv då är onödigt, och att det inte finns någon mening med att leva längre

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé om att en vältränad kropp är något åtråvärt, och något som visar att man som människa är bättra än andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli upphetsad, och glad när jag tänker på att jag ska träna, eftersom jag då föreställer mig själv inom mig själv att jag har en vältränad, och muskulös kropp, i och med detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera glädje i förhållande till vilken slags kropp jag har, och i förhållande till hur andra människor uppfattar och känner gentemot min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja få uppmärksamhet för hur min kropp ser ut, och vilja att människor ska titta på mig i avund, och inom sig själva tänka/uppleva att de gärna skulle vilja ha en sådan kropp som jag har

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli en ”fitness-freak” – i det att jag bryr mig själv mer om hur min kropp ser ut, än om hur jag upplever mig själv i min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se min kropp som en maskin som inte har något eget liv, och ta beslut att träna, och äta saker och ting utifrån utgångspunkten av att göra ”min maskin” så bra som möjligt – istället för att lyssna på min kropp, och inse att min kropp faktiskt lever – och att om jag tillåter, och accepterar mig själv att lyssna på, och känna min kropp – så kan jag faktiskt veta vad som är bra, och inte bra för min kropp – och vad min kropp gärna vill/vill göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av att bli uppmärksammad, och få uppmärksamhet för hur min kropp ser ut, och är formad, istället för jag istället tillåtit och accepterat mig själv att ge min egen kropp uppmärksamhet, och lyssna på min kropp, och vad min kropp vill och inte vill göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att den formen av en manlig kropp som är definierad som ”snygg” och ”hälsosam” inte för den sakens skull behöver vara en bra och stödjande form för min kropp – därför tillåter, och accepterar jag inte mig själv att träna, och äta, och röra mig själv för att försöka efterlikna en bild – utan jag lyssnar istället på min kropp, och hör efter vad det är min kropp behöver, och vill, och vad min kropp mår bra av, och inte mår bra av

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta min kropp för given, och se min kropp som ”min” som jag kan göra vad jag vill med, utan att inse, se och förstå att min kropp inte är ”min” – utan att min kropp lever, känner, och är här precis som jag – därför tillåter, och accepterar jag mig själv att utveckla en intimitet med min kropp, genom att lyssna på min kropp, och känna efter hur min kropp mår, och vad som är bra för min kropp, och vad som inte är bra för min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli influerad av den träningshysteri som råder i samhället, som har utgångspunkten, och målet av att skapa en kropp som ser ut som de kroppar som finns på tidningar, och i filmer – istället för att se, inse och förstå att dessa kroppsideal är missbrukande, och inte på något sätt tar kroppen i beaktande, såsom kroppen vill uppleva sig själv, och finner vara stödjande – därför förändrar jag träning inom och som mig själv till att bli ett ögonblick där jag är fullt närvarande om min kropp, och där jag stöttar, och assisterar mig själv som min kropp att utveckla mig rent fysiskt, för att bli mer effektiv i min dagliga verksamhet, och leverne

Jag åtar mig själv att inte längre söka efter uppmärksamhet för hur min kropp ser ut, och istället utvecklar jag ett intimt förhållande med min kropp – där jag lär känna mig kropp såsom en varelse som ska respekteras, och som har behov som jag måste ta i beaktande när jag rör mig, och uttrycker mig själv som min kropp

Jag åtar mig själv att inte träna från en utgångspunkt av att ”pumpa min kropp” – utifrån en känsla av att var upphetsad, och glad, genom att tänka att ”jag kommer bli snyggare, och större” – och istället tränar jag här, i full närvaro av min mänskliga fysiska kropp – och jag lyssnar på min kropp, och känner efter i och som min kropp – hur min kropp vill röra sig, och träna

Jag åtar mig själv att inte ”förbättra min karaktär” – från en utgångspunkt av separation, i det att jag vill få uppmärksamhet av andra såsom att ha en ”bra karaktär” – och istället tillåter, och accepterar jag mig själv att leva, och uttrycka mig själv här – och följa efter och utveckla mig själv inom de passioner jag har, och på så sätt istället för att ”utveckla min karaktär” – lära känna mig själv såsom liv, och lära mig själv att uttrycka mig själv ärligt mot mig själv i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att inte önska, och vilja bli känd – och ”vilja vara någon” – utan jag tillåter mig själv att vara ”normal” – alltså att inte vara överdrivet bra på någonting, utan helt enkelt normal – eftersom jag inser, ser och förstår att jag inte behöver definiera mitt värde, och vem jag är utifrån vad jag kan göra – utan helt enkelt leva egenvärde här – ovillkorligt

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att media har skapat en vanföreställd bild av den mänskliga kroppen, och att jag inte kan lita på medias bild av vad en ”normal” och ”snygg” manlig kropp är – utan att jag måste lära mig att lyssna på och känna efter vad min kropp kommunicerar med mig här

Jag åtar mig själv att inte vilja att andra människor ska känna avund mot mig, och jag åtar mig själv att inte skapa mitt egenvärde – och ”vem jag är” – utifrån hur avundsjuka andra är på mig – utan jag tillåter, och accepterar mig själv istället att leva utifrån mig själv, och lyssna på mig själv – och se vad det är jag vill göra, och hur jag vill uttrycka mig själv i denna världen – och inte göra detta från en utgångspunkt av vad andra ska tycka – utan istället utifrån en utgångspunkt som är mig själv

Jag åtar mig själv att inte se min kropp som en maskin, utan att istället respektera, och bry mig om min kropp – och lära mig själv att ta hand om och lyssna på min kropp – och inte ta min kropp för givet – utan istället stå en och jämlik med min kropp och assistera, och stötta min kropp lika ovillkorligt som min kropp assisterar och stöttar mig

Jag åtar mig själv att låta min kropp forma sig själv såsom den finner vara assisterande och stöttande, och jag försöker inte inverka i min kropps naturliga uttryck genom att träna vissa delar av min kropp, för att jag tror att jag då skulle se ”snyggare ut” – utan när jag tränar så lyssnar jag istället på min kropp, och frågar hur jag kan stötta, och assistera min kropp – och vad min kropp skulle må bättre av – och jag tränar utifrån en utgångspunkt som är bortom bilder, och idéer om snyggt och fult – och jag tränar här i enhet och jämlikhet med min kropp

Jag åtar mig själv att inte ta min kropp för given, och att inte se min kropp som ”min” som jag kan ”göra vad jag vill med” – utan jag inser att min kropp är liv, och ska respekteras – och därför står jag upp inom mig själv och lever respekt, och omtanke gentemot min kropp

Jag åtar mig själv att inte bli influerad av den träningshysteri som råder i samhället, och inte försöka skapa min kropp till att efterlikna de ideal, och idéer om hur en kropp bör se ut som fluktuerar i samhället – utan jag tillåter, och accepterat istället mig själv att skapa ett intimt förhållande med min kropp – och lyssna på min kropp – och vara här med min kropp i varje andetag – en och jämlik

Har jag gjort fel?!-karaktären:

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en karaktär som mig själv, såsom att leva i en fruktan att göra fel, och att skapa konsekvenser för mig själv, som sedan kommer att göra så att min verklighet blir instabil – och därför skapa mig själv såsom karaktären av att försöka tillfredställa, och vara snäll mot människor i min värld, så om jag skulle göra fel, så kan jag alltid hoppas på att de kommer vara snälla mot mig, eftersom jag varit snäll mot dem

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag gör ett fel, eller ett misstag, att gå in i karaktären – ”oh shit, oh nej, vad ska jag göra?” – och gå in i en sorts panik inom mig själv, där jag försöker fundera ut hur jag ska ta mig ur denna situation, och hur jag ska lösa de misstag jag gjort – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att se, inse och förstå att panik, och ångest aldrig hjälper någonting till, och att jag inte kan lösa problem mer effektivt genom att stressa – istället så möter jag konsekvenserna, och tittar på det bakomliggande problemet, såsom anledningen till varför jag manifesterade problemet, eller misstaget redan från början

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå – att när jag möter ett problem, eller jag gjort ett misstag, att det då är lönlöst att stressa upp mig själv, och att försöka finna utvägar från de konsekvenser jag skapat – och jag inser, ser och förstår – att de mest effektiva sätt att hantera sådana situationer på är att vara kvar här som andetaget, och sedan titta bakåt i tiden och fråga mig själv varför jag agerade som jag gjorde, och sedan ändra sättet att agera på så att jag inte manifesterar samma konsekvens en gång till

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som karaktären ”jag gör aldrig fel” – och ”jag är duktig” – och därav existera i konstant ångest, och rädsla – för att jag faktiskt ska göra fel, och att denna karaktär av mig själv då inte längre ska finnas till – i och med detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att manifestera sådana karaktären i rädslan, och ångesten för att människor inte ska lita på mig, och inte ska finna, och se mig som trovärdig, och tillitsfull

