Tag Archives: jobbig

Dag 268: Att Vara Lugn Som En Katt

katt-sover-pa-ryggEn punkt som jag lagt märke till är hur jag blir irriterad, och frustrerad när mina katter kommer och ställer sig framför mig när jag sitter och läser, eller gör någonting annat. Alltså när jag är koncentrerad, eller fokuserad på något slags projekt – katterna har en talang att komma just vid så att säga ”fel tillfälle” – och just då vill de bli klappade, eller de vill ha mat, eller uppmärksamhet.

Och jag vet att denna irritation uppstår eftersom jag befinner i mig tillstånd av stress, och att jag vill ha saker och ting gjorda snabbt, hastigt, och just exakt nu. Katterna är verkligen duktiga på att istället vara otroligt makliga, och lugna – de verkar ha all tid i världen att helt hänge sig att vara katter, och så vill de att jag ska komma med och leka med dem.

Så, därför ska jag arbeta mer med denna punkt om att jag går in i stress, och en önskan om att saker och ting ska gå snabbt, och jag ska vara så produktiv, och snabb som möjligt, och ändra detta så att jag istället gör saker och ting ett andetag i taget, utan att vilja bli klar, utan att vilja att det ska gå snabbt, utan att jag helt enkelt gör vad som är här i ögonblicket, och lever i ögonblicket tillfullo, och utan att ha något imaginärt mål som jag måste uppnå så snabbt som möjligt.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag arbetar med ett projekt, eller tar hand om ett ansvar i min värld, eller gör någonting som kräver koncentration, och uppmärksamhet – att då gå in i ett tillstånd av stress, brådska, och jäkt – och känna det som om att jag måste bli klar NU – jag måste få så mycket gjort som möjligt, på så kort tid som möjligt – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv andas, och röra mig själv andetag, för andetag, och röra mig själv här med och som min kropp och vara i ögonblicket, och låta mig själv uppskatta vad som är här i detta ögonblicket och inte försöka hinna med mer än vad jag gör och lever i detta ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha en tendens att inbilla mig hur jag blir klar med saker och ting innan jag ens har påbörjat saken i fråga, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja vara, och göra mer än att vara här i ett andetag – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, och definiera andetaget såsom att vara begränsande, och att när jag andas, och saktar ner mig själv att jag då inte får så mycket gjort som jag borde få gjort – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att helt enkelt ta den tiden jag behöver, ge mig själv utrymme, lugn, och tålamod att gå igenom punkten som jag arbetar med utan att vilja göra det snabbare, eller bli klar fortare

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fastna i stadie av att vara konstant stressad, och konstant söka efter att få bli mer produktiv, och få mer, och mer saker gjorda – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv i andetaget genom att istället leva i mitt sinne, och röra mig själv utifrån en stressenergi, och en slags känsla av att jag inte är tillräckligt som jag är, utan att jag måste bli mer, få mer gjort, vara mer, och expandera mig själv snabbare, och fortare

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli enerverad, och irriterad när saker och ting inte går snabbt, och fort – och utan avbrott – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli fullständigt beroende av stressenergi för att få saker och ting gjorda, och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället öva mig på att göra en sak i taget, och hänge mig tillfullo åt den enda saken som jag gör, och sluta att i mitt sinne projicera mig själv in i nästa sak som jag ska göra, och tänka att jag måste bli klar så fort som möjligt med det jag gör just nu för annars förlorar jag tydligen min tid, och då betyder det att jag gör någon slags förlust

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att när jag stressar, och när jag försöker få saker och ting gjorda så snabbt som möjligt, så kompromissar jag mig själv, och vad det är jag gör just nu – och låter inte mig själv hänge mig själv, och verkligen ge mig själv tid att gå in i mitt projekt, och det jag håller med tillfullo – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid stress i tron att jag får ut någonting av stress, och att stress ger mig en fördel i livet för att jag kan klara av fler saker, och vara mer produktiv – istället för att se, inse, och förstå att det enda jag gör är att jag kompromissar min närvaro i detta ögonblick, och istället för att leva existerar i mitt sinne där jag försöker göra så många saker som möjligt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att missa någonting roligt, och inte få ta del av någonting som jag hade tyckt om att ta del av, om jag inte rör mig i och som denna stressenergin, och försöker få så många saker gjorda som jag bara kan, och så snabbt som möjligt – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att medvetet ändra denna punkten genom att när jag gör någonting, att då verkligen sakta ner mig själv inombords, och ge mig själv hän till just den punkten jag håller på med, och göra den så noga, specifikt, och exakt som möjligt – och här med vad jag gör oavsett vad det är – oavsett om t.ex. diskar, eller skriver en blogg, eller lyssnar på en intervju

