Tag Archives: kamp

Dag 352: Brädspel och Kamp

Det senaste dagarna – i och med julaftonsfirandet – har jag kommit att spela väldigt mycket av olika slags brädspel – och i detta har jag kommit att lägga märke till hur starkt påverkad på en emotionell och känslomässig nivå jag blir av att det antingen går bra för mig – eller det går dåligt för mig när jag spelar.

När det går bra för mig har jag nära till skratt – men det är inte direkt något ärligt, och genuint skratt, utan mer ett slags skratt som kommer från skadeglädje. Jag gillar helt enkelt att det går bra för mig, och upplever därigenom en slags överlägsenhet, och osårbarhet, och skrattar därför högt åt andras missöden.

När det går bra för mig tänker jag positiva tankar, jag tänker på mina framtidsplaner, vad jag ska göra i nästa drag, och jag känner en slags trygghet, och säkerhet, för jag sitter på många resurser, eller bra kort. Vidare tittar jag även på mina motståndare och känner en viss tillfredsställelse för att det inte går lika bra för dem som det gör för mig. I mitt kroppsspråk är jag mer livlig, och energisk, jag pratar mer, och jag ler mig, och jag tänker mer – jag är helt enkelt positiv och på – jag vill spela och det är kul att spela för det går så pass bra för mig.

Men – när det går dåligt för mig är det någonting helt annat som händer – när det går dåligt för mig sjunker jag ihop, min axlar slutar framåt, och mina läppar slaknar en aning, och mina ögonlock känns tyngre. Vidare har jag en mycket stor, och intensiv inre upplevelse av ilska blandat med ångest – emotionen är svår att beskriva men kan nog bäst definieras med orden ”att känna sig som en förlorare” = man känner sig alltså riktigt nere, som att allt är skit – och som om att det är alla andras fel att man sitter där nere.

Någonting annat som är intressant är att jag i denna negativa upplevelse inte vill visa för andra hur jag känner mig – jag vill inte att någon ska se att jag befinner mig själv i en negativ upplevelse – utan jag vill istället utge mig för att vara stabil, lugn, och klar inombords. Det är någonting jag gör för att jag inte vill att andra ska ta användning av och utnyttja denna upplevelse inom mig, jag vill inte bli ett offer, där andra retar mig för hur jag känner mig inombords, och påpekar att jag är en ”förlorare”.

Det är alltså verkligen intressanta saker som sker inombords när man spelar brädspel av olika de slag – polariteten av att vara en vinnare eller förlorare dyker upp och förstör hela spelupplevelsen.

Lösningen för att kunna spela spel utan reaktioner är att inte definiera sig mot varken en seger eller en förlust, och inte göra spelet personligt, inte se det som om att utgången i spelet kommer att definiera ens värde – istället ser tittar man på spelet som ett spel – som man spelar – och antingen vinner eller förlorar – men som inte på något sätt avgör ens värde eller upplevelse av att vara här och ta del av spelet. Man måste alltså spela ovillkorligt – utan förväntningar – utan förhoppningar – utan begär – utan rädslor – utan ångest – och låta alla möjligheter vara fria från definitioner.

Det är intressant – för denna princip kan föras över till mitt dagliga liv – och jag kan se att jag genom att närma mig själv andra delar i mitt liv med samma princip – med samma utgångspunkt – kommer jag att förhindra många reaktioner och upplevelser inom mig. Jag kan alltså närma mig karriär och studier ovillkorligt – utan förhoppningar – utan begär – utan rädslor eller ångest – och således inte existera i en konflikt inombords inför ”vad som ska hända” i framtiden – och således på det hela taget göra mitt liv mycket, mycket enklare och bekvämare.

Lösningen är alltså att spela spelet – men inte bli en del av spelet – att vara i denna värld – men inte bli en del av den – att inte ta någonting personligt utan att förstå att vad som än sker – är jag här med mig själv och mitt värde och min individualitet definieras och styrs inte av hur det går för mig i detta livet.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag spelar ett spel – att närma mig spelet villkorligt – och ha förhoppningar och begär om att kunna vinna mot mina motspelare – och ha en fruktan och en ångest om att jag ska förlora mot mina motspelare – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en inre konflikt – där jag slits fram och tillbaka mellan att vara en vinnare – och vara en förlorare – där jag går igenom antingen emotioner eller känslor – istället för att jag tillåter och accepterat mig själv att vara här med och som min mänskliga fysiska kropp och ovillkorligt medverka i spelet – och inte ha några som helst förhoppningar eller begär om hur jag ska röra mig själv framåt – och hur saker och ting ska gå för mig i framtiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv – att när det går dåligt för mig – att låta mina axlar sjunka ner – att låta mina läppar slakna och mina mungipor dra sig neråt – att låta mig själv börja tänka på hur jag tycker det är orättvist och dåligt att det inte går bra för mig – och börja bli rastlös och vilja komma bort från spelet – för jag tycker inte det går tillräckligt bra för mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att närma mig spelet utifrån en förhoppning om att jag ska vinna – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja uppleva och ha inom mig positiva energier och känslor i rörelse – om hur bra jag är – om hur överlägsen och framstående jag är i jämförelse med mina motspelare

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när det går dåligt för mig – att gå in i och som en intensiv emotion som tar över hela min kropp – där jag känner mig själv dålig – jag känner mig själv som en förlorare och som om att min heder och mitt värde blivit bestulet och bortrövat – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna skam och ångest inför att mina motspelare ska märka vad jag går igenom och börja anmärka på det och utnyttja mitt inre stadium för att trycka ner mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förtrycka mig själv och gömma denna inre upplevelse i rädslan för vad andra ska tycka eller tänka eller göra mot mig om jag visar vad jag känner

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att antingen definiera mig själv som en vinnare eller en förlorare – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag medverkar i spel med andra – att antingen gå in i vinnarkaraktären – eller förlorarkaraktären

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i förlorarkaraktären när det inte går bra för mig och jag inte lyckas göra dem bästa dragen – eller de mest genomtänkta planerna – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att på en omedveten nivå existera i och som en konstant och hela tiden förekommande kamp – där jag kämpar mot andra för att bevisa mig själv som den som är bäst

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en kamp mot andra där jag strävar efter att få bevisa mig själv såsom att vara bäst – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det finns ett annat sätt att spela spel – där jag inte låter mig själv definiera mig utifrån vad andra tycker såsom att antingen vara bra eller dålig – utan där jag istället spelar ovillkorligt – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att göra varje drag – att spela spelet utan någon förhoppning om att jag ska vinna – och utan något begär om att det ska gå bra för mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag måste imponera på människor runtomkring mig med min intelligens, och min förmåga att göra planer, och besegra andra människor i diverse olika spel, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att värdera mig själv, värdesätta mig själv, och definiera mig själv utifrån hur bra det går för mig spelet – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att medverka HÄR – i och som stabilitet med min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av att vilja vinna spel – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det finns något slags värde i att vinna ett spel – att jag som person blir mer värdefull när jag vinner ett spel – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när det går det för mig – att tro och känna det som om att jag berövas mitt värde – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i den negativa karaktären att jag är en förlorare

