Tag Archives: kändisskap

Dag 164: Med Bultande Hjärta…

Självskriverier

Idag ska jag fortsätta skriva om betygshetskaraktären, och om hur denna karaktär influerar och styr mig i mitt liv.

Idag fick jag tillbaka resultatet på en uppsats, och när jag fick tillbaka resultatet upplevde jag mig själv mycket nervös. Mitt hjärta började slå kraftigare, och jag fylldes av förväntan – detta visar mig att jag är beroende av ett betyg för att definiera vem jag är, och att jag är beroende av skolan – för att visa mig vem jag är.

Självklart är detta oacceptabelt, eftersom det i grund och botten betyder att jag tillåter och accepterar mig själv att existera, och leva som en slav – där ingenting av mig själv har något värde, utan endast vad jag hoppas, och vill att andra ska tycka om mig. Det är inte så jag vill uppleva mig själv, och leva i förhållanden till skolan – istället vill jag vara självdirigerande, och styra mig själv utan att bli emotionellt involverad. Jag vill inte att betygen jag får på något sätt ska influera vem jag är, och hur jag lever – utan betyg är bara någonting jag får och ingenting mer.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av betyg att definiera vem jag är – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att offra mig själv, och mitt liv till att tjäna systemet för att få så bra betyg som möjligt – och få ett erkännande – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag inte behöver få ett erkännande utifrån – jag behöver inte bli någon slags superman i systemets ögon för kunna acceptera mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag behöver inte ha systemet som står bakom mig och klappar mig på ryggen, och säger till mig att ”gud vad du är duktig” – och jag behöver inte ha en lärare som säger till mig att ”ja, du förstår precis” – jag behöver inte ha acceptans, och kärlek utifrån eftersom jag kan ge detta till mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta försöka hävda mig själv, och skapa en position i systemet där andra kan se mig som imponerande, och vilja vara som mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja uppnå kändisskap, och stjärnstatus – genom att bli erkänd av systemet såsom en speciell människa – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna, och tänka – att om jag inte kan bli erkänd av systemet – och få en plats i systemet – och vara någon i systemet med någon slags speciell egenskap – att tänka att jag då är värdelös – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra hela mitt liv till ett enda stort sökande efter att få uppnå erkännande – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att erkänna mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag måste bli accepterad av mina föräldrar – accepterad av mina lärare – accepterad av mina skolkamrater – accepterad av min partner – accepterad av människor i min omvärld för att jag ska kunna acceptera mig själv – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterad mig själv att tänka, och tro att jag utan denna acceptans av andra människor är värdelös – och att jag saknar all mening och relevans

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hoppas, och inbilla mig själv att systemet ska erkänna mig – genom att jag ska bli upphöjd till skyarna såsom en revolutionerande, speciell, och unik människa – som har fantastiska egenskaper – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv, och kompromissa de beslut jag tar och lever i mitt liv genom att konstant försöka uppnå acceptans i systemet – och leva för att få uppnå en sådan acceptans istället för att leva som mig själv – här – en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det finns någonting mer för mig att uppnå ”därute” och att tro att detta mer är att jag blir accepterad, och ansedd av systemet såsom att vara en speciell, unik, och intelligent människa – som är ansedd, och definierad av andra såsom att vara mer än en vanlig människa – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i mitt liv kämpa, och försöka göra allt i min makt för att inte vara en ”vanlig” människa – utan istället få bli, och vara ansedd såsom en ”ovanlig” människa

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv – att acceptera mig själv även fast jag är ”normal” och ”vanlig” och även fast mitt liv inte bjuder på någon stjärnstatus – och således tillåta och acceptera mig själv att vara nöjd med mig själv även fast jag utifrån systemets ögon endast är en medelmåtta

Självåtaganden

När jag märker att jag låter ett betyg, ett uttalande, eller något slags symbol definiera vem jag är – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag inte behöver uppleva mig själv såsom en slav till extern stimuli – utan att jag kan skapa och dirigera mig själv här – jag kan säga att jag är här såsom mitt andetag densamma igår, idag, och imorgon även fast jag får skitdåliga betyg i skolan; således åtar jag mig själv att ta tillbaka makten över mig själv och besluta vem jag är i varje ögonblick – och att göra detta oavsett vad slags extern stimuli jag möter i min omvärld

