Tag Archives: klar

Dag 213: Socialitetskaraktären – Problem/Lösning/Belöning (Del 7)

Idag är det sju dagar sedan jag började skriva ut socialitetskaraktären – och idag ska jag sammanfatta och gå igenom vad jag har kommit fram till i mina skriverier, i min självförlåtelse, och mina självåtaganden. Detta ska jag göra i strukturen av problem/lösning/belöning.

Jag ska alltså visa vad som är problemet med socialitetskaraktären. Sedan visa på vad som är lösningen till dessa problem, och därefter vad belöningen är för att korrigera och ändra på dessa problem.

Problem

Problemet med att leva, och medverka i och som socialitetskaraktären är att jag inte är här med mig själv – och inte låter mig själv uppskatta min omgivning, uppskatta detta ögonblick här med min kropp – utan istället är jag inne i mitt sinne jagandes efter att få bli socialt erkänd.

Men jag blir aldrig socialt erkänd, i vart fall inte till den nivå jag önskar. Och om jag någonsin hamnar i en position av att bli accepterad av några människor, då känner jag det som om jag måste bli mer accepterad, mer erkänd, och mer omtyckt – alltså är socialitetskaraktären ett begär efter att få bli socialt accepterad som är otröstligt och som inte leder mig någon vart. Detta är ytterligare ett problem, att socialitetskaraktären inte leder mig framåt, till expansion, och till ett bättre jag – utan socialitetskaraktären leder mig endast i cirklar där jag söker efter samma sak om och om igen; att få bli accepterad, omtyckt och älskad.

Lösning

Lösningen på problemet är att ge mig själv acceptans, kärlek, och erkännande – och sluta söka efter det utanför mig själv. Således – är lösningen att vända min sökande efter andras erkännande – inåt mot mig själv – och istället börja söka efter mitt eget erkännande, vilket jag behagligt nog inte behöver söka efter – eftersom det är någonting jag kan ge till mig själv i varje andetag utifrån något så enkelt som ett beslut.

Lösningen är alltså inte att försöka bli accepterad – och kämpa ännu hårdare för att nå en stark social position – utan det är att ge upp denna kamp för social överlägsenhet, och istället lära känna mig själv – och vara som den där vännen till mig själv som jag alltid tyckt att jag inte haft.

Belöning

Belöningen av att applicera lösningen av att leva självkärlek, självacceptans, och själverkännande – är att jag äntligen kan slappna av, och låta mig själv leva i varje ögonblick – och vara medveten om varje liten detalj – och varje litet andetag – och äntligen sluta hoppas på att en dag ska allt bli ”perfekt” – och istället leva perfektion här med mig själv i varje andetag.

Belöningen är att jag tar tillbaka min makt att bestämma över hur jag ska uppleva mig själv – och att jag tar tillbaka min makt att älska, och tycka om mig själv – och vara tillfredställd och fullständigt nöjd med endast min kärlek – och mitt erkännande av mig själv.

Sammanfattande vlog

Till sist vill jag dela med mig av en vlog som jag gjort på engelska i vilken jag sammanfattar och går igenom de punkter som jag funnit då jag arbetat med socialitetskaraktären.

 

Enhanced by Zemanta

 

Advertisements

Dag 171: Vem Bestämmer Om Jag Är Tillräcklig?

Självskriverier

Idag skrev jag min tentamen, och var skitnervös. Och efter jag skrivit tentamen började jag titta på hur många misstag, och fel jag gjort – och hur dåligt jag tyckte det hade gått att skriva den.

Jag kan se i efterhand att en anledning till att jag skriver dåligt på tentamen är för att jag är för nervös, och för att jag hetsar mig igenom uppgifterna, och inte tillåter mig själv att ta mig själv tid att förstå vad det är uppgiften handlar om, och vad det är jag ska besvara, och hur det är jag ska besvara frågan. Detta är någonting jag ska träna på i nästkommande tentor, att vara stabil – att andas – och att arbeta metodiskt med min tentamen. Att läsa igenom uppgiften sakta, och sedan skriva på ett lösblad – en disposition över mitt svar – vad det är som jag ska ta upp, och hur jag ska besvara det – så att jag på så vis inte behöver missa viktiga uppgifter och ger felbedömningar.

Jag får nog säga att det gick ganska uselt – och i vanliga fall brukar jag tycka att det till viss del gått ganska bra, men nu gick det bara dåligt. Och det var som sagt för att jag stressade för mycket, och inte tog det lugnt. Men det är ju bra – för nu kan jag se att jag måste arbeta mer med denna punkten, och inte ta min tentamen så seriöst. Jag menar – själva anledningen till att jag sitter där och stressar bakom min tentamen är ju för att jag vill ha ett bra betyg, och om jag fruktar att inte få ett bra betyg – vad är det då jag skapar – jo min fruktan!

I vilket fall – hur jag än skriver tentamen, och vilket resultat jag än får på den, är den primära och viktiga punkten att arbeta med mina reaktioner, och upplevelser i förhållande till tentamen eftersom reaktioner såsom rädsla, och ångest i förhållande till någon punkt utanför mig – indikerar att jag existerar i separation och att jag inte lever till fullo utan är en slav.

Så – det viktiga är egentligen inte att jag skriver bra på min nästa tentamen – utan det viktiga är att jag är stabil, och säker i mig själv – att jag är tyst och inte upplever någon nervositet eller ängslan – och att jag skriver min tentamen i samma lugn, och självsäkerhet, som om jag hade skrivit den hemma hos mig utan någon tidspress, eller krav på ett bra betyg.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det jag är rädd för att förlora, är precis vad jag kommer att förlora – och om jag är rädd för att inte få bra betyg – är det precis vad som kommer att hända; och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av, och kontrollerad av rädslan för att inte få bra betyg – och tro att jag måste bevisa mig själv i skolan – och visa mig själv att jag ”duger” genom att få så bra betyg som möjligt. Och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv duga, och vara tillräcklig för mig själv oavsett vilket betyg jag får på min tentamen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta det influera, och ändra mig – vilket betyg jag får i skolan – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera såsom en slav i förhållande till skolan, och vilja att skolan såsom någon slags auktoritet – genom betyg – ska säga till mig att jag är duktig och att jag kan bli accepterad av systemet – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att acceptera mig själv – och att ge mig själv självacceptans, ge mig själv kärlek – och tillåta och acceptera mig själv att vara tillräcklig utan att för den sakens skull vara accepterad av skolsystemet såsom ett geni, och en duktig elev

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av att vilja bli erkänd, och känd – omtyckt – älskad – och sedd av skolsystemet – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera, och se skolsystemet som min gud – som jag måste åtlyda, och som jag måste få erkännande av – och som jag måste klara av att tillfredställa – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att om jag inte klarar av att tillfredställa skolsystemet, och få lärarna att ge mig höga betyg – och att säga att jag är intelligent – att då tro att jag är värdelös, och att jag har misslyckats – och att mitt enda sätt att ta tillbaka denna äran på är att kämpa ännu hårdare i skolan och på alla sätt och vis försöka kämpa att uppnå erkännande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte släppa mig själv fri från begäret av att lyckas, och från begäret av att få erkännande av andra människor – och således tillåta och acceptera mig själv att slappna av, och vara tillfreds med mig själv även om jag i systemet ses som en medelmåtta vars betyg endast är halvbra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja uppnå kändisskap genom vilka betyg jag får i skolan, och bli ansedd – och erkänd av andra såsom att ha nått långt i karriären och skapat en bra situation för mig själv i arbetslivet – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från mig själv – och glömma bort mig själv här i andetaget – glömma bort att det finns så mycket mer till mig en endast vilka betyg jag får i skolan – och att hela mitt liv inte är över, och förstört bara för att jag inte lyckas att klara av en viss punkt i skolan med galans

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta skolan allvarligt – allvarligt såsom att jag är fruktansvärt rädd för att misslyckas och att inte bli erkänd, och accepterad av skolan såsom att vara en elev som har betyg och ett intellekt som är över medelmåttet – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att helt glömma bort mig själv – och glömma bort min kropp – glömma bort vad jag tycker är roligt, och vad jag uppskattar med mig själv här – och istället bara fokusera på att försöka uppnå erkännande av människor i min värld – och att bli sedd såsom att vara intelligent och en prestationsstark elev

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att viga mitt liv till att tjäna systemet – och existera som en robot som rör sig endast om det är någon som håller en morot framför mitt ansikte och säger – titta här en morot – jag ger dig bra betyg om går efter och försöker ta tag i denna moroten – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ifrågasätta varför jag ska viga mitt liv åt att försöka få erkännande av någon annan, istället för att jag bara erkänner mig själv – och ger mig själv de högsta betygen – och tillåter och accepterar mig själv att vara fullständigt nöjd med det faktum att jag inte är erkänd av systemet – och inte är en vinnare i systemet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga efter erkännande och bekräftelse av systemet – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att ge mig själv erkännande och bekräftelse – jag menar varför jagar jag, och försöker få någon annan att säga till mig att jag duger? Vad är det för meningen med det när jag bara kan säga till mig själv att – viktor – du duger – du är okej – du behöver inte prestera i systemet och bli ansedd som en vinnare – du är bra som du är och tillräcklig som du är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att aldrig stötta mig själv att acceptera mig själv, och att vara tillräcklig för mig själv – utan istället konstant känna, och uppleva det som om att jag måste jaga efter mitt erkännande där ute – och jag måste få tag i någon där ute som kan säga till mig att ”shit vad du är bra – jag ger dig högsta betyget” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se det helt absurda i att ge någon utanför mig själv makten att påverka vad jag tycker och känner om mig själv – bara utifrån en tentamensskrivelse, och ett betyg som inte på något sätt beaktar vem jag är som en människa – som hela mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att skolans betygsättning av mig inte betyder någonting, och inte säger någonting om vem jag är – hur värd jag är – och om jag är tillräcklig, eller inte – eftersom skolan är ett system som inte förstår värdet av liv – värdet av att alla fysiska uttryck och manifestationer är likvärdiga och inte kan jämföras mot varandra på basis av vissa ideal och definitioner

