Tag Archives: karriär

Dag 361: Att hitta det roliga i det tråkiga

För kontext, se min förra blog Dag 360: Konsten att finna sin motivation.

Jag kan fortsätta såhär ett ganska bra tag, för största delen av min ungdom karaktäriserades av en vild energetisk jakt efter nya äventyr, mål och drömmar, som sedan avtog och försvann. Men jag ska inte gå in närmare på alla de olika intressen, drömmar och mål som jag tog upp, utan istället vill jag belysa själva mekaniken bakom det här beteendet. Själva frågan om varför jag gjorde som jag gjorde – varför jag var så rastlös, och hela tiden sökte efter något nytt, varför jag drev mig själv framåt med den här energin, och sedan när jag var utan en sådan, inte gjorde någonting överhuvudtaget.

En av de primära orsakerna till varför jag existerade i det här beteendet har att göra med idén om att det är i vad jag gör som jag kommer hitta min passion. För jag trodde att glädje, och tillfredsställelse är någonting som endast kan komma från vad jag aktivt gör med mitt liv, dvs. vilka handlingar som jag lever ut. Därför hade jag konstant ett sökarljus påkopplat, där allting i min värld inspekterades och analyserades utifrån om jag upplevde saken var rolig, eller inte.

På grund av att jag trodde, och tänkte att allt som jag gör omedelbart måste leda till att känslor av glädje, och nöje kommer upp inom mig, för att saken i fråga ska vara värd att ägna mig åt, blev jag mycket begränsad. Det var endast några få saker som jag tyckte var kul, och de flesta gånger tyckte jag inte de var roliga under någon längre tid. Efter ett tag blev aktiviteterna beräkneliga och fyllda av rutin, och det var då som jag brukade lämna skeppet för att försöka hitta någonting nytt att göra.

Men vad jag kommit att inse i förhållande till nöje och glädje är att dessa upplevelser INTE behöver vara sammankopplade med handlingen eller aktiviteten man företar. Därutöver ska man absolut inte förvänta sig att en aktivitet direkt och omedelbart kommer att kunna vara rolig, givande och komplimenterande. Många av de saker som jag idag tycker är otroligt givande och roliga att ge mig själv hän till, upplevde jag i början som jobbiga, tråkiga, och svåra.

Jag har ett exempel från ett nyligt händelseförlopp där precis detta hände. I syfte att starta företag hade jag valt att läsa en kurs med affärsredovisning. Tidigare i mitt liv, och framförallt under tonåren, var det här med siffror, ekonomi, och företag bland det tråkigaste jag visste. Matematik ville jag därför inte ha att göra med och jag förkastade därför allt som inte var nödvändigt för mig för att ta mig igenom min utbildning.

När jag därför påbörjade affärsredovisningskursen, och lade märke till att det naturligtvis var många siffror involverade, och en hel del matematik, kände jag inombords ett motstånd. Jag tänkte att den här kursen kommer nog att bli tråkig, men att jag helt enkelt får ta mig själv igenom det här, för jag kan ju inte ge upp redan innan jag börjat!

När kursen så började gav jag mig hän till att läsa böckerna, göra uppgifterna, och sätta mig in materialet. Trots att jag kanske inte skulle tycka att kursen var direkt rolig ville jag inte göra det halvdant, utan jag önskade verkligen lära mig själv det här med affärsredovisning.

Vad som sedan kom att hända är fascinerande, och jag har varit med om det flera gånger, med olika slags kunskaper, färdigheter, och utmaningar. Jag började nämligen tycka om affärsredovisning! Jag märkte att när jag satte mig ner för att studera fanns där en glädje inombords, den var emellertid inte särskilt riktad mot studiematerialet i fråga, utan hade mer att göra med att jag genom kursen aktivt utmanade mig själv och lärde mig färdigheter som jag senare kan ha stor nytta av. Jag gillade helt enkelt grejen att jag kunde ta mig till informationen, förstå den, och sedan använda mig av det – själva processen att kunna behärska någonting nytt bringade alltså glädje inom mig.

Men ibland har jag också varit med om att när jag verkligen viger mig till någonting som jag initialt tyckt varit intetsägande, och andefattig, ämnet framför mig plötsligt öppnat sig och visat sig vara en oas av möjligheter. Juridik är ett sådant ämne som jag initialt tyckte lät urtrist, jag var förundrad över hur någon kunde orka bara läsa lagar under fem års tid.

Men i och med att jag blev djupare insatt i ämnet, märkte jag hur det fanns flera fascinerande aspekter i juridiken, och hur jag verkligen roades av vissa delar av hantverket. Någonting som jag kom att tycka om var det detektivarbete som följer med att försöka nå ett svar på vilken lag eller regel som ska användas i en viss situation. Man måste leta i böcker, artiklar, lagar, och andra slags texter, och just den här delen av juridiken blev jag fäst vid.

Det är alltså en stor lögn att man måste vara passionerad, tycka någonting är roligt, och givande innan man låtit sig själv prova på och ge sig själv hän till saken i fråga. Otaliga ting finns i våra världar som vi inte låter oss själva utforska och dyka djupare i för att vi dömer dem redan innan vi börjat. Andra grejor tycker vi är tråkiga bara för att de blivit allmänt accepterade och definierade som sådana, t.ex. som att diska, städa, göra läxor, osv.

Men vad jag har funnit är att alla ansvar, åtaganden och aktiviteter innehåller någonting, någon aspekt, dimension, eller del, som vi sannerligen kan tycka är rolig. För att upptäcka den där delen krävs det dock att vi är villiga att släppa taget om våra tidigare fördömanden, idéer och upplevelser, så att vi kan se på det som är framför oss med fräscha ögon. Om vi närmar oss någonting, och redan innan vi börjat, skapar en upplevelse av depression, aversion, olust, och missnöje är det såklart att vi inte kommer se någonting annat än just det. Vi måste därför våga börja om, och ge allting en chans, och inte i förtid döma ut saker – endast då kan vi upptäcka vad vi missat och som alltid varit mitt framför ögonen på oss.

