Tag Archives: kritik

Dag 322: Anspänningar och Kommunikation

När jag kommunicerar med människor lägger jag märke till hur jag ibland går in i en slags nervositet och rädsla – och jag upplever denna såsom om att jag spänner mig själv i kroppen, och ungefär spjärnar emot för vad jag tror kommer att vara kritik eller någon slags indirekt förolämpning.

Jag har även märkt hur jag många gånger då jag kommunicerar med människor lägger betydelser i vad de säger och hur jag antar att vad de säger utgör någon slags indirekt eller mörklagd attack mot mig.

Det finns alltså en paranoia inom mig och själva grunden i denna är att jag tror att vad andra människor säger, eller inte säger om mig eller till mig på något sätt definierar mig. Utifrån denna logik för jag mig själv bland människor och kommunikation med andra, i denna fysiska anspänning.

För att vara mer specifik exakt vad slags kommunikation det är jag reagerar på, så är det bl.a. då jag har sagt någonting, uttryckt min åsikt, och då därefter någon annan besvarar mig, eller ger sitt perspektiv på saken. En annan kommunikation jag reagerar på är då jag upplever att någon har en aggressiv och lite hotfull röst, och i sina kroppsrörelser är hastig och plötslig – i de tillfällena brukar jag spänna mig själv och förbereda mig inför att höra det värsta.

Det är naturligtvis ett ytterst begränsat sätt att leva på och därför ska jag i denna blogg applicera självförlåtelse och assistera mig själv till att gå igenom denna punkt.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spänna mig själv i min kropp och uppleva mig utsatt och attackerad när en annan människa kommunicerar med mig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta mig det värsta, att vänta mig att någon ska kritisera mig, eller förolämpa mig, eller på något sätt såra mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån andra människors ord och handlingar, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag måste försvara mig, och spjärna emot andra människors ord och handlingar, i tron att dessa kan skada mig, att dessa kan orsaka smärta inom mig, och att om jag inte beskyddar mig själv så kommer jag att vara helt försvarslös och antagligen bli sårad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd inför att bli sårad av andra människor, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i kommunikation med andra människor, hålla mig tillbaka, och stå tillbaka inombords, och vänta mig det värsta, och vara orolig, nervös, och spänd för att någons ord ska träffa mig hårt inombords, och göra mig sårad, ledsen, och upprörd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att automatiskt spänna mig själv när någon pratar med mig, besvarar mig, eller kommenterar någonting som jag har sagt, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anta att andras ord, och handlingar definierar mig, skapar mig, och gör mig till vem jag är, och att jag därför måste se till att bara släppa in positiva ord, och bara bli behandlad på ett positivt sätt, och skydda mig mot andra sorters negativa ord och handlingar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag har en karaktär att skydda, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att mitt värde byggs upp av hur andra människor ser, eller inte ser mig, och vad andra människor säger, eller inte säger om mig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en konstant nervositet, ångest, och misstro runt andra människor – eftersom jag tror att jag när som helst kan bli krossad och förnedrad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag kan bli krossad, förnedrad och sårad, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det är nödvändigt för mig att beskydda mig själv, och att se till att jag är vaksam, spänd, och på min vakt runt andra människor, så att ingen kan få in en träff på mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att andra människor kan påverka min upplevelse av mig själv istället för att se, inse och förstå, att det alltid är jag själv som skapar och påverkar min upplevelse av mig, och inte någon annan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skydda mig själv från att känna mig sårad, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att själva idén och tanken att jag är och kan bli sårad är en illusion, för faktum är att jag kan inte bli sårad, och det som jag kallar och definierar såsom att inre sår, är faktiskt endast en negativ emotion och ingenting som personligen definierar vem jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att betrakta andra människor med misstänksamhet, och runtomkring andra människor röra mig själv i en förstärkt medvetenhet, där jag hela tiden försöker avläsa andra, avkoda andra, och se till att jag är förberedd om någonting skulle ske som jag inte kan kontrollera och styra, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spendera mitt liv i och som ett mentalt beteende av att försöka beskydda mig själv mot någonting som inte ens är riktigt, och som inte ens existerar annat än i mitt sinne och p.g.a. mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att oavsett andras beteende, och oavsett andras ord, kan jag inte påverkas, så länge inte jag tillåter och accepterar mig själv att reagera och gå in i en upplevelse inom mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stabilisera mig själv, att andas, och med mitt andetag assistera och stötta mig själv att koppla av i hela min kropp, att koppla av fysiskt och praktiskt, och låta andras ord strömma genom min kropp utan att jag går in i ett inre motstånd och en inre motvilja gentemot det som sägs och uttrycks

