Tag Archives: korrekt

Dag 136: Betyget Gör Mig Till Kung

Självskriverier

Idag ska jag arbeta med en punkt som brukar komma upp när jag är i skolan. När läraren frågar någonting, och jag sedan besvarar frågan – brukar jag om läraren inte genast säger att jag har rätt, utan börja göra ett utlägg om punkten jag besvarat – så spänner jag mig själv, och börjar andas mer ytligt. Mina ögon vidgas, och jag kan känna hur det spänner i mina ögonlock. Och det som händer är att jag i det ögonblicket fruktar att jag har haft fel, och att jag på grund av det har förlorat mitt ”värde” och min ”ära – och att jag gjort mig själv till åtlöje inför mina klasskamrater.

Nedan ska jag gå igenom denna punkten med självförlåtelse, och sedan göra självåtaganden så att jag sedan kan korrigera och ändra på denna punkten och inte längre existera i och som rädsla, och nervositet när jag svarar på frågor som min lärare ställer till mig.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sätta mitt egenvärde, och min självkänsla i förhållande till om jag har rätt, eller inte när jag svarar på en fråga i skolan – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv – att när jag besvarar frågan korrekt – att då känna mig stark, och överlägsen – och känna det som att jag är bättre än mina klasskamrater, och när jag besvarar frågan fel – att då gå in i en upplevelse av rädsla, nervositet och ångest – och känna det som att jag har gjort bort mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i förhållande till huruvida jag har rätt eller inte när läraren ställer en fråga till mig som jag sedan besvarar – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att besvara frågan utan att tänka att mitt egenvärde, och min självkänsla kommer förändras och styras av huruvida jag har rätt eller inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att när jag inte har rätt, och när jag inte vet svaret på en fråga som min lärare ställer till mig – att jag då är dålig, och underlägsen och mindre värd än mina klasskamrater, och att jag absolut inte under några omständigheter borde svara på en ny fråga, för då kanske samma sak kan hända igen – och jag kan ha fel – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att besvara frågor utan att hoppas att jag ska ha rätt, och utan att definiera mig själv i förhållande till huruvida jag har rätt eller inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé och en tro att elever som svarar rätt på frågor, och som får bra betyg – är bättre, och mer värde än elever som svarar fel på frågor och som inte får bra betyg – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd och känna ångest inför att bli en av de eleverna som svarar fel på frågor och som inte har bra betyg – i tron att mitt egenvärde styrs, och influeras av huruvida jag är duktig, eller dålig i skolan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga efter bra betyg utifrån en utgångspunkt att jag tror att om jag får bra betyg så blir jag en bättre och mer framgångsrik människa – istället för att se, inse och förstå att jag inte behöver definiera mig själv utifrån vad slags betyg jag får – och jag inte behöver ha någon slags upplevelse inom och som mig själv i förhållande till hur bra det gå för mig skolan – utan jag kan helt enkelt medverka här i skolan utifrån utgångspunkt av att ha roligt – och inte låta mig själv bli nervös för huruvida jag har fel på frågor eller inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att om man inte vet – och om man svarar fel på en fråga – så betyder detta att man gör bort sig, och att man är värdelös, och underlägsen – istället för att se, inse och förstå – att det inte betyder någonting överhuvudtaget att jag svarar fel på en fråga – utan att jag skapar betydelsen inom och som mig själv – och alltså är den upplevelsen jag har i förhållande till att besvara frågor i skolan inte en riktig – korrekt – och objektiv bild av verkligheten utan endast min förvrängda, och inre idé om vad det innebär att svara fel, eller rätt på frågor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tävla mot mina klasskamrater att ha mest rätt på de frågor min lärare ställer – i tron att desto mer frågor jag svarar rätt på desto mer framgångsrik, desto mer värdefull är jag – istället för att se, inse och förstå att det rent objektivt inte betyder någonting huruvida jag svarar rätt, eller fel på frågor – utan att jag skapar denna betydelsen inom mig själv, och jag skapar idén att jag är mer värd än mina klasskamrater när jag svarar rätt på frågor som läraren ställer