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att om jag inte får bra betyg i skolan så är inte detta ett misslyckande – istället är det ett praktiskt faktum – och jag kan därigenom felsöka vad i min applikation av mig själv som frammanat detta faktum – och därigenom korrigera mig själv – utan att för den sakens skull skapa en upplevelse i förhållande till punkten och känna mig själv som ett misslyckande, som underlägsen och värdelös

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att skolan är ett system som inte har vet vad liv innebär – det är ett system som jag inte kan lita på att definiera mig och säga till mig vem jag är – men det är ett system som jag måste lära mig själv att stå i och som – och vara effektiv inom – och således åtar jag mig själv att se min skolgång som en övning för mig själv att vara stabil, och tyst inom mig själv – och röra mig själv i betygssituationer – utan att reagera, och utan att skapa en upplevelse av detta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att om jag får bättre betyg så blir jag mer värd – och mitt liv blir mer fulländat, och totalt än vad det var tidigare – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge skolan, betyg, och lärare makten att göra mig fulländad och total – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att ge mig själv denna makten – och att sluta vara beroende av någon eller någonting annat för mig att leva och uttrycka mig själv såsom totalitet och fulländning här – vari jag inte behöver någonting mer – eller saknar någonting – eftersom jag är här tillfullo

Självåtagande

När jag märker att jag är rädd för att förlora någonting – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det jag är rädd för att förlora – kommer jag att förlora – är det verkligen någon mening att ens vara rädd för att förlora någonting då? Nej – och således åtar jag mig själv att stoppa mina rädslor – och att sluta definiera mig själv i förhållande till punkter i min värld – och sedan vara rädd för att förlora dessa punkter

När jag märker att de betyg jag får i skolan influerar och ändrar mig – och att jag ser skolan som en slags auktoritet som har behörighet att definiera mig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – skolan är ett system som består av människor som i sin tur inte har utvecklat eller skapat något sunt förnuft som liv – hur kan jag då tillåta mig själv att låta skolan säga till mig vem jag är? Det kan jag inte – och således åtar jag mig själv att sluta låta människor i min omvärld definiera och ge mig värde – och istället ger jag mig själv värde

När jag märker att jag rör mig själv i och som begäret, och beroendet av att få bli erkänd, känd, omtyckt, älskad – och sedd av skolsystemet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – det är begränsande att bygga upp mig själv på vad jag tror att en annan tycker om mig – och väldigt ostabilt – och att när som helst kan min grund ryckas undan under mina fötter eftersom jag inte definierat mig själv i förhållande till levande ord – som står tidens prov; således åtar jag mig själv att sluta låta mig själv vara styrd, och kontrollerad, och bestämd av system i separation från mig själv – och jag åtar mig själv att istället leva stabilitet – här i och som mitt andetag

När jag märker att jag håller kvar vid begäret av att få lyckas – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att begäret att lyckas är en illusion – och någonting som endast håller mig tillbaka, eftersom jag då inte kommer röra mig själv utan en belöning, och utan någonting som ger mig en positiv känsla – således åtar jag mig själv att inte vara beroende, och styrd av att begäret att lyckas – utan röra mig själv här – självmotiverat, och självstyrt i och som varje ögonblick

När jag märker att jag vill uppnå kändisskap, bli ansedd, och erkänd av andra såsom att ha nått långt i karriären – och att vara allmänt effektiv, och duktig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – riktigt värde, och riktig självbekvämlighet kommer inte från att andra tycker om mig – eller ser på mig med gillande ögon – utan kommer från att jag tycker om mig själv, accepterar mig själv – och låter mig själv vara tillfreds med mig själv oavsett vad slags position jag har i systemet; således åtar jag mig själv att sluta jaga efter det ultimata erkännandet – och istället börja leva för mig själv – här i och som varje andetag – utan att behöva eller vara beroende av någon belöning eller positiv upplevelse för att röra mig själv

När jag märker att jag tar skolan allvarligt från utgångspunkten av att jag är rädd för att misslyckas – och inte bli erkänd, och accepterad av skolan såsom att vara en elev som har betyg över medelmåttet; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att rädsla för att misslyckas är så jäkla dumt – vad tjänar denna rädsla för syfte annat än att hålla mig tillbaka och inte pröva mina vingar och försöka göra sådant som jag inte tidigare försökt göra? Således åtar jag mig själv att sluta frukta misslyckande – och istället omfamna misslyckande såsom en möjlighet för mig att bli en mer effektiv i mitt uttryck – och i min rörelse och applikation av mig själv

När jag märker att jag rör mig själv, och existerar och bygger mig själv i förhållande till en morot som någon slänger framför mitt ansikte och säger – titta på moroten! Du kan fånga den om du försöker! – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att konsekvensen av att jag är beroende av en morot för att röra mig själv, är att jag aldrig gör någonting för mig själv – och aldrig gör någonting som är bra, och som tjänar min expansion och uppbyggnad av mig själv – eftersom det kanske inte känns speciellt bra att göra en sådan sak; således åtar jag mig själv att sluta vara beroende, och kontrollerad av morötter som andra hänger framför mig – och istället röra mig själv självdisciplinerat, och utifrån principer – och veta varför jag gör vad det är jag gör

När jag märker att jag söker, och jagar efter erkännande och bekräftelse av systemet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag behöver inte jaga bekräftelse, eller söka bekräftelse – eftersom det är någonting som jag kan ge till mig själv här och nu – jag kan sluta försöka få det och istället bara ge det till mig själv – så himla enkelt och smärtfritt; och således åtar jag mig själv att ge till mig själv självbekräftelse – och erkännande – och att tillåta och acceptera mig själv att se att det inte är någonting fel på mig, och att det inte är någonting som saknas med mig – utan att jag faktiskt är helt okej

När jag märker att jag känner det som att jag måste uppnå någonting där ute, och jaga någonting i framtiden som kommer att ”göra mig till någon” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – det är en illusion, och en idé att jag måste bli någonting där ute – jag behöver verkligen inte nå någonting – eller skapa någonting av mig själv genom att bli någonting speciellt för andra – allt jag behöver är mig själv; således åtar jag mig själv att sluta jaga – och försöka att uppnå någonting – och istället leva här i och som varje ögonblick – och uppnå att andas här – och stoppa mina tankar, känslor, och reaktioner

När jag märker att jag tror att skolans betygsättning av mig betyder någonting, och säger någonting om vem jag är – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – nej – betygsättning betyder inget – det är bara en idé och en sorts tolkning av hur människor handskas med en viss typ av information – som sedan värdesätts och jämförs gentemot andra tolkningen av andra människors förmåga att ta upp och handskas med information; således åtar jag mig själv att sluta ta det personligt vilka betyg jag får – och endast se mina betyg som praktiska punkter – vilka kan vara effektiva, och viktiga i förhållande till att etablera vissa saker i min värd som kommer att gynna mig i min process – och således är betyg relevant från denna utgångspunkten

När jag märker att jag tänker, upplever, och känner – att om jag får ett dåligt betyg i skolan så är detta ett misslyckande – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – nej det är inget misslyckande – det är ett faktum – ett faktum som jag kan ändra på genom praktiska korrektioner – och således ingenting att känna någonting i förhållande till; således åtar jag mig själv att sluta känna – uppleva – tycka och tänka i förhållande till vad som händer i min värld – och istället se de praktiska effekterna, och därmed de praktiska lösningarna som jag kan applicera för att lösa problem jag möter i min vardag

När jag märker att jag tillåter skolan, lärare, och betyg att definiera och värdesätta vem jag är – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag inte kan lita på skolan att visa mig vem jag är – och hur värdefull jag är – utan detta är någonting som jag måste ge – förstå och skapa för och som mig själv; således åtar jag mig själv att på varje sätt jag kan göra mig själv fri från upplevelser i förhållande till vad som föregår utanför mig själv – och istället röra mig själv, och gå – EN och JÄMLIK med min fysiska verklighet och de punkter i vilka jag är involverade i min fysiska verklighet

När jag märker att jag tänker och tror att om jag får bättre betyg så blir jag värd mer, och mitt liv blir mer fulländat och totalt än det varit tidigare; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag ger mig själv värde – och jag skapar mig själv som fulländning och detta är inte någonting jag kan få från betyg, från skolan, från lärare, från vänner – från någonting utanför mig själv; således åtar jag mig själv att sluta söka efter mig själv utanför mig själv – och sluta försöka hitta mig själv utanför mig själv – och istället leva i varje andetag – och förstå att jag redan är hittad och funnen – HÄR

Dag 152: Sökande

Självskriverier

Jag har märkt att jag när jag befinner mig i skolan blir besatt av att få vissa individers uppmärksamhet. De individer som vill gärna ska se, och erkänna mig är de som jag i mitt sinne definierat som de ”coola” människorna, och jag känner det som om att jag utan att ha ett förhållande med dem, saknar någonting.

