Tag Archives: klara

Dag 357: Idén Om Den Svaga Människan

Jag har noterat att jag har en idé om mig själv, och innefattar att jag tror mig själv vara svag och inte kapabel att möta min framtid – den innefattar att jag tror mig själv inte vara tillräckligt vuxen, eller klartänkt för att kunna ta egna beslut och stå vid dem. Resultatet är att jag istället för att närma mig och gå mot framtiden jordad och stabil – blir min gång hackig och begränsad av diverse rädslor som återkommande dyker upp inom mig.

Själva tanken, det som kommer upp inom mig först, bilden som triggar och startar det här inre mönstret är en bild av mörker att svärta – och det representerar tillståndet av ingenting – dvs. att jag faktiskt inte vet vad som kommer att ske i framtiden och hur jag kommer att hantera de utmaningar jag ställs inför – det är än så länge endast någonting jag kan spekulera om.

Efter denna tanke dyker således emotionerna upp, och denna personlighet har som sin grundläggande energi en känsla av osäkerhet och tvivel – och samtidigt en upplevelse av att vara oförmögen att hantera det som kommer komma in i min värld och presentera sig för mig i formen av utmaningar och problem.

Varför tror jag då att denna känsla av att vara oförmögen är riktig? Varför skulle jag vara oförmögen att hantera de utmaningar framtiden kommer bära med sig?

Ja, det handlar nog mycket om vem jag tror mig själv vara, och vad jag tror mig själv kunna klara av, att jag fortfarande ser mig själv lite som ett barn som måste ha hjälp av någon vuxen eller mer kunnig person för att kunna hantera situationer som jag inte tidigare haft att göra med. Men, saken är den att jag faktiskt är vuxen nu, och trots allt har ett intellekt att använda mig av för att hantera svårigheter – saken är att jag faktiskt kan lösa problem och att jag oftast är riktigt duktig på det – att låta mig själv SE och FÖRSTÅ att jag är REDO att möta världen och ta mig an vad som kommer är därför viktigt. Jag har faktiskt förmågan att skapa mitt liv, men jag måste låta mig själv erkänna det – erkänna min potential och min styrka och sedan låta mig lita på mig själv att när det behövs kommer jag att plocka fram dessa egenskaper och hantera mitt liv till bästa förmåga.

Jag behöver därför inte alla dessa alternativa planer och försök att undkomma eventuella konsekvenser, jag behöver inte använda mig av mitt sinne, och ett konstant tänkande för att rädda mig själv inför en eventuellt hemsk och utmanande framtid – utan jag kan istället lita på mig själv att när framtiden väl kommer och knackar på min dörr – då är jag redo att hantera den – då är jag redo att ta de besluten som krävs och röra mig själv framåt – och det är nyckeln för att stoppa dessa emotionella eskapader som kommer upp inom mig – att lita på mig själv att jag kan ta de besluten som krävs – jag kan göra vad som behövs – och därför är fruktan onödig och irrelevant.

Den behövs inte.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé och ett trossystem om mig själv att jag inte är vuxen eller kapabel att ta egna beslut och att röra mig själv in i min framtid – och ta hand om mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, och definiera mig själv såsom svag och underlägsen i förhållande till systemet – i förhållande till pengar – i förhållande till arbete – och tänka att jag inte på ett effektivt sätt kommer kunna försörja mig själv eller på annat sätt hantera mitt liv i framtiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i förhållande till min framtid skapa en idé om att jag inte kan hantera oberäknelige eller oförutsedda situationer och svårigheter – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa och hålla fast vid ett trossystem att jag inte är kapabel till att effektivt ta hand om mig själv – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sätta min tillit och tro till andra – och tro att de är mer mogna och kapabla än vad jag är att hantera mitt liv – och att den enda möjligheten som jag således har är därför att söka stöd hos andra som kan ge mig råd och rön inför hur jag ska hantera föra mig själv framåt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, och definiera själv såsom underlägsen i förhållande till pengasystemet, i förhållande till att skaffa bostad, och att skaffa familj, och att hantera ansvar för andra människor, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge upp, och ge efter, att låta mig själv sjunka ner i rädsla och ångest inför vad som komma skall i tron att jag är inkapabel att hantera svårigheter och utmaningar – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att detta är en lögn – att jag faktiskt har styrkan och kraften att kunna hantera svårigheter och utmaningar – att kunna hantera besvärliga och krävande situationer – men att jag inte tillåtit mig själv att erkänna detta för mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna och se mig själv såsom att fortfarande vara ett barn – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sätta tilliten i mig själv till andra – att tro att eftersom jag tydligen endast är ett barn med en begränsad förståelse måste andra ta beslut till mig och ge mig riktning i mitt liv – och säga till mig hur jag ska förfara – hur jag ska röra och motivera mig själv – och var jag ska ta mig själv an i mitt liv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag faktiskt är vuxen och har ett funktionellt intellekt och alla möjligheter samt förutsättningar att ta effektiva och precisa beslut – och att skapa min värld på ett sådant sätt som jag ser är gynnsamt och effektivt för alla involverade parter

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att erkänna mig själv och se att jag har vuxit upp – och att jag nu är kapabel att ta beslut, att undersöka möjligheter, att undersöka eventuella riktningar som jag kan ta i livet, och sedan ta beslut om vilket håll jag ska gå åt – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att erkänna den styrka och förmåga att hantera svårigheter och utmaningar som jag faktiskt äger – och den förmågan jag har att undersöka och bearbeta information för att sedan ta ett effektivt och stabilt beslut om min framtid – som jag faktiskt äger

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att min rädsla är irrationell – irrationell därför att den inte har någon koppling till vad som är verkligt och riktigt – för i verkligheten har jag förmåga att hantera och dirigera mitt liv – i verkligheten har jag resurserna som behövs för att jag ska kunna föra mig själv framåt och skapa ett effektivt resultat inte bara för mig själv men också andra – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att erkänna denna styrkan i mig och låta mig själv leva denna styrkan och gå i mitt liv – ta beslut – och ta ägande över mig själv och min framtid – att helt enkelt ta beslutet att växa upp och bli självständig

Självåtaganden

När jag märker att jag tänker tankar om framtiden, vilka tar sig skepnaden av alternativa framtidsplaner, och vad jag ska göra om allt går att pipan, då stoppar jag mig själv, och jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att dessa tankar uppstår från en plats inom mig där jag inte litar på mig själv, där jag ser mig själv som svag och oförmögen, och utan förmåga att hantera min framtid, hantera oväntade och krävande situationer – således åtar jag mig själv att stoppa dessa tankar – och att föra mig själv tillbaka till min kropp – och erkänna för mig själv – säga till mig själv att jag har förmåga, styrka och möjlighet att hantera vad som komma skall – och att jag inte kan göra någonting genom att tänka på vad som komma skall – utan jag måste hantera det i ögonblicket – och jag litar på mig själv att det är någonting jag klarar av och kan skapa

När jag märker att jag går in i tvivel och osäkerhet inför framtiden, och börjar känna oro inför att jag tagit fel beslut, eller känner oro inför att jag ska ta fel beslut, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att när jag tvivlar på mig själv och känner osäkerhet på detta sätt skapar jag konsekvenser för mig själv, för jag låter inte mig själv effektivt driva mig själv framåt och lita på mig själv att jag faktiskt kan ta effektiva och praktiska beslut som kommer vara gynnsamma alla i min värld och även för mig – och att det faktiskt är någonting jag har förmåga att göra; således åtar jag mig själv att lita på vad jag ser är sunt förnuft – lita på de undersökningar och analyser som jag företagit av de beslut jag gjort eller ska göra – och således sluta tvivla och känna mig osäker – att se att jag gjort allt jag kan göra – och nu handlar helt enkelt om att röra mig själv framåt och skapa min beslut

Dag 346: Konsten Att Angöra En Tentamen

Idag skrev jag en tentamen och blev väldigt nervös. Denna nervositeten kom inte upp omedelbart när jag började skriva, ut kom smygande, och blev först intensiv när jag märkte att vissa frågor i min tentamen var komplicerade, och innehöll sådant som jag inte omedelbart visste svaret på. Alltså, när det fanns en sannolikhet att jag skulle misslyckas, det var jag då jag började bli nervös.

Om jag tittar närmare på vilka tankar som rörde sig inom mig, kan jag se att det var framförallt en som låg bakom nervositeten: ”Vad händer om jag inte klarar det, kommer jag någonsin att lära mig det här, eller är det för svårt för mig? Har jag lagt ned tid på den här kursen i onödan?” – Nervositeten handlade alltså i grund och botten om hjälplöshet och rädslan inför att stå maktlös och inte kunna ta mig igenom kursen hur mycket och kraftfullt jag än försöker och driver mig själv.