Självåtaganden

När jag märker att jag värderar mig själv – och upplever mig själv utifrån hur min lärares respons blir på en fråga jag besvarat – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och jag för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag genom att definiera mig själv utifrån min lärares respons i princip gör mig själv till en slav till en annan – och att jag begränsar, och förtrycker mig själv såsom självuttryck – eftersom jag inte vågar uttrycka mig själv i vissa fall, eftersom jag är rädd att inte få en positiv respons från min lärare; såldes åtar jag mig själv att inte definiera, och värdesätta mig själv utifrån min lärares respons på mina svar – och inte värdesätta, eller definiera mig själv utifrån vilka betyg jag får – utan istället svara på frågor ovillkorligt, utan ett begär, eller ett hopp om att ha rätt – och utan en rädsla, och ångest för att ha fel

När jag märker att jag känner mig själv upphetsad, och nervös inför att besvara en fråga – eller att jag känner mig upphetsad och nervös inför huruvida jag haft rätt på en fråga jag besvarat – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag i detta ögonblick separerar mig själv från mig själv genom att sätta mitt egenvärde, i och självtillit i vad jag tror att min lärare tycker om mig; och således åtar jag mig själv att besvara frågor ovillkorligt här och således inte vara bekymrad över vad min lärare tycker om mitt svar – eftersom jag inte definierar mig själv, eller placerar mitt egenvärde, och självtillit i förhållande till vad jag tror att min lärare tycker om mig

När jag märker att jag reagerar i självfördömande, ångest, och nervositet – och känner det som att jag gjort bort mig själv – när jag svarat på en fråga fel – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att anledningen till att jag reagerar som jag gör är för att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att mitt värde baseras på hur bra andra tycker om mig, och vad jag tror och misstänker att andra tycker om mig – och att jag tillåtit mig själv att tro, och tänka att min lärare är en auktoritet vars dom bestämmer vem jag är och hur jag ska uppleva mig själv; således åtar jag mig själv att sluta definiera mig själv i förhållande till vad jag tror att andra tycker om mig – och sluta fördöma mig själv så fort jag misstänker att någon kanske inte tycker om mig – tycker jag är duktig – tycker jag är effektiv – och istället åtar jag mig själv att i varje ögonblick andas och se, inse och förstå att det finns ingen annan än jag som kan påverka, och styra min upplevelse av mig själv – och således ger jag mig själv en upplevelse av att vara bekväm i mitt eget skinn – avkopplad, och avspänd inom och som mig själv

När jag märker att jag medverkar i och som en upplevelse, tanke, och idé att jag är bättre – eller sämre – beroende på om jag får ett bra, eller dåligt betyg skolan – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns absolut ingenting i min fysiska verklighet som tyder på att min upplevelse av mig själv måste förändras beroende på hur bra jag gör ifrån mig i skolan – utan vad jag upplever är alltså en subjektiv och självskapad upplevelse som rent faktiskt inte har någonting att göra med min skola, och med mina lärares omdöme om min prestation; således åtar jag mig själv att inte definiera mig själv, och inte skapa min upplevelse av mig själv utifrån vilken prestation jag gör i skolan – utan istället gå villkorslöst, utan hopp och förväntningar – och förbli den samme oavsett om jag får ett superbra betyg – eller ett helt värdelöst betyg

När jag märker att jag jagar efter ett bra betyg utifrån utgångspunkten att jag tror att ett bra betyg kommer göra mig till en bättre och mer framgångsrik människa – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att ett bra betyg betyder precis det som jag bestämmer att ett bra betyg ska betyda – och om jag inom mig själv bestämmer att ett betyg kommer influera, och styra vem jag är inom mig själv – så är det också så jag kommer att uppleva mig själv; således åtar jag mig själv att bestämma om – och välja att ett betyg inte på något sätt influerar eller styr min upplevelse av mig själv – och jag upplever mig själv densamma oavsett om jag får ett superbra betyg – eller jättedåligt betyg

