Tag Archives: karaktär

Dag 195: ”jag är mest lyckad”-karaktären (Del 1)

Problem

Jag kommer den kommande tiden att koncentrera mig själv på en karaktär som baseras i avundsjuka – och underlägsenhet.

Så – denna karaktär – som jag kan kalla ”jag är mest lyckad”-karaktären har jag observerat komma upp inom mig själv såsom en upplevelse av avundsjuka när jag suttit och diskuterat saker och ting med andra människor. Och den kommer framförallt upp när någon annan delar med sig av någon slags bragd, eller specialistkunskap – t.ex. var det någon som jag satt och åt med häromdagen som förklarade hur de hade väldigt mycket att göra dagarna i ända, och att de inte hade särskilt mycket fritid.

Denna person förklarade även att hennes barn var talangfulla musiker – överhuvudtaget fick jag en slags känsla av att denna personen var bättre än mig, och levde ett mer intressant och givande liv än vad jag gjorde – och det var detta som gjorde mig avundsjuk – och jag kände att jag ville vara den där speciella personen som hade ett unikt liv, och som var annorlunda, speciell, och inte som alla andra – jag vill vara den där som hade ett äventyrligt och fulländat liv – där saker och ting konstant händer som är fantastiska.

Detta är ett STORT problem för mig – eftersom jag inte kan sitta och koppla av och lyssna på andra människor – eftersom jag istället börjar jämföra mig själv – och tyst inombords i formen av reaktioner, och upplevelser – börjar tävla med den andra människan – detta vill jag bli av med så att jag kan sitta och prata med vem som utan att jag känner det som att jag måste bevisa mig själv såsom att vara den bättre människan.

Lösning

Lösningen är att applicera självförlåtelse, samt uttala och placera självåtaganden att leva istället för de nuvarande upplevelser jag har då jag kommunicerar med vissa människor – och detta kommer jag att arbeta med denna kommande veckan – att applicera självförlåtelse.

Lösningen är vidare att inte ta min upplevelse personligt, och inte fördöma mig själv för att jag har denna typen av avundsjuka – det är ett program som jag accepterat som mig själv och ingenting annat – och det enda som krävs är således att jag effektivt och hängivet namnger och släpper mina inre upplevelser – och jag kommer sedan ha en relativt lätt tid att styra upp mig själv och min upplevelse på.

Belöning

Belöningen för mig med att bli av med och korrigera denna punkten – är att jag kan prata och kommunicera med människor utan att känna och uppleva det som om att jag måste bevisa mig själv inför den andra människan – och jag kan istället fokusera på att andas – och vara uppmärksam här på och med min mänskliga fysiska kropp.

Dag 151: Tävlingskaraktären Del 1

Självskriverier

Idag vill jag skriva om upplevelsen av att förlora – vara trögare – vara sämre än en annan. Jag hade denna upplevelse idag när jag diskuterade en sak med min partner – och själva upplevelsen av att känna mig som en förlorare var såsom att ha ett tungt, och blött täcke inom mig själv – liggandes i solar plexus.

Jag märkte hur jag rent beteendemässigt ändrade mig själv också, eftersom jag blev mer tillbakadragen – jag pratade mindre – skrattade mindre – och rörde mig själv saktare; jag gick in i ”förlorar”-karaktären – och det finns ju självklart den positiva sidan på denna karaktären också – nämligen ”vinnare”-karaktären – och båda två kommer från ”tävlings”-karaktären.

Ett av de tidigaste minnen jag har från att tävla – var när jag var runtomkring sex år gammal – och jag sprang ett kort litet lopp som kallades för bamseloppet; jag sprang som in i helvete, och lyckades komma på tredje plats – och tyckte att det var en av mina allra största bragder; mycket stolt var jag över mig själv. Detta var en av då gånger då det gick bra för mig, och jag ”vann” – men sedan har jag ju såklart hamnat i positionen av att förlora – och då har jag börjat gråta – ta beslut som är verkligen korkade, bara så att jag inte ska behöva känna mig som en förlorare igen.

Om jag tittar på mitt liv kan jag se hur tävlingskaraktären har begränsat mig, och framförallt har tjänat till att göra mitt liv ytterst seriöst och ”viktigt” – där alla saker jag beslutat mig för att pröva på har blivit någonting jag måste bevisa att jag är duktig på, istället för att det är någonting jag gör för att jag tycker det är roligt och givande.

Nedan ska jag applicera självförlåtelse på denna tävlingskaraktär, och sedan ska jag skriva självkorrigerande åtaganden som jag sedan ska leva praktiskt och stoppa mig själv från att existera som en tävlingskaraktär.

