Tag Archives: känd

Dag 362: Att lämna efter sig något stort

Det är inte så sällan som man hör någon nämna att de vill lämna efter sig någonting stort, göra någonting speciellt, eller unikt för världen. Man vill förnya något område, skapa en omvälvande social reform, utgöra den drivande kraften för en ny revolution. Den bakomliggande motivationen är att man vill åstadkomma någonting fantastiskt och revolutionerande.

Jag måste säga att det är precis ett sådant motiv jag har haft i mitt liv. Framför mig såg jag hur mitt avtryck i denna världen skulle vara enormt, viktigt, och revolutionerande. Det är också denna inställning som har präglat många av mina beslut vad gäller min framtid – MEN – det är intressant att se hur denna drivkraft om att vilja skapa någon enorm och betydande förändring nästan alltid har sina rötter i egenintresse. I vart fall har det varit så med mig. För egentligen vill jag inte skapa en revolution, förnyelse, och social reform för att jag faktiskt och innerligt bryr mig om andra – NEJ – det handlar om framgång, uppmärksamhet, och berömmelse.

Nu när jag kan se att mina bevekelsegrunder inte alltid är godhjärtade, har jag påbörjat processen att lära mig ta nya beslut i mitt liv om vart jag ska, hur jag ska leva, och vem jag vill vara i framtiden. Jag ser att det inte är så viktigt VAD jag gör, utan det som är av väsentlighet är VEM jag är i det jag gör. Det finns flera exempel på människor som har så kallade betydelselösa och bagatellartade jobb; t.ex. arbeten som bonde, snickare, anläggningsarbetare, soptömmare, trädgårdsmästare, m.m. Men frågan man borde ställa sig är om dessa arbeten i själva verket är betydelselösa? Vem avgör vad som är av betydelse eller inte? Om vi själva hänger oss fullständigt till det vi gör, och vi lever ut oss själva, och strävar efter att alltid göra vårt yttersta, gör vi inte arbetet betydelsefullt då?

En annan aspekt av denna punkt är hur jag ofta känt en stor rädsla inför att inte ta de beslut som kommer föra mig i ”rätt riktning” där jag kan uttrycka mig själv till min fulla potential. Återigen går det att se att utgångspunkten för min tankegång är rädsla, och att rädslan i grund och botten är att jag inte ska kunna uppfylla mitt egenintresse, mina förhoppningar och begär gällande min framtid – vem jag hoppas kunna bli och vad jag hoppas att jag ska kunna göra. Det handlar alltså inte om välgörenhet, om empati, barmhärtighet och medkänsla för andra människor – NEJ – det handlar om vad JAG vill ha.

Det är intressant att se hur jag trott att mina drömmar och idéer om framtiden faktiskt kom från en plats inom mig av att jag vill göra skillnad för andra. Men med den största delen av dem förhåller det sig alltså inte på det sättet, utan mina planer har uppstått utifrån begäret att få ”vara någon”. Att skapa ett syfte för mig själv som FAKTISKT är baserat på en förståelse av vad som är bäst för alla är någonting HELT ANNAT än att följa efter en idealistisk upplevelse eller passionerad känsla. När man lever ett praktiskt syfte finns ingen upplevelse, det finns ingen energi, det finns ingen rädsla, och inget egenintresse. Och det är av den enkla anledningen att man faktiskt inte gör det bara för sig själv, utan man gör det för alla, som en gåva man ger av sig själv till världen – och det är någonting väsensskilt från att söka efter att få uppfylla sig själv.

Om man nu befinner sig i situationen där man känner sig sakna syfte, mening och riktning i sitt liv, bör man nog först fråga sig var någonstans man kan göra livet bättre för andra, även om man i den positionen som man väljer kommer att vara helt anonym. För det handlar inte om hur andra ser på det man gör, eller hur det värderas av samhället, det handlar om VEM MAN ÄR i det man gör; lever man sig själv tillfullo? Hänger man sig själv totalt till sitt yrke, eller lever man i två världar? Ofta är det som så att de yrken som har ett anseende av att vara de mest betydelselösa, är de allra viktigaste. Det visar bara att när man tar ett beslut om var eller i vilken position man ska placera sig själv i denna världen, går det inte att använda idéer och värderingar som kommer från samhället. Man måste istället titta inåt och fråga sig själv, vem är jag, vem vill jag vara och vad kan jag ge?

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att värdera mig själv och min framtid utifrån hur viktiga jag tror dem kommer vara för samhället i sin helhet, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som ett begär efter att få vara viktig, och basera mitt liv, min rörelse och min drivkraft på att få uppleva mig själv som viktig – och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället fråga mig själv VAR och HUR jag kan göra störst skillnad i andras liv – och även i mitt eget liv – hur jag kan ge någonting till andra som kommer att förstärka och förbättra deras liv – hur jag kan stå för någonting som kommer att ha en märkbar effekt – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på var jag vill hamna, på vem jag vill vara i andras ögon, på hur jag vill att andra ska uppfatta mig – istället för att lägga fokus på vad jag kan ge och skapa för andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i mitt liv, och hur jag närmar mig att skapa ett syfte, mening, och en framtid för mig själv, att endast se på, och överväga, och beakta mig själv, vad jag kan få ut av en framtid, vad jag kan tjäna på mina planer, och således förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att öppna mitt sinne, öppna mig själv och se vilka möjligheter som finns framför mig, att se vad jag kan göra för att skapa en substantiell ändring, och någonting som jag gör för mänskligheten i sin helhet, och inte bara för mig själv som en individ som önskar ha uppmärksamhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se på mitt liv, se på min framtid, se på mina möjligheter i livet, endast från en utgångspunkt av egenintresse och att tänka på vad jag kan tjäna på saker, vad jag kan få uppleva och få ut av livet – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att öppna mig inför andra, att öppna mig inför världen, att låta mig själv se, att det finns mer än endast mig själv, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att driva mig själv framåt i mitt liv, och i mina dagliga aktiviteter och tro att jag gör det för ett högre kall, men när det egentligen bara handlar om att jag vill vara speciell, ha uppmärksamhet, och erkännande från andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att rädsla indikerar att jag ännu än så länge endast bryr mig om mig själv, och att jag endast ser till mig själv, mitt liv och min självutveckling, istället för att låta mig själv se till allas bästa – se till denna världen i sin helhet och var jag kan placera mig själv där jag kommer att kunna spela en effektiv roll för att ge till andra såsom jag själv vill ta emot – där det inte handlar om mig själv – utan där det handlar om att faktiskt ge såsom jag vill ta emot

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara som besatt av att vilja lämna efter mig någonting, ge någonting till andra, i och som begäret av att få känna mig själv viktig, speciell, och som om att jag gett någonting till andra som de kommer ha en stor nytta av, och som därför gör mig mer viktig, speciell, och bättre – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att besudla min process och min motivation att skapa någonting i denna världen som är bäst för alla med egenintresse – där jag gör det för mig själv – för att jag ska bli känd, jag ska bli sedd, och jag ska få ett högt anseende – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället ge till andra – bry mig om andra – och se till andras liv jämlikt till mitt eget – och också förstå att det är lösningen på att transcendera och gå igenom rädsla – att faktiskt bry mig om någonting mer än mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att när jag väljer min riktning, och mitt syfte, vad jag ska göra med mig själv, och vilken riktning jag ska gå i, kommer det inte finnas någon energi inom mig, det kommer inte finnas någon upplevelse, utan det kommer vara ett praktiskt beslut, att jag ser i vilken riktning jag kan göra mest nytta, och sedan går jag den processen, och skapar mig själv i det livet – och gör det i tystnaden som är jag – och således förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det är en sådan tystnad, och sådana praktiska överväganden som visar på när ett beslut är riktigt och inte motiverat av upplevelser, av känslor, av egenintresse – när man enkelt gör någonting för att det är praktiskt och effektivt – och leder till resultat som kommer vara gynnsamma för alla