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i och som en inre motvilja, och ett inre motstånd gentemot andras ord som jag upplever och tror vara kritiska, och indirekt attackerande, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att dessa orden inte i sig själva kan påverka mig, utan det är jag som styr min upplevelse genom att se dessa orden som vapen som kan skada mig, istället för att se, inse och förstå att dessa orden endast är ord, endast är ljud som kommer mot min kropp, och som således inte kan skada mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att värdera andras ord såsom att vara absoluta sanningar som definierar vem jag är – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter erkännande och acceptans utifrån – att söka efter någon slags förståelse och att få en positiv respons från andra – i tron att detta skapar mig – och detta definierar mig – och detta utgör vem jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara livrädd inför att förlora ansiktet inför andra, och att förlora mitt värde för andra, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, definiera, och leva mig själv utifrån en idé om att andra ger mig värde, andra ger mig mening, och andra ger mig syfte, och utan att jag har andras uppmärksamhet, då finns det ingenting att leva för – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället leva här och förstå att jag kan ge mig själv värde, mening och syfte och att jag inte måste försöka få detta utifrån

Självåtaganden

När jag märker att jag spänner mig själv och håller mig själv tillbaka, eftersom jag fruktar att någon kritiserat mig eller indirekt förolämpat mig, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att en annans ord inte betyder något utan att jag ger orden betydelse och att det är jag som skapar min upplevelse av mig själv och ingen annan – således åtar jag mig själv att slappna av, och andas, och låta orden, rösten, och ljuden passera genom min kropp – och att jag låter mig själv vara här och förstå att jag inte kan bli skadad eller komprometterad av en annans ord

När jag märker att jag håller mig tillbaka, för jag är rädd att någonting jag gör ska kunna bli kritiserat, eller attackerat, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att denna idé om att vad jag gör kan bli kritiserat, kan bli föremål för en attack, och att jag i detta kommer bli skadad, att det är en illusion, och att detta endast existerar för att jag skapat en idé inom mig om att det andra säger, det utgör vem jag är på alla sätt och vis; således åtar jag mig själv att andas, slappna av, och låta mig själv uttrycka mig själv naturligt, avslappnat, och tillit till mig själv, och inse att det som sägs inte är personligt om mig – och att jag faktiskt inte kan bli skadad eller komprometterad

Enhanced by Zemanta

Dag 285: Opersonlig Kritik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att reagera i rädsla, och genom att förtrycka, och hålla tillbaka mig själv när jag upplever, och känner att jag blir kritiserad, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta det personligt när jag upplever det som om att jag blir kritiserad, och att jag måste beskydda mig själv, och se till att jag inte tar någon skada inombords, genom att genast förtrycka mig själv, och ta mig själv bort från min verklighet, och istället bege mig in i mitt sinne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga mig människor runtomkring för att de tydligen ”förtrycker mig” – och tänka att om människor i min värld hade varit mer försiktiga och mer vänliga mot mig, då hade jag inte upplevt mig själv lika osäker, och jag hade inte haft samma tendens att förtrycka och hålla tillbaka mig själv, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att detta är en ursäkt jag skapat inom mig själv för att jag inte ska ta tag i, och hantera mina inre upplevelser, och för att jag inte ska behöva stå upp inombords och se till att jag inte längre tar saker och ting personligt, utan att jag istället är direktiv, och effektiv – här – i och som varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att när jag upplever det som om att jag blir fångad av en annans ord, och som om att jag måste försvara mig för att tydligen frigöra mig själv från en annans kritik, jag menar då är jag i och som en illusion, för faktum är att jag blir inte fångad av en annans ord, faktum är att jag är här, och att det inte händer någonting med mig fysiskt, utan att jag bara hör en annans ord, och häri ser, inser, och förstår jag att det är mitt ansvar hur jag svarar på de stimuli som existerar i min verklighet och att det är därför det heter an-svar – nämligen att jag tar mig själv an att svara och att jag inte låter mig själv reagera

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att reagera, och ta det personligt, när jag upplever och känner det som om att mitt individuella och personliga uttryck blir kritiserat, och invalidiserat av en annan, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att denna upplevelse är en lögn, för i grund och botten är jag ansvarig för vad som pågår inom mig, och således kan jag inte anklaga, eller skjuta över ansvaret på någon annan för vad jag upplever inom mig själv; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och vara mig själv naturligt här i och som varje andetag, och inte ta någonting personligt, och att förstå att när en annan talar är det endast ljud som jag bemöter och ingen personlig kritik mot mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att när jag upplever mig själv personligt attackerad, det är då jag har en möjlighet att stoppa mig själv, och ändra mig själv, och att istället för att hantera situationen i och som egenintresse, såsom reaktion, att istället gå igenom, och dirigera situationen här som mig själv i och som självtillit, och stabilitet med och som min mänskliga fysiska kropp; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att öva på att vara stabil, och att gå de punkter som öppnar upp sig i min verklighet i och som stabilitet med och som mitt andetag, och att förstå att när jag verkligen är här med och som mitt andetag – då finns det ingenting som är personligt utan då är alla punkter istället HÄR och det är ingenting mer med det än så