Självförlåtelse

Tankedimension

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som en tanke – såsom en bild – av att jag kommer förlora mig själv ner i ett stort, och evigt mörker av misslyckande om jag inte ser till att jag vinner – och är bäst; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att jag måste i varje ögonblick bevisa att jag är bäst – och att jag kan förmå mig själv att göra mer än vad andra kan, och att ingen kan nå upp till den nivån jag befinner mig själv på

När jag märker att jag medverkar i, och låter mig själv agera utifrån tanken att om jag inte vinner – och bevisar att jag är bäst – att jag då kommer förlora mig själv in i ett evigt mörker av misslyckande – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns inget evigt mörker att förlora mig själv i – det finns endast min fysiska kropp här, och om jag släpper taget finns inget stup som jag kommer trilla nedför utan jag kommer fortfarande bara vara kvar här; således åtar jag mig själv att släppa min rädsla inför att inte vinna – såsom tanken att om jag inte vinner så kommer jag trilla ner i ett evigt mörker av misslyckande, och jag åtar mig själv att istället leva här utan att kompromissa mig själv genom att försöka vinna, eller undvika att förlora

Rädslodimensionen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och leva utifrån en rädsla att om jag inte i varje ögonblick bevisar mig själv inför andra, och visar att jag kan vinna – och att jag kan klara av att vara bättre än andra människor, att tro att jag då kommer förlora – och i och med detta tydligen vara fullständigt värdelös; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera, och se mig själv såsom att vara fullständigt värdelös så fort jag inte vinner, och så fort jag inte lyckas visa andra människor att jag kan klara av att vara någonting mer än vad andra brukar vara

När jag märker att jag medverkar i och som, och lever utifrån rädslan att om jag inte i varje ögonblick bevisar mig själv inför andra, och vinner, att jag då kommer förlora mig själv – och förlora mitt värde; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att denna rädslan är fullständigt irrationell – eftersom naturligtvis kommer jag inte förlora någonting av mig själv, om jag förlorar – jag menar – min kropp kommer ju inte plötsligt att falla samman om jag inte är lika effektiv som någon annan på en viss sak; och således åtar jag mig själv att sluta existera i och som irrationella rädslor, och upplevelser inför att förlora och istället uttrycka mig själv HÄR i och som mitt andetag – en och jämlik

Fantasidimensionen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som en fantasi, såsom en inbillning, att om jag lyckas vinna – och bevisa inför andra att jag är bäst – att jag då kommer få applåder, och människor kommer tycka om mig, och vilja kalla mig för sin vän; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mitt uttryck av och som mig själv för att få uppmärksamhet av andra, och tro att om andra tycker om – då kan även jag tycka om mig själv – istället för att se, inse och förstå att jag kan ta beslutet att tycka om mig själv här – jag kan ta beslutet att älska mig själv här och leva en och jämlik utan att frukta att förlora

När jag märker att jag medverkar i och lever ut inom mig själv fantasin – att jag står inför en stor hop med människor, och får ta emot allas beundran, och kärlek – och att alla tycker jag är så sjukt bra; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att visserligen känns denna fantasin väldigt bekväm, och bra – men betyder det att den på något sätt är riktig? Betyder det att min fantasi på något sätt kan ge mig det jag vill ha? Nej – eftersom det enbart är en BILD i mitt huvud – och inte en verklighet; således åtar jag mig själv att leva HÄR i och som min verklighet – och att sluta att vara ett offer till min fantasi, och försöka manifestera min fantasi – och istället lever jag här och accepterar mig själv oavsett om andra människor tycker om mig, eller inte tycker om mig

Sinnessnacksdimensionen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som sinnessnacket att ”jag måste vinna det här” – ”jag måste bevisa att jag är bäst och att jag klarar av att imponera på andra människor” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att det enda sättet för mig att uppnå, och leva självrespekt, är genom att få andra människor att tycka om mig – och se mig som en värdefull, och speciell människa – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva och uttrycka mig själv HÄR i och som mitt andetag och vara med mig själv – och tycka om, och älska, och acceptera mig själv oavsett vad andra tycker eller känner om mig

När jag märker att jag medverkar i och som sinnessnack såsom ”jag måste vinna det här” – ”jag måste bevisa att jag är bäst och att jag klarar av att imponera på andra människor” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – jag måste ingenting – framförallt måste jag inte vinna, eftersom själva idén om att vinna i sig självt är en osanning – eftersom hur kan jag vinna mot någon när exakt alla människor föds med olika förutsättningar? Således åtar jag mig själv att sluta jaga, och leva utifrån iden om att vinna – och att istället leva FÖR MIG SJÄLV – såsom LIV såsom VAD SOM ÄR BÄST FÖR ALLA – och istället för att slösa bort mitt liv på att tävla – göra någonting substantiellt och verkligt av mitt liv

