Tag Archives: kommunicera

Dag 335: Underlägsenhet i Kommunikation

När jag pratar med potentiella arbetsgivare har jag en tendens att bli nervös, och upplevelsen inom mig är att ”allt jag säger är fel” – det känns som om att jag är malplacerad – jag försöker passa in men det går inte.

Jag ser att grunden till denna upplevelse vilar i underlägsenhet, och hur jag tror mig själv vara mindervärdig en potentiell arbetsgivare, för att jag är löntagare, och den andra personen är företagare. I denna blogg kommer jag tittar närmare på denna reaktion.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös och ängslig när jag pratar med någon som är i en högre position i systemet i jämförelse med mig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag är underlägsen och sämre än denna andra personen, och att ”allt jag säger är fel” – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att anledningen till att det känns som om att ”allt jag säger är fel” – är därför att jag har en idé om att jag ska säga saker som är rätt – vilket i sin tur innebär att personen jag pratar med ska fatta tycke för mig och anse att jag har ett högt värde

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att mitt värde är beroende av att en annan människa ser ett värde i mig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta min utgångspunkt vara då jag pratar med människor i min omvärld, att jag är värdelös, och mindervärdig, och att människor runt mig har ett högre värde, och att jag därför måste prestera och visa mig själv i positivt ljus för att kunna bygga upp mitt värde och min självkänsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag pratar och kommunicerar med människor i min värld, att då vilja säga de rätta sakerna, vilja säga de saker som jag vet att den andra personen kommer att ha en positiv reaktion gentemot och kommer att svara på genom att tycka om mig, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället träna, och öva mig själv på att kommunicera som en jämlik, där oavsett hur den andra människan svarar, att jag förblir densamma, och att jag förstår att mitt värde är okränkbart, eftersom jag har bestämt för mig själv att mitt värde och vem jag är inte kan kränkas

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag kommunicerar med andra människor, speciellt sådana som är i en högre befattning än jag i arbetslivet, att då se mig själv som underlägsen, och såsom att jag är i en position där jag måste vara undergiven, och se till att jag uppför mig rätt, för annars kan tydligen jag förlora min självkänsla, och mitt egenvärde, som tydligen då är baserat på vad slags upplevelse denna andra personen har gentemot mig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i förhållande till vad jag tror att en annan människa tycker om mig, istället för att jag låter mig själv lita på mig själv, tala och uttrycka mig själv i självförtroende och självtillit, och inte låta detta förtroende och denna tillit vara baserat på hur andra reagerar på mig, utan att jag istället lever dessa orden som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja bli väl emottagen av människor jag pratar med, och vilja att de ska få ett positivt första intryck av mig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag pratar med andra människor, att oroa mig själv för, och vara nervös för att jag ska råka säga någonting, eller att jag ska råka låta på ett visst sätt, som kommer få människor i min omgivning att reagera på mig, och inte gilla mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en fruktan, ångest och rädsla inför att inte bli väl emottagen – och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå, att när jag går in i och existerar i denna rädslan – så förtrycker jag mig själv och håller mitt naturliga, avslappnade uttryck av mig själv tillbaka

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att i kommunikation med andra människor, och då speciellt människor med än högre befattning än mig i näringslivet, att tala och uttrycka mig själv avslappnat, och att lita på mig själv, och se, inse och förstå att oavsett hur en annan ser på mig, så står jag här med mig själv, så hedrar och respekterar jag mig själv, och låter mig själv gå in självfördömande eller någon annan komprometterande upplevelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att jag ska göra bort mig med person som har en högre befattning än mig i affärslivet, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att personen i fråga ska tappa respekten för mig, och ska se mig som en belastning istället för som en tillgång – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att önska, och vilja att människor i min omvärld ska se mig som en tillgång, och definiera mig som en värdefull människa, och se mig som viktig för deras fortsatta liv och existens, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag förtrycker och håller mitt naturliga uttryck av mig själv tillbaka när jag lever utifrån denna utgångspunkt

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att personen med en högre befattning än mig är precis samma som jag, är gjord av samma substans, samma jord, och andas samma luft, dricker samma vatten som jag – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att denna underlägsenhet jag upplever de facto är en illusion och att den på ett fysiskt plan inte existerar – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vända dessa ögonblick av underlägsenhet genom att ändra mig själv – genom att låta mig själv ha förtroende och tillit till mig själv – och uttrycka, prata och röra mig själv med den andra såsom en jämlik – att jag har samma värde som den andra oavsett befattning eller position

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa mitt egenvärde utifrån vilken position jag har i världssystemet, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att min position blir mer, bättre, och starkare, desto högre upp i världshierarkin jag rör mig, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att detta är en illusion, att det är ett falskt värde, för mitt faktiska värde är här såsom den jord jag är en del av och vars stoft jag är skapad av, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva egenvärde från denna utgångspunkt – att jag är här – och det är min födslorätt såsom en fysisk varelse att vara lika värd som alla andra i denna världen

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att inte längre värdera och definiera mig själv utifrån pengar, och utifrån position, utan istället att se mig själv som en jämlik för att jag är en fysisk människa här – jord av samma substans som övriga varelser som rör sig på denna jord

Jag åtar mig själv att när jag pratar med en chef, eller någon med en högre position, eller befattning i systemet, att tala och uttrycka mig själv som en jämlik, och att låta mig själv slappna av, vara bekväm här i och som min kropp, och uttrycka mig själv naturligt – och förstå att mitt värde inte kan förändras på basis av vad någon annan tycker eller känner om mig

Jag åtar mig själv att öva mig på att leva självförtroende och självtillit när jag kommunicerar människor i min värld, genom att vara avslappnad, genom att vara lugn och bekväm i min egen kropp, genom att tala med en tydlig och stabil röst som är densamma oavsett vem jag talar med, och andas igenom de reaktioner och upplevelser som kommer upp inom mig själv i formen av nervositet och fruktan – och kontinuerligt ta mig själv tillbaka hit – tillbaka till min kropp – tillbaka till det som är riktigt

Enhanced by Zemanta

Dag 322: Anspänningar och Kommunikation

När jag kommunicerar med människor lägger jag märke till hur jag ibland går in i en slags nervositet och rädsla – och jag upplever denna såsom om att jag spänner mig själv i kroppen, och ungefär spjärnar emot för vad jag tror kommer att vara kritik eller någon slags indirekt förolämpning.

Jag har även märkt hur jag många gånger då jag kommunicerar med människor lägger betydelser i vad de säger och hur jag antar att vad de säger utgör någon slags indirekt eller mörklagd attack mot mig.

Det finns alltså en paranoia inom mig och själva grunden i denna är att jag tror att vad andra människor säger, eller inte säger om mig eller till mig på något sätt definierar mig. Utifrån denna logik för jag mig själv bland människor och kommunikation med andra, i denna fysiska anspänning.

