Tag Archives: jobba

Dag 361: Att hitta det roliga i det tråkiga

För kontext, se min förra blog Dag 360: Konsten att finna sin motivation.

Jag kan fortsätta såhär ett ganska bra tag, för största delen av min ungdom karaktäriserades av en vild energetisk jakt efter nya äventyr, mål och drömmar, som sedan avtog och försvann. Men jag ska inte gå in närmare på alla de olika intressen, drömmar och mål som jag tog upp, utan istället vill jag belysa själva mekaniken bakom det här beteendet. Själva frågan om varför jag gjorde som jag gjorde – varför jag var så rastlös, och hela tiden sökte efter något nytt, varför jag drev mig själv framåt med den här energin, och sedan när jag var utan en sådan, inte gjorde någonting överhuvudtaget.

En av de primära orsakerna till varför jag existerade i det här beteendet har att göra med idén om att det är i vad jag gör som jag kommer hitta min passion. För jag trodde att glädje, och tillfredsställelse är någonting som endast kan komma från vad jag aktivt gör med mitt liv, dvs. vilka handlingar som jag lever ut. Därför hade jag konstant ett sökarljus påkopplat, där allting i min värld inspekterades och analyserades utifrån om jag upplevde saken var rolig, eller inte.

På grund av att jag trodde, och tänkte att allt som jag gör omedelbart måste leda till att känslor av glädje, och nöje kommer upp inom mig, för att saken i fråga ska vara värd att ägna mig åt, blev jag mycket begränsad. Det var endast några få saker som jag tyckte var kul, och de flesta gånger tyckte jag inte de var roliga under någon längre tid. Efter ett tag blev aktiviteterna beräkneliga och fyllda av rutin, och det var då som jag brukade lämna skeppet för att försöka hitta någonting nytt att göra.

Men vad jag kommit att inse i förhållande till nöje och glädje är att dessa upplevelser INTE behöver vara sammankopplade med handlingen eller aktiviteten man företar. Därutöver ska man absolut inte förvänta sig att en aktivitet direkt och omedelbart kommer att kunna vara rolig, givande och komplimenterande. Många av de saker som jag idag tycker är otroligt givande och roliga att ge mig själv hän till, upplevde jag i början som jobbiga, tråkiga, och svåra.

Jag har ett exempel från ett nyligt händelseförlopp där precis detta hände. I syfte att starta företag hade jag valt att läsa en kurs med affärsredovisning. Tidigare i mitt liv, och framförallt under tonåren, var det här med siffror, ekonomi, och företag bland det tråkigaste jag visste. Matematik ville jag därför inte ha att göra med och jag förkastade därför allt som inte var nödvändigt för mig för att ta mig igenom min utbildning.

När jag därför påbörjade affärsredovisningskursen, och lade märke till att det naturligtvis var många siffror involverade, och en hel del matematik, kände jag inombords ett motstånd. Jag tänkte att den här kursen kommer nog att bli tråkig, men att jag helt enkelt får ta mig själv igenom det här, för jag kan ju inte ge upp redan innan jag börjat!

När kursen så började gav jag mig hän till att läsa böckerna, göra uppgifterna, och sätta mig in materialet. Trots att jag kanske inte skulle tycka att kursen var direkt rolig ville jag inte göra det halvdant, utan jag önskade verkligen lära mig själv det här med affärsredovisning.

Vad som sedan kom att hända är fascinerande, och jag har varit med om det flera gånger, med olika slags kunskaper, färdigheter, och utmaningar. Jag började nämligen tycka om affärsredovisning! Jag märkte att när jag satte mig ner för att studera fanns där en glädje inombords, den var emellertid inte särskilt riktad mot studiematerialet i fråga, utan hade mer att göra med att jag genom kursen aktivt utmanade mig själv och lärde mig färdigheter som jag senare kan ha stor nytta av. Jag gillade helt enkelt grejen att jag kunde ta mig till informationen, förstå den, och sedan använda mig av det – själva processen att kunna behärska någonting nytt bringade alltså glädje inom mig.