I denna blog ska jag ta tillbaka till mig själv det jag tror mig själv kunna få genom att bli kompis, och starta en relation med dessa människor. För det är nämligen på det sättet att allt man ser i en annan, som man känner att man vill åt och uppleva – det är någonting som man inte ännu har tillåtit och accepterat att ge till sig själv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna, och uppleva det som om jag måste ha uppmärksamhet utav, och jag måste bli erkänd utav X, i tron att om X ser till mig – och börjar tycka om mig – att jag då blir mer värdefull, och populär; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det som jag vill ha utifrån att skapa en relation med X är att jag vill känna mig värdefull, och jag vill uppleva mig själv som en av de ”coola” individerna, och jag vill framstå som avslappnad, och självsäker

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka självsäkerhet, och att vara avslappnad, och bekväm med mig själv i andra människor – och försöka skapa relationer med människor som jag ser har förmågan att leva dessa ord, i tron att om jag skapar relationer med dessa människor så kommer även jag att kunna börja leva dessa orden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att jag måste ha en annans erkännande, och att jag måste ha en annan som ser till mig – och definierar mig såsom positiv – för att jag ska kunna erkänna mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig, och tänka att jag är alldeles för misslyckad, och för litet värd för att kunna leva självsäkerhet, och att vara bekväm med mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter andra människors erkännande, och att söka etablera relationer med sådana människor som jag ser värdesätter, och tycker om sig själva – i tron att jag då kan ta del av deras upplevelse av sig själva; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att helt enkelt öva mig på att leva självsäkerhet, att vara avslappnad och bekväm med mig själv, och att vara tillfreds med mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är med en grupp människor, att känna och uppleva det som om jag inte kan vara tillfreds med mig själv om jag inte först blir känd, och erkänd av alla människor – och om jag inte får människor i min värld att se på mig som om att jag är deras vän; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva självsäkerhet, och trygghet – och att leva självbekvämlighet – att lära mig själv att slappna av, och vara fullständigt tillfreds med mig själv runt andra människor – och att inte söka skapa relationer med andra utifrån en utgångspunkt av att känna det som att jag saknar någonting

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är bland andra människor, att känna mig konstant otillfreds med mig själv och som om att jag ännu inte riktigt lyckats, och inte klarat av att bli sedd, och erkänd av andra – och som om att jag fortfarande måste driva mig själv att komma ut där ute – och få mig själv att bli hörd av andra; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja påbörja relationer med andra från en utgångspunkt av och som underlägsenhet, av att känna det som att utan andra människors erkännande – och utan andra människors acceptans så är jag ingenting, och mitt liv är fullständigt värdelöst

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte acceptera mig själv oavsett vad jag tror andra tycker om mig – och sluta söka efter en grupp med människor som kan acceptera mig – ge mig självsäkerhet – ge mig förmågan att slappna av; och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället ge mig själv förmågan att slappna av – och leva självsäkerhet – genom att röra mig själv tillsammans med andra människor utifrån en utgångspunkt av att inte vara beroende av vad andra tycker, eller känna om mig – utan att jag står stabil inom och som mig själv och uttrycker mig själv utan ett behov av att få någonting

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lära känna andra människor från en utgångspunkt av att vara fullständigt bekväm, och tillfreds med mig själv – där jag således inte vill ha en annan människas erkännande, och en annan människas validering – utan jag uttrycker mig själv avslappnat, lugnt, och självsäkert – eftersom jag är säker på vem jag är inom och som mig själv – och jag är säker på varför jag är här, och hur jag är här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ge mig själv möjligheten att leva i varje ögonblick med andra människor från en utgångspunkt av att jag är tillräcklig som jag är – jag är nöjd med mig själv som jag är – jag är avslappnat, och behöver inte ha någonting från en annan eftersom jag vet vem jag är – jag vet hur jag är – jag vet varför jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva självsäkerhet; och således åtar jag mig själv att leva självsäkerhet – genom att vara säker på vem jag är i ögonblick – och jag står i förhållande till andra människor – och att jag är säker på att jag är här en och jämlik – och att det finns ingenting jag emotionellt, eller känslomässigt kan få – eller ta av andra människor – utan jag är fullständigt ansvarig för mig själv såsom mitt utryck, och min upplevelse av mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna uppleva en saknad inom mig själv, när jag känner det som om att de ”populära” människorna inte ger mig någon uppmärksamhet, inte ser, eller erkänner min existens – och inte definierar mig som en människa som är viktig i deras värld – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja, och önska – och att begär om att få vara speciell/erkänd och ha en plats som är viktig i varje persons värld i min omgivning; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte slappna av – att ge mig själv möjligheten att vara fullständigt tillfreds med vem jag är här – och låta mig själv uppleva mitt liv utifrån min fysiska upplevelse av mig själv HÄR – och inte utifrån vad jag inte har

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vara nöjd med enkelheten av att vara och uppleva mig själv här – och att fullständigt känna mig säker på att den enkelhet som representeras av att andas, och att vara medveten om min mänskliga fysiska kropp – är fullständigt tillräcklig – och att jag är fullständigt tillräcklig i och som denna upplevelsen av mig själv; och att därmed söka prata, och interagera med andra människor från en utgångspunkt av att jag är tillräcklig – jag är redan hel – jag är redan komplett inom mig själv – och är helt enkelt i detta ögonblick bara här för att dela med mig själv, och kommunicera med ett annat uttryck – och inte får att få en upplevelse av att känna mig involverad, och komplett

Självåtaganden

När jag märker att jag vill ha, och söker efter X uppmärksamhet, i tron att X uppmärksamhet kommer göra mig hel – glad – självsäker – avslappnad – värdefull; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det jag söker hos X är någonting som jag ännu inte givit till mig själv; således åtar jag mig själv att låta mig själv slappna av, att låta mig själv leva självsäkerhet – genom att vara säker på vem jag är i förhållande till andra – nämligen självdriven – självständig – och egenhändig – och att jag inte behöver en annans erkännande och vänskap för att slappna av och tycka om mig själv

När jag märker att jag söker självsäkerhet, förmågan att koppla av och vara bekväm med sig själv, och att vara avslappnad och lugn – hos andra människor – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att andra människor kan aldrig ge till mig själv det jag vill ha, och att de endast är jag själv som kan ge till mig vad det är jag vill uppleva mig själv som – och hur det är jag vill kunna röra mig själv, och uttrycka mig själv i min; således åtar jag mig själv att sluta söka efter mig själv i andra människor – sluta försöka bli hel, och komplett genom att få andra människors erkännande – och istället leva, och uttrycka mig själv HÄR såsom att vara avslappnad, och lugn – såsom att vara säker på mig själv, och att värdesätta mig själv

Jag åtar mig själv att ge mig själv gåvan av att vara tillfreds med mig själv, och att acceptera mig själv oavsett vad andra kan tänkas tycka och tro om mig – oavsett hur jag står i förhållande till andra – och att således befria mig själv från alla begränsningar – och allt sökande efter mig själv hos andra

Jag åtar mig själv att sluta söker efter egenvärde, och självacceptans genom att känna mig involverad i andra människors liv, och genom att känna det som att andra människor erkänner och accepterar mig – och att jag åtar mig själv att istället acceptera mig själv, istället värdesätta mig själv – och göra detta rent praktiskt genom att ge mig själv gåvan att uppleva varje fysiskt ögonblick här som en helhet i sig självt – och alltså inte i varje ögonblick som jag spenderar här med mig själv tänka att det finns någonting mer, och att jag saknar någonting som är där ute, och som jag måste jaga efter och på något vis lyckas ta in i min värld

När jag märker att jag inte är tillfreds med mig själv – och att jag känner det som att det är någonting jag saknar i mitt liv som jag desperat måste få tag i, och som jag bara kan få tag igenom att andra människor ser mig som sin vän, och kompis; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att vänskap, och kompisskap är i grund och botten begränsande – eftersom man måste ha en annan för att uppleva och uttrycka sig själv till fullo, och utan något slags rädsla – eller obekvämlighet; och således åtar jag mig själv att lära mig själv att uttrycka mig själv, och att röra mig själv utan något begär, eller känsla av saknad efter en kompis – jag accepterar mig själv här

Jag åtar mig själv att acceptera mig själv, och att leva detta genom att – när jag pratar med andra – att sluta söka efter att få de människor jag pratar med att acceptera mig, och att se mig som en viktig och speciell person i deras värld, och genom att försöka mig att känna mig involverad och upptagen i en annan människas ögonblick – och jag åtar mig själv att istället involvera mig själv i mitt eget liv, och i min egen upplevelse av mig själv – och skapa ett förhållande med mig själv som står tidens test – och som verkligen är substantiellt, djupt, givande – och någonting som är så fullständigt att jag inte längre känner något behov av att söka erkännande och helhet hos andra människor

Jag åtar mig själv att värdesätta min relationer, och mitt förhållande med mig själv – och att leva detta praktiskt genom att sluta försöka söka efter en känsla av helhet hos andra – och att sluta att försöka söka efter, och få till en upplevelse och känsla av att vara delaktig genom att få andra att se mig som en del av deras liv – och istället åtar jag mig själv att bli delaktig i mitt eget liv – att bli delaktig i min egen upplevelse av mig själv – och att praktiskt värdesätta mig själv genom att bli intim med mig själv och skapa ett förhållande med mig själv som är substantiellt och komplett