För att vara mer specifik exakt vad slags kommunikation det är jag reagerar på, så är det bl.a. då jag har sagt någonting, uttryckt min åsikt, och då därefter någon annan besvarar mig, eller ger sitt perspektiv på saken. En annan kommunikation jag reagerar på är då jag upplever att någon har en aggressiv och lite hotfull röst, och i sina kroppsrörelser är hastig och plötslig – i de tillfällena brukar jag spänna mig själv och förbereda mig inför att höra det värsta.

Det är naturligtvis ett ytterst begränsat sätt att leva på och därför ska jag i denna blogg applicera självförlåtelse och assistera mig själv till att gå igenom denna punkt.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spänna mig själv i min kropp och uppleva mig utsatt och attackerad när en annan människa kommunicerar med mig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta mig det värsta, att vänta mig att någon ska kritisera mig, eller förolämpa mig, eller på något sätt såra mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån andra människors ord och handlingar, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag måste försvara mig, och spjärna emot andra människors ord och handlingar, i tron att dessa kan skada mig, att dessa kan orsaka smärta inom mig, och att om jag inte beskyddar mig själv så kommer jag att vara helt försvarslös och antagligen bli sårad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd inför att bli sårad av andra människor, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i kommunikation med andra människor, hålla mig tillbaka, och stå tillbaka inombords, och vänta mig det värsta, och vara orolig, nervös, och spänd för att någons ord ska träffa mig hårt inombords, och göra mig sårad, ledsen, och upprörd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att automatiskt spänna mig själv när någon pratar med mig, besvarar mig, eller kommenterar någonting som jag har sagt, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anta att andras ord, och handlingar definierar mig, skapar mig, och gör mig till vem jag är, och att jag därför måste se till att bara släppa in positiva ord, och bara bli behandlad på ett positivt sätt, och skydda mig mot andra sorters negativa ord och handlingar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag har en karaktär att skydda, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att mitt värde byggs upp av hur andra människor ser, eller inte ser mig, och vad andra människor säger, eller inte säger om mig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en konstant nervositet, ångest, och misstro runt andra människor – eftersom jag tror att jag när som helst kan bli krossad och förnedrad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag kan bli krossad, förnedrad och sårad, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det är nödvändigt för mig att beskydda mig själv, och att se till att jag är vaksam, spänd, och på min vakt runt andra människor, så att ingen kan få in en träff på mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att andra människor kan påverka min upplevelse av mig själv istället för att se, inse och förstå, att det alltid är jag själv som skapar och påverkar min upplevelse av mig, och inte någon annan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skydda mig själv från att känna mig sårad, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att själva idén och tanken att jag är och kan bli sårad är en illusion, för faktum är att jag kan inte bli sårad, och det som jag kallar och definierar såsom att inre sår, är faktiskt endast en negativ emotion och ingenting som personligen definierar vem jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att betrakta andra människor med misstänksamhet, och runtomkring andra människor röra mig själv i en förstärkt medvetenhet, där jag hela tiden försöker avläsa andra, avkoda andra, och se till att jag är förberedd om någonting skulle ske som jag inte kan kontrollera och styra, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spendera mitt liv i och som ett mentalt beteende av att försöka beskydda mig själv mot någonting som inte ens är riktigt, och som inte ens existerar annat än i mitt sinne och p.g.a. mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att oavsett andras beteende, och oavsett andras ord, kan jag inte påverkas, så länge inte jag tillåter och accepterar mig själv att reagera och gå in i en upplevelse inom mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stabilisera mig själv, att andas, och med mitt andetag assistera och stötta mig själv att koppla av i hela min kropp, att koppla av fysiskt och praktiskt, och låta andras ord strömma genom min kropp utan att jag går in i ett inre motstånd och en inre motvilja gentemot det som sägs och uttrycks

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i och som en inre motvilja, och ett inre motstånd gentemot andras ord som jag upplever och tror vara kritiska, och indirekt attackerande, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att dessa orden inte i sig själva kan påverka mig, utan det är jag som styr min upplevelse genom att se dessa orden som vapen som kan skada mig, istället för att se, inse och förstå att dessa orden endast är ord, endast är ljud som kommer mot min kropp, och som således inte kan skada mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att värdera andras ord såsom att vara absoluta sanningar som definierar vem jag är – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter erkännande och acceptans utifrån – att söka efter någon slags förståelse och att få en positiv respons från andra – i tron att detta skapar mig – och detta definierar mig – och detta utgör vem jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara livrädd inför att förlora ansiktet inför andra, och att förlora mitt värde för andra, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, definiera, och leva mig själv utifrån en idé om att andra ger mig värde, andra ger mig mening, och andra ger mig syfte, och utan att jag har andras uppmärksamhet, då finns det ingenting att leva för – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället leva här och förstå att jag kan ge mig själv värde, mening och syfte och att jag inte måste försöka få detta utifrån

Självåtaganden

När jag märker att jag spänner mig själv och håller mig själv tillbaka, eftersom jag fruktar att någon kritiserat mig eller indirekt förolämpat mig, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att en annans ord inte betyder något utan att jag ger orden betydelse och att det är jag som skapar min upplevelse av mig själv och ingen annan – således åtar jag mig själv att slappna av, och andas, och låta orden, rösten, och ljuden passera genom min kropp – och att jag låter mig själv vara här och förstå att jag inte kan bli skadad eller komprometterad av en annans ord

När jag märker att jag håller mig tillbaka, för jag är rädd att någonting jag gör ska kunna bli kritiserat, eller attackerat, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att denna idé om att vad jag gör kan bli kritiserat, kan bli föremål för en attack, och att jag i detta kommer bli skadad, att det är en illusion, och att detta endast existerar för att jag skapat en idé inom mig om att det andra säger, det utgör vem jag är på alla sätt och vis; således åtar jag mig själv att andas, slappna av, och låta mig själv uttrycka mig själv naturligt, avslappnat, och tillit till mig själv, och inse att det som sägs inte är personligt om mig – och att jag faktiskt inte kan bli skadad eller komprometterad

Enhanced by Zemanta

Dag 206: Självmedvetenhetskaraktären – Problem/Lösning/Belöning (Del 7)

Idag ska jag sammanfatta punkten som jag har gått denna vecka – vilket är självmedvetenhetskaraktären – och i slutet kommer det även att finnas en vlog där jag går igenom denna karaktär – och vad jag har insett.

Bloggen är uppbyggd på så sätt att jag går igenom karaktären genom att presentera problem, lösning, och belöning.

Problem

Problemet är att jag i och som självmedvetenhetskaraktären begränsar mig själv, och upplever mig själv obekväm, nervös, stel, och rädd för att uttrycka mig själv, interagera, och leva. Istället för att vara bekväm i min kropp upplever jag istället mig själv som om att jag är hotad – och detta leder till att jag spänner mig själv, och att jag inte låter mig själv slappna av.

