Tag Archives: kompis

Dag 368: Generad

little-girl-embarrassedUnder vissa omständigheter blir jag generad, och en av dessa är när jag frågar någon om den skulle vilja göra någonting med mig, eller hitta på någonting. Jag upplever inte mig generad med alla människor. De som jag har haft ett mer långvarigt förhållande med brukar jag inte alls känna mig själv obekväm inför att fråga om vi ska träffas och hitta på någonting. I stället brukar genans dyka upp inom mig när jag inte har känt personen särskilt länge, eller när personen är av motsatt kön.

Det jag har upptäckt om den här genansen är att den kommer från en idé om svaghet och styrka, för när jag ställer frågan, uppfattar jag det inom mig som om att jag gör mig sårbar och svag. Jag visar upp mig själv och vad jag vill, och i den processen finns det en möjlighet att jag blir avvisad, eller att min förfrågan väcker någon slags negativ reaktion hos den andra personen. Om jag aldrig hade frågat, då hade jag inte utsatt mig själv för möjligheten att bli nekad, och avvisad, och enligt den logiken hade jag under sådana omständigheter varit starkare.

Men om jag tittar på de här idéerna vad som är starkt, och svagt, med sunt förnuft, är det ganska uppenbart att det som jag definierat och ansett vara en svaghet, egentligen är en styrka. Det är faktiskt en hedervärd egenskap att kunna ta kontakt med nya människor, öppna upp och dela med mig av mig själv, och bjuda in en ny person i sitt liv. Bara för att risken finns att man kan bli avvisad betyder inte det att handlingen ger ett uttryck för svaghet, och att få ens invitation förkastad är inte heller det ett tecken på svaghet. Snarare är det modigt och en styrka att våga möta världen och vara öppen för att lära känna andra utan att låta sig själv vara rädd och ängslig inför att bli utstött och tillbakavisad.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig generad inför att ta kontakt med nya människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att associera, att ta kontakt med, och närma mig andra människor med genans – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det är en genant position att närma mig en annan människa – och att det är genant att inte vara den som blir närmad av en annan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det är genant att inte vara den som andra kommer nära och önskar bilda ett förhållande med, och ha en idé om att den som närmar sig, den som vågar vara sårbar och visa intresse – att det är den som är den underlägsna och som har någonting att förlora

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv generad inför att fråga någon om denna personen önskar äta en måltid med mig, eller träffa mig på annat sätt – och tänka när jag ställt frågan att: ”det var dumt – jag borde inte ha frågat det där – utan jag borde istället ha varit mer stabil och gett ett intryck av att vara en mer macho och stark man” – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera styrka och stabilitet såsom att inte vara den som närmar sig – och inte vara den som låter sig gå ut i verkligen – möta hetluften och ta del av vad som finns i denna världen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla tillbaka vad gäller att skapa nya förhållanden med människor i min värld, i tron att om jag närmar mig en annan, och frågar denna personen om den skulle vilja inleda ett vänskapsförhållande, eller endast kommunicera över en kopp kaffe – att då tro att jag är galen, och inte riktigt funtad – istället för att se, inse och förstå att det är en rak och direkt fråga – ett effektivt sätt att klargöra min riktning med andra människor – och att det faktiskt inte spelar någon roll för mig och vem jag är om jag blir avvisad eller inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig ta det personligt när jag blir avvisad och inte emottagen av en annan såsom jag hoppats och önskat – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att närma mig en annan ovillkorligt och utan att hålla fast vid någon förhoppning om hur jag ska bli bemött, att inte fokusera på vad den andra människan gör, säger, eller inte gör, och inte säger – utan istället lägga mitt fokus på vem jag är – på min applikation och hur jag närmar mig själv ögonblicket – och vad jag skapar av ögonblicket

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte i stället för genans – leva självförtroende, mod och egenvärde – att förstå att jag beslutar vem jag önskar närma mig, och vem jag vill föra in i min värld, och skapa ett förhållande med – och att jag endast kan ta och leva ett sådant beslut om jag står modig, stabil, med självförtroende och egenvärde – och således ovillkorligt låter mig själv närma en annan – för endast genom och som en sådan utgångspunkt kan jag säkert veta att oavsett utflödet står jag med mig själv och fortsätter att applicera mig själv och gå min process

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att nyckeln till att skapa nya förhållanden är att jag vågar vara mig själv, vågar närma mig, och vågar släppa taget om begäret att bli accepterad och värdesatt, eftersom endast då kan jag ovillkorligen röra mig själv för att skapa nya relationer – för då är jag inte längre rädd för att förlora någonting – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att omfamna mig själv som mod – och att ge mig själv modet att gå mitt liv ovillkorligt – att vara fri från rädsla i mina relationer till andra människor – och skapa min vardag och mitt liv på basis av och som denna tilliten till mig själv att jag kommer uttrycka och skapa mig själv i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig generad och blyg inför att fråga om någon önskar äta lunch med mig, eller hitta på någon annan typ av aktivitet – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att bli avvisad, och att tro att det är en skam att bli avvisad och att det visar på ett stort fel i och som mig när jag inte blir accepterad och ges en plats i andras liv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fokusera på att få ett plats i andras liv – i stället för att jag lägger mitt fokus och min uppmärksamhet på att ge mig själv en plats i mitt eget liv – på att lägga fokus på mig själv och hur jag uttrycker – skapar – och rör mig själv i och som mitt dagliga liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se på mig själv som en stark, orubblig och onåbar man, som inte har några svagheter, och som alltid är socialt stark och överlägsen – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli generad när jag frågar en annan om de skulle vilja hitta på något med mig, för det går emot den här idén som jag etablerat av och som mig själv – att jag tydligen är den här starka, stereotypa mannen som inte har några svagheter eller brister överhuvudtaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd inför att någon i min omvärld ska se mig som att ha svagheter i sociala sammanhang, och ska definiera mig som blyg, tafatt, eller obekväm – och ska tycka att jag är en märklig person som inte passar särskilt väl ihop med sociala sammanhang – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka skapa och upprätthålla en idé av mig själv att jag är stark – jag har allt under kontroll – jag har pli på mitt liv – i tron att om andra tror detta om mig så blir det även sant i mitt eget liv – i stället för att se, inse och förstå att det jag skapar är faktiskt endast en illusion – någonting som inte stämmer överens med hur jag faktiskt upplever mig själv inombords

Självåtaganden

När och som jag märker att jag inte vågar fråga någon om vi kan hitta på någonting, fastän att det är någonting jag gärna skulle vilja göra, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstå att det finns ingenting att förlora i att våga fråga, det värsta som kan hända är att den andra människan säger nej, och det är ingenting som avgör vem jag är, vilket värde jag har, och hur jag ska uppleva mig själv – således åtar jag mig själv att ge mig själv modet att fråga, och att driva mig själv igenom min osäkerhet, nervositet, och rädsla – och istället föra mig själv framåt och expandera min värld

När jag frågat någon om vi kan göra någonting ihop, och jag känner mig själv generad, eller märker att jag tänker i sådana banor att jag tydligen är underlägsen, och svag, för att jag tagit kontakt och inte en annan – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det inte finns någonting att skämmas eller vara generad för i att fråga en annan om vi kan hitta på någonting, det är istället en styrka att våga placera mig själv ute i världen, visa mig själv sårbar, och bjuda in människor att interagera i och som min värld – således åtar jag mig själv att ta ett andetag, och omfamna, acceptera och förstå processen av att ta kontakt med en annan människa, och skapa ett förhållande, och att denna inte innebär någon slags svaghet, utan att det helt enkelt är en del av att leva effektivt och uttrycka mig själv

Jag åtar mig själv att expandera min värld och mig själv genom att skapa nya och upprätthålla gamla relationer med människor i min värld genom att interagera, genom att kommunicera, genom att ta kontakt, genom att närma och låta mig själv vara öppen, sårbar, och inbjudande

Dag 352: Brädspel och Kamp

Det senaste dagarna – i och med julaftonsfirandet – har jag kommit att spela väldigt mycket av olika slags brädspel – och i detta har jag kommit att lägga märke till hur starkt påverkad på en emotionell och känslomässig nivå jag blir av att det antingen går bra för mig – eller det går dåligt för mig när jag spelar.

När det går bra för mig har jag nära till skratt – men det är inte direkt något ärligt, och genuint skratt, utan mer ett slags skratt som kommer från skadeglädje. Jag gillar helt enkelt att det går bra för mig, och upplever därigenom en slags överlägsenhet, och osårbarhet, och skrattar därför högt åt andras missöden.

När det går bra för mig tänker jag positiva tankar, jag tänker på mina framtidsplaner, vad jag ska göra i nästa drag, och jag känner en slags trygghet, och säkerhet, för jag sitter på många resurser, eller bra kort. Vidare tittar jag även på mina motståndare och känner en viss tillfredsställelse för att det inte går lika bra för dem som det gör för mig. I mitt kroppsspråk är jag mer livlig, och energisk, jag pratar mer, och jag ler mig, och jag tänker mer – jag är helt enkelt positiv och på – jag vill spela och det är kul att spela för det går så pass bra för mig.

Men – när det går dåligt för mig är det någonting helt annat som händer – när det går dåligt för mig sjunker jag ihop, min axlar slutar framåt, och mina läppar slaknar en aning, och mina ögonlock känns tyngre. Vidare har jag en mycket stor, och intensiv inre upplevelse av ilska blandat med ångest – emotionen är svår att beskriva men kan nog bäst definieras med orden ”att känna sig som en förlorare” = man känner sig alltså riktigt nere, som att allt är skit – och som om att det är alla andras fel att man sitter där nere.

Någonting annat som är intressant är att jag i denna negativa upplevelse inte vill visa för andra hur jag känner mig – jag vill inte att någon ska se att jag befinner mig själv i en negativ upplevelse – utan jag vill istället utge mig för att vara stabil, lugn, och klar inombords. Det är någonting jag gör för att jag inte vill att andra ska ta användning av och utnyttja denna upplevelse inom mig, jag vill inte bli ett offer, där andra retar mig för hur jag känner mig inombords, och påpekar att jag är en ”förlorare”.

Det är alltså verkligen intressanta saker som sker inombords när man spelar brädspel av olika de slag – polariteten av att vara en vinnare eller förlorare dyker upp och förstör hela spelupplevelsen.

Lösningen för att kunna spela spel utan reaktioner är att inte definiera sig mot varken en seger eller en förlust, och inte göra spelet personligt, inte se det som om att utgången i spelet kommer att definiera ens värde – istället ser tittar man på spelet som ett spel – som man spelar – och antingen vinner eller förlorar – men som inte på något sätt avgör ens värde eller upplevelse av att vara här och ta del av spelet. Man måste alltså spela ovillkorligt – utan förväntningar – utan förhoppningar – utan begär – utan rädslor – utan ångest – och låta alla möjligheter vara fria från definitioner.

Det är intressant – för denna princip kan föras över till mitt dagliga liv – och jag kan se att jag genom att närma mig själv andra delar i mitt liv med samma princip – med samma utgångspunkt – kommer jag att förhindra många reaktioner och upplevelser inom mig. Jag kan alltså närma mig karriär och studier ovillkorligt – utan förhoppningar – utan begär – utan rädslor eller ångest – och således inte existera i en konflikt inombords inför ”vad som ska hända” i framtiden – och således på det hela taget göra mitt liv mycket, mycket enklare och bekvämare.