När jag märker att jag vill, och önskar att systemet står bakom mig och klappar mig på ryggen och säger ”gud vad du är duktig” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att om jag behöver någon att säga till mig att jag är duktig för att jag ska röra på mig själv – då begränsar, och kompromissar jag mig själv och min egen självuppriktighet; således åtar jag mig själv att sluta existera såsom en tjänstvillig hund till systemet som söker efter positivt erkännande – och jag åtar mig själv att istället dirigera mig själv och ta beslut utifrån vad som jag ser är praktiskt och bäst för alla

När jag märker att jag vill uppnå kändisskap, och stjärnstatus – genom att bli erkänd av systemet såsom en speciell människa – då stoppar jag mig själv, och jag ser, inser, och förstår att detta begär efter kändisskap är en illusion och även om jag blir känd – kommer detta inte tillföra NÅGONTING till VEM JAG ÄR – eftersom JAG SJÄLV måste tillföra det jag vill uppleva som mig själv – till mig själv; således åtar jag mig själv att sluta söka efter mig själv genom att vilja bli känd, och uppmärksammad av systemet – och jag åtar mig själv att istället vara nöjd, och tillfreds med mig själv såsom en ”vanlig” och ”normal” människa

När jag märker att jag söker efter, och vill bli accepterad av mina föräldrar, mina lärare, mina skolkamrater, min partner – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag ska söka efter acceptans från andra så kommer jag aldrig själv att leva acceptans – och därför aldrig faktiskt bli accepterad; således åtar jag mig själv att LEVA ACCEPTANS av och som mig själv – istället för att försöka få detta från andra människor

När jag märker att jag hoppas, och vill att systemet ska erkänna mig – genom att jag ska bli upphöjd till skyarna såsom en revolutionerande, speciell, och unik människa – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – denna idén om att jag måste bli en hjälte för att kunna på något sätt vara nöjd med mig själv är FALSK – jag behöver bara vara mig själv – leva mig själv – och helt enkelt vara med mig själv och ingenting mer behövs; således åtar jag mig själv att acceptera mig själv såsom den enkelhet jag faktiskt är och består av – såsom ett andetag här

När jag märker att jag tänker, och tror att det finns någonting mer för mig att uppnå ”därute” – och att jag måste uppnå detta ”därute” för att kunna acceptera mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att NEJ – jag behöver inte bli någonting som är därute – utan jag kan istället slappna av – ta ett andetag och fokusera på att skapa mig själv som liv här i och som min fysiska kropp; således åtar jag mig själv att andas, slappna, och sluta jaga, sluta försöka, sluta hoppas – och istället acceptera mig själv här såsom absolut ingenting – absolut vanlig – absolut konventionell – absolut ”tråkig” – och således acceptera mig själv som jag är naturligt och utan tillsatser

Jag åtar mig själv att sluta vilja utge mig själv för att vara någon slags superindivid som är fullständigt unik, och perfekt – och jag åtar mig själv att istället acceptera mig själv och leva andetag för andetag – och se, inse och förstå ENKELHETEN i att LEVA

Hur Jag Gjorde Mig Själv Fri Från Kändisskap

En av de största, och mest extensiva punkter jag hittills arbetat med, och lyckats transcendera – eller i vart fall stoppa upplevelsen till en sådan grad att den knappt är märkbar längre – är begäret efter att få bli och vara känd.

Ända sedan liten har jag velat bli känd. Mitt första mål jag satte upp var att bli hockeyproffs. Jag ville skriva autografer, ha fans, vara med i dem stora hockeylagen och bli sedd på TV – så jag tränade, och tränade för att bli så duktig som möjligt. Till och med innan jag började spela hockey i ett lag, tränade jag med mig själv, genom att studsa en tennisboll i en vägg, och sedan på tillbakastudsen träna mig på att fånga den i min hand. På det sättet ville jag träna upp mitt bollsinne.

Drömmen blev naturligtvis inte en verklighet, jag var inte så bra på hockey att jag kunde bli ett hockeyproffs, och jag hade inte heller motivationen till att träna tillräckligt för att kunna bli ett hockeyproffs; så jag skapade mig själv en ny dröm. Denna gång ville jag bli filmregissör, och hipps som happs blev detta mitt mål, och min mening i livet. Och som med min tidigare dröm om att bli hockeyproffs, bottnade också denna dröm om att få bli filmregissör i ett begär om att få bli känd. Naturligtvis ville jag inbilla mig själv att jag ville bli filmregissör, eftersom det tydligen var mitt kall, och det jag verkligen tyckte var roligt att göra – men om jag ska vara ärligt mot mig själv, är det enkelt att se, att jag ville bli filmregissör eftersom då skulle jag bli känd.