När jag märker att jag tänker, och tror – att om jag inte vet svaret på en fråga – så betyder detta att man gjort bort sig, och att man är värdelös, och underlägsen – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att rent objektivt sätt betyder den omständigheten att man inte vet svaret på en fråga – ingenting – eftersom man förblir precis densamma före som efter man ”borde” ha besvarat frågan – man förblir här som sin kropp – och man andas precis likadant innan som efter – och kroppens hjärta slår precis likadant innan som efter; således åtar jag mig själv att stoppa den subjektiva upplevelsen, och idén att mitt värde – och min upplevelse av mig själv tydligen måste influeras av hur väl jag gör ifrån mig i skolan – och istället åtar jag mig själv att värdesätta mig själv – och ge mig själv erkännande, och kärlek – och således sluta söka detta utanför mig själv i skolan, hos lärare, och hos mina klasskamrater

När jag märker att jag tävlar mot mina klasskamrater i att ha rätt på mest frågor, i tron att jag då blir bättre, mer framgångsrik, och mer värd – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det värde som jag tror mig själv uppleva och bygga upp när jag har rätt och mina klasskamrater har fel – inte är ett riktigt värde – utan endast en subjektiv perceptuell tolkning av verkligheten som enbart existerar inom och som mig själv, och som således inte utgör ett riktigt och äkta värde; och således åtar jag mig själv att leva värde här – som mig själv – och göra egenvärde till något substantiellt som jag skapar och uttrycker som mig själv – och leva detta ord genom att göra saker för mig själv – och ta beslut för mig själv – som faktiskt gynnar mig, och gör mig själv mer effektiv och stabil inom och som mig själv

Dag 134: Den Eviga Förloraren

Självskriverier

Idag ska jag skriva om begäret att hävda mig själv. Detta begär dyker upp i ögonblick när det är någonting som jag har sagt, eller gjort – som jag hoppas ska vara och bli uppfattat som korrekt av andra – men sedan visar det sig att vad jag sa inte var korrekt, och inte heller uppfattas så av andra. Då blir jag arg – jag spänner mig själv, och känner det som att jag misslyckats fatalt – och att jag helst inte borde öppna munnen och säga någonting igen överhuvudtaget.

Detta ska jag korrigera – och stoppa genom att applicera självförlåtelse samt självkorrigerande åtaganden.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja hävda mig själv, och visa mig själv inför andra såsom att kunna saker och ting – veta saker och ting – och ha stor erfarenhet om saker och ting – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det gör mig mer värdefull, och viktig om jag har mycket kunskap om omvärlden – och om jag kan rabbla upp en mängd olika faktum och vara korrekt i all min kunskap; istället för att se, inse och förstå att denna färdighet – inte har någonting att göra med egenvärde, eller självstabilitet – utan endast är en sorts ego-boost – som jag tillåtit och accepterat mig själv att tro är en integral och viktig del av vem jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka erkännande av andra människor genom att prata om saker och ting – som jag hoppas att när jag pratar om detta – att de ska erkänna mig såsom att vara intelligent, och smart – och tycka att jag är bra och nyttig att lyssna på – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att så fort jag har fel – så fort jag inte vet – eller så fort någon annan vet mer än mig – att genast reagera och uppleva mig själv som en förlorare, och som att jag har gjort bort mig själv och inte längre kan medverka i och som denna världen – eftersom jag helt enkelt gjort ett stort misstag; istället för att se, inse och förstå – att detta misstag endast existerar i mitt huvud – såsom en idé och en projektion – och faktiskt inte existerar på riktigt – för på riktigt är jag här såsom min mänskliga fysiska kropp – här såsom mitt andetag – och det finns ingen objektiv och korrekt – synbar – upplevelse av att jag faktiskt misslyckats eller gjort mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag inte har rätt – eller när jag inte vet – att definiera, och se mig själv som ett misslyckande – och som underlägsen andra människor – och som att jag gjort bort mig själv, och förlorat den där bilden – och idén av mig själv som jag försökte visa utåt av att jag är en speciell och cool människa – som alltid har rätt – och som alltid vet – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i förhållande till en bild – och att skapa mig själv i förhållande till en bild – och att tro att jag måste ha en bild av mig såsom att jag har rätt – för att jag ska kunna vara nöjd med mig själv och stabil inom och som mig själv