Lösningen är alltså att spela spelet – men inte bli en del av spelet – att vara i denna värld – men inte bli en del av den – att inte ta någonting personligt utan att förstå att vad som än sker – är jag här med mig själv och mitt värde och min individualitet definieras och styrs inte av hur det går för mig i detta livet.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag spelar ett spel – att närma mig spelet villkorligt – och ha förhoppningar och begär om att kunna vinna mot mina motspelare – och ha en fruktan och en ångest om att jag ska förlora mot mina motspelare – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en inre konflikt – där jag slits fram och tillbaka mellan att vara en vinnare – och vara en förlorare – där jag går igenom antingen emotioner eller känslor – istället för att jag tillåter och accepterat mig själv att vara här med och som min mänskliga fysiska kropp och ovillkorligt medverka i spelet – och inte ha några som helst förhoppningar eller begär om hur jag ska röra mig själv framåt – och hur saker och ting ska gå för mig i framtiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv – att när det går dåligt för mig – att låta mina axlar sjunka ner – att låta mina läppar slakna och mina mungipor dra sig neråt – att låta mig själv börja tänka på hur jag tycker det är orättvist och dåligt att det inte går bra för mig – och börja bli rastlös och vilja komma bort från spelet – för jag tycker inte det går tillräckligt bra för mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att närma mig spelet utifrån en förhoppning om att jag ska vinna – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja uppleva och ha inom mig positiva energier och känslor i rörelse – om hur bra jag är – om hur överlägsen och framstående jag är i jämförelse med mina motspelare

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när det går dåligt för mig – att gå in i och som en intensiv emotion som tar över hela min kropp – där jag känner mig själv dålig – jag känner mig själv som en förlorare och som om att min heder och mitt värde blivit bestulet och bortrövat – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna skam och ångest inför att mina motspelare ska märka vad jag går igenom och börja anmärka på det och utnyttja mitt inre stadium för att trycka ner mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förtrycka mig själv och gömma denna inre upplevelse i rädslan för vad andra ska tycka eller tänka eller göra mot mig om jag visar vad jag känner

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att antingen definiera mig själv som en vinnare eller en förlorare – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag medverkar i spel med andra – att antingen gå in i vinnarkaraktären – eller förlorarkaraktären

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i förlorarkaraktären när det inte går bra för mig och jag inte lyckas göra dem bästa dragen – eller de mest genomtänkta planerna – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att på en omedveten nivå existera i och som en konstant och hela tiden förekommande kamp – där jag kämpar mot andra för att bevisa mig själv som den som är bäst

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en kamp mot andra där jag strävar efter att få bevisa mig själv såsom att vara bäst – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det finns ett annat sätt att spela spel – där jag inte låter mig själv definiera mig utifrån vad andra tycker såsom att antingen vara bra eller dålig – utan där jag istället spelar ovillkorligt – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att göra varje drag – att spela spelet utan någon förhoppning om att jag ska vinna – och utan något begär om att det ska gå bra för mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag måste imponera på människor runtomkring mig med min intelligens, och min förmåga att göra planer, och besegra andra människor i diverse olika spel, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att värdera mig själv, värdesätta mig själv, och definiera mig själv utifrån hur bra det går för mig spelet – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att medverka HÄR – i och som stabilitet med min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av att vilja vinna spel – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det finns något slags värde i att vinna ett spel – att jag som person blir mer värdefull när jag vinner ett spel – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när det går det för mig – att tro och känna det som om att jag berövas mitt värde – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i den negativa karaktären att jag är en förlorare

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i sinnessnack där jag säger till mig själv ”gud vad dåligt det går!” – ”vilken otur jag har!” – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv genom inre sinnessnack prata mig själv in i en besatthet där jag upplever mig själv som en förlorare – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån denna besattheten och följa med den – istället för att jag tillåter mig själv andas – och förstå att min karaktär och vem jag är definieras inte utifrån detta spel – att jag inte behöver vara en vinnare – en segrare – för att vara stabil – lugn och bekväm med mig själv i ett ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag är samma fysiska varelse innan som efter spelet – det enda som har ändrat sig är min mentala upplevelse och definition av mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid en självdefinition som är i separation från och som denna fysiska verklighet – där jag tittar på mig själv – och ser mig själv utifrån tankar – där jag således definieras mig själv i ett negativt ljust för att jag inte vann spelet – och således att jag inte är intelligent eller smart nog – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att denna idén om intelligens är en fars – och att den inte existerar på riktigt utan är någonting jag skapar i mitt sinne genom att tänka

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid ett begär efter att få vara intelligent – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tävla med människor runt mig om att vilja bevisa mig själv som intelligent – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att mitt värde – min definition – min idé av mig själv måste och kan bara avgöras av hur jag står mig själv gentemot andra människor vad det gäller intelligens

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spela spel från utgångspunkten av att vilja bevisa mig själv såsom att vara intelligent – vara mest på tårna – vara överlägsen vad gäller att skapa strategier och taktiker – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas och medverka i och som spelet ovillkorligt – och göra det för mig själv

Självåtaganden

När jag märker att jag går in i och som antingen en positiv eller negativ upplevelse när jag spelar spel, och jag antingen känner mig som en vinnare eller en förlorare, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag åtar mig själv att spela spelet ovillkorligt – att ta ett andetag och låta mig själv spela spelet och vara stabil oavsett spelets utgång

Jag åtar mig själv att inte spela med någon förutbestämd utgång som jag vill ha – och således åtar jag mig själv att andas och släppa taget om reaktioner när de kommer upp och istället närma mig spelet från en utgångspunkt av att jag är ovillkorlig – och jag inte låter mig själv värderas eller definieras utifrån utgången i spelet – jag spelar spelet – men jag är inte av spelet

När jag märker att jag börjar tävla mot andra avseende vem som är mest intelligent, kan göra best strategier, och bäst taktiker, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag i detta ögonblick låter mig själv skapa en polaritet där jag förlorar mitt uttryck och min ovillkorliga rörelse i ögonblicket, för att jag försöker vinna och bevisa mig själv inför andra – således åtar jag mig själv att ovillkorligt släppa taget om denna konkurrensinriktade tävling inom mig – att acceptera mig själv oavsett hur jag står gentemot andra – att älska mig själv oavsett hur jag står gentemot andra – och således inte låta utgången spelet definiera vem jag är

Dag 233: Kroppen Min – Leverfläckar (Del 20)

Idag fortsätter jag bloggserien om min kropp – och idag kommer jag arbeta med punkt 19) på den lista som jag inledde denna bloggserie med – och det är punkten om att jag inte gillar att jag har svarta leverfläckar på min kropp

Så – i denna blogg kommer jag applicera självförlåtelse, och stadga självåtaganden – för därefter i mitt dagliga liv korrigera och ta bort denna upplevelse av mig själv.

Självförlåtelse

1. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma, och skapa en negativ upplevelse gentemot leverfläckarna på min kropp – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma, och skapa en mängd idéer om någonting jag inte förstår – och inte vet vad det faktiskt är – och inte vet huruvida punkten är positiv eller negativ – alltså om leverfläckarna är bra för mig, eller dåliga för mig – och varför de finns på min kropp – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma saker och ting i min omvärld utan att lägga ner någon energi på att förstå vad det är jag ser på – på att förstå och behärska min omvärld – och inte bara fördöma min omvärld på basis av upplevelser

2. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ifrågasätta varför jag tycker det ser ”fult” ut att ha leverfläckar på min kropp – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se – att om jag inte haft några tankar – om jag inte haft ett sinne – och om jag bara varit här med och som min kropp – då hade jag inte brytt mig om det förhållandet att jag har leverfläckar på min kropp – för jag hade inte haft någon idé av min kropp i mitt huvud att jämföra bilden av min kropp med

3. Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag faktiskt inte tycker illa om leverfläckarna i sig själva – utan vad det är som händer är att en tanke kommer upp inom mig – såsom att ”jag ogillar mina leverfläckar” – därefter låter jag mig själv bli besatt, och kontrollerad av denna tanken – och sedan går jag in i en energi av att ”ogilla leverfläckarna” – och om jag tittar på detta – denna processen – går det att se att mina leverfläckar inte har någonting att göra med vad som pågår inom mig – alltså kan man ju fråga sig varför överhuvudtaget jag håller på med det här spelet inom mig själv – om det inte ens har någonting att göra med den verklighet jag befinner mig själv i

4. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spendera tid i mitt huvud, i mitt sinne – och låta mig själv bli besatt och kontrollerad av reaktioner – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ifrågasätta – men vad är det allt detta kommer ifrån – och varför existerar det inom mig? Och till vilken nytta är allt detta? Och varför borde jag leva utifrån det som kommer upp inom mig? Finns det någon vettig anledning överhuvudtaget? Och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att – nej – det finns ingen vettig anledning till varför jag skulle låta dessa tankar, och upplevelser som kommer upp inom mig styra, och avgöra mitt liv – när det är någonting jag kan klara av och göra själv alldeles utmärkt

5. Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag har blivit tränad under min uppfostran att fördöma min kropp – och att jämföra min kropp med bilder av andra kroppar – och att skapa in idealkropp inom mig själv som jag tror är perfekt – och hur jag borde se ut – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ifrågasätta min uppfostran – att ifrågasätta de tankar som kommer upp inom mig – att ifrågasätta hela min persona av att fördöma min kropp – och i detta utmana min förprogrammering – och istället designa och skapa mig själv – med levande ord som jag ser ger en effekt som är bäst för alla – och bäst för mig

Självåtaganden

1. När jag märker att jag fördömer leverfläckarna på min kropp – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – leverfläckarna på min kropp är inte dåliga – de är inte någonting att avsky – och det är ingenting att försöka utrota – de är endast ett av kroppens många sätt att uttrycka sig självt – och således åtar jag mig själv att sluta fördöma, och rata min kropp – och istället acceptera min kropp – och uppskatta min kropp – och ta del av min kropps alla förmåner – genom att helt enkelt vara här med och som min kropp i varje andetag

2. När jag märker att jag bara accepterar vad som kommer upp i mitt sinne såsom tankar i förhållande till min kropp – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att de tankar som kommer upp inom mig kan jag inte lita på – och det finns absolut ingen grund att lita på dem heller för de har ju inte ens någonting att göra med min omgivning; således åtar jag mig själv att sluta lita på tankarna som kommer upp inom mig – och istället börja lita på min kropp här – med och som mig själv

3. När jag märker att jag tänker att ”jag tycker illa om mina leverfläckar” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – jag tycker faktiskt inte illa om mina leverfläckar – utan det som händer är att jag upplever mig själv som om jag tycker illa om leverfläckarna – således åtar jag mig själv att sluta vara besatt av upplevelser, känslor, definitioner, och idéer inom mig själv i förhållande till min kropp – och istället leva här med och som mig själv i varje andetag

4. När jag märker att jag spenderar tid i mitt huvud, i mitt sinne, där jag håller på och skapar alla möjliga onödiga upplevelser i förhållande till min kropp – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – min kropp bryr sig inte om hur min kropp ser ut – utan dessa upplevelser existerar endast i mitt huvud och är illusioner – punkter som jag skapar till att se riktiga, och relevanta ut genom att ge dessa punkter uppmärksamhet – och tänka att dessa punkter har relevans för vem jag är inom och som mig själv när det faktiskt inte förhåller sig på det sättet; således åtar jag mig själv att andas – och att föra mig själv tillbaka hit – och att vara här med och som min kropp – och att se att min kropp är min kropp – inte mer eller mindre – utan min kropp – inte en upplevelse – inte en tanke – utan en fysisk kropp här

5. Jag åtar mig själv att ifrågasätta min uppfostran – att ifrågasätta sättet jag tänker, upplever, och känner mig själv som – och ta bort allt inom mig själv som jag inte ser står för vad som är bäst för alla – och som hjälper, och stöttar mig i mitt dagliga leverne – och gör mig till en bättre, och mer effektiv människa

Dag 173: Att Bli Sin Egen Kompis

Självskriverier

Idag var det dags att återvända till min skola och jag fick träffa mina klasskamrater. Och jag noterade ett par intressanta saker om mig själv i förhållande till mina klasskamrater. Det var framförallt en sak jag lade märke till, och det var hur jag först när jag kom till skolan var lugn, och avslappnad – jag hade inte så många tankar på vem jag skulle vara med, eller prata med – eller hur jag skulle prata och kommunicera; men sedan när jag träffade mina klasskamrater – då ändrade sig detta.

