Tag Archives: lära

Dag 354: Tidsnöd

När jag sitter och gör någonting där jag måste koncentrera mig mycket för att kunna nå någon slags framgång, t.ex. när jag sitter och pluggar, har jag en tendens att gå in i en slags isolation. Jag låser helt enkelt ute omvärlden för den “stör mig” – och när någonting sedan kommer in och önskar uppmärksamhet blir jag irriterad och arg.

Det hände idag när jag satt och pluggade och min partner ringde mig – hon undrade om jag kunde hjälpa henne att bära in matvarukassar. Till en början ville jag säga nej och säga: ”Jag pluggar, har inte tid!” – men jag beslutade mig trots allt för att gå och hjälpa till. Men jag märkte att jag var irriterad, och kände mig en aning utnyttjad av min partner, och som om att hon inte i tillräcklig mån tog i beaktning att jag pluggar inför min tentamen och därför borde få lämnas ifred.

När situationen var över och jag tittade tillbaka kunde jag konstatera två saker. För det första hade jag tillräckligt med tid för att gå och hjälpa min partner, och bara för att jag avbröt mina studier ett kort tag betyder ju inte att jag är oförmögen att komma tillbaka till dem när jag är klar. För det andra märkte jag att det som höll mig kvar i den där isolationen, och känslan av att jag inte har tid att hjälpa till, var stress och ångest – jag ville inte ”slösa” bort min tid – men faktum är att jag inte hade slösat bort min tid för att hjälpa en annan bära in mat är ju faktiskt något praktiskt, ändamålsenligt och produktivt. Det är alltså intressant att se att mina reaktioner inte har någon faktisk bäring i denna fysiska verklighet – de är helt och hållet mentala idéer och definitioner om hur världen fungerar.

Reaktionen som jag kommer arbeta med i denna blogg är alltså den irritation som kommer upp inom mig när jag känner mig pressad att färdigställa något och någon dyker upp och begär min uppmärksamhet.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli arg och irriterad när någon närmar sig mig och vill ha min uppmärksam när jag sitter och gör någonting som jag behöver koncentrera mig på

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag studerar, arbetar eller på något annat sätt koncentrerar för att skapa någonting, eller hinna med någonting, att då gå in i och som en reaktion och upplevelse av stress, och ångest, och motivera mig själv ifrån denna anspänning inom mig själv att jag måste bli klar, och jag måste producera ett visst slags resultat inom en viss fastlagd tid

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att när jag rör och motiverar mig själv med utgångspunkt i denna anspänningen skapar jag konsekvenser för mig själv, där jag upplever det som en strid, och som ett slöseri med tid att gå upp och hjälpa en annan, eller låta mig själv ta ett ögonblick att vara med mina katter, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte disciplinera mig själv till att närma och gå mina ansvar – mina åtaganden – med och som mitt andetag – med och som min kropp – och inte låta mig själv bli besatt i en stress- och tidsnödskaraktär

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en tidsnödskaraktär som jag går in i och rör mig själv utifrån – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra denna tidsnödskaraktär till min normala livsstil – där jag inte tillåter mig själv att hjälpa en annan att bära in matvarukassar, att låta mig själv vara lita med mina katter, att låta mig själv göra en kopp kaffe, eller gå och vila mig, för jag känner det som om att detta vore ett slöseri på min tid

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att det är ett slöseri med tid att spendera tid med mina katter, eller att hjälpa min partner bära in matvarukassar, och således förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag skapat en mycket begränsad definition av slöseri, där jag ser slöseri såsom att vara allt som inte låter mig själv tjäna mer pengar, och säkerställa min position i denna världen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli irriterad och frustrerad när någon ber mig att göra någonting, när jag tycker mig själv utföra någonting annat under tidspress – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i och som en upplevelse av att vara under tidspress, och av att vara i tidsnöd – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag skapar konsekvenser för mig själv när jag går in i denna karaktären och låter den styra och kontrollera mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag studerar, eller gör något slags arbete, någonting som har med pengar att göra, att då gå in i en tidspress och tidsnödskaraktär – där jag upplever det som om att jag måste vara så effektiv och sparsam som möjligt med den tiden jag har – och nyttja exakt alla sekunder till sin maximala omfattning – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att närma mig att studera och att jobba från en utgångspunkt av att ta det mer lugnt – och vara mer avslappnad