Jag pratade med min partner om denna punkt, och hon noterade att jag nästan aldrig brukar lyckas med mina tentamina, men att jag trots det nästan alltid är väldigt nervös. Jag håller med om att den nervositeten jag upplever faktiskt inte är befogad, för det är nästan obefintligt att jag inte skulle klara mig igenom mina prov, men trots det blir jag ändå nervös. Alltså, nervositeten har ingenting med provet att göra, den har ingenting med min förmåga att studera att göra, den har att göra med en idé jag skapat av mig själv, där jag ofta förväntar mig att jag ska misslyckas, och tror att jag inte ska kunna klara av utmaningar i min verklighet, trots att jag nästan alltid gör det; det handlar om självkännedom och självtillit – ord som jag ser att jag måste utforska och titta djupare på så att jag kan låta mig själv en gång för alla släppa taget om denna nervositeten och misstron mot mig själv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i nervositet när jag står inför en utmaning som jag inte vet om jag kommer att lyckas med eller inte, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att automatiskt reagera i nervositet, stress och ångest när jag inte har full kontroll över en situation, och jag inte vet precis hur jag ska hantera situationen för att skapa ett positivt utflöde

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös och ångestfylld när jag står inför en utmaning i min värld där jag måste handla snabbt, och effektivt, och jag måste skapa någonting, eller klara av någonting inom en viss tidsram, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig pressad, och ångestfylld när en utmaning, en punkt i mitt liv ska handhas inom en viss tid, och ett visst resultat ska nås inom denna tiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé om mig själv att jag misslyckas vanligtvis, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid ett minne, när jag var liten och gick i skolan, och jag gjorde ett matteprov, som jag inte lyckades gå igenom tillräckligt effektivt, och jag började gråta, och känna mig misslyckad, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att utifrån detta minnet definiera och se mig själv såsom att inte vara effektiv, och inte vara stabil i förhållande till att hantera utmaningar och åtaganden som ska göras inom en viss tidsram

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös inför att jag ska missa information, inför att jag ska missa viktiga aspekter, och inför att jag inte ska klara av att svara på, eller hantera den situationen som jag befinner mig i, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att stressa upp mig själv, bli nervös, och ångestfylld, istället för att låta mig själv ta den tiden som jag behöver, för att gå igenom, och för att etablera till mig själv ett svar, och etablera för mig själv ett sätt att hantera situationen, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas, föra mig själv tillbaka hit, och se, inse och förstå att jag är mer effektiv när jag låter mig själv lugna ner mig själv, och vara metodisk, och låta information smälta innan jag tar ett beslut och agerar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv såsom en svag människa som inte hanterar pressade och utmanande situationer särskilt väl, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att det är någonting fel på mig, och att jag inte kan ändra denna upplevelse av nervositet, eftersom den är så pass grundmurad, och så pass totalt inkörd i vem jag är, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att acceptera denna personlighet, och denna karaktär, istället för att jag tillåter mig själv att gå ut ur denna personlighet, och skriva, applicera självförlåtelse, och motivera mig själv till att göra grundarbetet, så att jag således kan komma ut ur denna karaktär och låta mig själv gå igenom utmanande och svåra situationer, pressade lägen, utan att jag går in i nervositet och ångest, och rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag inte kan ändra denna nervositet eftersom den är alltför stark, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå, att anledningen till varför jag har problem med att ändra på denna karaktär, är därför att jag inte gått tillräckligt djupt, för att se exakt var och hur jag låtit mig själv skapa mig själv som denna karaktär, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte fråga mig själv, vad är det jag får ut av att vara nervös? Varför är det jag vill hålla kvar vid att vara nervös?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja hålla kvar vid nervositet eftersom det ger mig en positiv kick, och känsla av spänning, och fungerar som ett avbrott från min vardag, som jag annars upplever såsom väldigt tråkig, och ofullständig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja, och se fram emot att bli nervös då och då, eftersom det uppstår en slags känsla av närvaro, och att allting sker, och händer här, och att jag är i stormens öga så att säga, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag kan leva, motivera, och styra mig själv i mitt liv, utan att jag för den sakens skull måste bli nervös

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv skapa ett fullständigt, fullgörande liv, ett liv där jag är här i varje ögonblick, där jag är här i varje andetag och gör vad som ska göras, och där jag således inte måste ha diverse emotionella droger för att uppleva mitt liv såsom att vara värt någonting, och ha spänning, äventyr, och upphetsning, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och ta mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp, och öva mig själv på att leva ett fulländat och fullgörande liv i varje ögonblick, genom att vara här med mig själv fullständigt, och tillfullo ta del av varje ögonblick som kommer in i min närvaro

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös, och ängslig inför att leva ett liv utan nervositet, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro, och tänka att ett liv utan nervositet, eller ångest, inte är händelserikt, det innehåller ingen fart eller fläkt, utan det är istället en slags död, där ingenting händer, där ingenting sker, och där ingenting rör på sig såsom jag skulle vilja och önska att det gör, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av emotioner för att motivera mig själv, och röra mig själv i mitt liv

Självåtaganden

När jag märker att blir nervös, och ängslig, när jag står inför en utmaning, då stoppar jag mig själv, jag andas och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag kan gå igenom denna utmaning, och denna situation utan nervositet, och utan ängslan, således åtar jag mig själv att andas, och stabilisera mig själv i min kropp, lugna ner mig själv, och sedan hantera situationen efter bästa förmåga utan att vara ängslig, stressad eller nervös

Jag åtar mig själv att släppa taget om denna nervositet och förstå att den inte gör mitt liv mer fulländat, mer givande och exalterande, utan allt den gör är att vara i vägen för mig att verkligen leva och uttrycka mig själv i mitt liv och stå som stabilitet och vara effektiv i min dagliga applikation av mig själv i min verklighet och värld

Dag 344: Vad Händer Om Jag Inte Klarar Det?

9d790f86b918df50Idag skrev jag en tentamen och blev väldigt nervös. Denna nervositeten kom inte upp omedelbart när jag började skriva, ut kom smygande, och blev först intensiv när jag märkte att vissa frågor i min tentamen var komplicerade, och innehöll sådant som jag inte omedelbart visste svaret på. Alltså, när det fanns en sannolikhet att jag skulle misslyckas, det var jag då jag började bli nervös.

Om jag tittar närmare på vilka tankar som rörde sig inom mig, kan jag se att det var framförallt en som låg bakom nervositeten: ”Vad händer om jag inte klarar det, kommer jag någonsin att lära mig det här, eller är det för svårt för mig? Har jag lagt ned tid på den här kursen i onödan?” – Nervositeten handlade alltså i grund och botten om hjälplöshet och rädslan inför att stå maktlös och inte kunna ta mig igenom kursen hur mycket och kraftfullt jag än försöker och driver mig själv.

Jag pratade med min partner om denna punkt, och hon noterade att jag nästan aldrig brukar lyckas med mina tentamina, men att jag trots det nästan alltid är väldigt nervös. Jag håller med om att den nervositeten jag upplever faktiskt inte är befogad, för det är nästan obefintligt att jag inte skulle klara mig igenom mina prov, men trots det blir jag ändå nervös. Alltså, nervositeten har ingenting med provet att göra, den har ingenting med min förmåga att studera att göra, den har att göra med en idé jag skapat av mig själv, där jag ofta förväntar mig att jag ska misslyckas, och tror att jag inte ska kunna klara av utmaningar i min verklighet, trots att jag nästan alltid gör det; det handlar om självkännedom och självtillit – ord som jag ser att jag måste utforska och titta djupare på så att jag kan låta mig själv en gång för alla släppa taget om denna nervositeten och misstron mot mig själv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i nervositet när jag står inför en utmaning som jag inte vet om jag kommer att lyckas med eller inte, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att automatiskt reagera i nervositet, stress och ångest när jag inte har full kontroll över en situation, och jag inte vet precis hur jag ska hantera situationen för att skapa ett positivt utflöde

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös och ångestfylld när jag står inför en utmaning i min värld där jag måste handla snabbt, och effektivt, och jag måste skapa någonting, eller klara av någonting inom en viss tidsram, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig pressad, och ångestfylld när en utmaning, en punkt i mitt liv ska handhas inom en viss tid, och ett visst resultat ska nås inom denna tiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé om mig själv att jag misslyckas vanligtvis, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid ett minne, när jag var liten och gick i skolan, och jag gjorde ett matteprov, som jag inte lyckades gå igenom tillräckligt effektivt, och jag började gråta, och känna mig misslyckad, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att utifrån detta minnet definiera och se mig själv såsom att inte vara effektiv, och inte vara stabil i förhållande till att hantera utmaningar och åtaganden som ska göras inom en viss tidsram