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i fruktan, och rädsla, och vill börja ta beslut, eller tänka på min framtid i dessa emotioner, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag inte kan skapa en framtid om jag går in i rädsla, utan då blir vad jag skapar endast rädsla, och ett försök att beskydda mig själv, det blir ingen ovillkorlig framväxt och utveckling av mig själv, och det blir ingen ovillkorlig rörelse där jag tar med världen i mina beslut, och ser vad jag kan göra för alla; således åtar jag mig själv att andas, att genast förlåta rädslan, och sedan kolla på beslutet och det som är framför mig i sunt förnuft – utifrån vad som är praktiskt – utifrån var jag kan göra störst skillnad – inte för att jag vill ha uppmärksamhet eller erkännande – utan för att jag faktiskt bryr mig om andra

Jag åtar mig själv att bry mig om andra människor, att bry mig om livet, att bry mig om att assistera och stötta andra, att förbättra och effektivisera andras liv, och att göra någonting för andra som kommer att kunna hjälpa dem i deras liv

Jag åtar mig själv att släppa taget om egenintresse, och begäret efter att ha mitt eget perfekta, betydelsefulla liv, och jag åtar mig själv att istället se andra, erkänna andra, acceptera andra, och ge till andra såsom jag själv vill få – att inte längre vara besatt av mitt liv eller min framtid – utan istället se till allas liv och allas framtid och var jag placera mig själv för att vara en del av att skapa ett liv och en framtid som är bäst för alla

Advertisements

Dag 265: Uppspelthet

tumblr_lmzrd3i3Qa1qgtqb0o1_r1_1280För några dagar sedan öppnades en möjlighet för mig att tala publikt inför en del människor, och gentemot detta reagerade jag i upphetsning, och uppspelthet – jag blev helt enkelt positivt laddad under ett tag. Jag märkte hur detta skedde inom mig men kända mig i ögonblicket som om ”det var för svårt att ändra” – och att min upphetsning var ”naturlig” – alltså som om att upphetsningen var en slags normal del av att vara människa.

Anledningen till att jag senare lät mig själv vara ärlig mot mig själv gällande denna punkt var för att jag senare på kvällen, efter mitt framträdande, blev väldigt trött, och i princip kollapsade i soffan – och jag han inte ta mig för alla mina ansvar, och de saker jag brukar göra innan jag går och lägger mig, för jag helt enkelt bara somnade väldigt snabbt, och hastigt.

I vanliga fall brukar jag inte somna så hastigt, utan jag brukar vara stabil och gå och lägga mig vid en och samma tid varje dag – och det funkar bra för mig – då får jag de saker gjorde som jag måste göra, och går sedan och lägger mig när jag börjar bli trött. Men alltså – så blev det inte just denna dag.

Av vad jag kan se består min upphetsning, och uppspelthet i en slags glädje över att jag kommer att få uppmärksamhet – människor kommer att se mig, människor kommer att höra mig – och detta betyder att jag får uppmärksamhet, och detta är någonting som jag värdesatt inom mig själv såsom att vara positivt. Ett liknande förhållande har jag tidigare haft med musik, och jag brukade göra mig själv uppspelt och energiserad, fylld med positivitet när jag spelade, eller stod inför att spela musik inför andra; och detta resulterade nästan alltid i att jag senare på kvällen helt enkelt däckade, eftersom jag hade varit så pass mycket uppåt, att den naturliga konsekvensen nu var att ”gå nedåt” så att säga.

Så – själva grundproblemet är hur jag har värdesatt, och låtit mig själv bli beroende av uppmärksamhet – jag menar – jag kan se att denna punkt av uppmärksamhet har två sidor – den har en positiv sida; såsom den jag precis har beskrivit här – och den har också en negativ sida – som består av en fruktan att blir retad, mobbad, och hackad på – och alltså få en slags ”negativ uppmärksamhet”.

Drömmen är att få framställa mig själv som perfekt, och få allas erkännande, och kärlek – och den stora fruktan är att göra ett misstag, och bli verbalt lynchad av en stor folkgrupp. Och detta förklarar ju även varför det oftast är så att jag blir nervös när jag ska tala inför en stor grupp människor – för innerst inne bär jag på den där önskan om att få bli accepterad, och rädslan inför motsatsen – att inte bli accepterad! Tydligen är detta något så otroligt fruktansvärt.

En annan intressant aspekt av denna punkten är att – en konsekvens blir att jag aldrig gör saker FÖR MIG – eftersom konstant spelar antingen den negativa, eller positiva punkten ut sig inom mig – vilken alltid består i vad andra människor känner, upplever, eller tänker om mig – och aldrig om mig själv. Jag menar – i grund och botten bryr jag ju inte om mig själv utan bara om hur andra uppfattar mig, vilket naturligtvis är en fullständigt oacceptabel utgångspunkt att leva utifrån; så därför ska jag ägna denna bloggen åt att förlåta, och skapa korrigerande åtaganden så att jag kan stoppa, och förändra denna tendensen jag skapat.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hetsa upp mig själv, och bli uppspelt, och positivt energiserad inför möjligheten, och den förväntningen att framträda inför andra människor, och tala inför andra människor – och i detta förlåter jag mig själv att tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa med min närvaro här, och missa andetag, och leva i ett slags uppåttjack – där jag rör mig häftigare, rör mig snabbare, och skrattar nervöst då, och då

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte förbli stabil, och tyst här i och som varje ögonblick, genom att jag andas effektivt, och inte rör mig själv utifrån en energi, utan ser till att jag rör mig andetag för andetag; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge ett högre värde till att få uppmärksamhet, än att vara här med mig själv – och tro att uppmärksamhet från andra människor gör mig mer än vad jag är när jag är med mig själv – istället för att se, inse, och förstå att detta är en illusion – och faktiskt en inflation som jag skapar inom mig själv – och att jag inflaterar en positiv upplevelse inom mig själv i tron att jag blir viktigare när jag har uppmärksamhet från andra – istället för att se, inse, och förstå att jag är densamma oavsett vem jag är med – d.v.s. i min fysiska konstitution såsom min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att när jag har uppmärksamhet från andra så är detta någonting positivt, och någonting bra, och någonting som gör mig till mer än vad jag var innan – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att detta inte stämmer, utan att jag är faktiskt rent fysisk densamma som jag alltid varit, och mitt värde varken ökar, eller minskar – eftersom min kropp är densamma som den var innan jag hade uppmärksamhet; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv gå in i en illusion av att uppleva mig själv uppspelt, och uppjagad – istället för att röra mig själv andetag för andetag – ett steg framåt i taget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta uppmärksamhet från andra människor ändra vem jag är – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv annorlunda, att röra mig själv annorlunda, att tänka annorlunda, och att uppleva mig själv annorlunda när jag har andra människors uppmärksamhet, i tron att mitt värde ökar, och jag blir mer viktig, mer värdefull när jag har andra människors uppmärksamhet; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att röra mig andetag, för andetag, och inte placera, och röra mig själv utifrån en upplevelse – för en upplevelse – oavsett vilken slags polaritet den har – positiv eller negativ – är i grund och botten ett slags missbruk mot mig själv – där jag för mig själv bort från mitt ursprung såsom min mänskliga fysiska kropp och in i en illusion som inte existerar annat än i mitt sinne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att när jag ändrar mig för att jag får uppmärksamhet, så innebär detta att jag i princip överger mig själv – och mitt eget uttryck – för att kunna imponera på, och få andras erkännande – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att värdesätta, och erkänna mig själv, och låta mig själv gå dessa punkter av publika framträdanden utan att jag ändrar mig, och utan att jag gör det för att få bli accepterad – utan att jag istället gör det som mig själv här – att jag är stabil, klar, och specifik – och att jag inte ändrar mig på något sätt inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bära vid, och hålla kvar vid en idé om mig själv om att jag är värdelös, och att det är någonting fel med mig – och att det enda sättet som jag kan uppnå en slags stabilitet inom mig själv är genom att få uppmärksamhet, och erkännande från andra – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att – nej – ingenting är fel med mig – utan vad som är fel är att jag överger mig själv såsom mitt naturliga, och ovillkorliga, och naturella uttryck här – för att få känna mig själv accepterad, och erkänd av andra människor – det är ett stort fel och en slags sjukdom som till varje pris måste utrotas; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att utrota denna sjukdom, genom att när jag märker att jag går in i denna positiva upplevelse av att känna mig själv uppspelt, och uppjagad – att jag då andas effektivt, och för mig själv tillbaka hit – och stabiliseras mig själv i min kropp – och uttrycker, och rör mig själv för, och som mig själv – HÄR – i och som enhet och jämlikhet med och som min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte disciplinera mig själv till att när jag märker att jag börjar söka efter andras uppmärksamhet, och när jag börjar ändra mig själv, och göra mig själv till för att få andra att reagera på min närvaro, att jag då stoppar mig själv – att jag erkänner för mig själv vad det är jag håller på med – och andas, och tar mig själv tillbaka hit – och låter mig själv uppleva, och leva ögonblicket med, och som mig själv – och uttrycka mig själv naturligt, avkopplat, och bekvämt utan att göra mig själv till