Fysisk dimension

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in och som tävlingskaraktären, och därmed låta mig själv bli influerad på det sättet att jag fysiskt sett förändras – och upplever mig själv mer tight, mer hård i min kropp – att jag andas grundare, och kortare – och att min benmuskler spänner sig – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i och existera som denna personligheten av att vilja vinna, istället för att slappna av i och som min kropp – andas djupt in och ut – och tillåta och acceptera mig själv att vara HÄR utan förväntningar – utan förhoppningar – utan begär – utan ångest – och utan någonting överhuvudtaget som för mig bort från detta ögonblick HÄR

När jag märker att jag reagerar fysiskt – genom att spänna mig själv, andas kortare, och grundare – och att rent generellt känna mig mer obekväm i min kropp – för att jag går in en tävlingskaraktären; då stoppar jag mig själv, jag tar ett djupt andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är inte på något sätt värt känslan att vinna, att uppleva mig själv obekväm och fullständigt stel – och krampaktig i min kropp; således åtar jag mig själv att slappna av och att ha roligt med mig själv och att släppa detta begär, och denna förhoppning om att vinna och få bevisa mig själv inför andra såsom att vara en bra – rolig – och vinnande människa att vara runtomkring

Konsekvensdimensionen

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att konsekvensen av att jag medverkar i och som tävlingskaraktären är att jag helt förlorar nöjet i att vara här i och som enkelhet med min mänskliga fysiska kropp – och leva och ta hand om mina ansvar och åtaganden som finns här i min vardag – och helt enkelt uppskatta min kropp och de människor – de ting – de saker som jag interagerar med och träffar varje dag; och detta förlorar jag eftersom när jag tävlar – handlar allt om att få en känsla och en upplevelse och inte någonting om att faktiskt leva

När jag märker att jag kompromissar mig själv i hur jag upplever och lever mig själv i min verklighet – i det att jag märker att jag inte är riktigt medveten om, och erkänner vad som är här runtomkring mig – eftersom jag existerar i och som en tävlingskaraktär; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag vill inte missa min verklighet – jag vill inte missa vad som är riktigt och substantiellt i jakten på en känsla som inte på något sätt är riktig; således åtar jag mig själv att föra mig tillbaka hit – och leva HÄR och vara medveten om vad som är HÄR – istället för att jaga omkring på upplevelser i min värld av att känna mig som en vinnare

 

Dag 68: Rädslan För Att Vara Ett Weirdo-Karaktären

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd, och känna ångest inför att bli betraktad, och sedd av andra människor såsom att vara konstig, ett ”weirdo” – och i detta existera i fruktan att jag ska säga, eller se ut på ett sätt så att andra människor ska känna sig osäkra nära mig, och ta avstånd ifrån mig i tron att jag är någon slags galen yxmördare – istället för att tillåta, och acceptera mig själv att uttrycka mig själv ovillkorligt i varje ögonblick, och inte vara orolig eller rädd för hur detta uttryck av och som mig själv ska uppfattas, eller förstås av andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna/uppleva mig själv emotionellt sårad, och förödmjukad när jag inbillar mig att människor ser på mig som konstig, eller säger till mig att jag är konstig – och i detta känna mig själv som att jag misslyckats, och som att jag nu är värdelös – i tron och tanke att jag måste, och ska hämta allt mitt värde från vad människor i min värld tycker och känner om mig – istället för att jag står upp inom och som mig själv, och lever/uttrycker mig själv såsom egenvärde, och såsom att vara bekväm här med min kropp – en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd och nervös inför att människor ska se mig som ”för konstig” när jag interagerar, och socialiserar med andra människor, och i och som denna rädsla – hålla mig själv tillbaka, och försöka stävja mig själv inom mig själv från att vara alltför närgången, och alltför uttrycksfull – istället för att tillåta, och acceptera mig själv att uttrycka mig själv utan en rädsla för vad andra människor känner och upplever i förhållande till mig, och därmed inte längre stävja mig själv inom och som mig själv – utan istället släppa mig själv fri