Självåtaganden

När jag märker att jag rabblar upp information, och diverse faktum – och kunskap – och jag i detta definierar mig själv som denna färdigheten genom att tänka ”shit vad jag är bra” – och ”kolla vad andra tycker jag är duktig” – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det jag upplever i förhållande till min färdighet inte är en riktig – korrekt – och objektiv bild av verkligheten utan endast är en subjektiv idé jag skapat inom och som mig själv i förhållande till att rabbla upp kunskap, och information, och diverse faktum – och således åtar jag mig själv att inte definiera mig själv i förhållande till vad jag gör – och hur jag gör det – att inte tänka att bara för att jag kan rabbla upp denna informationen är jag bättre än andra – utan istället förbli här såsom min kropp – såsom mitt andetag – en och jämlik

När jag märker att jag tänker att jag är ett misslyckande – och att jag är dålig, och underlägsen – för att jag gjort ett visst misstag – sagt fel information, eller inte kunnat rabbla upp viss kunskap – då stoppar jag mig själv, tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att denna upplevelse inom mig själv av att vara misslyckad inte är en korrekt och objektiv bild av verkligheten – det är en idé, en fiktion – någonting som jag skapat i mitt huvud och VALT att vara verklighet; således åtar jag mig själv att VÄLJA OM och att leva HÄR en och jämlik med mitt andetag – där om jag gör ett misstag – om jag säger fel information – att jag inte skapar en upplevelse av mig själv på grund av detta utan helt enkelt förblir här – och INTE gör ett stort problem av det hela

När jag märker att jag tänker, och upplever att jag är ett misslyckande – och underlägsen andra människor – eftersom andra nu inte längre tror att jag är cool, och speciell – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag INTE är en bild – jag är mer än en bild – nämligen en fysisk varelse här – som andas och finns PÅ RIKTIGT i varje ögonblick – varför det är helt absurt att sabotera min upplevelse av mig själv på grund av jag i ett föregående ögonblick inte kunde presentera en sådan bild av mig själv som jag hoppats kunnat presentera; således åtar jag mig själv att inte sätta något värde på hur jag uppfattas utåt – och på vilken sorts bild jag antar, och tror att andra ser om mig – eftersom jag är MER än en bild – nämligen en fysisk och interaktiv människa – här i och som varje ögonblick – och således åtar jag mig själv att istället för att oroa mig själv för hur bilder uppfattas av andra – att istället leva och uttrycka mig själv hur – FULLT UT – i och som varje ögonblick

Dag 109: Jag Är En Tvivelaktig Figur

Självskriverier

Idag har min primära upplevelse av mig själv varit depression och ilska – och om jag ska lokalisera den exakta punkten till varför dessa upplevelser existerar inom och som mig så är det i fråga om depressionen att: jag känner att mitt liv borde erbjudare mer variation – det borde vara roligare och mer fartfyllt – och i fråga om min ilska: att jag tvivlar på mig själv i förhållande till hur jag ska dirigera mig själv i min värld i förhållande till att träna, samt även att jag tillåtit och accepterat mig själv att till en viss grad låta mig själv bli besatt av idén av att träna – istället för att träna här såsom min kropp – en och jämlik

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lita på mig själv i förhållande till hur jag ska träna – och vad jag ska träna – utan istället gå in i mitt sinne och prata till mig själv om vad jag ska träna – och hur jag ska träna – och i detta aldrig tillåta och acceptera mig själv att bestämma mig själv eftersom jag existerar i och som rädslan att jag kommer ta fel beslut och att jag i slutändan kommer att ångra mig själv för att jag känner det som att jag bestämt mig för att göra fel saker