Och när jag då började kommunicera med människor så kunde jag märke hur jag ofta fann att jag inte hade någonting att säga – det finns liksom ingenting inuti i mig som jag kunde se som någonting jag skulle vilja säga i det ögonblicket – men ändå letade jag febrilt inom mig själv efter någonting som jag kunde säga. Och tillslut hittade jag någonting som jag kunde säga, och så sa jag det – utan att egentligen vara intresserad, eller särskilt engagerad i vad jag pratade om – istället sa jag någonting för att kunna fortsätta prata med mina klasskamrater.

Det var också intressant att när jag väl började prata med mina klasskamrater, att jag väldigt sällan sa vad jag tyckte om saker. Om den jag pratade så något i stil med ”ja, den där skådespelaren – han är ju så tråkig!” – då sade jag – oftast – ”ja, visst är han det!” – utan att jag egentligen tyckte det – eller sade jag ett mumlande ”mmm…”.

Så – det är intressant att se hur jag kompromissar mig själv för att få passa in bland andra. Det är väldigt konstigt att jag håller på med detta för jag tjänar verkligen ingenting på det. Hoppet, och längtan som driver mig att kompromissa mig själv är längtan efter att få en riktigt, riktigt bra kompis, och att få bli populär och ansedd av andra – men trots mina väldigt tappra försök har min dröm aldrig manifesterat sig – vilket tyder på att det är något högst felaktigt med mina uträkningar; att kompromissa mig själv skapar inte det jag vill ha.

Och vad är det då jag vill ha? Jo – en kompis, och en grupp människor som accepterar mig, tycker om mig, och erkänner mig – så varför ger jag inte detta till mig själv då? Jo – för att jag inte vetat att man kunde göra det! Men nu vet jag att det går att leva ord som mig själv, och således ska jag träna mig själv på att vara den där vännen till mig själv – genom att jag verkligen tillåter mig själv att hålla om mig själv, hjälpa mig själv, och bry mig om mig själv.

Så – idag ska jag arbeta med de punkter som jag nämnt ovan om hur jag ändrar mig bland människor för att få uppleva närhet, och känslan av att vara omtyckt.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är med andra människor, och jag inte vet vad jag ska säga – eller inte har någonting som jag vill säga – att då gå in i och som en panik, och en rädsla inom och som mig själv – och börja leta efter någonting relevant som jag kan säga; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv, och göra mig själv till för att på så vis försöka få andra människor att tycka om mig – och tycka att det är roligt att vara runtomkring mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är runtomkring människor, att bli orolig och nervös för att jag inte ”tar tillvara” på stunden tillräckligt mycket – genom att prata, interagera och kommunicera med människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv tänka, och tro att jag måste prata med människor för att kunna ”ta tillvara” på ögonblicket tillräckligt mycket; istället för att se, inse och förstå att det inte handlar om vad jag gör – utan om vem jag är i och som ögonblicket

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag träffar människor, att bli nervös, rädd, och ängslig för att jag inte ska göra bra ifrån mig, och alltså uttrycka mig själv på ett sådant sätt så att människor känner sig bekväma runtomkring mig – och tycker det är roligt att vara i min omgivning – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt när människor i min omgivning verkar reagera negativt, och inte ha positiv upplevelse runtomkring mig – och då tänka att ”det är mitt fel” – och ”jag måste ändra på mig själv så att det inte händer igen”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att vara tråkig och intetsägande när jag är runtomkring människor – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att människor pratar bakom min rygg när jag inte är i närheten, och säger att jag är tråkig, och intetsägande som en person – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mig till – och verkligen försöka visa vilken rolig prick jag är, och hur oberäknelig och humoristisk jag kan vara – när jag är runt andra människor – så att ingen ska kunna säga någonting dåligt om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte slappna av och tillåta och acceptera mig själv att uttrycka mig naturligt och avslappnat när jag är runt andra människor – och att inte oroa mig själv för hur andra människor värderar mig, eller vad de tycker om mig – utan istället fokusera på att andas här i och som min mänskliga fysiska kropp – och att uttrycka mig själv utan att hålla tillbaka mig själv, utan att försöka ändra mig själv – och utan att försöka visa mig själv inför andra såsom någonting jag faktiskt inte är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spendera mitt liv att söka efter den där perfekta kompisen, den perfekta kompisgruppen – där jag kan uppleva mig själv accepterad, och uppskattad för vem jag är – och där jag kan känna det som att oavsett vad jag delar med mig själv av – så kommer dessa kompisar alltid att vara där för mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det jag känner att jag vill ifrån andra – är faktiskt vad jag vill ha från mig själv – och vad jag ännu inte tillåtit och accepterat mig själv att ge till mig själv; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att utveckla ett intimt och nära förhållande med mig själv – där jag accepterar mig själv, och alltid står vid min egen sida – och stöttar mig själv att vara effektiv och stabil i mitt leverne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att mitt sökande efter en kompis, eller en kompisgrupp där jag kan känna mig själv accepterad – är endast ett försök av mig att skapa ett substitut och ersätta mitt eget förhållande med mig själv – som är vad saknas; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att träna på att vara min egen vän, och min egen kompis – genom att leva, och uttrycka mig själv i mitt dagliga liv – på ett sådant sätt som är bäst för mig – och bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hoppas att någon utanför mig själv ska ge mig upplevelsen av att jag är hemma – att jag är accepterad – och att jag är tillräcklig – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fara runtomkring i världen, och söka överallt efter någonstans där jag kan känna mig hemma, och accepterad – istället för att se, inse och förstå – att det enda stället som finns där jag faktiskt kan känna mig hemma, och accepterad – är här med mig själv i och som varje andetag; och i detta förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att erkänna mig själv som detta hemmet – och leva självacceptans genom att sluta att fördöma mig själv för de olika upplevelserna, och tankarna jag har som kommer upp inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte acceptera mig själv såsom hem – och såsom stabilitet – och inse att det jag hela tiden letat efter utanför mig själv hela tiden har varit här som mig själv; och att det således inte finns någon anledningen att fortsätta leta, att fortsätta försöka hitta någon eller någonting som kan ge mig en känsla av att vara hemma – eftersom jag kan och har förmågan att ge mig själv ett hem – här som mig själv i och som varje andetag

Självåtaganden

När jag märker att då jag är med andra människor, och jag inte har någonting att säga, eller någonting jag vill säga – och jag då upplever rädsla, och ångest för att den andra människan ska tycka jag är tråkig eller obehaglig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser, och förstår att – om jag febrilt försöker hitta något vedertaget och accepterat samtalsämne bara för att få bli accepterad av en annan – då är detta faktiskt att kompromissa mig själv – och att förtrycka mitt ovillkorliga och naturliga uttryck av och som mig själv; således åtar jag mig själv att sluta försöka att hålla en ”normal” konversation – och jag åtar mig själv att istället uttrycka mig själv här i och som mitt andetag – en och jämlik

När jag märker, och ser att då jag är runtomkring människor – att jag blir orolig och nervös för att jag inte ”tar tillvara” på stunden tillräckligt mycket – genom att prata, interagera, och kommunicera med människor – då stoppar jag mig själv, och jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit till min kropp; och jag ser, inser och förstår att – det finns ingenting att ”ta tillvara” på – såsom någonting jag måste uppnå, eller klara av i ögonblicket – utan det enda som finns att göra är att fortsätta att andas – och röra mig själv i enhet och jämlikhet – och vara medveten om min kropp, och min omgivning – och vad som rent faktiskt och fysiskt händer – och inte göra ögonblicket till en mental sinnesupplevelse – utan istället se vad som verkligen är här och röra mig själv utifrån det; således åtar jag mig själv att sluta jäkta mig själv att försöka ”ta tillvara” på någonting – och istället åtar jag mig själv att leva – och ta tillvara på mig själv – genom att sluta att tänka, och uppleva – och istället vara här med och som min kropp en och jämlik

När jag märker att då jag träffar nya människor, eller bara människor överhuvudtaget, att jag då blir nervös, rädd och ängslig för att jag ”inte ska göra bra ifrån mig” – och alltså få andra människor att gilla mig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit till min kropp; och jag ser, inser, och förstår att – det är absurt att jag vill att andra ska tycka om mig, och att jag kompromissar mig själv och gör mitt liv till ett helvete för att få uppmärksamhet av andra – istället för att jag bara åtar mig själv att gilla och tycka om mig själv; således åtar jag mig själv att sluta existera för att tillfredställa andra – och istället leva för att leva – uttrycka mig själv

När jag märker att jag upplever mig själv rädd för att vara tråkig, och intetsägande när jag är runtomkring människor; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit till min kropp; och jag ser, inser och förstår att – vad spelar det för roll om någon känner att jag är skittråkig? Jag menar – vad betyder det rent faktiskt och praktiskt för mig? Jo – ingenting – för absolut ingenting i mitt liv kommer att ändra på sig, eller påverkas av att någon tycker jag är tråkig – varför det är en helt irrelevant och irrationell rädsla att hålla kvar vid; således åtar jag mig själv att vara bekväm i mig själv och uttrycka mig själv naturligt och autentiskt och sluta bekymra mig för att någon i detta ska uppfatta och se mig som tråkig

När jag märker att jag inte tillåter mig själv att slappna av, och uttrycka mig själv avslappnat och naturligt runt andra människor – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit till min kropp; och jag ser, inser och förstår att – inget hemskt kan hända om jag slappnar av – för det är inte som om att jag är mer säker, och trygg när jag hela tiden går och är rädd – utan det enda som det leder till är att jag inte kan se vad som är här i min omgivning eftersom jag filtrerar allt genom ett lager av rädsla; således åtar jag mig själv att andas – och vara stabil här i och som min kropp – och låta mig själv slappna av och vara mig själv runt andra människor

När jag märker att jag söker efter den perfekta kompisen, eller den perfekta kompisgruppen – för att på så sätt försöka hitta ett hem, någonstans där jag kan känna mig accepterad och omtyckt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit till min kropp; och jag ser, inser och förstår att det jag letar efter inte är någonting som jag kan hitta utanför mig själv – utan är någonting som jag måste skapa som mig själv; således åtar jag mig själv att skapa mig själv som min egen vän, mitt hem – där jag lever som mig själv självacceptans

När jag märker att jag söker kontakt med andra för att skapa ett substitut och ersätta mitt eget förhållande med mig själv – genom att ha ett förhållande med en annan; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit till min kropp; och jag ser, inser och förstår att – jag kan aldrig uppnå det jag vill om jag inte ger det till mig själv – således kan ett förhållande aldrig tillfullo ge mig självacceptans – eller upplevelsens av att vara riktigt hemma i min egen kropp – eftersom detta är någonting som bara jag kan ge till mig själv; således åtar jag mig själv att ge detta till mig själv – och sluta försöka skapa ett substitut