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att reagera i en emotion av och som att känna mig sårad, ledsen, avvisad, och ”personligt attackerad” när en människa nämner, eller jag inbillar mig att en människa nämner att jag är socialt missanpassad – och att ”det inte går att lita på mig, eftersom jag är konstig” – och tro i detta ögonblick att det eftersom denna människa sagt någonting sådant till mig, att det därför måste vara något fel på mig, och att jag genast måste ändra på mig själv, och förändra mig själv – istället för lita på mig själv, och se, inse och förstå att jag vet vem jag är – och jag vet att jag inte är konstig, eller socialt missanpassad – utan att jag helt enkelt uttrycker och lever mig själv här såsom liv, en och jämlik med min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att det inte är någonting personligt gentemot mig när människor reagerar och har upplevelser gentemot mig, och gentemot hur jag uttrycker mig själv – utan att det alltid är, och handlar om vilka de är inom och som sig själva – därför tillåter, och accepterar jag mig själv att i varje ögonblick uttrycka mig själv utan någon slags emotionell upplevelse, av att känna att jag blivit personligt påhoppad – och jag tillåter, och accepterar mig själv istället att helt, och tillfullo vara här med och som mig själv, som min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta vad andra säger till mig, såsom hur de upplever, och definierar mig på allvar – och ta det på så stort allvar att jag skapar emotionella upplevelser inom och som mig själv av att känna mig sårad, och attackerad – istället för att tillåta, och acceptera mig själv att se, inse och förstå – att jag behöver inte definiera mig själv i förhållande till en annans ord, jag kan lyssna ovillkorligt här – men jag behöver inte ta det personligt, eller skapa en personlighet i förhållande till orden jag hör

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa, och stävja mig själv i och som mitt självuttryck av mig själv, i rädslan och ångesten för att andra människor ska uppfatta, se och definiera mig på ”fel sätt” – och se mig såsom att vara underlig, och socialt missanpassad – i och med detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig stolt över, och positivt laddad över det faktum att jag anser mig själv vara socialt effektiv, och att ”veta de sociala spelreglerna” – istället för att jag tillåter, och accepterar mig själv att uttrycka mig själv ovillkorligt, och inte skapa en energi, och idé om vem jag är inom och som mig själv, och hur jag borde uttrycka mig själv – utan istället helt enkelt uttrycka mig själv här i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att utifrån ett minne, skapa en idé mig själv att jag inte kan lita på mig själv i sociala tillställningar, och istället tro om mig själv att oavsett vad jag gör, eller hur jag uttrycker mig själv – så kommer det i slutändan att bli fel, och jag kommer att uttrycka mig själv på ett sätt som är dåligt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka/tycka/tro att det finns ett sådant sätt att uttrycka mig själv på som är dåligt, istället för att se/inse/förstå att jag definierat vissa sätt som dåliga att uttrycka mig själv på, beroende på vad slags bemötande jag får – och jag har utifrån en sådan utgångspunkt förtryckt vissa delar av och som mig själv, i förhållande till hur jag tycker om att uttrycka mig själv, och hur jag tycker om spontant, och utan någon fruktan – släppa lös i ögonblick – och helt enkelt frigöra mig själv – uttrycka mig själv som frihet – och därigenom förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se igenom samhällets definitioner, och idéer om vad som är rätt, och vad som är fel – och istället uttrycka mig själv ovillkorligt här i varje ögonblick utan någon rädsla eller ångest

Jag åtar mig själv att inte vara rädd för att bli betraktad, sedd, och definierad av andra människor såsom ett vara ett ”wieirdo” – och inte frukta hur jag ska uttrycka mig själv, vad jag ska säga, hur jag ska röra mig själv, när jag ska röra mig själv – utan helt enkelt tillåta mig själv att leva i detta ögonblicket, och inte hålla kvar vid massa onödiga upplevelser, och känslor om hur och varför jag borde uttrycka mig själv på vissa ”korrekta sätt” runtomkring människor

Jag åtar mig själv att inte känna/uppleva mig själv emotionellt sårad, och förödmjukad när människor ser på mig som konstig, eller säger till mig att jag är konstig – utan istället andas jag, och jag förblir här som min kropp – och inser, ser och förstår att det andra säger till mig, är egentligen någonting som de säger, och uttrycker inom och till sig själva

Jag åtar mig själv att inte vara rädd, och nervös inför att människor ska mig som ”för konstig” – och jag åtar mig själv att inte stävja, och hålla tillbaka mig själv såsom mitt naturliga uttryck av och som mig själv