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra saker och ting mer än vad de är genom att ta saker och ting personligt, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att rättfärdiga att ta saker och ting personligt genom att tänka att jag inte kan hjälpa mig för, och att jag är hjälplös gentemot denna upplevelse, för tydligen har en annan kontroll över mitt sinne och kan få mig att känna och uppleva alla möjliga saker och ting; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett djupt andetag, föra mig själv tillbaka hit, och sluta rättfärdiga mig själv när jag tar saker och ting personligt, utan istället ögonblickligen ändra mig själv, och dirigera mig själv till att leva i och som ögonblicket i och som stabilitet, och självtillit här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att det begränsar mig när jag tar saker och ting personligt, och att när jag istället lever stabilitet här, så öppnar sig en helt ny värld, där jag istället för att reagera kan dirigera punkten genom effektiv kommunikation, genom att se vilka lösningar som finns här och sedan agera; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att öva på, och göra perfekt, förmågan att stå stabil och möta kritik, samt konflikter, utan att reagera, utan istället genom att vara här – totalt och fullt – och stå med och som min mänskliga fysiska kropp och gå igenom ögonblicket HÄR med min kropp istället för att tolka och uppleva situationen genom mitt sinne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att denna punkt av att ta saker och ting personligt, den kommer inte att ändra sig innan jag tar beslutet att ändra på punkten, och att således måste jag ta beslutet och leva beslutet praktiskt här, och att ingen självförlåtelse i världen kommer kunna göra detta till mig; jag måste i slutändan gå igenom punkten och leva mig själv som stabilitet i dessa ögonblick då jag upplever mig själv kritiserad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv hålla kvar vid en idé av mig själv som hjälplös, och underlägsen, för att på så vis ha en ursäkt i bakfickan i fråga om varför jag borde tillåtas att ta saker och ting personligt, för tydligen kan jag inte hjälpa det, tydligen är det min natur, tydligen är det någonting som ”bara händer mig” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att: ingenting bara händer, utan jag har skapat och medverkat i allt som existerar inom mig – och således är det mitt ansvar, och inom min förmåga att ändra på mig själv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv inte se, inse, och förstå att jag kan i just precis det ögonblicket när jag märker att den där reaktionen av att jag tar någonting personligt dyker upp inom mig själv, då kan jag ändra mig själv, ta ett andetag, och dirigera mig själv i ögonblicket till att leva och uttrycka mig själv i och som stabilitet – såsom vad som är bäst för alla

När jag märker att jag tar någonting personligt, och att jag rättfärdigar detta genom att säga inom mig själv att jag inte kan hjälpa mig själv, och att faktiskt är det andra som skapar dessa reaktioner inom mig själv eftersom de inte är tillräckligt känsliga, eller vänliga – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag måste stoppa mig själv, jag måste ta beslutet och om jag inte gör det – då kommer ingenting att hända; således åtar jag mig själv att sluta att rättfärdiga mina begräsningar, istället ta ett andetag, stoppa reaktionen, och istället leva här

Enhanced by Zemanta

Dag 190: Kritik Behöver Inte Vara Personligt

Problem

I vissa situationer när människor pratar med mig – är det som om att jag innan jag hört vad det är de ska säga gör en kalkylerad gissning inom mig själv att ”ja – de kommer säkert att kritisera mig nu!” – och detta i sin tur gör att jag upplever en sjunkande känsla i mitt bröst – jag blir rädd och nervös för vad det är som komma skall.

Vidare brukar jag känna att tårar börjar formas under mina ögonlock, och detta brukar i sin tur vara ganska obekvämt – eftersom jag blir nervös för att någon ska se detta och därför fördöma mig som svag för att jag reagerade på den kritiken – som jag tror ska komma.

Punkten jag ska arbeta med idag är att ta sådan kritik personligt – kritik kan faktiskt vara väldigt bra – det kan vara så att man genom kritik får veta saker om sig själv som man annars inte hade kunnat veta, och att man därigenom kan förbättra sig själv – och korrigera misstag, och svagheter i ens applikation av sig själv i ens dagliga liv. Problemet är inte kritiken i sig självt – utan att jag tar kritiken personligt – och att jag känner mig själv ”påhoppad” – och som om ”någon kommer att attackera mig” – så detta är punkten jag ska arbeta med idag.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha en bild, och en idé av mig själv att jag är som en porslinsdocka – och att om någon säger någonting negativt om mig – t.ex. att jag inte har utfört en viss handling på ett korrekt sätt – att detta då kommer ta i sönder mig och göra mig obrukbar – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv som svag, och underlägsen – och att såsom oförmögen att stå stabil och tyst inom mig själv om någon ger mig kritik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se, och definiera kritik såsom någonting dåligt – vars existens har förmågan att förnedra mig, och förtrycka mig – och göra mig ledsen – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå – att kritik endast känns jobbigt att ta emot – om man på något sätt tar kritiken personligt och definierar sig själv i enlighet med kritiken – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag inte behöver ta kritiken personligt – och inte definiera mig själv såsom ”dålig” och ”värdelös” för att någon kritiserat mig – utan jag kan helt opersonligt titta på huruvida kritiken faktiskt innehåller någonting som jag kan använda mig själv av för att göra mig själv mer effektiv i mitt liv – och i min applikation av mig själv i mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att kritik är någonting jag kan ha nytta av – om någon kritiserar mig utgör faktiskt detta en möjlighet för mig att evaluera min applikation av mig själv och se huruvida det faktiskt finns någonting jag kan förbättra och styra upp i hur jag uttrycker och rör mig själv i min värld – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma kritik såsom någonting dåligt istället för att se att kritik faktiskt kan hjälpa mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att en av anledningarna till att jag reagerar så pass mycket på kritik – är därför att jag skapat en idé av mig själv av att jag är ”perfekt” – och sedan skapat en idé av att det tydligen är skamfyllt, och ytterst opassande att inte i alla lägen vara fullständigt perfekt – och ha fullständig kontroll – och veta om allt som pågår och sker i min värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé om att det är en svaghet att göra fel – och att inte alltid har rätt – och tro att det är en styrka att alltid göra rätt – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att associera och definiera punkten av att ha fel med en känsla av genans, skam, och ångest – och tänka att om jag har fel så betyder detta att jag har misslyckats – att jag är värdelös – och att jag inte är så bra, så duktig, och så intelligent som jag borde vara