När jag märker att jag söker mig själv utåt, och börjar titta utanför mig själv för att försöka ”hitta mig själv” – där jag antingen söker efter mig själv i någon människa, eller någon slags handling, eller utövning av någon slags aktivitet; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit till min kropp – och jag ser, inser och förstår att – jag finns alltid här – och att det finns ingen mig att leta efter, eller försöka hitta utanför mig själv; således åtar jag mig själv att i varje ögonblick andas och vara här med min kropp – och förstå att detta är allt som finns – detta är vem jag är – det är således HÄR jag är

När jag märker att jag letar utanför mig själv efter att få känna mig hemma, och välkomnad – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka till min kropp; och jag ser, inser och förstår att – jag är hemmet som jag letat efter, och att jag har förmågan – och möjligheten att skapa mig själv såsom ett hem för mig själv – genom att ta bort alla självmissbrukande beteenden och tankar som jag accepterat som mig själv inom mig själv – och istället utveckla mig själv till att vara uppriktig mot mig själv – och stötta mig själv att växa, expandera, och bli mer effektiv i mitt liv – och i min process; således åtar jag mig själv att sluta hoppas att få hitta ett hem – och istället skapa mig själv som ett hem till mig själv – genom att skriva, applicera självförlåtelse – och stabilisera mig själv i och som mitt andetag i varje ögonblick

Dag 160: Jag Kan Inte Förlora Mig Själv

Självskriverier

När människor ger mig saker, eller uppskattar mig – eller sammanfattat – gör någonting mot mig som jag blir glad över. Då blir jag ofta rädd för dem, och börjar känna mig obekväm i deras närvaro. Och detta har att göra med att jag är rädd för att de ska ta ifrån mig det där de gav mig. Därför blir får jag svårt för att uttrycka och röra mig själv naturligt, och avkopplat runtomkring dessa människor, eftersom jag blir nervös att någonting jag gör eller säger ska ändra deras inställning gentemot mig, och att de ska börja se på mig med oblida ögon.

Detta har jag märkt händer när jag får dricks av en kund då jag kör taxi, när jag får presenter av mina föräldrar på julen, eller då människor i min omgivning helt enkelt beslutar sig för att ge någonting till mig.

Självklart är det oacceptabelt att existera och leva på ett sådant här sätt, eftersom jag begränsar och håller mig själv tillbaka – och förtrycker mig själv såsom naturligt och autentiskt självuttryck.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva mig själv obekväm, nervös och rädd runtomkring människor när dessa ger mig någonting, eller är vänliga mot mig, eftersom jag blir rädd att jag ska göra, eller säga någonting som kommer göra att denna människan blir arg på mig och tar bort det jag upplevde och kände att de gav till mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mig själv beroende av att andra människor ska ge mig omtanke, och uppmärksamhet – och bli livrädd när någon människa i min omgivning faktiskt ger mig detta – eftersom jag genast blir rädd för att förlora det jag upplever att den andra människan ger till mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte existera, och medverka såsom en och jämlik med andra människor i min värld och omgivning – där jag således inte vill ha, och inte har ett begär inför att andra människor ska ge mig någonting som jag annars tror mig själv sakna – utan jag ger allt till mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna fruktan, nervositet och ångest inför att förlora min positiva position i människors ögon, och istället bli ansedd och definierad av människor i min värld såsom att vara negativ – och inte ha något värde – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att önska, och ha ett begär om att andra människor ska ta hand om mig – och stabilisera mig – och ge mig en säker och stabil grund i denna världen istället för att jag ger detta till mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ge till mig själv vänskap, och omtanke – och således inte försöka hämta detta utifrån, och inte vara rädd för att förlora detta när jag upplever det som om att en annan ger mig vänskap och omtanke – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från min mänskliga fysiska kropp, och istället för att utveckla mig själv praktiskt att stå – leva – och uttrycka mig själv såsom vänskap, och omtanke – att istället söka efter dessa uttryck utanför mig själv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag aldrig kan hitta ett substitut för mig själv – alltså en annan människa som kan ge mig allt det jag upplever att jag inte har – och allt det jag upplever att jag saknar, och att jag måste ha att en annan ger till mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas och ta mig själv tillbaka till min kropp – och leva ord som mig själv HÄR en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att en annan kan ta någonting ifrån mig – och att jag därför måste vara snäll, och medveten om hur jag pratar och beter mig mot andra människor – så att de alltid ska få en positiv och glad upplevelse av mig så att de aldrig någonsin ska tänka på att ta någonting bort ifrån mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta mig själv tillbaka till mitt andetag, och min kropp – och leva HÄR en och jämlik – och se, inse och förstå att jag aldrig kan förlora någonting av och som mig själv eftersom jag är HÄR

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att om en annan ser mig som värdelös, att tro att jag då är värdelös – och att den upplevelsen jag tror att en annan människa har om mig – måste – definiera mig fullständigt – istället för att se, inse och förstå att det behöver inte vara såhär – jag behöver inte uppleva mig själv obekväm, och nervös inför att människor ska ogilla mig – utan jag kan helt enkelt stoppa mig själv, ta ett andetag – och föra mig själv tillbaka hit – och således inte längre vara beroende av energier för att leva och röra mig själv här

Självåtaganden

När jag märker att jag känner mig själv obekväm, rädd och nervös när någon ger någonting till mig – eller jag upplever att någon är vänlig och snäll mot mig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är inte något farligt om andra inte längre ger mig saker, eller är snälla och vänliga mot mig – och således inget att frukta; därför åtar jag mig själv att sluta frukta att andra människor inte ska vara snälla mot mig, och jag åtar mig själv att istället leva och uttrycka mig själv i och som bekvämlighet med min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag blir livrädd när någon människa i min omgivning ger mig omtanke, och uppmärksamhet – eftersom jag är rädd för att de ska sluta med detta; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns inget farligt, eller dåligt med att andra människor inte ger mig vad jag upplever såsom omtanke, och uppmärksamhet – eftersom jag kan ge detta till mig själv; således åtar jag mig själv att ge mig själv omtanke, och uppmärksamhet – och sluta söka efter detta i separation från mig själv utanför mig själv

När jag märker att jag känner fruktan, nervositet och ångest inför att förlora min positiva position i människors ögon – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att hur jag blir sedd av andra människor inte kan påverka mig om jag inte tillåter och accepterar det; således åtar jag mig själv att sluta vara beroende av hur jag tror att andra människor ser mig – och jag åtar mig själv att istället leva självförtroende, och självvärde i och som varje andetag – här

Jag åtar mig själv att ge till mig själv vänskap och omtanke genom att leva vänskap praktiskt på det sättet att jag gör mot och till mig själv det som jag vet är bäst för mig själv – även om det inte det jag känner för – och att jag tillåter och accepterar mig själv att vara intim och öppen med mig själv om vad jag upplever och går igenom inom mig själv – och således inte fördöma mig själv, och försöka låtsas att jag är någonting mer eller mindre än vad jag faktiskt är

Jag åtar mig själv att leva omtanke till mig själv genom att tänka på vad som är bra för mig – och om hur jag upplever mig själv – att fråga mig själv vilken mat som är bäst för mig, och endast äta sådan mat som jag bevisligen sett gynnar min kropp effektivt – och att även fråga mig själv i varje ögonblick hur jag upplever mig själv och vad jag kan göra för mig själv för att min upplevelse och applikation av mig själv ska bli mer effektiv, och givande

När jag märker att jag försöker hitta ett substitut för mig själv – utanför mig själv i någon, eller någonting annat – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag kommer aldrig hitta mig själv utanför mig själv – jag kommer aldrig kunna bli tillfredställd genom att hitta någonting som jag saknar utanför mig själv, eftersom den punkten i slutändan kommer försvinna; och således åtar jag mig själv att etablera och skapa mig själv praktiskt såsom de ord och applikation jag vill uppleva som mig själv

När jag märker att jag tänker, och upplever att en annan kan ta någonting från mig – då stoppar jag mig själv, tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att en annan aldrig kan ta någonting från mig, utan vad jag upplever såsom att någon tar någonting från mig – är egentligen en emotionell reaktion av att känna mig underlägsen, och sämre än andra människor; och således åtar jag mig själv att sluta att frukta att förlora delar av och som mig själv och istället stå här i och som min mänskliga fysiska kropp – genom att andas och vara medveten om detaljerna av och som min mänskliga fysiska kropp

När jag märker att jag tror att om en annan ser mig som värdelös, att tro att jag då är värdelös – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag skapar vad jag upplever inom mig och att det således är irrelevant vad en annan känner, tänker, eller tycker om mig; således åtar jag mig själv att leva värde som mig själv här – genom att förbli avkopplad, avslappnad och bekväm med mig själv och interagera med min omgivning utan att känna fruktan eller ångest för vad andra tycker om mig

Dag 156: Den Kollektiva Hypnosen

Självskriverier

Någonting som jag har märkt att jag ofta gör är att jag tar efter människor i min värld. Jag härmar hur de pratar med varandra, jag härmar vad de pratar om – när jag hör att de är oroade över någonting, eller irriterade över någonting är detta också någonting som jag brukar ta efter. Det är inte som att jag gör det på något väl synligt sett, utan det sker mycket subtilt.

Ett exempel som jag kan ge är från igår när jag åkte tåg. Jag stod med en mängd människor på perrongen, och tågade rullade sakta in och stannade till – och eftersom tåget var långt och min vagn hade stannat längre ner på perrongen var jag tvungen att förflytta mig. Det jag märkte när denna kollektiva förflyttning ägde rum, eftersom det var fler människor än jag som hade sin vagn antingen längre upp, eller längre ner på perrongen i förhållande till var de själva stod – var att jag upplevde mig själv nervös, och hetsig. Detta trots att jag visste att tåget inte skulle köra vidare förens alla passagerare var ombord, och att jag hade en plats inne på tåget – vilket gjorde det totalt onödigt för mig att stressa och försöka hinna först.

Min slutsats till varför jag upplevde mig själv stressad, och varför jag rörde mig själv litet mer okontrollerat, och ryckigt – var att andra människors upplevelse av sig själva influerade mig. För jag kunde se att folket runtomkring mig var stressade, och rörde sig snabbt – fokuserat – och kände en press att tåget på något sett skulle köra ifrån dem utan att de skulle kunna följa med. Och detta blev då någonting som influerade mig och min upplevelse av mig själv.