Jag åtar mig själv att inte reagera, och uppleva mig själv i och som en emotion av att känna mig sårad, ledsen, och avvisad, och ”personligt attackerad” – och jag åtar mig själv att uttrycka mig själv, och gå här i varje ögonblick såsom mitt naturliga uttryck av och som mig själv – och leva mig själv autentiskt, och utan upplevelser – här såsom andetaget – här såsom min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att inte gå in i, och uppleva mig själv pressad att leva och agera på ett tydligen ”normalt” sätt – utan jag inser, ser och förstår – när denna fruktan kommer upp inom mig, att jag inte är tillräckligt ”normal” – att detta är en idé av rätt och fel som jag integrerat genom att observera hur samhället fungerar – därför stoppar jag mig själv – och jag tillåter och accepterar mig själv att leva, och uttrycka mig själv bortom rätt och fel – här

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att det andra upplever om och i förhållande till mig aldrig är personligt – utan alltid är om dessa människors inre verkligheter

Jag åtar mig själv att inte ta vad andra säger, tycker, och känner om mig på stort allvar – i det att jag inte tillåter och accepterar mig själv att ta någonting, eller se någonting såsom personligt – jag inser, ser och förstår att inte ens de tankar som kommer upp inom mig är personliga – utan allt här är bara här – och så länge jag inte ser och definierar mig själv såsom ”någon” med ett visst EGO att skydda – så kan heller ingenting vara personligt, och personligen om mig – eftersom jag är här – såsom andetaget – odefinierbar och tyst inom mig själv

Jag åtar mig själv att inte hålla mig själv tillbaka i rädslan att andra människor ska se mig som underlig, och socialt misanpassad – och när jag upplever en rädsla för att uttrycka mig själv helt, och fullt här – då stoppar jag mig själv – jag tar ett djupt andetag och jag för mig själv tillbaka hit till verkligheten – och till mitt andetag – och jag rör mig själv som min kropp att fortsätta uttrycka mig själv naturligt och autentiskt – som liv – som min kropp – som andetaget – som vem jag är

Jag åtar mig själv att lita på mig själv med människor, och inte frukta att göra fel/misstag – utan istället hantera varje ögonblick såsom det kommer – och inte förtrycka mig själv i tron att ”jag är fel” – jag inser, ser och förstår att jag inte är fel – utan bara TÄNKER att jag är fel – därför slutar jag att tänka och jag för mig själv tillbaka till denna fysiska verklighet här

Jag åtar mig själv att inte definiera, och skapa mig själv utifrån samhällets generellt accepterade definitioner av vad som är rätt och fel – och istället frigör jag mig själv i varje ögonblick från rädsla, ångest, tvivel, och tankar – genom att andas effektivt här – och jag tillåter och accepterar mig själv att upptäcka mig själv här såsom autentiskt och självuppriktigt självuttryck i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att inte definiera, och skapa mig själv utifrån vilket bemötande jag får – utan stå stabil, och samlad här i varje ögonblick – och inte tillåta, och acceptera mig själv att falla ner, och in i någon upplevelse, eller tanke

Dag 64: Forcerings-Karaktären

Idag ska jag dissekera två punkter – 1) ”Jag vet inte vem jag är” och 2) “Jag gör musiken för dig!” – båda dessa punkter är baserade på en och samma vana, och mentala beteende – nämligen det beteendet att jag istället för att lära känna mig själv och vem jag är inom mig själv, att jag istället beger mig själv utåt, och försöker leta upp mig själv genom att jämföra människors respons gentemot hur jag uttrycker mig själv; konsekvensen av detta bli naturligtvis självkompromiss, eftersom jag skapar och formar mig själv helt utifrån vad andra tycker, känner och upplever, eller säger till mig.

Vad jag sätt som en lösning på detta är att jag sätter mig ner och skriver innan jag agerar på punkter, och att jag verkligen undersöker för mig själv genom att skriva, vart någonstans jag står inom mig själv i förhållande till en viss punkt. Och detsamma gäller för min musik, och här ska jag när jag gör musik fråga mig själv om ”detta verkligen är musik som jag vill göra, och uttrycka, och som jag tycker det är roligt att uttrycka – och som kommer/uppstår som ett uttryck av mig själv här, naturligt, eller om jag försöker forcera fram någonting som inte är jag” – man skulle kunna kalla detta beteende att forceringsbeteendet, för i grund och botten går beteendet ut på att jag uttrycker, och göra mig själv till något mer än vad jag är – jag försöker hoppa flera steg i förväg, eller så försöker jag uttrycka mig själv på ett sätt som jag tror är bra – men som inte är JAG.