I grund och botten är det alltså jag själv som skapar min upplevelse i förhållande till vad jag gör. Det är jag själv som bestämmer om jag ska låta mig själv finna glädje, och tillfredsställelse i det jag gör, eller om det istället ska vara en jobbig kamp som jag vill få överstökad så snabbt som möjligt. Därför låter jag själv inte längre begränsas av ett initialt motstånd mot att ta mig an och utforska en ny aspekt av min verklighet. Även om jag inledningsvis tycker att det är tråkigt, finns inom mig en orubblig visshet om att där alltid är någonting som jag kan lära mig att älska. Men det är upp till mig att förbli ovillkorlig, och utan förebråelser närma mig samt ta mig till vad som står framför mig. Ingen annan kan göra det åt mig.

Advertisements

Dag 353: Motivation och Nyårslöften

FyrverkeriI dessa dagar brukar nyårslöften florera, och mängder av löften avges, träningskort köps in, bantningskurer planeras, och den vanligtvis så avlägsna motivationen dyker plötsligt upp och många människor känner sig antagligen redo att verkligen förändra sina liv. Men som de flesta av oss har insett saknar det stora flertalet av de här löftena substans, och efter ett några månader brukar motivationen försvinna och löftet med denna.

En fråga vi borde ställa oss själva är varför vi väntar till nyår innan vi ändrar oss själva, och varför vi behöver den här känslan av att vara motiverad, uppumpad, och redo att förändra och styra upp våra liv? Om vi ser på det objektivt, rationellt och logiskt ter det ju sig mycket märkligt att det endast är på denna enda dagen under året som självreflektion, motivation och beslutsamhet kommer fram ur skuggorna, för är det egentligen inte som så att vi under hela året faktiskt har velat ändra på vissa saker? Men varför har vi inte gjort det?

Den största boven och tillika väggen som jag funnit stå mellan mig och förändring är motivation – har jag inte känt mig motiverad eller sugen på att ändra mig då har det inte heller blivit av. På grund av att jag väntat på motivation och lust har jag därför fortsatt existera i komprometterande livs- och tankemönster – och i princip tänkt att det inte är någonting jag kan göra åt. Emellertid handlar det inte om att jag inte kan göra någonting åt problemen, utan det handlar om att jag inte orkar göra någonting åt dem – alltså motivationsbrist.

MEN – vad jag har funnit är att det finns en lösning på detta motivationsproblem, och vad jag insett får väll anses vara litet av en revolution. Om vi tittar närmare på vad motivation består av är det nämligen en energi, en positiv känsla av ett driv, en upplevelse av att vi vill föra oss själva framåt och skapa eller förändra någonting – och med denna energi som bränsle rör vi oss sedan framåt – tar beslut – och lever vårt löfte i vår vardag – genom denna känsla av motivation upplever vi en kraft att vi kan förändra vårt fysiska leverne. Vad som är fascinerande är dock att förändringen sker fysiskt – genom att vi tar en fysisk handling – ett faktiskt beslut – och att vi lever detta genom att vi praktiskt rör oss själva i enlighet med vårt mål – och denna del av förändringen – den fysiska och faktiska rörelsen består inte av energi utan här arbetar vi istället direkt med vår kropp.

Men om den fysiska och faktiska förändringen är fysisk, behöver vi då ens en energi eller en motivation för att röra oss själva framåt?

Om vi tittar på när vi tar ett beslut att t.ex. äta mat, går det att se att det är någonting vi gör helt som en fysisk handling – vi bestämmer oss för att vi är hungriga – och sedan agerar vi – det finns ingen energi eller positiv känsla av motivation som är inblandad i processen. Precis samma princip kan vi applicera i andra delar av våra liv och detta är lösningen på motivationsproblemet = MOTIVATION är överskattat!

Jag ska ta ett exempel från mitt eget liv för att illustrera hur jag applicerar den här principen: För närvarande studerar jag inför min tentamen – och jag har sedan tidigare insett att jag behöver investera en viss mängd tid i studierna för att klara tentamen och uppnå ett resultat som jag kan vara nöjd med. Emellertid har jag ingen motivation eller lust till att sätta mig ner att studera – men ändå går jag upp varje morgon, äter min frukost, och sedan sätter jag mig framför böckerna och börjar läsa. Och jag kan göra det för jag har förstått att jag behöver ingen energi eller motivation för att ta det praktiska och fysiska beslutet att röra min kropp till böckerna, öppna dem, och sedan börja läsa igenom dem – det är nämligen en helt och hållet fysisk handling – och därför är det enda jag behöver min kropp. När jag väll satt mig själv på stolen och börjat läsa – ja – då är det ju helt enkelt bara att sitta kvar där och läsa tills det jag är nöjd – därefter gör jag någonting annat.

Enkelt eller hur! Detta är magin som går att finna när vi låter oss själva ge upp motivation som det där bränslet vi tror oss behöva för att driva igenom och skapa förändringar i vår värld. Istället för att förlita oss på en högst eterisk känsla – som kommer och går som den vill – förlitar vi oss på vår kropp – och det fantastiska med den är att den är här – varje dag – varje andetag – redo att användas och brukas.

Med denna insikt i bagaget är det lätt att förstå att nyårslöften och den där känslan av motivation som dyka upp i samband med sådana löften är onödiga och överflödiga – istället kan vi hela året runt skapa oss själva och vår värld på ett sätt som vi ser gynnar oss själva och andra i våra liv med hjälp av det enda redskapet som verkligen behövs – våra kroppar!

Dag 350: Skuld och Framtidsplaner

Jag hade en ganska märklig dröm igår som drog upp en del upplevelser som jag vill titta närmare på här.

Vad som hände i drömmen var att jag hade begått ett brott – ett riktigt allvarligt brott och att nu var polisen efter mig – och jag skulle komma att åka in i fängelse och min framtid – min karriär – mina drömmar – mina förhoppningar – det var helt kört. Mot allt detta hade jag en känsla av panik och stor skuld – panik för att jag inte skulle kunna komma att göra någonting ”mer” med mitt liv – eftersom jag skulle åka in i fängelset och spendera största delen av mitt liv där – och skuld därför att jag ångrade mig för det jag brott som jag hade begått – och jag vill ta allting tillbaka och få det ogjort.

I drömmen var det framförallt känslan av skuld som tog överhand, och i slutet slog jag mig själv för bröstet, och frågade mig själv flera gånger, ”hur kunde jag göra det?” – sedan vaknade jag och upplevde mig själv lättad att allting bara hade varit en dröm.

