Tag Archives: lag

Dag 376: Hjälpsamhet

Hjälpsamhet för mig har varit ett problematiskt koncept i vissa situationer. När det handlar om arbete och pengar, då har jag aldrig haft några svårigheter. I mitt privatliv däremot har jag haft en tendens att inte vilja hjälpa till. Det har naturligtvis inte varit en särskilt uppskattad förmåga, varför jag nu har bestämt mig för att ändra på den saken. Jag vill alltså bli mer hjälpsam.

Under årens lopp, och då jag gått denna processen, har jag funnit ett antal verktyg, som gång efter annan bevisat sig vara verkningsfulla när det gäller att ändra mindre tilltalande karaktärsdrag. Ett relativt nytt verktyg jag stött på är att “omdefiniera ord”. I grund och botten handlar det om att ta ett ord, se på hur man har levt det, och sedan förändra ens förhållande till det. Och ofta finns det något problematiskt i ens ursprungliga förhållande till ordet, som varit orsaken till att man upplevt svårigheter.

Inom ramen för denna bloggen ska jag därför omdefiniera ordet “hjälpsam”.

Hur jag har levt ordet hjälpsam hittills

Vad beträffar ordet hjälpsam kan jag inledningsvis notera att jag har ett negativt förhållande mot det. Jag associerar hjälpsamhet med att vara undfallande och eftergiven. Alltså, man gör någonting man egentligen inte vill göra, för att man inte riktigt vågar säga ifrån. I min ungdom brukade min mamma ofta fråga mig om hjälp, och ville flera gånger att jag genast skulle hjälpa till. Det var någonting som störde mig, för jag var för det mesta uppslukad av något annat. Därför brukade jag kämpa emot när jag blev tillfrågad om att hjälpa. Det hjälpte sällan, eftersom min mamma då med hot och tvång rättade in mig i ledet. Hjälpsamhet för mig blev alltså något jag kopplade till obehag, dvs. att jag måste ge upp något som jag tycker om för att göra någonting jag ogillar.

I dagsläget kan jag se att hjälpsamhet handlar om mycket mer än ge upp på något jag tycker är roligt.

Hur hjälpsamhet definieras i ordboken

“Som gärna hjälper till, tjänstvillig”

Ljuda ordet

Yelp-sam
Yeah-Pe-Sam
Gäller-Precis-Samma
Jälp-Sam
Jag-Är-Inte-Ensam

Kreativ skrivning

Ljudet “Jag-Är-Inte-Ensam” tycker jag på ett bra sätt sammanfattar essensen i ordet hjälpsam. Att hjälpa handlar, i vart fall i flertalet fall, om att ge av sig själv och sin tid till någon annan. För att kunna det måste man, till att börja med, erkänna en annans existens – man måste SE personen i fråga. Om man ser sig själv som ensam, den ende av vikt och värde – då blir det svårt att vara hjälpsam. I hjälpsamhet finns därför ingen egocentrism.

Visserligen kan det också vara som så att man hjälper sig själv. Även där blir dock ljudet “Jag-Är-Inte-Ensam” viktigt – fast då kommer man till sin egen undsättning. Man bestämmer sig för att man betyder något, för att man är värd hjälp och understöd, och sedan agerar man i enlighet därmed.

Jag är inte ensam, jag är ingen självständig och isolerad ö, utan jag finns bland andra människor. Därför är hjälpsamhet en naturlig del av livet tillsammans med andra. Avsaknad av hjälpsamhet skapar konflikt, inte bara med andra människor utan också inom mig själv. Det leder till att jag isolerar mig själv och blir snål med min tid, samt börjar tänka på vad som är rättvist och vad som inte är det. Ett förhållande till andra där jag inte ser mig som en ensam individ, bland andra ensamma individer, utan där vi i stället är ett lag, vars individer endast kan nå sin högsta potential genom att samarbeta, är mycket mer givande.

Omdefinition

Att investera av min tid och min kraft i andra människor genom att ge såsom jag själv skulle vilja ta emot, eftersom jag vet jag inte är här ensam och att vi inte kan bli vårt personliga bästa utan att hjälpas åt.