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra det till en vana att använda stressenergi när jag tar tag i, och tar itu med mina ansvar, och projekt som tagit mig an att dagligen hänge mig själv åt – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta, och känna ångest inför att släppa denna energin i rädslan att jag då inte kommer vara motiverad längre, och att jag då inte längre kommer att göra någonting överhuvudtaget, och att jag endast kommer att luta mig själv tillbaka, och låta mig gå in i en slags apati och lathet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att jag behöver ingen energi för att motivera mig själv, jag behöver ingen stress för att röra mig själv, jag menar – allt jag behöver göra är att helt enkelt besluta mig för att göra någonting, och sedan göra det – svårare än så är det inte – och när jag då gör den saken som jag beslutat mig för – då behöver jag inte heller medverka inom och som någon slags stressenergi utan jag kan istället helt enkelt andas och röra min mänskliga fysiska kropp, och få det gjort som jag planerat att göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv sakta ner inombords, och sakta ner mig själv när jag tar itu med projekt, och ansvar i min värld, och att se att den tidsstress som jag existerar inom inte behövs, och inte gör någon nytta – även om jag stressar så får jag inte mer gjort, för jag menar – stress har ingenting att göra med min praktiska, och fysiska applikation här – utan vad som faktiskt gör att jag får saker, och ting gjorda, det är ju att jag helt enkelt bestämmer för att göra någonting, och sedan genom praktisk fysisk applikation tar tag i punkten och gör det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa ett förhållande med energi, och tro att energi på något sätt hjälper mig i mitt dagliga liv, och det är enbart genom energi såsom t.ex. stress som jag lyckas överleva, och lyckas ta mig igenom min dag – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att detta inte på något sätt stämmer, och att det faktiskt är min kropp som möjliggör mitt liv – och att jag inte behöver någonting mer än min kropp för att ta mig igenom min dag och göra vad som måste göras – det behövs ingen energi, ingen stress, ingen ångest – utan bara ett beslut att ”nu gör jag detta” – och sedan gör jag det helt enkelt

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lära mig av mina katter, och hur de är väldigt avslappnade och lugna, och att de låter sig själva ta tid att stanna och lukta på saker och ting, stanna och lyssna, undersöka vissa slags saker i deras omvärld, och att de liksom inte har något mål som de stressar att klara av – och att när de t.ex. ska gå ut – så går de makligt mot dörren, kanske sätter sig ner lite, luktar, lyssnar, och sedan lugnt går ut – de är inte besatta av att komma ut och helt enkelt springer mot dörren, och missar allt som är i deras omgivning

Så jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att applicera detta i mitt eget liv, och låta mig själv ha tålamod, vara lugn, och vara uppmärksam på min omgivning, och sluta stressa, och försöka nå någonstans så snabbt som möjligt – och jag ser, inser, och förstår att denna idén om att jag måste nå någonstans så snabbt som möjligt är en illusion för oavsett var jag befinner, eller vad jag än klarar av så är jag HÄR i och som detta ögonblick, och således finns bara HÄR så att säga

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge mig själv tid, och utrymme att vara tålmodig med sakerna jag håller på med i mitt dagliga liv – såsom t.ex. att skriva denna bloggen – att låta mig själv göra detta i en lugn, och maklig takt – där jag inte tänker hela tiden på när jag ska bli klar med min blogg, och vad jag ska göra när jag blir klar – utan att jag skriver min blogg, och det får ta den tiden det tar – och om jag inte blir klar idag kan jag fortsätta en annan dag – jag menar det finns ingen anledning att stressa med dessa punkterna, utan jag har möjlighet att ge mig själv tid – och då är det någonting som jag borde göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att stress gör mig starkare, och ger mig en bättre förmåga att hantera, och strukturera tid – istället för att se, inse, och förstå att färdigheten att strukturera, och planera min tid väl är en fysisk färdighet – och har ingenting med stress att göra, har ingenting med ångest att göra – utan är någonting som jag gör här i ett andetag då jag tittar på min dag, och bestämmer mig själv för vad det är jag behöver, och vill göra under min dag – således är det en illusion att tro att stress på något sätt kompletterar min karaktär, och gör mig bättre än vad jag hade varit utan stress

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i ett tillstånd av att vilja ha saker och ting gjorda nu på en gång, och att jag vill vara så produktiv som möjligt, och så snabb som möjligt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att när jag går in i detta tillstånd så kompromissar min närvaro, och min uppmärksamhet här i detta ögonblick – vilket faktiskt leder till att jag blir mindre effektiv, och mindre produktiv; således åtar jag mig själv att ta det lugnt, och ge mig själv tid, och ro att göra någonting i ett avslappnat, och tidlöst tillstånd