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös inför att jag ska missa information, inför att jag ska missa viktiga aspekter, och inför att jag inte ska klara av att svara på, eller hantera den situationen som jag befinner mig i, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att stressa upp mig själv, bli nervös, och ångestfylld, istället för att låta mig själv ta den tiden som jag behöver, för att gå igenom, och för att etablera till mig själv ett svar, och etablera för mig själv ett sätt att hantera situationen, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas, föra mig själv tillbaka hit, och se, inse och förstå att jag är mer effektiv när jag låter mig själv lugna ner mig själv, och vara metodisk, och låta information smälta innan jag tar ett beslut och agerar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv såsom en svag människa som inte hanterar pressade och utmanande situationer särskilt väl, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att det är någonting fel på mig, och att jag inte kan ändra denna upplevelse av nervositet, eftersom den är så pass grundmurad, och så pass totalt inkörd i vem jag är, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att acceptera denna personlighet, och denna karaktär, istället för att jag tillåter mig själv att gå ut ur denna personlighet, och skriva, applicera självförlåtelse, och motivera mig själv till att göra grundarbetet, så att jag således kan komma ut ur denna karaktär och låta mig själv gå igenom utmanande och svåra situationer, pressade lägen, utan att jag går in i nervositet och ångest, och rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag inte kan ändra denna nervositet eftersom den är alltför stark, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå, att anledningen till varför jag har problem med att ändra på denna karaktär, är därför att jag inte gått tillräckligt djupt, för att se exakt var och hur jag låtit mig själv skapa mig själv som denna karaktär, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte fråga mig själv, vad är det jag får ut av att vara nervös? Varför är det jag vill hålla kvar vid att vara nervös?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja hålla kvar vid nervositet eftersom det ger mig en positiv kick, och känsla av spänning, och fungerar som ett avbrott från min vardag, som jag annars upplever såsom väldigt tråkig, och ofullständig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja, och se fram emot att bli nervös då och då, eftersom det uppstår en slags känsla av närvaro, och att allting sker, och händer här, och att jag är i stormens öga så att säga, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag kan leva, motivera, och styra mig själv i mitt liv, utan att jag för den sakens skull måste bli nervös

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv skapa ett fullständigt, fullgörande liv, ett liv där jag är här i varje ögonblick, där jag är här i varje andetag och gör vad som ska göras, och där jag således inte måste ha diverse emotionella droger för att uppleva mitt liv såsom att vara värt någonting, och ha spänning, äventyr, och upphetsning, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och ta mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp, och öva mig själv på att leva ett fulländat och fullgörande liv i varje ögonblick, genom att vara här med mig själv fullständigt, och tillfullo ta del av varje ögonblick som kommer in i min närvaro

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös, och ängslig inför att leva ett liv utan nervositet, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro, och tänka att ett liv utan nervositet, eller ångest, inte är händelserikt, det innehåller ingen fart eller fläkt, utan det är istället en slags död, där ingenting händer, där ingenting sker, och där ingenting rör på sig såsom jag skulle vilja och önska att det gör, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av emotioner för att motivera mig själv, och röra mig själv i mitt liv

Självåtaganden

När jag märker att blir nervös, och ängslig, när jag står inför en utmaning, då stoppar jag mig själv, jag andas och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag kan gå igenom denna utmaning, och denna situation utan nervositet, och utan ängslan, således åtar jag mig själv att andas, och stabilisera mig själv i min kropp, lugna ner mig själv, och sedan hantera situationen efter bästa förmåga utan att vara ängslig, stressad eller nervös

Jag åtar mig själv att släppa taget om denna nervositet och förstå att den inte gör mitt liv mer fulländat, mer givande och exalterande, utan allt den gör är att vara i vägen för mig att verkligen leva och uttrycka mig själv i mitt liv och stå som stabilitet och vara effektiv i min dagliga applikation av mig själv i min verklighet och värld

Dag 170: Praktisk Planering Istället För Drömmar

Självskriverier

Nu är det bara en dag kvar tills jag ska skriva min tentamen och jag börjar bli nervös. Denna nervositet hänger framförallt samman med mitt begär, och behov att prestera och få ett bra resultat på min tentamen. Och de tankar som kommer upp inom mig och som ligger till grund för min nervositet är att jag t.ex. får en jättesvår fråga på tentamen, och jag vet inte hur jag ska svara på den – eller att jag skriver ett helt felaktigt svar, eller att jag glömmer bort allt som jag har lärt mig.

Nervositeten hänger också samman med en dröm som jag skapat och närt under denna tid jag gått på universitet. Och det är att få göra tingstjänstgöring – vilket är någonting examinerade juriststudenter får göra om de har fått tillräckligt bra betyg – och man måste verkligen ha bra betyg för att få sitta ting.

När jag först började på juristlinjen var denna dröm inte särskilt stark, eftersom jag såg det som väldigt svårt att få så pass bra betyg – men när tiden gått, och jag faktiskt fått bra betyg på utbildningen hittills, har drömmen blivit mer verklig, och därför har jag också blivit mer rädd att förstöra min dröm genom att helt sabba mina chanser genom att få jättedåliga betyg.

Naturligtvis är det fullständigt begränsande att vara kontrollerad, och styrd av en dröm om att vilja ”lyckas” och bli någonting i framtiden – eftersom hela mitt liv kommer då vara styrt och kontrollerat av rädslan att misslyckas. Och om jag aldrig vågar misslyckas, hur ska jag då någonsin våga ta risker, och ta beslut som jag inte är helt säker på utgången av? Det kommer jag ju inte – och det är begränsande.

Så – självklart vill jag inte ha en dröm som jag är kontrollerad av – jag vill ha en plan om vad jag ska göra med min framtid, och veta hur jag ska nå dit – men jag vill inte vara kontrollerad av min plan. Utan min plan ska bara vara som en slags byggnadsställning som jag sätter upp för att ge mig själv riktning, och som jag sedan kan ta ned, eller flytta på – hur som passar mig bäst.

En annan sak som händer när jag oroar mig så mycket inför vilka betyg som jag får, och hur detta kommer ha effekt på min framtid – är att jag inte riktigt kan ta till mig det jag studerar – och jag kan inte låta mig själv ta möjligheten och verkligen på djupet utforska något ämne, och undersöka vad jag studerar – eftersom jag hela tiden är inriktad på vilket betyg som jag ska få – eller inte ska få.

Slutsatsen blir att drömmar är som sömmar som håller mig fast i rädslan att misslyckas – och istället för drömmar ska jag istället utveckla och leva efter praktiska planer som inte är emotionella eller känslomässiga i sin natur – utan praktiska.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa och nära en dröm om vem jag ska vara, och hur jag ska leva i framtiden – och vilka beslut jag ska ta i framtiden – och hur jag kommer känna mig själv när jag nått till den där punkten i framtiden som jag inbillat mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från detta ögonblicket, och från mitt andetag här – genom att försöka nå någon annanstans, i tron att ”jag finns där ute”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som den falska övertygelsen att ”jag finns där ute” – och om jag bara kämpar tillräckligt hårt, och verkligen viger mitt liv till att nå de drömmar som jag skapat för mig själv – då kommer jag nå det där framtida stadiet av att vara ”där framme” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det finns inget framtida stadium att nå – där jag tydligen äntligen kommer uppleva mig själv lugn och avslappnad – och detta kan jag se bara genom att titta tillbaka på mitt liv – för hur många prov har jag inte haft i mitt liv? Och hur nervös har jag inte varit på alla dessa prov? Men ändå hur bra det än gått för mig på dessa prov har det kommit ännu ett prov, och ännu ett prov – och således förstår jag att lösningen är inte att försöka nå mina drömmar – utan istället släppa alla drömmar och istället leva praktiskt och funktionellt här

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå den enkla sanningen att jag kommer en dag att dö – och vad spelade det då för roll att jag fick ett dåligt betyg på en tentamen någon gång i min ungdom? Är det ens någonting jag kommer bry mig om då, eller kommer jag istället att bry mig om hur jag levt – och hur jag verkligen tillåtit och accepterat mig själv att vara här tillsammans med denna fysiska verklighet – och leva mig själv utan rädsla – utan ångest och utan självfördömande – och självklart kommer jag enbart att se på VEM JAG ÄR HÄR – och inte se tillbaka på denna skittentamen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt, och kontrollerad av begäret att få en viss karriär, och att bli erkänd av andra människor såsom att ha ”lyckats” med mina studier, och nått någonstans i denna världen – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv, att kompromissa min förmåga att ta effektiva beslut – och att se var jag kan gå någonstans, och hur jag leva och röra mig själv i min värld – eftersom jag hela tiden är besatt av en enda dröm – en enda utväg – en enda sak – och således tillåter jag inte mig själv att vara öppen för nya möjligheter, vägar, och öppningar

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att göra en plan av hur jag ska röra mig själv i mitt liv – och vad jag ska göra – och vad jag ska fokusera på – och var jag ska nå – och varför jag ska nå dit – men inte tillåta och acceptera mig själv att bli emotionellt och känslomässigt fäst vid denna planen – i tron att om jag inte lyckas manifestera och realisera denna planen – att då tro att jag är värdelös och att jag har misslyckats; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att helt enkelt bara ändra riktning när jag ser att jag inte kan realisera en plan – och inte på något sätt ta det personligt att jag misslyckades med att manifestera en viss konsekvens

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta mitt liv personligt, att ta mina studier personligt, och att ta mina betyg personligt, och att ta min karriär personligt – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fästa mig själv emotionellt, och känslomässigt vid idén av och som mig själv såsom att vara ”duktig i skolan” – och såsom att vara ”intelligent” – och därför tro att jag konstant måste bevisa för mig själv, och andra att jag är duktig – och att jag har förmågan att få bra betyg på min utbildning