Advertisements

Dag 149: Bara Gör Det Och Skit i Alla Känslor

Självskriverier

Så idag har jag haft en upplevelse av nervositet och ångest som kommit upp i förhållande till en uppgift jag håller på att göra i skolan; jag håller på att förbereda en redovisning.

Tanken som kom upp inom mig som i sin tur aktiverade upplevelsen av nervositet, och ångest, var att jag inte skulle få bra betyg på min redovisning, och att jag skulle misslyckas.

Nedan kommer jag att göra självförlåtelse på denna punkten, samt skriva självåtaganden vilka jag senare praktiskt kommer applicera i mitt liv för att stoppa denna upplevelsen av och som mig själv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli orolig, rädd och nervös att jag har glömt någonting, eller missat någonting, eller gjort någonting fel – och att jag på grund av detta ska få dåliga betyg, och inte klara av mina studier

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att misslyckas med mina studier, och rädd för att jag inte ska kunna få ett betyg som är över medelmåttet, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja ha ett specifikt betyg – och att sätta ett emotionellt värde på att få ett specifikt betyg

Jag förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i tanken om att jag kommer att på dagen för redovisningen, helt glömma bort vad jag ska redovisa om – och få ett dåligt betyg av min lärare; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i enlighet med ett betyg, och att tänka att det är extremt viktigt vilket betyg jag får eftersom det kommer avgöra hela min framtid

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att vem jag är i skolan måste, och kommer att avgöra hela min framtid – och detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge upp mig själv som auktoritet, och självmotivation till skolan – och utbildning – och tänka att jag måste få skolans erkännande, och skolans stöd för att jag ska kunna göra någonting med mig själv i och som detta liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att inte ha tillgång till pengar i detta liv, och jag förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att studera, och röra mig själv utifrån en rädsla av att inte ha tillgång till pengar i mitt liv; istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att röra mig själv ovillkorligt här och göra mina studier utifrån en utgångspunkt av att etablera mig själv i denna världen så att jag kan stå stabil och gå igenom min process

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, rädsla, och nervositet inför att jag inte kommer att vara tillräckligt effektiv, och tillfredställande för min lärare när jag gör redovisningen, och att min lärare därför kommer se mig såsom att vara en dålig elev och ge mig ett dåligt betyg, och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att helt ge mig själv över till betyget såsom en slags gud att avgöra vem jag är, hur jag är, och varför jag är; istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att avgöra vem, hur, och varför jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta skolan avgöra vem jag är, och hur jag upplever mig själv – genom att tänka, och tro att skolan är överlägsen mig, skolan är bättre än mig – skolan är tydligen ”vuxen” och en ”auktoritet” – medans jag inte är någon alls och således fullständigt beroende av att skolan ska erkänna mig och se mig som en godkänd, och tillräcklig individ – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag inte behöver skolans erkännande, stöd, och hjälp – att jag faktiskt kan stå upp inom och som mig själv – och inte vara beroende av någon annans definition, eller åsikt om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv bli manipulerad in i en hypnotisk upplevelse av underlägsenhet, och hjälplöshet i skolan – i tron att jag inte klarar någonting själv utan att skolan säger åt mig att jag har rätt, och att jag gör såsom man ska göra; och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag måste ha en skola som lär mig att leva – jag måste ha en lärare som säger till mig när jag gör rätt, och fel – och jag måste ha någon slags övervakare som hela följer efter mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av en lärare – av en auktoritet – av någon som kan säga till mig när jag gör rätt, och när jag gör fel – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att bli min egen auktoritet och sluta vara beroende av någon annan att säga till mig vem jag är, och hur jag borde uppleva mig själv inom mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest, rädsla och nervositet inför att jag kommer att möta konflikt, och bli konfronterad av en annan – eftersom denna andra inte tycker som jag, och anser att jag har fel – och att jag bör ändra mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna fruktan och ångest inför att jag kommer ge vika, och förändra mig själv – och inte stå upp för mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att placera ett värde i ett jag står upp för mig själv – och kämpar för mina åsikter, och det jag vill – istället för att se, inse och förstå att så fort jag kämpar för att få någonting, eller uppnå någonting som jag tycker är mitt – och att jag i detta inte tar i beaktande min omgivning och andra människor – och verkligheten jag lever i – i sin helhet – så kompromissar jag mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna fruktan, och ångest inför att jag kommer tvingas att uttrycka, och röra mig själv på ett sätt som är ovant för mig – och som jag inte effektivt kan kontrollera – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i ett sådant ovant stadium – där jag lär mig någonting nytt – att göra fel och att misslyckas att göra det jag håller på med