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mig själv till för att få andra människor att uppmärksamma mig, och att erkänna mig, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att respektera, och värdesätta mig själv mer, och se att det är ett slags missbruk mot mig själv att söka efter andras erkännande, och att söka efter andras uppmärksamhet, och att jag genom att göra detta i princip förtrycker, och håller tillbaka mitt naturliga, avkopplade, och bekväma, självuppriktiga uttryck inom och som mig själv – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att tillämpa, och leva självrespekt, och egenvärde – att se att jag har ett värde men att det är jag som måste ge detta till mig, och att det inte bara kommer att dyka av sig själv utan att jag aktivt måste skapa, erkänna, och definiera det värde jag har – genom mitt praktiska leverne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ändra mitt praktiska leverne på ett sådant sätt att jag står stabil oavsett om jag uppträder publikt eller om jag är ensam – och att jag är densamma – för jag vet – att jag värdesätter mig själv, och att detta inte är någonting jag uppnår genom att få andra att tycka om mig

Självåtaganden

När jag märker att jag går in ett slags uppåttjack, eftersom jag står inför möjligheten, eller den framtida händelsen, att uppträda, eller prata inför andra människor; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag går in i denna typ av uppåttjack, och uppspelthet eftersom jag i princip äter, och när mig själv på andras uppmärksamhet, i tron att detta gör mig till speciell, och mer än andra; således åtar jag mig själv att andas och stabilisera mig själv här – och inte spela med i uppåttjacket – utan istället vara med min kropp här – och slappna av – och låta mig själv uppträda inför andra människor naturligt, avslappnat – och helt enkelt vara mig själv

När jag märker att jag ger uppmärksamhet från andra ett inflaterat värde, och tror att denna punkten på något sätt gör mig till mer, gör mig till bättre, och ger mig ett högre värde; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – uppmärksamhet från andra ändrar inte min fysiska konstitution på annat sätt än att jag blir besatt av en energi – men jag menar rent praktiskt gör uppmärksamhet inget med mig och har därför inget inneboende värde i sig självt; således åtar jag mig själv att istället ge uppmärksamhet, och värde åt sådant som har ett praktiskt och bevisbart värde – såsom mig själv här – min kropp – min direkta fysiska omgivning – sådana punkter som är här och stödjer mig i mitt dagliga uttryck i min värld

När jag märker att jag går in i en illusion av att känna mig uppspelt, uppjagad, och upphetsad, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att – denna punkten av att känna mig själv mer än tidigare, för att jag står inför att uttrycka mig själv inför andra – det är en falsk punkt som är baserat på en falsk idé om att jag blir mer när jag har uppmärksamhet från andra – när detta inte stämmer för i grund och botten är jag densamma, och när energin försvinner efter mitt framträdande är jag återigen som jag var innan; således åtar jag mig själv att öva mig själv på att vara densamma oavsett om jag är med andra, eller mig själv – och inte låta mig själv gå in i en uppspelthet, eller upphetsning

När jag märker att jag låter uppmärksamhet från andra människor ändra vem jag är, och att jag börjar göra mig själv till, och försöka vara mer ”häftig” och ”rolig” för att på så vis få ännu mer uppmärksamhet från andra, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag i princip missbrukar mig själv genom att göra på detta sätt – för jag låter inte mig själv leva som, och för mig själv – utan lever för att tillfredsställa, och få andas erkännande – som jag inte ens praktiskt eller fysiskt behöver för att kunna vara effektiv i mitt dagliga leverne; således åtar jag mig själv att röra mig själv andetag för andetag – och öva mig själv på att vara mig själv – vara ovillkorlig, vara naturlig, och inte försöka vara någonting jag i praktiken inte är

När jag märker att jag blir uppspelt, och uppjagad för jag får uppmärksamhet av andra, och att jag söker denna uppmärksamhet i tron att någonting är fel med mig – fundamentalt fel och endast kan rättas till genom att få andra att erkänna mig som tillräcklig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att ingenting är fundamentalt fel med mig, men vad som är fel är att jag låter mitt sinne ta med mig på en åktur i energier istället för att jag stabiliserar mig själv här, och lever i och som mitt andetag i enhet och jämlikhet; således åtar jag mig själv att leva här i och som stabilitet – och manifestera denna punkt genom andas och slappna av i min kropp och föra mig tillbaka till det inre lugn som jag brukar befinna mig själv inom

Jag åtar mig själv att disciplinera mig själv till att vara mig själv när jag är bland andra människor, och oavsett om jag får uppmärksamhet eller inte – att andas, och stabilisera mig själv här – och uttrycka mig själv naturligt, och autentiskt utan att göra mig själv till

När jag märker att jag gör mig själv till för andra, för att som jag upplever det stabilisera min relation till den andra människan, och få denna andra personen att tycka om mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår hur jag i detta ögonblick kompromissar mig själv, och gör mig själv mindre än vad jag egentligen är – eftersom jag lever inte den autencitet, och uppriktighet som kännetecknar vem jag är när jag står stabil, och bekväm här med och som min kropp; således åtar jag mig själv att sluta att söka efter andras erkännande – och istället stabilisera mig själv här med och som mitt andetag – och uttryck mig själv naturligt, bekvämt, och avslappnat med och som min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att värdesätta, och respektera mig själv genom att sluta söka efter andras uppmärksamhet, och erkännande, och istället stabilisera mig själv här i och som mitt andetag i varje ögonblick

Enhanced by Zemanta

Dag 226: Kroppen Min – En Fin Profil (Del 13)

Idag fortsätter jag bloggserien om min kropp – och idag kommer jag arbeta med punkt 12) på den lista som jag inledde denna bloggserie med – och det är punkten om att jag gillar mina käkben, och kindben – jag tycker de ger en fin profil till mitt ansikte

Så – i denna blogg kommer jag applicera självförlåtelse, och stadga självåtaganden – för därefter i mitt dagliga liv korrigera och ta bort denna upplevelse av mig själv.

Självförlåtelse

1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa ett positivt fördömande, och en positiv upplevelse gentemot mina käkben, och kindben – och tänka inom mig själv att jag tycker att de ger en ”fin profil till mitt ansikte” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån mitt utseende, och att se mig själv såsom en bild – vars värde utgörs av huruvida jag ser ”fin ut” eller inte – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att gå djupare in i och som min kropp – och se att det finns mer till mig – mer till min kropp – och mer till livet än en bild – vars profil verkar och ser ”fin” ut

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är bland människor, och någon människa tittar på mig – och tittar på mitt ansikte – att då tänka, och uppleva inom mig själv att den där människan kollar säkert på mig på grund av min ”fina profil” – och på grund av hur mitt ansikte ser ut – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att – jag genom att prata i mitt huvud, och hitta på diverse anledningar om varför människor tittar på mig – eller varför människor inte tittar på mig – tar mig själv bort från min mänskliga fysiska kropp – bort från min närvaro av och som mig själv här i varje andetag – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och föra mig själv tillbaka hit – och träna mig själv på att vara här – med och som min kropp – i och som varje andetag

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på mitt ansikte, och hur jag tror, och upplever att andra ser, och upplever mitt ansikte – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att fokusera, och koncentrera mig själv på att leva – att ge uppmärksamhet till mig själv här som min mänskliga fysiska kropp – och att träna mig själv på att leva som närvaro här – med och som mig själv – och således sluta ge allt av mig själv till en bild – till en upplevelse – till en känsla inom mig själv – och således istället fokusera på att leva, och uttrycka mig själv fysiskt här i och som varje andetag