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera, och leva såsom tvivelkaraktären – vilken tillkännages av att jag fruktar att ta ett beslut, och jag fruktar att röra mig själv och agera – när jag märker att det är någonting jag vill göra, och när jag märker att det jag vill göra är någonting som jag faktiskt skulle tycka om – och som skulle stötta mig själv i och som min process – och att jag istället för att agera – tillåter och accepterar mig själv att göra endast ett fantasifoster av min plan – där det jag vill göra endast är en dröm i mitt huvud som jag när jag genom att jag tänker på drömmer – och att jag någon gång ”borde göra det” – istället för att göra det här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli rädd för att ta fel beslut – bli rädd för att ta beslut där jag inte tar alla punkter i beaktande och vid ett senare skede att jag märker att jag kunde tagit ett bättre beslut – istället för jag tillåter och accepterar mig själv att helt enkelt ta ett beslut – och om jag märker att jag inte tagit alla punkter i beaktande när jag väl gått mitt beslut – att jag då ger mig själv möjlighet att korrigera mig själv och lära mig av mina misstag – istället för att jag tillåter accepterar mig själv att stagnera och helt stanna upp min applikation av mig själv i min värld eftersom jag är rädd för att misslyckas

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte agera när jag ser att någonting skulle gynna mig – utan istället internalisera punkten – och börja tänka, och fundera inom och som mig själv huruvida jag faktiskt borde gå vidare med denna punkt – är detta verkligen bäst? Och i detta fundera, och tänka i en evighet istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att agera – att titta på punkten en gång och sedan ta ett beslut – och inte gör det till en vana inom och som mig själv att repetitivt och om och om igen titta på en punkt i mitt huvud och fundera huruvida punkten är bästa att gå igenom eller inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en vana inom och som mig själv av att ifrågasätta allt jag vill göra – eller tycker är kul att göra – och göra detta till en sådan grad att jag tillslut inte gör någonting eftersom jag undrar varför jag gör det – jag undrar om det är bra att gör det – jag undrar om det är rätt att jag gör det – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att gå här i varje ögonblick och faktiskt agera – att ifrågasätta en punkt en gång – och sedan ta ett beslut i ögonblicket här och inte skjuta upp mitt beslut genom att säga att ”jag måste tänka på det”

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att min upplevelse av mig själv såsom depression faktiskt är kopplad till det faktum att jag inte tillåter och accepterar mig själv att agera – leva och ta beslut när jag ser att det är någonting jag vill göra – eftersom jag konsekvensen av att jag inte tillåter och accepterar mig själv att ta beslut i ögonblicket när jag ser att det är någonting jag vill göra – är att mitt liv kommer stagnera och stå stilla – och att ingenting kommer att hända – eftersom jag inte vågar göra någonting nytt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta med att göra saker och ting som jag tycker om – och vet kommer att assistera och stödja mig i min process – genom att tillåta och acceptera mig själv att tänka på huruvida det är rätt – huruvida det är bra – huruvida jag borde, eller inte borde göra vad jag vill göra – och således separera mig själv in i en karaktär av tvivel – uppbyggd av en vriden idé av moral – som består av idén att jag alltid har fel, och att jag måste vaka över mina impulser – för tydligen är allting som jag upplever, och vill göra av djävulen självt och måste förtryckas

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in en dvala där jag väntar med att göra saker och ting som jag vill göra – i fruktan att det jag vill göra kommer leda till konsekvenser, och att jag kommer utifrån mitt beslut att uppleva mig själv i en sämre position i min värld – och inom mig själv – och att jag längre fram i tiden kommer titta tillbaka på mig själv och mitt beslut och tänka – ”nej, det där skulle jag aldrig gjort – tusan också att jag gjorde det där” – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att sluta att oroa mig själv för hur jag möjligen kommer uppleva mig själv i framtiden och istället lever HÄR