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i sinnessnack där jag säger till mig själv ”gud vad dåligt det går!” – ”vilken otur jag har!” – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv genom inre sinnessnack prata mig själv in i en besatthet där jag upplever mig själv som en förlorare – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån denna besattheten och följa med den – istället för att jag tillåter mig själv andas – och förstå att min karaktär och vem jag är definieras inte utifrån detta spel – att jag inte behöver vara en vinnare – en segrare – för att vara stabil – lugn och bekväm med mig själv i ett ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag är samma fysiska varelse innan som efter spelet – det enda som har ändrat sig är min mentala upplevelse och definition av mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid en självdefinition som är i separation från och som denna fysiska verklighet – där jag tittar på mig själv – och ser mig själv utifrån tankar – där jag således definieras mig själv i ett negativt ljust för att jag inte vann spelet – och således att jag inte är intelligent eller smart nog – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att denna idén om intelligens är en fars – och att den inte existerar på riktigt utan är någonting jag skapar i mitt sinne genom att tänka

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid ett begär efter att få vara intelligent – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tävla med människor runt mig om att vilja bevisa mig själv som intelligent – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att mitt värde – min definition – min idé av mig själv måste och kan bara avgöras av hur jag står mig själv gentemot andra människor vad det gäller intelligens

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spela spel från utgångspunkten av att vilja bevisa mig själv såsom att vara intelligent – vara mest på tårna – vara överlägsen vad gäller att skapa strategier och taktiker – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas och medverka i och som spelet ovillkorligt – och göra det för mig själv

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i och som antingen en positiv eller negativ upplevelse när jag spelar spel, och jag antingen känner mig som en vinnare eller en förlorare, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag åtar mig själv att spela spelet ovillkorligt – att ta ett andetag och låta mig själv spela spelet och vara stabil oavsett spelets utgång

Jag åtar mig själv att inte spela med någon förutbestämd utgång som jag vill ha – och således åtar jag mig själv att andas och släppa taget om reaktioner när de kommer upp och istället närma mig spelet från en utgångspunkt av att jag är ovillkorlig – och jag inte låter mig själv värderas eller definieras utifrån utgången i spelet – jag spelar spelet – men jag är inte av spelet

När jag märker att jag börjar tävla mot andra avseende vem som är mest intelligent, kan göra best strategier, och bäst taktiker, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag i detta ögonblick låter mig själv skapa en polaritet där jag förlorar mitt uttryck och min ovillkorliga rörelse i ögonblicket, för att jag försöker vinna och bevisa mig själv inför andra – således åtar jag mig själv att ovillkorligt släppa taget om denna konkurrensinriktade tävling inom mig – att acceptera mig själv oavsett hur jag står gentemot andra – att älska mig själv oavsett hur jag står gentemot andra – och således inte låta utgången spelet definiera vem jag är

Dag 278: Från Offer Till Ansvarstagande

Självförlåtelse

victim mentalityJag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag tror, misstänker, och antar att någon kritiserar mig, eller är hård mot mig, eller tycker att jag gjort någonting fel, att då gå in i och som en rädsla, och en emotionell inre press, där jag känner mig själv fångad mellan en sten, och ett hårt ställe så att säga; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i och leva utifrån och som denna ångesten, och pressen, istället för att leva och uttrycka mig själv här i och som enhet och jämlikhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in, och aktivera en resistans inom mig själv gentemot en annan, när jag tror att en annan kritiserar mig, och tycker att någonting jag gör inte är tillräckligt bra; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en hyperkänslighet gentemot vad andra människor säger, vilka ord de använder, vilka gester de använder, och hur de använder sina kroppar för att uttrycka sig själva, och konstant tro, och tänka att ”de är ute efter mig” och att ”jag är hjälplös” och att det enda jag kan göra för att skydda mig själv är att bli ett offer, och låta mig själv gå in i en hjälplöshetsmentalitet och inte säga, eller uttrycka någonting

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda offermentaliteten, och offerkaraktären som ett sätt att ta bort fokus från vad jag upplever, och göra en annan ansvarig för min upplevelse av och som mig själv, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se mig själv, och möta mig själv, och så att säga, möta min skapare vilket är jag själv; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på vad jag tycker andra gör fel, eller hur andra gör misstag, istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att se mig själv, och se hur jag existerar inom mig själv, och se hur jag skapar min upplevelse av och som mig själv inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda taktiken att känna mig själv som ett offer för att undvika att se, och ta ansvar för de reaktioner som kommer upp inom mig när jag upplever det som om att jag är kritiserad, eller hårt ansatt av en annan som tycker att jag ”gjort fel” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas, och föra mig själv tillbaka hit, och låta mig själv interagera, leva, och uttrycka mig själv HÄR, i och som varje andetag, där jag inte låter mig själv uppleva mig själv nedtryckt, och hårt ansatt, utan att jag istället andas och lyssnar på en annan utan att skapa energi och konflikt inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att upplevelsen inom mig själv av att vara nedtryckt, och hårt ansatt är mina egna skapelser, är minnen som jag ackumulerat inom mig själv, och definierat mig själv gentemot, och som jag låtit kontrollera, och bli en del av mig, och min existens; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och föra mig själv tillbaka hit, och inte tillåta, och acceptera denna typ av tankar att kontrollera och styra mig, utan att jag istället tar ansvar för mig själv och slutar att känna mig nedtryckt, slutar att känna mig underlägsen, slutar att känna mig hårt ansatt, och istället tar ansvar för mig själv att leva; att uttrycka mig själv ovillkorligt, och fullständigt i och som varje andetag här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att jag skyddar mig själv genom att använda, och gå in och som offermentaliteten, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att jag skyddar mig inte från någonting, utan det enda jag gör är att skjuter upp tillfället att korrigera mig själv, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att korrigera, och dirigera mig själv omedelbart när upplevelser av hjälplöshet, känna mig hårt ansatt, och nedtryckt inom mig själv, kommer upp inom mig, och omedelbart agera genom att röra mig själv inom mig själv till att inte acceptera att dessa upplevelser kontrollerar mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gömma mig själv bakom en offermentalitet, och att gömma mig själv bakom tankar såsom ”jag vet inte” eller ”jag kan inte” eller ”jag är inte medveten om det där” istället för att tillåta och acceptera mig själv att pressa mig själv framåt, och röra mig själv till att inte längre acceptera att vara en slav till sinnet, utan istället leva här, med och som min verkliga kropp, och ge såsom jag vill få, vilket innebär att jag ger av mig själv såsom en fysisk, praktisk, och verklig människa som inte är besatt av energier, upplevelser, och idéer separerade från denna faktiska och fysiska värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att offermentaliteten är en slags mycket avancerad form av anklagelse, där jag anklagar och ser en annan såsom att skapa min upplevelse, och jag gör mig själv medvetet att se ut som om att jag är svag, och inte kan hantera situationen, för att på så vis få en annan att tycka synd om mig, så att jag kan ta över kontrollen i situationen och vinna