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i karaktären ”gode gud, jag gjorde fel” – och se mitt fel, och misstag som ett enormt problem, och se det som skamfyllt, och dåligt att jag tillät och accepterade mig själv att glömma, och manifestera ett sådant fel – istället för att när jag upptäcker att jag gjort ett fel, att andas, att ta det lugnt, och att se hur jag på det mest effektiva sättet kan lösa detta problemet – och se om problemet ens behöver lösas – och om det ens finns ett problem eller om det bara är jag som stressar upp mig själv helt i onödan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i en karaktär av ”rädslan för att göra fel” – och i denna karaktären ta beslut för att tillfredställa, och vara trevlig mot andra människor – eftersom jag är rädd för att de ska tycka att jag gör fel, och anklaga, hålla mig ansvarig för felet – och därför agerar jag på ett sådant sätt för att göra människor så glada, och positiva mot mig som möjligt – så att jag inte ska behöva möta någon människas frustration eller otillfredsställelse med det felet jag gjort – istället för att jag tillåter, och accepterar mig själv att se, inse och förstå att ibland gör jag fel – och att det inte är någonting dåligt med det – utan istället lära jag mig av felet, och repeterar inte misstaget – och jag fruktar inte att andra ska bli arga/missnöjda med mig för felet jag gjort

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte gå in i karaktären, och upplevelsen av stress, ångest, och fruktan att göra fel – eller när jag upptäckt att jag gjort fel – utan jag fortsätter att andas, och vara här – och jag hanterar misstaget, eller felet – eller svårigheten jag möter så effektivt som möjligt – jag ser den bästa lösningen och agerar utifrån denna – och jag tillåter, och accepterar inte mig själv att skapa en emotionell upplevelse av situationen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att rädsla, och fruktan gör mig korkad, och gör att jag tar beslut som är dumma, och som inte stöttar mig i ögonblicket, utan som endast tjänar till att kompromissa mig själv, och göra mig mindre effektiv att dirigera ögonblicket till en lösning som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att inte frukta att skapa konsekvenser, och att göra fel – och när en sådan punkt uppstår i min verklighet – att jag här som andetaget dirigerar ögonblicket till en lösning som är bäst för alla – utan att reagera, eller skapa en upplevelse av situationen

Jag åtar mig själv att när jag skapar konsekvenser för mig själv – att se hur jag manifesterade dessa konsekvenser, och sedan se till så att jag inte repeterar dessa konsekvenser återigen

Jag åtar mig själv att inte gå in i, och bli karaktären ”oh shit, oh nej, vad ska jag göra” – och gå in i en sorts panik där jag handlar helt instinktivt, utan att ta ett steg tillbaka inom mig själv, och titta på ögonblicket i sin helhet, och därifrån ta ett beslut som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att inte stressa upp mig själv när jag möter svårigheter i min värld, och när jag befinner mig i tidspress i min värld – utan istället fortsätta andas, och vara medveten om mig själv här som min kropp – och inte gå in i en personlighet av att vara ”hyper” – genom att försöka göra saker och ting så snabbt, och fort som möjligt

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att när jag stressar, och försöker göra saker och ting så snabbt, och fort som möjligt – finns en överhängande risk att jag skapa ytterligare konsekvenser för mig att bemöta

Jag åtar mig själv att inte söka, och vilja ha andra människors tillit, och att inte söka efter att andra människor ska bli positivt inställda till mig – utan jag utrycker mig själv istället utan känslor, och emotioner – och litar på mig själv här i varje andetag – och jag slutar definiera mig själv utifrån förhållanden, och relationer utanför mig själv

Jag åtar mig själv att inte se de misstag jag gör som enorma problem, och inte heller se det som skamfyllt och dåligt att göra misstag – utan jag tillåter mig själv att vara objektiv, och kylig – och helt enkelt se att jag gjort ett misstag, och därefter agera på det bästa sättet för att lösa, och korrigera det misstag som jag gjort

Jag åtar mig själv att inte ta beslut för att tillfredställa, och göra andra glad – för att på så vis försöka minska risken att andra blir arga på mig om jag begår ett eventuellt fel, eller misstag – utan jag förblir här som mitt andetag, och agerar autentiskt och som mig själv – och om jag gör ett misstag, och andra blir arga på mig för detta – tillåter och accepterar jag inte mig själv att bli rädd, eller ångestfylld – och gå in i en personlighet av stress – utan jag hanterar helt enkelt problemet här, genom att agera på det sätt jag ser är bäst för alla i ögonblicket

Jag åtar mig själv att inte frukta att göra misstag, och fel – utan att leva här i varje ögonblick, och inte förvänta mig det värsta – men inte heller vara vårdslös, och utan att vara aktivt vaksam över vad som är här

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att när jag agerar i energi – så kompromissar jag mig själv, och jag lyckas aldrig förändra situationen till det bättre – därför stoppar jag mig själv från att följa efter energier och upplevelser

Dag 64: Forcerings-Karaktären

Idag ska jag dissekera två punkter – 1) ”Jag vet inte vem jag är” och 2) “Jag gör musiken för dig!” – båda dessa punkter är baserade på en och samma vana, och mentala beteende – nämligen det beteendet att jag istället för att lära känna mig själv och vem jag är inom mig själv, att jag istället beger mig själv utåt, och försöker leta upp mig själv genom att jämföra människors respons gentemot hur jag uttrycker mig själv; konsekvensen av detta bli naturligtvis självkompromiss, eftersom jag skapar och formar mig själv helt utifrån vad andra tycker, känner och upplever, eller säger till mig.

Vad jag sätt som en lösning på detta är att jag sätter mig ner och skriver innan jag agerar på punkter, och att jag verkligen undersöker för mig själv genom att skriva, vart någonstans jag står inom mig själv i förhållande till en viss punkt. Och detsamma gäller för min musik, och här ska jag när jag gör musik fråga mig själv om ”detta verkligen är musik som jag vill göra, och uttrycka, och som jag tycker det är roligt att uttrycka – och som kommer/uppstår som ett uttryck av mig själv här, naturligt, eller om jag försöker forcera fram någonting som inte är jag” – man skulle kunna kalla detta beteende att forceringsbeteendet, för i grund och botten går beteendet ut på att jag uttrycker, och göra mig själv till något mer än vad jag är – jag försöker hoppa flera steg i förväg, eller så försöker jag uttrycka mig själv på ett sätt som jag tror är bra – men som inte är JAG.

Vad jag kan se då jag skriver om detta är att detta beteende indikerar en avsaknad inom mig själv av att leva självacceptans, och självkärlek, och att jag därigenom inte tillåter/har tillåtit mig själv att vara autentisk, och sårbar. När jag är autentisk och sårbar då uttrycker jag mig själv som JAG – och inte som någonting jag VILL vara – alltså skapar jag ingen falsk KARAKTÄR, och persona som jag gömmer mig bakom utan jag uttrycker mig själv naturligt, ledigt, och avkopplat.

1) Jag vet inte vem jag är, vet du? – karaktären

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att andra ska säga till mig vem jag är, och ge mig råd, och göra beslut åt mig – eftersom jag är för lat för att sätta mig ner och skriva ut mig själv, ge mig själv råd och riktning i mitt liv – och verkligen fråga mig själv – vem är jag?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att prata, och agera ut punkter i mitt liv som jag ännu inte är säker, och trygg inom – och i detta söka efter en annans bekräftelse, och försöka få en annan att säga att – ja men detta stämmer ju! Jamen visst du har rätt! Eftersom jag ännu inte är säker inom mig själv på vad det är jag säger eller gör

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte disciplinera mig själv att skapa klarhet inom och som mig själv genom att skriva, innan jag agerar, och tar handling i min värld – så att jag på så vis är säker på vad det är jag gör, och hur det är jag gör det – och att jag är säker på mig själv inom mig själv, eftersom jag har suttit och skrivit ner punkten för mig själv och vet exakt vad det är jag gör