När jag märker att jag försöker, eller vill ta kontakt med andra människor utifrån en utgångspunkt av att känna det som att jag måste få bli delaktig, och involverad i en annan människas liv för att kunna uppleva något slags värde som mig själv; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det jag försöker skapa genom att vara med andra, är vad jag ännu inte gett till mig själv; och således åtar jag mig själv att bli involverad och delaktig i mitt eget liv, och i min egen upplevelse av mig själv – och att börja bry mig om hur jag upplever mig själv – börja bry mig om vad det är jag gör med min tid, och mina dagar – börja bry mig om vad det är jag tänker – börja bry mig om denna jorden i sin helhet – och alltså sluta söka efter just omtanke, delaktighet, och att vara involverad – utanför mig själv

Jag åtar mig själv att utveckla mitt förhållande till mig själv, och till min mänskliga fysiska kropp – och till min fysiska verklighet – och att leva ordet helhet, och komplett i varje ögonblick – genom att göra varje ögonblick till fullt, och helt i sig självt – däri jag inte behöver ha någonting mer eftersom just detta ögonblick av och som mig själv är komplett och fullständigt

När jag märker att söker efter helhet, fullständighet, och delaktighet hos andra – genom att jag försöker etablera en relation med en annan för att känna mig själv mer accepterad, och tillfreds med mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att helhet, fullständighet, och kompletthet är någonting som endast jag kan ge till mig själv – och leva som mig själv  – och är någonting som jag kan göra endast genom att tillåta och acceptera mig själv att låta just detta ögonblick – och detta andetag vara här i min uppmärksamhet – fullständigt och totalt – så att jag helt hänger mig själv till min fysiska upplevelser, och mitt fysiska uttryck av och som mig själv här; således åtar jag mig själv att hänge mig själv till min fysiska upplevelse av mig själv, och att leva fullständighet – och kompletthet – genom att vara medveten om HELA min kropp – HELA min fysiska omgivning – HELA mitt ögonblick här

När jag märker att jag känner en saknad inom mig själv, och att jag måste få kontakt med andra människor för att kunna täppa till, och fylla ut denna saknad – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att saknad kan bara vara saknad efter mig själv – och att det således inte går att täppa till, och fylla ut en saknad inom mig genom att få erkännande av andra – således åtar jag mig själv att fylla ut mig själv – och att erkänna mig själv – och att välkomna mig själv hem till mig själv här i varje ögonblick – genom att jag erkänner det faktum att jag är HÄR – och således åtar jag mig själv att sluta sakna

Jag åtar mig själv att sluta försöka bekämpa upplevelsen av saknad, och misslyckande inom mig själv genom att få kontakt med andra människor – och istället åtar jag mig själv att transcendera dessa upplevelser av och som mig själv genom att ge mig själv fullständigt hän till mig själv – och således välkomna mig själv HEM – eftersom jag är HÄR – tillsammans med mig själv, och således sluta sakna vänskap – eftersom jag etablerar och lever vänskap med mig själv – en och jämlik – och ger till mig själv det jag önskar att andra skulle kunna ge till mig

 

Dag 132: Den Subjektiva Osanningen

Självskriverier

En tendens som jag uppmärksammat inom och som mig själv är att jag hellre väntar på andra människor att initiera kontakt, och prata med mig – än att jag tar initiativet och tar kontakt med andra människor – helt enkelt eftersom jag varit rädd för att bli avvisad. Detta bottnar i att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att acceptera mig själv, utan att jag tillåtit mig själv att vara oroad inför vad andra tycker och tänker om mig.

Lösningen är därför inte att börja ta kontakt med människor – utan att se vart denna apati och rädsla inför att kommunicera, och vara med andra människor bottnar i – vilket är att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att acceptera mig själv, och leva självförtroende – och således vara orubblig inom och som mig själv – där jag inte tillåter och accepterar mig själv att uppleva mig själv, och uttrycka mig själv utifrån hur jag tror, och antar att andra människor känner om mig, eller ser mig. Utan att jag istället uttrycker, rör mig själv, och lever mig själv här – i och som mitt andetag – som min kropp – fysiskt här – där jag inte definierar mig själv, och upplever mig själv utifrån tankar, och upplevelser – om vad jag tror, och antar att andra tycker eller tänker om mig.

Det är också intressant att lägga märka till att jag faktiskt aldrig vet vad någon annan känner, tänker, eller tycker om mig – utan allting som jag upplever händer inom mig – fruktan, nervositet – och ångest – ingenting av det kommer utifrån utan allting härstammar från mig själv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att allt det jag tror och antar att andra människor tycker och tänker om mig inte förtjänar någon tillit – och inte utgör någon som helst korrekt, eller objektiv bild av verkligheten – utan endast utgör en idé och upplevelse som är helt subjektiv – inom mig själv – skapad av mina minnen och tankar som jag ackumulerat i min livstid – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stoppa dessa upplevelser, tankar, och idéer och istället medverka, interagera – och kommunicera med andra HÄR – utan någon mentalt och inre sinnesprat – eller inre emotionella upplevelser

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att vad jag upplever inom mig själv såsom rädsla, och nervositet inför att vara med – och kommunicera – interagera med andra människor – inte är en riktig, och universell – och objektiv upplevelse – utan endast är min egen inre demon, och definition av verkligheten som jag skapat helt i separation från min mänskliga fysiska kropp – och från denna fysiska verklighet såsom den faktiskt är

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta skapa en verklighetsbild inom mig själv – och istället stå en och jämlik med verkligheten här – såsom min mänskliga fysiska kropp – och således medverka, interagera, och röra mig själv här i och som verkligheten en och jämlik – där jag inte skapar några tankar, eller bilder, eller upplevelser i förhållande till vad som är här – utan istället rör mig själv i självtillit – självacceptans – stabilitet och självbekvämlighet här som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv i hur jag rör mig – uttrycker mig själv och upplever mig själv i min verklighet – genom att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera, och skapa mig själv i förhållande till subjektiva upplevelser inom mig själv – såsom tankar, känslor, och emotioner – istället för att leva och uttrycka mig själv här – en och jämlik såsom min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte när jag rör mig själv i min värld – när jag pratar med andra – när jag interagerar med andra – att definiera mig själv i förhållande till de tankar, och upplevelser som kommer upp inom mig själv – och inte tro att bara för att en tanke kommer upp inom mig såsom att ”den, eller den personen tycker inte om mig” – eller en upplevelse kommer upp inom mig själv såsom rädsla, eller nervositet – att tro att denna upplevelse är jag – och att jag måste leva utifrån denna upplevelse; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att i varje ögonblick andas – och ta mig själv tillbaka hit till min mänskliga fysiska kropp – och leva direkt här utan att definiera mig själv i förhållande till subjektiva upplevelser inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stabilisera mig själv inom och som min mänskliga fysiska kropp – genom att i varje andetag lokalisera vad som är här – såsom verkligheten – såsom denna fysiska verklighet – såsom min kropp, och min fysiska upplevelse av mig själv som min kropp – och därigenom se vad som inte är verklighet såsom de tankar, och emotionella upplevelser som dyker upp inom mig; och därigenom möjliggöra för mig själv att andas och gå igenom dessa upplevelser och stå – och leva här som min mänskliga fysiska kropp – en och jämlik till den verklighet som är här – objektiv och likadan för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från min mänskliga fysiska kropp – och från den fysiska verklighet som jag lever i och är en del av – genom att tänka, och uppleva emotioner – och känslor – och definiera mig själv i förhållande till dessa; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att allt det som kommer upp inom mig – kan jag stoppa och förändra i det ögonblick de kommer upp – genom att andas effektivt och föra mig själv tillbaka till min mänskliga fysiska kropp – och istället för att begränsa mig själv i och som en psykisk emotionell/känsloupplevelse – istället leva här – en och jämlik med och som min fysiska verklighet

Självåtaganden

När jag märker att en emotionell, eller känslomässig upplevelse dyker upp inom mig – eller att en vissa tanke dyker upp inom mig – och jag ser att jag definierar mig själv i förhållande till denna – och ser denna tanken, eller upplevelsen som mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna upplevelsen inte är jag – utan en upplevelse som dyker upp inom mig som jag sedan beslutar att leva, och uttrycka som om den vore jag – således åtar jag mig själv att sluta definiera mig själv i förhållande till vad som pågår inom mig själv och istället leva och uttrycka mig själv HÄR – i och som min mänskliga kropp – och leva ovillkorligt, och utan att vara begränsad av upplevelser och tankar – och själv ta beslut om vem jag ska vara – och hur jag ska uppleva, eller röra mig själv i varje ögonblick

När jag märker att jag medverkar i och som rädsla, eller nervositet då jag medverkar, kommunicerar, eller interagerar med andra människor – och jag tror att denna rädsla eller nervositet är en universell, objektiv och riktig upplevelse av ögonblicket – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det enda som är objektivt, och verkligt är vad som är här – såsom min mänskliga fysiska kropp – såsom denna fysiska verklighet – som inte innehåller någon slags tanke, eller emotionell upplevelse – utan är direkt här; således åtar jag mig själv att leva, och uttrycka mig själv DIREKT HÄR – utan att tänka – utan att skapa en subjektiv idé av verkligheten utan istället stå en och jämlik med verkligheten här – som mig själv

