Tag Archives: kompisar

Dag 364: Är han irriterad på mig?

Idag var jag och tvättade min bil. När jag tvättat färdigt bilen startade jag motorn, och påbörjade konststycket att backa ut från min avgränsade tvättkub. Men just vid det tillfället kom inkörandes i tvätthallen, en ganska stor buss, som ganska exakt blockerade min utväg. Jag lade emellertid märke till hur chauffören i det andra fordonet hade en idé om att han skulle köra fram en bit, jag bak en bit, och därmed skulle en liten öppning skapas som jag skulle kunna komma ut genom.

Planen fungerade, och jag kom tillslut ut. Men innan det var där ett ögonblick där jag blev frustrerad på att den här bussen kom och ställde sig mitt i vägen för mig. Jag vill inte visa min frustration för den andra chauffören, och när jag körde förbi honom upplevde jag en ångest för att han skulle kunna se igenom min fasad, och lägga märke till att jag inte var helt stabil.

I ögonblicket då rädslan kom upp inom mig spände jag mina vader, och skulderblad, jag förde min nacke framåt en aning, och böjde mitt huvud neråt. Den kroppsformen jag tog an i ögonblicket var som ett försök att göra mig själv så liten och osynlig som möjligt, så att den här andre chauffören inte skulle lägga märke till mig och den upplevelsen jag hade inombords.

Det är ganska ofta som jag har den här typen av inre konflikter, där jag har en upplevelse som dyker upp inom mig, vanligtvis irritation, frustration eller något liknande, och att jag sedan vill gömma vad jag upplever, och därför blir ångestfylld inför att personer som delar ögonblicket med mig ska lägga märke till vad jag går igenom, och också de reagera, eller känna sig attackerade av mig. Rädslan som ligger i botten, är att jag inte ska bli accepterad och i den eller de andra människorna ha en vän, ett stöd, och någon som ser på mig med gillande ögon. Jag önskar absolut inte få någon ovän.

Och det här med att ha en rädsla inför att få ovänner, det är någonting som också kommer upp ofta i andra typer av situationer. Men i dagens blogg kommer jag att applicera självförlåtelse och självkorrigerande åtaganden på denna dimension av karaktären.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli ångestfylld när jag tror att någon tittar på mig argsint, eller har en reaktion mot mig som består i att personen i fråga tycker jag är jobbig, och irriterande – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig hotad, och under attack när en annan person är arg, eller frustrerad, och försöka gömma mig själv, och hålla mig tillbaka, så att jag inte ska bli observerad, och komma under en annan persons ogillande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva ångest inför att människor i min omvärld ska lägga märke till när jag blir irriterad, och att de ska ta det personligt, och döma mig som att vara en icke-värdefull och positiv människa i deras liv, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest inför att få en ovän, eller någon som bestämmer sig inombords för att inte tycka om mig, och inte vilja skapa ett förhållande med eller lära känna mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bära runt på underlägsenhet, och närma mig själv människor från utgångspunkten att jag är underlägsen och sämre än vad de är, och att jag därför måste ta till alla möjliga metoder för att se till att dölja vad som pågår inom mig, så att ingen ska kunna se in i mig, och sedan döma mig, och bestämma sig för att inte tycka om mig – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli ångestfylld och nervös när jag tror att någon betraktar mig på avstånd, och försöker se in i mig, och vad jag upplever

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att visa andra vad som pågår inom mig, i rädslan att de ska döma ut mig, och bli irriterade, och besluta sig själva för att jag inte är en person som har någonting att göra i deras värld, och att jag inte längre ska få vara deras vän – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara beroende av att andra ska tycka om mig för att jag ska vara stabil och trygg inom mig själv, och tro att min stabilitet, och min självkänsla, vem jag är, måste ha andras gillande för att kunna fungera – och att jag utan andras gillande inte kan vara stabil för att jag tydligen är en svag och mindervärdig människa i jämförelse med andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att sanningen av mig själv och hur jag upplever mig själv ska bli observerad av andra, i rädslan för att de då ska döma ut mig, för att de ska se mig som en vidrig människa som de inte vill ha i sin liv, och att jag därmed ska bli utstött – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att bli utstött, utkörd, och bortvisad – och inte längre ha en grupp individer att vända mig själv till för att känna tillhörighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta och känna ångest inför att inte vara tillhörig i någon grupp – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta ensamhet, och fördöma ensamhet såsom ett underlägset sätt att spendera sitt liv på, och tro att det alltid och under alla omständigheter är bättra att omge mig själv med en mängd människor, och att ha en hel drös personer i min närhet som jag kan kalla mina vänner, och min sociala umgängeskrets