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att förstå att den tidspress och tidsnöd jag upplever inte är faktisk och riktig – utan att den är en fiktion som jag skapat genom att medverka i ångest och rädsla inför min framtid – och inför hur jag ska skapa mitt liv i denna världen – således åtar jag mig själv att när mina katter eller min partner vill ha uppmärksamhet emedan jag studerar, eller gör någonting annat som kräver min koncentration, att då släppa taget om mina studier, eller mitt jobb ett tag, och vara med katterna eller min partner – och förstå att det komprometterar inte mig för jag har tillräckligt med tid

När jag märker att jag går in tidsnödskaraktären – vilket jag kan känna genom att jag andas snabbare, jag tänker mer på vad jag ska göra och hur jag ska göra det, jag börjar titta på klockan för att se att jag hinner med och är i fas med mitt schema, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag åtar mig själv att andas djupt ut och in – och slappna av i min kropp – och på en fysisk praktisk nivå sakta ner mig själv och mitt tempo – och låta mig själv mjukt följa med i dagens ansvar och åtaganden – och inte göra det till en tidsnödssituation

Advertisements

Dag 345: Onödig Nervositet

Idag skrev jag en tentamen och blev väldigt nervös. Denna nervositeten kom inte upp omedelbart när jag började skriva, ut kom smygande, och blev först intensiv när jag märkte att vissa frågor i min tentamen var komplicerade, och innehöll sådant som jag inte omedelbart visste svaret på. Alltså, när det fanns en sannolikhet att jag skulle misslyckas, det var jag då jag började bli nervös.

Om jag tittar närmare på vilka tankar som rörde sig inom mig, kan jag se att det var framförallt en som låg bakom nervositeten: ”Vad händer om jag inte klarar det, kommer jag någonsin att lära mig det här, eller är det för svårt för mig? Har jag lagt ned tid på den här kursen i onödan?” – Nervositeten handlade alltså i grund och botten om hjälplöshet och rädslan inför att stå maktlös och inte kunna ta mig igenom kursen hur mycket och kraftfullt jag än försöker och driver mig själv.

Jag pratade med min partner om denna punkt, och hon noterade att jag nästan aldrig brukar lyckas med mina tentamina, men att jag trots det nästan alltid är väldigt nervös. Jag håller med om att den nervositeten jag upplever faktiskt inte är befogad, för det är nästan obefintligt att jag inte skulle klara mig igenom mina prov, men trots det blir jag ändå nervös. Alltså, nervositeten har ingenting med provet att göra, den har ingenting med min förmåga att studera att göra, den har att göra med en idé jag skapat av mig själv, där jag ofta förväntar mig att jag ska misslyckas, och tror att jag inte ska kunna klara av utmaningar i min verklighet, trots att jag nästan alltid gör det; det handlar om självkännedom och självtillit – ord som jag ser att jag måste utforska och titta djupare på så att jag kan låta mig själv en gång för alla släppa taget om denna nervositeten och misstron mot mig själv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i nervositet när jag står inför en utmaning som jag inte vet om jag kommer att lyckas med eller inte, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att automatiskt reagera i nervositet, stress och ångest när jag inte har full kontroll över en situation, och jag inte vet precis hur jag ska hantera situationen för att skapa ett positivt utflöde

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös och ångestfylld när jag står inför en utmaning i min värld där jag måste handla snabbt, och effektivt, och jag måste skapa någonting, eller klara av någonting inom en viss tidsram, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig pressad, och ångestfylld när en utmaning, en punkt i mitt liv ska handhas inom en viss tid, och ett visst resultat ska nås inom denna tiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé om mig själv att jag misslyckas vanligtvis, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid ett minne, när jag var liten och gick i skolan, och jag gjorde ett matteprov, som jag inte lyckades gå igenom tillräckligt effektivt, och jag började gråta, och känna mig misslyckad, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att utifrån detta minnet definiera och se mig själv såsom att inte vara effektiv, och inte vara stabil i förhållande till att hantera utmaningar och åtaganden som ska göras inom en viss tidsram