Vad den här drömmen visar mig är således två saker:

1) För det första har jag låtit mig själv definiera mig själv i förhållande till de drömmar och framtidsplaner jag skapat inom mig – det är någonting som jag placerat värde i och som jag ser som mitt “syfte” och vad som verkligen kommer att göra mitt liv fulländat. Naturligtvis är det ett problem – eftersom jag separerat fulländning, lugn och att vara ”redo” och ”klar” från mig själv – och istället placerat det där ute någonstans i framtiden – i en alternativ verklighet som jag förhoppningsvis kommer att nå någon gång.

2) För det andra visar mig drömmen att jag fortfarande bär på skuld för saker och ting jag gjort i mitt förflutna – och att jag ser mig själv som en ”dålig” person som måste bestraffas – och att jag fortfarande förebrående låter ställa mig själv frågan: ”Hur kunde jag göra det där?”. Det är ett problem för att jag inte låter mig själv röra mig själv framåt och vidare – och förstå att visserligen var jag ett as på många sätt i min ungdom – men att det inte är någonting som jag kan förebrå mig själv för utan istället lära mig själv av – och se hur jag kan se till att jag inte gör om samma misstag i framtiden. Skuld och ånger för redan utförda handlingar är alltså ingenting som gynnar mig i min skapelseprocess – utan istället måste jag låta förlåta det förflutna – förlåta det som jag inte är nöjd med – och släppa mig själv fri från idén om jag ”borde gjort saker och ting bättre” – jag kan helt enkelt inte förändra mitt förflutna – men jag kan förändra mig själv här och därmed även min framtid.

Det är således dessa två punkter jag kommer att arbeta med genom självförlåtelse och självåtaganden.

Första punkten (drömmar och framtiden)

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge min framtid ett värde utöver mig själv här – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att drömma om och inbilla mig att jag i framtiden kommer att inta vissa positioner eller ett yrke av något slag – som kommer att fullända mitt liv – och som kommer att göra att jag känner mig själv meningsfull och varm – som om att jag har ett syfte – och som om att jag har gjort någonting av värde och betydelse i mitt liv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att mäta mig själv – om jag gjort någonting av värde – mening eller betydelse i mitt liv mot vilket slags jobb jag har – mot hur mycket pengar jag har möjlighet att tjäna – mot vilken slags position jag har i denna världen – istället för att titta på mig själv – och låta min utgångspunkt vara vem jag är och hur jag uttrycker mig själv i och som varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta med att leva mening, värde, och frid och fullständighet – och projicera dessa uttryck och ord in i framtiden – och se det som om att jag inte har möjlighet att leva dessa ord här som mig själv – utan att det är någonting som kommer att komma i samband med mitt yrke – i samband med att jag skapar en familj – i samband med att jag köper ett hus – i samband med att jag infriar drömmar och planer som jag har skapat inom mig själv i förhållande till hur jag önskar att min framtid ska spelas ut för mina ögon – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag behöver inte vänta med att leva dessa ord – och skapa mig själv – och låta mitt liv vara levande – fullt och exstatiskt först i framtiden – utan jag kan skapa mig själv och mitt liv här – och göra varje andetag till någonting som jag frammanar och konstruerar – och således i varje ögonblick skapa mig själv som orden mening, värde, frid och fullständighet

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att oavsett var jag hamnar i framtiden – att oavsett vilket yrke jag riktar in mig på och gör till mitt levebröd och vad jag försörjer mig själv på – kommer det inte ändra att jag är här – och att jag alltid är här med mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att den här idén om att det just är mitt yrke, min profession, mina färdigheter som avgör vem jag är – är en illusion och stämmer inte överens med verkligheten – för i verkligheten är det mitt förhållande till mig själv och till min omvärld som skapar min upplevelse av mig själv i och som varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att omfamna mig själv och se, inse, och förstå att skapelsepunkten i mitt liv är HÄR – att livspunkten – där jag kan uppleva, vara en del, och medverka i livet – är HÄR – och att min framtid är en plan och en potentiell nutid – någonting som jag måste beakta i min dagliga applikation – men inte någonting som ska ta överhanden och vara viktigare än och mer pressande än mitt dagliga leverne och min närvaro och medvetenhet i mitt leverne här

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att oavsett karriär, att oavsett pengar, att oavsett vilken position jag placerar mig själv inom i framtiden – är jag fortfarande mig själv HÄR – och det kommer aldrig att ändra sig – och således är position och yrke mer en praktisk detalj – någonting som jag måste hantera och dirigera i mitt liv på grund av hur systemet är uppbyggt och fungerar – men det är någonting som jag måste låta styra och definiera vem jag är – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara objektiv och praktisk i förhållande till min framtid – till yrke – till pengar – och till karriär – att se att det handlar om hur jag praktiskt tar hand om mig själv i denna världen men att det inte avgör eller definierar vem jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att drömma och fantisera om min framtid – och drömma om att få placera mig själv i en position i systemet där jag har status – och där andra ser upp till mig och tycker att jag har gjort någonting – och skapat någonting förnämligt och uppseendeväckande med mitt liv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se och definiera mitt yrke och vad slags karriär jag tar mig an – såsom mitt signum och mitt värde – det jag lämnar efter mig själv och det som jag kan vara stolt över – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ändra på detta på så vis att jag istället ser att den punkten är JAG SJÄLV – att det jag kan skapa och bygga i detta liv och stå med och vara stolt över – det är jag själv och den karaktär som jag lever och uttrycker i varje ögonblick i varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stoppa denna typen av drömmar och fantasier om yrkesval, karriär, och pengar, och när det kommer upp en sådan dröm eller idé inom mig själv – att påminna mig själv att jag är HÄR – och att jag är det som jag kommer ta med mig genom livet och skapa – och således är det avgörande och viktiga i mitt liv vem jag är i varje andetag – hur jag skapar mig själv – hur jag lever – vad jag accepterar och inte accepterar inom mig själv och i min värld – och det är vad jag kommer att ta med mig själv när jag dör – och det är vad jag kommer att stå och mätas gentemot när jag en dag lämnar denna jorden – således åtar jag mig själv att göra denna punkten till mitt fokus – till mitt syfte – till mitt värde – och se att jag skapar mig själv här i varje andetag – och det är där jag måste lägga mitt fokus