När jag märker att jag skapar en verklighetsbild inom mig själv – genom att jag definierar verkligheten, och mig själv i förhållande till upplevelser, och tankar som dyker upp inom mig – stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna upplevelse, och dessa tankar som dyker upp inom mig – är en subjektiv idé och inte verkligheten – de är en bild/idé/personlig definition av verkligheten men inte vad som faktiskt är här; och således åtar jag mig själv att leva HÄR med och som verkligheten – och inte se en bild av verkligheten utan faktiskt leva och uttrycka mig själv här i och som verkligheten såsom denna fysiska existens – en och jämlik

När jag märker att jag begränsar, och håller mig själv tillbaka – spänner mig själv, och upplever mig själv obekväm i min mänskliga fysiska kropp – eftersom jag upplever min verklighet som hotfull och jobbig – stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag inser, ser och förstår att denna upplevelse jag har av att min verklighet är jobbig, och hotfull inte på något sätt är en korrekt bild av verkligheten – och inte är en objektiv sanning av vad som är här – utan endast är min subjektiva idé och definition av verkligheten; således åtar jag mig själv att sluta uppleva mig själv obekväm, och att spänna mig själv – genom att andas och slappna av – och tillåta och acceptera mig själv att vara här med och som min mänskliga fysiska kropp – och se, inse och förstå att det finns inget hot – det finns inget som är jobbigt – utan att detta endast är en emotionell och subjektiv upplevelse som jag skapat inom mig själv

När en upplevelse kommer upp inom mig – eller när en tanke kommer upp inom mig – stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag inser, ser och förstår att denna upplevelse, och denna tanke inte är jag – och det är således inte någonting som jag måste leva utifrån – det är inte någonting jag måste skapa mig själv utifrån – det är inte någonting jag måste frukta, försöka undvika, eller förtrycka, eller gömma mig för – det är endast någonting som kommer upp inom mig; således åtar jag mig själv att sluta att ta att det som kommer upp inom mig själv för givet såsom att vara jag – och istället ser, och inser, och förstår jag – att jag är HÄR – såsom min mänskliga fysiska kropp – och kan således välja i ögonblicket hur jag ska uttrycka och uppleva mig själv – genom att jag tar ett beslut och lever detta beslut här

När jag märker att jag utan att ifrågasätta vad som kommer upp inom mig – helt går in i en upplevelse, och helt tror att en tanke är jag – och att jag måste leva och uttrycka mig själv utifrån denna tanke – stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag inser, ser och förstår att jag är och lever vad jag tillåter och accepterar mig själv att leva och uppleva mig själv som – och att jag bestämmer vem jag är; således åtar jag mig själv att i varje ögonblick leva denna insikt att jag bestämmer vem jag är – genom att inte leva mig själv utifrån vad som kommer upp inom mig – utan istället genom att skriva, och applicera självförlåtelse – och leva självkorrektion – skapa mig själv här såsom ett uttryck av och som mig själv – en och jämlik med min mänskliga fysiska kropp – med utgångspunkten i principen av att göra – och leva vad som är bäst för alla – och således inte ta någonting för givet – utan skapa varje detalj av mig själv för egen hand – genom mina egna valda ord

När jag märker att jag separerar mig själv från min mänskliga fysiska kropp genom att tänka – eller uppleva – och jag fullständigt accepterar dessa upplevelser som mig själv – och dessa tankar som mig själv – stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag upplever mig själv som jag gör, och tror att jag är den tanken som kommer upp inom mig själv – eftersom jag bestämt det – och således åtar jag mig själv att bestämma om – och bestämma att jag lever och uttrycker mig själv HÄR såsom min mänskliga fysiska kropp – en och jämlik med mitt andetag och denna fysiska verklighet som jag rör mig i – och inte leva i och som separation från denna fysiska existens genom att tänka – och uppleva – och definiera mig själv i förhållande till dessa tankar och upplevelser

Dag 123: Att Skriva Uppsats

Självskriverier

Idag har jag ägnat min dag åt att skriva en promemoria – alltså en slags uppsats. Som vanligt har jag upplevt mycket ångest, och rädsla inför att jag lagt upp mitt arbete på fel sätt, att det är någonting som jag inte förstått, eller att det är någonting som jag gjort fel. Och istället för att skriva min uppsats har mycket av min tid gått åt att oroa mig själv.

Denna nervositet brukar göra att jag skriver mycket sämre uppsatser än vad jag är kapabel till, eftersom jag istället för att skriva min uppsats, och göra det på ett sätt som jag finner givande, och effektivt – istället oroar mig själv för vad läraren vill ha ut av min uppsats, och för vad slags betyg jag kommer få. Och därigenom begränsar jag mig själv, och hamnar i en slags limbo – där jag egentligen redan vet vad jag vill skriva, och hur jag vill skriva det – men jag vågar inte riktigt, eftersom jag inte vet hur läraren kommer uppfatta det jag skriver.

Jag märker att detta är en vanlig punkt bland mina klasskamrater, att de tycker att de som de skrivit, eller tänkt på är dåligt, och så ändrar de sig själva. Jag minns den första uppsatsen jag skrev, där ändrade jag alltihopa bara några dagar innan inlämningen och lyckades på så sätt effektivt förstöra hela mitt arbete, och den röda tråd som löpte genom mina skriverier, och allt blev istället hackigt, och utan någon gemensam nämnare.

Denna gång när jag skriver min uppsats vill jag alltså ta det lugnt, och jag vill framförallt sitta och skriva – och samtidigt göra redigeringar, och fundera på hur jag bäst kan strukturera mitt arbete. Men inte gå in i en slags panik, eller ångest där jag känner och tycker att allt som skriver är fel. Nej, det är inte fel – och om det är någonting jag märker är fel så är det ju inget att oroa sig för – det är bara en punkt att ta i beaktande och sedan ändra denna punkt.

En punkt som också kommer upp inom mig när jag sitter och skriver är att jag inte kommer att klara det – att jag inte kommer hitta någon bra struktur – att jag inte kommer veta hur jag ska lägga upp det – och att mitt arbete inte kommer bli bra, och det kommer inte bli färdigt. Och detta leder till att jag hela tiden går och tänker, och funderar på mitt arbete, och undrar över vad jag kan göra bättre, och vad som är dåligt, och vad jag måste ändra på. Istället för att arbeta med min uppsats när jag sitter vid den, och sedan helt släppa projektet när jag inte arbetar med min uppsats – vilket är ett väldigt mycket mer bekvämt sätt att uppleva mig själv på.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig själv och vara rädd för att jag kommer skriva fel, för att jag inte kommer förstå vad det är jag ska skriva om, och hur jag ska lägga upp mitt skrivprojekt, och om läraren kommer tycka om eller ogilla vad jag skrivit – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att koppla av, och istället ha roligt när jag skriver mitt projekt, och verkligen engagera mig själv – och tillåta mig själv att fundera, och tänka till, och skapa min egen uppfattning om hur saker och ting fungerar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att figurativt talat lamslå mig själv i rädslan för att inte lyckas – genom att jag istället för att sitta och skriva och faktiskt göra min uppsatts klar – istället sitter och funderar på huruvida jag gör fel, och huruvida det är någonting jag inte förstår, och det är någonting som jag inte gör tillräckligt bra

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ha roligt med mina studier, och använda den tiden som jag studerar att faktiskt utveckla mig själv, och min kännedom om juridiken, genom att ställa mig själv frågor, och svara på dessa – och således inte låta allting handla om vilka betyg jag ska få i slutändan, utan att jag faktiskt tycker det är roligt att lära mig någonting nytt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig själv för att jag inte kommer klara av att skriva min uppsats, och att jag kommer misslyckas – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte släppa min rädsla för att misslyckas, och istället skriva min uppsats såsom ett uttryck av och som mig själv – och verkligen ägna min uppsats till att undersöka en viss del av svensk juridik, och ställa mig själv frågor – och utöka min förståelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hetsa mig själv inom mig själv genom att medverka i rädsla, och ångest inför att jag inte har tillräckligt med tid att skriva min uppsats, och inför att jag inte har förberett mig själv tillräckligt väl för att kunna skriva min uppsats, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att slappna av, och lita på mig själv – och helt enkelt arbeta med min uppsats tills det att jag är nöjd med den

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att arbeta med min uppsats från en utgångspunkt av att vara rädd för vad min lärare ska tycka om den – istället för att jag arbetar med min uppsats från utgångspunkt av att skriva en effektiv, klarsynt, och engagerande artikel om ett visst ämne, på ett sätt som jag tycker är roligt och givande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att betygen är inte allt i fråga om att studera ett visst ämne i skolan, utan vad som är viktigt är att jag faktiskt lär mig någonting, och att jag tillåter och accepterar mig själv att utveckla mig själv i och som mina studier – vilket jag endast kan göra om jag tillåter och accepterar mig själv att gå för och som mig själv här, och inte för att uppnå ett visst betyg

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hetsa upp mig själv med att oroa mig själv för att jag inte har tillräckligt med tid för att skriva min uppsats, och uppleva ångest och rädsla för att jag inte kommer kunna formulera min uppsats tillräckligt bra, och få min uppsats till att vara såsom jag vill ha den – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att skriva min uppsats här – ett andetag i taget – och inte göra en stor grej av de hela – utan istället – bara göra det