Vad jag kan se då jag skriver om detta är att detta beteende indikerar en avsaknad inom mig själv av att leva självacceptans, och självkärlek, och att jag därigenom inte tillåter/har tillåtit mig själv att vara autentisk, och sårbar. När jag är autentisk och sårbar då uttrycker jag mig själv som JAG – och inte som någonting jag VILL vara – alltså skapar jag ingen falsk KARAKTÄR, och persona som jag gömmer mig bakom utan jag uttrycker mig själv naturligt, ledigt, och avkopplat.

1) Jag vet inte vem jag är, vet du? – karaktären

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att andra ska säga till mig vem jag är, och ge mig råd, och göra beslut åt mig – eftersom jag är för lat för att sätta mig ner och skriva ut mig själv, ge mig själv råd och riktning i mitt liv – och verkligen fråga mig själv – vem är jag?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att prata, och agera ut punkter i mitt liv som jag ännu inte är säker, och trygg inom – och i detta söka efter en annans bekräftelse, och försöka få en annan att säga att – ja men detta stämmer ju! Jamen visst du har rätt! Eftersom jag ännu inte är säker inom mig själv på vad det är jag säger eller gör

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte disciplinera mig själv att skapa klarhet inom och som mig själv genom att skriva, innan jag agerar, och tar handling i min värld – så att jag på så vis är säker på vad det är jag gör, och hur det är jag gör det – och att jag är säker på mig själv inom mig själv, eftersom jag har suttit och skrivit ner punkten för mig själv och vet exakt vad det är jag gör

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att integritet, och autenticitet, är någonting som jag utvecklar genom att skriva, och i mina skriverier, undersöka och ifrågasätta mig själv, mina värderingar, hur jag lever, och hur denna världen fungerar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att följa efter mina tankar, och tänka ihop en riktning som jag ska följa, och leva i mitt huvud, istället för att inse, se och förstå – att jag kan inte lita på de beslut jag tar i mitt huvud, eftersom jag inte kan se alla olika punkter som jag måste ta i beaktande vid ett beslut, och att jag dessutom inte kan se MIG SJÄLV såsom huruvida jag har en upplevelse mot punkten som jag tänker om, och gentemot beslutet som jag vill göra – därför disciplinerar jag mig själv till att göra det till en vana att sätta mig ner och skriva om alla punkter i min värld som jag vill dirigera, och ta ett beslut inom – så att jag är fullständigt trygg i mig själv, och säker i min riktning och applikation av mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att andra vet bättre än jag, och att det därför är av vikt att jag söker mig utåt, och frågar andra människor, och försöker få genmäle i vad jag tänker och upplever inom mig själv – istället för att inse, se och förstå – att jag genom att sätta mig ner och skriva ut punkten kan skapa klarhet för mig själv i mitt beslut – och sedan kan jag rådfråga en annan, utifrån en utgångspunkt av att bli mer effektiv i min klarhet, och i mitt beslut – men inte utifrån att söka stöd och genmäle eftersom jag känner mig själv osäker och rädd inför hur jag ska leva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att agera förhastat, och för snabbt, innan jag hunnit hitta mig själv i mitt beslut, och se vad den bästa möjliga handlingen är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa konsekvenser i min verklighet, eftersom jag inte är klar, och utan reaktioner inom mig själv i förhållande till beslut som jag tar och lever i min verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att lita på tankarna som kommer upp inom och tro att de är jag, och att de är tillitsfulla manifestationer, eftersom de kommer upp hela tiden, och är i mitt huvud nästan konstant – istället för att se, inse och förstå – att denna världen såsom den ser ut är ett bevis på att de tankarna som kommer upp i mitt huvud inte är något jag kan lita på – och att ta beslut utifrån dessa tankarna kommer skapa separation i min verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att istället för att utveckla självförtroende, och självtillit genom att varje dag skriva, och applicera självförlåtelse, att istället tro att ”jag är klar” och sedan tro att alla mina tankar som kommer upp i mitt huvud stämmer, och att de är korrekta avbildningar av verkligheten – istället för att se, inse och förstå – att så länge jag har en enda tanke som kommer upp i mitt huvud så är jag inte klar – och jag kan inte lita på dessa tankarna de minsta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vara disciplinerad med mig själv i att stoppa mig själv varje gång en tanke kommer upp inom mig själv, och inte agera och leva utifrån denna tanken – utan istället ta och skriva om denna tanken, och se vem jag är i förhållande till denna tanken – och sedan i mina skriverier ta ett beslut i förhållande till hur jag ska dirigera mig själv i min värld, som tar alla parter i beaktande, och som är objektivt och inte förpestat med självintresse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att istället för upptäcka mig själv genom att skriva, och applicera självförlåtelse, att istället vilja att andra ska säga till mig vem jag är, och hur jag är – så att jag inte ska behöva lägga ner den kraften, och energin, som behövs för att jag ska kunna lära känna mig själv på riktigt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte släppa mig själv fri från beroende gentemot andra människor, och stå ansvarig inom mig själv helt och fullt ut, och leva detta ansvar gentemot mig själv, genom att göra mig själv stabil, och effektiv i alla de beslut jag tar och lever i min verklighet – eftersom jag har undersökt dessa punkter för mig själv i mina skriverier, och sett vad som är den mest effektiva handlingen/riktingen att leva