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att integritet, och autenticitet, är någonting som jag utvecklar genom att skriva, och i mina skriverier, undersöka och ifrågasätta mig själv, mina värderingar, hur jag lever, och hur denna världen fungerar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att följa efter mina tankar, och tänka ihop en riktning som jag ska följa, och leva i mitt huvud, istället för att inse, se och förstå – att jag kan inte lita på de beslut jag tar i mitt huvud, eftersom jag inte kan se alla olika punkter som jag måste ta i beaktande vid ett beslut, och att jag dessutom inte kan se MIG SJÄLV såsom huruvida jag har en upplevelse mot punkten som jag tänker om, och gentemot beslutet som jag vill göra – därför disciplinerar jag mig själv till att göra det till en vana att sätta mig ner och skriva om alla punkter i min värld som jag vill dirigera, och ta ett beslut inom – så att jag är fullständigt trygg i mig själv, och säker i min riktning och applikation av mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att andra vet bättre än jag, och att det därför är av vikt att jag söker mig utåt, och frågar andra människor, och försöker få genmäle i vad jag tänker och upplever inom mig själv – istället för att inse, se och förstå – att jag genom att sätta mig ner och skriva ut punkten kan skapa klarhet för mig själv i mitt beslut – och sedan kan jag rådfråga en annan, utifrån en utgångspunkt av att bli mer effektiv i min klarhet, och i mitt beslut – men inte utifrån att söka stöd och genmäle eftersom jag känner mig själv osäker och rädd inför hur jag ska leva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att agera förhastat, och för snabbt, innan jag hunnit hitta mig själv i mitt beslut, och se vad den bästa möjliga handlingen är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa konsekvenser i min verklighet, eftersom jag inte är klar, och utan reaktioner inom mig själv i förhållande till beslut som jag tar och lever i min verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att lita på tankarna som kommer upp inom och tro att de är jag, och att de är tillitsfulla manifestationer, eftersom de kommer upp hela tiden, och är i mitt huvud nästan konstant – istället för att se, inse och förstå – att denna världen såsom den ser ut är ett bevis på att de tankarna som kommer upp i mitt huvud inte är något jag kan lita på – och att ta beslut utifrån dessa tankarna kommer skapa separation i min verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att istället för att utveckla självförtroende, och självtillit genom att varje dag skriva, och applicera självförlåtelse, att istället tro att ”jag är klar” och sedan tro att alla mina tankar som kommer upp i mitt huvud stämmer, och att de är korrekta avbildningar av verkligheten – istället för att se, inse och förstå – att så länge jag har en enda tanke som kommer upp i mitt huvud så är jag inte klar – och jag kan inte lita på dessa tankarna de minsta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vara disciplinerad med mig själv i att stoppa mig själv varje gång en tanke kommer upp inom mig själv, och inte agera och leva utifrån denna tanken – utan istället ta och skriva om denna tanken, och se vem jag är i förhållande till denna tanken – och sedan i mina skriverier ta ett beslut i förhållande till hur jag ska dirigera mig själv i min värld, som tar alla parter i beaktande, och som är objektivt och inte förpestat med självintresse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att istället för upptäcka mig själv genom att skriva, och applicera självförlåtelse, att istället vilja att andra ska säga till mig vem jag är, och hur jag är – så att jag inte ska behöva lägga ner den kraften, och energin, som behövs för att jag ska kunna lära känna mig själv på riktigt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte släppa mig själv fri från beroende gentemot andra människor, och stå ansvarig inom mig själv helt och fullt ut, och leva detta ansvar gentemot mig själv, genom att göra mig själv stabil, och effektiv i alla de beslut jag tar och lever i min verklighet – eftersom jag har undersökt dessa punkter för mig själv i mina skriverier, och sett vad som är den mest effektiva handlingen/riktingen att leva

Jag åtar mig själv att inte uppskjuta mina skriverier, och inte ta förhastade beslut utan att ha skrivit om dessa beslut i förväg, och inte agera på mina tankar – utan då jag har tankar och upplevelser inom mig – att ”spara dessa” – tills då jag har tid att sätta mig ner och skriva ut dem och se vem jag är i förhållande till dessa upplevelser/tankar

Jag åtar mig själv att inte vara lat, och söka efter mig själv i andra människor – utan istället genom mina skriverier, och genom självförlåtelse, upptäcka mig själv, utveckla mig själv, och lära känna mig själv – så att jag på så sätt aldrig behöver fråga någon annan vem jag är, eftersom jag vet fullt ut vem jag är

Jag åtar mig själv att inte söka medhåll hos andra människor, utan istället skriva ut de punkter jag möter inom mig, och komma till klarhet inom mig själv, innan jag frågar andra vad de har för perspektiv på den punkten jag möter inom mig själv

2) Jag gör musiken för dig! – karaktären

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra musik för någon annan än mig själv, och genom detta kompromissa mig själv i mitt utövande av musik, och inte fråga mig själv om den låten, eller texten jag skriver verkligen är jag, och är autentisk – och är någonting som jag tycker, och ser är ett uttryck av mig själv – utan istället göra musik/texter som jag hoppas att andra ska uppskatta och tycka om

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte fråga mig själv vem jag är inom min musik, och fråga mig själv när jag gör en låt, när jag komponerar en låt, när jag sätter mig ner och spelar – om jag verkligen uttrycker mig själv i musiken, eller om jag bara gör musiken för att få ett erkännande, och bli omtyckt av andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte göra musiken som ett uttryck av och som mig själv i ögonblicket, och därav inte vara oroad, eller nervös för vad andra ska tycka om min musik – och om min musik är bra, eller dålig – eftersom jag vet att min musik är jag – ett uttryck av och som mig själv i ögonblicket

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vara autentisk och ärlig mot mig själv när jag gör min musik – och göra sådan musik som jag tycker om, som jag är passionerad för, och som jag känner är en musikstil, eller musiktyp som jag tycker om att utöva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra musik från utgångspunkt av att ”detta låter bra, så såhär måste jag göra musiken” – istället för att göra musiken från utgångspunkten av mig själv här såsom min kropp – där jag tar ett andetag, och där jag placerar min uppmärksamhet här på mig själv såsom min kropp, och att jag sedan uttrycker mig själv såsom hela min kropp här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte uttrycka mig själv såsom hela min kropp här när jag gör musik, utan istället separera mig själv in i tankar, och känslor i mitt huvud – där jag definierar, och analyserar min musik såsom antingen bra, eller dålig – i förhållande till vad jag tror att andra ska tycka om min musik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att mitt sätt att uttrycka mig själv på inom och som musik är fel, och dåligt – och att jag måste tänka när jag gör musik för att det ska låta ”rätt” – istället för att se, inse och förstå att det finns inget rätt eller fel, bra eller dåligt – utan dessa är definitioner/idéer som sprungit ur ett samhälle som inte förstår vad det innebär att uttrycka sig själv ovillkorligt, och utan begränsningar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att all kunskap om rätt och fel begränsar i mig uttryck av mig själv – och härigenom förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv tro att min kunskap om rätt och fel är korrekt, och faktiskt ”finns på riktigt” – istället för att se, inse och förstå att min kunskap om rätt och fel är lika ”riktig” som jag tillåter och accepterar den att vara, eftersom det är jag som tänker dessa tankar, och har integrerat denna kunskapen inom mig själv om rätt och fel

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta det uttryck av och som mig själv jag upptäckt i musiken, såsom att vara spontan, och i full självtillit – utan någon rädsla, ångest och nervositet – och applicera detta uttrycket av mig själv i hela i min värld, och i hela min verklighet – och alltså tillåta och acceptera mig själv att lita på mig själv, och uttrycka mig själv utan skam, eller genans i varje ögonblick, oavsett vem jag är med, eller var jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta den glädjen jag upplever som mig själv inom och som musiken, och applicera denna glädjen av och som mig själv överallt i min värld, och alltså integrera denna glädjen såsom ett uttryck av mig själv i varje ögonblick – och inte begränsa denna glädjen som mig själv till att enbart vara i förhållande till musik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte uppleva glädje när jag uttrycker mig själv med min mänskliga fysiska kropp utan att göra musik – genom att tro, tänka, och tycka att jag är mer begränsad när jag gör rör mig själv utan musik, än när jag rör mig själv med musik

Jag åtar mig själv att uttrycka mig själv utan begränsningar och utan några tankar, upplevelser, och kunskap om rätt och fel när jag gör musik – utan istället uttrycka mig själv här i varje ögonblick – ovillkorligt och som hela min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att göra musik till ett uttryck av och som mig själv i enhet och jämlikhet – där den musik jag gör är jag – och inte ett försök av mig, att forcera mig själv till att bli någonting jag tror är bra, och korrekt

Jag åtar mig själv att inse, se och förstå att all kunskap om vad som är rätt och fel begränsar mig, och håller mig tillbaka – och att om jag uttrycker mig själv från en utgångspunkt av att jag ”kan göra fel” – att jag då kommer att uttrycka mig själv i fruktan, och ångest – istället för uttrycka mig själv här såsom min kropp, och inse att ingenting som jag uttrycker här som mig själv i ögonblicket kan vara fel – eftersom det är jag

Dag 54: Varför Ändrar Du Dig Inte!?

En tendens jag uppfattat inom mig själv är att jag blir arg, och frustrerad på mig själv när jag inte ändrar mig, och att jag fördömer mig själv för vilken jag blivit genom årens lopp, och att jag förväntar mig att denna person som jag blivit ska ändra sig nu! Genast! Och allt ska gå snabbt, och allt ska göras perfekt och utan några misstag överhuvudtaget!

Detta leder till att jag ofta tar beslut, och placerar mig själv i situationer som är över min förmåga, jag tar mig själv vatten över huvudet så att säga, och tror att jag ska klara det jag tänker ta mig för, men sedan klarar jag inte att genomföra det i verkligheten.