Efter ett tag tröttnade jag dock på drömmen om att få bli filmregissör, då hade jag lagt ner många års arbete på att träna mig i filmteknik, och klippning, söka kontakter i filmindustrin, och skriva manus – jag hade verkligen givit mig hän till min dröm, men jag tyckte inte att jag kom någon vart – så jag hoppade på nästa tåg. Och nu var det dags för mig att bli proffsdataspelare, vilket ledde mig till att spendera timmar, och åter timmar framför datorn – hela tiden fokuserad på drömmen om att få bli den bästa. Jag kunde repetera samma sorts bana, eller uppdrag i timtal, enbart så att jag skulle kunna bli sedd som den bästa och vinna. Men även denna dröm dog bort, och en annan tog vid. Och som ni säkert kan gissa tog jag på mig ännu en dröm direkt efter, men jag ska inte gå in på dem – eftersom de är alla ett uttryck för ett och samma mentala beteendemönster – det om att jag måste vinna, bli bäst, och bevisa mig själv inför andra, för att kunna se mig själv som värd någonting.

Begäret, och behovet om att bevisa sig själv, och bli känd, kommer alltså ifrån en definition och ide man har av sig själv, om att man är värdelös – det var vad jag insåg. Det var som att jag bar på en konstant ångest inombords, som hela tiden pockade på mig, och sa att jag måste skynda mig, jag måste bygga upp tillräckliga förmågor och erfarenheter, jag måste utveckla mig själv – jag måste bli någonting! Och om jag inte blir någonting, då är mitt liv levt i onödan, och jag är inte av något värde för mig själv överhuvudtaget – det var så jag kände och trodde om mig själv.

Men, så började jag tillslut att arbeta med denna punkt, och jag började skriva om mina bravader och olika försök om att nå kändisskap, och så sakteliga förstod jag att det där med kändisskap – det kan jag vara utan. Jag behöver inte imponera på någon, jag behöver inte bli någonting, jag behöver inte få erkännande av andra om att jag är någonting speciellt, och bra – jag kan faktiskt vara nöjd med mig själv, och acceptera mig själv som en vanligt och helt alldaglig människa. Jag kan tillåta mig själv att vara som alla andra, inte mer eller mindre känd, mer eller mindre intelligent, eller bildad – men bara normal. Det är inget fel med det, utan det är istället denna idé om att jag måste ägna mitt liv till att bli bättre, bäst, och mer än vad alla ändra är som är helt fel.

I och med att jag öppnade upp mina ögon fick jag insikt i hur jag levde, och varför jag ägnade mig åt vissa sorters hobbys och spenderade min tid att putsa på vissa sorters förmågor, och hantverk – jag upptäckte att det var mycket, nästan allt jag gjorde, gjordes för att jag skulle bli känd. T.ex. kände jag mig pressad att varje dag spela gitarr, och sjunga – inte därför att jag tyckte det var kul att spela gitarr och sjunga – utan därför att jag kände mig tvungen att vidhålla min skicklighet i att spela gitarr och sjunga, och samtidigt bli ännu bättre, så att jag vid ett senare tillfälle kunde bli känd. Jag insåg och förstod att det inte var mycket av det jag gjorde i min vardag, som jag faktiskt gjorde för mig själv, för att jag tyckte om och gillade det – nej – det allra mesta gjorde jag som ett arbete, för att träna mig till att bli bättre.

Så, det var väldigt skönt när jag kunde släppa på den konstanta ångesten om att jag måste prestera, jag måste visa mig själv, jag måste bli bättre, jag måste använda min tid väl, och inte slösa bort den, för då kanske jag inte kan träna så mycket som jag behöver för att bli bäst, och då – ve och fasa – kanske jag inte kommer bli sedd av andra som någonting överdådigt och grandiost, utan istället bara bli sedd som helt normal.