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös inför att jag ska missa information, inför att jag ska missa viktiga aspekter, och inför att jag inte ska klara av att svara på, eller hantera den situationen som jag befinner mig i, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att stressa upp mig själv, bli nervös, och ångestfylld, istället för att låta mig själv ta den tiden som jag behöver, för att gå igenom, och för att etablera till mig själv ett svar, och etablera för mig själv ett sätt att hantera situationen, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas, föra mig själv tillbaka hit, och se, inse och förstå att jag är mer effektiv när jag låter mig själv lugna ner mig själv, och vara metodisk, och låta information smälta innan jag tar ett beslut och agerar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv såsom en svag människa som inte hanterar pressade och utmanande situationer särskilt väl, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att det är någonting fel på mig, och att jag inte kan ändra denna upplevelse av nervositet, eftersom den är så pass grundmurad, och så pass totalt inkörd i vem jag är, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att acceptera denna personlighet, och denna karaktär, istället för att jag tillåter mig själv att gå ut ur denna personlighet, och skriva, applicera självförlåtelse, och motivera mig själv till att göra grundarbetet, så att jag således kan komma ut ur denna karaktär och låta mig själv gå igenom utmanande och svåra situationer, pressade lägen, utan att jag går in i nervositet och ångest, och rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag inte kan ändra denna nervositet eftersom den är alltför stark, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå, att anledningen till varför jag har problem med att ändra på denna karaktär, är därför att jag inte gått tillräckligt djupt, för att se exakt var och hur jag låtit mig själv skapa mig själv som denna karaktär, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte fråga mig själv, vad är det jag får ut av att vara nervös? Varför är det jag vill hålla kvar vid att vara nervös?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja hålla kvar vid nervositet eftersom det ger mig en positiv kick, och känsla av spänning, och fungerar som ett avbrott från min vardag, som jag annars upplever såsom väldigt tråkig, och ofullständig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja, och se fram emot att bli nervös då och då, eftersom det uppstår en slags känsla av närvaro, och att allting sker, och händer här, och att jag är i stormens öga så att säga, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag kan leva, motivera, och styra mig själv i mitt liv, utan att jag för den sakens skull måste bli nervös

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv skapa ett fullständigt, fullgörande liv, ett liv där jag är här i varje ögonblick, där jag är här i varje andetag och gör vad som ska göras, och där jag således inte måste ha diverse emotionella droger för att uppleva mitt liv såsom att vara värt någonting, och ha spänning, äventyr, och upphetsning, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och ta mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp, och öva mig själv på att leva ett fulländat och fullgörande liv i varje ögonblick, genom att vara här med mig själv fullständigt, och tillfullo ta del av varje ögonblick som kommer in i min närvaro

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös, och ängslig inför att leva ett liv utan nervositet, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro, och tänka att ett liv utan nervositet, eller ångest, inte är händelserikt, det innehåller ingen fart eller fläkt, utan det är istället en slags död, där ingenting händer, där ingenting sker, och där ingenting rör på sig såsom jag skulle vilja och önska att det gör, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av emotioner för att motivera mig själv, och röra mig själv i mitt liv

Självåtaganden

När jag märker att blir nervös, och ängslig, när jag står inför en utmaning, då stoppar jag mig själv, jag andas och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag kan gå igenom denna utmaning, och denna situation utan nervositet, och utan ängslan, således åtar jag mig själv att andas, och stabilisera mig själv i min kropp, lugna ner mig själv, och sedan hantera situationen efter bästa förmåga utan att vara ängslig, stressad eller nervös

Jag åtar mig själv att släppa taget om denna nervositet och förstå att den inte gör mitt liv mer fulländat, mer givande och exalterande, utan allt den gör är att vara i vägen för mig att verkligen leva och uttrycka mig själv i mitt liv och stå som stabilitet och vara effektiv i min dagliga applikation av mig själv i min verklighet och värld

 

Dag 344: Vad Händer Om Jag Inte Klarar Det?

9d790f86b918df50Idag skrev jag en tentamen och blev väldigt nervös. Denna nervositeten kom inte upp omedelbart när jag började skriva, ut kom smygande, och blev först intensiv när jag märkte att vissa frågor i min tentamen var komplicerade, och innehöll sådant som jag inte omedelbart visste svaret på. Alltså, när det fanns en sannolikhet att jag skulle misslyckas, det var jag då jag började bli nervös.

Om jag tittar närmare på vilka tankar som rörde sig inom mig, kan jag se att det var framförallt en som låg bakom nervositeten: ”Vad händer om jag inte klarar det, kommer jag någonsin att lära mig det här, eller är det för svårt för mig? Har jag lagt ned tid på den här kursen i onödan?” – Nervositeten handlade alltså i grund och botten om hjälplöshet och rädslan inför att stå maktlös och inte kunna ta mig igenom kursen hur mycket och kraftfullt jag än försöker och driver mig själv.