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig själv underlägsen, och mindervärdig grupper av människor, och tro att mitt värde är mindre när jag inte kan interagera och sälla mig själv till en grupp människor, och hänga med dem, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag är för mig själv, och när jag inte hänger med, eller är bland en grupp personer, att då tro att mitt värde har minskat, och att jag inte längre är en lika lyckosam, och värdefull människa som jag skulle kunna vara om jag haft ett gäng personer att vara med och kalla mina vänner

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka värde i grupper, söka värde i att få bli kallad vän eller kompis av någon, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att ett sådant värde är någonting jag söker hos en annan, för att jag inte låtit mig själv leva detta värde, omfamna och acceptera mig själv som värde, att se att oavsett var, eller med vem jag är, kan mitt värde inte kränkas så länge jag står vid mig själv, och lever värde – accepterar mig själv som värde – och förstår att mitt värde inte avgörs av hur många kompisar jag ha

Självåtaganden

När jag märker att jag reagerar i ångest i tron att en annan blivit arg eller irriterad på mig, eller på annat sätt avvisat mig från sin verklighet, och jag upplever mig själv stött och värdelös, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka, och jag ser, inser och förstår att värde är någonting som jag måste skapa för och som mig själv, någonting som jag måste välja att leva, och uttrycka, och stå som oavsett vad andra säger, tycker, känner eller gör – för det är det enda sättet att veta att det värde jag lever är på riktigt och någonting som jag skapat på eget bevåg; således åtar jag mig själv att andas in och ut – och fokusera på mina fingertoppar, och mina tåspetsar, och acceptera mig själv, min fysiska kropp, vad jag upplever här som värde, och erkänna mig själv som jämlik med en annan, samt leva detta genom att räta på min rygg, och lyfta på min haka, och acceptera mig själv som ett värde som inte går att kränka

Advertisements

Dag 128: Grupptryck

Självskriverier

Idag var jag i skolan, och våran klass blev introducerade till en ny lärare – i och med detta ville läraren att vi alla skulle presentera oss själva, och ge en kort beskrivning av vilka vi var.

Jag reagerade i nervositet, och ångest när läraren sa detta, och jag kunde märka hur mitt hjärta började slå hårdare, och snabbare. Det är intressant att jag blir såhär nervös inför att tala inför andra människor – vad är det som detta beror på?

Vad jag kan se så är det för att jag i grund och botten är väldigt mån om att andra människor ska tycka bra om mig, de ska tycka att jag är intressant, och rolig – och om de inte tycker så om mig så blir jag nervös, och obekväm och tror att jag har sagt eller gjort någonting fel. Ungefär från och med att jag började sjätte klass i grundskolan har jag känt mig litet utstött, och underlig i jämförelse med andra – vilket tagit sig själv uttryck i att jag ofta sökt mig själv till människor som jag trott kunde göra mig mer omtyckt och populär – och jag har spenderat mycket tid på att tänka på vilka människor jag borde umgås med för att bli omtyckt, och hur jag kan bli mer populär.

En fullständigt onödig tankebana som inte tjänar någonting annat till än att skapa ångest, nervositet, och underlägsenhet – samt framförallt – att jag inte kan uppskatta detta ögonblick här – eftersom jag konstant tänker på vad jag ska klara av, och göra i nästa ögonblick.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös, ängslig, och rädd när jag ska tala inför min klass – eller inför människor som jag inte känner – och genast börja undra om jag kommer säga någonting som andra människor inte tycker låter bra, eller om andra människor på grund av det jag säger inte kommer att tycka om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mig själv i förhållande till andra människor såsom underlig, och underlägsen, och definiera mig själv såsom att sakna någonting i förhållande till andra – och tro att jag därmed måste slåss, och kämpa för att visa att jag duger i andras ögon