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att när jag skriver min uppsats – och jag märker att jag blir rädd för att göra fel, skriva fel, och inte förstå det som jag ska första – att genast stoppa mig själv – att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och i detta åtar jag mig själv att ta det lugnt, och ha tålamod med mig själv – och skriva min uppsats här lugnt och stilla i och som mitt andetag och låta det ta den tiden det tar

Jag åtar mig själv att inte längre lamslå mig själv i och som rädslan för att inte lyckas – och istället åtar jag mig själv att ha roligt i och som mina studier, och göra mina studier prestigelöst, och utan några förväntningar eller förhoppningar – eftersom jag inser, ser och förstår – att alla typer av förväntningar, och förhoppningar enbart tjänar till att generera ångest, och rädsla inom mig själv – att jag inte ska nå dessa förväntningar och förhoppningar

Jag åtar mig själv att ha roligt när jag studerar, och tillåta och acceptera mig själv att göra exkurser, och fundera på hur, och varför lagen är uppbyggd som den är – och således inte vara besatt av rädsla, och ångest för att inte lyckas och att inte skriva en bra uppsats

Jag åtar mig själv att sluta oroa mig själv för att jag glömt någonting, för att jag missat någonting, eller för att jag gör någonting fel när jag skriver min uppsats – och istället åtar jag mig själv att vara medveten här i och som andetaget – och att skriva min uppsats här med mina fingrar, och med min fulla medvetenhet – och således inte skriva i och som rädsla, nervositet och ångest

Jag åtar mig själv att – när jag märker att jag arbetar med min uppsats från en utgångspunkt av att vara rädd för vad min lärare ska tycka om den, och för vad slags betyg jag kommer få på den – att genast stoppa mig själv – att ta ett djupt andetag och för mig själv tillbaka hit – och i detta åtar jag mig själv att helt enkelt, och utan några krusiduller – skriva min uppsats – göra det klart – och sedan vara färdigt med det hela och gå vidare till nästa punkt

Jag åtar mig själv att sluta söka efter, och försöka uppnå ett visst slags betyg – och ett visst slags mottagande av min lärare – och istället fokuserar jag på att göra uppgiften till min yttersta förmåga – och med min yttersta medvetenhet – där således uppsatsen blir ett uttryck av och som mig själv som jag skapar för och som mig själv och inte för att tillfredställa någon annan

Jag åtar mig själv att skriva min uppsats ett andetag i taget – en bokstav i taget – en sida i taget – och att sluta projicera mig själv in i framtiden om hur jag tycker min uppsats borde bli, och vad jag tycker den borde handla om – och istället slappna av och ha roligt när jag skriver min uppsats – och inse, se och förstå – att jag inte behöver göra mitt uppsatsskrivande till en allvarlig, och ångestinjicerande situation – utan till någonting där jag har roligt, och helt enkelt tar det lugnt samtidigt som jag skriver min uppsats

Dag 120: Jag Ska Bara

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga mina begränsningar, och ursäkta mig själv att jag fortfarande tillåter och accepterar mig själv att existera inom och som begränsning – och även fast jag ser vad det är jag gör mot mig själv – att inte låtsas om som att jag ser och förstår vad det är jag gör mot mig själv så att jag inte ska behöva ändra mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka fly undan och undvika att möta mig själv, och att möta min dag – genom att ta tag i och gå ut mina dagliga prioriteringar och rutiner – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att istället för att göra det jag planerat att göra, och att göra det som behövs göras – att leta efter ursäkter, och rättfärdiganden till varför jag borde få ge upp – och inte följa igenom med mina beslut och åtaganden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag upplever motstånd gentemot att göra någonting som jag bestämt mig själv för att göra – att då uppleva och känna det som att jag måste hedra och ge efter gentemot detta motstånd, och att det inte finns någonting jag kan göra – och att inom detta tänka och tro att jag inte kan förändra mig själv, eftersom motståndet jag upplever är för starkt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli en expert på att ljuga inför mig själv, och att övertyga mig själv att jag inte tar en viss handling utifrån en utgångspunkt av att jag känner motstånd gentemot den specifika handlingen, utan att jag gör det för att ”jag har en annan punkt att ta hand om” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte vara fullständigt ärlig mot mig själv i varje ögonblick, och i varje andetag – och därigenom tillåta och acceptera mig själv att verkligen se, inse och förstå – varför jag gör saker som jag gör dem, och när jag agerar utifrån en utgångspunkt som är destruktiv, och dålig för mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga mina begränsningar, och karaktärsbrister – genom att tänka att jag inte kan förändra mig själv eftersom det är för svårt, och att jag tydligen är för svag för att ändra mig själv – och att jag därför måste fortsätta leva som jag levt hittills – istället för att se, inse och förstå att detta är en ursäkt jag använder för att inte ändra mig själv, och att jag visst – faktiskt – har möjlighet att ändra mig själv och att stå upp inom och som mig själv och verkligen fysiskt förändra mina handlingsmönster – men att jag helt enkelt inte gör det eftersom jag inte känner för det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i apati, självfördömande, och ”ge upp-karaktären” – för att undvika att möta mig själv – och således istället för att jag genast rör mig själv till att ta ansvar över mig själv och min verklighet, och möta mig själv – och för en kort stund uppleva ett litet obehag inom mig själv som sedan går över – att ge upp och lägga mig ned och säga att det är för svårt, och att det är för jobbigt – istället för att se, inse och förstå att jag aldrig ens har försökt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte disciplinera mig själv till att inte ge efter till motstånd, och till mitt begär att undvika att ta ansvar för mig själv – och för mitt leverne – utan istället varje dag – trycka mig själv igenom mitt motstånd och göra det som måste göras – läsa det som måste läsa – dirigera mig själv i de punkter som måste dirigeras – och således sluta begränsa och hålla mig själv tillbaka i ”ge upp”-karaktären

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte omedelbart när jag ser en punkt i min verklighet som kräver direktion, att omedelbart röra mig själv och dirigera punkten – och således inte tillåta och acceptera mig själv att vänta, och att använda ursäkter och rättfärdiganden till varför jag tydligen inte behöver dirigera denna punkten – och till varför det tydligen är okej att jag slipper att dirigera denna punkten och att jag istället kan vänta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta med att tag i punkter i min värld, istället för att dirigera punkter med en gång – och utan att skjuta upp det tillfället där jag ändå måste ta tag i punkten – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lära mig att hantera tid effektivt – genom att göra det som måste göras – en punkt, efter en punkt – tills det att jag är färdig och jag har gjort det som behövs göras och att jag därmed är fullständigt klar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda ursäkten att ”jag har inte tillräckligt med tid” – för att på så vis fly undan ansvar, och åtaganden som jag möter i min verklighet – istället för att se, inse och förstå – att jag verkar alltid ha tillräckligt med tid för att titta på en film, eller göra någonting som jag tycker är roligt, men att jag aldrig verkar ha tillräckligt med tid för att göra sådant som jag tycker är ansträngande, och jobbigt – men som trots detta ändå behövs göras

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att jag använder ursäkten att ”jag har inte tillräckligt med tid” – för att manipulera mig själv att inte direkt ta ansvar för mig själv i de punkter jag möter i min verklighet

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att sluta skjuta upp saker och ting in i framtiden utan istället göra dem här – i och som detta ögonblick – och när jag märker att jag skjuter upp någonting som behövs göras här – och att jag tänker att jag ”inte har tillräckligt med tid” – för att göra det som jag måste göra; då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att göra det som måste göras – och inte längre skjuta upp saker i framtiden utan istället agera här

Jag åtar mig själv att sluta skjuta upp saker och ting jag behöver göra in i framtiden för att jag inte tycker om att göra dem, eller för att jag inte känner för att göra dem, eller för att jag är rädd att göra dem – och således åtar jag mig själv att göra saker som behövs göras – HÄR – i och som detta ögonblick och få saken färdig, klar och dirigerad och sedan fortsätta till nästa punkt

Jag åtar mig själv att när jag märker att jag ser vad det är jag gör mot mig själv i ett ögonblick – fast jag låtsas inom och som mig själv som att jag inte vet – att i det ögonblicket stoppa mig själv, ta ett andetag, och föra mig själv tillbaka hit – och i detta åtar jag mig själv att genast förändra mig själv, och att göra det som jag ser att jag undviker, eller inte vill kännas vid

Jag åtar mig själv att hålla fast vid mina beslut, åtaganden och ansvar – och framförallt ge dessa all min uppmärksamhet innan jag gör någonting jag tycker är roligt, eller uppfriskande – eller – nöjesfullt – och således åtar jag mig själv att hantera och dirigera de punkter som är viktiga först – och sedan om det finns tid över – göra någonting som jag tycker är nöjesfullt och roligt

Jag åtar mig själv att när jag upplever motstånd gentemot att ta tag i mina prioritering, ansvar och åtaganden – att stoppa mig själv – att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och göra det som måste göras – och inte längre skjuta upp att göra det – utan att istället trycka mig själv igenom mitt motstånd och helt enkelt göra det – och alltså inser, ser och förstår jag att nyckelordet är ”att göra det”