Självåtaganden

När jag märker att jag bli orolig, rädd, och nervös inför att jag har miss någonting, eller gjort någonting fel – och jag därför kommer få uppleva negativa konsekvenser i form av konflikt, eller konfrontation med en annan människa – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns ingenting att frukta med att möta konsekvenser – utan det är bara att gå igenom dem och lära sig av dem; och således åtar jag mig själv att inte frukta att göra misstag, och de konsekvenser dessa misstag kan leda till – utan istället utan fruktan gå igenom mitt liv och lära mig av misstag och konsekvenser

Jag åtar mig själv att inte ha förhoppning om, att inte önska, och att inte värdesätta ett få ett specifikt betyg – utan jag åtar mig själv att istället gå min utbildning – och gå mitt liv – ett andetag i taget – en fot framför den andra – och att således inte hoppas på en framtid, eller definiera mig själv utifrån ett förflutet – utan förbli densamma här oavsett vilket slags stimuli det är jag möter utifrån

När jag märker att jag medverkar i, och tänker tanken att jag kommer glömma vad jag ska redovisa om – på dagen för redovisningen – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att denna rädslan är fullständigt onödig – för även om jag är rädd kommer detta inte förhindra den händelsen att jag glömmer bort vad jag ska redovisa om – eftersom rädsla inte är ett praktiskt hjälpmedel utan bara en upplevelse; således åtar jag mig själv att stoppa min rädsla, och istället genom praktiska och fysiska lösningar se till att jag inte glömmer vad det är jag ska redovisa om

När jag märker att jag tänker att vem jag är i skolan kommer avgöra hela min framtid, och vem jag är inom och som mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det är inte skolan som avgör vem jag är – utan jag själv – och jag tar det beslutet i och som varje andetag – genom att jag bestämmer hur, vad, och varför jag ska leva; således åtar jag mig själv att ta tillbaka min auktoritet och se att det är JAG som bestämmer över mig, och inte min skola – och att leva denna insikt praktiskt genom att ta och leva beslut som är bäst för mig och min omgivning

När jag märker att jag studerar, och rör mig själv i förhållande till mina studier/pengar – utifrån en utgångspunkt av rädsla, ångest, och stress – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att stress, ångest, och rädsla skapar inte pengar – det gör mig inte rikare, och det skapar inte fler möjligheter i förhållande till att dirigera, och röra mig själv i min värld; således åtar jag mig själv att sluta stå i och som rädsla i förhållande till mina studier, och pengar – och istället agera fysiskt – hantera problem med en praktiskt lösning – och inte hetsa upp mig själv över det faktum att jag inte kan ha fullständig kontroll över vad som kommer hända med mitt liv, och hur det kommer att spela ut sig självt

När jag märker att jag känner ångest, och nervositet inför att jag inte kommer vara tillräckligt effektiv, och tillfredställande för människor i min värld – för min lärare – och att jag därmed kommer bli ogillad/få ett dåligt betyg – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att rent praktiskt och fysiskt har det liten betydelse vad andra tycker om mig – och vad jag får för betyg – och det som är av vikt är istället att jag står självständig inom mig själv och att jag hela tiden skapar en lösning för mig själv när jag märker att jag befinner mig en situation som inte gynnar mig; således åtar jag mig själv att stå självständig i det att jag alltid hjälper mig själv ur situationer som inte gynnar mig och skapar en upplevelse, och en applikation av mig själv som inte är beroende av andra