När jag märker att jag inbillar mig själv att jag är klar med någonting, eller jag gjort framsteg, och varit produktiv under min dag – utan att jag ens påbörjat någonting – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag menar denna tanken är baserad på stress, och en slags ångest om att jag vill hinna med så mycket som möjligt, vilket resulterar i att jag inte låter mig själv leva, och vara här med min fysiska kropp, och ta del av min fysiska omgivning; således åtar jag mig själv att sluta med detta och istället öva mig på att leva varje ögonblick, varje andetag tillfullo och utan att befinna på någon annan plats i mitt sinne

När jag märker att jag går in i ett tillstånd av att försöka bli mer produktiv, försöka få mer, och mer gjort – och vara mer, och mer effektiv utifrån en utgångspunkt av stress, och ångest – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår hur jag begränsar mig själv, och min upplevelse av mig själv i livet genom att leva i denna stresskaraktär, för allting handlar om att nå någonstans istället för att leva tillfullo i varje ögonblick, och således åtar jag mig själv att öva på att leva, och vara här tillfullo – och inse att sann förnöjsamhet kan endast existera här – och att det hela tiden finns roliga saker att lägga märke till, och ta del av i min omgivning men som jag missar för att jag är stressad

När jag märker att jag går in i ett tillstånd av att bli stressad, och enerverad, och frustrerad för att jag känner det som att saker inte går tillräckligt snabbt, och fort – och att det är för många avbrott – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att det är helt onödigt att försätta mig själv i ett sådant tillstånd för saker och ting går inte snabbare, eller fortare, eller blir mer effektivt gjorda bara för att jag reagerar, utan de går istället saktare, och jag blir mindre effektiv i vad det är jag gör; således åtar jag mig själv att vara här med vad jag håller med – att gå ett andetag i taget – ett steg i taget – och sluta försöka hoppa flera steg i förväg

När jag märker att jag stressar med någonting, att jag rör mig hastigt, ryckigt, och att jag forcerar mig själv framåt i en slags andnöd – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att det hjälper mig inte, och det gagnar mig inte att vara stressad, jag menar det finns så mycket i livet att glädjas åt som jag förbiser och glömmer bort, och inte lägger märke till för att jag är så fokuserad på att ”nå dit” – således åtar jag mig själv att medvetet sakta mig själv ned – att bli saktare, och lugnare i mina rörelser när jag gör någonting – och inte vilja bli klar så snabbt som möjligt, utan istället göra vad det är jag gör – och göra detta effektivt, specifikt, och perfekt

När jag märker att jag är rädd för att släppa taget om min stressenergi, och att jag vill hålla kvar vid den i tron att den på något sätt hjälper mig att uppleva mer, att vara mer delaktig, och effektiv i mitt liv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår hur det är precis tvärtom – att när jag stressar då missar jag livet – för livet är HÄR i varje ögonblick och det kommer aldrig att vara där borta – där borta är sinnet och sinnet är endast ett system av energi och inte liv; således åtar jag mig själv att leva varje ögonblick tillfullo – och förstå att det enda jag kan missa är att leva här, och det missar jag genom att tänka, och vara i mitt sinne

När jag märker att jag går in i och som en fruktan, och ångest för att om jag släpper denna stressenergi, och denna ångest, och nervositet som jag för närvarande rör mig själv genom – att jag då kommer bli apatisk, lat, och inte göra någonting längre i mitt liv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att detta är ett fundamentalt missförstånd i fråga om vad som möjliggör att jag får saker, och ting gjorde – för det handlar inte om stress utan vad som möjliggör att jag är produktiv är min kropp, och att jag helt enkelt rör mig själv med min kropp och fysiskt tar tag i saker som kräver direktion, och riktning; således åtar jag mig själv att stoppa min stress, och rädsla och istället se att det är min kropp som gör det möjligt för mig att leva, och vara effektiv, och produktiv, och inte stress

När jag märker att jag inte vågar släppa vid stressenergin för att jag är rädd för att jag då inte kommer vara tillräckligt motiverad, eller driven att få saker och ting gjorda – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår hur detta inte stämmer för jag menar jag kan motivera mig själv genom att ta ett beslut, genom att bara göra någonting utan att ha någon energi som säger att ”gör det där” – jag menar – allt som jag faktiskt behöver är att jag tar ett beslut och sedan agerar jag; således åtar jag mig själv att sluta att dyrka stress som någon slags magisk princip som gör allting åt mig – och att förstå att det är min kropp som möjliggör för mig att göra saker och ting

När jag märker att jag tror att det är stress som möjliggör för mig att få saker, och ting gjorda – och att det är stress som gör att jag överlever, som gör att jag kan ta mig själv igenom min dag – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att det är JAG som min fysiska närvaro HÄR som gör det möjligt för mig att leva, alltså inte stress, inte energier, inte upplevelser; således åtar jag mig själv att hänga mig själv till att leva praktiskt, och fysiskt här i varje ögonblick och att sluta tro att energier har någonting med att leva att göra – för de har det inte