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé av mig själv av att jag är duktig – och att jag kan känna mig stolt med mig själv när jag gör rätt, och när andra människor verkar nöjda och tillfredställda med hur jag beter mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag även tillåtit och accepterat mig själv att skapa en motsatt idé – av att tänka och tro att om människor i min värld inte är tillfredställda med mig, inte är nöjda med mig – att det då är någonting som är fruktansvärt fel med mig – och att jag borde känna skam, ångest, och genans

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv uppfostras till att tro att det är positivt att ha rätt – och att det är negativt att ha fel – och att om jag har rätt – om jag gör en sak på ett sådant sätt att människor i min omvärld blir nöjda – att detta då betyder att jag får känna mig själv nöjd med mig själv – jag får känna mig upphöjd – upphöjd – och fantastiskt älskad av människor i min omvärld – och om jag gör fel då måste känna mig fullständigt värdelös – som en idiot vars existens inte är berättigad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta kritik personligt genom att tänka och tro att det är otroligt viktigt för min självkänsla vad andra människor tycker om mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sträva efter, och kämpa för att få alla människor i min värld att tycka bra om mig – och att definiera mig som en positiv, och trevlig människa – så att jag därmed aldrig behöver möta punkten i mitt liv av att någon ska kritisera mig – och att jag därmed ska känna mig själv attackerad, och illa behandlad – istället för att se, inse och förstå att min upplevelse av och som mig själv när någon kritiserar mig – har inte med kritiken i sig självt att göra – utan har med det faktum att göra att jag tillåter och accepterar mig själv att ta saker och ting personligt

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att när någon kritiserar mig – att då andas och påminna mig själv om att det inte är personligt – och att jag inte behöver uppleva mig själv utifrån om jag får positiv eller negativ kritik – utan jag kan helt enkelt se på kritiken objektivt – och se om den är grundad eller inte – och därefter ta ett beslut huruvida jag ska inkorporera denna information i mitt liv för att därmed kunna leva mer effektivt

Lösning

Lösningen är att inte ta kritik personligt – och att inte göra det till någon stor grej där jag tydligen blir attackerad, och anfallen av en annan – utan istället lyssna på vad den andra personen säger utan någon slags emotionell, eller känslomässig upplevelse, och sedan se huruvida jag kan ha nytta av kritiken, och om kritiken faktiskt stämmer överens med verkligheten.

När jag märker att jag tänker och tror att jag kommer att gå sönder, eller bli skadad om någon säger någonting dåligt, eller kritiskt om mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – nej – jag kommer inte att gå sönder, och jag kommer inte att ta någon skada av kritik – utan jag kommer uppleva mig själv såsom jag tillåter och accepterar mig själv att uppleva mig själv; således åtar jag mig själv att andas och stabilisera mig själv i min fysiska kropp – och inte låta mig själv känna det som om att jag går sönder

När jag märker att jag ser, och definierar kritik såsom någonting dåligt – vars existens har förmågan att förnedra, och förtrycka mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att kritik i sig självt är inte farligt – kritik i sig självt skapar ingen upplevelse – utan det är jag som skapar en upplevelse och projicerar denna på den kritik som jag tar emot; således åtar jag mig själv att sluta göra kritik till mer än vad kritik är – och istället andas, och stabilisera mig själv i min kropp och lyssna på vad som sägs

När jag märker att jag fördömer kritik, och tänker att ”jag vill inte ha någon kritik!” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – jag kan faktiskt använda mig själv av kritik för att bli mer effektiv i mitt dagliga leverne – således åtar jag mig själv att sluta försöka undvika kritik – och istället lyssna och begrunda kritik när sådan blir riktad gentemot mig