När jag märker att jag låter skolan, eller andra människor avgöra vem jag är, och hur jag upplever mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag inser, ser och förstår att skolan/andra människor inte är mig överlägsna – och idén om att det finns en auktoritet utanför mig som kontrollerar mig – är just det – en idé – och inte en fysiskt praktisk verklighet – eftersom det står väldigt klart att det är JAG som styr, och kontrollerar mig själv – om än väldigt bristfälligt i detta läget; således åtar jag mig själv att sluta använda andra som ursäkter för att jag inte står upp inom mig själv och skapar mig själv såsom jag vet är bäst för mig att leva och uttrycka mig själv

Jag åtar mig själv att sluta existera i och som en självskapad underlägsenhet, och hypnotisk hjälplöshet – i och som tron att skolan, och världssystemet är mig överlägset, och att det finns ingenting jag kan göra – eller klara av på egen hand; och således åtar jag mig själv att skapa mig själv såsom auktoritet – såsom självstyre – och att se, inse och förstå att jag är kapabel att ta beslut – och leva korrektioner utan att skolan, eller världssystemet håller med mig

Jag åtar mig själv att inte längre vara beroende av att ha någon annan säga till mig att jag har rätt i det jag gör – och när jag märker att jag befinner mig i en sådan upplevelse; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag är rent fysiskt – och praktiskt inte beroende av en lärare, eller auktoritet för att röra mig själv – ta beslut – och att se, samt förstå min verklighet – således inser jag att mitt leverne av mig själv såsom att jag är beroende av lärare och auktoriteter är en lögn och inte en riktig, fysisk, och faktiskt upplevelse; således åtar jag mig själv att leva självauktoritet – att leva självstyre – och att se att detta är någonting som jag rent praktiskt – och fysiskt är kapabel till att göra

Jag åtar mig själv att sluta frukta konflikter, och konfrontationer – och jag åtar mig själv att istället utnyttja dylika situationer att öva mig själv på att stå stabil inom och som mig själv – och hantera ögonblicket i och som sunt förnuft

Jag åtar mig själv att inte sätta ett värde på mina åsikter – och inte kämpa för mina åsikter – utan istället sätta värde på sunt förnuft – och vad som är bäst för alla – och att kämpa för, och leva detta i och som varje ögonblick – och när jag märker att jag inte lever detta; att då stoppa mig själv, ta ett andetag, och föra mig själv tillbaka hit – och att sedan skriva om punkten, att göra den behövliga självförlåtelsen, och att stadga åtaganden för mig själv – så att jag sedan kan ändra mig själv, och skapa mig själv på nytt såsom vad som är bäst för alla

När jag märker att jag känner fruktan och ångest inför att göra, eller pröva på någonting nytt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att denna fruktan inför att göra någonting som jag inte tidigare prövat på är fullständigt onödig, och leder endast till att jag begränsar mig själv och håller mig själv isolerad, och bortgömd för att inte behöva leva i denna verklighet; således åtar jag mig själv att transcendera

 

2012 Sök Skydd!

I Sverige och även i resten av världen har vi någonting som heter upphovsrätt. Det är en samling med lagar och regler som har till syfte att skydda artister, konstnärer, programmerare, översättare, m.m. Meningen med rätten är att även de yrkesgrupper som inte skapar fysiska objekt utan istället immateriella verk också ska få ett skydd så att de ska kunna sälja och handla med, och skapa sig en förmögenhet med sina skapelser – utan att någon kopierar eller stjäl dem.

Själva rättens syfte att skydda konstnärer och andra skapare kan ju låta ädel till att börja med, för man skulle ju kunna säga: ”Självklart ska våra konstnärer vara skyddade!” – ”Det är inte rätta att stjäla någons alster sådär, lagen behövs!” – ”Tänk om inte lagen funnits! Alla konstnärer hade varit helt oskyddade!”. Men vad är det som inte tas med i beräkningen när man säger sådana saker? Vad är det som man missar?