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid minnen där jag känt det som att jag gjort fel beslut – och således satt mig själv i knipa – och skapa en idé av mig själv utifrån dessa minnen av att jag inte kan ta beslut – och att jag inte vet hur jag ska leva – eftersom allt jag gör i slutändan bara rinner ut i sanden och blir fel – istället för att se, inse och förstå att om jag tillåter och accepterar mig själv att hålla kvar vid en sådan idé så blir den självklara konsekvensen att jag stagnerar och blir en stillasittande grönsak som inte vågar göra någonting överhuvudtaget – för tänk om det blir fel

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att istället för att ta ett beslut direkt – göra en handlingsplan – och hålla mig själv till handlingsplanen – att istället börja fundera på om det är rätt, eller fel – har jag gjort en korrekt handlingsplan? Har jag gjort en felaktig handlingsplan? Har jag glömt någonting? Kommer jag att ångra mig? Och istället för att fråga mig själv alla dessa onödiga frågor – sluta att tänka – och således sluta att existera inom och som problem

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att mala planer och idéer och eventuella beslut i mitt huvud – istället för att jag skriver ner dem – kartlägger dem – och sedan tar ett beslut och gör det – och därefter sluta tänka på det – och inte fundera på huruvida jag gjort rätt, eller fel beslut – utan helt enkelt gå mitt beslut här en och jämlik

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att sluta att vara rädd för att ta fel beslut – att sluta att fundera på om jag tagit rätt, eller fel beslut – och att sluta att titta tillbaka på mitt förflutna för att ångra mig själv för dåliga beslut – och istället åtar jag mig själv att leva fysiskt HÄR – praktiskt HÄR – och att ta beslut i ögonblicket – ta beslut när jag ser att någonting skulle vara bra för mig och inte oroa mig för om beslutet är rätt eller fel – för jag ser att ett sådant beteende inte leder någon vart överhuvudtaget – och sålunda – när jag ser att jag oroar mig själv för att ta ett felaktigt beslut – stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och tar mig själv tillbaka hit – och tar ett beslut

Jag åtar mig själv att inte längre skapa fantasifoster i mitt huvudet utan att istället leva praktiskt och fysiskt HÄR – att ta beslut praktiskt och fysiskt HÄR – och att inte skapa planer, och fundera på hur jag borde leva – på hur jag inte borde leva – på vad jag borde göra – på vad jag inte borde göra – utan istället leva och uttrycka mig själv praktiskt och fysiskt här som min kropp – och när jag ser att det är någonting jag vill göra som jag ser kommer stötta mig – att jag då gör det och inte håller mig själv tillbaka i fruktan och ångest inför att ta fel beslut

Jag åtar mig själv att sluta leta i mig själv – och i mitt förflutna efter dåliga beslut som jag kunde gjort bättre – och att därigenom sluta misstänka, och vara rädd för att framtida beslut jag kommer ta – kanske också kommer vara dåliga – och kanske också kommer att leda mig ner i en upplevelse där jag kompromissar mig själv; istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att släppa det förflutna – att släppa mina misslyckade beslut – och lita på mig själv att jag kan ta effektiva beslut här

Jag åtar mig själv att sluta internalisera punkter innan jag tar dem till handling – utan istället agera HÄR – och ta dem i fysisk och praktisk applikation här – och göra dem verkliga – och således inte tillåta och acceptera mig själv att på något sätt leva och skapa en alternativ verklighet uppe i mitt huvud

Jag åtar mig själv att sluta ifrågasätta och analysera allt jag vill göra – allt jag tycker är kul att göra – och sluta konstant fråga mig själv om det är bra – om det är dåligt – om det är positivt – om det är negativt – och istället tillåta och acceptera mig själv att lita på mig själv här

Jag åtar mig själv att sluta leva i och som fruktan och misstänksamhet – såsom en konstant rädsla för att någonting ska gå fel – för att någonting oväntat ska dyka upp och att jag inom detta kommer att inse att jag gjort fel och att jag inte tagit i beaktande de punkter jag borde beaktat – och istället åtar jag mig själv att lita på mig själv