Jag åtar mig själv att se att mitt värde är HÄR med mig själv – att se att liv – att glädje – att tillfredsställelse – att fullständighet är HÄR – att det är någonting som jag kan skapa och leva med mig själv HÄR och göra till en del av mitt liv och till en del av min applikation som jag lever och rör mig som varje dag – och i varje ögonblick – och således åtar jag mig själv att leva och skapa mig själv som dessa ord genom att se att det är HÄR som jag avgör vem jag är – och när en tanke kommer upp inom mig – när jag står inför en emotion eller känsla – då är det mitt beslut som jag tar att inte medverka i denna som är mitt värde – som är min skapelse och hur jag fulländar mig själv

Jag åtar mig själv att inte definiera mig själv i förhållande till framtiden – utan att jag istället definierar och skapar min framtid utifrån vem jag är och hur jag lever i och som varje andetag här

Andra punkten (skuld)

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid skuld över mitt förflutna, över saker som jag gjort, och sagt till andra, som jag nu i efterhand kan se inte alls var stödjande, eller närande, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid, och skapa ett förhållande till upplevelsen skuld, där jag definierar och ser skuld såsom mitt straff, och såsom vad jag måste gå igenom och uppleva inom mig själv för botgöringens skull – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att skuld har ingenting med att faktiskt ändra mig själv att göra – det har ingenting att göra med att förstå mig själv och att förhindra att jag gör samma sak igen i framtiden – och således skuld i sig självt en onödig sidoupplevelse som bara tar uppmärksamhet från det som faktiskt måste dirigeras

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna skuld inför att jag i mitt förflutna utnyttjat vissa av mina relationer för att känna mig själv viktig, intressant, och för att förnöja mig själv, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att utan hänsyn till hur jag påverkar andra, ta beslut om vad jag vill göra eller inte göra, och vad jag vill uppleva eller inte uppleva, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att när jag tar beslut som påverkar andra – måste jag ta deras situation och upplevelse i beaktande – och se till att det jag skapar är gynnande för alla – och skapar en närande och stödjande miljö för alla involverade parter

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid skuld för att jag i mitt förflutna utnyttjat människor för att få uppmärksamhet, och försatt människor i emotionella upplevelser, och i inre konflikt, för att jag ska känna mig själv speciell, och unik – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att när jag lever på ett sådant sätt skadar jag andra människor – och jag skapar konsekvenser i mina förhållanden – och konsekvenser för människor jag aldrig kommer att träffa – eftersom mina handlingar som ringar på vattnet kommer att färdas ut och träffa alla delar av denna existens – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ansvar – och disciplinera mig själv till att se vad slags effekter mina handlingar kommer att ha på andra – och inte längre tillåta mig själv att göra saker bara för att ’jag tycker om det’ – om det har negativa konsekvenser för andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se att jag skulle vilja att andra tar hänsyn till mig genom att se till att deras handlingar är närande och stödjande för mig – och därför är det någonting som jag ska göra mot andra – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge såsom jag vill ta emot – att leva detta praktiskt genom att inte handla mot andra på ett sätt som jag inte skulle vilja att en annan handlade mot mig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att träna mig på att leva mig själv in andras situationer – i andras liv – i andras förutsättningar – och därifrån agera – leva och ta beslut om hur jag ska agera och handla

Jag åtar mig själv att inte handla oövervägt i egenintresse – utan att överväga och fråga mig själv hur mina handlingar och ord kommer att träffa och påverka andra i min värld

Jag åtar mig själv att ändra mig själv och leva praktiskt att göra mot andra såsom jag vill att andra ska göra mot mig – och således åtar jag mig själv att förvandla min skuld till en praktiskt förändring – och ändra de delar och aspekter av mig själv som jag ser har skapat skuld inom mig i mitt förflutna – och framförallt därför träna mig på att leva hänsyn till andra – och skapa hänsyn såsom ett konstant och stabilt karaktärsdrag i och som mig själv som jag lever i varje andetag mot alla de varelser som befolkar och är en del av mitt liv

Dag 321: Toppjobbet

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att drömma om att ha en toppkarriär

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fantisera om att lyckas i systemet, och röra mig själv uppåt i hierarkin och bli någonting – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte följa efter och försöka uppnå mina drömmar och fantasier – i tron att om jag inte följer efter mina begär så kommer jag att gå miste om någonting

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna rädsla och ångest inför att ta ett beslut i mitt liv att inte gå den där vägen som jag inbillat mig själv att jag skulle gå, vägen mot toppen av hierarkin, och istället göra någonting med mitt liv och leverne som inte kommer placera mig i någon slags visibel situation där människor anser och definierar mig såsom att vara på toppen av hierarkin, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att leva ett oansenligt och anspråkslöst liv – där jag inte är särskilt speciell eller unik – utan egentligen bara helt normal

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd inför att leva ett helt normalt liv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en polaritet mot denna rädslan, såsom begäret efter att få toppjobbet, att ha den bästa och mest givande karriären, så att jag kan känna och upplever mig själv som om att jag är på toppen av världen, förmer än och bättre än alla andra som är runtomkring mig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och se, inse och förstå att det här begäret jag har är baserat på en rädsla, och en idé om att jag måste bevisa mig själv och få bekräftelse i mitt liv, när sanningen är den att jag inte behöver bekräftelse, att jag inte behöver bevisa mig, att jag inte behöver visa mig själv stark eller lyckad inför någon annan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid begäret av att få toppjobbet, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i inre mentalt tillstånd av att tävla mot andra, och försöka bevisa mig själv och bekräfta mig själv gentemot andra, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, och definiera mig själv utifrån en jämförande bild – där jag tror att jag kommer bara vara nöjd med mig själv om jag lyckas uppnå något slags gudstillstånd i andra människors ögon, och nå den där toppositionen, där alla ser upp till mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja bli berömd, erkänd och framgångsrik, och imponera på människor i min omvärld, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta detta vara den energi som motiverar mig, som rör mig framåt, som animerar mig, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bära på en idé om mig själv att så länge jag inte har den där bekräftelsen, så länge jag inte nått den där positionen, så länge jag inte skapat mig själv såsom den där perfekta människan på toppen av pyramiden, då är det någonting fel med mig och mitt liv, det är någonting som saknas, och någonting som ur balans

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag har sökt efter andras erkännande och andras bekräftelse helt i onödan, för saken är som så, att hur länge, hur enträget, och hur disciplinerat jag än söker, så kommer jag aldrig hitta den där totala acceptansen och erkännandet, eftersom det är endast någonting som jag kan ge till mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag kan ge mig själv acceptans, erkännande och bekräftelse oavsett vad jag gör, oavsett vilket yrke jag innehar, oavsett vilken riktning jag tar i mitt liv – för saken är den – att vad som avgör allting är VEM jag är och inte VAD jag gör