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta söka efter, och försöka att bevisa mig själv inför andra – och vara någonting som andra kan se upp till och definiera som en lyckad – effektiv – och bra människa – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på att andas – och att inte ta mitt liv på något sätt personligt – och att inte fästa mig vid någonting som sker i mitt liv i tron att vad som händer i mitt liv är viktigt för min emotionella upplevelse av mig själv – istället för att se, inse, och förstå att jag har förmågan att förlåta och släppa min emotionella upplevelse av mig själv – ta mig själv tillbaka hit – och leva här i och som andetaget – en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på att släppa alla reaktioner, och alla upplevelser gentemot mina studier – och således stå som ett exempel på att det är möjligt att vara helt lugn i förhållande till skolan, och att alla sorts emotioner i grund och botten är fullständigt onödiga och rent faktiskt inte tjänar till någonting annat än att begränsa och hålla tillbaka en själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig ryckas med i de upplevelser jag ser att andra har – såsom ångest, nervositet och rädsla – istället för att jag står stabil, tyst, och effektiv här i och som mitt andetag – en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stabilisera mig själv här i och som min mänskliga fysiska kropp – och se, inse och förstå att de emotioner, och känslor jag upplever – de är inte riktiga, och således är inte det av någon vikt vad slags betyg jag får på min tentamen – utan vad som är viktigt är att jag förlåter mina upplevelser, och släpper mig själv fri från all rädsla – och således tillåter och accepterar mig själv att stå upp här såsom en kraft att räknas med – såsom någon som inte längre tillåter och accepterar sig själv att hålla sig fast i rädsla, ångest, och osäkerhet – utan istället står upp här en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av ett begär att bevisa mig själv såsom att jag är ”duktig” inför andra – i tron att om inte andra tror om mig att jag är duktig, och effektiv i skolan – att jag då inte har någonting annat av mig själv att hålla fast vid – och att jag då är värdelös, eftersom jag tydligen inte har något annat värde av mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå värdet i att vara här – tillsammans, med och som denna (vär)l(d)en – VÅR – VÄRLD – denna fysiska verklighet som jag varje ögonblick har en möjlighet att lära känna, och existera i jämlikhet med

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att den rädsla jag upplever inför att inte kunna fullfölja min dröm om att få ha en viss speciell karriär – faktiskt är helt onödig i fråga om att faktiskt skapa denna karriären för mig själv – för vad hjälper det att vara rädd? Kommer jag klara av mer om jag är rädd? Nej – självklart inte – istället kommer jag bli en intellektuell krympling och inte klara av något av de proven jag skriver – eftersom jag inte är stabil – lugn och bekväm i mig själv

Självåtaganden

När jag märker att jag skapar, och medverkar i och som en dröm om hur jag ska vara i framtiden – om vem jag ska vara – och om vilken karriär jag ska ha – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att denna typen av drömmar – såsom en känslomässig upplevelse om hur jag vill att framtiden ska bli – är irrationella och tjänar endast till att ta mig bort från vad som är verkligt – såsom detta fysiska andetag här; således åtar jag mig själv att leva utan drömmar – och istället utifrån praktiska, och funktionella planer – om vad jag ska ta mig för i mitt liv, varför, och hur

När jag märker att jag medverkar i, och existerar inom och som den falska övertygelsen att ”jag finns där ute” – ”någonstans i framtiden bakom nästa krök” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att ”jag” – finns HÄR – i varje ögonblick – och att ”framtiden” – inte FINNS såsom den porträtteras i samhället – såsom en dröm som kan uppfyllas – framtiden är endast en konsekvens av vad som är HÄR – och således är framtiden alltid HÄR – och aldrig där ute; således åtar jag mig själv att leva här – och att skapa min framtid HÄR – och att leva mig själv in i min framtid en och jämlik genom och som min dagliga applikation av mig själv här

När jag märker att jag medverkar i, och går in i en upplevelse av ångest, och rädsla i förhållande till mina studier, och min framtid – och att jag inte ska kunna ”nå någonvart” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser, och förstår att det finns ingenstans att nå av relevans – det enda som är av relevans är att jag stoppar mitt sinne från att styra mig och att jag i detta skapar en värld som är bäst för alla; således åtar jag mig själv att sluta oroa mig själv, och låta min fokus vara lagd på saker och ting som är onödiga – och jag åtar mig själv att istället prioritera, och koncentrera mig på sådant som är viktigt och nödvändigt och skapa i detta livet

När jag märker att jag blir besatt, och kontrollerad av begäret och önskan av att få en viss sorts karriär, och i detta bli erkänd av människor såsom att ha ”lyckats” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att karriären får inte kontrollera mig – utan jag kontrollerar karriären – om jag tillåter mig själv att vara en slav till hopp, och drömmar så gör jag mig själv till en krympligt eftersom jag existerar i rädsla att förlora mina drömmar; således åtar jag mig själv att sluta ta mitt liv, mina planer, mina beslut – personligt – och istället leva, och göra det som jag ser fungerar – och är bäst för alla

När jag märker att jag upplever mig själv emotionellt, och känslomässigt involverad i någon slags plan som jag skapat – i förhållande till vad jag ska göra i mitt liv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – det som är relevant är vad jag praktiskt lever och inte hur jag känner för saker och ting – och således åtar jag mig själv att förhålla mig praktiskt och funktionellt gentemot mina planer och inte på något sätt involvera mig personligt i dem – såsom att jag skapar en känslomässig bindning till en viss plan i tron att om jag lyckas manifestera och realisera denna planen kommer jag att uppleva mig själv mer ”fulländad”

När jag märker att jag reagerar och upplever mig själv emotionellt – antingen genom rädsla, eller en positiv upplevelse av och som lycka – i förhållande till att jag antingen misslyckas, eller lyckas med mina studier – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att emotioner, och känslor är otroligt begränsande och håller mig fast i en idé av att jag på något sätt måste lyckas med någonting, och bli någonting – där borta i framtiden – för att jag ska kunna vara stabil här med och som mig själv; och således åtar jag mig själv att ta mig själv tillbaka här – och leva utan emotioner, och känslor – således utan begränsningar – och i varje ögonblick hålla mig själv öppen receptiv inför vad som är här

När jag märker att jag försöker, och söker efter att få bevisa mig själv inför andra – och att andra ska se mig som lyckad, effektiv, och en bra människa – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår hur irrelevant denna önskan är – och hur otroligt ytligt, och begränsat mitt liv blir om jag gör allting till att handla om vad andra tycker om mig – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva – och uttrycka mig själv; således åtar jag mig själv att leva, uttrycka mig själv, ha roligt och leva mitt liv för mig själv – och inte för att andra ska bli imponerade av mig och tycka jag är fantastisk och otrolig

När jag märker att jag inte fokuserar på att andas, och gå igenom de reaktioner som kommer upp inom mig – såsom rädsla, ångest, och nervositet i förhållande till mina studier – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att mitt primära ansvar är gentemot mig själv att träna mig själv till att leva och existera i och som stabilitet här i varje andetag – allt annat är i grund och botten irrelevant och utan någon substans, eller mening; således åtar jag mig själv att fokusera mig själv på att andas – på att förbli stabil, tyst, och effektiv i mitt dagliga leverne och inte gå in i emotioner och göra mitt liv till ett känslomässigt och stormande hav av emotioner och reaktioner

När jag märker att jag tänker, och tror – och agerar – som om mina emotioner, och personliga upplevelser är riktiga – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – mina reaktioner är enbart så riktiga som jag tillåter och accepterar dem att vara – och att jag ger dem liv genom vem jag är i förhållande till mina reaktioner; således åtar jag mig själv att förbli stabil och likgiltig i förhållande till mina reaktioner – att inte ge dem någon uppmärksamhet – utan att andas igenom dem och att konstant, och i varje ögonblick föra mig själv tillbaka hit till enkelheten av att andas i enhet och jämlikhet med min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag blir besatt, och kontrollerad av ett begär att få bevisa mig inför andra såsom dukt – i tron att mitt enda värde kommer ifrån att andra ser mig som duktig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är otroligt begränsande att definiera och leva värde utifrån vad jag tror att andra tycker om mig; således åtar jag mig själv att leva värde en och jämlik HÄR – självständigt och utan att behöva någon annan som säger till mig att jag är värd någonting – eftersom värde är HÄR som mig – såsom den VÄRLDEN denna fysiska – och praktiska verklighet

När jag märker att jag följer en rädsla, och en upplevelse av ångest i förhållande till att jag inte ska kunna möjliggöra den karriär jag tänkt skapa för mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att min rädsla inte på något sätt kommer hjälpa, eller assistera mig att faktiskt manifestera, och skapa den karriär som jag planerat för mig själv; således åtar jag mig själv att sluta ge uppmärksamhet till rädsla – och istället leva praktiskt här i varje andetag – och göra det mesta av varje dag och fysiskt – röra mig själv i den riktning som jag planerat – utan att vara motiverad av rädsla

 

Dag 140: Betygssättning

Självskriverier

Idag hade gjorde jag en opponeringsuppgift i skolan. Den gick ut på att jag, och min grupp, skulle kommentera på en redovisning som gjordes av några andra i min klass. Min primära upplevelse i förhållande till hela denna situation var nervositet, och den grundande sig på att jag var orolig för vilket betyg jag skulle få av läraren.