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att offermentaliteten är ett vapen jag skapat för att vinna, och för att kunna hävda min kontroll, och att det är ett slags hemligt och mycket bedrägligt vapen, för jag visar det utåt som om att jag är hjälplös, och att en annan kontrollerar och stör mig, men vad jag faktiskt gör är att jag genom att projicera mig själv som en sådan hjälplöshet, söker att vinna, och söker kontroll, och söker att få övertag i situationen eftersom jag upplever mig själv underlägsen, och som om att jag har förlorat övertaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte disciplinera mig själv till att inte under några omständigheter ge efter till denna offerkaraktär, till denna offermentalitet, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga varför jag i vissa ögonblick fortfarande ger efter, genom att tänka att ”det går så snabbt!” – eller genom att tänka att ”jamen, se hur jag känner mig!” – eller att säga ”jag kan inte hjälpa mig själv, för jag känner mig så himla kass” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv, att när dessa tankar, dessa slingor av ord kommer upp inom mig, att då stoppa mig själv, och åta mig själv att inte ge efter, och att inte gå in i och som offerkaraktären, och offermentaliteten

Självåtaganden

När jag märker att jag håller på att gå in i och som offermentaliteten, och att jag visar detta genom att jag sänker mina axlar, jag börjar titta ner i marken mer frekvent, och tankar som att ”det är hopplöst” eller ”jag klarar det inte längre!” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att offermentaliteten är en slags subtil och avancerad form av anklagelse, manipulation och kontrolltaktik – där jag försöker vinna, och återta kontroll genom att få en annan att känna skuld, och att känna som om att de har ”gått för långt” – således åtar jag mig själv att stoppa denna mentalitet, och istället andas och se att jag kan stå här stabil och att det är ett beslut att stå stabil, och att denna offermentalitet inte tjänar mig överhuvudtaget att agera, och dirigera situationen som jag befinner mig själv i; således åtar jag mig själv att hantera situationen här i stabilitet i och som mitt andetag

När jag märker att jag vill ”ge upp” för att jag känner det som om att jag ”inte är förstådd” – och jag får inte ”den uppmärksamhet jag förtjänar” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att: detta är offermentaliteten, och att jag försöker undvika att ta ansvar i ögonblicket, undvika att hantera, och ta tag i, och dirigera vad som är här, genom att gå in i hjälplöshet, och genom det uttrycka att ”jag kan inte göra någonting ändå!” – istället för att se, inse, och förstå att jag kan göra någonting, men jag vill inte göra någonting; således åtar jag mig själv att sluta överge mitt ansvar genom att låta mig själv tro och leva som om jag är ett offer; och jag åtar mig själv att istället ta ansvar, och leva ansvar i varje ögonblick – och inte låta mig själv överge mitt ansvar genom att framställa mig själv som om jag är ett offer

Enhanced by Zemanta

 

Dag 149: Bara Gör Det Och Skit i Alla Känslor

Självskriverier

Så idag har jag haft en upplevelse av nervositet och ångest som kommit upp i förhållande till en uppgift jag håller på att göra i skolan; jag håller på att förbereda en redovisning.

Tanken som kom upp inom mig som i sin tur aktiverade upplevelsen av nervositet, och ångest, var att jag inte skulle få bra betyg på min redovisning, och att jag skulle misslyckas.

Nedan kommer jag att göra självförlåtelse på denna punkten, samt skriva självåtaganden vilka jag senare praktiskt kommer applicera i mitt liv för att stoppa denna upplevelsen av och som mig själv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli orolig, rädd och nervös att jag har glömt någonting, eller missat någonting, eller gjort någonting fel – och att jag på grund av detta ska få dåliga betyg, och inte klara av mina studier

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att misslyckas med mina studier, och rädd för att jag inte ska kunna få ett betyg som är över medelmåttet, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja ha ett specifikt betyg – och att sätta ett emotionellt värde på att få ett specifikt betyg

Jag förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i tanken om att jag kommer att på dagen för redovisningen, helt glömma bort vad jag ska redovisa om – och få ett dåligt betyg av min lärare; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i enlighet med ett betyg, och att tänka att det är extremt viktigt vilket betyg jag får eftersom det kommer avgöra hela min framtid

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att vem jag är i skolan måste, och kommer att avgöra hela min framtid – och detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge upp mig själv som auktoritet, och självmotivation till skolan – och utbildning – och tänka att jag måste få skolans erkännande, och skolans stöd för att jag ska kunna göra någonting med mig själv i och som detta liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte ha tillgång till pengar i detta liv, och jag förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att studera, och röra mig själv utifrån en rädsla av att inte ha tillgång till pengar i mitt liv; istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att röra mig själv ovillkorligt här och göra mina studier utifrån en utgångspunkt av att etablera mig själv i denna världen så att jag kan stå stabil och gå igenom min process

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, rädsla, och nervositet inför att jag inte kommer att vara tillräckligt effektiv, och tillfredställande för min lärare när jag gör redovisningen, och att min lärare därför kommer se mig såsom att vara en dålig elev och ge mig ett dåligt betyg, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att helt ge mig själv över till betyget såsom en slags gud att avgöra vem jag är, hur jag är, och varför jag är; istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att avgöra vem, hur, och varför jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta skolan avgöra vem jag är, och hur jag upplever mig själv – genom att tänka, och tro att skolan är överlägsen mig, skolan är bättre än mig – skolan är tydligen ”vuxen” och en ”auktoritet” – medans jag inte är någon alls och således fullständigt beroende av att skolan ska erkänna mig och se mig som en godkänd, och tillräcklig individ – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag inte behöver skolans erkännande, stöd, och hjälp – att jag faktiskt kan stå upp inom och som mig själv – och inte vara beroende av någon annans definition, eller åsikt om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv bli manipulerad in i en hypnotisk upplevelse av underlägsenhet, och hjälplöshet i skolan – i tron att jag inte klarar någonting själv utan att skolan säger åt mig att jag har rätt, och att jag gör såsom man ska göra; och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag måste ha en skola som lär mig att leva – jag måste ha en lärare som säger till mig när jag gör rätt, och fel – och jag måste ha någon slags övervakare som hela följer efter mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av en lärare – av en auktoritet – av någon som kan säga till mig när jag gör rätt, och när jag gör fel – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att bli min egen auktoritet och sluta vara beroende av någon annan att säga till mig vem jag är, och hur jag borde uppleva mig själv inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, rädsla och nervositet inför att jag kommer att möta konflikt, och bli konfronterad av en annan – eftersom denna andra inte tycker som jag, och anser att jag har fel – och att jag bör ändra mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna fruktan och ångest inför att jag kommer ge vika, och förändra mig själv – och inte stå upp för mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att placera ett värde i ett jag står upp för mig själv – och kämpar för mina åsikter, och det jag vill – istället för att se, inse och förstå att så fort jag kämpar för att få någonting, eller uppnå någonting som jag tycker är mitt – och att jag i detta inte tar i beaktande min omgivning och andra människor – och verkligheten jag lever i – i sin helhet – så kompromissar jag mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna fruktan, och ångest inför att jag kommer tvingas att uttrycka, och röra mig själv på ett sätt som är ovant för mig – och som jag inte effektivt kan kontrollera – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i ett sådant ovant stadium – där jag lär mig någonting nytt – att göra fel och att misslyckas att göra det jag håller på med