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ovillkorligt låta mig själv slappna av inombords och se, inse och förstå att jag måste inte gå ut i systemet och jaga någon slags erkännande, bekräftelse och acceptans, jag måste inte erhålla något slags kändisskap, jag måste inte bli någonting överlägset, jag måste inte få ett toppjobb, jag måste inte få de bästa betygen av alla – jag menar: jag kan istället acceptera mig själv och ge mig själv erkännande och bekräftelse, och låta mig själv vara tillfreds med mig själv oavsett var jag är eller vad jag gör i detta system

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det enda sättet att verkligen stabilisera mig själv på, och ge mig själv det där fundamentet av stabilitet där jag kan stå den samma varje dag utan att bli emotionell eller känslomässig, är att jag låter mig själv släppa taget om mina begär, låter mig själv släppa taget om mina drömmar, låter mig själv släppa taget om denna världen och vem jag vill och önskar att jag ska vara i denna världen; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att närma mig själv denna världen i insikten om att allt handlar om vad som är praktiskt, vad som är effektivt och var jag kan skapa den största och mest inflytelserika skillnaden, och att idén om att bli en vinnare – är just bara det – en idé och ingenting annat – ingenting av värde och ingenting att leva för

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva för att få bli någon slags stjärna i systemet, en profil, någon som alla pratar om, känner till, och ser på med stora ögon – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förblindas av mitt eget begär efter att få bli bekräftad, erkänd, och validerad, och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur flyktiga, hur meningslösa, och hur tomma dessa punkter är, hur de faktiskt inte innehåller något av värde, utan jag söker att ta bli någonting, jag söker efter erkännande, bara för en tomhet jag upplever inom mig – en tomhet som jag istället kan ta beslutet att fylla genom att stå upp inom mig själv att besluta mig själv för hur jag ska leva och röra mig själv i denna världen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv tom och meningslös, och tro att för att kunna råda bot på denna upplevelse måste jag gå ut i systemet, och jag måste placera mig själv i någon inflytelserik position, och jag måste se till att jag blir någon – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att denna punkten är illusorisk – den är dröm som jag skapat – och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag kan fylla tomrummet som existerar inom mig – med mig själv – och leva fullhet och totalitet i varje ögonblick och således inte längre uppleva mig själv som en utsvulten varg på jakt efter någonting att sätta tänderna i

Självåtaganden

När jag märker att jag går in karriärspersonligheten, och jag drömmer om en magnifik, fantastisk, och framgångsrik framtid, där jag står i centrum för stora saker – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår hur detta sökandet är en illusion, hur det inte finns någonting att nå till, det finns inget att uppnå, och den där bekräftelsen jag så gärna önskar, den finns inte; således åtar jag mig själv att slappna och acceptera mig själv – och förstå att endast jag kan ge mig själv acceptans – endast jag kan bekräfta mig själv och det kommer aldrig komma därutifrån

När jag märker att jag känner mig tom, och meningslös, och tror att min mening, och mitt syfte finns någonstans därute i världen, och att jag måste inta någon statusfylld position för att kunna känna mig tillfreds, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår hur denna jakten på att känna mig hel inte kommer leda någonstans, eftersom det finns inget mål att nå där ute som kan göra mig till en komplett och hel människa; och således åtar jag mig själv att istället leva HÄR – och ta beslutet att tillåta mig själv vara HEL och KOMPLETT och sluta söka efter dessa saker där ute någonstans

Enhanced by Zemanta

Dag 301: Prestige

Att prestera – att vara prestigefull – i mitt liv har detta varit något som jag värderat högt. I stort sett i alla projekt och åtaganden som jag beslutat mig för att ta tag i och driva igenom har mitt mål varit att prestera, att bli bäst, att nå högst, att klara av det värsta, och att vara den där som gör det som ingen annan gjort tidigare.

foretag_personal_presteraDenna lust efter prestige och att nå någonstans som tydligen är ”bättre än här” har drivit mig igenom den universitetsutbildning jag för närvarande läser, och själv grundbulten till denna lust, själva bensinen som jag låtit använda mig av för att driva mig själv framåt i mitt liv, det är en tydlig ängslan och oro. När drömmar, fantasier, och planer kommer upp i mitt sinne, och jag i och med detta upplever den där lilla upphetsningen i min solarplexus, och börjar känna mig själv taggad och motiverad inför att röra mig själv och manifestera den där framtiden och drömmen som jag känner mig så upphetsad över – bakom allt detta ligger en oro och en ängslan – och det är just denna oro och ängslan som jag måste släppa taget om och låta försvinna ur mitt liv för alltid.

Det är intressant att titta tillbaka på mitt liv och se hur jag agerat och förhållit mig till skolan och till diverse projekt som jag beslutade mig att driva igenom på min fritid, och se hur jag genom att vara besatt av denna lust för prestige påverkat min egen upplevelse av mig själv. T.ex. kommer jag ihåg hur jag under en tid spelade ett dataspel när jag var mindre, och det dög inte för mig att jag bara gjorde det för att det var roligt, och för att jag uppskattade den där stunden där jag kunde sitta bara med mig själv, och låta mig själv gå upp i spelets historia och värld – nej – jag systematiserade mitt dataspelade och riktade in mig på att bli så bra som jag bara kunde bli. Jag gick t.ex. runt i timmar med min karaktär i spelvärld och dödade några speciella typer av monster eftersom de gav mig mer poäng än om jag istället hade utforskat och prövat att slåss mot andra och nya monster.

Precis samma sak gjorde jag när jag började spela gitarr. I början gjorde jag det för att det var roligt och jag spelade de låtar som jag tyckte om, men efter ett tag systematiserade jag processen – jag började spela endast vissa typer av skalor för att på så vis träna upp min hastighet med fingrarna, och plötsligt var allt det roliga i musiken som bortblåst och istället var det endast en kamp som utspelades där jag kämpade mot mig själv för att försöka nå någonstans, för att försöka bli någonting, för att försöka vara någonting.