Problemet är alltså att jag inte låter mig själv tillfullo leva – eftersom jag inte låter mig själv tillfullo uttrycka mig själv – och problemet har sin grund i att jag tillåtit och accepterat mig själv att beakta andra människors åsikter, och tankar.

Lösning

Lösningen på detta problem är att jag tränar mig själv på att slappna av, och uttrycka mig själv utan rädsla – det vill säga låta mig själv vara bekväm med mig själv och släppa mig själv fri så att säga. Och när jag då interagerar med människor, eller rör mig i folksamlingar – och jag känner mig pressad, och självmedveten – att jag då helt enkelt andas och släpper mig själv fri – och låter mig själv ha roligt med min kropp – ha roligt med mig själv – och fokusera på att uppskatta mig själv, och uttrycka mig själv – och inte på rädslan som kommer upp inom mig.

Belöning

Belöningen som kommer av att leva denna lösning är att jag kommer kunna ha mycket mer roligt i mitt liv, och min vardag kommer bli mer oberäknelig – eftersom det inte längre finns denna konstanta nervositet att någonting jag gör, eller säger ska vara fel – och ska inte vara korrekt – och ansett av människor i min omvärld såsom att vara bra.

Belöningen blir att jag blir en mer fri människa – fri att leva – fri att ha roligt – fri att vara bekväm och fri att vara galen – utan fruktan.

Sammanfattande vlog

Dag 145: Kommunikation och Kompromiss

Självskriverier

Idag ska jag arbeta med en punkt som kom upp när jag arbetade. Jag var nämligen på mitt arbete – jag är taxichaufför på deltid – och ett tag innan jag skulle sluta fick jag en körning av växeln. Eftersom jag hade en tid att passa insåg jag att jag inte kunde ta körningen – för om jag hade tagit körningen hade jag inte kunnat komma tillbaka med bilen till huvudkontoret i tid, och därför hade jag missat den viktiga tiden jag hade att passa.

Jag ringde därför växeln och sa att jag inte kunde ta körningen, och jag tyckte det lät som tjejen i växeln blev besviken och ledsen för att jag inte kunde ta körningen. Då upplevde jag skuld, och jag kände det som om att jag borde ha tagit den där körningen – för tänk vad som skulle hända om ingen tar den? Då är det ju jag som försatt företaget jag arbetar på i knipa. Sedan efter denna initiala upplevelsen av skuld började jag inom mig själv planera, och tänka på hur jag kunde undvika denna situationen i framtiden – och hur jag skulle kunna se till att inte vara en ”dålig” medarbetare – och alltså planerade jag lösningar i mitt huvud utifrån en utgångspunkt av skuld.

Så – idag vill jag alltså arbeta med denna skulden – och även den rädslan som dyker upp inom mig när jag tror att jag gjort andra besvikna eller arg – som jag agerar utefter och försöker få andra att bli mindre besvikna, eller arga – genom att kompensera, och visa hur jag kan ”göra allt rätt” igen.

Nedan kommer jag applicera självförlåtelse på dessa punkter, och sedan göra självåtaganden – som jag sedan kommer leva praktiskt i mitt liv för att korrigera, och ändra på denna upplevelsen, och detta fysiska beteende av och som mig själv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna skuld, skuldkänslor – och känna mig själv skyldig – när jag inte håller med någon människa – eller när jag upplever det som att en annan människa blir besviken, och ledsen utifrån någonting jag har sagt och gjort; och i detta förlåter jag mig själv att jag försökt kompensera andra människor utifrån denna skuld jag upplever inom mig själv, och försöka göra ”allt rätt igen” – istället för att se, inse och förstå att ingenting var fel från första början – utan det var jag som skapade idén inom och som mig själv att någonting var fel genom att tänka, och medverka i och som upplevelsen av skuld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag upplever det som att andra människor blir ledsna, eller besvikna på något jag säger eller gör – att tänka att detta beror på att jag varit osedlig i hur jag pratat, och agerat – och att jag därför syndat, och varit en dålig människa; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna, och uppleva skuld – och tänka att jag måste kompensera denna andra människan genom att vara extra vänlig, och trevlig – och se till att den andra människa upplever sig självt positiv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv såsom att vara en dålig människa när jag inte gör som andra människor vill – eller tycker att jag borde göra – och tro att det på något sätt är en dygd, och någonting positivt att alltid tillfredställa andra människor – istället för att se, inse och förstå att om jag alltid är inriktad på att tillfredställa andra människor oavsett vad – så betyder detta att jag kommer acceptera vilket skit som helst, och således ansvara för att denna världen blir skit; och därför åtar jag mig själv att sluta tro att det är något moraliskt dygdigt att vara en ”trevlig och tillmötesgående” människa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag pratar med andra människor – att vara rädd för att inte bli upplevd, och sedd av andra människor såsom att vara trevlig, tillmötesgående, och nöjd med situationen i fråga – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv, och tänka att jag är en dålig – och osedlig människa när jag upplever det som om människor i min omgivning tagit illa vid sig, eller reagerat – p.g.a. att jag haft en argsint, eller irriterad ton i min röst

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna rädsla och ångest när jag kommunicerar med andra människor – att på något sätt visa att jag inte håller med vad en annan säger – eller att jag inte tycker såsom en annan tycker – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det är någon slags positiv dygd att alltid få människor i min omgivning att känna sig stöttade i sina tankar, idéer och åsikter

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte komma överens med andra människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att undvika att säga emot, undvika att inte hålla med, undvika att säga vad jag ser i ett ögonblick – och vad jag ser skulle vara bäst för mig i ett ögonblick – i rädslan för att andra människor då ska bli arga, och frustrerade och tycka att jag inte längre är en trevlig, och resonabel person

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att konfrontera människor i min omgivning när en lösning presenterats som inte fungerar för mig – och som inte är effektiv, och som inte tillfredställer mina behov; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva ut personligheten ”jag håller med dig” – och ”den tysta lidaren” – varigenom jag accepterar allt som sker i min värld utan att ha någon egen åsikt, eftersom jag är rädd för vad andra skulle tycka om mig om jag sagt min mening om saker och ting

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv, och känna skuld, och känna det som att jag tar för mycket plats – när jag säger min egen mening – och när jag uttrycker vad som är bäst för mig, och vilken lösning som skulle fungera till min förmån; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att isolera, och hålla mig själv tillbaka – i rädslan för att skapa konflikter, och för att människor ska bli arga, och frustrerade på mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det inte är någonting dåligt, eller osedligt med att säga vad som vore bra för mig – och att kommunicera vilka lösningar i fråga om problem som uppstår i min värld – som skulle fungera i beaktande av mina behov, och det jag behöver

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att om jag kompromissar mig själv – så gör jag inte bara mig själv en otjänst – utan allt och alla i denna världen – eftersom ingen man är en ö – och således kommer den kompromiss jag gör att utgöra ett exempel för andra människor i min värld att även de kompromissa sig själv; och således åtar jag mig själv att stå upp som ett exempel inom och som mig själv såsom självrespekt, och auktoritet – och således utan skam, eller att känna mig generad – uttrycka vad som är bäst för mig – vad som fungerar för mig – och hur jag skulle vilja ha saker och ting i min värld