Jag kunde också se att jag var nervös, och orolig för att jag sa var fel, att jag skulle missuppfatta någonting, glömma bort någonting, eller helt förlora överblicken på vad jag gjorde. Jag var alltså hela tiden orolig för att allt skulle gå åt helvete, istället för att göra opponeringen effektivt, och utan att ha min uppmärksamhet fokuserad på andra saker.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig själv, och vara nervös inför hur jag ska göra en uppgift jag ställs inför, istället för att göra uppgiften

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara orolig för att slutresultatet när jag ställs inför uppgift inte ska bli bra – istället för att jag fokuserar min uppmärksamhet på att göra uppgiften bra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att projicera mig själv in i framtiden när jag tar mig för en uppgift – och tänka, fundera, och fantisera över allting som kan gå fel – och allting som jag kan misslyckas med – istället för att jag istället fokuserar på vad det är jag gör – nämligen den uppgift som jag håller på med här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på ett slutresultat som inte finns, istället för att fokusera på uppgiften som jag håller på att arbeta med just nu i detta ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag gör en uppgift i skolan, eller på mitt arbete – att tänka på vad som kan hända om jag inte klarar av uppgiften, om jag misslyckas med den, eller om jag inte gör den så bra som jag tänkt mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva ett ögonblick i taget – att leva ett andetaget i taget – och sluta fokusera, och drömma mig själv bort i framtiden och försöka leva mitt liv här utifrån en illusorisk fantasi om hur framtiden kanske kommer se ut

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag omöjligt kan veta hur framtiden ser ut, och att det därför inte finns någon mening med att oroa mig själv över framtiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka beskydda mig själv mot en ”dålig framtid” – genom att använda rädsla och nervositet för att driva mig själv till att prestera bättre – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att driva mig själv, och motivera mig själv – och stoppa all rädsla, och nervositet; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur pass mycket jag skadar, och plågar min kropp genom att medverka i dessa upplevelser istället för att förbli här – en och jämlik med och som min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv när jag upplever nervositet, och ångest i förhållande till skolan, och tänka att ”nej, fan, nu hände det igen – att jag aldrig kan komma över detta” – istället för att se, inse och förstå att det är ingenting att fördöma mig själv för – utan att det istället visar att jag har mer dimensioner att undersöka, och arbeta med inom mig själv i förhållande till denna upplevelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra skolan till min gud och tro att det skolan, och lärare säger och tycker om mig är sanningen – och är det som definierar mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att de betyg man får i skolan säger ingenting om vem man är – utan säger endast någonting om hur effektiv man är på interagera viss utvald information och sedan repetera denna informationen på ett sätt som skolan tycker om

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från självtillit – självständighet – och självförtroende – genom att ge skolan makten att säga vem jag är, hur värdefull jag är, hur mycket jag får tycka om mig själv, och hur jag får uppleva mig själv; istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att stå oberoende och orubblig – fullständigt stabil inom och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att basera min identitet och min idé av och som mig själv på tanken att ”jag är duktig i skolan” – och tänka att jag måste upprätthålla denna idén annars är jag ingenting; istället för att se, inse och förstå att denna idén är inte vem jag är, och att jag inte kommer försvinna eller förlora mig själv om jag ger upp denna idén; eftersom jag fanns redan innan skolan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i skolsystemet från en utgångspunkt av att hävda mig själv, och söka upprättelse och erkännande – i tron att jag måste ha erkännande, och upprättelse utanför mig själv – annars är jag värdelös; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själva att upprätta en relation till mig själv, och att erkänna mig själv – och att praktiskt leva detta genom att verkligen lära känna mig själv, och hur jag fungerar inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda skolan som ett substitut för att försöka etablera egenvärde som mig själv – genom att försöka få så bra betyg som möjligt, och försöka få så många som möjligt att se mig som speciell och duktig på vad jag gör; istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att ge egenvärde till mig själv – att erkänna mig själv och tillåta och acceptera mig själv att sluta jaga efter uppmärksamhet av andra människor

Självåtaganden

När jag märker att jag oroar mig själv, och är nervös inför hur jag ska göra en uppgift jag ställs inför – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag oroar mig själv för hur jag ska göra uppgiften, så är jag ju inte HÄR och gör uppgiften – vilket betyder att konsekvensen blir att jag inte får uppgiften gjord; således åtar jag mig själv att fokusera på det jag gör HÄR och sluta lägga min uppmärksamhet vid sådana meningslösa saker som nervositet, och rädsla inför hur saker och ting ska gå – det är irrelevant – jag hanterar framtiden när framtiden är HÄR

När jag märker att jag oroar mig själv inför hur slutresultatet ska bli av en uppgift jag gör – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns absolut ingen mening med att oroa mig inför hur slutresultatet kommer att bli – eftersom detta inte på något sätt kommer förändra slutresultatet; således åtar jag mig själv att arbeta HÄR – och att leva i ögonblicket – och att se vad som behövs göras och inte behövs göras – HÄR – och inte fundera på vad som borde, eller inte borde göras för att en viss framtidsfantasi ska inträffa eller inte inträffa

När jag märker att jag projicerar mig själv in i framtiden när jag tar mig för en uppgift – och tänker, funderar och fantiserar över allting som kan gå fel – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns absolut ingen mening att oroa mig själv inför saker och ting som kan gå fel – om jag förstås inte gör det på ett konstruktivt sätt för att undvika att göra dessa misstag – men att bara oroa mig själv för att någonting kan gå fel är ju fullständigt meningslöst; således åtar jag mig själv att hantera de punkter jag ser här för att undvika fel som jag kan undvika – och helt släppa sådana punkter som bara är meningslöst grubbel på huruvida en viss punkt kan gå antingen bra eller dåligt

När jag märker att jag fokuserar på ett slutresultat som inte finns – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att när jag funderar på mitt slutresultat slösar jag ju bort tid som jag kunnat använda för att faktiskt skapa ett slutresultat – genom att arbeta på den uppgift jag håller på med; således åtar jag mig själv att sluta fundera på slutresultatet och istället arbeta med vad som är HÄR

När jag märker att jag istället för att göra en uppgift – istället tänker på vad som kanske kommer hända om jag inte klarar uppgiften, eller gör den så bra som jag tänkt mig – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är fullständigt irrelevant för den uppgift jag håller på med HÄR – vad som kanske kommer hända i framtiden om jag misslyckas med uppgiften; således åtar jag mig själv att fokusera på vad som är HÄR, och göra vad som är HÄR med min full uppmärksamhet – och ta tag i framtiden när framtiden är HÄR

När jag märker att jag oroar mig själv inför framtiden – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att framtiden är framtiden – någonting som jag inte vet om eller har någon särskilt stor kontroll över – således åtar jag mig själv att sluta tänka på framtiden för det mesta tänker är ändå helt irrelevant för vad som sen händer; således åtar jag mig själv att förbli HÄR – och leva HÄR – och låta framtiden komma till mig istället för att jag skapar en illusorisk framtid inom mig som jag sedan lever i

När jag märker att jag motiverar, och driver mig själv genom rädsla, ångest, och nervositet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag kan RÖRA MIG SJÄLV – och DRIVA MIG SJÄLV – och att rädsla, ångest, och nervositet är fullständigt onödiga upplevelser, eftersom allt jag behöver är att i ögonblicket se vad som måste göras – och sedan göra det – och det behövs ingen upplevelse för att klara av det; således åtar jag mig själv att sluta tänka, och att lita på mig själv HÄR i ögonblick i fråga om vad som måste göras – och när jag planerar inför hur jag ska strukturera min tid, och vad jag ska göra under dag – att då inte göra det från en utgångspunkt av rädsla, eller oro – utan vad som är praktiskt effektivt, och som behövs göras

När jag märker att jag fördömer mig själv för att jag upplever nervositet eller ångest i förhållande till en viss punkt i min verklighet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns absolut inget att döma mig själv för att jag upplever mig själv nervös, eller ångestfylld inför något – utan istället betyder det bara att det finns mer arbete att göra i förhållande till dessa punkter; således åtar jag mig själv att istället för att döma mig själv, att agera praktiskt – och finna en lösning på problemet – vilket hade varit att arbeta mer med självförlåtelse, och självskriverier i förhållande till dessa punkter

När jag märker att jag gör skolan till min god – och tror att det skolan, och läraren säger, och tycker om mig är sanningen om mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser, och förstår att skolan inte är min gud – skolan bestämmer inte vem jag är, hur jag är – vad jag är – utan det gör jag själv; således åtar jag mig själv att bestämma att jag är stabil – jag är här – och låter mig inte fluktuera upp och ner beroende på vilka slags betyg och omdömen jag får i skolan och av läraren

När jag märker att jag ger skolan makten att säga vem jag är – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag separerar mig själv från makten att bestämma vem jag är – då gör jag mitt liv till ett helvete eftersom jag hela tiden kommer vara beroende av andras tyckande och tänkande att definiera mig; således åtar jag mig själv att ta tillbaka min makt och bestämma vem jag är – genom att leva och uttrycka mig själv som det levande ordet i varje ögonblicket – vilket innebär att jag praktiskt bestämmer vem jag är – genom att praktiskt leva ett ord är som mig själv