Jag åtar mig själv att lära mig av mina katter, och se hur mina katter lever utan stress, och därmed låter sig själva interagera med omgivningen, och vara medvetna om sig själv, sina kroppar, och undersöka och ta del av vad som är här

Jag åtar mig själv att leva lugn, tålamod, och röra mig själv i och som mitt andetag och sluta att röra mig själv genom stress, och genom ett mål att vara så produktiv som möjligt

Jag åtar mig själv att ge mig själv tid, och utrymme att gå mina ansvar, och projekt med den tid jag behöver för att göra det hela bra, och effektivt

När jag märker att jag tänker, och tror att stress gör mig starkare, och kompletterar min karaktär, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att det är en stor fet lögn att tro att stress gör mig bättre, starkare, eller mer effektiv – för stress i sig självt har ingenting att göra med min faktiska färdighet att hantera fysiska, och praktiska punkter effektivt, och dedikerat; således åtar jag mig själv att sluta hedra stress och istället hedra mig själv som min fysiska kropp genom att andas effektivt och föra mig själv tillbaka hit varje gång jag märker att jag medverkar i och som sinnet

Enhanced by Zemanta

Advertisements

Dag 146: Den Otroligt Onödiga Rädslan Slår Tillbaka

Självskriverier

Idag hade jag en mycket jobbig dag, eftersom det var mycket reaktioner, och upplevelser som kom upp inom mig. Men – jag har lärt mig att när en sådan jobbig dag dyker upp finns det en lösning – och det är att ANDAS – och det är vad jag ägnat min dag åt; att andas igenom alla de upplevelser som kommit upp inom mig.

Men – det räcker inte med att andas utan det fungerar bara som en temporär brygga, så att man kan hantera, och gå igenom sin dag utan att kollapsa och känna det som att allt är ”hopplöst”. Man måste också ta itu med det som pågår inom en – och det är vad jag ska göra nu.

Så – den primära punkt jag upplevt idag har varit rädsla inför framtiden. Och det har kommit upp inom mig själv i form av tankar om framtiden, och jag har tänkt på min tentamen, på hur jag ska skriva min tentamen, på hur, och var jag ska studera inför min tentamen. Jag är tänkt på om det kommer gå bra med min tentamen, eller om det kommer dåligt – och vad som kanske skulle hända i mitt liv (eller inte hända) om det gick dåligt på min tentamen. Så, kortfattat kan man beskriva min dag som att väldigt mycket onödigt skit har florerat mellan mina öron som jag mår mycket bättre av att TA BORT och SLÄPPA TAGET OM.

Jag har också kommit fram till hur egoistiskt det är att ha denna typen av rädslor inför hur det ska gå i mitt liv, och hur jag ska klara mig, och vad jag ska göra om inte det händer, eller om det där händer. För tänk – när jag sitter och oroar mig själv inför sådana petitesser finns det människor som faktiskt inte har något att äta, de har ingenstans att bo, de har inga varma kläder – och de har överhuvudtaget ett fullständigt värdelöst liv – och så sitter jag och oroar mig själv inför min tentamen.

Så jag har insett att det finns VIKTIGARE saker än att oroa mig själv inför hur saker och ting kommer att gå i mitt liv, och det är att oroa mig själv för hur saker och ting kommer och gå för ALLA MÄNNISKORS liv – och istället för att vilja säkra min överlevnad i denna världen, och bygga upp mitt eget liv helt avskärmad från allt som heter verklighet – att göra någonting, och prioritera att skapa ett liv som är bäst för alla – på alla sätt och vis; så det är vad jag ska ägna mig själv åt.

Nåväl – nedan ska jag applicera självförlåtelse, och självåtaganden – och därefter kommer jag i mitt liv praktiskt att leva dessa ord för att på så vis förgöra denna rädslan en gång för alla.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå hur egoistiskt det är att oroa mig själv för hur det kommer gå i mitt liv – och bara mitt liv – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se att det finns en hel värld runtomkring mig, som är lika värdefull, och verklig som jag är – och som jag således måste bry mig om också

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i mitt huvud planera inför, och fantisera om hur jag ska skriva min tenta – och fantisera om hur det kommer att gå att skriva min tenta – vad jag kommer att skriva för betyg, och hur detta sedan kommer att influera min framtid i fråga om vilket jobb jag kommer att få – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt över framtiden, och bli besatt av vad som kommer hända i framtiden – och hur jag kan hantera vad som kommer hända i framtiden – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva, och uttrycka mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spendera en alldeles absurd mängd andetag att tänka på framtiden – istället för att leva här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag inte kan leva i framtiden – eftersom framtiden endast existerar i mitt huvud, och att den enda platsen som jag kan leva på är HÄR – i och som detta andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att så fort jag inte studerar minst 8 timmar om dagen, börja bli orolig, och nervös att jag studerar för lite och att jag kommer att halka efter – och att jag inte kommer att ha kontroll på mina studier, och att jag när jag gör tentan – inte kommer veta svaren på frågorna som presenteras i tentan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest – nervositet och rädslan inför att jag kommer sitta på tentadagen och vara ställd inför frågor som jag inte har någon som helst aning om svaret på – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att jag kommer misslyckas