Det jag kan lära mig av detta är att ta det försiktigt, och långsamt med mig själv, och att låta det gå långsamt, och låta det ta den tiden det behöver. De punkter som jag arbetar med behöver jag inte klara av att förändra på en gång, utan det är istället helt okej att jag förbereder mig själv, och går igenom den nödvändiga förberedande processen, för att sedan stå upp och dirigera punkten jag arbetar med.

Anu har också sagt detta i en intervju i hans intervjuserie, att en tendens vi människor har är att vi vill hoppa från steg 1 till steg 10, och inte gå stegen i tur och ordning, först 1, sedan 2 och så vidare. Jag kan definitivt relatera till detta, eftersom det är exakt vad jag gjort, och sedan när jag befunnit mig på steg 10 och där fallit samman eftersom jag inte tagit mig igenom de nödvändiga förberedande stegen, har jag varit väldigt hård mot mig själv, och fördömt mig själv. Jag inser att det är fullständigt onödigt att fördöma mig själv, och istället kan jag ju titta på varför jag föll, vilket ju är för att jag inte gick de nödvändiga förberedande stegen.

Jag kan se att jag i mitt liv ofta har levt ut detta beteende, där jag börjat med någonting nytt, t ex startat ett projekt, eller börjat lära mig någon ny färdighet, och så genast precis när jag börjar så börjar jag tänka på att bli bäst, och klara av mer, och bättre, och snabbare. Istället för att jag tar och går igenom projektet i min egen takt, eller lär mig färdigheten i min egen takt, och sedan utan några förväntningar, till slut kommer fram till steg 10, och går igenom steg 10 utan att falla eftersom jag gått igenom de övriga förberedande 9 stegen.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja bli klar med saker och ting snabbt, och vilja vara bäst på de sakerna jag gör, och aldrig ta mig själv den tid jag behöver för att lära mig något nytt, eller ta det lugnt och långsamt – och göra saker med den precision, och det tålamod som behövs för att göra det bra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja ha saker och ting nu, just nu på en gång, och bli klar just nu, just nu på en gång – istället för att tillåta och acceptera mig själv att ta den tiden jag behöver, och jobba så snabbt som är bekvämt och effektivt för mig, och inte förvänta mig av mig själv mer än jag klarar av, och inte sätta mig själv inför utmaningar som jag inte är rustad att klara av

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arg, och frustrerad på mig själv, och fördöma mig själv när jag faller på steg 10, istället för att se, inse och förstå att jag omöjligt kunde klara av steg 10 eftersom jag hetsat igenom de andra 9 stegen, och inte gjort dem tillräckligt noga, och därför är jag inte så förberedd som jag behöver vara för att klara av steg 10

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att jag ska förlora tid om jag gör saker och ting lugnt, och stilla, och tar den tiden jag behöver – istället för att se, inse och förstå – att jag förlorar tid då jag hetsar igenom saker, eftersom då blir inte resultatet något bra, och då måste jag återvända och göra om saken, när jag kunde gjort den ordentligt, och effektivt redan från början

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte göra saker och ting här som andetaget, och därför inte stressa till nästa ögonblick, eller tänka på vad jag borde, eller inte borde göra i nästa ögonblick, utan istället göra klart den saken jag har framför mig här, och ge den saken jag gör här all min uppmärksamhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka hinna först, och vara snabbt, och lära mig mest, och bli mer – istället för att slappna av, ta det lugnt, och gå min process här, och gå mina ansvarsområden här, lugnt och stilla och utan att försöka nå någonstans – jag inser att tålamod är en gåva som jag ger till mig själv, och som kommer assistera mig att slutföra projekt som jag kommer vara nöjd med, och som jag inte behöver återvända till

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att lida av vinnar-, och tidssjukan – genom att jag alltid försöka hinna med mesta möjliga, och vara bäst på allt det jag gör – och hela tiden kämpa mot klockan, såsom rädslan att någon annan ska hinna före mig, eller vara bättre än mig – istället för att inse, se och förstå att denna tävling jag skapat inom mig själv är fullständigt imaginär och inbillad, och finns i rent faktiska termer inte – den finns bara i mitt huvud – den stressen jag skapat av att hinna någonstans finns bara därför att jag inbillat mig en framtid där jag är något mer än vad jag är här – jag tar bort den visionen och tar mig själv tillbaka hit till verkligheten och till min fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag tar på mig att göra ett nytt projekt, att göra det så snabbt jag kan, i tron att jag då sparar tid, istället för att inse, se och förstå att jag slösade bort de ögonblicken då jag färdigställde projektet, eftersom jag inte gjorde det här i medvetande om min fysiska kropp – därför stoppar jag mig själv, jag tar ett djupt andetag – och färdigställer de projekt jag arbetar med lugnt och still, och använder den tiden som krävs

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se att det kommer ta tid att gå den processen, och att jag måste ha tålamod med mig själv, och inse, se och förstå att vissa punkter kommer vara besvärliga och ta tid att ändra, och att det inte är något att fördöma mig själv för – utan så är det helt enkelt – och därför kan jag inte förvänta mig själv att vara färdig, och klar nu – det kommer ta tid, och jag låter det ta den tiden som behövs – det finns ändå inget visst mål att nå på en viss utstakad tid

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte slappna av, ta en punkt i taget, och göra den punkten färdigt, och sedan ta nästa punkt, och sedan nästa punkt – och alltså inte stressa och förstå nå någonstans – utan istället fokusera på att vara här i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att sluta stressa, sluta jaga, och sluta försöka spara tid, och klara av så mycket som möjligt, och göra så mycket som möjligt, istället tillåter jag att mina projekt tar den tiden de tar, och att min process tar den tiden de tar

Jag åtar mig själv att inte ha förväntningar på mig själv, och inte utsätta mig själv inför utmaningar jag inte är kapabel att klara av, jag åtar mig att vara realistiskt, och inse, se och förstå att det inte är något skamfullt eller svagt att ännu inte vara tillräckligt stark, eller effektiv för att transcendera vissa punkter – utan jag ser att det kommer ta tid

Jag åtar mig själv att vara här när jag håller med ett projekt, eller tar mig an någon slags omständighet, och göra det som jag gör till fullo – helt och fullt – och inte stressa till nästa ögonblick för att spara tid – utan låta det ta den tiden det tar och istället göra vad det är jag gör – bra

Jag åtar mig själv att sluta jaga efter att lyckas, och istället tillåter och accepterar jag mig själv att lyckas

Jag åtar mig själv att inte fördöma mig själv när jag faller, eller fördöma mig för de upplevelser jag har, utan helt enkelt stå upp inom mig själv, se varför jag föll, och fortsätta arbeta, och stötta mig själv för att tillslut ta mig igenom och transcendera den punkt jag arbetar med

Dag 50: Utseendet Bedrar

När någon säger till mig att jag är vältränad, har en smal kropp, eller ett vackert ansikte, då blir jag glad, och jag känner mig själv ”levande”. När någon säger att jag har små muskler, att jag är tjock, eller har någon annan av samhället ansedd kroppslig skönhetsmiss, så blir jag obekväm, jag känner mig misslyckad, och inte nöjd med min kropp. Det finns alltså en väldigt tydligt polaritet i förhållande till hur jag inom mig själv genom energi definierat och skapat ett förhållande till min kropp.

Det är intressant att se hur denna av energi baserade kroppsbild har begränsat mig i mitt liv. I mina yngre år, men även nu på senare tid, har jag ofta runt kvinnor och tjejer, känt mig nervös, och obekväm – och jag har haft problem att prata obehindrat, och avslappnat – och detta har till stor del berott på hur jag definierat och sett min kropp.

Jag har även i mina tidigare år känt mig obekväm inför att klä av mig, och gå utan tröja på stranden, eller vara naken i omklädningsrum, eftersom jag varit orolig hur andra människor tittat på och definierat min kropp.

Det är fascinerande att hela denna tankeverksamhet om min kropp skapats utifrån jämförelse, för tänk om jag varit den enda människan på denna jord, min kropp hade ju då varit alldeles perfekt – eftersom min kropp varit den enda kroppen. Och så är ju egentligen fortfarande fallet, för min kropp är ju den enda kroppen som är just denna kropp. Det finns ingen annan kropp som är exakt likadan som min kropp, och därför är all jämförelse helt bisarr. Det finns ingenting att jämföra, eftersom sakerna till sin natur är olika, därför finns det inte bättre eller sämre, utan istället – olika kroppar.