När jag märker att jag tänker att ”jag är duktig i skolan” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag definierar mig själv såsom ”duktig i skolan” – så gör jag mig själv en slav till vad skolan tycker om mig – istället för att jag själv skapar och definierar mig själv; således åtar jag mig själv att sluta göra mig själv till en slav för vad andra tycker genom att skapa mig själv i varje ögonblick – genom att LEVA ORD PRAKTISKT och FYSISKT – HÄR

När jag märker att jag medverkar i skolsystemet från en utgångspunkt av att hävda mig själv, söka upprättelse och erkännande – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag söker efter upprättelse och erkännande utanför mig själv så gör jag mig själv en slav till eventualiteter – och ting jag inte har någon makt över – således gör jag mig själv maktlös; således åtar jag mig själv att erkänna mig själv – och att hävda mig själv inför mig själv – genom att utmana mig själv att gå utöver min bekvämlighetszon – och att lära känna mina inre accepterade begränsningar och att praktiskt förändra dessa

När jag märker att jag försöker använda skolan som ett substitut för att försöka etablera egenvärde – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag kommer aldrig kunna etablera egenvärde genom att försöka få andra att värdera mig – eftersom det rent principiellt är en helt bakvänd ordning – jag måste ju ge mig själv värde för att kunna etablera egenvärde; således åtar jag mig själv att leva egenvärde som mig själv – och göra detta praktiskt, fysiskt, och faktiskt – genom att inte tillåta och acceptera mig själv att fördöma mig själv och uppleva mig själv utifrån vilka slags betyg jag får i skolan – utan att förbli densamma inom och som mig själv oavsett vad

Dag 53: Träningsnarkomaner

Det är intressant det här med att träna. För ett tag sedan började jag att springa, göra armhävningar, situps, och lite yoga – och min utgångspunkt är att utveckla min kropp, och helt enkelt göra mig själv mer effektiv i min dagliga medverkan i mitt liv, men det är väldigt intressant att se alla de idéer och hemliga begär som är gömda i min träning.

För jag har märkt att mycket ofta när jag ute springer, eller gör min yoga, eller mina armhävningar, att mitt sinne börjar rusa iväg och tänka på hur stark jag kommer bli, hur snygg jag kommer se ut, och hur mycket jag måste träna varje dag, hur jag ska träna, hur mycket jag ska ta i, och hur mycket jag ska träna – och allt detta händer i mitt huvud. I och med detta glömmer jag helt bort min kropp, och min ursprungliga utgångspunkt, vilken är att stötta mig själv som min kropp, och inte att nå någonstans, eller bli någonting mer eller bättre, utan helt enkelt träna HÄR tillsammans med min kropp, och lära känna min kropp.

Naturligtvis har jag blivit influerad och påverkad av media, och samhället som har skapat en helt absurd och självdestruktiv idé om träning. Och som skapat idén att all träning måste ha ett mål, och att detta mål måste vara att bli snygg, eller springa något lopp, eller bli ”vältränad” – ingenstans tas kroppen med i beräkningarna, utan kroppen ses bara som ett bihang som förväntas göra sitt så att människan ska få uppleva sin glädjestund i att känna och uppleva sig själv som att ha lyckats med sitt mål.

Själv har jag sportat, och idrottat större delen av mitt liv, och mina föräldrar har lärt mig att sådant ska göras med ett mål, och man ska ta i, och pressa sig själv – även om det gör ont, och även om det inte känns bra – för då får man resultat! Men kroppen då? Vad tycker kroppen om att få springa på så in i helvete, tills man har ont överallt, och sedan i slutändan känner sig ”så bra, för man sprungit så länge” – ja, kroppen ogillar ju naturligtvis detta, eftersom kroppen inte tycker om att ha ont. Att ha ont i kroppen är en signal att någonting är fel, och att kroppen befinner sig under press – därför önskar kroppen en träning som är i samklang med kroppens behov.

Denna insikt har jag applicerat på det sättet, att jag springer och pressar mig själv till en viss gräns, men när jag känner att det blir för mycket, då stannar jag, och jag går – och återhämtar mig på det sättet – och sedan springer jag lite till. Jag lyssnar alltså på vad min kropp säger till mig, och tränar i samklang med min kropp, vilket är en mycket behagligare, och roligare träningsform än den som har lärts ut i samhället.

Men som sagt, jag märker massa rester i mig från denna gamla idé av träning, om att man ska pressa sig själv, och driva sig själv hårdare, och hårdare – och att det är bara när man gör det som träningen är bra, och har resultat. Och samtidigt märker jag också alla dessa tankar inom mig som säger att träningen ska nå någonstans, jag ska se ut på ett visst sätt, eller bli på ett visst sätt, eller uppleva mig själv på ett visst sätt – eller klara något uppsatt mål – istället för att jag helt enkelt tränar HÄR med min kropp – och inte tränar DÄR med min kropp, alltså i mitt sinne.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag måste nå någonstans med min träning, och att jag måste ha vissa strikta rutiner med min träning, och alltid göra mig själv svett, och alltid träna till en sådan gräns att jag får ont i min kropp, och att jag blir svettig, istället för att tillåta och acceptera mig själv att träna HÄR med min kropp, och lyssna på min kropp – och höra vilken slags träning min kropp mår bra av, och stöttar min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att träna i separation från min kropp, och tro att desto mer smärta jag känner, och desto mer obekväm jag upplever min kropp, att tro att min träning är desto bättre, och mer effektiv – istället för att se, inse och förstå – att när jag har ont, och när jag känner mig obekväm – är detta min kropp som signalerar till mig att jag tar i för mycket, och att jag inte tränar en och jämlik med min kropp – och lyssnar på min kropp och min kropps behov

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att träna för att nå ett visst kroppsideal, eller ett visst mål som jag ställt upp i mitt huvud, istället för att jag tillåtit och accepterat mig själv att träna för att stötta min kropp, att träna tillsammans med min kropp, och inte träna min kropp – och därmed när jag tränar vara här i varje andetag, och tillåta mig själv att uppleva min kropp här, och känna alla muskler, och alla sensationer, och sedan träna utifrån en utgångspunkt av att stötta min kropp, och att utveckla ett effektivt, intimt, och nära förhållande med min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att träna för att uppnå ett visst kroppsideal, och bli sedd av andra på ett visst sett, och att träna för att såsom det heter ”få bra kondition” och bli ”vältränad” – och därmed inte ta min kropp i beaktande, utan ta min kropp för givet, och bara använda min kropp för att nå upp till mina mål och drömmar – istället för att se, inse och förstå att min kropp är en jämlik varelse tillsammans med mig, och förtjänar respekt – och det är inte respektfullt att utnyttja min kropp för mitt egna höga nöjes skull – och dessutom kompromissar det mitt eget liv – eftersom jag kompromissar min kropp och därmed min förmåga att interagera, medverka och leva effektivt i denna världen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag tar upp ett nytt projekt, och när jag beslutar mig för att göra någonting nytt – t ex att träna – att genast skapa en framtidsvision, och en framtidsbild av mig själv där jag ”når någonstans” – ”blir bättre” – ”blir starkare” – och sedan applicera mig själv i mitt projekt utifrån begäret av att nå denna framtidsvision, och denna idé av mig själv i framtiden – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att gå projektet här såsom andetaget – en och jämlik – och inte projicera och skjuta saker och ting in i framtiden – och inte skapa idéer och tankar om hur saker kommer bli, eller kanske ska bli – utan istället gå här – och ha roligt med mig själv, och gå projektet här – för kanske ändrar sig saker och ting under tiden – och jag vill ändra på saker – och om jag då går här är jag fullt öppen för sådana förändringar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att pröva på nya saker, och vara rädd för att vara mångsidig, och mångfacceterad – i rädslan att jag ska vara halvbra på många saker, och inte asbra på en sak – istället för att se, inse och förstå att denna rädsla att inte vara skitbra på en sak är ego – eftersom jag är rädd för att förlora och bli sedd som en medelmåtta – istället för att se, inse och förstå att jag förlorar bara på att inte pröva på nya saker, och vara mångsidig, eftersom det kanske finns många olika saker jag tycker om att göra – och vad spelar det egentligen för roll om jag inte är så jäkla bra på grejorna jag gör, när jag gör dem för och som mig själv här?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte gå nya projekt, och utveckla nya egenskaper här som mig själv – för mig själv – och inte för andra – inte för att bli skitbra, och sedd som någon slags gud i vad det är jag håller på med – utan istället ha roligt med vad det är jag gör – och släppa taget om drömmar och begär om vad jag ska bli, vad jag ska klara av, och vad jag inte ska bli, och vad jag inte ska klara av – jag släpper alla denna skiten och tillåter och accepterar mig själv istället att leva i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva, och att pröva på nya saker och vara helt prestigelös i det jag gör – och inte söka efter att få bli eller vara perfekt, eller bäst – utan bara göra saken på mitt sätt, för att jag tycker det är roligt att göra, eller för att det är viktigt för mig att göra det just nu – och alltså sluta att vara helt besatt av att vara bäst och främst i allt det jag gör