När jag märker att jag tänker, och tycker att jag är ”perfekt” – och att jag därför absolut inte får förstöra denna idén av mig själv genom att bli föremål för kritik – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det är begränsande att ha en idé av mig själv att jag är perfekt, och denna idén gör endast att jag fruktar att begå misstag – och fruktar att pröva på nya saker; således åtar jag mig själv att låta mig se att jag inte är perfekt – att det fortfarande finns massor av saker för mig att lära mig – och att det således inte är någonting dåligt, eller negativt gentemot min självbild att få kritik

När jag märker att jag tänker, och tycker att det är en svaghet att ha fel – och någonting som är förenat med skam och genans – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det är inget dåligt – negativt – skamfyllt – eller genant att ha fel – det är helt enkelt endast en punkt av att inte veta och ha fullständig överblick av all relevant information för en viss punkt – således åtar jag mig själv att inte frukta att ha fel – utan istället låta mig själv pröva på och utforska nya ting och utmaningar utan rädsla för att någonting inte ska gå som det är tänkt att gå

När jag märker att jag känner mig stolt, och duktig – när jag gjort någonting som andra människor anser att vara rätt, bra eller korrekt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det finns ingenting fysiskt och objektivt som säger att bara för att andra tycker att jag gör bra ifrån mig – att detta då betyder att jag ska känna mig stolt och duktig – vidare är det begränsande att vara beroende av att andra ska vara tillfredställda med vad jag gör – för att jag ska agera och faktiskt göra någonting; således åtar jag mig själv att sluta skapa upplevelser av mig själv i förhållande till vad slags åsikt andra människor har om vad det är jag gör

När jag märker att jag känner mig själv skamsen, generad, eller ångestfylld – för att någonting jag har gjort verkar tas emot negativt av människor i min omgivning – och dessa tycker att jag har gjort någonting fel – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att det finns ingen anledning till varför jag ska känna mig själv skamsen, generad, eller ångestfylld – när människor verkar vara missnöjda med mig – eftersom jag inte behöver skapa denna typen av upplevelser inom mig själv utan istället andas och förbli stabil här; således åtar jag mig själv att sluta värdera mig själv utifrån vad andra verkar tycka om vad jag gör – utan istället förbli stabil – tyst – och stilla inom och som mig själv

När jag märker att jag känner, och upplever att det är positivt att ha rätt, och negativt att ha fel – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – det är inte positivt att ha rätt, och det är inte negativt att ha fel – att ha rätt är att ha rätt – och att ha fel är att ha fel – och någonting mer än det är det inte; således åtar jag mig själv att sluta fästa emotionella och känslomässiga värden vid rätt, och fel – och istället för att fördöma och skapa en upplevelse i förhållande till rätt och fel – istället se på den praktiska punkten av att ha rätt och fel och hur denna ska dirigeras

När jag märker att jag tänker, och tycker att det är otroligt viktigt för min självkänsla vad andra människor tycker om mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att – vad andra människor tycker om mig är endast så pass viktigt för min självkänsla som jag gör det – det har endast så pass stor effekt på mig som jag tillåter och accepterar det att ha; således åtar jag mig själv att sluta skapa en upplevelse av mig själv utifrån vad jag antar att andra tycker om mig – och jag åtar mig själv att istället leva – och uttrycka mig själv här – utan att oroa mig själv för hur jag uppfattas och upplevs av andra

När jag märker att jag tar det personligt då någon ger mig kritik – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att kritik är ingenting personligt – det är ingenting dåligt – och det är ingenting som jag måste skapa en upplevelse utifrån – således åtar jag mig själv att i dessa ögonblick andas och påminna mig själv om att det inte är personligt – det är ingenting dåligt med mig – ingenting som är värdelöst med mig – utan det är helt enkelt en ny punkt att ta i beaktande och se huruvida denna är relevant eller inte

Belöning

Genom att stoppa och korrigera denna punkt kommer jag att bli belönad genom att jag nu inte behöver ta kritik personligt – utan jag kan istället lyssna objektivt och utan några känslostormar och helt enkelt se om det finns saker och ting jag missat i min applikation av mig själv – om det finns saker och ting jag kan göra bättre – om det finns saker jag kan ändra på – och om det finns nya saker jag kan lära mig. Således är belöningen av att stoppa denna punkt att jag kommer att ge mig möjligt och tillfälle att växa och expandera.

Dag 80: Hemliga Budskap

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag pratar och kommunicerar med människor, att hela tiden vara vaksam och spänd inom mig själv, i rädslan att någon människa kanske i hemlighet kritiserar mig, eller förlöjligar mig; och därför när människor pratar med mig – existera i och som en analyskaraktär – där jag analyserar andra människors ord för att se om dessa orden kanske innehåller någonting som är riktat mot mig som personlig kritik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att bli nedvärderad av andra, och för att andra ska tycka att jag är löjlig, och uttrycka detta genom att säga det indirekt till mig – och att jag därmed inte förstår att jag håller på att bli kritiserad, och förlöjligad av en annan; istället för att se/inse/förstå att jag inte kan bli kritiserad, och förlöjligad av en annan – och att den upplevelsen jag har inom mig själv inte har någonting med den andra människans ord eller uttryck att göra – utan är min egen skapelse av fruktan, och ångest – som jag gett uppmärksamhet och tillåtit och accepterat att kontrollera och styra mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i rädsla, och ångest för att jag gör bort mig själv – eller blir bortgjord av andra – utan att själv veta om det; istället för att se/inse/förstå – att jag inte kan göra bort mig själv eftersom att jag hela tiden är här – och alltså inte borta – utan här; och att jag kan inte bli bortgjord av andra heller eftersom jag hela tiden är här – jag andas och min kropp är här – och är alltså inte bortgjord