Även ett av mina stora intressen i livet har blivit helt infekterat av kroppsbildsfixering, och det är att träna. När jag var liten handlade träning om att ha roligt, och det handlade om att utveckla min kropp, och att utveckla färdigheter såsom balans, precision, motorik, kondition, och styrka – alltså praktiska och användbara färdigheter som jag kan uppskatta och ha nytta av i livet. Nu när jag blivit äldre har träning istället börjat handla om kroppsbild, om att vara ”bäst”, ”starkast”, ”uthålligast”, ”tuffast” – och absolut inte om att ha roligt, och göra det som kommer upp i ögonblicket – och det är ju helt oacceptabelt. Fysisk träning borde ju vara om att ha roligt, och om att helt enkelt ta ett ögonblick med mig själv, och uttrycka mig själv med min kropp, lära känna mig själv som min kropp, och utveckla färdigheter som kommer assistera, och stötta mig i mitt dagliga liv – som tillexempel bättre kondition – vilket då kommer göra mig mer effektiv att cykla till skolan tillexempel.

Fast i grund och botten är det avgörande vem jag tränar för, gör jag det för mig själv, och som mig själv, eller gör jag det för att tillfredställa någon annan, och för att bli något mer än mig själv? Självklart ska träning vara ett uttryck av och som mig själv, och inte någonting jag gör för att känna mig själv bättre över mig själv, eller bli sedd av andra såsom att vara stark; alltså ska min träning inte ha någonting att göra med kroppsbild överhuvudtaget.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta vad jag gör under min dag, och hur jag gör saker under min dag, och varför jag gör saker med min dag, vara styrt och kontrollerat av idén om vad en vacker och acceptabel kropp är för någonting – istället för att tillåta och acceptera mig själv att ta beslut, och leva i enhet och jämlikhet med min kropp – genom att lyssna på min kropp, och lära känna min kropp, och även lyssna på mig själv, och lära känna mig själv, och fråga mig själv vad jag vill göra, och hur jag vill göra det – inte för att uppnå någon idé – utan ifrån vad som är fysiskt, och faktiskt här som mig själv och min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja höra från andra att jag ser attraktiv ut, att min kropp ser vacker ut, att jag har stora muskler, och att jag är smal och ser vältränad ut, och när jag hör någon säga detta till mig, att bli glad och känna mig själv uppfylld inom mig själv – istället för att se, inse och förstå att detta begär, och denna känsla inom mig i förhållande till att någon säger till mig att jag ser vacker ut, är helt och totalt begränsande, eftersom jag i och med detta separerar mig själv från min kropp, och istället för att lyssna på vad min kropp vill ha, istället lever för att jag ska se ut på ett sätt som andra definierar som positivt – därför stoppar jag mig själv, och jag börjar istället lyssna på min kropp

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse att en positiv upplevelse inom mig själv alltid är kopplad till och står i förhållande till en negativ upplevelse inom mig själv, därför kan jag inte ”känna mig attraktiv” utan att samtidigt ”känna mig själv ful” – och jag inser även hur extremt korkad denna jakt är inom mig själv på att ”känna mig attraktiv” – eftersom jag inser att jag inte kommer kunna behålla denna upplevelse av mig själv, eftersom den är baserad på en bild som kommer försvinna, och därför inser, ser och förstår jag att jag slösar bort mig själv, och min kropp – på att leva efter att få ”känna mig attraktiv” – och att jag bortser från det som är av faktiskt substans, som min kropp – för att få känna mig själv på ett visst sätt – därför stoppar jag mig själv – jag tar ett djupt andetag – och jag slutar att leva efter, jaga efter, och definiera mig själv utifrån en positiv upplevelse såsom att ”känna mig själv attraktiv”

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fästa ett värde vid mitt utseende, och basera mitt självförtroende, och min självkänsla på hur jag ser ut, och därför bli osäker, och känna mig nervös runt kvinnor, och tjejer, och även men, eftersom jag fruktar, och känner ångest att de inte ska placera ett högt värde på hur min kropp ser ut, i tron att om inte alla människor i min värld ser och definierar min kropp såsom att vara perfekt, att tro att jag då inte har något självförtroende, eller ett värde – istället för att se, inse och förstå – att oavsett hur jag ser ut, och oavsett hur min kropp ser ut – att jag kan värdesätta mig själv, och att jag kan leva självförtroende som mig själv här – en och jämlik

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag kommer kunna bli säkrare på mig själv, och uppleva ett högre värde som mig själv, om jag får erkännande av andra såsom att vara speciell, och såsom att ha ett högt värde, genom att bli sedd såsom att vara attraktiv, vältränad och vacker – istället för att se, inse och förstå att en sådan självsäkerhet inte är riktig, eftersom det är en självsäkerhet som bygger på bilder, och upplevelser jag inte har skapat, styrt, och som jag inte har kontroll över – därför inser, ser och förstår jag att riktig självsäkerhet endast är någonting som jag kan utveckla, genom att leva som, och uttrycka mig själv såsom självsäkerhet och inte tillåta och acceptera mig själv begränsa, och hålla mig själv tillbaka i nervositet, och en känsla av underlägsenhet

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att prata med nya människor, vara rädd för att klä av mig och visa min över, och underkopp naken, i rädslan för att människor ska fördöma, och se ner på mig såsom att vara ful, och oattraktiv – i tron att det har någon betydelse för vem jag är hur andra människor ser, eller inte ser mig – istället för att se, inse och förstå – att det har ingen betydelse hur andra människor ser mig, det är jag som har placerat ett värde vid att andra ska se mig som attraktiv och vacker, och det är således som kan ta bort detta värde, och tillåta mig själv att uttrycka mig själv i varje ögonblick oavsett hur jag ser ut – således gör jag det – jag stoppar mig själv från att ge mig själv värde i förhållande till hur jag ser ut – och jag lever istället egenvärde här såsom mitt andetag i varje ögonblick

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva självärlighet, och att inte ge mig själv värde, och acceptera mig själv, oavsett vilken kropp, eller form, eller bild jag representerar – och således göra mig själv osårbar, och oantastbar, i det att oavsett var, eller hur jag är – så står jag stabil, och trygg i mig själv i full vetskap om att det enda äkta värdet som finns är mig själv – här såsom andetaget – och denna fysiska verklighet som mig själv – oavsett vilken form denna verklighet befinner sig i

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv upprörd, och generad när någon säger till mig att jag inte har tillräckligt stora muskler, och tänka och tro att för att en annan ser mig, och tycker att jag inte har tillräckligt stora muskler, att detta då förminskar mitt värde, och gör mig sämre än vad jag var innan – istället för att se, inse och förstå – att om jag definierar värde i förhållande till vad andra tycker om mig så kommer mitt värde minska – men om jag istället definierar mitt värde i förhållande till mig själv – till vem jag är här – till här – och lever detta värdet som mig själv i varje ögonblick, praktiskt, och utan att behöva någon annan att erkänna mig som värdefull – så kommer vad en annan säger, tycker eller känner om mig inte ha någon betydelse – eftersom jag står trygg och stabil inom och som mig själv i vetskap om att jag är ovärderlig

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fästa värde vid saker och ting som inte har substans, såsom bilder, och vissa fysiska objekt, som jag vet kommer försvinna och gå om intet genom tidens inverkan – och därför kommer det värde av mig själv jag baserade i förhållande till detta objekt även det att försvinna – därför slutar jag att definiera mig själv som värde i förhållande till saker som jag inte har kontroll över, och som jag inte skapar, och styr över – och jag inser således att det enda stabila, och otidsenliga sätt som finns att leva värde – är att leva värde som mig själv – här – och stå som värde i varje ögonblick – och uttrycka detta värde som mig själv praktiskt – genom att bry mig om mig själv, lyssna på mig själv, vara intim med mig själv, och stötta mig själv att expandera, och växa – och bli mer effektiv i mitt leverne

jag åtar mig själv att inte längre definiera mig själv som värde i förhållande till hur andra ser och upplever min kropp, hur andra ser och definierar handlingar jag tar för mig, hur andra ser och upplever mig – utan jag lever istället värde här som mig själv i varje ögonblick – och gör detta genom att stoppa självfördömande, stoppa självhat, stoppa självmissbruk genom att leva för andra

jag åtar mig själv att leva egenvärde, och att göra detta genom att ta hand om kropp, och vårda min kropp, från en utgångspunkt av vad min kropp vill ha, och vad jag tycker är roligt att göra – och inte utifrån en utgångspunkt av att vilja bli erkänd, och sedd av andra såsom att vara speciell, attraktiv, och bra

jag åtar mig själv att inte längre söka efter andras erkännande, och missbruka, förstöra, och sabotera för mig själv, och min kropps välmående i denna process – istället för jag mig själv tillbaka hit till denna fysiska verklighet, och jag frågar mig själv innan jag tar mig själv för vissa handlingar, om jag gör detta för mig själv, eller för min kropps bästa, eller om jag gör det för att få andras erkännande – och om jag märker att jag gör det för att få andras erkännande – då gör jag inte den saken, utan förändrar mig själv istället i ögonblicket till att handla, besluta och agera på ett sätt som är för mig och min kropps bästa

jag åtar mig själv att inte längre leva för att bli sedd och erkänd av andra, för att få bli upptäckt av andra, för att få bli älskad av andra, utan jag åtar mig själv att lära känna mig själv och min kropp, och lära mig själv att leva för min egen skull, och för min kropps skull – och lära mig bry mig om mig själv – och i denna process även lära mig att bry mig om andra på riktigt – och leva för andra inte för att få erkännande – utan för att stötta och stödja andra att upptäcka sig själv och bli de bästa de kan bli – precis så som jag gjort med mig själv

Dag 45: Skönhetsideal Genom Tiderna

Jag fortsätter idag med att arbeta med snedvridna skönhetsideal. Det är intressant att titta på den västerländska människans historia i förhållande till skönhet, och även andra kulturers idéer om skönhet. Eftersom när man gör det, då ser man hur onaturlig vår nuvarande idé om skönhet är; onaturlig eftersom vårt skönhetsideal är skapad i våra huvuden utifrån en tankeprocess, och har ingenting att göra med våra kroppar, eller hur vi faktiskt ser ut – skönhet finns bara i våra huvuden.