Men ibland har jag också varit med om att när jag verkligen viger mig till någonting som jag initialt tyckt varit intetsägande, och andefattig, ämnet framför mig plötsligt öppnat sig och visat sig vara en oas av möjligheter. Juridik är ett sådant ämne som jag initialt tyckte lät urtrist, jag var förundrad över hur någon kunde orka bara läsa lagar under fem års tid.

Men i och med att jag blev djupare insatt i ämnet, märkte jag hur det fanns flera fascinerande aspekter i juridiken, och hur jag verkligen roades av vissa delar av hantverket. Någonting som jag kom att tycka om var det detektivarbete som följer med att försöka nå ett svar på vilken lag eller regel som ska användas i en viss situation. Man måste leta i böcker, artiklar, lagar, och andra slags texter, och just den här delen av juridiken blev jag fäst vid.

Det är alltså en stor lögn att man måste vara passionerad, tycka någonting är roligt, och givande innan man låtit sig själv prova på och ge sig själv hän till saken i fråga. Otaliga ting finns i våra världar som vi inte låter oss själva utforska och dyka djupare i för att vi dömer dem redan innan vi börjat. Andra grejor tycker vi är tråkiga bara för att de blivit allmänt accepterade och definierade som sådana, t.ex. som att diska, städa, göra läxor, osv.

Men vad jag har funnit är att alla ansvar, åtaganden och aktiviteter innehåller någonting, någon aspekt, dimension, eller del, som vi sannerligen kan tycka är rolig. För att upptäcka den där delen krävs det dock att vi är villiga att släppa taget om våra tidigare fördömanden, idéer och upplevelser, så att vi kan se på det som är framför oss med fräscha ögon. Om vi närmar oss någonting, och redan innan vi börjat, skapar en upplevelse av depression, aversion, olust, och missnöje är det såklart att vi inte kommer se någonting annat än just det. Vi måste därför våga börja om, och ge allting en chans, och inte i förtid döma ut saker – endast då kan vi upptäcka vad vi missat och som alltid varit mitt framför ögonen på oss.

I grund och botten är det alltså jag själv som skapar min upplevelse i förhållande till vad jag gör. Det är jag själv som bestämmer om jag ska låta mig själv finna glädje, och tillfredsställelse i det jag gör, eller om det istället ska vara en jobbig kamp som jag vill få överstökad så snabbt som möjligt. Därför låter jag själv inte längre begränsas av ett initialt motstånd mot att ta mig an och utforska en ny aspekt av min verklighet. Även om jag inledningsvis tycker att det är tråkigt, finns inom mig en orubblig visshet om att där alltid är någonting som jag kan lära mig att älska. Men det är upp till mig att förbli ovillkorlig, och utan förebråelser närma mig samt ta mig till vad som står framför mig. Ingen annan kan göra det åt mig.

Advertisements

Dag 335: Underlägsenhet i Kommunikation

När jag pratar med potentiella arbetsgivare har jag en tendens att bli nervös, och upplevelsen inom mig är att ”allt jag säger är fel” – det känns som om att jag är malplacerad – jag försöker passa in men det går inte.

Jag ser att grunden till denna upplevelse vilar i underlägsenhet, och hur jag tror mig själv vara mindervärdig en potentiell arbetsgivare, för att jag är löntagare, och den andra personen är företagare. I denna blogg kommer jag tittar närmare på denna reaktion.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös och ängslig när jag pratar med någon som är i en högre position i systemet i jämförelse med mig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag är underlägsen och sämre än denna andra personen, och att ”allt jag säger är fel” – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att anledningen till att det känns som om att ”allt jag säger är fel” – är därför att jag har en idé om att jag ska säga saker som är rätt – vilket i sin tur innebär att personen jag pratar med ska fatta tycke för mig och anse att jag har ett högt värde