Alltså – slutsatsen av allt detta är att denna lust för prestige inte stöttar mig i mitt dagliga liv, utan istället blir varje andetag endast som något slags hinder som står i vägen för min ultimata succé, min ultimate prestigefulla vinst i slutet på allting – så jag missar de riktiga och faktiska ögonblick som spelar ut sig själva framför mina ögon och har min fokus på något dimmigt och konturlöst mål i mitt sinne och tror bara för att jag har den här positiva känslan inom mig, att det där målet betyder någonting, att det har något värde, och att det är ett riktigt mål.

I denna blogg ska jag alltså arbeta med att släppa taget om lusten för prestige – så att jag kan gå i denna värld, ta beslut i denna värld, prata, leva, tjäna pengar, spela musik, spela dator, och allt annat – utan att jag låter mig själv bli besatt av en önskan att få bli bäst, att få prestera, och att få vinna.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att driva mig själv framåt och motivera mig själv med en lust för prestige, en lust att prestera, en lust att bli bäst och att lyckas, och att i jämförelse med andra få det ”bästa livet” – det ”framgångsrikaste livet” – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att glömma bort och försaka mig själv här såsom en fysisk individ och istället låta mig själv bli besatt av och försvinna i konturlösa och dimhöljda fantasier i mitt sinne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte släppa taget om önskan att prestera, att få visa mig själv oövervinnerlig, att få visa mig själv stark, att få visa mig själv överlägsen, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att släppa taget om detta begär, och denna önskan, i rädslan att om jag släpper taget om detta begär, så kommer mitt liv inte längre ha ett innehåll, det kommer inte längre ha någon substans, det kommer inte längre att finnas någon mening, eller något syfte för mig att existera, utan att jag kommer vara urblåst, urvattnad, och utan någon substans; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv bli besatt och helt förlorad i och som ett begär att få uppleva min verklighet i enlighet med de fantasier som spelar ut sig själv i mitt sinne istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva HÄR – att uttrycka mig själv HÄR – att vara tillfreds och i samklang med verkligheten som är HÄR

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att driva mig själv framåt utifrån en utgångspunkt av att prestera och att få bli erkänd som den bästa, den mesta, den största, och den absolut mest framgångsrika person som någonsin har skådats, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inom mig själv försvinna, och tillåta mig själv att glömma bort vem jag är, och tappa bort mig själv, eftersom jag inte längre låter mig själv göra saker för mig själv som jag tycker om utan något annat syfte, eller något annat bakomliggande ändamål, än att ge mig själv en stund och ett ögonblick där jag är med mig själv och helt enkelt låter mig själv njuta av ett ögonblick med mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av ett begär att få visa människor i min omvärld att jag är bäst, att jag kommer att ha ett framgångsrikt, ett överlägset, och ett fantastiskt liv, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva endast för mig själv och min egen skull, att leva endast för att jag ska känna mig själv som om att jag har det bästa livet som jag kan få; och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte bry mig om varken mig själv eller någon annan i min värld, eftersom allt jag följer, och allt jag lyssnar på är en energi, och en upplevelse som stiger upp från mitt solarplexus – där jag känner och upplever en upphetsning inför att kunna vara den bästa och den främsta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli fast i och uppleva en konstant ångest inom mig själv inför att inte prestera, inför att inte klara av att i detta livet konkurrera och bli en av de där främsta människorna, som är utifrån sedda som de absolut bästa och högst ansedda; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bära på, och hålla denna ångesten inom mig själv om att jag måste bli någonting mer än vad den normala och vanliga människan är i tron att om jag inte presterar – då är jag värdelös, då saknar jag syfte, jag saknar substans, och jag saknar mening; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv glömma bort att det finns ingen sådant krav på mig att jag måste nå en viss position och ett visst erkännande i denna världen – jag menar – jag bestämmer vem jag är – jag definierar mig själv – och jag behöver inget arbete att säga till mig vem jag är och hur jag ska uppleva mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla inom mig själv en konstant oro inför att jag inte ägnar tillräckligt med tid åt att försäkra mig om att jag kommer prestera och bli den bästa, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig i mitt liv drivas av denna ångest, denna rädslan, denna konstanta oron inför att jag inte gör tillräckligt, inför att jag inte driver mig själv så mycket som behövs, och att jag därför kommer att misslyckas i mitt liv och inte försätta mig själv i en sådan position i framtiden där jag kan uppleva det som om jag presterat – som om jag klarade av de där svåra proven, jag gick igenom eld – och jag kom fram till mitt mål

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att släppa taget om den här konstanta oron och ångesten, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av denna oron, och att se den som mitt varningssystem som säger till mig när jag måste prestera mer, när jag måste satsa mer, när jag måste driva mig själv hårdare, när jag måste se till att jag rör mig själv framåt med mer kraft; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit till min kropp, till denna fysiska verklighet – och att se, inse, och förstå att jag behöver inte rädsla för att ta beslut – jag behöver inte rädsla för att sätta upp ett praktiskt och effektivt mål – jag behöver inte rädsla för att planera min dag, planera min tid, och att se till att jag får gjort det som behövs göras – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta beslutet att släppa denna oron och att därmed låta mig själv vara fri i detta livet att istället koncentrera mig själv att leva HÄR och skapa mitt liv i varje ögonblick HÄR

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest inför att leva HÄR – att se vad som är HÄR – att dirigera mig själv i enlighet med vad som är HÄR – eftersom jag då kommer ta andra beslut än om jag dirigerat och rört mig själv från en utgångspunkt av och som rädsla – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att jag behöver inte hålla kvar vid rädslan och att den hjälper mig inte ändå – rädsla är i sin natur inte praktisk – utan emotionell; alltså är det lönlöst att hålla kvar vid rädsla och allt denna gör är att influera mina beslut – influera mina dagliga levnadsåtgärder – och således göra mitt liv mer ineffektivt eftersom jag inte agerar i enlighet med och i samklang med vad som är här såsom min faktiska och reella verklighet

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i denna oro, ångest, nervositet, och rädsla inför att inte prestera, inför att jag inte kommer kunna göra någonting med mitt liv utan istället bli en helt vanlig och normal människa – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att denna längtan och lust inför att prestera är inte skapad av mig utan är någonting jag tagit på mig själv för att vinna erkännande och respekt av människor i min omvärld – men det är någonting jag kan ge till mig själv ovillkorligt; således åtar jag mig själv att sluta söka efter erkännande och respekt från min omvärld och jag släpper således min rädsla inför att inte prestera; och jag åtar mig själv att istället leva prestigelöst i varje ögonblick – fullständigt närvarande här – att leva mitt liv men att inte vara besatt av mitt liv och speciellt inte av vad jag önskar och känner att mitt liv borde bli