Självåtaganden

När jag märker att jag bli orolig, rädd, och nervös inför att jag har miss någonting, eller gjort någonting fel – och jag därför kommer få uppleva negativa konsekvenser i form av konflikt, eller konfrontation med en annan människa – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns ingenting att frukta med att möta konsekvenser – utan det är bara att gå igenom dem och lära sig av dem; och således åtar jag mig själv att inte frukta att göra misstag, och de konsekvenser dessa misstag kan leda till – utan istället utan fruktan gå igenom mitt liv och lära mig av misstag och konsekvenser

Jag åtar mig själv att inte ha förhoppning om, att inte önska, och att inte värdesätta ett få ett specifikt betyg – utan jag åtar mig själv att istället gå min utbildning – och gå mitt liv – ett andetag i taget – en fot framför den andra – och att således inte hoppas på en framtid, eller definiera mig själv utifrån ett förflutet – utan förbli densamma här oavsett vilket slags stimuli det är jag möter utifrån

När jag märker att jag medverkar i, och tänker tanken att jag kommer glömma vad jag ska redovisa om – på dagen för redovisningen – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att denna rädslan är fullständigt onödig – för även om jag är rädd kommer detta inte förhindra den händelsen att jag glömmer bort vad jag ska redovisa om – eftersom rädsla inte är ett praktiskt hjälpmedel utan bara en upplevelse; således åtar jag mig själv att stoppa min rädsla, och istället genom praktiska och fysiska lösningar se till att jag inte glömmer vad det är jag ska redovisa om

När jag märker att jag tänker att vem jag är i skolan kommer avgöra hela min framtid, och vem jag är inom och som mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är inte skolan som avgör vem jag är – utan jag själv – och jag tar det beslutet i och som varje andetag – genom att jag bestämmer hur, vad, och varför jag ska leva; således åtar jag mig själv att ta tillbaka min auktoritet och se att det är JAG som bestämmer över mig, och inte min skola – och att leva denna insikt praktiskt genom att ta och leva beslut som är bäst för mig och min omgivning

När jag märker att jag studerar, och rör mig själv i förhållande till mina studier/pengar – utifrån en utgångspunkt av rädsla, ångest, och stress – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att stress, ångest, och rädsla skapar inte pengar – det gör mig inte rikare, och det skapar inte fler möjligheter i förhållande till att dirigera, och röra mig själv i min värld; således åtar jag mig själv att sluta stå i och som rädsla i förhållande till mina studier, och pengar – och istället agera fysiskt – hantera problem med en praktiskt lösning – och inte hetsa upp mig själv över det faktum att jag inte kan ha fullständig kontroll över vad som kommer hända med mitt liv, och hur det kommer att spela ut sig självt

När jag märker att jag känner ångest, och nervositet inför att jag inte kommer vara tillräckligt effektiv, och tillfredställande för människor i min värld – för min lärare – och att jag därmed kommer bli ogillad/få ett dåligt betyg – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att rent praktiskt och fysiskt har det liten betydelse vad andra tycker om mig – och vad jag får för betyg – och det som är av vikt är istället att jag står självständig inom mig själv och att jag hela tiden skapar en lösning för mig själv när jag märker att jag befinner mig en situation som inte gynnar mig; således åtar jag mig själv att stå självständig i det att jag alltid hjälper mig själv ur situationer som inte gynnar mig och skapar en upplevelse, och en applikation av mig själv som inte är beroende av andra

När jag märker att jag låter skolan, eller andra människor avgöra vem jag är, och hur jag upplever mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag inser, ser och förstår att skolan/andra människor inte är mig överlägsna – och idén om att det finns en auktoritet utanför mig som kontrollerar mig – är just det – en idé – och inte en fysiskt praktisk verklighet – eftersom det står väldigt klart att det är JAG som styr, och kontrollerar mig själv – om än väldigt bristfälligt i detta läget; således åtar jag mig själv att sluta använda andra som ursäkter för att jag inte står upp inom mig själv och skapar mig själv såsom jag vet är bäst för mig att leva och uttrycka mig själv

Jag åtar mig själv att sluta existera i och som en självskapad underlägsenhet, och hypnotisk hjälplöshet – i och som tron att skolan, och världssystemet är mig överlägset, och att det finns ingenting jag kan göra – eller klara av på egen hand; och således åtar jag mig själv att skapa mig själv såsom auktoritet – såsom självstyre – och att se, inse och förstå att jag är kapabel att ta beslut – och leva korrektioner utan att skolan, eller världssystemet håller med mig

Jag åtar mig själv att inte längre vara beroende av att ha någon annan säga till mig att jag har rätt i det jag gör – och när jag märker att jag befinner mig i en sådan upplevelse; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag är rent fysiskt – och praktiskt inte beroende av en lärare, eller auktoritet för att röra mig själv – ta beslut – och att se, samt förstå min verklighet – således inser jag att mitt leverne av mig själv såsom att jag är beroende av lärare och auktoriteter är en lögn och inte en riktig, fysisk, och faktiskt upplevelse; således åtar jag mig själv att leva självauktoritet – att leva självstyre – och att se att detta är någonting som jag rent praktiskt – och fysiskt är kapabel till att göra

Jag åtar mig själv att sluta frukta konflikter, och konfrontationer – och jag åtar mig själv att istället utnyttja dylika situationer att öva mig själv på att stå stabil inom och som mig själv – och hantera ögonblicket i och som sunt förnuft

Jag åtar mig själv att inte sätta ett värde på mina åsikter – och inte kämpa för mina åsikter – utan istället sätta värde på sunt förnuft – och vad som är bäst för alla – och att kämpa för, och leva detta i och som varje ögonblick – och när jag märker att jag inte lever detta; att då stoppa mig själv, ta ett andetag, och föra mig själv tillbaka hit – och att sedan skriva om punkten, att göra den behövliga självförlåtelsen, och att stadga åtaganden för mig själv – så att jag sedan kan ändra mig själv, och skapa mig själv på nytt såsom vad som är bäst för alla

När jag märker att jag känner fruktan och ångest inför att göra, eller pröva på någonting nytt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att denna fruktan inför att göra någonting som jag inte tidigare prövat på är fullständigt onödig, och leder endast till att jag begränsar mig själv och håller mig själv isolerad, och bortgömd för att inte behöva leva i denna verklighet; således åtar jag mig själv att transcendera

 

Dag 147: Motarbetad

Självskriverier

Idag ska jag skriva om en upplevelse som jag gått igenom på sistone – och denna upplevelse har kommit upp i situationer när jag ställts inför att samarbeta med andra, och att komma till en slags gemensam lösning med andra.