Fascinerande – och denna typ av ”överföring” av upplevelser har jag börjat upptäcka existera på många mer ställen i min värld. Och hur jag faktiskt skapar upplevelser av mig själv som är totalt onödiga, som jag aldrig hade skapat om det inte varit för att jag tittar på hur andra upplever sig själva och sedan kopierar deras upplevelse, och uttryck.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kopiera hur andra människor upplever sig själva – och låta min upplevelse av och som mig själv bli, och vara influerad av hur andra människor upplever sig själva; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att i varje ögonblick fråga mig själv – varför gör jag detta? – varför upplever jag mig själv såhär? För att på så vis alltid vara säker på varför jag gör någonting – på att jag har en praktiskt och logisk anledning bakom mina handlingar och att jag inte göra någonting bara för att jag känner att jag måste göra det – eller fruktar att om jag inte gör det – att jag då kommer att förlora mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att existera, och leva mig själv självständigt från hur andra människor upplever sig själva – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att leva mitt liv – och ta beslut om vad jag ska göra med mitt liv – utifrån en utgångspunkt som är unik i den meningen att ingen annan människa som jag känner agerar utifrån en liknande utgångspunkt – i rädslan och ångesten att om jag inte konformerar mig själv till hur andra lever, och försöker efterlikna hur och varför andra rör sig – att jag då kommer göra misstag, och eftersom jag är ensam – kanske jag kommer ha fel, och göra någonting som tydligen ”inte är rätt”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att den stora massan av människor alltid har rätt, alltid vet mer än mig – och alltid tar rätt beslut – och jag förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att därmed sätta min tillit till den stora massan med människor istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att lita på mig själv – och att i varje ögonblick se till att jag tar och lever mig själv utifrån sunt förnuft – såsom vad som är bäst för alla – och inte bara blint litar på att vad någon säger till mig är okay, och acceptabelt bara för att en annan säger det till mig

Jag förlåter mig själv at jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att ifrågasätta andra människor – för att ifrågasätta situationer, traditioner, ”den mänskliga naturen” – och såsom människor i alla tider har uppfattat ”livet” och vad det innebär att leva – i tron att jag inte har rätt, och inte heller kan ifrågasätta det mänskliga kollektivistiska uppfattningen om vad det innebär att leva – i tron att jag som en enda människa är alldeles för dum, och inkapabel för att göra någon skillnad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé, och en tanke inom mig själv att bara för någon är en s.k. auktoritet inom ett visst ämne – att den människan därför vet vad det innebär att leva vad som är bäst för alla – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att blint ta för givet vad andra säger och gör bara för att de står i en auktoritetsposition – i rädslan för att om jag skulle ifrågasätta den information som kommer in i min värld – och börja ta egna beslut – och titta med sunt förnuft på huruvida viss information är vad som är bäst för alla, eller inte – att jag då skulle börja ta fel – och göra fel – och inte ta korrekt beslut – och inte agera på ett sådant sätt som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta självständighet – i rädslan för att jag inte är lika stark själv som jag hade varit om jag hade haft stöd från flertalet människor och att alla dessa tyckt precis detsamma som jag – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från styrka – separera mig själv från självtillit – separera mig själv från självauktoritet – och tro att detta är ord jag inte kan leva som mig själv om jag inte har andra som säger att jag har rätt – och att jag gör rätt; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag självklart kan leva självtillit – självauktoritet – och styrka som mig själv oavsett vad andra gör, eller tycker – eftersom det är ett beslut som JAG GER TILL MIG SJÄLV

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ifrågasätta de principer, ideologier, och de anledningar som läggs till grund för beslut som tas av människor – i tron att alla människor trots allt vill vad som är bäst för de själva och andra – och trots allt borde veta vad som är bäst – och att jag antagligen har fel i vad det är jag ser, eller säger och således inte borde tycka någonting överhuvudtaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att istället för att utveckla mina egna normer, min egen moral, min egen uppfattning om hur denna världen fungerar – och vad som är bäst för alla; att istället bara kopiera från min omgivning vad alla andra säger, och tycker att överhuvudtaget ifrågasätta om det som andra säger faktiskt är bäst – faktiskt är bra – och faktiskt är sunt förnuft

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i interaktion, och kommunikation med andra människor – att säga JA – eller hålla med en annan – utan att först se på punkten, och titta huruvida jag faktiskt håller med människan i fråga – eller om jag ser en lösning, och ett annat perspektiv som är bättre – och mer effektivt – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv i rädslan för att andra människa ska ogilla mig, och inte tycka om mig och se mig som en ”vän” – om jag inte gör mitt allt för att framträdda som en lättsam, och medgörlig människa

Självåtaganden

När jag märker att jag gör någonting helt automatiskt – bara för att andra människor gör samma sak; då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår hur dumt det är att göra någonting bara för att andra gör det – eftersom jag i sådana fall inte har någon aning om huruvida det jag lever faktiskt är bäst för alla, eller någonting som faktiskt är till skada för andra; och således åtar jag mig själv att ifrågasätta de handlingar, och uttryck som ses som normala och brukliga inom det mänskliga släktet – och således se till att alla mina beslut och handlingar är självdrivna – och självskapade i det att jag vet vad det är jag gör – och varför – och att jag inte gör någonting helt automatiskt bara för att andra gör det

När jag märker att jag är rädd för att stå såsom självständig och egenhändig i mitt liv – i det att jag tar beslut som jag ser är bäst för alla oavsett vad slags beslut andra tar – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är ingenting farligt med att inte göra som alla andra gör – det är ingenting som kan skada mig, eller göra mig illa utan det är enbart en rädsla för att jag kommer göra fel – och misslyckas vilken i sig självt inte är valid; således åtar jag mig själv att ta beslut, och att leva utifrån vad jag ser är bäst för alla – oavsett huruvida andra gör det eller inte

När jag märker att jag tar ett beslut, och lever på ett sätt bara för att den stora massa människor gör det; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att bara för att många människor gör samma sak betyder inte detta att det som dessa människor gör är bäst för alla – vilket är solklart om man tittar på hur världen ser ut – således åtar jag mig själv att sluta handla som andra gör och istället ifrågasätta den mänskliga naturen – och leva på ett sådant sätt – ta beslut på ett sådant sätt om jag ser är bäst för alla

När jag märker att jag är rädd för att ifrågasätta människor, situationer, traditioner, och den så kallade mänskliga naturen – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att den anledningen till att jag är rädd för att ifrågasätta de ideal som efterlevs i vår nuvarande värld – är på grund av att jag är rädd för att ha fel – och är rädd för att jag inte vet vad som är rätt; och således åtar jag mig själv att ifrågasätta de ideal som promulgeras och per automatik anses vara korrekta ideal och levnadssätt och sluta frukta att jag kanske kommer ha fel när jag gör se – rädslan för att ha fel är irrelevant och stöttar inte mig på något sätt att leva effektivt här i och som andetaget

När jag märker att jag blint litar på, och följer, och härmar en annan bara för att denne är en auktoritet i ett visst ämne – eller i vart fall påstår sig vara det; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag bara blint litar på andra människor utan att själva ifrågasätta vad andras agerande leder till – då placerar jag mig själv i en situation där jag inte längre styr mig själv, och således inte är i kontroll över huruvida jag med mina handlingar skapar en värld som är bäst för alla – eftersom jag bara gör det andra säger till mig; således åtar jag mig själv att sluta att blint lita på andra – och att istället ifrågasätta all information genom att se vad effekten av informationen är och huruvida den är bäst för alla eller inte

När jag märker att jag fruktar att leva självständighet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är inget att frukta att ha fel – och att inte göra rätt – och att misslyckas – det är inget skamfyllt att inte förstå; således åtar jag mig själv att sluta vara rädd för att stå upp inom och som mig själv som självständighet och ifrågasätta de ideal, och besluts som tas och levs i denna världen – och således istället pusha mig själv och andra att leva vad som är bäst för alla på alla sätt och vis – och ifrågasätta all information som kommer in i min verklighet utifrån utgångspunkten huruvida denna information är vad som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att sluta att hoppas att världen, människor, och denna existens automatiskt ska ändra sig själv till det bättre – eftersom att ”vi lär oss” – och jag åtar mig själv att istället ta ansvar och ifrågasätta vad som är här och visa att det finns mer effektiva sätt att leva, och uttrycka sig själv på som inte gör så att andra tar skada

När jag märker att jag kopierar information från andra – utan att först titta inom mig själv för att se att informationen faktiskt är bäst för alla – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och jag för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att problemet som vi människor skapat i denna världen – har sin grund i att vi bara accepterar vad som sägs till oss utan att själva tänka oss för vad det som sägs till oss faktiskt innebär på en praktisk nivå; således åtar jag mig själv att inte bara acceptera allt som sägs utan att själv undersöka, och ifrågasätta vad visas; och att fråga mig själv om jag verkligen vill ha effekten av den information som ges till mig

När jag märker att jag automatiskt säger ja till en annan människa utan att först tänka efter, eller om jag säger ja för att inte behöva ta en konflikt när jag inte håller – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser, och förstår att jag gör ingen en tjänst genom att bara acceptera information, åsikter, och uttalanden av andra som ”okay” – i rädslan för konflikten, samt i rädslan för att stå upp och ifrågasätta information, beslut, och handlanden av andra; och således åtar jag mig själv att stå upp och inte acceptera någonting mindre än vad som är bäst för alla – och inte lägga mig ned och ge upp i rädslan för att konflikter kommer uppstå – utan istället pusha för att etablera det som jag ser fungerar bäst – och ger det bästa resultatet för alla involverade

 

Dag 154: Jag Är Den Trevliga Typen

Självskriverier

Idag upplevde jag mig själv ganska ostabil, och emotionell. Det som kom upp inom mig flera gånger var rädsla, och nervositet inför hur andra uppfattar mig/ser mig – och inför vad andra tänker om mig; så det är väldigt likt de upplevelser jag arbetat med innan – vilket visar att jag måste gå djupare i min självförlåtelse för att lokalisera och släppa denna punkten.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös, och rädd när jag tror att andra inte är intresserade av vad jag säger – eller gör – och att andra tycker att jag är tråkig, eller ointressant när jag pratar – och att de helst skulle vilja att jag inte uttryckte mig själv alls

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös, och känna mig själv ängslig när jag pratar med andra – i rädslan och ångesten för att jag säger, gör, eller agerar på något sett som kommer få en annan att känna sig själv utanför – samt frustrerad och irriterad på mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, och rädsla inför att agera, eller uttrycka mig själv på ett sådant sätt att en annan uppfattar mig som om att jag ignorerar denne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara nervös inför hur andra uppfattar mig, och när jag uttrycker mig själv – vara rädd för att uttrycka mig själv utan att först göra en beräkning inom mig själv hur det kan tänkas att andra människor kommer uppfatta, och känna om mig beroende på vad jag säger eller uttrycker

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, och nervositet inför att slappna av när jag är med andra människor – och inför att sluta oroa mig själv inför vad andra människor känner, upplever, tycker eller tänker om mig – i rädslan för att om jag slutar oroa mig, och slutar att försöka att ta reda på – och vara steget före i det att jag alltid ser till att andra människor gillar mig, och har en positiv upplevelse runtomkring mig; att andra då kommer ogilla mig och se på mig med oblida ögon och tycka att jag är en negativ människa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara besatt av att fundera på, och känna efter – och tänka på hur andra människor kan tänkas reagera, och uppleva mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla mig själv tillbaka – och vara rädd för att uttrycka mig själv ovillkorligt, och utan att tänka efter – i rädslan för att detta kommer göra så att andra människor ser ner på mig, och börjar ogilla att vara runtomkring och tillsammans med mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att en annan människa ska bli arg, eller frustrerad på mig – och skapa mig själv såsom en karaktär/personlighet som alltid har kontroll på omgivningen genom att jag alltid utstrålar en positiv, givmild, och trevlig karaktär som alltid tar alla människors behov, och upplevelser i beaktande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna rädsla och ångest inför att uppfattas av andra såsom att vara otrevlig, missgynnsam, och ointresserad – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv, och hålla mig själv tillbaka – och förändra mitt uttryck av och som mig själv – för att vara säker på att andra människor alltid kommer tycka om mig, och alltid kommer känna att jag är en trevlig – positiv och närande människa att vara runtomkring