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna, uppleva, och tycka att jag inte duger – om inte andra människor verkar tycka att jag duger

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att andra människor ska tycka att jag har fel, och inte erkänna mig såsom att vara en normal, lättsam och trevlig människa om jag släpper all min rädsla och står upp i varje andetag utan att leva för att bli erkänd av andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte vara en del av en grupp, och inte vara erkänd av gruppen såsom att ha rätt uppfattning i fråga om en viss sak – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att lita på gruppens omdöme, i tron att bara för att fler människor inte tycker som jag – så betyder detta per automatik att jag har fel

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förtrycka, kompromissa, och hålla mig själv tillbaka i rädslan för att bli stigmatiserad och sedd av en grupp såsom en utböling

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som rädslan för att bli stigmatiserad och ansedd såsom korkad, dum, idiotisk, knäpp, underlig, konstig, onormal, äcklig – sammanfattat: ansedd såsom att ha något slags negativt värde i förhållande till andra; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att offra mig själv, och mitt liv – för att få bli ansedd, och definierad av andra såsom att ha ett positivt värde

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva mig själv underlägsen människor som verkar vara populära, och omtyckta – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro – att jag för att kunna uppleva mig själv såsom en jämlik bland andra människor – också måste vara populär, och omtyckt, och andra människors erkännande såsom att vara en normal, lättsam, trevlig, och rolig människa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa mig själv såsom någon som behöver gruppens stöd för att kunna fungera, och existera utan rädsla – i tron att om jag inte har gruppens stöd – att jag då är underlägsen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som rädslan att bli avvisad och nedvärderad av andra – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv – att när jag är med andra – att inom mig själv existera i och som en konstant medvetenhet av andra människor – där jag hela tiden försöker leta efter ledtrådar huruvida andra accepterar, eller avvisar mig – huruvida andra tycker att jag är en trevlig människa att vara runtomkring, eller huruvida andra tycker att jag är en jobbig och otrevlig människa att vara runtomkring

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera, och se mig själv såsom underlägsen gruppen – och se mig själv såsom att i förhållande till gruppen vara beroende – och tro att för att jag ska kunna erkänna mig själv, ge mig själv mening – och leva självförtroende, och självvärde – att jag då måste ha gruppens erkännande och vara sedd som en populär och omtyckt människa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv – genom att tro att jag måste söka efter socialt erkännande hos andra för att kunna erkänna mig själv, och för att kunna stå stabil inom och som mig själv och inte reagera i förhållande till de situationer jag möter

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera, och se emotionella upplevelser av rädsla och nervositet såsom korrekta, och naturliga upplevelser som inte kan undvikas – utan som är en naturlig del av människan och dennes biologi och därför inte kan stoppas, eller transcenderas – istället för att se, inse och förstå att rädsla, ångest, nervositet, ängslan, och underlägsenhet är alla upplevelser skapade av mig och som därför också kan stoppas av mig genom disciplinerad, hängiven, målmedveten applikation – att i varje ögonblick då jag märker att tankar kommer upp inom mig som har en inneboende natur av att vara baserade i rädsla, att då stoppa mig själv, ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit till andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte när jag pratar inför min klass – öva mig själv på att stå fullständigt stabil – trygg – och säker inom mig själv – och varje gång då en tanke, eller upplevelse kommer upp inom – att genast stoppa denna och ta mig själv tillbaka hit till andetaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter socialt erkännande i tron att om jag inte har socialt erkännande så betyder detta att jag är värdelös och saknar någonting – och att jag i förhållande till andra människor är underlägsen

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att acceptera mig själv – och vara stabil, trygg och lugn med mig själv oavsett huruvida jag har socialt erkännande eller inte – och således inse, se och förstå det överdrivna värde som jag placerat på socialt erkännande – eftersom jag faktiskt – rent praktiskt – inte behöver inte sådant erkännande för att röra mig själv – uttrycka mig själv – fungera och motivera mig själv i och som denna världen