Ett bevis för att skönhet endast finns i våra huvuden är andra kulturer. Titta på vad skönhet anses vara i någon afrikansk stam, där kan man nämligen se att de mest ”märkliga” kroppsförändringar anses av just den stammens invånare utgöra ”skönhet”. T ex kan ringar som sätts runt halsen, och tillslut förlänger halsen anses utgöra skönhet, någonting som vi här i västvärlden hade fnyst åt; eller läppringar, stora och i våra ögon mätt massiva ringar som sätts i underläppen, bäraren av en sådan hade vi ju inte direkt definierat som ett skönhetsideal personifierat, men det gör dessa afrikanska människor.

Sen kan vi också titta på den västerländska historian om skönhet. Vi går tillbaka i tiden till 1600-talet, då var idealet för kvinnor att de skulle vara ”stora, starka och friska”. På 1700-talet var det på modet för kvinnorna att ha en ”trådsmal” midja. På 1930-1950-talet blev det populärt att vara lite tjockare för en kvinna, och sedan 1990-talet har vi gått in i en period då det är snyggt för kvinnor att vara vältränade. Genom vår historia har det alltså funnits en mängd olika varianter på vad som är vackert, vilket bara utgör ännu ett bevis på att skönhet faktiskt inte är något som existerar – utan det finns enbart i vår fantasi, och i våra tankar.

Men, trots att våra skönhetsideal i praktiken inte är riktiga, de finns alltså faktiskt inte, för om du tittar på en kvinna eller man, är det en kropp du ser, och ingenting mer – din upplevelse av den kroppen du ser är fullständigt subjektiv, och är någonting som du har skapat själv. Det finns alltså ingen universell regel att just en sådan kropp, hårfärg, eller ansikte är vackert. Men åter till punkten, trots att dessa ideal inte är riktiga, så har vårt begär att uppnå dessa ideal konsekvenser som är RIKTIGA. När vi missbrukar våra kroppar genom att inte äta tillräckligt, eftersom vi tror att vi måste uppnå någon slags ”idealvikt”, då skapar vi RIKTIGA konsekvenser, eftersom vår kropp inte kommer att må bra, och vi kommer inte att vara lika effektiva i vårt dagliga liv.

Vad som inte syns i media, och i reklamvärlden är det faktum att våra kroppar är individuella, precis som vi som människor är individer. Alla kroppar kan omöjligt vara likadana, ha samma behov, samma vikt, samma utformning – precis som att alla människor omöjligt kan tycka om att löpa 5 km varje dag, eller styrketräna 6 gånger i veckan. Vi är individer, men det tar inte ett ideal hänsyn till, eftersom ett ideal är en idé formulerad på tron och tanken att det finns ett visst sätt att leva, och se ut på som är bäst; detta är en lögn. Det finns inget sätt att leva på som är bäst för alla, eftersom vi är alla olika. Att leva på ett sätt som är bäst, är därför någonting som är personligt för var och en. Jag t ex mår bäst när jag får äta köttfärssås med pasta, spela mycket musik, och ta långa varmduschar – det tycker jag är utmärkt, och min kropp håller med mig om det. Men en annan kanske hatar pasta med köttfärssås, och avskyr all typ av musik, och han/hon ska ju då inte ägna sig åt att kättförssåsätande, och musikaliska äventyr.

Det är sunt förnuft, vi är alla individer, och vi måste för att må bra och lära känna oss själva acceptera detta faktum. Vi kan inte jämföra oss själva, och försöka bli som andra, eftersom vi fungerar inte på det sättet. Och när vi då försöker gå emot oss själva för att bli någonting vi tror vi måste vara, ja då skapar vi lidande, och massvis med skit inom oss själva, och mot vår kropp.

Alla ideal borde därför slopas helt. Det går inte att säga att ”han är bra”, och ”hon är dålig”, eftersom alla har olika förutsättningar, kommer från olika bakgrunder, och är individer. Ett ideal, eller rättare sagt motto som vi hade kunnat leva efter hade istället vara att ”idag ska jag leva mig själv till fullo, göra det som jag tycker är spännande, roligt, utmanande, och som expanderar mig själv, äta det som jag tycker är gott och som min kropp mår bra av, och inte försöka bli eller vara någon annan än mig själv. Och samtidigt göra detta på ett sätt som är bäst inte bara för mig, men som är bäst för alla”.

Om vi hade levt utifrån en sådan princip, snacka om att modeindustrin, och alla slags skönhetsideal väldigt snabbt hade brakat samman och försvunnit.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva utifrån, definiera mig själv utifrån, värdera mig själv och andra utifrån, agera utifrån, tänka utifrån, skönhetsideal, och idéer om vad som är vackert, och vad som är fult – i tron och idén att det finns ett visst universellt ideal som jag måste nå upp till för att vara nöjd med mig själv, och att om jag inte når upp till detta universella ideal att jag då är värdelös, och att jag inte får visa mig ute bland människor, att jag inte får prata, uttrycka mig själv, skratta, och roligt och uppskatta mig själv; istället för att se, inse och förstå – att min ide om ett universellt skönhetsideal är en fullständigt subjektiv upplevelse som egentligen inte existerar, idealet existerar nämligen enbart i mitt huvud, som mina tankar – och därför inser, ser och förstår jag – att det finns ingenting jag behöver nå upp till, bli eller vara, såsom ett ”perfekt ideal” – eftersom jag förstår att detta bara är en självskapad illusion; därför stoppar jag mig själv, och jag för mig själv tillbaka hit till andetaget, och lever mig själv såsom den individen jag är, och uppskattar min fysiska kropp, såsom den individ min fysiska kropp är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att missbruka mig själv, och min mänskliga fysiska kropp genom att försöka skapa mig själv, och min kropp utifrån ideal, utifrån idéer om vad som är det ”bästa sättet att leva på”, vad som är det ”bästa sättet att äta på”, vad som är det ”det bästa sättet att ägna min tid åt” – istället för att se, inse och förstå att ideal är inte riktiga, och att jag genom att leva utifrån ett ideal glömmer bort MIG SJÄLV och glömmer bort vem JAG ÄR, och HUR JAG ÄR, och vad JAG tycker om, och vad JAG inte tycker om – och jag därför genom att försöka uppnå ett ideal helt utesluter mig själv från all slags glädje, och från att faktiskt leva och lära känna mig själv. Därför stoppar jag mig själv från att försöka BLI NÅGONTING och jag för mig själv tillbaka hit till andetaget, och tillåter och accepterar mig själv att LÄRA KÄNNA mig SJÄLV, och göra sådana saker med mig själv, och mitt liv som är för mig, och som tar mig i beaktande såsom den individen jag faktiskt är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förtrycka mig själv såsom en individuell varelse, en individ, en människa som i fråga om vad jag tycker om, vad jag finner stöttande, är fullständigt unik och inte som alla andra – genom att jag försökt eftersträva och bli ett ideal – istället för att se, inse och förstå att ett ideal finns i mitt huvud, och existerar inte i verkligheten, och att ideal omöjligt kan fungera i verkligheten, eftersom det inte är baserat på verkligheten, utan på en känsla, och en idé om vad som jag tror är ”bra” och ”nyttigt” – därför slutar jag att jag efter ett ideal, och jag för mig själv tillbaka hit till verkligheten, tillbaka till mig själv, och jag lär känna mig själv, och lär mig själv att leva utifrån mig själv, utifrån här, och inte längre söka efter att få erkännande, och bli validerad av någon annan – jag är här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att de ideal som dyker upp i mitt huvud såsom tankar, som säger till mig att jag borde leva såhär, göra sådär, se ut sådär, tänka sådär, prata sådär, vara sådär, är inte JAG SJÄLV – utan är det jag kopierat från omvärlden, och mina föräldrar, såsom vad andra tycker, och tror är bra – istället för att jag lär känna mig själv, och upptäcka mig själv såsom den FYSISKA varelsen jag är – och se, inse och förstå – att jag omöjligt kan vara som alla andra