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte längre bry mig om hur mitt uttryck av och som mig själv kan influera, och styra andra människor – alltså inte längre oroa mig själv för att andra människor kan ta illa upp, känna sig träffade, och sårade – om jag uttrycker mig själv naturligt och avslappnat här i och som min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att värdera mig själv utifrån hur mycket jag tror andra människor tycker om mig – och hur mycket jag tror att andra människor värderar det som en positiv och trevlig upplevelse att vara i närheten utav mig – att interagera, och prata och kommunicera med mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mig beroende av vad jag tror att andra tycker och känner om mig – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att uttrycka, och röra mig själv ovillkorligt – och inte göra mig själv beroende till någon annan människas upplevelse av sig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag inte är värd någonting – och att det är någonting som är fel med mig – när andra människor inte ger mig någon uppmärksamhet av den formen att de ler åt mig, och att de talar med ljusa och positiva röster – såsom att de låter glada för att träffa mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mig beroende av vad andra människor tycker om mig, eller rättare sagt – vad jag tror att andra människor tycker om mig – för att jag ska uttrycka mig själv, röra mig själv, och interagera här ovillkorligt – och glädja mig åt mig själv i och som ögonblicket

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara känslig inför kritik, och känslig inför vad jag tror att andra människor tycker om mig – och om det verkar som om någon inte gillar mig, eller tycker det är roligt att vara med mig – att genast ta det personligt, och känna det som om detta är ett personligt misslyckande från min sida – eftersom jag tydligen borde få denna människan att tycka om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se det som ett misslyckande från min sida när människor inte verkar känna och uppleva sig själva bekväma, lugna, och glada runtomkring mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja ta an rollen – och karaktären av att vara den ”trevliga typen” – som står i mitten av all uppmärksamhet och är igenkänd och uppskattad av alla – i tron att om jag hade kunnat vara den där typen i mitten av all uppmärksamhet – att jag då hade kunnat uppskatta mig själv mer, och känna det som om att mitt liv var bättre – och mer givande än vad jag upplever det som nu

Självåtaganden

När jag märker att jag blir nervös, och rädd därför att jag tror – och känner att andra inte är intresserade av mig när jag uttrycker mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns absolut ingenting rationellt i att frukta att andra inte är intresserade av mig – eftersom det är ingenting som kan skada, eller påverka mig; således åtar jag mig själv att helt enkelt fortsätta att uttrycka mig själv – och att inte ta någon notis om denna rädslan – att helt enkelt bara gå igenom den och släppa den

När jag märker att jag blir nervös, och ängslig inför att någonting jag gör, säger, eller uttrycker får någon att känna sig ignorerad, utfryst, eller utanför – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att hur andra upplever sig själva är inte mitt problem – och att känna sig utfryst, eller utmobbad – eller dylikt är en egenskapad upplevelse som inte har någonting att göra med någon annan än själv; således åtar jag mig själv att uttrycka mig själv här i och som självuppriktighet, och stabilitet – och helt enkelt förbli densamma och sluta oroa mig för hur mitt uttryck influerar och påverkar andra i min värld

När jag märker att jag är nervös inför att uttrycka mig själv ovillkorligt, och utan att tänka efter – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag tillåter och accepterar mig själv att oroa mig – och vara räd inför hur andra uppfattar mig så kommer mitt liv bli VÄLDIGT tråkigt – och framförallt fyllt av självkompromiss; sålådes åtar jag mig själv att uttrycka mig själv ovillkorligt och inte på förväg försöka planera hur jag vill att andra ska uppleva mitt uttryck av och som mig själv – utan bara uttrycka mig utan någon i förväg skapad plan

När jag märker att jag känner mig rädd inför att slappna av, koppla av och bara vara mig själv – i rädslan för andra då inte längre kommer tycka om mig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är ju inte på något sätt värt att offra mig själv såsom naturligt självuttryck för att andra ska tycka om mig – utan jag är värd att få vara mig själv och att få uppleva mig själv bekväm med mig själv; således åtar jag mig själv att andas, och att stå stabil i och som min kropp – och att vara i denna världen, men inte av denna världen – och alltså inte låta mig själv bli borttappad och uppjagad av förhållanden, och diverse dramatiska problem – utan istället förbli här såsom andetaget lugn och stilla

När jag märker att jag funderar på, och undrar över hur andra människor kommer uppfatta mig – och se på mig – och hur andra människor uppfattar och ser på mig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns absolut inget substantiellt värde att hämta i att få andra att tycka om mig – eftersom en dag kommer jag att DÖ – och då kommer alla förhållanden jag skapat genom att vara snäll att försvinna – och jag kommer inte vara någonting eftersom hela mig själv vara uppbyggd av en fejk personlighet av att jag är snäll; således åtar jag mig själv att i varje ögonblick träna mig själv på att vara mig själv – och leva autencitet – och egenvärde – genom att uttrycka mig själv här som mitt andetag och sluta söka efter andra att acceptera och tycka om mig

När jag märker att jag är rädd för att inte ha kontroll över min omgivning – och att jag försöker kontrollera min omgivning genom att utstråla en positiv, givmild, och trevlig karaktär – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns inget att frukta i att släppa kontroll – det värsta som kan hända är att jag DÖR vilket ändå kommer att hända – det är oundvikligt – så varför då frukta detta? Således åtar jag mig själv att leva här och släppa behovet av att försöka kontrollera min värld i och som rädslan för att om jag inte gör detta så kommer jag att dö – och istället åtar jag mig själv att leva självförtroende, och självtillit här – och hantera de situationer som dyker upp utifrån en utgångspunkt av att skapa och manifestera det som är bäst för alla

När jag märker att jag upplever rädsla och ångest inför att uppfattas av andra såsom att vara otrevlig, missgynnsam, och ointresserad – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag baserar mitt uttryck av mig själv på basis av att andra ska tycka om mig, och gilla vad jag säger – så kommer jag kompromissa mig själv – och således förstår jag att för att verkligen vara kraftfull och ha effekt i detta livet så måste jag stå upp inom och som mig själv – ENSAM – och oavsett vad slags respons jag tilldrar mig utifrån; således åtar jag mig själv att leva, och gå detta livet utan att låta mig motiveras, eller styras av vad andra tycker – eller inte tycker om mig – och således leva egenvärde – och självmotivation

När jag märker att jag är rädd för att inte längre hålla kvar vid min rädsla inför att uttrycka mig själv ovillkorligt – och utan att ”tänka efter” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att denna oron jag har inför att andra upplever sig själva negativt runt mig om jag tillåter mig själv att släppa loss, och vara mig själv – är fullständigt onödig, och fungerar endast att hålla mig själv tillbaka och nertryckt inom och som mig själv; således åtar jag mig själv att stå upp inom och som mig själv och att leva utan rädsla – utan nervositet – och utan att vara rädd för hur andra upplever sig själva när jag uttrycker mig själv

När jag märker att jag värderar mig själv positivt – och ser på mig själv såsom en bra och värdefull människa för att andra verkar tycka om att interagera, kommunicera, och vara med mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att om jag tillåter och accepterar mig själv att definiera, och se mig själv utifrån vad jag tror att andra tycker om mig – då begränsar jag mig själv något ofattbart – och jag gör mig själv i princip en slav till andra människor; således åtar jag mig själv att sluta definiera, och se mig själv utifrån vad jag tror – att andra tror och tycker om mig – och istället uttrycka och röra mig själv HÄR i och som mitt andetag – en och jämlik

När jag märker att jag baserar mitt värde – hur bra jag är – hur duktig jag är – och hur lyckad jag är – utifrån hur jag känner det som om andra bemöter mig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att så länge min upplevelse av mig själv på något sätt är i förhållande till en annan – då är jag en slav – och således åtar jag mig själv att inte definiera mig själv i förhållande till en annans upplevelse av sig själv utan istället uttrycka mig själv ovillkorligt – och utan rädsla – i varje ögonblick

När jag märker att jag tar det personligt – eftersom jag tror att en annan inte tycker om att vara med mig, eller kritiserar mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag begränsar mig själv något ofattbart när jag tillåter och accepterar mig själv att ta saker och ting personligt – eftersom jag tror att det andra människor säger, upplever och gör i och som upplevelser och emotioner handlar om mig – när det rent faktiskt handlar om de själva – och vem de är inom och som sig själva; således åtar jag mig själv att sluta vara rädd – och känslig inför hur andra upplever sig själva – och istället öva mig själv på att stå stabil och orubblig här i och som andetaget

När jag märker att jag känner och upplever det som om att jag misslyckas, när andra människor inte verkar uppleva sig själva lugna, bekväma, och glada runtomkring mig – och jag inte verkar vara i centrum för allas uppmärksamhet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – varför ska jag se det som ett misslyckande så fort alla inte verkar ha en emotionellt positiv upplevelse runtomkring mig? Vad finns det för sunt förnuft i en sådan idé? Jo just det – ingen överhuvudtaget; således åtar jag mig själv att sluta tro att jag måste vara en husslav till andras emotionella upplevelser – och jag åtar mig själv att istället stå och uttrycka mig själv stabil och orubblig inom och som mig själv – här såsom andetaget

Dag 153: Mitt Rykte? Vad Var Det Du Tyckte?

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv bli kontrollerad, besatt och styrd av ilska, frustration, och tankar – och agera i och som denna besattheten – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se att mitt beteende har konsekvenser, och att när jag befinner mig i en sådan upplevelse av att vara besatt – att jag då inte tar andra människor i beaktande, och att jag inte ser hur mina handlingar influerar min värld, mig själv, och människor i min verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skämmas inför att jag i mitt förflutna uppvisat ett exempel inför andra av att vara skoningslös, och brutal – i det att jag fullständigt sket i andra människor och endast ville leva ut mina egna begär, tankar, upplevelser oavsett vad slags konsekvenser detta hade för andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd och känna ångest inför att mitt beteende har fått andra människor att se ner på mig, och se mig som omogen, och förlora respekt för mig – och definiera, samt se mig som en underlägsen varelse och i hemlighet prata om mig som om att jag inte är värd att bli kallad människa; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja att andra människor ska tycka bra om mig, och se mig som ett exempel av och för godhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja, och önska att andra människor ska se mig, och känna mig som godhjärtad, trevlig, omtänksam – och en perfekt människa – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja presentera en falsk bild av mig själv inför andra, så att andra ska tycka om mig – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att vara äkta, och autentisk och inte söka efter andra människors erkännande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja vara sedd av andra såsom att vara perfekt, i rädslan för att bli sedd som en ond – dålig – och egoistisk människa; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att omfamna alla delar av och som mig själv, och se även de delar av mig som inte är positiva – utan som är mörka, och handlar om hur jag vill leva ut mina begär oavsett vad slags konsekvenser detta orsakar för andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara bekymrad, och engagerad i hur andra människor upplever mig – och vad andra människor tänker om; och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag interagerat, kommunicerat, och varit med andra människor – att i mitt huvud evaluera mig själv och ge mig ett betyg för hur ”normal” och ”trevlig” jag varit – och undra om jag gjort mig själv till åtlöje, eller inte – och om jag kommer fram till att jag gjort mig själv till ett åtlöje, att då fördöma mig själv och känna mig generad; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara mig själv med andra människor – att koppla av och tillåta och acceptera mig själv att uttrycka mig själv utan att försöka vara varken bättre, eller sämre än mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara mån om att andra ska få ett bra intryck av mig, och existera i och som en rädsla – och ångest inför att andra ska tycka att jag är konstig, obekväm, eller jobbig när jag är i närheten av dem – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förtrycka mig själv, hålla mig själv tillbaka, och vara rädd för att vara bekväm med mig själv – i rädslan för vad andra ska känna, och tycka om mig om jag är bekväm med mig själv och om jag tillåter och accepterar mig själv att uttrycka mig själv utan rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är med andra människor – att vara nervös, och rädd för att jag beter mig, eller uttrycker mig själv på ett sätt som är konstigt – och annorlunda – och att andra människor på grund av detta ska tycka att det är obekvämt att vara runtomkring mig eftersom jag inte beter mig såsom jag borde bete mig; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att denna rädslan bara tjänar till att hålla mig själv fångad i rädslan – och leva ett liv av isolation och är således inte till någon praktisk nytta alls