Självåtaganden

När jag märker att jag känner mig skyldig, och att jag har skuldkänslor – eftersom jag tror att någon människa är besviken, och ledsen p.g.a. någonting jag sagt eller gjort; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag har ingen aning om vad andra rent faktiskt upplever inom sig själv – och det spelar egentligen ingen roll, eftersom det jag reagerar på är en tanke inom mig själv som uppstått i förhållande till vad jag trott att en annan människa upplevt; således åtar jag mig själv att se, inse och förstå att den skuld jag upplever inom mig själv är någonting som jag har skapat, och således även någonting som jag kan ta bort

När jag märker att jag utifrån någonting jag sagt eller gjort – som jag tror gör en annan människa ledsen, eller besviken – tror att jag är osedlig, att jag har syndag, och att jag är en dålig människa – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag är inte en dålig, syndfull, eller osedlig människa – utan att detta är en lögn som jag försöker etablera som en fysisk verklighet utifrån en tanke som inte är någon faktiskt och objektiv verklighetsfakta; således åtar jag mig själv att sluta tänka, och tro att jag är dum, osedlig, elak, och en syndfull människa – och istället åtar jag mig själv att uttrycka mig själv HÄR – utan att tro att jag varken är god, eller elak

När jag märker att jag vill, eller redan fördömer mig själv såsom att vara en dålig människa när jag inte gör det som jag tror andra människor vill jag ska göra – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att idén om att det på något sätt är bra att alltid vara positiv, tillfredställande, och trevlig – är en fullständigt idiotisk lögn – som skapat massvis av konsekvenser eftersom vi människor konstant tillåter, och accepterar vad som händer inom oss själva, och denna världen – istället för att vi står upp och säger – nej – nu är det tamefan nog! Således åtar jag mig själv att stå upp inom och som mig själv och säga att nu är det nog med denna tillfredställarleken – och istället åtar jag mig själv att fokusera på praktiskt sunt förnuft – och vad som är bäst för alla

När jag märker att jag är rädd för att inte bli sedd av andra människor som trevlig, tillmötesgående, och nöjd med situationen – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att detta är en helt irrationell rädsla – för vad spelar det egentligen för roll om andra människor ser att jag inte är nöjd med något? Det är ju inte som att det faktum att jag inte är nöjd med något skadar någon annan; således åtar jag mig själv att sluta vara rädd för att visa mig själv inför andra – och istället för att frukta att vara öppen med vad jag tycker om, och inte tycker om – att istället vara öppen och helt enkelt direkt – klart – och tydligt – kommunicera precis vad jag är nöjd med, och vad jag inte är nöjd med

När jag märker att jag är rädd, och känner ångest då jag kommunicerar med andra människor – såsom rädslan att jag inte ska hålla med vad en annan säger, och den andra ska ta detta personligt – och tycka jag är elak – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – vafan är det som är så farligt med att jag inte håller med någon annan? Det finns ju absolut inget dåligt, eller negativt med det – utan det är ju bara att jag inte håller med en annan; således åtar jag mig själv att sluta gå medelvägen genom alltid försöka få andra att vara tillfreds med mig genom att jag håller med vad de säger; och jag åtar mig själv att istället vara ärlig mot mig själv, och uttrycka mig själv öppet, och utan krusiduller i och som varje ögonblick

När jag märker att jag är rädd för att inte komma överens med människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att detta är en irrationell rädsla som inte har någon rättfärdigad mening – det finns absolut inget praktiskt ändamål till att vara rädd för att inte hålla med människor, utan rädslan kommer endast leda till att jag kompromissar mig själv; således åtar jag mig själv att sluta vara rädd för att jag inte skulle hålla med människor – och istället våga uttrycka mig själv i och som självuppriktighet, och utan att vara nervös för att andra inte ska hålla med om vad jag säger

När jag märker att jag är rädd för att konfrontera människor i min omgivning, och rädd för att säga vad jag tycker i fråga om en lösning som presenterats – eller en viss situation; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag inte tillåter och accepterar mig själv att uttrycka mig själv i dessa situationer så kommer konsekvensen bli att jag kompromissar mig själv; således åtar jag mig själv att tala och uttrycka mig själv när jag ser att detta behövs

När jag märker att jag fördömer mig själv och känner skuld, och känner det som att jag tar för mycket plats när jag säger min egen mening – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag inte säger min egen mening i de saker som jag märker att jag behöver dirigera i min värld så kommer detta leda till att jag kompromissar mig själv – vilket självklart inte är någonting jag vill; således åtar jag mig själv att sluta hålla kvar vid dessa värdelösa upplevelser, och mentala beteenden av att fördöma mig själv, och av att känna skuld – och istället förbli här i verklighet och hantera, och leva utifrån de fysiska – och praktiska omständigheter som är här

När jag märker att jag tänker, och tycker – att det är någonting dåligt, och osedligt att kommunicera vad som fungerar för mig – och vad som är bra för mig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns absolut ingenting som säger att det är dåligt att säga min mening i saker och ting – utan den enda anledningen till att jag tror detta är på grund av en liten tanke i mitt huvud som säger bla bla bla – utan något som helst förhållande till denna fysiska verklighet; således åtar jag mig själv att stå upp och kommunicera min mening i ögonblick då jag ser detta krävs – och inte känna mig skyldig, eller fördöma mig själv för att jag gör det

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå – att de beteenden jag lever ut inom och som mig själv – och de komprometterande fysiska uttrycken jag lever ut – inte bara influerar mig utan influerar alla i min värld – eftersom människor ser till andra för att definiera sig själv – och att jag därmed är ett exempel för andra människor och min upplevelse av och som mig själv inte bara influerar mig själv utan även andra; således åtar jag mig själv att leva ett exempel såsom vad som är bäst för alla – och således inte kompromissa mig själv genom att inte kommunicera min behov – och det som är bäst för mig till människor i min värld

 

Dag 132: Den Subjektiva Osanningen

Självskriverier

En tendens som jag uppmärksammat inom och som mig själv är att jag hellre väntar på andra människor att initiera kontakt, och prata med mig – än att jag tar initiativet och tar kontakt med andra människor – helt enkelt eftersom jag varit rädd för att bli avvisad. Detta bottnar i att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att acceptera mig själv, utan att jag tillåtit mig själv att vara oroad inför vad andra tycker och tänker om mig.

Lösningen är därför inte att börja ta kontakt med människor – utan att se vart denna apati och rädsla inför att kommunicera, och vara med andra människor bottnar i – vilket är att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att acceptera mig själv, och leva självförtroende – och således vara orubblig inom och som mig själv – där jag inte tillåter och accepterar mig själv att uppleva mig själv, och uttrycka mig själv utifrån hur jag tror, och antar att andra människor känner om mig, eller ser mig. Utan att jag istället uttrycker, rör mig själv, och lever mig själv här – i och som mitt andetag – som min kropp – fysiskt här – där jag inte definierar mig själv, och upplever mig själv utifrån tankar, och upplevelser – om vad jag tror, och antar att andra tycker eller tänker om mig.