Jag förlåter mig att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera, och leva i illusionen och idén av och som mig själv att det finns någonting som är genuint bra, någonting som universellt accepterat som bra, meningsfullt och korrekt – istället för att se, inse och förstå – att alla dessa idéer jag har inom mig själv om vad som är bra, dåligt, korrekt, och inkorrekt kommer ursprungligen från mitt huvud, och är ju då bevisligen inte något uttryck för vad som är universellt, utan enbart ett uttryck för vad som finns i mitt huvud – därför slutar jag att lita på, och definiera mig själv, och leva i min verklighet utifrån vad som sägs i mitt huvud, och jag hänger mig själv till att skriva om, och utforska vad korrekt är för mig, vad bra är för mig, vad meningsfullt är för mig – och således sluta följa andra, sluta följa mina tankar, och istället bli en ledare

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag gör någonting fel, och dåligt om jag inte åtföljer de ideal som samhället propagerar, som mina föräldrar hänvisar till, och som mina vänner säger är åtråvärde och positiva ideal, utan istället utvecklar, definierar, och skapar mina egna ideal, och levnadsprinciper – i tron och idén att jag inte är tillräckligt stark, smart eller effektiv för att kunna skapa mina egna ideal, och levnadsprinciper, i tron att jag för att kunna göra det måste vara äldre, och ha mer livserfarenhet, och någon slags utbildning – istället för att se, inse och förstå – att jag behöver ingen utbildning, eller livserfarenhet – för att sätta mig ner här och skriva ut mig själv, och se vem jag är, lära känna mig själv såsom den fysiska varelsen jag är, och skapa, och definiera ideal och levnadsprinciper utifrån denna fysiska varelse jag faktiskt är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa ideal och levnadsprinciper baserade på en idé i mitt huvud, i tron att det är en mer from, och oskyldig, och dygdig utgångspunkt att skapa mig själv utifrån, i tron att min kropp, mitt fysiska kött är ont, och är syndigt – och att jag måste förtrycka, och genom att vara hård mot mig själv, styra mig själv iväg från alla ”syndiga” och dåliga upplevelser, och istället skapa mig själv utifrån mitt huvud, såsom tankar och idéer om vad som fromt, och dygdigt – istället för att se, inse och förstå att min kropp är JAG – och jag endast kommer kunna leva på ett vettigt, och närande sett genom att leva utifrån min KROPP – för min KROPP är riktig, men KROPP är här, och jag som min KROPP har vissa intressen, hobbys, och jag som min KROPP är en individ – och därför inser, ser och förstår jag att det är korkat att skapa mig själv utifrån tankar, när dessa inte är JAG, utan bara tankar som svävar där uppe, ovanför min kropp, därför tar jag mig själv tillbaka här till andetaget och jag skapar – och definierar mina levnadsideal, och principer utifrån mig själv såsom min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv ifrån min kropp, genom att tänka att jag måste nå upp till ett ideal, och en idé om perfektion, en idé om vad som är bäst för mig att leva som, istället för att se, inse och förstå – att det är just detta ideal som hindrar mig från att se vad som är bäst för mig, och vad som verkligen kommer assistera, och hjälpa mig att växa, och bli till en mer effektiv människa, och därför stoppar jag min tendens av att använda mitt huvud, och försöka skapa mig själv utifrån ideal – och istället viljesätter jag mig själv till att lära känna mig själv här såsom en fysisk varelse, såsom min kropp, och lära känna vad det är jag som min kropp tycker om, och jag som min kropp finner det effektivt att leva

Jag åtar mig själv att lära känna min kropp, och slopa alla ideal inom mig – jag inser, ser och förstår att ett ideal som är baserat på en idé, och en jämförelse, omöjligt kan vara gynnande för mig, därför ser jag att det enda ideal som kan fungera är det jag skapar för och som mig själv, genom att intimt lära känna min kropp, och mig själv som en fysisk varelse

Jag åtar mig själv att lära känna mig själv såsom vem jag är, som min kropp, såsom att andas och uttrycka mig själv här fysiskt, eftersom jag inser, ser, och förstår att min fysiska upplevelse av mig själv, det är vad jag har att gå på ifråga om hur jag ska leva, ifråga om vad som är effektivt för mig att leva, och ifråga om hur jag ska äta

Jag åtar mig själv att inte längre bli påverkad av media, föräldrar, och samhällspropaganda, om vad som är ett korrekt ideal att leva utefter – och jag skapar istället mina egna ideal, som är utformade för att passa mig, som ät utformade i samklang med denna fysiska verklighet, och med mig såsom en fysisk varelse

Jag åtar mig själv att inte längre söka att uppfylla ett ideal som inte är riktigt, eftersom jag inser hur dumt, och onödigt det är att försöka skapa, och uppfylla någonting som inte kan skapas eller uppfyllas – istället lever jag här såsom vad som är riktigt, och som verkligen finns, såsom mig själv som en fysisk kropp, här – en och jämlik

Dag 42: Öppenhet och Intimitet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd inför att visa mig själv inför människor, rädd inför att vara avslappnad, trygg, och bekväm i mig själv, i rädslan för att om jag inte håller kvar vid ångest – och vid att vara spänd inom mig själv – att jag då inte kommer kunna vara förberedd inför en eventuell attack från människor runtomkring mig; istället för att se, inse och förstå att denna eventuella attack jag fruktan är en fullständig illusion som egentligen inte finns, den finns endast i mitt huvud – och jag inser även att ångest inte på något sätt kommer kunna hjälpa mig att avvärja en eventuell attack, utan kommer bara göra mig panikslagen, och oförmögen att ta ett effektivt beslut – och därmed ta mig själv ur en eventuellt farlig situation

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att min rädsla för andra människor är helt irrationell – jag fruktar att jag ska bli retad, mobbad, och förödmjukad – men varför fruktar jag detta? Att frukta sådana upplevelser är inte sunt förnuft, eftersom upplevelser av att känna mig retad, mobbad, förödmjukad och isolerad är mina egna skapelser, som jag har skapat inom mig själv genom att tänka, och genom att känna, istället för att leva här som min fysiska kropp – och tillåta mig själv att andas, och vara bekväm i min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att bli utskälld, och att någon ska bli arg på mig, eller titta stint på mig, och så fort jag tror att någon är irriterad på mig, att gå in i rädsla, och ångest – istället för att tillåta och acceptera mig själv att inse, se och förstå att ilska inte är någonting att frukta – ilska är bara en emotion som har ett väldigt högt och hetsigt uttryckssätt, men om jag bara stannar här såsom andetaget, och jag inte tillåter och accepterar mig själv att ta någons ilska personligt – så är det heller ingen big deal att möta någon i min värld som är arg – det är som vilket annat ögonblick som helst, som jag genom att stå upp här som mitt andetag dirigerar, och styr, precis såsom jag dirigerar och styr tankar och upplevelser inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att jag ska förlora mig själv om jag öppnar upp mig själv, och om jag släpper min inre vakthållning, av att försöka strama upp mig själv, och hålla mig själv tillbaka, i rädslan för att vara intim, och nära andra människor – jag inser, ser och förstår att denna fruktan är helt irrationell, och att det inte är något som helst farligt att vara intim, och öppen, varken med mig själv eller med andra – och jag inser att det bara är jag som fördömer mig själv, och ser mig själv som dålig, och därför håller tillbaka mig själv från att leva intimitet och öppenhet som mig själv

Jag åtar mig själv att öppna upp mig själv runt människor, och när jag är med mig själv, och släppa garden, och slappna av, och tillåta mig själv att uttrycka mig själv utan att fördöma mig själv, och utan att tänka på hur jag borde, eller inte borde vara

Dag 39: Resultatångest

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja ha ett bra testresultat, och vilja bli sedd av mina medmänniskor, och mina föräldrar såsom att vara överdrivet intelligent, och såsom att vara mycket snabbtänkt – och vilja bevisa mig själv inför andra genom att få betyg som är utöver det normala – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att acceptera mig själv, och inte försöka få andras erkännande, och inte försöka få andra att se mig som känd – och istället acceptera mig själv här och stå upp här såsom mitt andetag en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja genom mina betyg imponera på mina föräldrar, och imponera på människor i min värld, och få människor i min värld att se och definiera mig såsom en unik människa, och såsom någon som har en unik och speciell förmåga att vara smart – och således leva för att få andra att se och definiera mig som unik och speciell – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att släppa detta begär av att få vara unik och speciell och istället tar mig själv tillbaka hit till verkligheten och lever som mitt andetag – lever här såsom min fysiska kropp – och alltså inte existerar som en separat personligt – frånskild min kropp – som tror att min kropp ”för att bli något” måste gå ut och göra diverse saker i denna världen – jag inser att min kropp som mig själv redan är gjord, redan är skapad och att det således inte finns något kändisskap att hämta någonstans – det är enbart en illusion