Det har tagit mig en lång tid att släppa taget om min upplevelse av att hela tiden känna mig pressad, och stressad att göra någonting med min tid – med mina dagar – eftersom jag hade under en sådan lång tid byggt upp, och varit en del av det mentala beteendemönstret om att vilja bli känd. Men, jag har nu lyckats stoppa den allra största delen av dessa tankar, och inre tumult, och detta är tack vare självförlåtelse. Jag hade absolut inte varit kapabel att se mig själv så klart och tydligt, se hur jag levde, och vad jag faktiskt gjorde mot mig själv, om det inte hade varit för självförlåtelse – det hade inte gått.

Men med självförlåtelse kunde jag inse hur onödigt, och korkat det var att förbli i en konstant stress och ångest, hur dumt det var att drömma om en framtid som aldrig skulle komma, och därmed glömma bort mig själv, och hela den verkligheten som är runtomkring mig varje ögonblick.

Jag kunde se och förstå att det inte var någonting dåligt med att inte vara känd, det var inget misslyckande, och om jag inte skulle bli känd i detta livet, skulle det faktiskt inte vara någon fara med det; och jag förstod att det som är av riktigt värde i livet, är inte att bli känd, men det är istället att uppskatta och bry mig om mig själv. Och tillåta mig själv att koppla av, ta det lugnt, och göra de sakerna som jag tycker om, utan att ha någon baktanke med det, om att jag ska bli bättre, och starkare – jag behöver faktiskt inte bli som någon filmstjärna, eller världskänd författare, det finns inget behov av det.

Nej – istället kan jag låta mig själv göra de sakerna som jag tycker om, och älskar att göra – även om de aldrig kommer leda mig till något som helst kändisskap. Jag kan istället för att spendera all min tid, på en eventuell framtid av glitter och glamor, faktiskt tillåta mig själv att leva här – och ha kul med mig själv här – och därmed faktiskt leva på riktigt, istället för att leva i en dröm.

Självförlåtelse: Kändisskap

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att kändisskap ger mig värde, och gör mig mer än jag annars är – istället för att inse att kändisskap bara är en ytlig egenskap som inte skapar vem jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja bli känd, att vilja bli någon, att vilja bli sedd och få uppmärksamhet, i tron att det gör mig mer värd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig stressad, och pressad, att skapa och träna på färdigheter och förmågor som kan göra mig känd – i rädslan att om jag inte tränar på och skapar dessa förmågor och färdigheter, jag inte kommer bli känd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte bli känd, i tron att mitt liv är värdelöst och utan mening om jag inte är känd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte göra saker för att jag tycker om dem, och för att jag har roligt när jag gör dem – och inte därför att jag ska använda förmågor och färdigheter, och hobbys för att bli känd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte uttrycka mig själv här utan någon baktanke med vad jag gör – utan att vilja bli känd igenom det jag gör

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att om jag inte blir erkänd av andra, och om jag inte i mitt liv får en plats i folksjälen, såsom att vara omtyckt och älskad, att mitt liv saknar värde och mening – istället för att inse att jag skapar mitt eget värde, och jag skapar min egen mening

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga efter drömmar, att jaga efter en framtid, istället för att leva här och i varje ögonblick, tillåta mig själv att ha roligt och vara bekväm med mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vara tacksam för mig själv, och inte uppskatta mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag måste bli mer än vad jag är, att jag måste bli erkänd av andra såsom att vara utöver normal – istället för att jag accepterar mig själv här, och tillåter mig själv att njuta av mig här – i stillhet och frid

Självkorrigerande stadganden:

När jag märker att jag är stressad, pressad, och känner ångest – eftersom jag tänker att jag måste göra något mer med mitt liv än vara här, än att göra det jag gör just nu, än att ha roligt och njuta av mitt eget sällskap – då stannar jag mig själv – jag för mig själv tillbaka hit till andetaget och jag stadgar att jag uppskattar och är tacksam för mig själv ovillkorligt – jag behöver inte bli någonting, eftersom jag är redan här – jag är redan någonting

Jag slutar att leta efter egenvärde, genom att få andra människor att erkänna mig som känd, och jag ger istället mig själv värde – jag ser egenvärde – jag ser egenkärlek – jag ser att jag tycker om mig själv

Jag slutar stressa, söka, och känna mig pressad – och jag tillåter mig själv istället att koppla av, och roligt med mig själv här, och göra saker som jag tycker om, men som aldrig kommer leda mig någon vart – enbart därför att jag tycker om att göra dem – jag inser att jag inte behöver någon utanför mig att erkänna mig själv – jag erkänner mig själv

Jag är här

Det är klart