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara mån om mitt rykte, och vad jag tror att andra människor tycker om mig – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i förhållande till vad jag tror att andra människor tycker om mig, och vad jag tror att andra människor anser om mitt rykte, och anser om min person – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa min ångest, och rädsla inför att ha ett dåligt rykte, och ett dåligt anseende – och istället fokusera på att leva och uttrycka mig själv HÄR i och som andetaget – en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte fokusera på att uttrycka mig själv, och leva mig själv här en och jämlik såsom min mänskliga fysiska kropp – och således släppa mitt behov, och begär att få bli sedd som anständig, och normal av andra – eftersom det tar så mycket att frukta att jag inte passar in, att jag aldrig hinner leva om jag inte släpper denna rädslan

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att fokusera den tid jag har här – de andetag jag har till mitt förfogande – på att verkligen leva, och uttrycka mig själv här i och som min mänskliga kropp – och göra det mesta av varje dag som jag har till mitt förfogande – och inte kompromissa, och förtrycka mig själv i rädslan för att jag inte kommer anses vara normal

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig själv för att mitt förflutna, såsom ögonblick i vilka jag inte uttryckt mig själv på ett sätt som är bäst för alla – är ihågkomna av andra, och att andra på grund av dessa ögonblick ser ner på mig – och ser mig såsom en underlägsen, och värdelös människa; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att släppa mig själv fri från rädslan av vad andra kan tänkas tycka om mig, och istället fokusera, och koncentrera mig själv på att leva – och uttrycka mig själv – och ha roligt i och som de ögonblick jag går igenom här

Självåtaganden

När jag märker att jag bli besatt av någon slags upplevelse, såsom tankar, känslor, idéer – minnen – vad som helst – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag är inte sinnet – jag är inte de upplevelser som kommer upp inom mig, utan jag är HÄR – och kan styra och dirigera vad som kommer upp inom mig, och således ta beslutet att leva och uttrycka mig själv såsom vad som är bäst för alla; således åtar jag mig själv att leva och uttrycka mig själv som vad som är bäst för alla – och ta beslutet i ögonblicket då denna besatthet stiger upp inom mig – att stå HÄR – och dirigera mig själv genom upplevelsen

När jag märker att jag skäms inför hur jag uttryckt mig själv, och agerat i mitt förflutna – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns ingen mening, eller syfte att hålla kvar vid skam, genans, och ångest i förhållande till vad jag gjort i mitt förflutna – eftersom vad som är gjort, är gjort – således åtar jag mig själv att släppa mitt förflutna, och istället fokusera, och koncentrera mig själv på att leva HÄR

När jag märker att jag blir rädd, och känner ångest inför att människor på grund av hur jag uttrycker mig själv ser ner på mig, ser mig som omogen, och barnslig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns absolut inget praktiskt värde i att vara rädd för vad andra människor tycker om mig – det hjälper mig inte – det stärker mig inte – och det gör mig inte mer effektiv i och som min applikation; således åtar jag mig själv att sluta vara rädd för vad andra tänker om, och istället fokusera på att leva HÄR – effektivt och fullt ut i varje andetag

När jag märker att jag vill att andra människor ska se mig som godhjärtad, trevlig, och omtänksam – en perfekt människa – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att den enda anledning till att jag vill detta är för att jag är rädd för att andra ska se mig som negativ – och dålig – men vad är det att frukta med det? Inget förstås – och således åtar jag mig själv att sluta frukta att andra ska se mig som elak, osympatisk, och oförlåtande – och jag fokuserar istället på att leva, och uttrycka mig själv HÄR – i och som andetaget en och jämlik

När jag märker att jag vill att andra ska mig som perfekt – såsom att inte ha några brister, eller felaktigheter – och p.g.a. detta tycka om mig och bli imponerande av mig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det spelar ingen roll vad andra människor tycker, eller inte tycker om mig – för min upplevelse av mig själv blir ändå likadan när uppmärksamheten är borta – då är jag ensam med mig själv, och precis densamma som innan; således åtar jag mig själv att leva en-sam – alltså som en och samma – och vara en och samma oavsett var jag är, eller med vem jag är – eftersom jag inser, ser och förstår att de upplevelser av att känna mig omtyckt, eller illa omtyckt som jag får bland andra är momentana, och inte substantiella och varaktiga upplevelser

När jag märker att jag betygsätter mig själv i mitt huvud utifrån vad jag tror att andra människor tycker om mig, då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – det ger inte mig någonting att betygsätta mig själv i mitt huvud – varför ska jag ens göra det när jag istället helt enkelt kan vara tillfreds med mig själv oavsett hur andra uppfattar, eller känner om mig? Således åtar jag mig själv att sluta jäkta, och jaga för att försöka etablera mig själv med andra människor – och få ett bra betyg inom mig själv – och jag åtar mig själv att istället ta det lugnt, och andas – och vara här med och som min fysiska kropp – och ge uppmärksamhet och fokus till sådant som är viktigt, och relevant – nämligen min fysiska verklighet HÄR

När jag märker att jag är mån om hur andra ser mig, och att jag vill presentera mig själv på ett bra sätt – eftersom jag är rädd att andra ska tycka jag är konstig, obekväm, eller jobbig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är fullständigt begränsande att hela tiden oroa mig för hur andra upplever mig, istället för att jag uttrycker mig själv obehindrat och utan någon rädsla – ångest – eller underlägsenhet; således åtar jag mig själv att släppa mig själv fri och låta mig själv leva utan att vara konstant ångestfylld inför hur andra ska uppfatta mig – eftersom mitt liv är alldeles för kort för att bli bortslösat på sådana fullständigt irrelevanta upplevelser

När jag märker att jag – runt andra människor – blir nervös, och rädd för att jag beter mig, eller uttrycker mig själv på ett sätt som uppfattas som konstigt, och annorlunda – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att idén om konstig, och annorlunda baseras på idén om vad som är normalt – och båda dessa är kulturella uppfinningar och har alltså ingen substans, eller riktighet i sig själva – således kan man inte vara konstig, och inte heller normal – eftersom dessa idéer är fiktiva; således åtar jag mig själv att uttrycka mig själv ovillkorligt, och sluta oroa mig själv för att jag inte lever upp till fiktiva kulturella uppfinningar såsom att vara ”normal”

När jag märker att jag fruktar att jag har, eller kommer få ett dåligt rykte – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är med att frukta vad andra människor allmänt säger om mig – det är ju fullständigt meningslöst – jag menar – vem fan bryr sig? Om 1000 år är jag ändå död och ingen kommer ens att komma ihåg att jag någonsin funnits, så hur relevant är det egentligen? Således åtar jag mig själv att sluta oroa mig själv för dessa skitsaker och se mitt liv utifrån ett större perspektiv

Jag åtar mig själv att förena mig själv med min mänskliga fysiska kropp – och viga mitt liv, och mig själv till att i varje ögonblick vara här med min kropp – och således sluta leva i en fiktiv verklighet i mitt huvud som inte är av något värde, eller av någon substans överhuvudtaget

Jag åtar mig själv att använda den tid jag har till mitt förfogande HÄR – att leva – att lära känna min kropp – att lära känna min fysiska verklighet – och att verkligen dedicera mig själv till att verka för – och skapa någonting av substans – av verklighet – och riktighet – någonting som inte bara består av energi, och kommer försvinna i samma ögonblick som jag dör

Jag åtar mig själv att släppa mitt förflutna – att förstå att jag då inte visste vad jag vet nu – att jag gjorde vissa väldigt osmakliga misstag men att det inte är någonting jag kan hålla på att gnälla om en hel evighet – och således åtar jag mig själv att gå vidare och att fokusera på att LEVA och vara HÄR istället

 

Dag 91: Vem Är Jag Utan Dig?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera, och skapa mig själv i förhållande till andra människor – och vara beroende av att andra människor ska leva, och uttrycka sig själv genom vissa ord, vissa rörelser, vissa sorts ljud – för att jag ska uppleva mig själv som ”en del av ögonblicket” – och för att jag ska uppleva mig själv accepterad och stabil – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av att andra människor ska ha förhållanden med mig – och ha en speciell sorts relation till mig inom sig själva – för att jag ska uppleva mig själv såsom stabil, trygg, och här – med och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse att om jag upplever någon slags reaktion inom mig själv när någon människas förhållande till mig ändras – t ex att de tidigare har sett/definierat mig som snäll – och nu istället tycker att jag är elak, och dum – att detta visar mig att jag separerat mig själv från mig själv – och istället för att leva här – en och jämlik i varje ögonblick – där jag är en och samma oavsett med vilken person jag umgås – att jag istället skapat separata karaktärer, och personligheter beroende på vilken jag umgås med och vilken jag interagerar med

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte skapa EN relation och EN verklighet som jag lever som mig själv i varje ögonblick – nämligen DENNA verkligheten här – såsom denna fysiska verklighet – som är praktiskt och likadan i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förvänta mig att bli behandlad av människor på vissa sätt – och när jag inte blir behandlad på ett sådant sätt som jag förväntar mig, att då tänka att det är deras fel att jag upplever mig själv upprörd, och arg – eller obekväm – istället för att se, inse och förstå att jag har skapat hela upplevelsen av och som mig själv från början till slut – och att det inte har någonting med vad den andra människan gör och inte gör

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att sluta definiera, och skapa mig själv i förhållande till andra människor – i rädslan för att jag då inte kommer veta vem jag är, och att jag inte kommer vet hur jag ska agera – och hur jag ska leva – och i detta frukta – att om jag inte skapar mig själv i förhållande till andra, att jag då kommer hamna utanför de normer, och regler som finns i samhället – och att jag därför kommer bli utmobbad

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att när jag upplever det inom och som mig själv såsom ett förhållande förändras – att detta visar mig att förhållandet inte var riktigt från första början – eftersom jag inte var riktig i förhållande till förhållandet, utan endast existerade såsom en upplevelse – en känsla – och en idé av att ”jag är i ett förhållande”

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte döda mitt ”personliga jag” – såsom den delen av mig som konstant analyserar mig själv i förhållande till andra, och inom mig talar om hur mitt förhållande med andra artar sig, hur saker och ting går – vad jag bör göra, och vad jag inte böra göra – och hur jag bör känna, och hur jag inte bör känna; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva/uttrycka mig själv såsom en helt fysisk varelse – helt praktisk här – utan något minne om föregående ögonblick – utan att jag agerar, och uttrycker mig själv en och jämlik i varje ögonblick – och alltså inte har några förväntningar, eller förhoppningar om hur ett visst ögonblick ska spelas ut, och hur en viss människa ska vara, eller inte vara mot mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att känslan av att vara i ett förhållande med en annan människa är en illusion – och känslan av att skapa någonting med en annan människa är en illusion – känslan av att vara ett par är en illusion och existerar inte är praktiskt, och fysiskt – således åtar jag mig själv att inte skapa, och definiera mig själv i förhållande till vad jag känner – för jag kan inte lita på det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte släppa mig själv fri från ångest, rädsla, och nervositet – och släppa mig själv fri från alla förhållanden jag skapat i mitt huvud – släppa mig själv fri från idéer om vem jag är, och hur jag borde vara i förhållande till människor i min värld – och istället leva HÄR – i varje ögonblick – och röra mig själv HÄR i varje ögonblick – utan minnen, utan att förbereda mig själv – utan att försöka förstå hur jag ska leva – utan istället LEVA