Det är också intressant att lägga märka till att jag faktiskt aldrig vet vad någon annan känner, tänker, eller tycker om mig – utan allting som jag upplever händer inom mig – fruktan, nervositet – och ångest – ingenting av det kommer utifrån utan allting härstammar från mig själv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att allt det jag tror och antar att andra människor tycker och tänker om mig inte förtjänar någon tillit – och inte utgör någon som helst korrekt, eller objektiv bild av verkligheten – utan endast utgör en idé och upplevelse som är helt subjektiv – inom mig själv – skapad av mina minnen och tankar som jag ackumulerat i min livstid – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stoppa dessa upplevelser, tankar, och idéer och istället medverka, interagera – och kommunicera med andra HÄR – utan någon mentalt och inre sinnesprat – eller inre emotionella upplevelser

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att vad jag upplever inom mig själv såsom rädsla, och nervositet inför att vara med – och kommunicera – interagera med andra människor – inte är en riktig, och universell – och objektiv upplevelse – utan endast är min egen inre demon, och definition av verkligheten som jag skapat helt i separation från min mänskliga fysiska kropp – och från denna fysiska verklighet såsom den faktiskt är

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta skapa en verklighetsbild inom mig själv – och istället stå en och jämlik med verkligheten här – såsom min mänskliga fysiska kropp – och således medverka, interagera, och röra mig själv här i och som verkligheten en och jämlik – där jag inte skapar några tankar, eller bilder, eller upplevelser i förhållande till vad som är här – utan istället rör mig själv i självtillit – självacceptans – stabilitet och självbekvämlighet här som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv i hur jag rör mig – uttrycker mig själv och upplever mig själv i min verklighet – genom att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera, och skapa mig själv i förhållande till subjektiva upplevelser inom mig själv – såsom tankar, känslor, och emotioner – istället för att leva och uttrycka mig själv här – en och jämlik såsom min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte när jag rör mig själv i min värld – när jag pratar med andra – när jag interagerar med andra – att definiera mig själv i förhållande till de tankar, och upplevelser som kommer upp inom mig själv – och inte tro att bara för att en tanke kommer upp inom mig såsom att ”den, eller den personen tycker inte om mig” – eller en upplevelse kommer upp inom mig själv såsom rädsla, eller nervositet – att tro att denna upplevelse är jag – och att jag måste leva utifrån denna upplevelse; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att i varje ögonblick andas – och ta mig själv tillbaka hit till min mänskliga fysiska kropp – och leva direkt här utan att definiera mig själv i förhållande till subjektiva upplevelser inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stabilisera mig själv inom och som min mänskliga fysiska kropp – genom att i varje andetag lokalisera vad som är här – såsom verkligheten – såsom denna fysiska verklighet – såsom min kropp, och min fysiska upplevelse av mig själv som min kropp – och därigenom se vad som inte är verklighet såsom de tankar, och emotionella upplevelser som dyker upp inom mig; och därigenom möjliggöra för mig själv att andas och gå igenom dessa upplevelser och stå – och leva här som min mänskliga fysiska kropp – en och jämlik till den verklighet som är här – objektiv och likadan för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från min mänskliga fysiska kropp – och från den fysiska verklighet som jag lever i och är en del av – genom att tänka, och uppleva emotioner – och känslor – och definiera mig själv i förhållande till dessa; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att allt det som kommer upp inom mig – kan jag stoppa och förändra i det ögonblick de kommer upp – genom att andas effektivt och föra mig själv tillbaka till min mänskliga fysiska kropp – och istället för att begränsa mig själv i och som en psykisk emotionell/känsloupplevelse – istället leva här – en och jämlik med och som min fysiska verklighet

Självåtaganden

När jag märker att en emotionell, eller känslomässig upplevelse dyker upp inom mig – eller att en vissa tanke dyker upp inom mig – och jag ser att jag definierar mig själv i förhållande till denna – och ser denna tanken, eller upplevelsen som mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna upplevelsen inte är jag – utan en upplevelse som dyker upp inom mig som jag sedan beslutar att leva, och uttrycka som om den vore jag – således åtar jag mig själv att sluta definiera mig själv i förhållande till vad som pågår inom mig själv och istället leva och uttrycka mig själv HÄR – i och som min mänskliga kropp – och leva ovillkorligt, och utan att vara begränsad av upplevelser och tankar – och själv ta beslut om vem jag ska vara – och hur jag ska uppleva, eller röra mig själv i varje ögonblick

När jag märker att jag medverkar i och som rädsla, eller nervositet då jag medverkar, kommunicerar, eller interagerar med andra människor – och jag tror att denna rädsla eller nervositet är en universell, objektiv och riktig upplevelse av ögonblicket – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det enda som är objektivt, och verkligt är vad som är här – såsom min mänskliga fysiska kropp – såsom denna fysiska verklighet – som inte innehåller någon slags tanke, eller emotionell upplevelse – utan är direkt här; således åtar jag mig själv att leva, och uttrycka mig själv DIREKT HÄR – utan att tänka – utan att skapa en subjektiv idé av verkligheten utan istället stå en och jämlik med verkligheten här – som mig själv

När jag märker att jag skapar en verklighetsbild inom mig själv – genom att jag definierar verkligheten, och mig själv i förhållande till upplevelser, och tankar som dyker upp inom mig – stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att denna upplevelse, och dessa tankar som dyker upp inom mig – är en subjektiv idé och inte verkligheten – de är en bild/idé/personlig definition av verkligheten men inte vad som faktiskt är här; och således åtar jag mig själv att leva HÄR med och som verkligheten – och inte se en bild av verkligheten utan faktiskt leva och uttrycka mig själv här i och som verkligheten såsom denna fysiska existens – en och jämlik

När jag märker att jag begränsar, och håller mig själv tillbaka – spänner mig själv, och upplever mig själv obekväm i min mänskliga fysiska kropp – eftersom jag upplever min verklighet som hotfull och jobbig – stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag inser, ser och förstår att denna upplevelse jag har av att min verklighet är jobbig, och hotfull inte på något sätt är en korrekt bild av verkligheten – och inte är en objektiv sanning av vad som är här – utan endast är min subjektiva idé och definition av verkligheten; således åtar jag mig själv att sluta uppleva mig själv obekväm, och att spänna mig själv – genom att andas och slappna av – och tillåta och acceptera mig själv att vara här med och som min mänskliga fysiska kropp – och se, inse och förstå att det finns inget hot – det finns inget som är jobbigt – utan att detta endast är en emotionell och subjektiv upplevelse som jag skapat inom mig själv