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att när jag talar inför andra människor – att när jag interagerar med andra människor – att stoppa alla upplevelser och tankar som kommer upp inom mig – genom att andas, och föra mig själv tillbaka hit varje gång en sådan punkt rör sig inom mig; och således åtar jag mig själv att sluta söka erkännande av andra – och istället erkänna mig själv och således skapa frid inom och som mig själv genom att jag slutar att leta efter att bli omtyckt – och istället tycker om mig själv

Jag åtar mig själv att sluta definiera mig själv i förhållande till andra såsom att vara underlig, och underlägsen – och jag åtar mig själv att i och med detta sluta jämföra mig själv med andra människor, och sluta kommentera mig själv i förhållande till andra människor – och således åtar jag mig själv att erkänna mig själv som tillräcklig, och god nog – och således slappna av och vara nöjd med mig själv oavsett vad andra tycker om mig

Jag åtar mig själv att erkänna mig själv såsom tillräcklig, och god nog – oavsett vad andra tycker om mig

Jag åtar mig själv att gå min process att stoppa all min rädsla, ångest, och nervositet – i och som hängivenhet, målmedvetenhet, och självdisciplin – och således utvisa alla slags komprometterande upplevelser inom mig och skapa mig själv såsom att vara stabil – trygg – och självsäker i och som varje ögonblick

Jag åtar mig själv att inte se mig själv  såsom underlägsen och sämre än en grupp med människor – och således åtar jag mig själv att sluta söka efter att få bli accepterad och erkänd av en grupp med människor – och istället åtar jag mig själv att existera, och uttrycka mig själv här i och som varje ögonblick såsom stabil – trygg i mig själv – effektiv – och fokuserad – och inte förlora mig själv i sökandet efter att få bli erkänd av andra människor

Jag åtar mig själv att inte bli fruktad att bli stigmatiserad – och att inte tro att bara för att någon säger någonting som jag uppfattar vara avvisande, eller negativt – till mig – att jag för den sakens skull måste definiera, och skapa min upplevelse av och som mig själv i förhållande till vad jag ansett att den andra människan sagt om mig

Jag åtar mig själv att sluta offra mig själv för att få bli ansedd såsom att ha ett positivt värde av andra – och i detta åtar jag mig själv att sluta definiera mig själv utifrån den respons jag får av andra – att sluta skapa mig själv utifrån den respons jag får av andra – att sluta värdera mig själv utifrån den respons jag får av andra – att sluta begränsa mig själv utifrån den respons jag får av andra – utan istället stå stabil, och trygg inom och som mig själv i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att sluta försöka uppnå en position hos andra människor av att vara ansedd och definierad såsom populär, omtyckt, och rolig – och istället åtar jag mig själv att fokusera på att vara självuppriktig i varje ögonblick – och stabilisera mig själv här – och assistera mig själv att i varje ögonblick andas effektivt – slappna av – och stoppa rädslor, och tankar som kommer upp inom mig

Jag åtar mig själv att sluta söka efter, och sluta begära att ha gruppens stöd och erkännande – och istället åtar jag mig själv att oavsett hur andra ser mig – att andas igenom de reaktioner som kommer upp inom mig såsom rädsla, ångest, och nervositet – och stå stabil här i och som min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att sluta medverka i och som min tendens av att inom mig själv konstant söka efter hur andra människor uppfattar mig – vad andra människor känner om mig – vad andra människor tänker om mig – vad andra människor tycker om mig – och istället åtar jag mig själv att ta mig själv tillbaka hit och stå stabil och trygg i mig själv i och som varje andetag – och uttrycka mig själv ovillkorligt utan att vara rädd för hur mitt uttryck av och som mig själv kommer att uppfattas av andra

Jag åtar mig själv att inte se, och definiera mig själv såsom underlägsen gruppen – och jag åtar mig själv att se, inse och förstå att jag inte behöver kopiera, och ta efter gruppens värderingar om jag ser att dessa värderingar inte är bäst för alla – och således åtar jag mig själv att leva självständighet, karaktärsfasthet, och orubblighet – i det att jag står fullständigt stabil och trygg i och som mig själv oavsett vad slags omgivning jag befinner mig själv i