Jag har i dessa situationer upplevt att jag blivit motarbetad, och bekämpad – och att alla mina ”bra förslag” bara blir nobbade, utan någon giltig och bra anledning. Och sedan har jag tänkt ut en mängd anledningar inom mig själv till varför dessa andra tydligen ”nobbar” mig, när det rent faktiskt är så att vad jag upplever inom mig själv såsom att känna mig ”nobbad” inte har någonting att göra med de människor som jag delar mitt ögonblick med. Utan vad jag upplever inom mig själv är jag själv, och hur jag blivit beroende av att ha rätt, och få min vilja igenom – och känna mig själv försvagad, och underlägsen när jag lyckas få min vilja igenom.

Så – nedan ska jag göra självförlåtelsen, sedan självkorrigerande åtaganden, som jag sedan tillsist ska leva i mitt liv – praktiskt – och därigenom korrigera, och ändra på denna punkt.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja ha rätt, och vilja få min vilja igenom – och bli arg, frustrerad, och irriterad när jag inte får min vilja igenom – och känna mig själv motarbetad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig motarbetat av människor – eller egentligen känna mig själv personligen attackerad av människor när de inte håller med mig, och att inom mig själv ursäkta min upplevelse inom mig själv genom att tänka att jag är motarbetad; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag inte på något sätt vet varför andra inte håller med mig, och att det inte ens är relevant för vad jag upplever inom och som mig själv – eftersom min upplevelse av att ta det personligt när någon inte håller med mig är min egen skapelse och ingen annans

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sätta värde på mina idéer som jag delar med mig – och tänka att jag är en ”idéspruta” – att jag är spontan, och bekväm av mig själv och att jag är en rolig, och trevlig person att vara i närheten; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att andra borde vara mer tillmötesgående mot mig, och säga till mig att mina idéer är bra, och att jag verkligen gör någonting bra för gruppen som delar med mig av och som dessa idéer

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv som positiv, som konstnärlig, uttrycksfull, rolig, och speciell – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inom och som mig själv definiera mig själv som lite galen, och som annorlunda vad andra människor är; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva mig själv som normal, och låta mig själv vara vanlig – och alltså varken försöka vara någonting mer, eller mindre än mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka om mig själv såsom att jag är uttrycksfull, och speciell – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är med människor, att inom mig själv tävla med andra om vem som är mest uttrycksfull – om vem som är mest bekväm med sig själv, om vem som känner sig mest populär och omtyckt – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa alla idéer inom och som mig själv – att ta det lugnt – att andas och föra mig själv tillbaka hit

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte släppa alla idéer om mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa dessa idéer och fantasifoster inom mig själv såsom förklaringar till varför människor tydligen ”motarbetar mig” – och tänka att det gör de för att de är avundsjuka på mig, eftersom jag är mycket bättre än vad de är; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag har faktiskt ingen aning varför människor är som de är mot mig, och jag vet inte ens om de motarbetar mig – eftersom det är bara någonting jag känner och inte rent faktiskt ser

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera och se mig själv såsom en människa som är mer givmild än andra, som är mer bekväm än andra – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jämföra mig själv med andra och tänka att jag är ”mer än andra” – eftersom tydligen har jag gått en sådan lång väg i min process att jag nu har förmågan att göra sådant som inte andra gör, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att slappna av – att sluta tävla – att sluta försöka vara speciell, och utöver det vanliga och istället bara vara helt vanlig här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när denna upplevelsen kommer upp inom mig själv av att ta det personligt när någon inte håller med mig, att tänka att det måste vara det faktum att andra inte håller med mig som gör att jag upplever mig själv som jag gör; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det jag upplever existerar inom mig, och är inte något som kommer utifrån; och således är det jag som skapar min upplevelse av att känna mig motarbetad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé av och som mig själv såsom att vara unik, och speciell – och att skapa denna idé av mig själv genom att jämföra mig själv med andra, och tänka att andra har inte ett sådant liv som jag har – utan måste ha ett mycket mer intetsägande, och tomt liv än mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja, och önska att jag ska ett populärt, och hektiskt liv – och vilja bli sedd av andra såsom att ha något slags speciellt beteende – eller närvaro

Självåtaganden

När jag märker att jag blir arg, och frustrerad för att jag inte får min vilja igenom när jag samarbetar, eller är med andra; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att detta problem kan endast existera då jag separerar mig själv ifrån HÄR – och tror att mitt värde av mig själv ligger i hur många jag kan övertyga att jag har rätt; således åtar jag mig själv att inte försöka skapa en upplevelse, och en idé av och som mig själv genom att presentera mig själv som unik, och speciell inför andra – och jag åtar mig själv att istället förbli här med och som min kropp – och att acceptera, och uttrycka mig själv här

När jag märker att jag känner mig motarbetad, påhoppad, och personligen attackerad av människor – när de inte håller med mig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag kan endast ta någonting personligt när jag definierat mig själv i förhållande till just den punkten; således åtar mig själv att när jag talar och uttrycker mig själv med andra, att släppa alla begär inom och som mig själv om att vara någon, eller någonting, och istället helt enkelt vara mig själv HÄR – en och jämlik

När jag märker att ser, och definierar mig själv som en idéspruta, och som någon som är speciell, och mer uttrycksful, och rolig än ”vanliga” människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att denna idén jag skapat av mig själv inte har någonting att göra med verkligheten – eftersom det i verkligheten inte finns några idéer om vem jag är – eftersom JAG ÄR HÄR – således åtar jag mig själv att uttrycka och röra mig själv HÄR utan att ha någon idé om mig själv – utan att tänka, eller tro någonting om mig själv

När jag märker att jag tänker om mig själv att jag är positiv, konstnärlig, rolig, och speciell – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att dessa idéer jag har av och som mig själv är inte ”JAG” – utan är endast en idé i form av en tanke som cirkulerar i mitt huvud; således åtar jag mig själv att sluta skapa, och medverka i och som några idéer om vem jag är – och istället leva, och uttrycka mig själv HÄR i och som andetaget

När jag märker att jag tänker om mig själv att ”jag är uttrycksfull, och speciell” – då stopar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att denna idén av mig själv att jag är ”uttrycksfull och speciell” – just bara är en idé och någonting som jag baserar på en upplevelse av och som mig själv; och således åtar mig själv att sluta se, uppleva, och definiera mig själv utifrån upplevelse – utifrån tankar – och utifrån idéer – utan istället uttrycka, och röra mig själv HÄR – i och som mitt andetag

När jag märker att jag tänker någonting om mig själv – t.ex. ”jag är smart”, eller ”jag är rolig, och uttrycksfull” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag inte kan lita på någonting av det som kommer upp inom mig som tankar – jag kan inte basera någonting av min verklighetsförståelse på vad som kommer upp inom mig som tankar, eftersom jag vet inte var dessa tankar kommer ifrån – och inte heller om de stämmer eller inte; således åtar jag mig själv att istället för att basera min livssyn utifrån vad jag tänker – istället göra min livssyn till att leva – och att uttrycka mig själv