Jag åtar mig själv att inte uppskjuta mina skriverier, och inte ta förhastade beslut utan att ha skrivit om dessa beslut i förväg, och inte agera på mina tankar – utan då jag har tankar och upplevelser inom mig – att ”spara dessa” – tills då jag har tid att sätta mig ner och skriva ut dem och se vem jag är i förhållande till dessa upplevelser/tankar

Jag åtar mig själv att inte vara lat, och söka efter mig själv i andra människor – utan istället genom mina skriverier, och genom självförlåtelse, upptäcka mig själv, utveckla mig själv, och lära känna mig själv – så att jag på så sätt aldrig behöver fråga någon annan vem jag är, eftersom jag vet fullt ut vem jag är

Jag åtar mig själv att inte söka medhåll hos andra människor, utan istället skriva ut de punkter jag möter inom mig, och komma till klarhet inom mig själv, innan jag frågar andra vad de har för perspektiv på den punkten jag möter inom mig själv

2) Jag gör musiken för dig! – karaktären

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra musik för någon annan än mig själv, och genom detta kompromissa mig själv i mitt utövande av musik, och inte fråga mig själv om den låten, eller texten jag skriver verkligen är jag, och är autentisk – och är någonting som jag tycker, och ser är ett uttryck av mig själv – utan istället göra musik/texter som jag hoppas att andra ska uppskatta och tycka om

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte fråga mig själv vem jag är inom min musik, och fråga mig själv när jag gör en låt, när jag komponerar en låt, när jag sätter mig ner och spelar – om jag verkligen uttrycker mig själv i musiken, eller om jag bara gör musiken för att få ett erkännande, och bli omtyckt av andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte göra musiken som ett uttryck av och som mig själv i ögonblicket, och därav inte vara oroad, eller nervös för vad andra ska tycka om min musik – och om min musik är bra, eller dålig – eftersom jag vet att min musik är jag – ett uttryck av och som mig själv i ögonblicket

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vara autentisk och ärlig mot mig själv när jag gör min musik – och göra sådan musik som jag tycker om, som jag är passionerad för, och som jag känner är en musikstil, eller musiktyp som jag tycker om att utöva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra musik från utgångspunkt av att ”detta låter bra, så såhär måste jag göra musiken” – istället för att göra musiken från utgångspunkten av mig själv här såsom min kropp – där jag tar ett andetag, och där jag placerar min uppmärksamhet här på mig själv såsom min kropp, och att jag sedan uttrycker mig själv såsom hela min kropp här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte uttrycka mig själv såsom hela min kropp här när jag gör musik, utan istället separera mig själv in i tankar, och känslor i mitt huvud – där jag definierar, och analyserar min musik såsom antingen bra, eller dålig – i förhållande till vad jag tror att andra ska tycka om min musik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att mitt sätt att uttrycka mig själv på inom och som musik är fel, och dåligt – och att jag måste tänka när jag gör musik för att det ska låta ”rätt” – istället för att se, inse och förstå att det finns inget rätt eller fel, bra eller dåligt – utan dessa är definitioner/idéer som sprungit ur ett samhälle som inte förstår vad det innebär att uttrycka sig själv ovillkorligt, och utan begränsningar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att all kunskap om rätt och fel begränsar i mig uttryck av mig själv – och härigenom förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv tro att min kunskap om rätt och fel är korrekt, och faktiskt ”finns på riktigt” – istället för att se, inse och förstå att min kunskap om rätt och fel är lika ”riktig” som jag tillåter och accepterar den att vara, eftersom det är jag som tänker dessa tankar, och har integrerat denna kunskapen inom mig själv om rätt och fel