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att jag inte behöver ha gruppens stöd för att stå stabil inom och som mig själv – utan att detta är någonting som jag kan ge mig själv i varje ögonblick – genom att stoppa all slags upplevelse – alla slags självkomprometterande tankar – och istället stå upp här i och som mitt andetag och leva såsom min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att det finns ingenting sådant som en mänsklig natur – som tydligen är mig övermäktig och någonting jag inte kan styra över eller ha kontroll över – och således åtar jag mig själv att se, inse och förstå att allt som jag upplever inom mig själv kan transcenderas – stoppas – och tas bort – och att jag därmed kan återskapa mig själv såsom en människa som är fullständigt stabil, trygg, och lugn med sig själv

Jag åtar mig själv att då jag pratar med min klass – då jag pratar med klasskamrater – att öva mig själv på att stå stabil inom och som mig själv – och att inte tillåta och acceptera mig själv att börja tänka, och fundera på hur andra uppfattar mig – eller inte uppfattar mig – och således åtar jag mig själv att tillåta och acceptera mig själv att uttrycka mig ovillkorligt – utan självfördömande – rädsla – och självförintande tankar

Jag åtar mig själv att sluta söka efter socialt erkännande – i tron att om jag inte äger socialt erkännande – att jag då är värdelös och underlägsen andra – och istället åtar jag mig själv att leva och uttrycka mig själv i varje ögonblick fullständigt orubblig, och karaktärsfast – i det att jag står i och som integritet – i och som stabilitet – tyst och direktiv inom och som mig själv i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att jag inte behöver socialt erkännande – eftersom jag kan röra mig själv genom mitt eget beslut – motivera mig själv – stå stabil inom och som mig själv oavsett vad slags respons eller stimulus jag står inför – och således åtar jag mig själv att sluta jaga efter att få bli en del av en grupp – och jag åtar mig själv att istället stå stabil inom och som mig själv och uttrycka mig själv här såsom mitt andetag

Dag 122: Jag Mår Som Du Mår

Självskriverier

Idag har två punkter varit primära inom mig – den 1) första punkten har varit ångest, och nervositet att jag inte ska hinna klart med – och lyckas göra min uppsats färdig i tid. Den 2) andra punkten kom upp inom mig när jag besökte min skola, och där träffade några klasskamrater – upplevelsen som dök upp inom mig själv i det ögonblicket var rädsla för att bli ignorererad – rädsla för att inte passa in.

1) Den första punkten kan jag verkligen se hur den influerar mig nu. Jag kan se att när jag börjar oroa mig inför mina studier – hur hela mitt kroppsspråk, och mitt uttryck av mig själv här blir snabbare, och hetsigare – jag rör mig snabbare, jag tänker mer frekvent, jag gör hela tiden avbrott i det jag gör för att göra någonting nytt som jag tycker verkar mer viktigt. Och på det hela taget så kan jag inte koppla av, utan jag är uppjagad inom mig själv.

2) Den andra punkten kommer upp inom mig nästan automatiskt när jag är med andra människor som jag inom mig själv förväntar mig av mig själv att jag ska ha en slags vänskaplig relation med. Det är då klasskamrater – och en idé jag skapat inom mig själv är att det är bra, roligt, och att man kan få vara glad och lycklig när man har många vänner – många man kan prata, och hälsa på – och det motsatta när man inte har några sådana kompisar och vänner. Detta leder till att jag går i och existerar i en konstant rädsla och ångest att jag inte ska bete mig, och uttrycka mig själv på ett sådant sätt att någon ska vilja ha ett vänskapsförhållande med mig, utan att jag istället ska bli illa omtyckt.