Jag åtar mig själv att istället för att vara en expert på att ljuga inför mig själv, att istället bli en expert på att vara sanningsenlig mot mig själv – och således i och som varje ögonblick vara säker på varför jag gör någonting, eller varför jag inte gör någonting – och inom och som mig själv hela tiden vara på det klara med varför jag tar beslut; och således åtar jag mig själv att när jag tar ett beslut utifrån att jag känner ett motstånd, och en motvilja mot att röra mig själv – eller göra någonting – att då genast stoppa mig själv – att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och sedan göra det som behövs och måste göras

Jag åtar mig själv att sluta ursäkta mig själv, och manipulera mig själv att jag inte kan förändra mig själv – genom att tänka, och tro att jag är för svag, och att det är för svårt för mig att hantera, och förändra vissa ingrodda handlingsmönster jag skapat – och i detta åtar jag mig själv att se, inse och förstå att det finns ingen ursäkt att inte ändra på mig själv – och att visserligen kan det vara jobbigt, och svårt – men det är inte som att det på något sätt är omöjligt; och således åtar jag mig själv – att när jag ser att jag inte vill ändra mig själv i ett ögonblick – att genast stoppa mig själv – att ta ett andetag – och förändra mig själv – och ta tag i mitt liv och göra det som måste göras

Jag åtar mig själv att absolut inte under några omständigheter använda apati, eller ”ge upp”-karaktären för att fly undan mig själv, och undvika att ta ansvar för mig själv; och således – när jag märker att jag gör detta – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag stadgar inom mig själv att jag faktiskt inte är en jäkla slav till apati, eller tendensen att ge upp – utan jag klarar att trycka mig själv igenom denna svårighet jag upplever – och således gör jag det – ”bara gör det” är nyckelordet

Jag åtar mig själv att disciplinera mig själv till att först och främst använda min tid till att göra det som jag måste göra – och sekundärt använda min tid till sådan jag tycker är roligt att göra; och således – när jag märker att jag upplever motvilja, och motstånd mot att göra någonting specifikt – att då stoppa mig själv från att ge något slags värde till denna upplevelsen av motvilja, och istället i och som ögonblicket – pusha mig själv igenom upplevelsen och göra det som måste göras

Jag åtar mig själv att sluta skjuta upp ögonblicket då jag måste hantera, och ta tag i en viss punkt – och istället göra det HÄR – i och som detta ögonblicket – och således inte längre vänta på att punkten måste få mig att agera, utan istället agera och dirigera punkten här – och således åtar jag mig själv att applicera principen av att handla, och ta ett beslut direkt – och att inte skjuta upp saker och ting på framtiden; och således – när jag märker att jag skjuter upp saker, och att jag väntar med att göra saker och ting som jag mycket enkelt kan göra här – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag gör det som måste göras och slutar vänta, skjuta upp, och undvika att ta ansvar för mig själv

Jag åtar mig själv att när jag inom mig själv tänker att ”jag inte har tillräckligt med tid” och använder det som en ursäkt att inte ta tag i och effektivt dirigera punkter i min värld – att genast stoppa mig själv – att ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka hit – och i detta åtar jag mig själv att inse, se och förstå att jag faktiskt har tillräckligt med tid – eftersom jag alltid har tid att titta på filmer, eller göra saker jag tycker är roliga – men tydligen har jag aldrig tid att göra sådana saker jag tycker är tråkiga, men som jag måste göra

Jag åtar mig själv att inse, se och förstå – att när jag gör saker och ting direkt här utan att skjuta upp och vänta – att jag då kommer att ha all den tid jag behöver för att göra det som jag måste göra – eftersom jag gör det HÄR – och HÄR finns tid

Titta Även in Detta!

Dag 110: Resultatet Är Allt, Eller?

Självskriverier

För ett tag sedan bestämde jag mig för att börja träna regelbundet, och det skulle då bestå i att jag då, och då gick ut och sprang en runda – eller att jag gjorde några armhävningar, och stretchövningar – alltså planen var att jag skulle göra lite idrott då, och då för att stötta min kropp – eftersom jag inte rör mig så ofta när jag studerar, vilket är det jag gör mest under mina dagar.

Vad som är intressant är att denna träningspunkt har öppnat upp en mängd andra punkter i mig – där jag nu kan se hur jag existerar i förhållande till projekt som jag tar mig själv an. Och det första jag har märkt med hur jag existerar i förhållande till träning är att jag vill göra det fullt ut, och jag vill ha resultat – i bemärkelsen att jag vill få bättre kondition, jag vill få muskler, och jag vill känna mig själv starkare. Men vad jag inte ser när jag existerar som denna ”fullt ut” och resultatkaraktären är att jag helt glömmer bort min kropp – och jag glömmer även bort att ha roligt – och göra det från en utgångspunkt av att stötta mig själv fysiskt HÄR – och alltså inte för att uppnå någon slags framtida superresultat.

Och detta är en tendens jag har – att när jag tar för mig någonting – då gör jag det fullt ut till en sådan grad att jag helt glömmer bort mig själv – alltså jag gör det fullt ut för att uppnå ett visst resultat som jag definierat inom mig själv såsom att vara ett ”bra” resultat. Det jag vill ändra med mig själv i förhållande till min träning är att jag inte tillåter och accepterar mig själv att bli besatt av det – utan att det är någonting jag gör då och då – i ögonblicket – för att stötta min mänskliga fysiska kropp – och inte för att nå någonstans där i framtiden som tydligen är mycket bättre än vad jag är här; tidigare i mitt liv har jag gått in i liknande besatthetskaraktär vad det gäller mina studier, vad det gäller att spela gitarr – ja – en mängd olika projekt som jag tagit mig an har jag under en kort tid blivit fullständigt besatt av – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att ta det lugnt – och att lyssna på mig själv – vad är det för slags träning jag skulle vilja göra? Vilken slags träning skulle min kropp må bra av? Behöver jag ens träna på det sättet som träning representeras i samhället, eller kanske det räcker med att jag då och då går ut och går en runda? Vad skulle jag helst vilja göra?

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta saker och ting till extremer – och att när jag tar mig en ett nytt projekt, eller börjar göra någonting nytt – att göra detta med en utgångspunkt av att få ett visst framtida resultat – och i detta jaga detta framtida resultat där jag tydligen kan anse mig själv såsom att ha ”lyckats” – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att lyssna på min kropp – att lyssna på mig själv – och fråga mig vad som är bäst för mig att göra just vid detta tillfälle – och fråga mig själv vad jag tycker är roligt att göra – och vad jag märker är effektivt och gynnande för min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av min projekt – genom att jag tillåter och accepterar mig själv att helt släppa min normala, och vardagliga rutin för att söka efter en kick – där jag kan pressa mig själv och ”utvecklas” och ”bli bättre” för att på så sätt – någon gång i framtiden – nå ett resultat – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att röra mig själv HÄR – att lyssna på mig själv, och min kropp HÄR – och således sluta jag och istället hitta mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera såsom prestationskaraktären – där jag tydligen måste pressa mig själv igenom mina besvär – och mina åkommor – för att på så sätt någon gång i framtiden komma ut på andra sidan och nå ett resultat – och bli nöjd med mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förtrycka mig själv – genom att bortse från att göra saker som jag tycker är roliga, och givande – men som jag inte kan se leder till något värdigt resultat – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att resultatet inte alltid det viktiga – utan istället är det viktiga att vara här och helt enkelt leva mig själv i och som ögonblicket till fullo

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en resultatjakt – där jag försöker planera mitt liv – planera mina projekt och åtaganden utifrån en utgångspunkt av att skapa så bra resultat för mig själv som möjligt – där mitt slutgiltiga mål är att nå en idé inom och som mig själv av vad jag definierat såsom att vara bättre än vad jag är här i detta ögonblick – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva ett ögonblick i sänder – och ta ett andetag i taget – och inte projicera mig själv in i framtiden i en alternativ drömverklighet där jag tydligen har nått mitt resultat

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta mig själv an nya projekt utifrån en utgångspunkt av att jag ska bli bäst i det jag gör – och tänka att om jag inte kan bli bäst i det jag gör – och nå resultat – att då tänka och tycka att det är meningslöst att ta mig själv för att göra projektet eftersom det ändå inte kommer leda till någonting – istället för att se, inse och förstå att mina projekt inte behöver leda till någonting – jag behöver inte nå ett slutgiltigt resultat där jag tydligen är bäst – och då kan vara nöjd med mig själv – utan att jag kan gå mina projekt HÄR – en och jämlik – och ha roligt med mig själv och göra det till min utgångspunkt i mina projekt – alltså att fysiskt lära känna mig själv och dela med mig av mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att smittas av prestationsångest – och idén om att man måste för att vara nöjd med sig själv ha vissa sorters projekt, och planer som man dedikerat försöker att skapa och göra till verklighet – och tro att om jag inte har någon dröm om ett framtida drömresultat – att mitt liv då är meningslöst och att jag inte rör mig själv framåt; istället för att se, inse och förstå att jag inte behöver känna det som om jag rör mig själv framåt – jag behöver inte skapa någon slags förmåga av och som mig själv som jag kan använda för att glänsa gentemot andra – det behövs helt enkelt – utan jag kan gå här som mig själv – som min fysiska kropp – och gå utan någon prestationsångest – eftersom det inte finns något resultatintresse inom och som mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att ett resultatintresse begränsar mig – eftersom när jag jagar efter ett resultat – när jag jagar efter att få uppnå någonting – och få uppleva någonting i framtiden – att jag då inte tar tillvara på detta ögonblick HÄR – och att jag i fråga om träning därför inte tillåter och accepterar mig själv att ta tillvara på detta ögonblick HÄR för att lära känna min kropp – för att lära mig själv att lyssna på min kropp – för att stötta min kropp genom fysisk rörelse – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att i alla delar av och som mitt liv släppa taget om denna resultatintressekaraktär – och istället tillåta och acceptera mig själv att leva och uttrycka mig själv i varje ögonblick utan att söka efter någon slags mål