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att mitt värde är beroende av att en annan människa ser ett värde i mig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta min utgångspunkt vara då jag pratar med människor i min omvärld, att jag är värdelös, och mindervärdig, och att människor runt mig har ett högre värde, och att jag därför måste prestera och visa mig själv i positivt ljus för att kunna bygga upp mitt värde och min självkänsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag pratar och kommunicerar med människor i min värld, att då vilja säga de rätta sakerna, vilja säga de saker som jag vet att den andra personen kommer att ha en positiv reaktion gentemot och kommer att svara på genom att tycka om mig, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället träna, och öva mig själv på att kommunicera som en jämlik, där oavsett hur den andra människan svarar, att jag förblir densamma, och att jag förstår att mitt värde är okränkbart, eftersom jag har bestämt för mig själv att mitt värde och vem jag är inte kan kränkas

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag kommunicerar med andra människor, speciellt sådana som är i en högre befattning än jag i arbetslivet, att då se mig själv som underlägsen, och såsom att jag är i en position där jag måste vara undergiven, och se till att jag uppför mig rätt, för annars kan tydligen jag förlora min självkänsla, och mitt egenvärde, som tydligen då är baserat på vad slags upplevelse denna andra personen har gentemot mig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i förhållande till vad jag tror att en annan människa tycker om mig, istället för att jag låter mig själv lita på mig själv, tala och uttrycka mig själv i självförtroende och självtillit, och inte låta detta förtroende och denna tillit vara baserat på hur andra reagerar på mig, utan att jag istället lever dessa orden som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja bli väl emottagen av människor jag pratar med, och vilja att de ska få ett positivt första intryck av mig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag pratar med andra människor, att oroa mig själv för, och vara nervös för att jag ska råka säga någonting, eller att jag ska råka låta på ett visst sätt, som kommer få människor i min omgivning att reagera på mig, och inte gilla mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en fruktan, ångest och rädsla inför att inte bli väl emottagen – och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå, att när jag går in i och existerar i denna rädslan – så förtrycker jag mig själv och håller mitt naturliga, avslappnade uttryck av mig själv tillbaka

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att i kommunikation med andra människor, och då speciellt människor med än högre befattning än mig i näringslivet, att tala och uttrycka mig själv avslappnat, och att lita på mig själv, och se, inse och förstå att oavsett hur en annan ser på mig, så står jag här med mig själv, så hedrar och respekterar jag mig själv, och låter mig själv gå in självfördömande eller någon annan komprometterande upplevelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att jag ska göra bort mig med person som har en högre befattning än mig i affärslivet, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att personen i fråga ska tappa respekten för mig, och ska se mig som en belastning istället för som en tillgång – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att önska, och vilja att människor i min omvärld ska se mig som en tillgång, och definiera mig som en värdefull människa, och se mig som viktig för deras fortsatta liv och existens, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag förtrycker och håller mitt naturliga uttryck av mig själv tillbaka när jag lever utifrån denna utgångspunkt

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att personen med en högre befattning än mig är precis samma som jag, är gjord av samma substans, samma jord, och andas samma luft, dricker samma vatten som jag – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att denna underlägsenhet jag upplever de facto är en illusion och att den på ett fysiskt plan inte existerar – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vända dessa ögonblick av underlägsenhet genom att ändra mig själv – genom att låta mig själv ha förtroende och tillit till mig själv – och uttrycka, prata och röra mig själv med den andra såsom en jämlik – att jag har samma värde som den andra oavsett befattning eller position

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa mitt egenvärde utifrån vilken position jag har i världssystemet, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att min position blir mer, bättre, och starkare, desto högre upp i världshierarkin jag rör mig, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att detta är en illusion, att det är ett falskt värde, för mitt faktiska värde är här såsom den jord jag är en del av och vars stoft jag är skapad av, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva egenvärde från denna utgångspunkt – att jag är här – och det är min födslorätt såsom en fysisk varelse att vara lika värd som alla andra i denna världen