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara en medelmåtta, och inse, se och förstå att det inte finns något skamfullt, eller dåligt i att vara en medelmåtta – det är istället denna jäkla idén i vårt samhälle om att man måste vara bäst på allting man gör, för att kunna vara bekväm med sig själv som jag tagit på mig att leva, som gör att jag tror att det är dåligt att vara en medelmåtta – jag inser, ser och förstår – att det handlar inte om hur bra jag gör någonting, utan om vem jag är i det jag gör

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte göra någonting utan prestige, utan vilja och försöka att prestera, och visa mig så sjukt bra på det jag gör – utan endast göra det för att det är ROLIGT eller för att jag vill PRÖVA PÅ något nytt – och alltså sluta oroa mig för att jag inte ska vara bäst

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv i vad jag tar för mig själv i mitt liv, och hur jag gör saker, eftersom jag gör inte saker och ting om jag inte är BÄST i det jag gör – och därför väntar jag, eller skjuter jag upp att göra saker – som t ex att göra musik – eller gå ut och filma – eller träna – eftersom jag är rädd att jag inte ska vara BÄST på det jag gör – istället för att se, inse och förstå att denna jakten på att vara bäst är så jävla begränsande, och att jag håller mig själv fast i ett skruvstäd, där jag inte kan expandera och röra mig själv – och att jag istället för att ha ROLIGT och bara GÖRA SAKER – att jag alltid vill att det ska vara perfekt, och vara så bra som möjligt

Jag åtar mig själv att jag göra saker som jag tycker är roligt, och jag vägrar att jämföra mitt resultat med andras – jag gör något för att jag tycker det är ROLIGT

Jag åtar mig själv att inte vara rädd för att vara en medelmåtta, och inte sträva efter att vara bäst – utan jag gör istället saker och ting här som mig själv – och tillåter mig själv att ha KUL

Jag åtar mig själv att lyssna på min kropp när jag tränar, och inte jämföra min träning med andras träning – jag tränar inte för att vara bäst – jag tränar för att det stöttar mig, och är bra för mig och min kropp – inte för att få vara någon supermuskulös kändis

Jag åtar mig själv att spela in musik, och driva igenom projekt i min verklighet för min egen skull, och inte eftersträva att de ska vara bäst, utan göra dem för att jag tycker det är ROLIGT och för att det stöttar mig i min process

Jag åtar mig själv att bli mångsidig, eller bli det som är här i ögonblicket – och inte vara så sjukt rädd för att pröva på nya saker – i rädslan att jag inte ska vara bäst – jag inser att detta begär efter att vara bäst begränsar mig – därför slutar jag följa efter och leva utifrån detta begär

Dag 31: Studiestress

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att stressa i mina studier, och försöka hinna göra så mycket så möjligt, och spara så mycket tid som möjligt, i tron att jag tjänar på det, istället för att se, inse och förstå att jag tjänar inte alls någonting på det, eftersom jag skapar en obehaglig och obekväm upplevelse inom och som mig själv som inte är bra för mig överhuvudtaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att stressa, och jaga i min verklighet, och försöka göra så mycket som möjligt, så snabbt som möjligt, i tron att jag har en brist på tid, och om jag inte stressar, och rör mig själv i och som rädsla och ångest, att jag då kommer missa någonting viktigt, och förlora någon möjlighet – istället för att se, inse och förstå att det är när jag stressar, och rör mig fortare en ett ögonblick i taget som jag missar saker, och som jag missar möjligheter, eftersom jag har tunnel-vision och inte ser vad som är här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att röra mig själv i och som ångest, stress och nervositet – i tron att det hjälper mig, och gör mig mer effektiv om jag är stressad, ångestfylld och nervös – istället för att se, inse och förstå att jag har svårare att koncentrera mig själv, svårare att fokusera, och svårare att ge mig hän åt projekt och ögonblick i min verklighet när jag stressar, eftersom jag hela tiden tänker på nästa sak som ska bli gjord, istället för att göra, och leva vad som är här i detta ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta det lugnt och röra mig ett andetag i taget, och ta beslut ett andetag i taget, och göra det som är här i mitt andetag perfekt, fulländat, och leva tålamod

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva tålamod och perfektion, i det att jag tar ett ögonblick i taget, och jag lever det ögonblick till mitt yttersta, utan att längta efter eller projicera mig själv in i nästa ögonblick – och så går jag steg, och för steg, ögonblick för ögonblick, utan att förhasta mig själv, och utan att stressa upp mig själv – effektivt, och strikt, i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera stressade människor som effektiva människor, i tron att desto mer saker jag får gjort, desto mer effektiv är jag, istället för att se, inse och förstå att om jag gör jätte mycket saker, men inte lägger ner tillräcklig tid, fokus och energi på vad jag gör, så kommer det jag gör att bli skit – och då har jag gjort jätte många saker som är skit – således fokuserar jag på kvalité istället för kvantitet – på att leva perfektion, istället för att leva en idé om att jag är bättre desto mer jag producerar och hinner med

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli hjärntvättad att existera såsom en producent, i tron att desto mer effektiv jag blir på att producera, desto mer värdefull blir jag, istället för att se, inse och förstå – att de produkter som finns i handeln idag visar hur värdelöst det är att röra sig såsom stress, ångest, för att försöka producera så mycket som möjligt – eftersom alla saker som finns att köpa är bara skit, och går i sönder direkt, och är bara gjorda för att köpas, och inte gjorda för att vara perfekta på alla sätt och vis

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att öva mig själv i att leva tålamod och perfektion, i det att jag tar ett ögonblick i taget, och lever det ögonblicket till fulländning – och att jag inte fokuserar i det ögonblicket på att bli klar, och göra det så fort som möjligt, utan att jag istället fokuserar på att göra det så bra, och så effektivt som möjligt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa saker som jag inte är nöjd med, att ta beslut som inte är genomtänkta, att köpa produkter som jag inte testat och undersökt huruvida det är den bästa produkten att köpa, och i stora ordalag göra förhastade slutsatser, göra förhastade beslut – och bara vilja bli klar med saker och ting – istället för att tillåta och acceptera mig själv att planera, att ta den tiden som behövs, att tänka igenom saker och ting, att överväga, och att ge varje ögonblick den tid det ögonblicket behöver – och inte försöka stressa saker och ting

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv i att öva mig själv att vara tålamod – och att ha tålamod – och att verkligen, när jag rör mig, när jag tar beslut, och när jag applicerar mig själv i min verklighet, att jag då vet vad det är jag gör, och hur jag gör det – eftersom jag planerat vad det är jag gör, och eftersom jag lagt ner den tid, och kraft på att undersöka vad det är jag gör – att inget av mina beslut, eller inget av mitt leverne är förhastat – eftersom jag levt tålamod här i varje ögonblick, och inte stressad, och försökt hinna med mer, eller göra mer

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att jag inte kommer hinna med att leva om jag slutar att stressa, istället för att se, inse och förstå att det är när jag stressar som jag inte lever, eftersom då är jag i en upplevelse, och faktiskt inte här – därför inser, ser, och förstår jag att det enda sättet att faktiskt leva är att sluta stressa, och i varje ögonblick då jag märker att jag håller på att gå in i en upplevelse av stress, att stoppa mig själv och föra mig själv tillbaka hit till andetaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att stressa upp mig själv genom att tänka på hur lite tid jag har, på hur jag ska använda tiden, och på att oroa mig själv om det inte finns tillräckligt mycket tid, och istället för att studera när jag sätter mig ner och studerar, och inte studerar när jag inte studerar, att konstant existera i en sorts förväntan och spänning gentemot mina studier – istället för att se, inse och förstå – att denna rädslan, och stressen hjälper mig inte med mina studier, och skapar endast en upplevelse av mig själv av att vara stressad, och i brist på tid – därför stoppar jag mig själv och jag för mig själv tillbaka hit till verkligheten

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja ha det bästa betyget på mitt prov, i begäret av att när jag blir klar med min utbildning, att kunna skaffa ett jobb som jag tjänar mycket pengar på att ha

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att min enda möjlighet att tjäna mycket pengar, och att lyckas skapa en position för mig själv i systemet där jag är effektiv, är genom att få höga betyg, och genom att skaffa en anställning, istället för att se, inse och förstå att det finns fler vägar än denna att ta i systemet – och att det definitivt finns andra sätt att tjäna pengar på än att skaffa en anställning – därför stoppar jag mig själv från att tro att min utbildning kommer avgöra hela mitt liv, och inser istället att jag kommer avgöra hela mitt liv – därför använder jag mig det jag lär mig i utbildningen för att förbereda mig själv att stå effektivt i systemet, men jag gör inte mig själv beroende till utbildningen – jag inser, ser och förstå att jag kommer finna en väg om jag tillåter mig själv att vara öppen för de möjligheter som öppnar upp sig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja ha en anställning, och vilja ha en arbetsgivare, en fast lön, och fasta arbetstider, i rädslan för att själv ta ansvar över att skapa min egen inkomst, och min egen anställning, i rädslan för att jag inte kan klara det, och för att det inte kommer gå bra, och för att jag inte vet hur jag ska göra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv begränsa min rörelse av mig själv i systemet till vilket betyg jag får i skolan, och tänka och tro att det betyget jag får i skolan kommer avgöra vad jag är kapabel till att göra i livet, istället för att se, inse och förstå att jag kommer att avgöra vad jag är kapabel till i system – och att det viktigaste ifråga om att skapa någonting i systemet är disciplin, konsekvent handlande, och planering – därför slutar jag att oroa mig själv och tittar istället på möjligheter såsom hur jag kan skapa en effektiv position för mig själv i detta livet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att staten, och politiker ska sköta min verklighet åt mig, och skapa mitt liv åt mig – och önska att bli omhändertagen med socialbidrag, och andra sociala försäkringar – istället för att jag står upp, skapar en plan, och själv tar ansvar över hur jag ska placera mig själv i denna verklighet – och utbildar mig själv, och ser vad det är jag behöver göra, och hur det är jag behöver göra det, och sedan gör det