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att närma mig mina studier från en utgångspunkt av och som rädsla – och ångest – såsom känslan, och upplevelsen att – om jag inte studerar varje sekund, och varje minut av mitt liv så kommer allt gå åt helvete, och det finns ingenting jag kan göra åt det; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta det lugnt med mina studier – att andas – att slappna av och att tillåta och acceptera mig själv att vara ett med ögonblicket här – vara ett med min kropp här

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se hur katter lever utan någon som helst rädsla inför framtiden – och utan någon som helst önskan om att bli ”den bästa katten” – och ha den ”bästa kattkarriären” – eller bli den mest ”älskade katten” – utan katter TAR DET LUGNT – DE SOFTAR OCH SOVER – och de oroar inte sig själv inför någonting som ännu inte är här – och således åtar jag mig själv att ta efter katter, och leva det som jag ser katter lever – och således lära mig själv att koppla av och ta det lugnt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag vaknar på morgonen, att genast tänka, och oroa mig själv för att jag inte kommer att hinna med allting under dagens lopp – att jag inte kommer hinna med mina studier, att jag inte kommer hinna med att ta hand om mina ansvar och åtaganden – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det hjälper mig ingenting att oroa mig själv – utan att oroa mig själv gör mig bara helt obekväm inombords, och mindre kapabel att hantera, och leva mitt liv på effektivt och disciplinerat sätt

Självåtaganden

När jag märker att jag oroar mig själv inför mitt eget liv, inför min framtid, inför att mina ägodelar ska försvinna, eller att någonting hemskt ska hända mig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att denna oron inför endast mitt liv är fullständigt egoistiskt – eftersom det finns ju SÅ MÅNGA andra människor, djur, och varelser som lever HÄR och som jag fullständigt skiter i; således åtar jag mig själv att sluta oroa mig själv inför bara mig själv – att istället vidga mitt perspektiv och se att det finns SÅ MYCKET MER HÄR än bara jag och mitt liv

När jag märker att jag tänker, och fantiserar om hur det kommer gå på min tenta – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att DET HJÄLPER INTE ett skit att oroa mig själv inför min tenta – jag kommer inte skriva bättre om jag oroar mig själv – jag kommer faktiskt med all sannolikhet att skriva sämre eftersom jag istället för att plugga lugnt och samlat befinner mig själv i ett tillstånd av ångestupplösning; således åtar jag mig själv att SLUTA OROA MIG – att SLUTA TÄNKA PÅ FRAMTIDEN – och att istället andas – ta det lugnt – och ”go with the flow” så att säga – ta ett andetag i taget och göra det som jag ser är effektivt, och ger goda resultat – och inte basera mitt leverne på ångest för det är litterärt talat helt värdelöst

Jag åtar mig själv att spendera en ALLDELS ABSURD MÄNGD andetag på mig själv – alltså ALLA ANDETAG – och att sluta spendera andetag på rädslor, känslor, emotioner och tankar – för det är bara skit som jag inte behöver för att leva och uttrycka mig själv här

När jag märker att jag sitter, står, eller går och funderar på framtiden – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår det är ett jävla slöseri med tid att tänka på framtiden – framförallt med tanke på att FRAMTIDEN INTE FINNS – den finns bara i mitt huvud och är inte ens en objektiv och faktiskt verklighet; således åtar jag mig själv att spendera min tid – mina andetag – HÄR – på att leva praktiskt i och som denna objektiva och faktiska verklighet

När jag märker att jag blir orolig, nervös, och kollrig för att jag inte studerar 8 timmar om dagen – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att visserligen kommer jag lära mig mer om jag pluggar 8 timmar om dagen – men det ursäktar inte det faktum att jag blir rädd när jag inte gör det – för varför blir jag rädd? Är rädsla någonsin rättfärdigat? NEJ! För rädsla leder alltid till självkompromiss och att jag istället för att leva – väljer att leva för rädsla – vilket inte är leva utan istället följa; således åtar jag mig själv sluta följa efter min rädsla, utan istället ifrågasätta min rädsla – och leva praktiskt – och utifrån beaktanden som är objektiva och verkliga och inte baserade på självintresse utan på insikter om hur denna världen fungerar – om var jag vill placera mig själv i denna världen och varför