När jag märker att jag går in i och som en slags energisk rush av lust för prestige – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser, och förstår att denna rush är rent faktiskt rädsla som jag upplever positivt eftersom det är polariteten till rädslan – alltså när jag medverkar i denna upplevelse är jag inte HÄR och de beslut jag tar är inte mina egna – och är inte baserade på sunt förnuft – på vad som är bäst för alla – utan på vad jag känner och upplever; således åtar jag mig själv att andas – att komma tillbaka till min kropp här – och att röra mig själv utan denna rush – utan denna ångest – och att därmed låta mig själv se klart och tydligt vad som är här i mitt liv och vad som behövs göras

Enhanced by Zemanta

Dag 295: Karriärsökande

Idag ska jag fortsätta att titta närmare på ett tankemönster som ofta kommer upp inom mig. Detta har med arbete, jobb, och överlevnad att göra, och jag kan se att detta mönster influerar mig i flera delar av mitt liv.

T.ex. så kan jag se hur detta mönster influerar mig under min s.k. ”arbetsdag” eftersom jag konstant är fokuserad på att spara tid, och på att göra så mycket som möjligt, på att inte komma efter, och på att se till att jag utnyttjar varje sekund så absolut effektivt som möjligt. Konsekvensen av att jag tillåter mig själv att existera i och som denna konstanta upplevelse av nervositet är att jag aldrig ger mig själv en lugn stund. Det är inte ens lugnt för mig att sitta hemma, och studera, eftersom hela tiden finns den här pressen inombords, att jag måste prestera, jag måste nå framåt, jag måste göra mer, jag måste skapa mer, jag måste hinna med mer; jag måste i grund och botten ”överleva”.

_karriar_58996418Jag kan även se att denna upplevelse också ligger till grund för de framtidsprojektioner som brukar dyka upp inom mig, där jag då, och då finner mig själv titta in i ”framtiden” för att undersöka huruvida allting i mitt liv kan tänkas gå bra för mig, eller om det är så att jag möjligtvis kommer att stöta på svårigheter. Så, jag menar det är intressant hur fruktan, och ångest har en sådant kontroll över mig, och hur verkligt det känns när denna fruktan kommer upp; som om att jag verkligen måste springa ut och kämpa så hårt som möjligt, för att verkligen säkerställa mitt liv, och min direkta miljö.

Vem hade jag då varit utan rädsla? Hade jag tagit samma beslut utan rädsla? Hade jag sett på mitt liv på samma sätt utan rädsla? Hade jag brytt mig om samma saker utan rädsla? Hur mycket består mitt liv av rädsla, och inte av mig själv? Svaret är att utan rädsla skulle mitt liv se mycket annorlunda ut – och samma slags glöd hade inte existerat att försöka ”nå” någonstans i mitt liv, utan mitt fokus hade istället varit HÄR, och att vara effektiv i varje ögonblick, att ta del av varje ögonblick, att medverka tillfullo, helt, och hållet i och som varje ögonblick – här ser jag att mer arbete måste göras.

Visserligen befinner jag mig i detta system där man måste se över sin överlevnad, men detta behöver inte definiera mig, skapa mig, och styra mig, utan jag kan istället gå i detta system men inte vara av detta system. Vara HÄR men inte vara kontrollerad av vad som är här, utan istället vara min egen självskapade individ.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av rädsla, och ångest, och driva mig själv genom min dag med hjälp av rädsla, och ångest, där jag ser varje sak som jag gör, som en slags investering, som antingen kan hjälpa mig att överleva, eller försvåra min överlevnad, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ett andetag, att föra mig själv tillbaka hit, och att se, inse, och förstå att visserligen består detta system av tid, och pengar, men att jag inte måste ha en upplevelse i förhållande till dessa punkter, utan att jag istället kan röra mig själv med sunt förnuft, se vad som fungerar, och vad som inte fungerar, och skapa mig själv ett liv i denna värld inte utifrån en önskan om att överleva, utan som mig själv, såsom ett uttryck av mig själv som liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av och som ångest, och rädsla, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i förhållande till mina studier, konstant känna en press att prestera, och att bli bättre, att bli mer effektiv, att klara av mer, att bli starkare, och att göra bättre ifrån mig, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli helt besatt av och som rädsla, och ångest inför att inte kunna överleva, och klara mig själv i detta system, och därmed förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lita på mig själv, utan att konstant vara misstänksam mot mig själv, att jag plötsligt, och utan förvarning ska ge upp, och helt enkelt sluta vara aktiv med mina studier