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att inte längre värdera och definiera mig själv utifrån pengar, och utifrån position, utan istället att se mig själv som en jämlik för att jag är en fysisk människa här – jord av samma substans som övriga varelser som rör sig på denna jord

Jag åtar mig själv att när jag pratar med en chef, eller någon med en högre position, eller befattning i systemet, att tala och uttrycka mig själv som en jämlik, och att låta mig själv slappna av, vara bekväm här i och som min kropp, och uttrycka mig själv naturligt – och förstå att mitt värde inte kan förändras på basis av vad någon annan tycker eller känner om mig

Jag åtar mig själv att öva mig på att leva självförtroende och självtillit när jag kommunicerar människor i min värld, genom att vara avslappnad, genom att vara lugn och bekväm i min egen kropp, genom att tala med en tydlig och stabil röst som är densamma oavsett vem jag talar med, och andas igenom de reaktioner och upplevelser som kommer upp inom mig själv i formen av nervositet och fruktan – och kontinuerligt ta mig själv tillbaka hit – tillbaka till min kropp – tillbaka till det som är riktigt

Enhanced by Zemanta

Dag 168: Värdet Av Att Skriva Varje Dag

Självskriverier

Så – jag har inte skrivit på ett par dagar, och anledningen till detta har varit att jag studerar inför min tentamen som ska ta plats nu inom några dagar. Det jag har märkt är dock att det absolut inte är värt det att ta några dagars uppehåll från att skriva sig själv till frihet, eftersom det har definitivt märkbara konsekvenser. Både igår, och idag har jag upplevt mig självt ganska emotionellt omskakad – och det är inte någonting som ofta brukar ske – och detta har då hänt i nära samband till det faktum att jag inte skrivit min blogg på några dagar.

Så – därför har jag beslutat mig för att skriva min blogg varje dag – åtminstone bara något litet varje dag – eftersom jag ser hur mycket det hjälper mig att förbli stabil inom mig själv.

Det jag vill skriva om idag är hur jag har lagt ner för mycket tid på mina studier på grund av rädslan att inte få ett bra betyg på den kommande tentamen, och därigenom försummat att ge mig själv litet tid varje dag att sätta mig ned och skriva. Jag menar – rent praktiskt behöver jag inte vara oroad inför tentamen, eftersom jag har läst allt som behöver läsas, och förstått det som måste förstås – och därför har jag inte haft något egentligt behov av att helt lägga mina skriverier på hyllan för några dagar.

Detta är ännu ett bevis på att rädsla är en fullständigt värdelös upplevelse ifråga om att ta effektiva beslut, och att leva i min värld utan att kompromissa mig själv – rädsla är aldrig någonting som hjälper mig att se den bästa praktiska lösningen.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå den positiva effekt det har på mig att sätta mig ned att skriva varje dag – och att gå igenom dagens upplevelser, och att gå in djupt i någon upplevelse – skriva om denna – och sedan applicera självförlåtelse – det är någonting som verkligen hjälper mig; och således åtar jag mig själv att göra det till en vana att ge mig själv tid att skriva litet för mig själv varje dag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå – att om jag struntar i att skriva i ett par dagar så kommer jag att ackumulera reaktioner, och upplevelser – eftersom jag inte effektivt tar itu med dem, och arbetar med dem – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se hur viktigt det är att jag sätter mig ned och skriver – åtminstone litet varje dag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ge mig själv tid att skriva min självförlåtelse, genom att jag tänkt att om jag inte pluggar hela tiden – och ger all min tid åt mina studier så kommer det att gå dåligt för mig på tentamen – och jag kommer inte få det högsta betyget – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv, och mitt förhållande med mig själv – genom att tänka, och tro att jag måste få det högsta betyget – och att det är någonting extremt viktigt för mig att jag ska vara bäst i skolan