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bibehålla, och definiera mig själv utifrån ett minne – vari min mamma sa till mig att mina kindben, och mina käkben är vackra – och att mitt ansikte är bildskönt, och attraktivt – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag är mer än ett minne – jag är mer än en bild – jag är mer än en känsla, och en upplevelse av att jag känner mig själv ”attraktiv” – och snygg – jag är – eller har i vart fall potentialen – av att leva och uttrycka mig själv HÄR – med och som min kropp – i enhet och jämlikhet – vari det inte finns någonting mer, eller mindre än mig själv här som denna fysiska verklighet – som min kropp – såsom fullständig närvaro i detta ögonblick

5. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa, och medverka i och som ett tankemönster som lyder att ”jag har ett snyggt ansikte” – och att ”jag är mer attraktiv än vad vanliga människor är” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån mitt utseende – och att begränsa mig själv och tänka att – jag är endast värdefull till den grad andra människor validerar, och erkänner min idé om mitt ansikte – att jag är snygg, och attraktiv – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att låta mig släppa denna punkten – och låta mig själv istället leva, och uttrycka mig själv som mitt andetag – och låta varje ögonblick vara fullkomligt och utan att jag behöver bli någonting mer – verka såsom någonting bättre – eller få ett erkännande av någon såsom att jag är snygg, och attraktiv

Självåtaganden

1. När jag märker att jag medverkar i, och definierar mig själv utifrån ett positivt fördömande, och en positiv upplevelse gentemot hur mina käk-, och kindben ser ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att mina kind-, och käkben består av ben – består av molekyler, celler, och atomer – och att de i grund och botten är en fysisk massa som är jämlik i alla fysiska manifestationer i denna världen – således är min upplevelse gentemot dessa kroppens uttryck i separation från min mänskliga fysiska kropp – eftersom det är en subjektiv, och kulturellt skapad upplevelse – som jag tillverkat genom att observera min omgivning, och genom detta lärt mig vad som är ”snyggt, och fult” – således åtar jag mig själv att se mina kindben, och käkben här – såsom ingenting mindre än kind-, och käkben – och att stabilisera mig själv inom mig själv och stoppa tankar – stoppa all separation från min mänsklig fysiska kropp som uppstår inom mig

2.När jag märker att en annan människa tittar på mig, och jag vid det tillfället börjar fantisera, drömma om, och fundera över vad den människan tyckte om mitt ansikte – och tänka att den människan säkert tyckte att jag hade ett ”fint” ansikte – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag har ingen aning om vad andra tycker om mitt ansikte, och vad jag tror mig själv se i andra är faktiskt vad jag själv upplever, och tycker i förhållande till mitt ansikte – således åtar jag mig själv att sluta att skapa och livnära ett energipositivt förhållande med mitt ansikte – och istället fokusera på att vara här med mitt ansikte i och som enhet och jämlikhet – genom att känna – uppleva – och vara intim med mitt ansikte här

3. När jag märker att jag fokuserar, och koncentrerar mig själv på andra människor, och tänker på vad andra kan tänkas tycka om mitt ansikte – och om hur min profil ser ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – när jag funderar på vad andra tänker om mig – då förlorar jag mig själv – och låter mitt förhållande med mig själv gå upp i rök – således åtar jag mig själv att koncentrera, och fokusera på mig själv – och göra detta praktiskt genom att vara medveten om mitt andetag – och medvetet andas in och ut och vara närvarande om min kropp här

4. När jag märker att jag håller kvar vid, och definierar mig själv utifrån ett minne, vari min mamma nämnt att jag haft ett vackert ansikte, och att mina kind-, och käkben ger mig en vacker profil – och att jag är bildskön – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag slutar att definiera mig själv som bildskön, eller som snygg, eller som attraktiv – och ser att dessa punkter endast är idéer, och ord – men inte faktiska och substantiella bevisbara punkter – de existerar bara i den mänskliga tankedimensionen – och inte i verkligheten; således åtar jag mig själv att leva i verkligheten – och vara fokuserad, och koncentrerad på verkligheten här – och inte ge efter, och förlora mig själv i och som sinnet

5. När jag märker att jag medverkar i och som ett tankemönster som lyder att ”jag har ett snyggt ansikte” – och att jag är mer attraktiv än vad vanliga människor är” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår – att jag är precis som alla andra människor – och min kropp fungerar, och existerar precis som alla andra kroppar – och att idén om att vara snygg, och attraktiv – det är just det – en idé – och ingen fysisk, faktiskt verklighet – således åtar jag mig själv att andas – och att stabilisera mig själv här med och som min mänskliga fysiska kropp – och att andas och låta mig själv uppleva själva den fysiska manifestationen av och som min kropp – som inte är en bild – utan som är ett fysiskt och substantiellt uttryck här – ett levande ting

 

Enhanced by Zemanta

Dag 208: Socialitetskaraktären – Rädsla, och Begär (Del 2)

Jag fortsätter idag att arbeta med socialitetskaraktären – och jag kommer nu att börja ta mig igenom de olika dimensioner som karaktären består av – applicera självförlåtelse, samt självåtaganden på de punkter som jag ser.

1) Rädsla

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd, och nervös för att jag inte duger – och för att jag inte är lika mycket värd som andra människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jämföra mig själv med andra människor, och jämföra människor mot varandra – och evaluera människor – och skapa en social hierarki inom mig själv – där jag fördömer människor utifrån hur mycket värde jag tycker de har i förhållande till varandra – och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället se, inse och förstå att alla är värda detsamma – att ingen är mer värd än en annan och att det således inte finns någon grund att frukta att förlora mitt värde som människa

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte passa in, och vara rädd för att bli sedd av majoriteten såsom att vara nördig, töntig, utanför, och av lägre socialt värde än andra människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge mig själv ett inbillat socialt värde genom att jämföra mig själv med andra människor – och skapa detta värde inom mig själv genom att jämföra mig själv med andra och analysera hur många sociala interaktioner jag har med andra – jämfört med andra människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tappa bort mig själv såsom självuttryck – såsom människa och varelse här – genom att försöka vara någonting jag inte är för att uppnå min idé av egenvärde

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte bli ansedd av människor i min värld såsom att jag passar in – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att önska, och ha ett begär av att passa in – och vara rädd för att om jag inte passar in – så kommer jag att bli ensam, och känna mig själv emotionellt sårad – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid en upplevelse av att känna mig emotionellt sårad när jag inte tycker mig själv vara accepterad och erkänd av majoriteten i en social konstellation

4. jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte vara accepterad av en social konstellation – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tillåtit mig själv att kompromissa mig själv – och förändra mig själv för att få passa in – och för att få känna mig själv accepterad av andra människor – istället för att jag tillåtit och accepterad mig själv att leva – uttrycka mig själv naturligt här – såsom mitt naturliga och vanliga uttryck av mig själv utan att försöka göra mig till – eller försöka få erkännande av människor i min värld

Självåtagande
1. När jag märker att jag upplever mig själv rädd och nervös för att jag inte duger, och för att jag inte är lika mycket värd som andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag är värd lika mycket som alla andra – att jag har mitt värde här med mig för att jag är en jämlik del av denna existens – i det att jag är fysisk och materiellt manifesterad här såsom en kropp – såsom fysiska molekyler och celler – vilket är detsamma för allt annat som existerar i denna världen; således åtar jag mig själv att sluta känna mig själv mindre värd, mindre betydelsefull – och se, inse och förstå att jag är här i enhet och jämlikhet precis som allt annat

2. När jag märker att jag upplever mig själv rädd för att jag inte ska passa in, och rädd för att bli sedd av majoriteten såsom att vara nördig, töntig, utanför, och av lägre socialt värde än andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att idén om den sociala hierarkin är just det – en idé och inte en fysisk verklighet – det är någonting man upplever – man känner sig underlägsen, man upplever sig själv mobbad, man upplever sig själv mindre värd – men det är inte en fysisk och faktiskt sanning; således åtar jag mig själv att sluta definiera mig själv utifrån denna mentala idén om en social hierarki – och istället fokusera på att leva – och uttryck mig själv här – med och som min kropp i varje andetag