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att alla energifluktuationer jag upplever i förhållande till andra människor – inte är skapade av ”andra människor” – utan är skapade av mig – således är allt som finns i min externa verklighet enbart en spegel av och som mig själv – såsom hur jag existerar inom och som mig själv – och därför åtar jag mig själv att sluta leva i separation från mig själv – genom att tro att min verklighet skapar mig, och istället förstå att jag skapar mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att jag har tänkt ut inom mig själv hur det är ”rätt” att vara och hur det är ”fel” att vara – och att jag genom att applicera dessa punkterna av moralitet på min värld – i sin tur skapar emotionella/känslomässiga upplevelser inom och som mig själv – där jag antingen känner mig själv glad/positiv – eller negativ/ledsen; således slutar jag att skapa och definiera mig själv i förhållande till vad som pågår i min värld – och jag åtar mig själv att leva HÄR – att uttrycka mig själv HÄR – och att ta tillbaka alla punkter jag märker existerar inom och som mig själv – till mig själv – och sedan gå dessa punkterna från en utgångspunkt av att ta ansvar för mig själv och förändra mig själv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att drama i förhållanden är en illusion, skapad av idén av att jag existerar i förhållande till någon annan – och att min inre verklighet av och som mig själv har någonting att göra med andra människor i min värld – och således inser, ser och förstår jag att det egentligen inte existerar drama – det existerar inte ”häftiga oenigheter” – allt som existerar är vad jag tillåter och accepterar att existera inom och som mig själv – och således förstår jag att jag helt kan ändra min upplevelse av mig själv i min värld genom att ändra vad det är jag tillåter och inte tillåter inom och som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att jag kan inte bestraffa någon annan – jag kan inte vara arg på någon annan – jag kan inte hata någon annan – jag kan inte ogilla någon annan – eftersom allt detta händer INOM MIG – MOT MIG – och har alltså ingenting att göra med den verkligheten jag lever – och har ingenting att göra med de människor jag delar min verklighet med

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att jag kan bara vara arg på mig själv, jag kan bara hata mig själv – någonting som jag gör genom att skvallra om andra, och mig själv i mitt huvud – det är faktiskt så jag KONSTANT skapar idéer och upplevelser av och som mig själv; och i och med detta åtar jag mig själv på varje sätt och viss stoppa den konstant talande rösten inom och som mig själv såsom den mentala skvallerrösten

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa illusoriska verkligheter i mitt huvud, och definiera min värld utifrån vad är jag känner, och vad är jag tänker – istället för att se, inse och förstå – att vad jag känner, och vad tänker inte har någonting att göra med den verklighet jag befinner mig i – utan vad jag känner och tänker har JAG skapat – och alltså bara någonting som jag kan hantera, och är bara någonting som har något att göra med mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en illusorisk kamp med andra inom mig själv, i mitt huvud – där jag försöker övertala, och vinna mot andra – och få andra att tycka synd om mig, och gå in i diverse emotionella upplevelser som i grund och botten får mig att se ut som ett offer för omständigheterna i min värld, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att omständigheterna i min värld inte har någonting att göra med VEM JAG ÄR inom och som mig själv – eftersom jag skapar mig själv – jag väljer vem och hur jag ska existera inom mig själv i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att sluta tro att jag överhuvudtaget kan hämnas på min värld, och människor i min värld – kan vara arg, och frustrerad – och besviken på människor, och omständigheter i min värld – och istället inser, ser och förstår jag att ”allt handlar om mig” – alltså – allt som jag upplever inom mig själv – är jag själv – och således åtar jag mig själv att sluta dessa lönlösa försöken att få min värld att ta ansvar, och uppmärksamma mina inre upplevelser av mig själv – och istället åtar jag mig själv att ta ansvar för och ändra mig själv

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att en annan människa inte kan skapa en tanke inom mig, kan inte skapa en upplevelse inom mig, kan inte skapa en viss omständighet och känsla inom och som mig själv – och således åtar jag mig själv att ta fullt ansvar för och som mig själv – för allt som pågår inom såväl som utom mig själv

Jag åtar mig själv att sluta jaga en syndabok för vem jag är och hur jag existerar inom och som mig själv – och inse att: jag skapar allting – och att jag kan tydligt se att jag skapar allting eftersom det är jag som dikterar min upplevelse av mig själv genom vad jag tänker inom mig själv

Jag åtar mig själv att sluta skapa, och definiera mig själv i förhållande till andra – och istället leva endast ETT förhållande här – nämligen förhållandet till mig själv i varje ögonblick – där jag står upp och uttrycker mig själv en och jämlik såsom min mänskliga fysiska kropp i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att sluta söka efter någon att anklaga – såsom vem som skapat min upplevelse – och istället titta inom mig själv på hur, och vad jag tänkt – eftersom där finns svaret till varför jag upplever mig själv såsom jag upplever mig själv – och ingen annanstans

Jag åtar mig själv att ta ansvar för mig själv – och föra alla reaktioner, och upplevelser tillbaka till mig själv – och arbeta med, släppa dessa upplevelser genom att skriva – applicera självförlåtelse – och gå de nödvändiga självkorrigerande besluten

Dag 63: Att Vara En Bra Kompis

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädsla inför att inte uppfattas som trevlig, social, och rolig att vara med av människor i min värld, och därför kompromissa mig själv, och göra mig själv till, och försöka vara ”mer än mig själv” – för att försäkra mig om att ingen någonsin kommer att ogilla mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka förhindra att någon någonsin ska ogilla mig, eller se mig med oblida ögon – i tron att om någon ogillar mig betyder det att någonting är fel med mig, och att någonting jag gjort eller sagt varit fel – istället för att se, inse och förstå, att om någon ogillar mig, har det ingenting att göra med mig, utan med vad den personen skapat/skapar inom sig själv såsom tankar/känslor och emotioner

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara orolig, rädd och nervös för att människor ska känna sig obekväma runt mig, och vilja avlägsna sig ifrån mig, när jag umgås, och interagerar med dem – och leva ut denna rädslan genom att prata, och uttrycka mig själv i separation från mig själv, där jag hela tiden försöker låta vänlig, och trevlig, och vara ett så ”trevligt sällskap” som jag bara kan vara

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att om någon ogillar mig så betyder det att jag misslyckats, och att jag inte ”har något värde” – istället för att se, inse och förstå att det är inget personligt om någon ogillar mig, utan det är enbart en upplevelse som denna människa har skapat inom sig själv – och min upplevelse av mig själv är heller inget personligt, eftersom det är en upplevelse jag har skapat inom mig själv – allt är sålunda bara tankar, och energier, och har ingenting att göra med denna faktiska och fysiska verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leta efter kontakt med andra människor, att söka efter att få bli accepterad – istället för att se, inse och förstå – att när jag söker efter att få bli accepterad – att jag då faktiskt kompromissar mig själv, och överger mig själv inom mig själv – och helt glömmer bort mig själv såsom självuttryck – såsom att uttryck mig själv utan rädsla, utan att tänka, utan att uppleva, utan bara ta del av mig själv här såsom min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte hedra mig själv såsom min mänskliga fysiska kropp, genom att stoppa all rädsla, och genom att stoppa mig själv från att ta saker och ting som andra människor säger om mig, eller tycker om mig, personligt – och istället leva i varje ögonblick utan någon fruktan, ångest, och utan något EGO – och alltså utan något som helst idé om mig själv och om vem jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé om mig själv och om ”vem jag är” – och vara rädd att denna idén om ”vem jag är” ska missbrukas, och ska attackeras av människor i min verklighet – istället för att se, inse och förstå att denna idén om ”vem jag är” aldrig har varit riktig, utan endast är en ansamling av minnen, som jag kopplat vissa upplevelser gentemot, och sedan definierat mig själv i förhållande till

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att så länge jag håller kvar vid en idé av mig själv som jag byggt upp, och baserar i förhållande till andra människors respons, att jag då kommer att skapa rädsla, ångest, och fruktan inom mig själv, eftersom jag fruktar vad andra tycker, känner och upplever om mig, och att människors upplevelse av mig inte ska vara i samklang med min idé av mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, och rädsla inför att jag inte ska förstå, och leva korrekt utifrån de osagda och sociala normer som finns mellan människor – i rädslan för att bryta någon osagd social norm och därefter bli fördömd eller att någon blir arg och frustrerad på mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädsla inför att jag ska göra någonting fel när jag är med människor, inför att jag ska säga någonting fel, eller röra mig på ett felaktigt sätt – i rädslan och ångesten att människor ska bli arga på mig, ogilla mig, och känna, tycka att jag inte är en trevlig människa att vara runtomkring

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara försiktig, och spela en roll av att vara osäker, och blyg nära människor, i rädslan, ångesten, och fruktan att om jag uttrycker mig själv fritt, och utan att hålla tillbaka mig själv, att jag då kommer att förlora mig själv, och inte veta hur jag ska vara, eller hur jag ska agera runt människor, för att de inte ska bli arga

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att störa människors privata sfär, att vara rädd för att komma alldeles för nära inpå människor, och att de därför ska bli arga och frustrera och känna/uppleva det som att jag inte är trevlig, och tacksam att vara med

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag är en bättre människa, och att jag är mer omtyckt, och älskad om andra människor är positiva när de möter mig, istället för att se, inse och förstå att jag är inte mer omtyckt, och älskad, utan jag upplever bara inom mig själv en större mängd av positiva upplevelser och reaktioner, och därför inser, ser och förstår jag att jag i grund och botten blivit beroende av positiva upplevelser, och att det är därför jag fruktar att inte vara andra till lags, och konstant vara trevlig, och angenämt sällskap – eftersom jag fruktar, och känner ångest, att människor inte ska definiera, och se mig som trevlig

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av andra människors reaktioner för att definiera, och relatera, och skapa mig själv i min verklighet – och tänka, tycka och uppleva att jag måste ha dessa reaktioner av människor mot mig, för att jag ska veta vem jag är, och veta hur jag ska leva, och veta hur jag ska agera – i tron att det ända sättet för mig att kunna röra mig själv på, och leva på – är att jag ser vad andra gillar och ogillar och tar ett beslut därifrån hur jag ska vara

jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva i tillit till mig själv här i varje andetag, och se inse och förstå att det finns inget korrekt, eller inkorrekt sätt att vara på, utan att dessa är idéer som skapats av samhället, och som skapats av att tänka – och därför stoppar jag mig själv från att tänka och jag för mig själv tillbaka hit till andetaget, och till min fysiska kropp

Jag åtar mig själv att sluta oroa mig själv för vilken respons jag får, för hur andra ser mig, och istället lyssnar jag på mig själv, känner min kropp – och uttrycker mig själv/lever mig själv såsom självtillit i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att inte längre oroa mig, skapa mig själv utifrån en idé av att jag måste bli uppfattad som trevlig/snäll – och istället tillåter och accepterar jag mig själv att upptäcka mig själv såsom vem jag verkligen är inom och som mig själv – och hur mitt uttryck faktiskt är – när det är riktigt och inte någon karaktär

Jag åtar mig själv att leva modet att vara självuppriktig i varje ögonblick – och inte separera mig själv in i tankar, och energier – utan istället vara riktig, substantiell – och verkligen leva här i enhet och jämlikhet med min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att inte längre fördöma mig själv, eller oroa mig själv att jag gjort/är fel när någon människa i min värld/verklighet inte tycker om mig – eller tycker jag är trevlig att vara runtomkring