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en förhöjd vaksamhet – där jag konstant är medveten om vad som pågår runtomkring mig från en utgångspunkt av fruktan, och ångest att jag ska bli mobbad, retad, eller förlöjligad; istället för att se/inse/förstå att det jag fruktar är egentligen min egen inre skapelse av att känna mig själv värdelös, och underlägsen andra människor – en upplevelse som sätts igång av vissa händelser i min värld, men som jag är fullt ansvarig över – och har skapat på alla sätt och vis; därför slutar jag att fokusera på vad och hur min externa verklighet beter sig och ser istället inom mig själv – inser/ser/förstår att allt jag upplever inom mig själv, är jag själv och ingenting annat

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara väldigt mån om att göra ett gott intryck på andra, och i andras ögon vara respekterad – i rädslan för att andra ska ogilla mig, och kritisera mig – i tron att om detta händer är jag värdelös, och usel; istället för att se/inse/förstå att jag själv skapat upplevelsen av mig själv såsom att vara värdelös/usel och att det alltså inte har någonting med andra människor att göra vad jag upplever inom mig själv; därför slutar jag att existera, och leva som denna förhöjda vaksamhet, såsom en konstant nervositet för att någon ska vara ”elak” mot mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta och känna ångest för att andra människor ska vara ”elaka ” mot mig – i tron att någon faktiskt kan vara ”elak” mot mig; istället för att se/inse/förstå att den upplevelsen jag har inom mig själv när jag tar för givet att någon är elak mot mig, är faktiskt min egen skapelse – det är jag själv jag upplever – och därför har det ingenting att göra med vad andra gör eller inte gör – utan det har allt att göra med vem och hur jag tillåter och accepterar mig själv att vara/leva inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att andra människor ska hitta någonting i mig, och i hur jag uttrycker mig själv som de tycker är dåligt, och orsak för kritik – och därför existera/leva som en överdriven försiktighet i varje ögonblick – där jag går på glas runt andra människor – tassar omkring för att inte bli sedd, eller hörd; istället för att se/inse/förstå att jag fruktar inte andra människor, utan jag fruktar den upplevelsen jag skapat inom mig själv av att känna mig värdelös/usel när jag antar att andra människor kritiserar mig, eller ser någonting dåligt i mig; därför slutar jag att frukta dessa upplevelser, och jag förlåter och släpper istället dessa upplevelserna inom mig – och håller inte längre kvar vid dem

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att mitt värde av mig själv kommer från att andra människor inte har någonting emot mig, i tron att andra människors upplevelse av mig är viktigare än hur jag upplever mig själv – istället för att se/inse/förstå – att jag är kapabel av att leva ovillkorligt och här med mig själv i varje ögonblick – där jag själv är det enda värde jag behöver, och jag därför inte söker någon utanför mig att ge mig komplimanger, och positiva ord

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa mig själv såsom rädslan, och ångesten för att inte vara omtyckt, och populär – och på så vis begränsa mig själv i mitt uttryck runt andra människor – eftersom jag är konstant vaksam på hur jag rör, och uttrycker mig själv – i rädslan att någonting jag gör ska få en annan människa att inte se mig som positiv, eller trevlig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att allt är förlorat, och att jag är förlorad, och att jag är värdelös, och usel om en annan människa inte upplever sig själv positiv nära mig; istället för att se/inse/förstå att dessa upplevelser inte är riktiga – utan bara så riktiga som jag skapar dem till att vara – därför stoppar jag mig själv från att följa efter, och skapa mig själv utifrån dessa upplevelser, och jag för mig själv istället tillbaka hit till andetaget – och lever fysiskt här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mitt uttryck av mig själv i ögonblicket genom att vara oroad för vad andra känner, tycker, och tänker i förhållande till mig – och tro att mitt värde baseras på att andra människor mår bra nära mig, och inte har några negativa/fördömande tankar inom sig själv; istället för att se/inse/förstå att jag är fullt kapabel till att leva och uttrycka mig själv ovillkorligt – och alltså sluta begränsa hur jag uttrycker och rör mig själv i rädslan för vad andra tycker/tänker/känner om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att mig själv för seriöst, och vara alltför mån om hur andra människor ser mig – i tron att min stabilitet kommer från att andra människor tycker om mig – och i fruktan/ångesten för vem jag skulle vara om jag inte längre använde mig av andra människors upplevelser – eller vad jag tror andra människor upplever i förhållande till mig – för att skapa mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna rädsla och ångest för att gå bortom mitt nuvarande sätt att skapa mig själv – där jag skapar mig själv utifrån hur jag uppfattar och tror att andra människor känner om mig; och där jag hela tiden är väldigt mån om att inte ”gå över gränsen” – eller göra någonting som andra människor skulle kunna se och uppleva som anstötligt, eller förargande; istället för att tillåta och acceptera mig själv att se/inse/förstå att jag är fortfarande här när jag släpper denna rädslan, och att jag är fullt kapabel att leva och uttrycka mig själv utan att använda mig av fruktan och ångest