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att visserligen är mina studier viktiga – men samtidigt är den tid jag ger till mig själv varje dag att skriva, och applicera självförlåtelse också jätteviktig – och inte någonting som jag bara kan strunta i – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att övervärdera, och ge mina studier ett högre värde än mina självstudier, och min självhjälp – istället för att ger båda tid varje dag och ser, inser och förstår att båda har ett värde för mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att överdriva mitt skolarbete, och göra mitt skolarbete med alltför stor nit, och omsorg – till en sådan grad att jag kompromissar andra punkter i mitt liv som faktiskt är viktiga, och som kräver min uppmärksamhet – och om jag inte ger dessa punkter uppmärksamhet så kompromissar jag faktiskt mig själv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se mitt liv som en blomma, eller ett träd – och precis som en blomma eller ett träd – så kan inte denna växa och frodas om den bara får sol, eller bara får vatten – utan den måste både ha sol och vatten – och precis som en blomma eller träd så kan jag bara frodas om jag ger mig själv tid till att både göra mina studier, och ger mig själv att vara med, och utveckla mitt förhållande med och som mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att skapa balans i mitt liv mellan arbete, fritid, och att ge mig själv tid

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att överdriva mina studier, och försöka jaga det perfekta betyget – och försöka uppnå den perfekta karriären – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att röra mig själv, och ta beslut utifrån rädsla och ångest – såsom rädslan att jag inte ska få det bästa betyget

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa rädslan för att inte prestera i skolan – och istället gå i skolan från en utgångspunkt av sunt förnuft – och säga till mig själv att jag lägger ner ett visst antal timmar på skolan varje dag – och sedan utifrån det så får det bli vilket betyg som det än blir – och jag förblir densamma inom och som mig själv oavsett vilket betyg jag får

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte gå mina studier från en utgångspunkt av att se enkelheten och matematiken i att få ett bra betyg – vilket är – ”lägg ner mycket tid på studier = bra betyg” – och det finns ingen enklare matematik än så – och således behövs ingen fruktan ifråga om att röra mig själv till att få ett bra betyg i skolan – utan jag bara lägger den tid som jag ser krävs – och gör det som måste göras; och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det egentligen går att se livet i sannolikhetsformler – där en viss handling kommer ackumulera ett visst utslag – och att det finns en viss sannolikhet för att det händer – och precis så är det med skolan, och få ett bra ett betyg – och det finns således ingen tur, eller otur – utan bara hur mycket tid och arbete jag har lagt ner på mina studier

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta ge värde, och uppmärksamhet till rädsla – och istället börja se mitt liv såsom ett matematiskt pussel – där sannolikhet spelar roll och där rädsla inför ”vad som kommer hända” faktiskt är helt onödig – eftersom det ändå till viss del går att förutspå framtiden på basis av vad som är här – och vilka beteendemönster som konsekvent utspelas

Självåtagande

När jag märker att jag tänker att jag inte vill skriva idag – för att jag har ”viktigare saker att göra” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår vilka positiva effekter som uppstår utifrån att jag sätter mig ned och skriver varje dag; således åtar jag mig själv att göra det till en viktig sak att skriva varje dag – och således sätta mig ned att skriva varje dag

När jag märker att jag tänker att det inte är viktigt att jag ska skriva idag, eftersom jag upplever mig själv ”ganska stabil” – då stoppar jag mig själv, tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag inte skriver så kommer detta ha konsekvensen av att jag blir instabil – således åtar jag mig själv att sätta mig ned och skriva litet varje dag – och göra detta till ett konsekvent beteendemönster – eftersom det hjälper mig så himla mycket

När jag märker att jag inte vill skriva, eftersom jag tänker att mina studier är viktigare – och att jag ”måste göra mina studier” – för att få ”högsta betyget” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att visserligen är det bra att få högsta betyget, men JAG är också viktig! – och således åtar jag mig själv att avsätta lite tid för mig själv varje dag att skriva – oavsett vad det är jag annars behöver göra