Självförlåtelse

1)

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid mitt självintresse av att få de högsta betygen, och att på så sätt vid ett senare tillfälle kunna få det bästa jobbet – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja, och att önska att jag kan få ett bra jobb i framtiden – bättre än vad andra har – så att jag kan känna mig själv mer lyckad, och rik än vad andra är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara orolig och rädd att om jag inte gör bra ifrån mig i skolan, att jag då inte kommer kunna få någon säkerhet i framtiden – eftersom jag inte kan få något jobb, och jag kan inte ta hand om mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig själv och vara rädd för att mitt liv kommer bli bedrövligt, tråkigt, och utan något värde om jag inte lyckas i systemet, och blir än av de bästa – än av de som har de bäst betalda jobben, som har den mest inflytelserika positionen – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lita på mig själv att jag kommer kunna hantera de situationer som dyker upp i framtiden, och att det inte är någonting jag behöver vara rädd för att jag inte kommer klara av

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna rädsla och ångest inför att jag inte kommer få ett stabilt, och välbetalt jobb i framtiden – och inom detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera min stabilitet och upplevelse av och som mig själv i förhållande till pengar, och arbete – och tro att jag måste ha en viss mängd pengar, och en viss mängd arbete för att kunna uppleva mig själv lugn

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som ångest, nervositet och rädsla inför framtiden – och vara rädd för att jag ska misslyckas, rädd för att jag ska förlora, rädd för att det är någonting jag inte kommer klara av, och att det är någonting jag kommer göra fel – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lita på mig själv, och att inte ha förtroende för mig själv – och gå in i framtiden i tillit till att vad jag än möter kommer jag att kunna klara av det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som ångest, nervositet och fruktan för att inte lyckas – för att inte vinna – och för att inte vara en av dem bästa – och detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ägna min tid här åt att tävla, och jämföra mig själv med andra – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att gå här i och som andetaget – att ta det lugnt, och att inte hetsa upp mig själv över de saker och ting jag möter i min skola

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta det lugnt, och hantera de punkter jag möter i min skola här som andetaget – och inte ha några förväntningar på mig själv, och inte ha någon rädsla för att förlora, eller misslyckas, utan bara göra det som måste göras utan att tänka någonting på det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro om mig själv att jag misslyckas med allt jag tar mig för, och att jag därför inte kan lita på mig själv – utan jag måste hålla kvar vid min ångest, och nervositet – såsom ett skydd gentemot vad som kan hända i min värld om jag släpper mig själv fri, och tillåter och accepterar mig själv att leva utan rädsla, nervositet och ångest – och istället lita på mig själv här

2)

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha förväntningar på mig själv när jag är med andra människor, att jag ska vara en social, omtyckt och rolig människa som andra människor kan relatera till och tycka om

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd när jag är med andra människor för att jag inte ska anses av andra såsom att vara en rolig, social, trevlig, och omtyckt människa – utan att jag istället ska ses som en jobbig, och asocial individ som ingen tycker om

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa och uppleva en press på mig själv när jag är med andra människor av att jag ska prata med andra, och skapa kontakter med andra människor – och tänka att om jag inte gör detta – då är jag en sämre, och mindre värd individ än vad jag varit annars; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag för att vara värd någonting måste prestera och kämpa, och göra så att andra människor ser mig, och tycker om mig – och definierar mig som en trevlig människa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en press på mig själv av att vara en igenkänd människa, som har ett stort socialt nätverk – och som är populär, och omtalad av människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att om jag inte är ansedd av andra människor såsom att vara populär, unik, och rolig – att jag då är värdelös, och utan något som helst värde – och att jag då egentligen bara kan gå och dö

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att varje dag poängsätta mig själv utifrån hur bra jag tyckte jag agerade, och levde i förhållande till andra människor – vilket jag bedömer utifrån hur mycket jag fått en bild av att andra människor tycker om mig, och gillar att vara runtomkring mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva egenvärde, och egenkärlek – och vara tillräcklig för mig själv, och sluta betygsätta mig själv i förhållande till vad jag tror andra människor tycker och känner om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte förbli stabil inom och som mig själv när jag är med andra människor – och inte tillåta och acceptera mig själv att bli besatt av och som det sociala spelet, av att få så mycket positiv uppmärksamhet av andra som möjligt – och av att undvika att få någon negativ uppmärksamhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag känner, och tänker att andra människor inte tycker om mig – utifrån hur jag ser det som om de undviker mig, och talar med mig i en negativ tonalitet – att då känna mig ledsen, och underlägsen – och gå in i en upplevelse inom och som mig själv av att känna det som att jag är värdelös, och att jag har misslyckats – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att varje dag jaga efter erkännande från andra människor så att jag inte ska känna och uppleva det som att jag har misslyckats