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att värdera mig själv utifrån hur jag lyckas med mina studier, och tänka att om jag lyckas bra med mina studier, och om jag lyckas få höga betyg, att tänka och tro att jag då är bättre, och mer effektiv än vad jag hade varit om jag inte fått höga betyg, och om jag inte lyckats med mina studier – istället för att se, inse och förstå att jag begränsar mig själv genom att definiera mig själv i förhållande till min studier, således ser jag att mina studier är en möjlighet att placera mig själv i en effektiv position i systemet – men jag ser också att jag inte kan sätta någon tillit till denna möjligheten, eftersom jag då separerar tillit från mig själv – och begränsar mig själv i min rörelse – därför gör jag en plan att göra min studier så bra som möjligt, men utan att jag definierar mig själv i enlighet med detta beslutet, eller att jag begränsar detta som en enda möjlighet

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte utbilda mig själv om hur systemet fungerar, och således placera mig själv i en position där jag möjliggör för mig själv att vara min egen arbetsgivare, och skapa mina egna jobb – och således inte vara beroende av att en arbetsgivare ska godkänna mina betyg och ge mig en anställning

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att jag inte kommer ses såsom att vara tillräckligt bra, och tillräckligt smart för att få en anställning på ett som är sett i samhällets ögon, såsom att vara ett bra jobb – jag inser ser, och förstår att denna upplevelse är korkad, eftersom huruvida jag får ett bra jobb, eller inte, är på det stora taget irrelevant – vad som är relevant är att jag placerar mig själv i en stabil position i systemet, så att jag kan gå denna process så effektivt som möjligt – men att lyckas, och bli någonting i systemet finns det helt enkelt ingen mening med

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv i min applikation av mig själv genom att definiera mig själv i enlighet med pengar, och i enlighet med ett jobb – och tro att min enda möjlighet att kunna driva, och röra mig själv i denna verklighet är om jag får det perfekta jobbet, och om jag blir erkänd av andra såsom att ha det perfekta jobbet – istället för att se, inse och förstå att det finns andra vägar att vandra, och att jag inte ska låsa mig själv vid just den bilden av den ”korrekta vägen” som media och samhället visar – jag håller mig själv öppen och utbildar mig själv om hur systemet fungerar

Jag åtar mig själv att inte längre stressa med mina studier, eller oroa mig själv att jag inte har tillräckligt med tid att göra mina studier, och jag står istället upp här i varje andetag och jag gör mina studier med tålamod, och såsom perfektion – jag tar ett ögonblick i sänder och går det ögonblicket till fulländning

Jag åtar mig själv att göra mina studier för mig själv, såsom ett projekt för mig själv att lära mig själv mer om systemet, och hur systemet fungerar, och att förbereda mig själv inför att placera mig själv i en effektiv position i systemet där jag har möjlighet att skapa en förändring

Jag åtar mig själv att inte tänka på mina studier när jag inte studerar, och att göra mina studier när jag gör mina studier – och att inte tänka på vad klockan är och hur mycket tid jag har kvar när jag gör mina studier – jag rör mig själv i varje ögonblick till min bästa förmåga och slutar oroa mig själv – jag inser, ser och förstår att det hjälper ingenting till att oroa mig själv

Jag åtar mig själv att inse att det handlar inte om kvantitet utan om kvalité – således åtar jag mig själv att läsa effektivt, och att vara här i varje andetag när jag gör mina studier, för att på så vis göra mina studier så effektivt, och perfekt som möjligt – och sedan när jag är klar – påbörja nästa projekt och göra det med samma utgångspunkt

Att Vara Specifik Med Självförlåtelse

Jag har upptäckt, då jag arbetat med självförlåtelse, att en av de viktigaste och mest effektiva saker man kan göra är att vara så specifik som möjligt med sin självförlåtelse. Till exempel: en punkt som jag arbetat mycket med är sexuellt begär, och när jag arbetat med denna punkt har jag i min självförlåtelse, till så stor utsträckning som möjligt, försökt vara specifik – exakt vad är det jag blir upphetsad av? Exakt vad är det jag tänker? Exakt vad är det jag känner? Är det någon lukt som jag blir upphetsad av? Varenda liten detalj har jag fångat i min självförlåtelse, för att på så vis vara så specifik och exakt som möjligt, och därmed hjälpa mig själv att transcendera punkten.

Och det hjälper verkligen att vara så specifik som möjligt, eftersom det öppnar dörren till förståelse om exakt varför man känner som man känner, eller tänker som man tänker – och man ser exakt vad det är som stimulerar vissa sorters tankar eller upplevelser – det kan vara mycket exakt och detaljerat; t.ex. en viss färg, form, eller en kombination av flera färger och former. Och det är när man blir exakt in sin förlåtelse, som man börjar se vad det är som faktiskt ligger till grund för ens inre upplevelse – och därmed inser man hur punkten också ska stoppas.

För att på ett effektivt sett kunna beskriva den punkt man arbetar behövs dock ett effektivt ordförråd, och det är någonting som man tränar upp under tiden som man arbetar med sin självförlåtelse. Så har det i alla fall varit för mig – jag har haft inre upplevelser, och känslor som jag inte haft ord för, och inte kunnat beskriva – eller så har det varit någon självrealisation som jag inte kunnat sätta ord på, och då har jag suttit och letat i ordlexikon – eller bara suttit och känt efter vilket ord som skulle passa in på det jag upplever.

Tillexempel, när jag arbetade med mitt sexuella begär, kom jag till punkten om att en kvinnas rumpa skapade en reaktion inom mig av upphetsning – så jag började applicera självförlåtelse, och frågan kom då upp inom mig – exakt vad var det som jag reagerade på när jag såg rumpan – var det färgen, formen, eller bara det faktum att det var en rumpa? Ord som jag då lyckades hitta och beskriva bilden av rumpan med var: fast, ungdomlig, vältränad och kvinnlig. Så jag utforskade verkligen bilden i ord, och beskrev den så noga jag kunde – och därför kunde jag vara väldigt exakt i min självförlåtelse, vilket hjälpte mig att sedan stoppa reaktionerna när de kom upp, nästa gång jag såg en kvinnorumpa som passade in på den bilden jag hade arbetat med.

Det tar tid att vara exakt, och det kräver tålamod – men det ger i sin tur tillbaka mycket mer än du bara hafsar igenom din självförlåtelse. Om du är noggrann kommer du märka hur mycket mer effektiv du blir i din generella applikation, och plötsligt blir det faktiskt lättare att släppa de reaktioner som kommer upp inom en, eftersom man grundligt har gått igenom de punkter som stimulerar reaktionen – man är helt enkelt beredd. Så har i vart fall jag upplevt det.

Någonting som kan stå i vägen för att applicera självförlåtelse exakt och specifikt är lathet, apati, och oförmåga eller ovilja att koncentrera sig – detta är vad jag upplevde och var tvungen att ta mig själv igenom. Jag hade otroligt svårt att sitta stilla, och ge mig själv den tiden som behövdes för att skriva min självförlåtelse exakt och specifikt – det var som om jag gick in en vägg av ovilja. Men vad jag upptäckte var att, när jag forcerade och utmanade mig själv att skriva min självförlåtelse exakt och specifikt, även fast jag inte alls kände för det, så blev det tillslut mycket enklare – och efter ett tag kände jag inte längre motstånd eller ovilja att spendera den tiden som behövdes för att skriva min självförlåtelse på ett effektivt sett. Vad som behövs för att trycka igenom den där första oviljan mot att vara exakt i sin förlåtelse är vilja och disciplin – och tålamod.

Någonting jag kan rekommendera för att expandera ens ordförråd är att läsa mycket (tidningar, böcker, vad som helst), och som sagt, ett stort och effektivt ordförråd gör självförlåtelse så mycket lättare, och det blir så mycket enklare att vara exakt och noggrann.

Ett annat bra sätt att träna upp sitt ordförråd är att skriva mycket, och att utmana sig själv att använda nya ord – och i sitt skrivande försöka definiera och namnge de inre upplevelser man har. På så vis förbereder man sig inför att göra effektiv och exakt självförlåtelse – eftersom man redan har hittat de orden som behövs för att beskriva den punkt man arbetar med.

Sammanfattningsvis kan konstateras, att det med självförlåtelse, precis som med så mycket annat, blir mycket bättre när man lägger ner tid, ansträngning, samt svett och tårar.