När jag märker att jag övervärderar mina studier, och ser mina studier som viktigare, och mer värdefulla än att sätta mig ned och skriva varje dag – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – mina självstudier är LIKA viktiga som mina studier – för om inte jag är stabil – om inte jag FUNGERAR – då spelar det ingen roll hur mycket jag pluggar för jag kommer ändå inte lära mig någonting; således åtar jag mig själv att mig själv tiden att skriva varje dag – och assistera mig själv till att vara stabil inom och som mig själv

När jag märker att jag kompromissar andra punkter i min värld till fördel för mina studier, då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att mina självskriverier är LIKA viktiga som mina studier – och att jag inte kan vara effektiv med mina studier om inte JAG är effektiv INOM och SOM mig själv – således åtar jag mig själv att varje sätta mig ned att skriva – eftersom det har en effekt på vem jag är – och klingar positivt i alla dimensioner, och delar av min värld om jag ger mig själv den gåvan

När jag märker att jag inte ger mig själv omväxling, och balans i mitt liv – genom att jag tillåter och accepterar mig själv att göra lite av allt möjligt – på ett sätt som får mig att fysiskt må bra – då stoppar jag mig själv, jag tar andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – om jag inte balanserar mitt liv så kommer även jag att bli obalanserad – en och jämlik – således åtar jag mig själv att balansera aktiviteter i mitt liv och inte bli besatt av att göra en enda sak genom hela min dag

När jag märker att jag överdriver mina studier, och försöker skaffa det ”perfekta betyget” – och därigenom kompromissar andra punkter i min värld – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – istället för att jaga det perfekta betyget, är det bättre att jag hänger mig till att skapa det perfekta jaget – och den perfekta världen – vilket endast kan uppnås om jag utvecklar, och när förhållandet med mig själv – således åtar jag mig själv att ge mig själv lite tid varje dag att bara vara med mig själv – och utforska mig själv genom självskriverier och självförlåtelse

När jag märker att jag upplever rädsla, och ångest inför att inte prestera i skolan – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det är inte nödvändigt med rädsla för att vara effektiv i skolan – eftersom skapandet av ett bra betyg endast är en matematisk ekvation som lyder att tid * studier = betyg – vilket betyder att desto mer tid jag lägger mina studier desto bättre betyg kommer jag få – enklare än så blir det inte – varför rädsla är fullständigt onödigt

När jag märker att jag håller på att stressa inför att jag inte kommer få bra betyg – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag – och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår – att för det första är ett dåligt betyg ingenting att frukta, och ingenting som faktiskt kan påverka mig negativt – om jag inte tillåter och accepterar betyget att definiera vem jag är – och för det andra är skapandet av ett bra betyg en sannolikhetsekvation och inte något fenomen som bara händer helt plötsligt – således åtar jag mig själv att sluta stressa, och bara applicera den enkla lösningen av att lägga ner den tid som krävs på mina studier för att jag ska uppnå det betyg jag vill ha

När jag märker att jag tittar på mitt liv utifrån en utgångspunkt av rädsla, och ångest – och att ”jag inte förstår vad jag ska göra” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – rädsla inte behövs – utan jag kan se vad som är effektivt i mitt liv, vad som fungerar och vad som inte gör det – genom att titta på matematiken som mina handlingar utgör – och därifrån skapa en matematik som utgör ett resultat som är bäst för mig, och bäst för alla; således åtar jag mig själv att sluta använda fruktan för att röra mig själv i mitt liv – och istället röra mig själv utifrån en matematisk förståelse om hur jag, och min verklighet fungerar

Dag 123: Att Skriva Uppsats

Självskriverier

Idag har jag ägnat min dag åt att skriva en promemoria – alltså en slags uppsats. Som vanligt har jag upplevt mycket ångest, och rädsla inför att jag lagt upp mitt arbete på fel sätt, att det är någonting som jag inte förstått, eller att det är någonting som jag gjort fel. Och istället för att skriva min uppsats har mycket av min tid gått åt att oroa mig själv.