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att driva mig själv i mina studier utifrån en ångest, och en rädsla inför att misslyckas, inför att bli utskrattad, och utskämd, och bli förflyttad utanför system, till att tillhöra en del av världen som inte anses vara effektiv, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att driva mig själv från en utgångspunkt av att vilja överleva, att vilja klara mig, att välja säkra min existens, och att vilja beskydda mig själv, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ändra denna utgångspunkt i mitt liv, så att jag istället för att leva för att klara mig, att jag lever för att leva – lever för att uttrycka mig själv, röra mig själv att skapa en lösning som är bäst för alla – och att jag därmed ger upp mitt begär att överleva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att överbelasta mig själv med rädsla, och ångest, och att tro att dessa upplevelser är något slags obligatoriskt krav för att jag ska kunna fungera i och som detta system, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv, att se, inse, och förstå att faktum är att, så är inte fallet, utan vad som är verkligheten är att jag skapar mig själv, och att jag därmed även skapar mina upplevelser, skapar min syn på livet, skapar min syn på studier, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv, genom att skapa en sådan syn på livet, att allt som betyder någonting är pengar, och är hur mycket pengar jag kan tjäna, och hur väl jag kan placera mig själv i systemet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att programmera mig själv till att vara en karriärsökande – där jag vill uppnå någonting, nå någon slags framgång, vara någon slags speciell person, speciell människa, unik människa som har mycket pengar, som har en fördel gentemot andra, och som har ”gjort någonting av sig själv” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa mitt liv till att vara en konstant stress, där jag hela tiden springer mot något utsatt mål, och där jag försöker nå någon slags projicerad framtid, och där jag hela tiden tror att vad jag letar efter finns runt nästa hörn, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta mig själv tillbaka till min mänskliga fysiska kropp, att sluta leta, att sluta söka, att sluta försöka bli någonting mer, och istället arbeta med vad som är här – och acceptera att det inte finns någonting mer att hitta, eller att uppnå än att vara med mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en konstant ångest, stress, och nervositet inför att jag inte kommer klara av att prestera i denna världen, och göra någonting bra av mig själv i denna världen, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha sådana förhoppningar om mig själv, att jag ska bli, eller vara någonting mer, och att mitt liv ska innehålla, och utgöra någonting utöver det vanliga, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att aldrig vara nöjd med mig själv, med var jag är någonstans, utan hela tiden försöka ta mig till, och nå till nya höjder, försöka vara någonting mer än vad jag är här – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva i varje andetag, att andas, och att förstå att allt är här i och som min kropp, och att den där drömmen som är ”därute” såsom hoppet om ”det perfekta livet” – det är en illusion och det existerar inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå hur jag i hela mitt liv har jagat efter någonting där ute, och försökt uppnå någonting för att på så vis stabilisera mig själv, men att jag aldrig någonting av det jag sökt efter, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att förstå, att jag har inte hittat någonting som jag sökt efter, eftersom dessa saker rent faktiskt, rent fysiskt inte existerar, och inte är riktiga, substantiella saker, utan endast drömmar, upplevelser, hopp, och begär som existerar djupt i mitt sinne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att när jag springer inombords, att när jag rör mig själv snabbare inom mig själv en ett andetag, i taget, då skapar jag alla dessa illusioner, och alla dessa idéer om vem jag är, och vem jag borde vara i förhållande till min verklighet, och detta skapar i sin tur konflikt inombords, där jag börjar springa, hetsa, och hasta för att hinna med så mycket som möjligt, för att kunna uppnå min idé som jag skapat av mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte tona ner, och låta mig själv släppa denna idén om vem jag ska bli, om vem jag ska vara, om hur jag ska bli, och om hur jag ska vara – och istället andas, och leva ett ögonblick i taget, och hantera mitt liv DIREKT här, och inte försöka leva det uppe i mitt huvud

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att jag är programmerad att vara en karriärsökande människa, som lever för att uppnå, som lever för att lyckas, som lever för att bli någonting mer, men på grund av detta förlorar sikten av livet självt, eftersom allt går att ut på att jag ska bli någonting i framtiden, att jag ska börja leva mitt liv någon gång där framme, när jag lyckats skapa det där livet jag tror mig själv behöva för att verkligen kunna ta del av varje andetag, och kunna medverka i denna världen – i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att helt, och hållet släppa denna personlighet, och detta begär efter att skapa mitt liv såsom mina drömmar, och inre energier säger till mig att jag borde, och således åtar jag mig själv att istället motivera mig själv här i varje andetag, och att leva utan energi – leva utan försöka bli, och vara någonting mer – utan istället bara vara mig själv

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i min karriärskaraktär, där hela mitt fokus blir på vad jag ska uppnå, på vad jag ska bli, på hur jag ska uppleva mig själv, på vad jag ska göra i någon avlägsen framtiden, och att jag börjar stressa, och uppleva ångest för att inte uppnå denna avlägsna framtid, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att denna karaktär inte stöttar mig i mitt liv, utan mer stjälper mig, och att jag förlorar mig själv, förlorar siktet på vad som är riktigt, vad som är fysiskt, och vad som är faktiskt, och att allt istället handlar om mitt sinne, och de drömmar, upplevelser, och energier som pågår därinne; således åtar jag mig själv att förändra denna punkt – att ge upp mitt hopp, begär, och önskan om en specifik framtid, och istället leva HÄR – utifrån utgångspunkten att ge ALLA en framtid värld att leva, och att göra detta mitt motto i livet – och att mina beslut utifrån detta, och inte utifrån ett hopp i mitt sinne, om att jag ska bli någonting, någon gång i framtiden

Enhanced by Zemanta

Dag 193: “Jag Vill Bestämma”-karaktären (Del 3)

Detta är en blogg som ingår i en serie bloggar i vilken jag skriver ut en viss mental beteendekaraktär, och den karaktär som jag skriver om i just denna serie är ”jag vill bestämma”-karaktären – så för att förstå precis vad det är denna blogg handlar om föreslår jag att du läser tidigare bloggar.

I dagens blogg kommer jag att omdefiniera ord – och jag kommer arbeta med ord som jag funnit utgöra primära problempunkter i den självförlåtelsen jag gjorde igår – och det är då framförallt ett ord som jag kommer arbeta med – och detta är ordet viktig.

För att förstå vad det innebär att omdefiniera ord, samt hur man gör det – föreslår jag att du läser denna blogg.

Viktig

Nuvarande definition på ordet i världen

Något som har stor betydelse; som krävs för att något ska fungera väl

Hur jag har upplevt/förstått/levt ordet

Min förståelse av detta ord i mitt liv har varit att vissa saker i min värld är viktiga, och alltså bör prioriteras högre än vad andra saker ska. Vad det gäller människor har jag tänkt att vissa människor är viktigare än andra, eftersom dessa människor har klarat av saker och ting som andra människor inte har klarat av – de har ”gjort någonting” med sig själva och förtjänar därför att definieras och ses som viktiga.

Jag har även sett och förstått det som om att något, eller någon som är viktig är mer värdefull än någon/någonting som inte är viktigt. Och alltså har jag rangordnat personer och saker utifrån hur viktiga jag har tyckt att de varit.

Ljuda ordet

svenska:
Vikt-i-g

Vikt-egg

Vick-till-ig

Vik-tig

engelska:
imp-or-taint

import-ant

in-pour-taint

in-pour-tent

Kreativt skrivande om ordet

Av ljudet på ordet – speciellt vikt-egg och imp-or-taint – kan jag se att ordet har att göra med att prioritera saker och ting. Antingen prioriterar man någonting som viktigt – och alltså som någonting som behöver göras eller tas itu med – eller inte som någonting viktigt och då tar man inte itu med det.

Slutgiltig definition

Någonting/någon som är av stor vikt för att en viss punkt ska fungera effektivt.

Kontrollfrågor

Representerar min definition av ordet vad ordet betyder?

Ja

Är min definition av ordet fri från polaritet?

Ja

Kan jag stå vid min definition av ordet i evigheter?

Ja