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka bli nöjd med mig själv genom att överprestera, genom att vara en person i systemet som andra kan se upp till, och om andra kan definiera, och anse vara speciell, unik, och i jämförelse med andra – bättre – istället för att tillåta och acceptera mig själv att släppa självfördömande, och att sluta vara hård mot mig själv, och istället tillåta och acceptera mig själv att vara nöjd med mig själv här, och att uppskatta mig själv här som min kropp oavsett vilka slags betyg jag får eller inte får

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att uppskatta mig själv, utan att ta mig själv för given, ta mitt andetag för givet, ta min kropp för given, och således tänka att jag borde klara av mer saker, att jag borde vara mer saker, och att jag borde göra mer saker – än att vara här – och att jag måste vara mer saker, jag måste göra mer saker – för att kunna vara nöjd med mig själv – istället för att se, inse och förstå – att jag kan vara nöjd med mig själv här, jag kan uppskatta mig själv här – jag behöver inte lyckas, jag behöver inte bli någonting i andras ögon – jag behöver bli unik – utan det räcker med att jag stoppar självfördömande, och stoppar att definiera mig själv som värdelös

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta mig själv för given, genom att slösa andetag här som mig själv, genom att tänka på framtiden, och genom att tänka på vad som möjligtvis kan hända, eller inte hända i framtiden, och jag kan placera mig själv i systemet i framtiden – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva här, och släppa alla begär, att släppa alla rädslor – att släppa all ångest – och att föra mig själv tillbaka till andetaget och leva i och som ögonblicket utan att ha några förväntningar på mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att så fort jag placerar förväntningar på mig själv, och så fort jag tror att jag måste klara någonting, eller göra någonting så att en annan blir nöjd med vad jag gör, så skapar jag rädsla inom mig själv – jag skapar osäkerhet inom mig själv – eftersom jag separerat mig själv från stabilitet – genom att tro att jag endast kan uppleva och leva stabilitet som mig själv genom att få mina förväntningar att gå i uppfyllelse, eller klara det där så att en annan blir nöjd med mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra denna rädsla inom mig själv av att inte lyckas i systemet, och att inte bli erkänd i systemet stark inom mig, och skapa idén inom och som mig själv att denna rädsla trots allt är riktig, och att jag måste följa denna rädsla – och inom detta vara rädd och känna ångest inför att inte längre definiera mig själv utifrån rädslan – utan istället leva här såsom andetaget en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mig själv till en slav åt rädsla, och i detta ta mig själv för givet, och tänka att det ända sättet jag kan acceptera mig själv på, och stoppa denna rädsla, är genom att uppfylla mina begär, och göra mina begär riktiga – istället för att se, inse och förstå att mina begär att baserade på illusioner och idéer om vad som är riktigt, om vad som är viktigt, och vad som är korrekt – och således kan jag inte stoppa min upplevelse av och som mig själv genom att uppfylla mina begär – utan jag måste stoppa rädslan i sig självt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att det är bra med rädsla, och ångest – genom att tänka att jag genom att vara rädd och känna ångest kommer driva mig själv hårdare, och försöker kämpa för att bli bättre i systemet – istället för att se, inse och förstå – att det finns ingen mening med att leva för att kämpa, och driva mig själv att bli bättre i systemet – i alla fall inte från en utgångspunkt av idé att detta är det enda sättet jag kan göra mig själv värdig på – utan jag inser, ser och förstår att jag måste ge mig själv värde – jag måste ge mig själv mening – jag måste ge mig själv till mig själv på alla sätt och vis, och endast så kan jag stoppa denna rädsla inom och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag kommer förbi min rädsla genom att uppfylla mina begär, istället för att se, inse och förstå att det är mina begär som är illusionerna, det är mina begär som är idéerna och som är baserade på sagor och fantasier, och inte på denna praktiska fysiska verklighet som är här – således stoppar jag min begär och jag för mig själv tillbaka till denna fysiska verklighet – och ser till att alla de beslut jag tar är baserade på verkligheten, och är praktiska – och möjliga för mig att leva här direkt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att placera värde i pengar, och se pengar såsom det jag måste ha i mitt liv för att inte uppleva mig själv som ostabil – och tänka, och tro att om jag inte har pengar, och om jag inte blir förordnad pengar av systemet i mängder, att tro att jag då är värdelös och att mitt liv saknar mening – istället för att se, inse och förstå – att pengar enbart är en idé i mitt huvud som representerar makt, styrka, och förmågan att förverkliga mig själv – och jag inser därför att jag separerat mig själv från pengar genom att tro att jag måste ha pengar för att leva mig själv såsom stabilitet, och självsäkerhet – här som mig själv – således stoppar jag att definiera mig själv i förhållande till pengar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i förhållande till hur systemet ser mig, och tänka att om systemet ser mig som en viktig resurs – och ger mig ett jobb högt upp i hackordningen, att tro att jag då är värdig, speciell, och att jag ”gjort någonting” av mitt liv – istället för att se, inse och förstå att jag aldrig ”gjort någonting” – eftersom jag hela tiden följt efter, och försökt att få bli erkänd och sedd av systemet såsom någon som en annan kan lita på – för att få en position i systemet och definiera mig själv i enlighet med denna position

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå hur mycket jag begränsar mig själv genom att söka efter att få bli accepterad av andra, och detta system, genom att placera mig själv i en ”bra” position i systemet – eftersom jag viger hela mitt liv inom och som mig själv åt att få ”nå dit” – och ”bli det där” – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva här, och att uttrycka mig själv här – och att uppskatta mig själv här såsom min kropp och mitt andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte sluta söka utan istället leva självdisciplin här i varje ögonblick – genom att föra mig själv tillbaka hit till andetaget så fort jag beger mig ut i mitt huvud och börjar försöka klura ut ”vad som skulle göra mig nöjd” – och istället inser, ser och förstår jag att det enda som kan göra mig nöjd är att jag föder mig själv här som liv – och att jag står upp här som min kropp och lever vad som är bäst för alla i varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att helt glömma bort mig själv, ignorera mig själv, och bortse från mig själv, när jag skriver ett prov, eller när jag medverkar i skolan – och tro att jag måste lyckas, jag måste klara det, jag måste vinna – för att jag ska kunna vara nöjd med mig själv – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva här, och släppa alla begär, släppa alla måsten, och istället leva här – och ta ögonblicken som de kommer – och inte fästa någon vikt vid hur jag värderas och ses av systemet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva rädsla och ångest inför att jag ska ha missat information, och missat att besvara frågor, och att jag därför inte kommer på något sätt att lyckas i systemet, utan att jag istället kommer att bli helt underkänd och helt förlorad – istället för att se, inse och förstå att så länge jag står här – så länge jag ser att det inte finns något värde separat från mig själv – det finns inget att uppnå separat från mig själv – så kan jag inte förlora någonting, eftersom jag inte investerat i någonting – jag inser, ser och förstår att jag kan enbart förlora någonting, om jag investerat i någonting

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att investera förhoppningar i mina studier, och att investera önskningar om hur mitt liv bör se ut, och hur jag bör uppleva mig själv i framtiden, och vad som bör hände, eller inte hända med mig själv – och således göra mig själv helt besatt av fruktan, och ångest – eftersom jag fruktar att förlora dessa investeringarna och istället stå ensam med mig själv här – därför för jag mig själv tillbaka hit till andetaget, och jag släpper frivilligt taget om mina investeringar och jag står upp och lever här såsom min kropp – och stoppar rädsla, ångest, fruktan och nervositet

Jag åtar mig själv att inte längre skapa drömmar, fantasier och begär ifråga om min framtid, utan viljesätter istället mig själv att leva här i varje ögonblick – och att inte ta mig själv för given, utan istället uppskatta mig själv, och uppskatta vad som är här som mig själv

Jag åtar mig själv att leva egenvärde som mig själv, och inse, se och förstå att det finns inget värde att hämta utanför mig själv – jag måste bli mitt eget värde på alla sätt och vis – och jag måste bevisa mig själv som detta värde genom att stå stabil, och trygg i mig själv oavsett vad som händer i min värld

Jag åtar mig själv att inte försöka ”göra mig själv till någon” genom att imponera på andra, och genom att placera mig själv i en effektiv position i systemet, från en utgångspunkt av att vilja bli sedd av andra – utan jag viljesätter mig själv att göra mig själv till mig själv – genom självförlåtelse, genom självskriverier, och genom att korrigera mig själv – och skapa mig själv som självuppriktighet på alla sätt och vis

Jag åtar mig själv att inte längre sträva efter ett mål som är i mitt huvud – och som enbart handlar om mig – utan jag viljesätter mig själv att istället sträva efter ett mål som är bäst för alla, och att sträva efter detta målet utan att definiera mig själv utifrån det