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta min upplevelse av mig själv vara fullständigt beroende av hur andra människor upplever sig själva, och hur andra människor är – istället för att jag skapar min egen upplevelse av och som mig själv, och att jag tillåter och accepterar mig själv att förbli stabil, och trygg inom och som mig själv oavsett hur andra mår – och oavsett om jag är igenkänd, och sedd – eller om jag är ignorerad och utanför

Självåtaganden

1)

Jag åtar mig själv att sluta projicera mig själv in i framtiden, och fundera på vad slags jobb jag ska i framtiden – och på hur mycket jag kommer tjäna i framtiden – och hur det kommer att gå i framtiden – och jag åtar mig själv att istället förbli här i och som mitt andetag, och gå de praktiska punkter som finns här utan rädsla – ångest, eller självfördömande – utan förväntan, och utan hopp – utan fullständigt ovillkorligt; och således – när jag märker att jag projicerar mig själv i in framtiden – stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att leva HÄR – och att lita på mig själv HÄR

Jag åtar mig själv att sluta definiera säkerhet, stabilitet och trygghet i separation från mig själv – genom att tänka, och tro att jag för att kunna leva säkerhet, och trygghet måste ha pengar – och måste ha en viss bild av stabilitet såsom ett hus – en bil – en hund – och i detta åtar jag mig själv att istället leva mig själv såsom stabilitet och säkerhet här i varje ögonblick; och således – när jag märker att jag oroar mig för att jag inte ska göra bra ifrån mig i skolan – och att jag därför inte kommer få nått bra jobb i framtiden – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att leva här i varje andetag, och inte tänka varken framåt, eller bakåt – utan istället förbli här i och som självtillit

Jag åtar mig själv att inte vara rädd för att misslyckas, och att inte fundera på hur jag ska hantera en eventuell framtida situation som hänför sig till ett misslyckande – utan istället leva, och hantera vad som är här; och i detta åtar jag mig själv att lita på mig själv, och att ta hand om mina praktiska åtaganden här såsom andetaget en och jämlik – och således inte göra en stor grej av att leva och röra mig själv i och som systemet; och således – när jag märker att jag upplever rädsla för att mitt liv kommer bli bedrövligt, tråkigt, och utan något värde om jag inte lyckas i systemet – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att gå i systemet – och röra mig själv i systemet ovillkorligt – och i självtillit här

Jag åtar mig själv att sluta definiera stabilitet i förhållande till pengar, och arbete – och istället åtar jag mig själv att öva mig själv att leva självstabilitet i varje ögonblick – genom att stoppa alla inre upplevelser såsom emotioner, och känslor – och istället gå i och som andetaget – en fot framför den andra – fysiskt här

Jag åtar mig själv att skapa, öva mig själv att, och leva självförtroende i och som varje ögonblick – genom att gå in i varje situation fullt ut och inte tvivla eller vara rädd för att jag ska misslyckas – utan helt enkelt leva fullt ut och utan några tankar som stör mig

Jag åtar mig själv – att när jag märker att jag oroar mig själv, och att jag fruktar att saker och ting ska gå åt helvete – att jag inte ska vinna – att saker och ting kommer gå fel på de mest oväntade och fruktansvärda sätt – att genast stoppa mig själv, att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och i detta åtar jag mig själv att sluta tänka – och istället leva HÄR – eftersom jag ser, inser och förstår att alla problem jag har uppstår genom att tänka – således slutar jag tänker och tar således bort mina problem

Jag åtar mig själv att sluta ha förväntningar på mig själv – och se, inse och förstå att förväntningar enbart tjänar till att skapa rädsla, nervositet och självfördömande – och att faktiskt – jag genom att skapa förväntningar på mig själv gör precis det som jag ogillade att mina föräldrar gjorde mot mig när jag var ung – d v s skapade förväntningar på att jag skulle lyckas; således – när jag märker inom mig själv att jag medverkar i, eller skapar förväntningar – då stoppar jag mig själv genast – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att leva här och acceptera mig själv utan att behöva lyckas med någonting – jag är här