Jag åtar mig själv att inte stagnera i min applikation av och som mig själv – och i detta ser och förstår jag att stagnation alltid är baserat på rädsla och ångest – såsom rädslan för att göra fel – och i detta tillåter och accepterar jag mig själv att släppa hela konceptet om rätt och fel eftersom jag ser hur oerhört begränsat – och dumt det är att hålla kvar vid en sådan idé och ett sådant koncept som faktiskt inte hjälper mig överhuvudtaget

Jag åtar mig själv att sluta vaka över mig själv i en slags förvriden moral – där jag existerar som en polis i mitt eget medvetande och konstant ifrågasätter allt jag säger och gör huruvida det är rätt eller fel – och istället åtar jag mig själv att lita på mig själv och att leva HÄR såsom min mänskliga fysiska kropp – och uttrycka mig själv HÄR såsom min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att anledningen till att jag inte vågar ta beslut – och att jag inte vågar leva HÄR – DIREKT – utan att planera och tänka – är för att jag fördömer mig själv, och ser mig själv som i grund och botten ond – och därigenom förtrycker mig själv för att hålla den ondskan tillbaka – således åtar jag mig själv att istället leva HÄR – att tillåta och acceptera mig själv att uttrycka mig själv, och att lyssna på mig själv i fråga om vad det är jag skulle vilja göra – vad det är jag skulle vilja prova på – och således tysta den där konstant analyserande och övervakande rösten jag skapat inom och som mig själv

Jag åtar mig själv att sluta hålla kvar vid förflutna minnen av beslut jag taget – och istället leva och uttrycka mig själv HÄR – och ta beslut i och som ögonblicket i tillit till mig själv – och således sluta att tvivla på mig själv – sluta att tro att jag på något sätt är felande och att jag därmed är förhäxad att alltid göra saker och ting som går åt skogen

Jag åtar mig själv att sluta tänka – och istället leva HÄR

Jag åtar mig själv att ta beslut – och att leva dessa besluten HÄR – och sluta mala planer, fantasier och drömmar i mitt huvud – antingen gör jag det – eller gör jag det inte – men jag slutar i vart fall att tänka på det och lever istället HÄR såsom min kropp – en och jämlik

Dag 82: Shit, Jag Gjorde Fel!

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig själv och vara nervös inför att jag gjort ett fel, och att detta fel kommer få stora konsekvenser i min värld, och att det inte finns någonting jag kan göra för att stoppa konsekvenserna och ta mig själv tillbaka till en säker, och stabil position; istället för att vara här, och helt enkelt gå varje ögonblick som det kommer – och inte oroa mig själv, eller vara nervös för sådant som ännu inte hänt – och sådant som ännu inte är här; därför åtar jag mig själv att inte vara rädd för vilka slags konsekvenser som mina handlingar kommer få i framtiden, utan istället möta och dirigera varje ögonblick här såsom andetaget – en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sätta värde på att andra människor ser mig som felfri, och som en person som aldrig gör misstag, utan alltid är korrekt, och har kontroll – och så fort jag inte tycker, eller känner att jag är en sådan person – att känna mig generad, och bli rädd, och nervös inom och som mig själv; istället för att inse/se/förstå att detta är ego, och enbart begränsar mig – eftersom jag kommer att existera i och som rädslan att göra fel, istället för att lägga ner den tiden och uppmärksamheten på att leva effektivt här i varje ögonblick; därför åtar jag mig själv att sluta vara nervös, och rädd för att göra fel – och känna mig generad när jag gör fel – och istället fokusera min uppmärksamhet på att leva effektivt här och ta i beaktande alla punkter i min värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse/se/förstå att rädsla, och nervositet inte hjälper mig att korrigera misstag som jag gjort – och inte heller hjälper mig att undvika att göra misstag – utan är istället bara inom mig som ett störningsmoment som håller mig ifrån att leva effektivt här i beaktande av alla punkter i min verklighet som kräver min uppmärksamhet; därför åtar jag mig själv att leva effektivt här, och beakta alla punkter i min verklighet, och inte tillåta och acceptera mig själv att existera i och som rädsla, nervositet och ångest