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att allt kommer bli bättre om jag bara gör mig själv osynlig, och så lite kontroversiell som möjligt – genom att när jag träffar och är med andra människor – försöka läsa av andra människor för att se hur jag kan förhålla mig själv till dem, och uttrycka mig själv med dem på ett sätt som kommer skapa så lite konflikter, och reaktioner som möjligt – i rädslan och ångesten för att bli illa omtyckt, och för att hamna i en konflikt med andra människor; istället för att tillåta och acceptera mig själv att uttrycka mig själv med andra i min värd här – en och jämlik – och utan att existera i en hemlig verklighet inom mig själv av fruktan – utan istället möta människor här fysiskt i öppenhet, och intimitet – och sluta gömma mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att spänna mig själv, och hålla mig själv tillbaka i fullständig rädsla och ångest så fort jag tror någon skrattar åt mig, eller tycker jag är löjlig, eller underlägsen; istället för att tillåta och acceptera mig själv att se/inse/förstå – att det inte är så farligt – det är faktiskt inte farligt alls – utan jag är ju fortfarande här – jag andas fortfarande – och de upplevelser som kommer upp inom mig försvinner när jag andas och slappnar av – och tillåter och accepterar mig själv att ta det lugnt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta det lugnt, och vara bekväm med mig själv runt andra människor – oavsett vad andra människor säger, eller tycker, eller gör – för jag inser/ser/förstår att om jag tar det lugnt, och tillåter mig själv att vara här – och bekväm med min kropp – så är ögonblicket verkligen trivsamt, och det blir bara jobbigt att vara med andra människor när jag tillåter och accepterar mig själv att bli rädd, och nervös, och existera i och som en tro att det har någon betydelse för vem jag är – hur andra människor ser och uttrycker sig själva mot mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara överkänslig mot kritik, och konstant vara vaksam och nervös på att någon kanske ska kritisera mig, någon kanske ska ha någonting emot vad jag gör, någon kanske kommer tycka att jag kan göra någonting annorlunda – istället för att slappna av och tillåta och acceptera mig själv att se/inse/förstå att kritik inte är farligt, konflikter är inte farliga – jag är fortfarande här och det händer inget livshotande med min kropp överhuvudtaget – allt jag upplever är alltså en illusion; därför slutar jag att vara överkänslig, och konstant nervös – och tillåter och accepterar mig själv att istället slappna av och leva varje ögonblick till fullo – utan rädsla

Jag åtar mig själv att inte längre vara spänd, och hela tiden vaksam inom mig själv när jag är med mig själv – eller när jag kommunicerar med andra människor – vad det än är jag gör; utan istället åtar jag mig själv att vara avslappnad och leva i ögonblicket såsom det utvecklar sig och inte ta kritik personligt

Jag åtar mig själv att inte vara rädd för att bli nedvärderad av andra, eller att andra ska tycka jag är löjlig; eftersom jag inser/ser/förstår att jag faktiskt inte kan bli nedvärderad eller förlöjligad av andra, utan detta händer enbart inom mig – i mitt sinne – och denna upplevelse finns alltså inte i denna fysiska verklighet; därför åtar jag mig själv att mig tillbaka till verkligheten och leva här med vad som är riktigt och sant – vilket är min kropp, och den fysiska verklighet jag interagerar och lever i varje dag

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att jag inte kan bli bortgjord, och att jag inte kan göra bort mig själv – eftersom jag är här som min kropp, och jag omöjligt tappa bort min kropp – det går liksom inte; därför slutar jag att medverka i denna upplevelse och tar mig själv tillbaka hit till min mänskliga fysiska kropp

Jag åtar mig själv att sluta existera i en förhöjd vaksamhet inom mig själv, och inse/se/förstå att det jag fruktar att uppleva – såsom att känna mig underlägsen/värdelös/usel är min egen skapelse – och har ingenting att göra med andra människor i min värld – därför slutar jag att försöka skydda mig själv mot negativa upplevelser som tydligen kommer från min värld, eftersom jag förstår att de uppstår inom mig själv och att jag är ansvarig för dessa upplevelser

Jag åtar mig själv att inte längre vara väldigt mån om att göra ett gott intryck på andra utifrån rädslan och ångesten att bli kritiserad, eller illa omtyckt; och jag åtar mig själv att istället uttrycka mig själv utan fruktan, ångest och nervositet – och acceptera mig själv helt och fullt ut i varje ögonblick såsom den mänskliga kropp jag är