3. När jag märker att jag blir rädd för att inte bli ansedd av människor i min värld såsom att jag passar in – i rädslan för att jag ska känna mig ensam, och emotionellt sårad – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – endast om jag medverkar i, och definierar mig själv utifrån energi såsom sinnet – finns det ett behov av att passa in, och ett behov av att undvika att känna mig sårad och ensam – eftersom känslor och upplevelser av energi kan endast existera i och som sinnet; således åtar jag mig själv att sluta begränsa mig själv genom att existera i och som sinnet – och istället leva här med och som min mänskliga fysiska kropp – i och som varje andetag

4. När jag märker att jag upplever mig själv rädd för att inte vara accepterad av en social konstellation – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår hur lite det faktiskt betyder för mig, och mitt liv – huruvida jag är accepterad och erkänd av en social konstellation – jag kan ju se tillbaka på mitt liv – och där se att de sociala förhållanden jag under mina skolår kämpat så hårt för att bevara inte längre finns – detta betyder alltså att de sociala konstellationer som jag ger så mycket energi och tanke nu är precis likadana och kommer inte finnas kvar i mitt liv, och vara av något värde för mig – således åtar jag mig själv att sluta lägga energi på att försöka bevara relationer som jag ändå inte kommer hålla kvar vid – och istället lägga min uppmärksamhet på att bevara och uttrycka mig själv effektivt i de relationer som jag faktiskt ser är av värde – substans – och som kommer ha en effekt på mig och mitt liv – vilket inte utgörs av de sociala konstellationer jag möter i skolan, och på arbetet – i alla fall till en väldigt stor del är det så

2) Begär

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa och nära ett begär av att få vara den personen som är mest känd, mest omtyckt, och mest populär – den personen som ha de mest omtyckta, mest populära, och mest accepterade människorna som vänner – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå – att konsekvensen av att leva på ett sådant sätt är att jag kompromissar mig själv som mitt naturliga uttryck av och som mig själv – eftersom jag inte låter mig själv vara med de människor som jag faktiskt tycker om att vara med – och jag inte låter mig själv göra de saker jag tycker om att göra – eftersom jag istället gör, och är med människor för att få känna mig själv speciell

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att nära, och skapa ett begär av att vilja vara den personen i en social konstellation som har det högsta värdet – d.v.s. vara ansedd av människor i min omgivning såsom att vara den bästa – den mest speciella – och den mest accepterade individen av alla människor i en social konstellation – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå – att konsekvensen av att leva på detta sätt – av att ha en önskan och ett begär av att få uppleva mig själv på detta vis – är att jag inte tillåter mig själv att vara mig själv – att vara naturlig och inte tillgjord – eftersom jag hela tiden försöker få andra att tycka om mig

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa, och nära ett begär av att få vara i centrum av allas uppmärksamhet – och önska, och vilja att få ha någon att prata med konstant – och önska att människor skulle vilja prata med mig, och ha det som sin högsta önskan att få inleda en relation med mig – och få kalla sig själva mina kompisar – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå hur detta begär har en baksida – baksidan är att jag måste ändra mig själv, förtrycka mig själv, och skapa mig själv såsom en bild – och inte visa vem jag är på riktigt – eftersom då kan jag aldrig uppnå och förverkliga mitt begär

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa, och nära ett begär av att få ha mest uppmärksamhet – och få bli erkänd som en socialt segrande, och betydelsefull individ – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förtrycka mig själv, hålla mig själv tillbaka, och vara rädd för att vara mig själv – för att försöka uppnå denna drömmen och materialisera mitt begär – och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara tillfreds med mig själv – att uppskatta de människor som faktiskt är i min värld och som jag har naturliga och avslappnade relationer – för att på så vis tillåta mig själv att leva här och sluta jaga efter att få uppnå ett begär som inte är riktigt till att börja med

Självåtaganden
1. När jag märker att jag skapar, när, och medverkar i och som ett begär att få vara den personen som är mest känd, mest omtyckt, och mest populär – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att detta begär leder inte till något annat än fejkade relationer med andra människor som inte har någon substans – eftersom jag inte tillåter och accepterar mig själv att vara mig själv med andra människor utan istället emulerar och fejkar mig själv för att få en viss respons och reaktion från andra människor; således åtar jag mig själv att vara mig själv – att acceptera mig själv och att inte försöka uppnå en roll, och en position hos andra människor av att vara erkänd och högt uppsatt – men samtidigt inte frukta att ta kontakt med nya människor – och etablera nya relationer – och prata med människor – men inte låta denna process definiera mig – och ge mig en upplevelse av att vara värdefull

2. När jag märker att jag när, skapar, eller medverkar i och som ett bär av att vilja vara den person i en social konstellation som har det högsta sociala värdet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att idén om att ha ett socialt värde – är enbart en idé och är inte en faktiskt och fysisk sanning – det är en subjektiv upplevelse – som skapas av subjektiva kulturella definitioner – av vad man definierar och anser vara socialt värde – således åtar jag mig själv att sluta jaga efter denna abstrakta och mentala upplevelse – och istället åtar jag mig själv att leva här med och som min kropp – och använda varje andetag till att uttrycka mig själv en och jämlik – med och som min mänskliga fysiska kropp här

3. När jag märker att jag medverkar i och som, och när ett begär av att få vara i centrum av allas uppmärksamhet – och önska, och vilja att få ha någon att prata med konstant – och att människor vill prata med mig, och vill få kalla sig själv min kompis – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår – att detta begär är irrationellt – och bygger på en känsla av tomhet – av att jag känner mig värdelös, och ensam för mig själv och som om att jag måste ha människor runtomkring som konstant ger mig uppmärksamhet för att jag inte ska känna mig själv värdelös; således åtar jag mig själv att sluta känna mig tom – och värdelös – sluta känna mig ensam – och istället fokusera på att leva och vara här med min mänskliga fysiska kropp i och som varje andetag – och se, förstå, och inse – att jag är här – med mig själv i varje andetag – och således är jag faktiskt aldrig ensam

4. När jag märker att jag skapar, när, och medverkar i och som ett begär av att få ha mest uppmärksamhet – och få bli erkänd som en socialt segrande och betydelsefull individ – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det finns inget sådant som att segra socialt – det är endast en subjektiv upplevelse som är mental – alltså existerar enbart inom mig – och den är alltså inte riktig – och således ingenting att kämpa för – eller försöka uppnå – således åtar jag mig själv att leva här i verkligheten – och endast beakta – och följa – och kämpa för punkter som jag kan se är verkliga eftersom jag kan ta på dem – röra vid dem – och konfirmera deras existens här för mig själv

Enhanced by Zemanta

Dag 203: Självmedvetenhetskaraktären (Del 4)

Bloggserien om självmedvetenhetskaraktären fortsätter – och idag kommer jag att gå igenom dimensionerna 5) Sinnesskvaller 6) Reaktioner

5) Sinnesskvaller

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inom mig själv skvallra, och prata om vad jag tror att andra människor tycker, eller känner om mig – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när en annan människa tittar på mig – att då börja skvallra inom mig själv om vad jag tror att de tänker om mig, och om vad jag tror att de känner om mig – och skapa en upplevelse inom mig själv av att känna mig själv underlägsen utifrån detta skvaller

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att lyssna på skvallret som dyker upp inom mig, och lyssna på rösterna inom mig som pratar om hur andra människor ser ner på mig, och tycker min kropp ser ful, eller äcklig, eller inte tycker om mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva – och uttrycka mig själv HÄR – med och som min mänskliga – fysiska kropp – och tillåta mig själv att sluta lyssna på detta skvallret i mitt huvud genom att se, inse och förstå – att inget av detta skvaller är på något vis korrekt

3. jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att jag känner mig obekväm inför andra människor – eftersom jag håller på att skvallra inom mig själv – och prata i mitt huvud om vad jag tycker och känner om mig själv – och om vad jag tror att andra tycker och känner om mig – och genom detta så genererar jag emotionella och känslomässiga upplevelser av att känna mig själv retad, mobbad, och utanför – och därmed känna mig själv obekväm i min kropp – och detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stoppa denna tendensen inom och som mig själv – och istället driva, och pusha mig själv till att förbli här med och som min kropp i enhet och jämlikhet och sluta prata strunt i mitt huvud

Självåtaganden
1. När jag märker att jag börjar sinnesskvallra inom mig själv om vad jag tror att andra människor tycker och känner om min kropp, om mitt utseende, om hur jag rör mig, eller talar – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det är jag som skapar min upplevelse av och som mig själv av att vara obekväm med mig själv och min kropp genom att medverka i och som – och leva utifrån denna typ av tankar – således åtar jag mig själv att andas, föra mig själv tillbaka hit – och sluta vara rädd och orolig för hur människor i min omgivning ska se och uppleva min kropp och mitt uttryck av och som mig själv

2. När jag märker att jag lyssnar på skvallret som dyker upp inom mig, och lyssnar på rösterna inom mig som pratar om hur andra människor ser på mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – jag vet ingenting om hur andra människor ser på mig – det enda jag vet är att jag är här med min kropp, och vad jag tillåter mig själv att medverka i och som inom mig själv blir min verklighet; således åtar jag mig själv att sluta medverka i och som denna lögnaktiga, och snedvridna kommentaren i mitt huvud – och istället fokuserar jag på att andas – och vara här med och som min mänskliga fysiska kropp

3. När jag märker att jag spänner min kropp, och känner mig obekväm runt andra människor – för jag känner mig rädd för att bli exponerad – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna rädsla, och obekvämligheten är någonting som jag genererar genom att prata i mitt huvud om saker och ting – och genom att inte vara här med och som min kropp – inte vara här med och som mitt andetag – och således åtar jag mig själv att sluta lyssna på denna kommentar i mitt huvud och istället fokusera på att vara här med och som min kropp – med och som mitt andetag – med och som helheten av och som mig själv här som en mänsklig fysisk kropp

6) Reaktioner

Självförlåtelse
1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att reagera i fruktan när jag rör mig själv bland, runtomkring, framför, eller på något annat sätt i andra människors synfält – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att automatiskt reagera i fruktan och ångest, och vara rädd för att uttrycka mig själv – visa mig själv – och vara öppen här med och som mig själv i och som detta ögonblick – i tron att om jag lever öppenhet här så kommer jag att bli attackerad, och förintad

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att associera, och koppla ångest, rädsla, och genans gentemot att leva öppenhet – och ömhet – i tron att om jag inte konstant visar mig själv tuff, och såsom att jag har kontroll över de situationer jag befinner mig själv i – så kommer jag att förlora, och på något sätt dra på mig själv missbruk av andra människor – och i detta förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att – missbruk existerar bara i mitt huvud, genom att jag missbrukar mig själv i mitt huvud – och därför inget att frukta ska ske utanför mig

3. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte andra människor ska få ett positivt intryck av mig, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli rädd för att släppa loss, och ge mig själv hän i och som ett ögonblick – och leva fullständigt här med och som min kropp – och inte vara rädd, ångestfylld, eller nervös för vad som ska ske, och hur och vad andra ska tycka om mig, om jag helt enkelt ger mig själv hän här till och som min mänskliga fysiska kropp

Självåtaganden
1. När jag märker att jag reagerar i fruktan när jag rör mig själv bland, runtomkring, framför, eller på något annat sätt i andra människors synfällt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag vad jag fruktar är att vara mig själv, är att visa mig själv, och är att ge mig själv hän och leva utan oro för vad andra ska tycka; således åtar jag mig själv att släppa loss i och som ögonblicket och ge mig själv hän – och inte låta mig själv leva i och som oro för vad andra ska känna och tycka om mig

2. När jag märker att jag associerar, och kopplar ångest, rädsla, och genans mot att leva öppen, och ömhet – i tron att om jag inte konstant visar mig själv tuff så kommer jag att tappa kontrollen – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det finns ingen kontroll att förlora, och det finns ingenting att frukta i att låta mig själv släppa taget om mitt sinne och sluta tänka på vem jag är i förhållande till andra – således åtar jag mig själv att föra mig själv tillbaka till min kropp här – och leva med och som min kropp i enhet och jämlikhet – i varje andetag här

3. När jag märker at jag är rädd för att inte andra människor ska få ett positivt intryck av mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår – att andra människors intryck av mig inte säger någonting om jag faktiskt är – hur jag faktiskt är – och vad jag faktiskt här – och således är det inte värt att fästa någon mening vad sådana intryck – alltså åtar jag mig själv att leva här med min kropp – i och som enhet och jämlikhet – och sluta försöka skapa ett bra intryck hos människor – och istället fokusera på att leva på riktigt i varje andetag

 

Dag 184: Bekväm Med Mig Själv

Självskriverier

Dagens ämne blir utseende och hur jag tillåter och accepterar mig själv att begränsa mig själv utifrån hur jag antar att andra ser mig, och utifrån hur jag ser mig själv.

Denna punkt av att definiera mig själv utifrån mitt utseende är något som jag framförallt blir varse om i skolan, och detta då när jag går omkring bland andra människor – pratar – interagerar – och helt enkelt gör min vardagliga och vanliga åtaganden. T.ex. har jag lagt märke till hur jag ofta då någon tittar på mig genast gör ett antagande inom mig själv ifråga om varför den personen tittade på mig – antingen brukar jag säga inom mig själv att ”ja, den där personen tittade på mig på grund av att jag var snygg” – eller brukar jag säga ”å nej, den där personen verkar ju inte alls tycka jag är speciellt snygg” – och beroende på hur jag tolkar andras ansiktsuttryck – och beroende på om jag drar slutsatsen att någon ser mig som snygg, eller inte – kommer jag uppleva mig själv som att ha självförtroende, eller känna mig riktigt dålig. Som om att jag inte har någonting, och ”ingenting fungerar för mig” – eftersom jag inte lyckats få en person att titta på mig och tycka att jag har en vacker och ”snygg” kropp.

Detta är ju naturligtvis otroligt begränsande, och jobbigt – att hela tiden gå omkring och tänka på, och oroa mig själv för vad andra tycker om mig. Det intressanta är att jag även har ett liknande beteende mot människor i min värld – så alltså när jag tittar på någon brukar jag se hur mina tankar far i riktningen av att evaluera och bedöma den andra människans kropp – och antingen se den som ”snygg” eller ”ful”.

Hela denna punkt av att bedöma mig själv, och andra i min värld utifrån utseende är som sagt – begränsande – för vad leder det till? Jo – att jag fokuserar på utseende istället för att se människor för vilka de är – och istället för att se mig själv för vem jag är. Istället för att se djupet i varje människa såsom en helt egen individ så ser jag bara ett utseende och dömer därefter – det är inte ett acceptabelt sätt att leva på – så nedan ska jag applicera självförlåtelse på dessa punkter och ta bort dessa tankar och upplevelser jag har i förhållande till utseende, och sedan applicera självkorrigerande åtaganden som jag sedan kan leva istället.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv bli uppfostrad, och indoktrinerad i att definiera och se mig själv utifrån hur jag ser ut – och att se andra människor utifrån hur de ser ut – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lära känna mig själv på djupet och se, inse och förstå att det finns mer till mig – och mer till andra människor – än vad utseendet ger sken av

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv skapa min upplevelse av och som mig själv utifrån hur jag tror att andra ser och definierar mig – och på så vis känna självförtroende om någon tittar på mig och verkar tänka att jag ser bra ut – och känna motsatsen – nämligen att jag inte har något värde – om någon tittar på mig och verkar tycka att jag inte ser bra ut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara oroad och nervös inför att människor i min omvärld tycker att någonting är fel med mitt utseende, och tycker att jag saknar någonting – eller tycker att min kropp på något sätt är lustig, eller konstig – och inte är formad på ett sådant sätt som en ”normal” kropp borde vara formad på