När jag märker att jag upplever ångest, nervositet, och rädsla inför att jag på tentadagen ska ställa inför en tenta som är mig övermäktig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att DET TJÄNAR INGENTING TILL att vara rädd inför hur saker och ting kommer gå – vad jag kan göra är att praktiskt förbereda mig själv, och att förstå att rädsla alltid är baserat på tron att jag kan förlora någonting av mig själv om jag inte alltid är så jäkla bra på allt jag gör; således åtar jag mig själv att förbereda mig själv praktiskt inför punkter jag möter i min värld, och att sluta ha förväntningar på mig själv om att saker och ting ska gå bra – och att jag ska lyckas – och istället leva egenvärde och vara stabil inom och som mig själv oavsett vad slags resultat jag får

När jag märker att jag närmar mig mina studier utifrån utgångspunkten att ”helvete! Om jag inte pluggar hela den dagen i maxfart då kommer allt att gå åt helvete!” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att NEJ – saker och ting kommer inte att gå åt helvete – för det första för att helvetet inte existerar, och för det andra för att mina rädslor inte ger en objektiv, och korrekt bild av de konsekvenser jag manifesterar som mig själv genom mitt leverne; således åtar jag mig själv att istället för att leva i fruktan för att jag kommer att misslyckas – att istället bli väldigt specifik med exakt vad slags praktiska handlingar som krävs för att få det resultat jag ser är bäst för mig i mitt liv – och således sluta oroa mig själv inför hur saker och ting kommer att gå – och istället gör det som krävs för att få saker och ting att gå som jag vill att de ska gå

Jag åtar mig själv att lära mig själv från katter – eftersom jag ser att de kan leva på ett sätt som jag skulle må mycket bra av om jag levde på samma sätt – och således åtar jag mig själv att 1) ta det lugnt – och slappna av – framtiden kommer hit tillsist – eller? 2) ta den tid jag behöver att verkligen mysa med mig själv och min kropp här, och njuta av ögonblickets enkelhet 3) ge fan i all prestationsångest – vafan ska jag prestera för? Jag är ju en katt och är nöjd med att vara en katt (jag menar människa)

När jag vaknar på morgonen och märker att jag tänker på att saker jag kanske inte kommer hinna med under dagen – och att jag oroar mig själv inför hur saker kommer att gå; då stoppar jag mig själv, jag tar andetag, och för mig själv tillbaka hit; och jag åtar mig själv att precis som katterna – vakna lugnt, stilla, och bekvämt – utan att stressa mig själv i överlevnadsmode – utan istället ta det lugnt – göra någonting jag tycker är roligt, äta min frukost – och sedan sätta mig och ta tag i min dag – och göra vad som praktiskt behövs – UTAN ATT TÄNKA PÅ DET!

 

Dag 145: Kommunikation och Kompromiss

Självskriverier

Idag ska jag arbeta med en punkt som kom upp när jag arbetade. Jag var nämligen på mitt arbete – jag är taxichaufför på deltid – och ett tag innan jag skulle sluta fick jag en körning av växeln. Eftersom jag hade en tid att passa insåg jag att jag inte kunde ta körningen – för om jag hade tagit körningen hade jag inte kunnat komma tillbaka med bilen till huvudkontoret i tid, och därför hade jag missat den viktiga tiden jag hade att passa.

Jag ringde därför växeln och sa att jag inte kunde ta körningen, och jag tyckte det lät som tjejen i växeln blev besviken och ledsen för att jag inte kunde ta körningen. Då upplevde jag skuld, och jag kände det som om att jag borde ha tagit den där körningen – för tänk vad som skulle hända om ingen tar den? Då är det ju jag som försatt företaget jag arbetar på i knipa. Sedan efter denna initiala upplevelsen av skuld började jag inom mig själv planera, och tänka på hur jag kunde undvika denna situationen i framtiden – och hur jag skulle kunna se till att inte vara en ”dålig” medarbetare – och alltså planerade jag lösningar i mitt huvud utifrån en utgångspunkt av skuld.

Så – idag vill jag alltså arbeta med denna skulden – och även den rädslan som dyker upp inom mig när jag tror att jag gjort andra besvikna eller arg – som jag agerar utefter och försöker få andra att bli mindre besvikna, eller arga – genom att kompensera, och visa hur jag kan ”göra allt rätt” igen.