När en upplevelse kommer upp inom mig – eller när en tanke kommer upp inom mig – stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag inser, ser och förstår att denna upplevelse, och denna tanke inte är jag – och det är således inte någonting som jag måste leva utifrån – det är inte någonting jag måste skapa mig själv utifrån – det är inte någonting jag måste frukta, försöka undvika, eller förtrycka, eller gömma mig för – det är endast någonting som kommer upp inom mig; således åtar jag mig själv att sluta att ta att det som kommer upp inom mig själv för givet såsom att vara jag – och istället ser, och inser, och förstår jag – att jag är HÄR – såsom min mänskliga fysiska kropp – och kan således välja i ögonblicket hur jag ska uttrycka och uppleva mig själv – genom att jag tar ett beslut och lever detta beslut här

När jag märker att jag utan att ifrågasätta vad som kommer upp inom mig – helt går in i en upplevelse, och helt tror att en tanke är jag – och att jag måste leva och uttrycka mig själv utifrån denna tanke – stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag inser, ser och förstår att jag är och lever vad jag tillåter och accepterar mig själv att leva och uppleva mig själv som – och att jag bestämmer vem jag är; således åtar jag mig själv att i varje ögonblick leva denna insikt att jag bestämmer vem jag är – genom att inte leva mig själv utifrån vad som kommer upp inom mig – utan istället genom att skriva, och applicera självförlåtelse – och leva självkorrektion – skapa mig själv här såsom ett uttryck av och som mig själv – en och jämlik med min mänskliga fysiska kropp – med utgångspunkten i principen av att göra – och leva vad som är bäst för alla – och således inte ta någonting för givet – utan skapa varje detalj av mig själv för egen hand – genom mina egna valda ord

När jag märker att jag separerar mig själv från min mänskliga fysiska kropp genom att tänka – eller uppleva – och jag fullständigt accepterar dessa upplevelser som mig själv – och dessa tankar som mig själv – stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag upplever mig själv som jag gör, och tror att jag är den tanken som kommer upp inom mig själv – eftersom jag bestämt det – och således åtar jag mig själv att bestämma om – och bestämma att jag lever och uttrycker mig själv HÄR såsom min mänskliga fysiska kropp – en och jämlik med mitt andetag och denna fysiska verklighet som jag rör mig i – och inte leva i och som separation från denna fysiska existens genom att tänka – och uppleva – och definiera mig själv i förhållande till dessa tankar och upplevelser

Dag 119: Möjligheterna Är Här, Men Var Är Jag?

Självskriverier

Idag har jag lagt märke till hur jag känner mig generad, och obekväm när jag hälsar på någon, och denna inte hälsar tillbaka. När det händer upplever jag mig själv som om jag förlorat, och gjort någonting fel – och jag undrar vad den andra människan tänker, och känner om mig.

Det är just denna typen av beteenden som gör det svårt för mig att kommunicera, och interagera effektivt med andra människor – eftersom jag hela tiden är rädd för vad de tycker om mig – istället för att jag fokuserar på att uttrycka mig själv, och glädja mig åt mig själv här.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig generad, obekväm, och underlägsen när jag säger hej till någon, och denna personen inte säger hej tillbaka – och i detta tänka att jag har gjort någonting fel, och att jag är nu mindre värd än vad jag var innan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att mitt värde är beroende av huruvida en annan människa ser mig som trevlig, och ger mig uppmärksamhet genom att lägga märke till mig – och säga hej tillbaka – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa och hålla tillbaka mig själv i interaktion med andra människor – eftersom jag är rädd för vad de kommer tycka om mig, och att de inte kommer att ge mig någon uppmärksamhet, eller erkänna mig såsom att ha något värde

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja bli validerad av andra människor såsom att vara rolig, och bekväm att vara med – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att andra människor ska uppleva och se mig som deras vän, och deras kompis; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte våga prata med andra människor, och inte våga interagera med andra människor – eftersom jag är rädd för att de inte kommer att acceptera mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva och se andra människor som mer värda än mig – och som bättre än mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är med andra människor – att existera i och som en konstant ångest, och nervositet att jag inte kommer bli accepterad och erkänd, och att jag istället kommer bli avvisad och hånad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv mindre än andra människor, och underlägsen andra människor – och jämföra mig själv med andra människor – och tänka, och tycka att jag är sämre än vad andra människor är – och att jag för att kunna nå upp till den nivå jag anser att andra människor befinner sig på – måste få erkännande av andra människor, och måste göra så att andra människor accepterar mig, och ger mig erkännande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter vissa specifika människors erkännande – i tron att dessa människor är överlägsna mig, och har någonting som inte jag har – nämligen egenvärde – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte erkänna mig själv, och ge mig själv egenvärde – och därmed tillåta och acceptera mig själv att existera, och leva fullständigt avslappnad, och lugn i andra människors närvaro – eftersom jag inte är rädd för att förlora någon del av mig själv, och jag är inte rädd för att andra människor ska ogilla mig – eftersom jag vet och lever – att jag gillar, och tycker om mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv, och vara rädd för att prata med, och skapa kontakt med människor – i rädslan för att de inte kommer tycka om mig, och att de inte kommer se mig som en trevlig människa att vara runt – och att de kommer hitta någonting att mobba mig för, eller reta mig för – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli influerad, och känna mig själv sårad när andra människor försöker – såsom jag ser det – att reta mig, eller mobba mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att prata med andra människor – i rädslan att jag ska säga någonting som de tycker är fel, och som de inte håller med om – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag väl vågar att ta kontakt med människor, och prata med människor – att då fullständigt kompromissa mig själv, och existera i och som rädsla, och nervositet – och därför göra mig själv till, och försöka vara på ett sådant sätt att andra människor ska tycka om mig, och känna sig själva glada att vara runtomkring mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mig själv såsom värdelös, och underlägsen andra människor – och därför spendera min tid med andra människor att försöka gömma mig själv, och ta så lite plats som möjligt – så att ingen ska lägga märke till mig, och se att jag faktiskt finns – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva egenvärde, och självförtroende – genom att ge mig själv möjligheten att uttrycka mig själv med andra människor, och vara med andra människor – fullständigt orädd, och stabil inom och som mig själv – vari jag inte tillåter och accepterar mig själv att bli influerad av vad någon säger – eller tillåta mig själv att känna mig sårad, och ledsen – när någon säger någonting som jag upplever, och definierar såsom att vara mobbning, eller att reta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv, och ha en idé av och som mig själv såsom att vara en underlägsen individ som är sämre än vad andra människor är – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är med andra människor – att uppleva mig själv inom och som en konstant ångest och rädsla – att andra människor ska bli arga på mig, och säga någonting till mig – såsom att jag är korkad, eller dum – eller inte värd någonting – eller att någon annan människa ska skratta åt mig, och säga någonting om hur min kropp eller klädsel ser ut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv såsom mindre värd än vad andra människor är – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att jag måste kämpa för att bli accepterad av andra människor, och för att nå upp till ett slags erkännande av andra människor – istället för att se, inse och förstå – att jag inte behöver jaga ett sådant erkännande hos andra människor – eftersom jag kan ge detta till mig själv – och jag kan stadga, och bestämma inom och som mig själv – i levande applikation – att jag är jämlik med andra – att jag inte är mindre eller mer värd utan här – en och jämlik – och således leva själförtroende, och egenvärde här som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå hur mycket jag har isolerat mig själv – och begränsat mig själv i min interaktion, och i mitt leverne med andra människor – och hur många möjligheter jag har gått miste i mitt liv eftersom jag varit rädd för vad andra ska tycka om mig, och rädd för vad andra ska tänka om mig; och således åtar jag mig själv att sluta att existera i och som denna personligheten av att isolera mig själv, och istället utmana mina rädslor – och tillåta och acceptera mig själv att uttrycka mig själv – att ta kontakt med andra människor – att andas igenom mina rädslor – och att stå stabil inom och som mig själv när jag interagerar och kommunicerar med andra