Jag åtar mig själv att sluta tro att min upplevelse av mig själv är kontrollerad, och styrd av andra människor – och att andra människor på något sätt skapar upplevelsen av mig såsom att vara motarbetad, och såsom att känna mig personligt attackerad – och i detta åtar jag mig själv att sluta definiera mig själv utifrån vad andra säger, och sluta skapa dessa inre teorier och idéer om varför andra säger vad de säger, och varför jag upplever mig själv som jag gör – och istället leva och uttrycka mig själv HÄR i och som enkelheten av och som detta ögonblick och detta andetag

Dag 146: Den Otroligt Onödiga Rädslan Slår Tillbaka

Självskriverier

Idag hade jag en mycket jobbig dag, eftersom det var mycket reaktioner, och upplevelser som kom upp inom mig. Men – jag har lärt mig att när en sådan jobbig dag dyker upp finns det en lösning – och det är att ANDAS – och det är vad jag ägnat min dag åt; att andas igenom alla de upplevelser som kommit upp inom mig.

Men – det räcker inte med att andas utan det fungerar bara som en temporär brygga, så att man kan hantera, och gå igenom sin dag utan att kollapsa och känna det som att allt är ”hopplöst”. Man måste också ta itu med det som pågår inom en – och det är vad jag ska göra nu.

Så – den primära punkt jag upplevt idag har varit rädsla inför framtiden. Och det har kommit upp inom mig själv i form av tankar om framtiden, och jag har tänkt på min tentamen, på hur jag ska skriva min tentamen, på hur, och var jag ska studera inför min tentamen. Jag är tänkt på om det kommer gå bra med min tentamen, eller om det kommer dåligt – och vad som kanske skulle hända i mitt liv (eller inte hända) om det gick dåligt på min tentamen. Så, kortfattat kan man beskriva min dag som att väldigt mycket onödigt skit har florerat mellan mina öron som jag mår mycket bättre av att TA BORT och SLÄPPA TAGET OM.

Jag har också kommit fram till hur egoistiskt det är att ha denna typen av rädslor inför hur det ska gå i mitt liv, och hur jag ska klara mig, och vad jag ska göra om inte det händer, eller om det där händer. För tänk – när jag sitter och oroar mig själv inför sådana petitesser finns det människor som faktiskt inte har något att äta, de har ingenstans att bo, de har inga varma kläder – och de har överhuvudtaget ett fullständigt värdelöst liv – och så sitter jag och oroar mig själv inför min tentamen.

Så jag har insett att det finns VIKTIGARE saker än att oroa mig själv inför hur saker och ting kommer att gå i mitt liv, och det är att oroa mig själv för hur saker och ting kommer och gå för ALLA MÄNNISKORS liv – och istället för att vilja säkra min överlevnad i denna världen, och bygga upp mitt eget liv helt avskärmad från allt som heter verklighet – att göra någonting, och prioritera att skapa ett liv som är bäst för alla – på alla sätt och vis; så det är vad jag ska ägna mig själv åt.

Nåväl – nedan ska jag applicera självförlåtelse, och självåtaganden – och därefter kommer jag i mitt liv praktiskt att leva dessa ord för att på så vis förgöra denna rädslan en gång för alla.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå hur egoistiskt det är att oroa mig själv för hur det kommer gå i mitt liv – och bara mitt liv – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se att det finns en hel värld runtomkring mig, som är lika värdefull, och verklig som jag är – och som jag således måste bry mig om också

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i mitt huvud planera inför, och fantisera om hur jag ska skriva min tenta – och fantisera om hur det kommer att gå att skriva min tenta – vad jag kommer att skriva för betyg, och hur detta sedan kommer att influera min framtid i fråga om vilket jobb jag kommer att få – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt över framtiden, och bli besatt av vad som kommer hända i framtiden – och hur jag kan hantera vad som kommer hända i framtiden – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva, och uttrycka mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spendera en alldeles absurd mängd andetag att tänka på framtiden – istället för att leva här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag inte kan leva i framtiden – eftersom framtiden endast existerar i mitt huvud, och att den enda platsen som jag kan leva på är HÄR – i och som detta andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att så fort jag inte studerar minst 8 timmar om dagen, börja bli orolig, och nervös att jag studerar för lite och att jag kommer att halka efter – och att jag inte kommer att ha kontroll på mina studier, och att jag när jag gör tentan – inte kommer veta svaren på frågorna som presenteras i tentan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest – nervositet och rädslan inför att jag kommer sitta på tentadagen och vara ställd inför frågor som jag inte har någon som helst aning om svaret på – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att jag kommer misslyckas

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att närma mig mina studier från en utgångspunkt av och som rädsla – och ångest – såsom känslan, och upplevelsen att – om jag inte studerar varje sekund, och varje minut av mitt liv så kommer allt gå åt helvete, och det finns ingenting jag kan göra åt det; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta det lugnt med mina studier – att andas – att slappna av och att tillåta och acceptera mig själv att vara ett med ögonblicket här – vara ett med min kropp här

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se hur katter lever utan någon som helst rädsla inför framtiden – och utan någon som helst önskan om att bli ”den bästa katten” – och ha den ”bästa kattkarriären” – eller bli den mest ”älskade katten” – utan katter TAR DET LUGNT – DE SOFTAR OCH SOVER – och de oroar inte sig själv inför någonting som ännu inte är här – och således åtar jag mig själv att ta efter katter, och leva det som jag ser katter lever – och således lära mig själv att koppla av och ta det lugnt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag vaknar på morgonen, att genast tänka, och oroa mig själv för att jag inte kommer att hinna med allting under dagens lopp – att jag inte kommer hinna med mina studier, att jag inte kommer hinna med att ta hand om mina ansvar och åtaganden – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det hjälper mig ingenting att oroa mig själv – utan att oroa mig själv gör mig bara helt obekväm inombords, och mindre kapabel att hantera, och leva mitt liv på effektivt och disciplinerat sätt

Självåtaganden

När jag märker att jag oroar mig själv inför mitt eget liv, inför min framtid, inför att mina ägodelar ska försvinna, eller att någonting hemskt ska hända mig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att denna oron inför endast mitt liv är fullständigt egoistiskt – eftersom det finns ju SÅ MÅNGA andra människor, djur, och varelser som lever HÄR och som jag fullständigt skiter i; således åtar jag mig själv att sluta oroa mig själv inför bara mig själv – att istället vidga mitt perspektiv och se att det finns SÅ MYCKET MER HÄR än bara jag och mitt liv

När jag märker att jag tänker, och fantiserar om hur det kommer gå på min tenta – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att DET HJÄLPER INTE ett skit att oroa mig själv inför min tenta – jag kommer inte skriva bättre om jag oroar mig själv – jag kommer faktiskt med all sannolikhet att skriva sämre eftersom jag istället för att plugga lugnt och samlat befinner mig själv i ett tillstånd av ångestupplösning; således åtar jag mig själv att SLUTA OROA MIG – att SLUTA TÄNKA PÅ FRAMTIDEN – och att istället andas – ta det lugnt – och ”go with the flow” så att säga – ta ett andetag i taget och göra det som jag ser är effektivt, och ger goda resultat – och inte basera mitt leverne på ångest för det är litterärt talat helt värdelöst