Nedan kommer jag applicera självförlåtelse på dessa punkter, och sedan göra självåtaganden – som jag sedan kommer leva praktiskt i mitt liv för att korrigera, och ändra på denna upplevelsen, och detta fysiska beteende av och som mig själv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna skuld, skuldkänslor – och känna mig själv skyldig – när jag inte håller med någon människa – eller när jag upplever det som att en annan människa blir besviken, och ledsen utifrån någonting jag har sagt och gjort; och i detta förlåter jag mig själv att jag försökt kompensera andra människor utifrån denna skuld jag upplever inom mig själv, och försöka göra ”allt rätt igen” – istället för att se, inse och förstå att ingenting var fel från första början – utan det var jag som skapade idén inom och som mig själv att någonting var fel genom att tänka, och medverka i och som upplevelsen av skuld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag upplever det som att andra människor blir ledsna, eller besvikna på något jag säger eller gör – att tänka att detta beror på att jag varit osedlig i hur jag pratat, och agerat – och att jag därför syndat, och varit en dålig människa; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna, och uppleva skuld – och tänka att jag måste kompensera denna andra människan genom att vara extra vänlig, och trevlig – och se till att den andra människa upplever sig självt positiv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv såsom att vara en dålig människa när jag inte gör som andra människor vill – eller tycker att jag borde göra – och tro att det på något sätt är en dygd, och någonting positivt att alltid tillfredställa andra människor – istället för att se, inse och förstå att om jag alltid är inriktad på att tillfredställa andra människor oavsett vad – så betyder detta att jag kommer acceptera vilket skit som helst, och således ansvara för att denna världen blir skit; och därför åtar jag mig själv att sluta tro att det är något moraliskt dygdigt att vara en ”trevlig och tillmötesgående” människa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag pratar med andra människor – att vara rädd för att inte bli upplevd, och sedd av andra människor såsom att vara trevlig, tillmötesgående, och nöjd med situationen i fråga – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv, och tänka att jag är en dålig – och osedlig människa när jag upplever det som om människor i min omgivning tagit illa vid sig, eller reagerat – p.g.a. att jag haft en argsint, eller irriterad ton i min röst

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna rädsla och ångest när jag kommunicerar med andra människor – att på något sätt visa att jag inte håller med vad en annan säger – eller att jag inte tycker såsom en annan tycker – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det är någon slags positiv dygd att alltid få människor i min omgivning att känna sig stöttade i sina tankar, idéer och åsikter

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte komma överens med andra människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att undvika att säga emot, undvika att inte hålla med, undvika att säga vad jag ser i ett ögonblick – och vad jag ser skulle vara bäst för mig i ett ögonblick – i rädslan för att andra människor då ska bli arga, och frustrerade och tycka att jag inte längre är en trevlig, och resonabel person

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att konfrontera människor i min omgivning när en lösning presenterats som inte fungerar för mig – och som inte är effektiv, och som inte tillfredställer mina behov; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva ut personligheten ”jag håller med dig” – och ”den tysta lidaren” – varigenom jag accepterar allt som sker i min värld utan att ha någon egen åsikt, eftersom jag är rädd för vad andra skulle tycka om mig om jag sagt min mening om saker och ting

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv, och känna skuld, och känna det som att jag tar för mycket plats – när jag säger min egen mening – och när jag uttrycker vad som är bäst för mig, och vilken lösning som skulle fungera till min förmån; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att isolera, och hålla mig själv tillbaka – i rädslan för att skapa konflikter, och för att människor ska bli arga, och frustrerade på mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det inte är någonting dåligt, eller osedligt med att säga vad som vore bra för mig – och att kommunicera vilka lösningar i fråga om problem som uppstår i min värld – som skulle fungera i beaktande av mina behov, och det jag behöver

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att om jag kompromissar mig själv – så gör jag inte bara mig själv en otjänst – utan allt och alla i denna världen – eftersom ingen man är en ö – och således kommer den kompromiss jag gör att utgöra ett exempel för andra människor i min värld att även de kompromissa sig själv; och således åtar jag mig själv att stå upp som ett exempel inom och som mig själv såsom självrespekt, och auktoritet – och således utan skam, eller att känna mig generad – uttrycka vad som är bäst för mig – vad som fungerar för mig – och hur jag skulle vilja ha saker och ting i min värld

Självåtaganden

När jag märker att jag känner mig skyldig, och att jag har skuldkänslor – eftersom jag tror att någon människa är besviken, och ledsen p.g.a. någonting jag sagt eller gjort; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag har ingen aning om vad andra rent faktiskt upplever inom sig själv – och det spelar egentligen ingen roll, eftersom det jag reagerar på är en tanke inom mig själv som uppstått i förhållande till vad jag trott att en annan människa upplevt; således åtar jag mig själv att se, inse och förstå att den skuld jag upplever inom mig själv är någonting som jag har skapat, och således även någonting som jag kan ta bort

När jag märker att jag utifrån någonting jag sagt eller gjort – som jag tror gör en annan människa ledsen, eller besviken – tror att jag är osedlig, att jag har syndag, och att jag är en dålig människa – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag är inte en dålig, syndfull, eller osedlig människa – utan att detta är en lögn som jag försöker etablera som en fysisk verklighet utifrån en tanke som inte är någon faktiskt och objektiv verklighetsfakta; således åtar jag mig själv att sluta tänka, och tro att jag är dum, osedlig, elak, och en syndfull människa – och istället åtar jag mig själv att uttrycka mig själv HÄR – utan att tro att jag varken är god, eller elak