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta det uttryck av och som mig själv jag upptäckt i musiken, såsom att vara spontan, och i full självtillit – utan någon rädsla, ångest och nervositet – och applicera detta uttrycket av mig själv i hela i min värld, och i hela min verklighet – och alltså tillåta och acceptera mig själv att lita på mig själv, och uttrycka mig själv utan skam, eller genans i varje ögonblick, oavsett vem jag är med, eller var jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta den glädjen jag upplever som mig själv inom och som musiken, och applicera denna glädjen av och som mig själv överallt i min värld, och alltså integrera denna glädjen såsom ett uttryck av mig själv i varje ögonblick – och inte begränsa denna glädjen som mig själv till att enbart vara i förhållande till musik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte uppleva glädje när jag uttrycker mig själv med min mänskliga fysiska kropp utan att göra musik – genom att tro, tänka, och tycka att jag är mer begränsad när jag gör rör mig själv utan musik, än när jag rör mig själv med musik

Jag åtar mig själv att uttrycka mig själv utan begränsningar och utan några tankar, upplevelser, och kunskap om rätt och fel när jag gör musik – utan istället uttrycka mig själv här i varje ögonblick – ovillkorligt och som hela min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att göra musik till ett uttryck av och som mig själv i enhet och jämlikhet – där den musik jag gör är jag – och inte ett försök av mig, att forcera mig själv till att bli någonting jag tror är bra, och korrekt

Jag åtar mig själv att inse, se och förstå att all kunskap om vad som är rätt och fel begränsar mig, och håller mig tillbaka – och att om jag uttrycker mig själv från en utgångspunkt av att jag ”kan göra fel” – att jag då kommer att uttrycka mig själv i fruktan, och ångest – istället för uttrycka mig själv här såsom min kropp, och inse att ingenting som jag uttrycker här som mig själv i ögonblicket kan vara fel – eftersom det är jag

Dag 62: Att Bli Någonting Mer

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka på saker och ting jag ska göra, och existera i rädsla och ångest att jag inte kommer hinna med att göra det jag tänker på – istället för att helt enkelt se vad som behövs göras i detta ögonblick, och göra det jag hinner med – och om det är saker jag inte hinner med att göra, att helt enkelt inte göra dem

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att jag inte kan hinna med att göra mer saker, än vad jag hinner med att göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka på min framtid, och stressa upp mig själv inom mig själv – eftersom jag tänker på hur mycket saker jag måste göra, och hur många ansvar jag har att ta hand om, och i detta stressa upp mig själv och uppleva mig själv jagad – istället för att vara här i varje ögonblick och sluta jaga ett annat ögonblick som inte är här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga en upplevelse av mer, att jaga en ”mig själv” som är mer än vad jag är här – och när jag rör mig och uttrycker mig själv här – att ha framför näthinnan en ide av att jag rör mig mot någonting mer – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att bli mer här – genom att vara här helt och fullt i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag kommer bli någonting mer i framtiden, och inom själv stressa, och vara rädd för att jag inte kommer bli någonting mer i framtiden utan bara vara samma, istället för att se, inse och förstå att det finns inget ”mer” att uppnå – det finns inget högre, och bättre, och viktigare att uppnå längre fram i tiden – och min upplevelse av mig själv kommer inte att bli någonting bättre än vad jag tillåter och accepterar av mig själv här i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som ett begär av att få göra, och vara någonting mer – och tänka att jag måste uppnå någonting mer med mig själv, och mitt liv – i tron att jag inte är tillräcklig, och om jag inte konstant känner att jag blir mer, och får mer energi – att tro, och tänka att någonting då måste vara fel – och att jag måste ha ett sorts problem inom och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att jag har ett osynligt problem med mig själv som jag inte vet hur jag ska hantera, och tänka att det finns saker om mig som jag vet, och som jag inte har kontroll över – och i denna tanken därför ge upp och säga att jag inte är tillräckligt effektiv, och stark för att leva självuppriktighet här i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig själv och vara rädd för att jag missar mer av mig själv, för att jag missar en framtid där jag kan uppleva mig själv såsom ”mer än” – och bättre än” – istället för att se, inse och förstå att det finns endast mig själv här, och att allt annat ”mer” är en idé och en energi upplevelse som inte är riktig utan en illusion

Jag åtar mig själv att leva här och inte försöka nå dit – och bli mer än – och bättre än

Jag åtar mig själv att leva i varje ögonblick och inte tänka på min framtid i mitt huvud, på vad jag ska, och inte ska göra, utan istället lever och uttrycker jag mig själv här

Jag åtar mig själv att åtar mig själv att inte frukta att jag kommer missa någonting i framtiden, utan jag inser att jag är här – och att allt som är jag är här – och att när jag är här – missar jag ingenting eftersom allt är och finns här såsom jag