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att basera mitt självförtroende, basera min stabilitet inom och som mig själv, på att jag tror, och tolkar det som om människor i min omvärld tycker jag ser bra ut, och gillar att vara med mig – gillar att prata och interagera mig – och tycker att jag ser bra ut – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att således gå omkring i min värld och hela tiden vara uppmärksam på hur andra tittar på mig, hur andra rör sig i min omgivning, och konstant ha andra människor under uppsikt så att jag alltid ska veta om andra tycker jag ser bra ut, eller att jag ser ful ut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv såsom värdefull, och uppleva mig själv såsom självförtroende, när någon tittar på mig – och jag tolkar blicken och ansiktsuttrycket med vilket någon tittar på mig som om den personen tycker jag ser bra ut – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att hela tiden leva mig själv som självförtroende och inte tillåta och acceptera mig själv att hålla mig själv tillbaka, och vara rädd för att visa, och uttrycka mig själv runt andra människor – eftersom jag är rädd för att de ska tycka att min kropp är ful

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att endast vara bekväm med att visa mig själv, och uttrycka mig själv inför andra människor – när jag är säker på att andra människor tycker att jag ser normal ut, och har en någorlunda acceptabel kropp – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara bekväm med mig själv hela tiden, och ha självförtroende hela tiden – och inte låta mig självförtroende till mig själv vara begränsat och kontrollerat av vad jag tror att andra tror och tycker om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd, och nervös inför att röra mig själv bland andra människor – där jag kan bli sedd – eftersom jag är rädd för att någon ska tycka eller tänka att min kropp inte är särskilt elegant, eller vacker – utan istället klumpig, felformad, och ful

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha en idé inom mig själv av att jag bara kan vara lycklig, och bekväm med mig själv om jag har en kropp som andra tycker ser snygg ut, och vacker – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det finns ingen regel om att jag inte kan vara bekväm med mig själv, och lycklig med mig själv – om jag har en kropp som enligt samhällets normer är ”ful” – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och föra mig själv tillbaka hit – och låta mig själv vara avslappnad, och bekväm med och som min mänskliga fysiska kropp – oavsett hur jag ser ut

Självåtaganden

När jag märker att jag ser på mig själv, och på andra människor utifrån hur de ser ut – och jag värderar mig själv eller andra människan utifrån utseendet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att utseendet säger ingenting om människan – om varelsen som är bakom bilden – således åtar jag mig själv att sluta fokusera på det ytliga – och istället se djupet i mig själv och i människorna jag omger mig själv med varje dag

När jag märker att jag skapar min upplevelse av och som mig själv utifrån hur jag tror och misstänker att andra ser mig – såsom antingen att jag upplever mig själv som självförtroende, eller att jag upplever mig själv som värdelös; då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – jag behöver inte vara begränsad och styrd av mitt utseende, och av hur jag tror att andra ser mig – och jag behöver således inte skifta och gå ner och upp i hur jag upplever mig själv – utan jag kan vara stabil här med och som mig själv i varje andetag; således åtar jag mig själv att föra mig själv tillbaka hit – och vara stabil – och tyst inom och som mig själva – och leva här i och som andetaget – och inte definiera mig själv utifrån hur jag ser ut

När jag märker att jag upplever mig själv oroad och nervös inför att människor i min omvärld tycker att någonting är fel med mitt utseende – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det är onödigt och meningslöst att oroa mig själv inför hur andra ser mig, och att jag faktiskt slösar bort mina andetag här – som jag istället hade kunnat använda till att leva och uttrycka mig själv här; således åtar jag mig själv att sluta oroa mig själv inför hur jag ser ut och istället leva här

När jag märker att jag baserar min stabilitet och trygghet inom mig själv på hur jag ser ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – jag kan leva stabilitet och trygghet som mig själv ovillkorligt och utan att min stabilitet och trygghet är beroende av någonting – således åtar jag mig själv att leva stabilitet och trygghet som mig själv utan att låta detta influeras av hur jag ser ut

När jag märker att jag definierar och upplever mig själv som värdefull, och såsom att ha självförtroende – för att jag tror att någon tittar på mig, och tycker jag ser snygg ut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det är begränsande att definiera mig själv utifrån hur jag tror andra ser mig – eftersom detta är en väldigt ostabil punkt som kan ändra från ögonblick till ögonblick – således åtar jag mig själv att inte definiera mig själv överhuvudtaget – utan leva andetag för andetag utan att skapa en definition av mig själv

När jag märker att jag inte tillåter mig själv att vara bekväm med mig själv, och uttrycka mig själv ovillkorligt, och utan rädsla – därför att jag är rädd för hur andra ser min kropp – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – det är begränsande att definiera mig själv utifrån min kropp, och att jag kan uttrycka mig själv ovillkorligt, och i fullständig bekvämlighet med mig själv oavsett hur jag ser ut; således åtar jag mig själv att vara fullständigt lugn, och bekväm med min kropp – och uttrycka mig själv i och som mitt andetag och inte oroa mig själv inför hur andra ser mig

När jag märker att jag är rädd för att röra mig själv inför andra människor, visa upp mig själv inför andra människor, därför att jag är rädd för hur andra ska se min kropp – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – jag behöver inte vara rädd för att visa upp min kropp, och jag behöver inte oroa mig själv för vad andra tycker om min kropp – det finns ingen regel, eller lag som säger att rädsla för hur andra ska se mig är en evig, och korrekt upplevelse som jag måste hålla kvar vid; således åtar jag mig själv att uttrycka mig själv obehindrat, fritt, och avslappnat – oavsett hur jag ser ut, och oavsett vad andra tycker eller inte tycker om mig

När jag märker att jag tror, och tänker att jag inte kan vara bekväm med mig själv, och tillfreds med mig själv, om jag inte har en ”bildperfekt kropp” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att detta är en idé som inte stämmer överens med verkligheten – för vem är det som bestämmer att jag inte kan vara tillfreds med mig själv, och bekväm beroende på hur min kropp ser ut? Det är ju jag! Det är ingen universell, och objektiv sanning att jag inte skulle kunna vara bekväm och tillfredställd med mig själv om min kropp är ful – således åtar jag mig själv att vara bekväm, och tillfreds med mig själv oavsett hur jag ser ut – och sluta döma mig själv utifrån vad det är jag ser i spegeln – och utifrån hur jag tror att andra reagerar och ser på min kropp

Hur Jag Gjorde Mig Själv Fri Från Kändisskap

En av de största, och mest extensiva punkter jag hittills arbetat med, och lyckats transcendera – eller i vart fall stoppa upplevelsen till en sådan grad att den knappt är märkbar längre – är begäret efter att få bli och vara känd.

Ända sedan liten har jag velat bli känd. Mitt första mål jag satte upp var att bli hockeyproffs. Jag ville skriva autografer, ha fans, vara med i dem stora hockeylagen och bli sedd på TV – så jag tränade, och tränade för att bli så duktig som möjligt. Till och med innan jag började spela hockey i ett lag, tränade jag med mig själv, genom att studsa en tennisboll i en vägg, och sedan på tillbakastudsen träna mig på att fånga den i min hand. På det sättet ville jag träna upp mitt bollsinne.

Drömmen blev naturligtvis inte en verklighet, jag var inte så bra på hockey att jag kunde bli ett hockeyproffs, och jag hade inte heller motivationen till att träna tillräckligt för att kunna bli ett hockeyproffs; så jag skapade mig själv en ny dröm. Denna gång ville jag bli filmregissör, och hipps som happs blev detta mitt mål, och min mening i livet. Och som med min tidigare dröm om att bli hockeyproffs, bottnade också denna dröm om att få bli filmregissör i ett begär om att få bli känd. Naturligtvis ville jag inbilla mig själv att jag ville bli filmregissör, eftersom det tydligen var mitt kall, och det jag verkligen tyckte var roligt att göra – men om jag ska vara ärligt mot mig själv, är det enkelt att se, att jag ville bli filmregissör eftersom då skulle jag bli känd.