Denna nervositet brukar göra att jag skriver mycket sämre uppsatser än vad jag är kapabel till, eftersom jag istället för att skriva min uppsats, och göra det på ett sätt som jag finner givande, och effektivt – istället oroar mig själv för vad läraren vill ha ut av min uppsats, och för vad slags betyg jag kommer få. Och därigenom begränsar jag mig själv, och hamnar i en slags limbo – där jag egentligen redan vet vad jag vill skriva, och hur jag vill skriva det – men jag vågar inte riktigt, eftersom jag inte vet hur läraren kommer uppfatta det jag skriver.

Jag märker att detta är en vanlig punkt bland mina klasskamrater, att de tycker att de som de skrivit, eller tänkt på är dåligt, och så ändrar de sig själva. Jag minns den första uppsatsen jag skrev, där ändrade jag alltihopa bara några dagar innan inlämningen och lyckades på så sätt effektivt förstöra hela mitt arbete, och den röda tråd som löpte genom mina skriverier, och allt blev istället hackigt, och utan någon gemensam nämnare.

Denna gång när jag skriver min uppsats vill jag alltså ta det lugnt, och jag vill framförallt sitta och skriva – och samtidigt göra redigeringar, och fundera på hur jag bäst kan strukturera mitt arbete. Men inte gå in i en slags panik, eller ångest där jag känner och tycker att allt som skriver är fel. Nej, det är inte fel – och om det är någonting jag märker är fel så är det ju inget att oroa sig för – det är bara en punkt att ta i beaktande och sedan ändra denna punkt.

En punkt som också kommer upp inom mig när jag sitter och skriver är att jag inte kommer att klara det – att jag inte kommer hitta någon bra struktur – att jag inte kommer veta hur jag ska lägga upp det – och att mitt arbete inte kommer bli bra, och det kommer inte bli färdigt. Och detta leder till att jag hela tiden går och tänker, och funderar på mitt arbete, och undrar över vad jag kan göra bättre, och vad som är dåligt, och vad jag måste ändra på. Istället för att arbeta med min uppsats när jag sitter vid den, och sedan helt släppa projektet när jag inte arbetar med min uppsats – vilket är ett väldigt mycket mer bekvämt sätt att uppleva mig själv på.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig själv och vara rädd för att jag kommer skriva fel, för att jag inte kommer förstå vad det är jag ska skriva om, och hur jag ska lägga upp mitt skrivprojekt, och om läraren kommer tycka om eller ogilla vad jag skrivit – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att koppla av, och istället ha roligt när jag skriver mitt projekt, och verkligen engagera mig själv – och tillåta mig själv att fundera, och tänka till, och skapa min egen uppfattning om hur saker och ting fungerar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att figurativt talat lamslå mig själv i rädslan för att inte lyckas – genom att jag istället för att sitta och skriva och faktiskt göra min uppsatts klar – istället sitter och funderar på huruvida jag gör fel, och huruvida det är någonting jag inte förstår, och det är någonting som jag inte gör tillräckligt bra

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ha roligt med mina studier, och använda den tiden som jag studerar att faktiskt utveckla mig själv, och min kännedom om juridiken, genom att ställa mig själv frågor, och svara på dessa – och således inte låta allting handla om vilka betyg jag ska få i slutändan, utan att jag faktiskt tycker det är roligt att lära mig någonting nytt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig själv för att jag inte kommer klara av att skriva min uppsats, och att jag kommer misslyckas – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte släppa min rädsla för att misslyckas, och istället skriva min uppsats såsom ett uttryck av och som mig själv – och verkligen ägna min uppsats till att undersöka en viss del av svensk juridik, och ställa mig själv frågor – och utöka min förståelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hetsa mig själv inom mig själv genom att medverka i rädsla, och ångest inför att jag inte har tillräckligt med tid att skriva min uppsats, och inför att jag inte har förberett mig själv tillräckligt väl för att kunna skriva min uppsats, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att slappna av, och lita på mig själv – och helt enkelt arbeta med min uppsats tills det att jag är nöjd med den