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa mig själv såsom en karaktär av att vara målorienterad – där jag känner det som att jag hela tiden måste ha ett mål som jag siktar mot – och att alla mina handlingar endast blir av värde när det adderas och tillslut leder till ett resultat som är jämlikt med det mål jag inbillat mig själv i mitt huvud; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se – inse och förstå hur detta begränsar mig i min applikation och rörelse av och som mig själv – och hur jag genom att söka efter dessa illusoriska mål helt glömmer bort att roligt med mig själv här – helt glömmer bort att leva för och som mig själv HÄR

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av att vilja nå någonstans – och ägna hela mitt liv – eller i vart fall stora delar av mitt liv – till att försöka ägna mig åt intressen och projekt som jag kunde se skulle leda till en framtid där jag blev bra på någonting och jag uppnådde ett mål – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte i mitt liv tillåtit och accepterat mig själv att ta mig an en hobby, eller ett intresse – eller ett projekt utifrån en utgångspunkt av att ha roligt med mig själv här – av att upptäcka mig själv här – där således det inte finns något mål – och det finns inget resultatintresse – eftersom det jag vill uppnå är redan HÄR – jag är HÄR

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag kan använda mål för att planera, och dirigera mig själv i min verklighet – men om jag tillåter och accepterar målet att bli min ledstjärna – och målet att vara min anledning till att röra mig själv – så separerar jag mig själv ifrån mig själv och i detta glömmer jag bort att ha roligt – och att uppskatta vad det är jag gör – eftersom allt som betyder någonting är målet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte öva mig själv på att göra saker och ting – på att agera och leva utan ett resultatintresse – och således försätta mig själv i en position där jag oavsett resultat av min handling och mitt leverne förblir stabil – och oberörd – eftersom jag inte separerat mig själv genom att hoppas och önska mig själv att mitt inbillade mål ska bli verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lära mig själv av djur – som aldrig tar sig an mål och resultatintressen – utan istället tillåter sig själva att utforska och leva här med vad som är här – och således går en katt aldrig ut och springer med målet att bli stark – eller att få en viss sorts kropp – utan en katt springer för att det är vad kroppen behöver HÄR – och för att katten tycker om att uttrycka sig själv såsom att springa här – och således tillåter och accepterar jag mig själv att uttrycka och leva mig själv HÄR i ögonblicket – och sluta separera mig själv in i en alternativ verklighet i mitt huvud där jag har nått ett mål och tydligen då – ”blivit någonting mer betydelsefullt”

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att sluta att jaga efter resultat – och mål – och istället åtar jag mig själv att leva HÄR i beaktande av vad som är fysiskt här i detta ögonblick – och således när jag rör mig själv, och när jag tar beslut – att jag gör så i beaktande av vad som är här – och inte i beaktande av ett mål i mitt huvud som enbart är en tanke och således inte är fysiskt och praktiskt här

Jag åtar mig själv att sluta uttrycka mig själv från en utgångspunkt av att jag ska utveckla mig själv – och bli bättre – och istället åtar jag mig själv att uttrycka mig själv HÄR – tillsammans med min mänskliga fysiska kropp – och om det råkar hända sig att jag av att jag under en tid utför en viss handling på ett sätt som gör att jag utvecklas och blir bättre – att det är helt okej – men att själva min utgångspunkt till varför jag gör någonting inte ska vara att bli bättre – utan istället ha roligt med mig själv här

Jag åtar mig själv att komma ihåg och återigen leva det uttryck av och som mig själv såsom prestigelöshet som jag levde som barn – då jag helt utan bekymmer kunde åta mig själv nya projekt – och göra nya saker och ting – utan att jag hade en enda fundering på att detta tvunget skulle leda någon vart – eller skulle mynna ut i någon slags resultat – eftersom jag hade så roligt här med mig själv i och som ögonblicket då jag levde

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att resultatet inte är det viktiga – utan vad som är viktigt är vem jag är i processen av att skapa resultatet – och att faktiskt – resultatet alltid blir en och jämlik till vem jag är i och som en viss handling; och således – om jag t ex i mina studier lever mig själv till fullo in i mina studier – och hänger mig själv till att studera i och som ögonblicket HÄR – så kommer resultatet vara en och jämlik till vem jag tillåtit och accepterat mig själv att vara under alla de samlade ögonblick under vilka jag studerade – och således utgöra ett utryck av och som fullkomlighet – eftersom jag var fullkomlig i varje ögonblick i mina studier

Jag åtar mig själv att göra saker som jag tycker är roliga – och som jag ser är givande – även om de enligt samhället standarder och idéer är fullständigt meningslösa – som tillexempel att gå ute i skogen och lyssna på hur löven låter när vinden rasslar dem mot varandra – eller titta på hur mina katter ser ut när de sover – och således tillåter jag och accepterar jag mig själv att sluta leva och existera i och som en resultatjakt där jag konstant måste nå någonting nytt

Jag åtar mig själv att sluta vilja vara bäst allt jag gör – och sluta jaga efter att utveckla, och bli bättre i vad det är jag tar för mig att göra – och istället leva här och ha roligt med mig själv i vad det är jag gör – och således låta utveckling vara en naturlig konsekvens av att jag hänger mig själv till en viss punkt och lever en viss punkt

Jag åtar mig själv att sluta existera i och som prestationsångest – och sluta existera i och som känslan och upplevelsen av att jag måste bli någonting – vara någonting – nå någonting – fullgöra något slags syfte, eller hitta något syfte i och som mitt liv – och jag åtar mig själv att istället göra mitt syfte till att vara här i varje ögonblick – och leva varje ögonblick till fullo – genom att jag är fullt medveten om mig själv såsom min fysiska kropp och den verklighet som omger mig i varje ögonblick – och således åtar jag mig själv att sluta försöka kontrollera mig själv genom att endast göra saker och ting som jag definierat inom mig själv såsom att ”leda någonstans” – och istället åtar jag mig själv att lyssna på mig själv och fråga mig själv vad är jag vill göra – vad det är jag tycker om att göra – utan att fundera på vad det kan leda till i framtiden

Jag åtar mig själv att släppa taget om min resultatintressekaraktär – genom att varje gång tankar kommer upp inom mig i form av projektioner in i framtiden – där jag inbillar mig själv att jag klarar av vissa slags mål – och uppnår vissa slags resultat – att genast stoppa mig själv – att andas och föra mig själv tillbaka hit – och återgå till denna fysiska verklighet här – och göra HÄR min utgångspunkt för allting jag tar mig själv för att göra – HÄR såsom mitt andetag – där jag varken letar efter ett framtida mål – eller ett framtida resultat

Jag åtar mig själv att träna HÄR utan någon slags intentioner om vad jag måste uppnå med min träning – och således – om jag beslutar mig för att gå ut och springa – men sedan att jag märker att jag hellre vill gå – att jag då går istället – och inte känner att jag då ”förlorar mitt mål av att få bra kondition” – eftersom jag inser, ser och förstår att alla mål, och idéer om ett framtida resultat är begränsade – eftersom jag genom att jaga dessa mål helt glömmer bort att uppskatta och lära känna mig själv HÄR såsom min mänskliga fysiska kropp – och såsom hur jag är som en fysisk och individuell varelse i detta ögonblick

Jag åtar mig själv ta förändra min utgångspunkt i de projekt jag går – och i de intressen jag har – från att vara mål och resultatdrivna – till att vara självdrivna – där jag gör saken såsom mig själv HÄR – inte för att nå någonstans – utan för att jag är HÄR och för att jag uttrycker mig själv här – en och jämlik i ögonblicket

Jag åtar mig själv att uppskatta mig själv – och ha roligt – och se till att när jag tar mig själv an att göra någonting – att jag inte glömmer bort mig själv och kompromissar mig själv för att uppnå ett mål som inte ens är riktigt – eftersom det enbart existerar i mitt huvud såsom en idé av vad jag borde uppnå – och inte som en fysiskt verklig punkt som jag kan ta på och röra vid

Jag åtar mig själv att i varje ögonblick öva mig själv att röra mig själv – och att leva och uttrycka mig själv utan något slags resultatintresse – och utan att eftersträva och försöka nå ett mål – utan istället göra varje ögonblick till ett uttryck av och som mig själv – där jag inte längre försöker kontrollera, och styra mig själv för att uppnå min idé av vad det innebär att lyckas – utan att jag istället lever och uttrycker mig själv här – och går med och som ögonblicket i vad som öppnas upp – och vad som presenteras här

Jag åtar mig själv att leva och uttrycka mig själv såsom en katt – genom att jag lever ögonblick för ögonblick – andetag till andetag – och lver och uttrycker mig själv såsom vad som är HÄR just i detta andetaget – och inte lever och uttrycker mig själv för att uppnå ett framtida mål – som faktiskt inte ens existerar annat än i mitt huvud såsom en idé – och således åtar jag mig själv att sluta kompromissa mitt faktiska och fysiska leverne HÄR till förmån för en idé som inte ens existerar på riktigt