Jag åtar mig själv att sluta tänka att jag är misslyckad och värdelös, och istället vara tacksam för och som mig själv – och inte ta mig själv för givet; således – jag åtar mig själv att uppskatta mig själv praktiskt här – genom att i varje ögonblick stoppa tankar, och upplevelser och istället vara medveten om mitt andetag här och min kropp – och verkligen vara här tillsammans med de fysiska sensationer, och upplevelser jag har

2)

jag åtar mig själv att vara mig själv med andra människor, och att sluta ha förväntningar på mig själv om hur jag ska bli uppfattad, och sedd av andra människor – utan istället uppskatta mig själv – och ta det lugnt och inte oroa mig; och således – när jag märker att jag ändrar mig själv för att andra ska uppfatta mig som trevlig, social, och omtyckt – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att vara naturlig och autentiskt – och leva självacceptans här

jag åtar mig själv att sluta fördöma mig själv utifrån hur jag misstänker, och tror att andra människor känner om mig – och att i detta inte heller fördöma andra människor utifrån tankar, och upplevelser som kommer upp inom mig – utan istället stå här i och som andetaget och sluta hata mig själv, och sluta hata andra – genom självfördömande; och således – när jag märker att jag är rädd för att andra människor inte ska se mig som rolig, social, trevlig, och omtyckt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att älska mig själv – att tycka om mig själv – och acceptera mig själv – och att även glädja mig åt min egen humor – och således inte längre vara beroende av att andra ska ge detta till mig, eftersom jag ger det till mig själv

Jag åtar mig själv att sluta ha en press på mig själv, och sluta förvänta mig av mig själv att andra människor måste tycka om mig – och känna sig glada, och upplyfta runtomkring mig – och jag åtar mig själv att istället ta det lugnt runtomkring människor, och att framförallt våga vara mig själv – även om jag inte är precis likadan som alla andra är

Jag åtar mig själv att slappna av och ta det lugnt runt andra människor – och inte ha några förväntningar eller förhoppningar att andra människor ska tycka om mig – eller ogilla mig – utan istället vara här i varje ögonblick och uttrycka mig själv naturligt, och autentiskt – och om således ingen tycker om mig, eller om ingen vill prata med mig – so be it – jag förblir densamma här såsom andetaget en och jämlik

Jag åtar mig själv att sluta värdera, och poängsätta mig själv utifrån hur mycket jag tror att andra människor tycker om mig, eller inte tycker om mig – och istället åtar jag mig själv att leva egenvärde, egenkärlek, självrespekt, och självacceptans – och ge mig själv andrum att vara mig själv utan någon oro och rädsla för att jag inte kommer bli accepterad av andra; och således – när jag märker att jag inom mig själv poängsätter mig själv utifrån vad jag tror, och antar att andra tycker om mig – stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att acceptera mig själv ovillkorligt – och sluta tävla med mig själv inom mig själv om att bli gillad av andra

Jag åtar mig själv att sluta vara besatt av och spela det sociala spelet – utan istället åtar jag mig själv att lära känna mig själv här – och leva självacceptans, självrespekt, och självkärlek – och alltså inte känna mig värdelös, eller dålig när jag inte tycker att jag är tillräckligt uppmärksammad, eller sedd av andra

Jag åtar mig själv att när jag upplever mig själv ledsen, och underlägsen – och värdelös – utifrån vilken sorts röst andra människor använt – eller huruvida andra människor hälsat på mig, eller tittat åt mitt håll när jag mött dem – då stoppar jag mig själv genast, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att leva här en och jämlik såsom mitt andetag och stoppa alla upplevelser av positivitet, eller negativitet som kommer upp inom mig i förhållande till vad jag antar och tror att andra tycker, och tänker om mig

Jag åtar mig själv – att när jag märker att jag låter mig påverkas av hur jag tror att en annan mår, eller upplever sig självt – att genast stoppa mig själv, att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och i detta åtar jag mig själv att oavsett vad andra känner, eller upplever – att alltid stå fullt ansvarig inom och som mig själv och skapa min upplevelse av och som mig själv – och inte tillåta och acceptera mig själv att bli styrd, eller dirigerad av någonting som kommer upp inom mig i formen av en upplevelse