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att inte känna mig obekväm, eller generad när jag säger hej till någon, och denna inte säger hej tillbaka; och således åtar jag mig själv att inte tillåta och acceptera mig själv att definiera mig själv, och agera utifrån vilken slags respons jag får från andra – utan istället stå stabil inom och som mig själv – och tala och uttrycka mig själv för att jag bestämmer att jag ska göra det – och inte för att jag känner eller upplever mig själv på något speciellt sätt

Jag åtar mig själv att inte längre begränsa, isolera, och hålla mig själv tillbaka när jag är med andra människor – och inte längre vara rädd för att andra människor inte ska tycka om mig – och istället åtar jag mig själv att göra mig förmögen att röra mig själv med andra människor ovillkorligt, och utan någon rädsla – ångest – eller självfördömande tankar – fullständigt bekväm i mig själv – och i min kropp – utan någonting att gömma

Jag åtar mig själv att våga prata, kommunicera, och uttrycka mig själv tillsammans med andra människor – och inte existera i och som rädsla, ångest och nervositet inför vad andra ska tycka om mig – jag åtar mig själv att andas, och att förbli här såsom min kropp – och röra mig själv en och jämlik som andetaget – och således inte förlora mig själv i den sociala röran av vänskap, och icke-vänskap som dominerar världssystemet – utan istället stå stabil i och som mig själv oavsett vad andra tycker, eller känna om mig; och således åtar jag mig själv att inte tillåta och acceptera mig själv att låta mig begränsas av varken mina egna fördömanden, eller andras

Jag åtar mig själv att inte längre se andra människor som mer värda, och bättre än mig – och således inte känna mig själv underlägsen, och sämre än andra människor – utan istället andas jag, och för mig själv tillbaka här – och jag interagerar här som min kropp – här som mina fötter, och mina händer i fullständigt närvaro av och som mig själv såsom min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att inte låta mig själv avskräckas av vad jag tycker ser ut som att andra människor inte tycker om mig – och i detta åtar jag mig själv att inte se mig själv som underlägsen, och sämre än andra människor – utan istället agera, och leva HÄR – en och jämlik som andetaget – och således röra mig själv ovillkorligt i min värld, oavsett vad jag tror andra tycker om mig – eller vad andra rent faktiskt tycker om mig

Jag åtar mig själv att ge mig själv värde, kärlek, igenkännande, och erkännande – och jag åtar mig själv att sluta jaga detta hos andra, utan istället skapa det inom och som mig själv – genom att jag i varje ögonblick andas och stoppar alla tankar, alla rädslor, alla upplevelser – och istället lever här i ett direkt förhållande med min mänskliga fysiska kropp – här direkt i och som denna fysiska verklighet

Jag åtar mig själv att när jag känner mig retad, mobbad, eller sårad – att stoppa mig själv – att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och stoppa denna upplevelsen av och som mig själv, och inte tillåta och acceptera mig själv att begränsa mig själv och hålla mig själv tillbaka i och som en upplevelse av att känna mig underlägsen andra – jag åtar mig själv således att respektera mig själv, och att erkänna mig själv – och interagera med andra såsom en jämlik som varken är underlägsen, eller överlägsen – utan fullständigt jordad här i och som andetaget utan att vara besatt av någon slags energi

Jag åtar mig själv att inte kompromissa och hålla mig själv tillbaka när jag är med andra människor, och att inte definiera och se mig själv som underlägsen andra människor – och när jag kommunicerar med andra människor – och jag märker att jag kompromissar mig själv genom att förändra, och göra mig själv till för att få en annan att tycka om mig – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att interagera och kommunicera här en och jämlik som mitt andetag – en och jämlik som min kropp – och i detta åtar jag mig själv att vara mig själv – autentisk och riktig i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att ta plats bland människor – inte genom att jag försöker att ta plats, utan genom att jag rent fysiskt upptar plats – då jag är här såsom min mänskliga fysiska kropp, och uttrycker, och interagerar naturligt och autentiskt här med andra människor – och att jag således därför inte håller mig själv tillbaka, tvekar, och underlåter mig själv att prata, och interagera med andra människor; och således – när jag märker att jag medvetet drar mig själv tillbaka – är tyst och stillsam – för att ta så lite plats som möjligt – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att kommunicera, interagera, och uttrycka mig själv här – en och jämlik med situationen/ögonblicket jag möter – och inte göra mig själv mindre än vad jag interagerar med här

Jag åtar mig själv att sluta vara självmedveten om hur min kropp, och mina kläder ser ut – och inte längre frukta att någon ska tycka att jag ser snygg, eller ful ut – att någon ska ha någon idé, och tanke om min kropp eller min karaktär; och således – när jag märker att jag är i en sådan fruktan, och ångest – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att röra mig själv obehindrat, och utan att vara nervös, eller rädd för att en annan ska kommentera hur jag ser ut – hur jag rör mig – vilka kläder jag har – och jag åtar mig själv att inte tillåta och acceptera mig själv att bli influerad av vad jag tror andra tycker om mig

Jag åtar mig själv att när jag är med andra människor, och beslutar mig för att prata med andra människor – att inte göra så från en utgångspunkt av att vilja ha erkännande, av att vilja bli sedd – eller av att vilja få uppmärksamhet – utan jag åtar mig själv att kommunicera, interagera och leva fullständigt ovillkorligt – där jag således förblir densamma vare sig jag pratar med andra, eller inte – jag förblir här såsom min kropp en och jämlik – och slutar skapa idéer och upplevelser av mig själv i förhållande till vad jag tror att andra tycker om mig; och således – när jag märker att jag vill prata med annan för att jag vill att han ska tycka om mig, eller erkänna mig – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att ta ett beslut att tala eller inte – men att i detta beslutet vara ovillkorligt – och således inte definiera mig själv utifrån huruvida jag pratar med en annan eller inte – jag förblir densamma