Jag åtar mig själv att spendera en ALLDELS ABSURD MÄNGD andetag på mig själv – alltså ALLA ANDETAG – och att sluta spendera andetag på rädslor, känslor, emotioner och tankar – för det är bara skit som jag inte behöver för att leva och uttrycka mig själv här

När jag märker att jag sitter, står, eller går och funderar på framtiden – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår det är ett jävla slöseri med tid att tänka på framtiden – framförallt med tanke på att FRAMTIDEN INTE FINNS – den finns bara i mitt huvud och är inte ens en objektiv och faktiskt verklighet; således åtar jag mig själv att spendera min tid – mina andetag – HÄR – på att leva praktiskt i och som denna objektiva och faktiska verklighet

När jag märker att jag blir orolig, nervös, och kollrig för att jag inte studerar 8 timmar om dagen – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att visserligen kommer jag lära mig mer om jag pluggar 8 timmar om dagen – men det ursäktar inte det faktum att jag blir rädd när jag inte gör det – för varför blir jag rädd? Är rädsla någonsin rättfärdigat? NEJ! För rädsla leder alltid till självkompromiss och att jag istället för att leva – väljer att leva för rädsla – vilket inte är leva utan istället följa; således åtar jag mig själv sluta följa efter min rädsla, utan istället ifrågasätta min rädsla – och leva praktiskt – och utifrån beaktanden som är objektiva och verkliga och inte baserade på självintresse utan på insikter om hur denna världen fungerar – om var jag vill placera mig själv i denna världen och varför

När jag märker att jag upplever ångest, nervositet, och rädsla inför att jag på tentadagen ska ställa inför en tenta som är mig övermäktig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att DET TJÄNAR INGENTING TILL att vara rädd inför hur saker och ting kommer gå – vad jag kan göra är att praktiskt förbereda mig själv, och att förstå att rädsla alltid är baserat på tron att jag kan förlora någonting av mig själv om jag inte alltid är så jäkla bra på allt jag gör; således åtar jag mig själv att förbereda mig själv praktiskt inför punkter jag möter i min värld, och att sluta ha förväntningar på mig själv om att saker och ting ska gå bra – och att jag ska lyckas – och istället leva egenvärde och vara stabil inom och som mig själv oavsett vad slags resultat jag får

När jag märker att jag närmar mig mina studier utifrån utgångspunkten att ”helvete! Om jag inte pluggar hela den dagen i maxfart då kommer allt att gå åt helvete!” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att NEJ – saker och ting kommer inte att gå åt helvete – för det första för att helvetet inte existerar, och för det andra för att mina rädslor inte ger en objektiv, och korrekt bild av de konsekvenser jag manifesterar som mig själv genom mitt leverne; således åtar jag mig själv att istället för att leva i fruktan för att jag kommer att misslyckas – att istället bli väldigt specifik med exakt vad slags praktiska handlingar som krävs för att få det resultat jag ser är bäst för mig i mitt liv – och således sluta oroa mig själv inför hur saker och ting kommer att gå – och istället gör det som krävs för att få saker och ting att gå som jag vill att de ska gå

Jag åtar mig själv att lära mig själv från katter – eftersom jag ser att de kan leva på ett sätt som jag skulle må mycket bra av om jag levde på samma sätt – och således åtar jag mig själv att 1) ta det lugnt – och slappna av – framtiden kommer hit tillsist – eller? 2) ta den tid jag behöver att verkligen mysa med mig själv och min kropp här, och njuta av ögonblickets enkelhet 3) ge fan i all prestationsångest – vafan ska jag prestera för? Jag är ju en katt och är nöjd med att vara en katt (jag menar människa)

När jag vaknar på morgonen och märker att jag tänker på att saker jag kanske inte kommer hinna med under dagen – och att jag oroar mig själv inför hur saker kommer att gå; då stoppar jag mig själv, jag tar andetag, och för mig själv tillbaka hit; och jag åtar mig själv att precis som katterna – vakna lugnt, stilla, och bekvämt – utan att stressa mig själv i överlevnadsmode – utan istället ta det lugnt – göra någonting jag tycker är roligt, äta min frukost – och sedan sätta mig och ta tag i min dag – och göra vad som praktiskt behövs – UTAN ATT TÄNKA PÅ DET!

 

Dag 105: Jag Vinner!!!

En punkt som jag märkt kommer upp ofta inom och som mig själv är ”vinnar-punkten” – detta är en tendens jag har att när jag pratar med andra – att göra det hela till en tävling där jag antingen försöker bevisa mig själv, eller försvara mig själv – allt för att vinna, eller i vart fall att undvika att förlora.

När jag märker att jag förlorar – eller i vart fall när jag känner att jag förlorat – så går jag in i anklagelse mot andra den, eller de människor som jag tycker, och känner det som om de vunnit. Det är intressant hur jag begränsar mig själv i och som denna upplevelse – eftersom jag existerar fullständigt för att vinna, och i detta glömmer jag helt bort att uttrycka mig själv – och att glädja mig åt mig själv i ögonblicket. Och ursäkten jag använder för att kunna hålla kvar vid denna karaktär är att ”det är andra som gör så att jag tävlar, jag är inte så här egentligen” – men det stämmer inte – för det är jag som väljer att tävla och ingen annan.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag kan förlora när jag pratar med andra människor – istället för att se, inse och förstå att jag kan enbart förlora när jag tillåtit och accepterat mig själv att interagera, och tala utifrån en utgångspunkt – en idé av att jag tävlar mot andra människor – istället för att se, inse och förstå att det finns ingen tävling – tävlingen är en illusion som jag skapat i mitt huvud; och således åtar jag mig själv att varje gång jag märker att jag tävlar med andra människor – att ta mig själv tillbaka hit och återvända till min fysiska kropp – och denna fysiska verklighet HÄR – där det således inte finns någon tävling utan bara fysiskt uttryck här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ursäkta mig själv varför jag existerar i och som en tävlingskaraktär – genom att tänka att det är andra som får mig att börja tävla – det är andra som får mig att må dåligt – det är andra som gör att jag känner mig som en förlorare – istället för att se, inse och förstå att det är jag som har skapat denna energin av att känna mig som en förlorare – och att det är jag som försatt mig själv i en position inom och som mig själv av att tro att jag måste vinna, och av att tro att jag måste tävla; och således åtar jag mig själv att sluta tävla med andra människor – och varje gång då jag märker att jag går in i och som en karaktär av att tävla – att genast ta mig själv tillbaka hit och leva – uttrycka – röra mig själv – fysiska och praktiskt här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att för att jag ska känna mig själv som en förlorare – så måste jag ha accepterat att jag tävlar med andra människor – och jag måste ha accepterat att andra människor antingen är bättre, eller sämre än mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva jämlikhet här – att se att det inte finns bättre, och sämre människor – det finns inte kungar, och drottningar – utan alla är vi samma, och likadana – fysiska människor som pratar, skiter, och äter här; och således åtar jag mig själv att sluta definiera och se människor såsom att antingen vara överlägsna, eller underlägsna mig – och istället gå, och uttrycka mig själv här – i enhet och jämlikhet i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se det enkla faktum att jag skapar mitt eget helvete – och att jag skapar min egen himmel och mitt eget paradis – och att jag alltid får precis det jag väljer att få; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att välja att sluta tävla – att välja att sluta se mitt liv som en tävling, och en kamp där jag måste upprätta mig själv – och visa var jag står någonstans – och visa vad jag går för – och visa vad jag kan; och således åtar jag mig själv att acceptera mig själv här – och sluta kämpa för att andra ska se mig som en vinnare