Om vi tittar på upphovsrättens syfte igen, och alla de argument som talar för att lagen gör nytta, så kan vi se att de alla baseras på tanken att skydd eller säkerhet behövs för att undvika stöld. Upphovsrätten är alltså ett skydd mot stöld, och frågan som då borde ställas är: men varför existerar stöld överhuvudtaget? Varför är vi tvungna att skydda det vi skapar? Hade rätten funnits om stöld inte funnits?

Såklart behövs ju inget skydd om det inte finns någon fara och därför hade inte heller upphovsrätten behövts om det inte funnits någon som stal. Så själva grundbulten i upphovsrätten är baserat på tanken att stöld måste bekämpas, och upphovsrätterna måste skyddas. Men är det verkligen en hållbar lösning? Kommer stöld att försvinna i och med att stöld förbjuds? Vart kommer stöld ifrån egentligen och är inte en lag som förbjuder stöld bara ett plåster på ett sår som inte läker?

Vad än stölden beror på, vare sig det är girighet, hämnd eller desperation, så grundar den sig på en enda sak – nämligen att det som stjäls har ett värde i pengar. Och varför är pengarna så viktiga? Jo – därför att hela vårt system och våra liv i detta system utgår ifrån pengar – hur mycket eller hur lite pengar vi har – och därför blir pengar det som alla vill ha och alla måste ha för att överleva. Och därmed blir de pengarna vi lyckats förskansa oss någonting vi måste skydda och vaka över, så att ingen annan kan ta våra rikedomar ifrån oss. Stöld beror alltså på pengar – vi stjäl på grund av pengar har ett värde i systemet. Därför kan aldrig någon lag som skyddar mot stöld helt ta bort problemet stöld, eftersom lagen inte fokuserar på vad problemet faktiskt är – vilket är pengar eller det värde som vi gett pengar i separation från oss själva.

Artisterna och konstnärerna som gör sin musik och skapar sina skapelser är de också lika beroende och infångade i vår världs lagar och regler som alla andra – de behöver också pengar för att överleva! Självklart vill de ju att upphovsrätten därför ska få vara kvar, så att de kan få ett skydd mot stöld, och behålla sina verk och pengar; men fortfarande missas den viktigaste punkten – att stöld inte kan bekämpas, och den kan inte motsättas – stöld är nämligen en naturlig och oundviklig konsekvens av hur vårt nuvarande pengasystem fungerar. För i vårt pengasystem får du bara leva så länge du har pengar och det är alltid brist på pengar, därför kämpar vi alla som galningar för att hålla sig själva ovanför ytan, även om det betyder att vi måste trycka ner någon annan under vattnet. Så stöld är en konsekvens av att alla inte har tillgång till de saker som de behöver och måste ha för att kunna överleva – en konsekvens av att vara nedtryckt under ytan och i panik vilt försöka hitta något sorts sätt att återigen fylla lungorna med luft.

Hade upphovsrätten behövts i en värld där alla fått vad de ville ha? Nej, det hade den inte. Upphovsrätten finns bara eftersom vi i vårt nuvarande system konstant måste skydda våra tillgångar och skydda oss själva mot att bli helt överkörda och utstötta. Artisterna kan inte bara göra sin musik och släppa den gratis på internet, eftersom de då inte får någon inkomst och då inte kan överleva – de måste därför skydda sig själva mot att deras musik blir stulen, eftersom musiken är deras levebröd. Men i värld där alla hade haft tillgång till och fått vad de ville ha hade artisterna kunnat utöva sin konst för att de tycker det är roligt, utan något behov av att skydda det de gjort – de hade ju inte konstant behövt tänka på att tjäna och skydda pengar eftersom de ovillkorligt haft tillgång till det som de behövt. Ett sånt liv är möjligt genom ett jämlikt pengasystem.