Jag åtar mig själv att sluta gå miste om möjligheter att tala med, interagera med, och lära känna andra människor – och sluta vara rädd för vad andra människor ska tycka om mig – jag inser, ser och förstår att jag har begränsat mig själv i mitt liv till en total nivå – och att jag måste med alla medel nödvändiga – stoppa denna applikationen och upplevelsen av mig själv; och således – när jag märker att jag håller mig själv tillbaka – att jag står i ett hörn och trycker, och inte vågar ta någon plats – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att utmana mina rädslor, och att tala eller kommunicera med någon – eller göra det i ögonblicket som jag ser att jag fruktar och helst inte vill göra – eftersom jag är rädd för vad någon annan skulle känna eller tycka om mig – jag åtar därmed mig själv att sluta begränsa mig själv, och istället se, inse och förstå att jag varje dag har en mängd möjligheter att göra mitt liv mer intressant – men att jag inte tar dessa möjligheter eftersom jag inte vågar – således åtar jag mig själv att våga mer och våga utmana mig själv och mina rädslor

Dag 103: Är Du Ute Efter Att Skada Mig?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förändra mig själv när jag är runt människor – och gå in i och existera såsom ”jag är rädd för vad andra tycker om mig”-karaktären – och i detta förtrycka, och hålla mig själv tillbaka – och uppleva mig själv allmänt obekväm inom och som min mänskliga fysiska kropp – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva och uttrycka mig själv här i full acceptans av och som mig själv – en och jämlik som min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara så himla rädd för vad andra tror och tycker om mig – istället för att se, inse och förstå att det är fan ingen som kommer ihåg vad jag gör, och säger ändå – eftersom alla andra är precis som jag – och existerar endast i sina upplevelser av sig själva, och är oroade för vad andra tycker om dem

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skämmas, och fördöma mig själv när jag märker att jag reagerar i rädsla och nervositet runt andra människor – och jämföra mig själv med människor som jag uppfattar inte ha någon nervositet över huvudtaget – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta distrahera mig själv med självfördömanden och istället ta tag i grovjobbet att andra mig själv – och sluta existera i och som rädsla, och nervositet runt andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli stel, och trist – från perspektivet att jag ofta när jag interagerar med andra människor håller mig själv tillbaka, och utåt försöker visa en mogen och ansvarsfull människa av och som mig själv – som inte har några upplevelser – som är fullständigt normal på alla sätt och vis; istället för att tillåta och acceptera mig själv att uttrycka mig själv här såsom lekfullhet – och sluta vara så rädd för att andra inte ska tycka om mig, för att andra ska bli arga på mig – jag menar så jävla mycket onödiga rädslor som förstör min upplevelse av mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förstöra mitt liv, och att förstöra mig själv genom att göra mig besatt av rädslor – besatt av att vilja bli omtyckt av andra – besatt av att vilja göra ett bra intryck hos andra – besatt av att vilja bli sedd av andra – och därför hela tiden vara rädd för vad andra tycker och ser hos mig – eftersom tydligen är mitt hela allt totalt beroende av vad andra människor tycker, och känner om mig; istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att ta tillbaka min makt – och sluta vara så förbannat rädd – utan istället andas effektivt – vara och uttrycka mig själv ledig och lugn i och som min kropp – och sluta spänna mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag diskuterar och pratar med andra människor – att skapa en tendens av och som mig själv att hela tiden hålla med och ge människor en positiv respons – så att jag ska kunna säkerställa att de inte på något vis kommer tycka illa om mig, eller se mig som någonting negativt; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig glad och lycklig så fort jag tror att någon tycker om mig, och gillar att vara med mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig fulländad och fullständig när jag tror att andra människor tycker om mig – och det verkar som att jag får det bekräftat utifrån

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att vara seriös, för att vara riktig inför andra människor – eftersom detta skulle betyda att jag inte alltid håller med alla människor – och alla människor inte kommer tycka om mig, eftersom jag inte längre kan existera som en social kameleont som kan rör sig i alla sociala sammanhang och prata med alla typer av människor; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva modet att vara självuppriktig mot mig själv i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att längta efter att få gå till skolan när jag är hemma – eftersom jag längtar efter att kunna försätta mig själv i en situation där jag kan få uppmärksamhet av människor, och där jag kan bli sedd – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att se mig själv – och uppmärksamma mig själv – och verkligen ge mig själv allt det där jag jagat efter i hela mitt liv – någon som accepterar och tycker om mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stå upp inom och som mig själv som den där personen jag alltid önskat skulle bli min kompis – såsom någon som bryr sig om mig, och tycker om att vara med mig – och som kravlöst lär känna mig, och pratar med mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ha lika roligt med mig själv, och vara lika tillfreds med mig själv som när jag är med andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av och som idén om att vara populär – och ge upp mig själv – ge upp min integritet och min respekt mot mig själv för att få erhålla andra människors kärlek – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att älska mig själv – och att ta mig själv tillbaka till mig själv – att stå som min egen fasta och stabila punkt här i varje ögonblick – och alltså när jag är med andra människor att leva denna fasta och stabila punkt som mig själv, och alltså inte tillåta och acceptera mig själv att förändra mig själv när jag är med människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte släppa mig själv fri från rädsla – från att vara tveksam – från att leva mig själv i och som osäkerhet och i konstant sökande efter någon annan att erkänna mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att erkänna mig själv – och att vara tillfreds med detta – att erkänna mig själv inom min musik, inom min dagliga rutiner, inom och som mitt skolarbete – och i detta tillåta och acceptera mig själv att mig själv, och vara nöjd med de sakerna jag gör effektivt – och alltså sluta eftersöka att få någon annan i min värld som kan säga att jag är tillräcklig

Jag åtar mig själv att när jag märker att jag är rädd för andra människor i och som en social situation – att andas, att ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka hit – och använda mitt andetag för att slappna av i min kropp – och inse att det finns ingenting jag måste lyckas med, det finns ingen jag måste få att tycka om mig – det är fullständigt lugnt att slappna av

Jag åtar mig själv att slappna av och vara lugn – stabil – och tyst inom och som mig själv när jag är med andra människor – och när jag märker att jag reagerar och jag börjar ändra mig själv – och går in i den sociala karaktären – att jag genast stoppar mig själv – tar ett djupt andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv även att leva detta i och som varje andetag

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att den rädsla jag upplever för och som andra människor, situationer, och upplevelser inte är någonting naturligt – och inte är någonting som behöver fortsätta att vara kvar inom och som mig själv; eftersom det är fullständigt möjligt att ta bort dessa punkterna inom och som mig själv genom självförlåtelse, och självskriverier

Jag åtar mig själv att när jag reagerar bland andra människor i situationer där det kan vara svårt och komplicerat att tala självförlåtelse högt rakt ut – att prata tyst inom och som mig själv

Jag åtar mig själv att ge mig fan på och faktiskt transcendera denna rädsla – och vara fullständigt ärlig mot mig själv var jag fortfarande är rädd så att jag kan arbeta med och ta bort rädslan