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur mycket jag komplicerar mitt liv – hur mycket jag komplicerar interaktioner i mitt liv – genom att jag tror att jag kan förlora – genom att jag tror att alla interaktioner, och kommunikationer är en tävling där jag måste få gehör för mina idéer och upplevelser, och visa utåt att jag är vinnaren – att jag har rätt – och att andra borde acceptera och förstå att jag är en vinnare; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa mitt begär att vilja vinna – och således i alla situationer, och interaktioner – tala naturligt, och avslappnat här – och alltså inte hela tiden vaka över mina ord – inte säga saker och ting för att kunna besegra en annan och få min vilja fram – utan istället tala och uttrycka mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att all konflikt jag tycker mig själv uppleva i mitt liv i grund och botten härstammar från att jag vill tävla – från att jag tror mig själv tävla med andra människor; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta att tävla – att släppa mitt begär att vinna, och min rädsla att förlora – och se, inse och förstå att ingenting kommer hända med mig om jag gör det – jag kommer inte förlora någonting – jag kommer inte gå under – ingenting kommer att förändras eftersom det inte finns någon tävling – det finns ingenting att förlora, och det finns ingenting att vinna; och således åtar jag mig själv att leva tävlingsfri – att leva jämförelsefri – att leva i varje ögonblick utan att definiera människor och interaktioner som antingen positiva, eller negativa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att när jag tävlar med andra människor så försätter jag mig själv i en position inom mig själv där jag inte är kapabel att leva – och uttrycka mig själv – eftersom jag är fast i en viss energi, och tro mig själv vara beroende av att fullfölja denna tävling för att på så vis kunna gå ifrån situationen med hedern i behåll; istället för att se, inse och förstå att denna heder är fullständigt skitsnack – det finns ingen heder att tala om som jag måste försvara mot andra människors inbillade påhopp – det finns ingen tävling som jag måste fullfölja; och således åtar jag mig själv att när jag märker att jag går in i en tävling med andra människor att medvetet förlora – att helt enkelt ge upp och sluta tävla – och istället andas, och uppskatta ögonblicket med mig själv här – fysiskt och praktiskt – genom att uppleva hur luften rör vid min kropp, och hur jag känner och upplever mig själv rent fysiskt

Inbrotten Ökar

Enligt en rapport från brottsförebyggande rådet har antalet villainbrott stigit med 25 % de senaste tre åren – en intressant tidpunkt, eftersom det var för drygt tre år sedan som världen drabbades av finanskrisen. Inbrotten har allstå ökat i direkt förhållande till att ekonomin blivit sämre; behövs ytterligare bevis för att visa att kriminaliteten inte föds ur en moraliskt vedervärdig karaktär, utan ur en desperat och hopplös människas hjärta.

Kriminalitet borde inte ses som någonting negativt, men istället som en signal att någonting är fel, väldigt fel. Och undersökningar, samt forskningsrapporter har redan färdigställts, om vilka som begår brott, och vilka som inte begår brott; och de som är benägna att stjäla, tjuva och ställa sig på fel sida av lagen är just de fattiga, utstötta och bortglömda.

Det är inte så märkligt när man tänker efter att det just är dessa människor som söker sig till brottsligheter, eftersom brottslighet är den sista utvägen; det är den vägen man vandrar när alla andra har blockerats; då söker man sig till brottslighet. På så vis är det dags att fråga oss själva: är det värt det?

Är vårt kapitalistiska system verkligen värt allt det lidande som kommer i dess kölvatten? Är verkligen det kapitalistiska system en human, passionerad, omtänksam, och humanistisk lösning? Ger den verkligen oss ro, eller gör den oss till jägare vars enda uppgift blir att överleva?

Frågor som de ovan ställs inte ofta, eftersom vi utan betänkligheter accepterar kapitalism som den enda lösningen. Vi till och med försvarar kapitalism trots de grymheter som når oss genom tv-rutan, trots de inbrotten, rånen och våldsbrotten som sker med utgångspunkten i pengar; är det verkligen värt det?

Kanske du ska ta och fråga dig själv om den världen vi lever i idag är den världen du skulle skapat om du varit gud, eller hade du velat göra någonting bättre? Hade du velat ge dina barn en trygg framtid? Hade du velat kunna känna dig själv trygg oavsett vad, vetandes att du har de levnadsartiklar som krävs för din överlevnad? Hur skapade vi världen som den är idag, och hur misslyckades vi med att skapa himlen på jorden?

Att fråga hur är mycket nyttigare än att fråga varför – när vi frågar hur låter vi oss själva se på våra handlingar, på våra ord; och på så vis kan vi se vad vi gör som skapar en värld av fruktan, och vad vi därför istället borde göra för att skapa en värld av tillit och gemenskap. För det är ju dit vi vill komma; vi vill ha en värld där alla kan lita på alla, och där gemenskapen går före den individuella människans småsinta begär. Där kollektivet hedras framför individen, men där individen är en del av kollektivet, och därför också blir hedrad – där alla hjälper alla, och ingen tränger sig före.

I Sverige har vi hittills varit bra på att placera kollektivet före individen, och som en konsekvens av det befinner vi oss nu i ett land som trots att mycket talar emot är ekonomiskt relativt jämställt land. Och så har det blivit på grund av vår villighet att betala skatt, och på så vis fördela samhällets resurser till alla behövande. Att leva på ett sådant vis är hedersamt, och det visar karaktär, och att principer går framför trender, och suget efter att konsumera. Nu måste denna solidaritet mellan människa och människa, och människa och djur bli total och fullständig – för enbart i fullständig hänsyn till allt och alla andra som lever och frodas på planeten kan verkligen himlen på jorden bli en verklighet.

Jag vill att det ska bli en verklighet, och därför står jag upp för att leva sann socialism – och det betyder att kollektivets bästa går framför mitt eget bästa; eftersom mitt bästa är kollektivets bästa. Och kollektivets bästa kan enbart bli realiserat i ett jämlikt pengasystem; så därför ta och undersök det jämlika pengasystemet – mer information finner du HÄR.

Tack för mig! Tills nästa gång!