Hela vårt lagsystem är uppbyggt på premissen i vårt nuvarande system om att du måste kämpa för att överleva, och att du måste ha pengar för att överhuvudtaget få mat för dagen; vi kan ändra på den premissen och ge alla det de behöver och det de vill ha. Då skulle vi inte längre ha några kriminella och inte heller några svårlästa lagar som försöker ge skydd åt endast vissa personer. Alla skulle istället ha ett riktigt och gediget skydd, eftersom alla skulle få tillgång till det som de behövde; mat, kläder, nöjen, och trevligheter – och ingen skulle lämnas utanför!

Jag föreslår att vi slutar skydda oss själva och istället ger till alla så att inget skydd längre behövs.

Undersök jämlikt med pengar för alla!

Featured Art Work by Ann Van Den Broeck

Facebook link: http://www.facebook.com/AnnVandenBroeck
Youtube channel: http://www.youtube.com/users/Spamann
Blog links:
http://beneath-the-rose.blogspot.com/
http://theatomdecides.blogspot.com/
http://earthsreview.blogspot.com/
http://beyondthenight.blogspot.com/

 

Kvinna knivrånad! Orsaken till kriminalitet är fattigdom!

Idag kan vi läsa följande i sydsvenskan:

”En 23-årig kvinna rånades på sin mobiltelefon av en man medan hon stod och väntade på bussen.

Vid 18-tiden larmades polisen om att en kvinna rånats vid en busshållsplats i Staffanstorp. Den 23-åriga kvinnan stod och väntade på en buss när en man dök upp och hotade henne med kniv.

Rånaren kom över hennes mobiltelefon innan han sprang ifrån platsen. Kvinnan skadade inte fysiskt vid rånet.” Länk till artikeln hittar du här.

En kvinna har allstå blivit hotad med en kniv. En kniv som kan skära genom kött och ben. Det är någonting fruktansvärt allvarligt som har hänt, en kvinna har faktiskt blivit hotad till livet, och för vad? Jo, en liten mobiltelefon.

Varför händer någonting sådant här? Är det för att det finns onda människor? Är det för att vissa människor föds med en passion för att gå omkring och råna människor med kniv för att på detta sätt erhålla mobiltelefoner (istället för att gå till affären och inhandla en mobiltelefon). Nej! Självklart inte! Det som hänt grundar sig i hur vårt nuvarande pengasystem fungerar. Ingen människa vill bli kriminell. Att vara kriminell är en värld fylld av osäkerhet, rädsla och våld som ingen frivilligt vill bli en del utav – kriminalitet är påtvingat!

Jo, jag säger att kriminalitet är påtvingat eftersom det är en sista utväg. Då du inte kan få tag i pengar på något annat sätt, då tar du till våld. För du måste trots allt ha pengar för att kunna överleva i denna världen och för att överleva gör vi det som vi måste göra.

Så anklaga inte knivmannen för att vara kriminell! Det är detta pengasystemet som är kriminellt! Alla får inte jämlikt med pengar, alla får inte sina livsnödvändiga behov tillgodosedda, vissa blir lämnade på botten utan någon väg upp och det är där nere på botten som de hittar en kniv och en desperation för att överleva.

Att vissa i vårt samhälle har allt de behöver och mycket mer, medans andra inte har någonting är oacceptabelt. Det är ett brott mot de mänskliga rättigheterna! Alla förtjänar vi i egenskap av att vara levande människor, att få mat, kläder och tak över huvudet. Vi förtjänar att få bli behandlade med respekt och få det vi behöver för att kunna leva ett bekvämt liv. Så länge vi inte ger denna respekt till alla människor, i form av jämlikt med pengar för alla, så kommer våldet att fortsätta och att eskalera. En desperat människa är en farlig människa och i vårt nuvarande pengasystem har vi alla förutsättningar för att människor ska bli desperata.

Således – vi måste ändra på vårt system! Vi förtjänar alla trygghet och säkerhet, att bli knivrånad är någonting som aldrig borde få hända, någonting som inte ska kunna hända!

Undersök jämlikt med pengar för alla och förstå varför ett system där ojämlikhet och slaveri är grundpelarna blir grogrunden för våld och osäkerhet.