När jag märker att jag vill, eller redan fördömer mig själv såsom att vara en dålig människa när jag inte gör det som jag tror andra människor vill jag ska göra – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att idén om att det på något sätt är bra att alltid vara positiv, tillfredställande, och trevlig – är en fullständigt idiotisk lögn – som skapat massvis av konsekvenser eftersom vi människor konstant tillåter, och accepterar vad som händer inom oss själva, och denna världen – istället för att vi står upp och säger – nej – nu är det tamefan nog! Således åtar jag mig själv att stå upp inom och som mig själv och säga att nu är det nog med denna tillfredställarleken – och istället åtar jag mig själv att fokusera på praktiskt sunt förnuft – och vad som är bäst för alla

När jag märker att jag är rädd för att inte bli sedd av andra människor som trevlig, tillmötesgående, och nöjd med situationen – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att detta är en helt irrationell rädsla – för vad spelar det egentligen för roll om andra människor ser att jag inte är nöjd med något? Det är ju inte som att det faktum att jag inte är nöjd med något skadar någon annan; således åtar jag mig själv att sluta vara rädd för att visa mig själv inför andra – och istället för att frukta att vara öppen med vad jag tycker om, och inte tycker om – att istället vara öppen och helt enkelt direkt – klart – och tydligt – kommunicera precis vad jag är nöjd med, och vad jag inte är nöjd med

När jag märker att jag är rädd, och känner ångest då jag kommunicerar med andra människor – såsom rädslan att jag inte ska hålla med vad en annan säger, och den andra ska ta detta personligt – och tycka jag är elak – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – vafan är det som är så farligt med att jag inte håller med någon annan? Det finns ju absolut inget dåligt, eller negativt med det – utan det är ju bara att jag inte håller med en annan; således åtar jag mig själv att sluta gå medelvägen genom alltid försöka få andra att vara tillfreds med mig genom att jag håller med vad de säger; och jag åtar mig själv att istället vara ärlig mot mig själv, och uttrycka mig själv öppet, och utan krusiduller i och som varje ögonblick

När jag märker att jag är rädd för att inte komma överens med människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att detta är en irrationell rädsla som inte har någon rättfärdigad mening – det finns absolut inget praktiskt ändamål till att vara rädd för att inte hålla med människor, utan rädslan kommer endast leda till att jag kompromissar mig själv; således åtar jag mig själv att sluta vara rädd för att jag inte skulle hålla med människor – och istället våga uttrycka mig själv i och som självuppriktighet, och utan att vara nervös för att andra inte ska hålla med om vad jag säger

När jag märker att jag är rädd för att konfrontera människor i min omgivning, och rädd för att säga vad jag tycker i fråga om en lösning som presenterats – eller en viss situation; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag inte tillåter och accepterar mig själv att uttrycka mig själv i dessa situationer så kommer konsekvensen bli att jag kompromissar mig själv; således åtar jag mig själv att tala och uttrycka mig själv när jag ser att detta behövs

När jag märker att jag fördömer mig själv och känner skuld, och känner det som att jag tar för mycket plats när jag säger min egen mening – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag inte säger min egen mening i de saker som jag märker att jag behöver dirigera i min värld så kommer detta leda till att jag kompromissar mig själv – vilket självklart inte är någonting jag vill; således åtar jag mig själv att sluta hålla kvar vid dessa värdelösa upplevelser, och mentala beteenden av att fördöma mig själv, och av att känna skuld – och istället förbli här i verklighet och hantera, och leva utifrån de fysiska – och praktiska omständigheter som är här

När jag märker att jag tänker, och tycker – att det är någonting dåligt, och osedligt att kommunicera vad som fungerar för mig – och vad som är bra för mig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns absolut ingenting som säger att det är dåligt att säga min mening i saker och ting – utan den enda anledningen till att jag tror detta är på grund av en liten tanke i mitt huvud som säger bla bla bla – utan något som helst förhållande till denna fysiska verklighet; således åtar jag mig själv att stå upp och kommunicera min mening i ögonblick då jag ser detta krävs – och inte känna mig skyldig, eller fördöma mig själv för att jag gör det

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå – att de beteenden jag lever ut inom och som mig själv – och de komprometterande fysiska uttrycken jag lever ut – inte bara influerar mig utan influerar alla i min värld – eftersom människor ser till andra för att definiera sig själv – och att jag därmed är ett exempel för andra människor och min upplevelse av och som mig själv inte bara influerar mig själv utan även andra; således åtar jag mig själv att leva ett exempel såsom vad som är bäst för alla – och således inte kompromissa mig själv genom att inte kommunicera min behov – och det som är bäst för mig till människor i min värld