Efter ett tag tröttnade jag dock på drömmen om att få bli filmregissör, då hade jag lagt ner många års arbete på att träna mig i filmteknik, och klippning, söka kontakter i filmindustrin, och skriva manus – jag hade verkligen givit mig hän till min dröm, men jag tyckte inte att jag kom någon vart – så jag hoppade på nästa tåg. Och nu var det dags för mig att bli proffsdataspelare, vilket ledde mig till att spendera timmar, och åter timmar framför datorn – hela tiden fokuserad på drömmen om att få bli den bästa. Jag kunde repetera samma sorts bana, eller uppdrag i timtal, enbart så att jag skulle kunna bli sedd som den bästa och vinna. Men även denna dröm dog bort, och en annan tog vid. Och som ni säkert kan gissa tog jag på mig ännu en dröm direkt efter, men jag ska inte gå in på dem – eftersom de är alla ett uttryck för ett och samma mentala beteendemönster – det om att jag måste vinna, bli bäst, och bevisa mig själv inför andra, för att kunna se mig själv som värd någonting.

Begäret, och behovet om att bevisa sig själv, och bli känd, kommer alltså ifrån en definition och ide man har av sig själv, om att man är värdelös – det var vad jag insåg. Det var som att jag bar på en konstant ångest inombords, som hela tiden pockade på mig, och sa att jag måste skynda mig, jag måste bygga upp tillräckliga förmågor och erfarenheter, jag måste utveckla mig själv – jag måste bli någonting! Och om jag inte blir någonting, då är mitt liv levt i onödan, och jag är inte av något värde för mig själv överhuvudtaget – det var så jag kände och trodde om mig själv.

Men, så började jag tillslut att arbeta med denna punkt, och jag började skriva om mina bravader och olika försök om att nå kändisskap, och så sakteliga förstod jag att det där med kändisskap – det kan jag vara utan. Jag behöver inte imponera på någon, jag behöver inte bli någonting, jag behöver inte få erkännande av andra om att jag är någonting speciellt, och bra – jag kan faktiskt vara nöjd med mig själv, och acceptera mig själv som en vanligt och helt alldaglig människa. Jag kan tillåta mig själv att vara som alla andra, inte mer eller mindre känd, mer eller mindre intelligent, eller bildad – men bara normal. Det är inget fel med det, utan det är istället denna idé om att jag måste ägna mitt liv till att bli bättre, bäst, och mer än vad alla ändra är som är helt fel.

I och med att jag öppnade upp mina ögon fick jag insikt i hur jag levde, och varför jag ägnade mig åt vissa sorters hobbys och spenderade min tid att putsa på vissa sorters förmågor, och hantverk – jag upptäckte att det var mycket, nästan allt jag gjorde, gjordes för att jag skulle bli känd. T.ex. kände jag mig pressad att varje dag spela gitarr, och sjunga – inte därför att jag tyckte det var kul att spela gitarr och sjunga – utan därför att jag kände mig tvungen att vidhålla min skicklighet i att spela gitarr och sjunga, och samtidigt bli ännu bättre, så att jag vid ett senare tillfälle kunde bli känd. Jag insåg och förstod att det inte var mycket av det jag gjorde i min vardag, som jag faktiskt gjorde för mig själv, för att jag tyckte om och gillade det – nej – det allra mesta gjorde jag som ett arbete, för att träna mig till att bli bättre.

Så, det var väldigt skönt när jag kunde släppa på den konstanta ångesten om att jag måste prestera, jag måste visa mig själv, jag måste bli bättre, jag måste använda min tid väl, och inte slösa bort den, för då kanske jag inte kan träna så mycket som jag behöver för att bli bäst, och då – ve och fasa – kanske jag inte kommer bli sedd av andra som någonting överdådigt och grandiost, utan istället bara bli sedd som helt normal.

Det har tagit mig en lång tid att släppa taget om min upplevelse av att hela tiden känna mig pressad, och stressad att göra någonting med min tid – med mina dagar – eftersom jag hade under en sådan lång tid byggt upp, och varit en del av det mentala beteendemönstret om att vilja bli känd. Men, jag har nu lyckats stoppa den allra största delen av dessa tankar, och inre tumult, och detta är tack vare självförlåtelse. Jag hade absolut inte varit kapabel att se mig själv så klart och tydligt, se hur jag levde, och vad jag faktiskt gjorde mot mig själv, om det inte hade varit för självförlåtelse – det hade inte gått.

Men med självförlåtelse kunde jag inse hur onödigt, och korkat det var att förbli i en konstant stress och ångest, hur dumt det var att drömma om en framtid som aldrig skulle komma, och därmed glömma bort mig själv, och hela den verkligheten som är runtomkring mig varje ögonblick.

Jag kunde se och förstå att det inte var någonting dåligt med att inte vara känd, det var inget misslyckande, och om jag inte skulle bli känd i detta livet, skulle det faktiskt inte vara någon fara med det; och jag förstod att det som är av riktigt värde i livet, är inte att bli känd, men det är istället att uppskatta och bry mig om mig själv. Och tillåta mig själv att koppla av, ta det lugnt, och göra de sakerna som jag tycker om, utan att ha någon baktanke med det, om att jag ska bli bättre, och starkare – jag behöver faktiskt inte bli som någon filmstjärna, eller världskänd författare, det finns inget behov av det.

Nej – istället kan jag låta mig själv göra de sakerna som jag tycker om, och älskar att göra – även om de aldrig kommer leda mig till något som helst kändisskap. Jag kan istället för att spendera all min tid, på en eventuell framtid av glitter och glamor, faktiskt tillåta mig själv att leva här – och ha kul med mig själv här – och därmed faktiskt leva på riktigt, istället för att leva i en dröm.

Självförlåtelse: Kändisskap

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att kändisskap ger mig värde, och gör mig mer än jag annars är – istället för att inse att kändisskap bara är en ytlig egenskap som inte skapar vem jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja bli känd, att vilja bli någon, att vilja bli sedd och få uppmärksamhet, i tron att det gör mig mer värd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig stressad, och pressad, att skapa och träna på färdigheter och förmågor som kan göra mig känd – i rädslan att om jag inte tränar på och skapar dessa förmågor och färdigheter, jag inte kommer bli känd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte bli känd, i tron att mitt liv är värdelöst och utan mening om jag inte är känd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte göra saker för att jag tycker om dem, och för att jag har roligt när jag gör dem – och inte därför att jag ska använda förmågor och färdigheter, och hobbys för att bli känd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte uttrycka mig själv här utan någon baktanke med vad jag gör – utan att vilja bli känd igenom det jag gör

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att om jag inte blir erkänd av andra, och om jag inte i mitt liv får en plats i folksjälen, såsom att vara omtyckt och älskad, att mitt liv saknar värde och mening – istället för att inse att jag skapar mitt eget värde, och jag skapar min egen mening

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga efter drömmar, att jaga efter en framtid, istället för att leva här och i varje ögonblick, tillåta mig själv att ha roligt och vara bekväm med mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vara tacksam för mig själv, och inte uppskatta mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag måste bli mer än vad jag är, att jag måste bli erkänd av andra såsom att vara utöver normal – istället för att jag accepterar mig själv här, och tillåter mig själv att njuta av mig här – i stillhet och frid

Självkorrigerande stadganden:

När jag märker att jag är stressad, pressad, och känner ångest – eftersom jag tänker att jag måste göra något mer med mitt liv än vara här, än att göra det jag gör just nu, än att ha roligt och njuta av mitt eget sällskap – då stannar jag mig själv – jag för mig själv tillbaka hit till andetaget och jag stadgar att jag uppskattar och är tacksam för mig själv ovillkorligt – jag behöver inte bli någonting, eftersom jag är redan här – jag är redan någonting

Jag slutar att leta efter egenvärde, genom att få andra människor att erkänna mig som känd, och jag ger istället mig själv värde – jag ser egenvärde – jag ser egenkärlek – jag ser att jag tycker om mig själv

Jag slutar stressa, söka, och känna mig pressad – och jag tillåter mig själv istället att koppla av, och roligt med mig själv här, och göra saker som jag tycker om, men som aldrig kommer leda mig någon vart – enbart därför att jag tycker om att göra dem – jag inser att jag inte behöver någon utanför mig att erkänna mig själv – jag erkänner mig själv

Jag är här

Det är klart