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att ingen kan vara elak mot mig – och att det jag upplever inom mig själv när jag anser/tror att någon är elak mot mig – är JAG SJÄLV – det är MIN EGEN skapelse och ingen annans; därför slutar jag att tro att andra är elaka och ovänliga mot mig och för istället tillbaka allt jag upplever/tänker till mig själv – kompromisslöst

Jag åtar mig själv att inte längre gå på glas runt andra människor i rädslan för att någon ska se eller uppleva sig själv negativ runtomkring mig; och jag åtar mig själv att istället leva, och sluta förtrycka och hålla mig själv tillbaka i ångest/rädsla/nervositet – eftersom jag inser/ser/förstår att jag inte kommer vara här på denna jorden för evigt, och att det är ett jävla slöseri med andetag att leva i och som fruktan

Jag åtar mig själv att inte definiera mig själv utifrån hur jag tror att andra upplever sig själv runt mig, och inte längre existera som idén att andra människors upplevelser av mig, är viktigare än min egen upplevelse av mig; jag åtar mig själv att ge fokus och uppmärksamhet på mig själv, och sluta vara överdrivet vaksam i fråga om vad jag tror och antar att andra människor känner/tycker om mig

Jag åtar mig själv att inte begränsa mig själv i begäret, och önskan av att få bli omtyckt och populär – utan istället se/inse/förstå att popularitet faktiskt är en begränsning, eftersom man måste agera och spela en viss karaktär för att vara populär – och i detta förtrycker och kompromissar man sig själv; därför åtar jag mig själv att leva och uttrycka mig själv ovillkorligt, och på alla sätt och vis ta bort fruktan och ångest inom mig själv för att andra ska se/uppleva mig som otrevlig, eller elak

Jag åtar mig själv att se/inse/förstå att allt inte är förlorad, och att jag inte är förlorad – om en annan människor inte upplever mig som positiv; utan jag inser/ser/förstår att faktiskt är ingenting förlorat, och jag är inte förlorad – eftersom jag är fortfarande här, och min verklighet är precis lika stabil och fysisk som den var innan – alltså – ingenting farligt eller dåligt hände; därför slutar jag att existera i och som irrationella rädslor för att jag ska bli skadad av andra människors tankar/upplevelser och ord

Jag åtar mig själv att inte begränsa hur jag uttrycker mig själv i rädslan och oron för att andra ska ogilla mig om jag uttrycker mig själv ovillkorligt, och utan att försöka göra mig själv ”normal” och ”acceptabel” – jag tillåter och accepterar mig själv att verkligen upptäcka mig själv – såsom mitt riktiga jag – såsom vem jag är när jag är avslappnad, lugn och utan några rädslor som rör sig inom mig

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att min stabilitet och trygghet inte kommer från vad andra människor tycker om mig, utan från mig själv – såsom att jag är fysiskt stabil här i detta ögonblick – som mig själv; och i detta inser jag att stabilitet och trygghet inte kan fås genom att manipulera min externa verklighet, eftersom min externa verklighet aldrig kan kontrolleras eller styras – utan bara min inre verklighet kan kontrolleras och styras precis så som jag vill ha den; och därför förstår jag att sann stabilitet och trygghet endast kan komma inifrån

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att jag fortfarande är här när jag släpper taget om rädslan för att uttrycka mig själv utan att analysera människor och försöka se ”vad som är okej”, och ”vad som inte är okej” – och jag bevisar detta för mig själv att när denna rädslan kommer upp – att andas och uppleva min mänskliga fysiska kropp här – och se att jag faktiskt fortfarande är här

Jag åtar mig själv att sluta vara rädd för att vara kontroversiell, och annorlunda – och istället för att förändra mig själv runt andra människor, genom att försöka göra mig själv ”mer normal” – att istället uttrycka mig själv här ovillkorligt, och som mitt autentiska jag – såsom jag verkligen är

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att emotionella upplevelser såsom att känna mig underlägsen, sämre än, förlöjligad, eller bortgjord – inte är farliga – de är endast emotionella upplevelser – som kommer att försvinna om jag står upp och andas effektivt här i varje andetag och ger min fysiska verklighet här – såsom min kropp uppmärksamhet – istället för de emotionella/känslomässiga upplevelser som kommer upp inom mig

Jag åtar mig själv att vara bekväm med mig själv runt andra människor, och att se/inse/förstå att när jag blir rädd – då är det bara att andas, och varva ner – ta de lugnt – och se att det faktiskt inte finns någonting som är farligt med det ögonblick jag upplever – det är bara en idé

Jag åtar mig själv att inte längre vara överkänslig mot kritik, och tro att kritik är någonting farligt, och dåligt som jag måste undvika till varje pris – utan att se att kritik bara är ord, och alltså inte någonting som kan skada mig; istället kan jag faktiskt lyssna på kritiken och se om jag kan lära mig någonting