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att arbeta med min uppsats från en utgångspunkt av att vara rädd för vad min lärare ska tycka om den – istället för att jag arbetar med min uppsats från utgångspunkt av att skriva en effektiv, klarsynt, och engagerande artikel om ett visst ämne, på ett sätt som jag tycker är roligt och givande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att betygen är inte allt i fråga om att studera ett visst ämne i skolan, utan vad som är viktigt är att jag faktiskt lär mig någonting, och att jag tillåter och accepterar mig själv att utveckla mig själv i och som mina studier – vilket jag endast kan göra om jag tillåter och accepterar mig själv att gå för och som mig själv här, och inte för att uppnå ett visst betyg

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hetsa upp mig själv med att oroa mig själv för att jag inte har tillräckligt med tid för att skriva min uppsats, och uppleva ångest och rädsla för att jag inte kommer kunna formulera min uppsats tillräckligt bra, och få min uppsats till att vara såsom jag vill ha den – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att skriva min uppsats här – ett andetag i taget – och inte göra en stor grej av de hela – utan istället – bara göra det

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att när jag skriver min uppsats – och jag märker att jag blir rädd för att göra fel, skriva fel, och inte förstå det som jag ska första – att genast stoppa mig själv – att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och i detta åtar jag mig själv att ta det lugnt, och ha tålamod med mig själv – och skriva min uppsats här lugnt och stilla i och som mitt andetag och låta det ta den tiden det tar

Jag åtar mig själv att inte längre lamslå mig själv i och som rädslan för att inte lyckas – och istället åtar jag mig själv att ha roligt i och som mina studier, och göra mina studier prestigelöst, och utan några förväntningar eller förhoppningar – eftersom jag inser, ser och förstår – att alla typer av förväntningar, och förhoppningar enbart tjänar till att generera ångest, och rädsla inom mig själv – att jag inte ska nå dessa förväntningar och förhoppningar

Jag åtar mig själv att ha roligt när jag studerar, och tillåta och acceptera mig själv att göra exkurser, och fundera på hur, och varför lagen är uppbyggd som den är – och således inte vara besatt av rädsla, och ångest för att inte lyckas och att inte skriva en bra uppsats

Jag åtar mig själv att sluta oroa mig själv för att jag glömt någonting, för att jag missat någonting, eller för att jag gör någonting fel när jag skriver min uppsats – och istället åtar jag mig själv att vara medveten här i och som andetaget – och att skriva min uppsats här med mina fingrar, och med min fulla medvetenhet – och således inte skriva i och som rädsla, nervositet och ångest

Jag åtar mig själv att – när jag märker att jag arbetar med min uppsats från en utgångspunkt av att vara rädd för vad min lärare ska tycka om den, och för vad slags betyg jag kommer få på den – att genast stoppa mig själv – att ta ett djupt andetag och för mig själv tillbaka hit – och i detta åtar jag mig själv att helt enkelt, och utan några krusiduller – skriva min uppsats – göra det klart – och sedan vara färdigt med det hela och gå vidare till nästa punkt

Jag åtar mig själv att sluta söka efter, och försöka uppnå ett visst slags betyg – och ett visst slags mottagande av min lärare – och istället fokuserar jag på att göra uppgiften till min yttersta förmåga – och med min yttersta medvetenhet – där således uppsatsen blir ett uttryck av och som mig själv som jag skapar för och som mig själv och inte för att tillfredställa någon annan

Jag åtar mig själv att skriva min uppsats ett andetag i taget – en bokstav i taget – en sida i taget – och att sluta projicera mig själv in i framtiden om hur jag tycker min uppsats borde bli, och vad jag tycker den borde handla om – och istället slappna av och ha roligt när jag skriver min uppsats – och inse, se och förstå – att jag inte behöver göra mitt uppsatsskrivande till en allvarlig, och ångestinjicerande situation – utan till någonting där jag har roligt, och helt enkelt tar det lugnt samtidigt som jag skriver min uppsats