Jag pratade med min partner om denna punkt, och hon noterade att jag nästan aldrig brukar lyckas med mina tentamina, men att jag trots det nästan alltid är väldigt nervös. Jag håller med om att den nervositeten jag upplever faktiskt inte är befogad, för det är nästan obefintligt att jag inte skulle klara mig igenom mina prov, men trots det blir jag ändå nervös. Alltså, nervositeten har ingenting med provet att göra, den har ingenting med min förmåga att studera att göra, den har att göra med en idé jag skapat av mig själv, där jag ofta förväntar mig att jag ska misslyckas, och tror att jag inte ska kunna klara av utmaningar i min verklighet, trots att jag nästan alltid gör det; det handlar om självkännedom och självtillit – ord som jag ser att jag måste utforska och titta djupare på så att jag kan låta mig själv en gång för alla släppa taget om denna nervositeten och misstron mot mig själv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i nervositet när jag står inför en utmaning som jag inte vet om jag kommer att lyckas med eller inte, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att automatiskt reagera i nervositet, stress och ångest när jag inte har full kontroll över en situation, och jag inte vet precis hur jag ska hantera situationen för att skapa ett positivt utflöde

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös och ångestfylld när jag står inför en utmaning i min värld där jag måste handla snabbt, och effektivt, och jag måste skapa någonting, eller klara av någonting inom en viss tidsram, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig pressad, och ångestfylld när en utmaning, en punkt i mitt liv ska handhas inom en viss tid, och ett visst resultat ska nås inom denna tiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé om mig själv att jag misslyckas vanligtvis, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid ett minne, när jag var liten och gick i skolan, och jag gjorde ett matteprov, som jag inte lyckades gå igenom tillräckligt effektivt, och jag började gråta, och känna mig misslyckad, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att utifrån detta minnet definiera och se mig själv såsom att inte vara effektiv, och inte vara stabil i förhållande till att hantera utmaningar och åtaganden som ska göras inom en viss tidsram

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös inför att jag ska missa information, inför att jag ska missa viktiga aspekter, och inför att jag inte ska klara av att svara på, eller hantera den situationen som jag befinner mig i, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att stressa upp mig själv, bli nervös, och ångestfylld, istället för att låta mig själv ta den tiden som jag behöver, för att gå igenom, och för att etablera till mig själv ett svar, och etablera för mig själv ett sätt att hantera situationen, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas, föra mig själv tillbaka hit, och se, inse och förstå att jag är mer effektiv när jag låter mig själv lugna ner mig själv, och vara metodisk, och låta information smälta innan jag tar ett beslut och agerar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv såsom en svag människa som inte hanterar pressade och utmanande situationer särskilt väl, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att det är någonting fel på mig, och att jag inte kan ändra denna upplevelse av nervositet, eftersom den är så pass grundmurad, och så pass totalt inkörd i vem jag är, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att acceptera denna personlighet, och denna karaktär, istället för att jag tillåter mig själv att gå ut ur denna personlighet, och skriva, applicera självförlåtelse, och motivera mig själv till att göra grundarbetet, så att jag således kan komma ut ur denna karaktär och låta mig själv gå igenom utmanande och svåra situationer, pressade lägen, utan att jag går in i nervositet och ångest, och rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag inte kan ändra denna nervositet eftersom den är alltför stark, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå, att anledningen till varför jag har problem med att ändra på denna karaktär, är därför att jag inte gått tillräckligt djupt, för att se exakt var och hur jag låtit mig själv skapa mig själv som denna karaktär, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte fråga mig själv, vad är det jag får ut av att vara nervös? Varför är det jag vill hålla kvar vid att vara nervös?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja hålla kvar vid nervositet eftersom det ger mig en positiv kick, och känsla av spänning, och fungerar som ett avbrott från min vardag, som jag annars upplever såsom väldigt tråkig, och ofullständig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja, och se fram emot att bli nervös då och då, eftersom det uppstår en slags känsla av närvaro, och att allting sker, och händer här, och att jag är i stormens öga så att säga, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag kan leva, motivera, och styra mig själv i mitt liv, utan att jag för den sakens skull måste bli nervös

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv skapa ett fullständigt, fullgörande liv, ett liv där jag är här i varje ögonblick, där jag är här i varje andetag och gör vad som ska göras, och där jag således inte måste ha diverse emotionella droger för att uppleva mitt liv såsom att vara värt någonting, och ha spänning, äventyr, och upphetsning, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och ta mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp, och öva mig själv på att leva ett fulländat och fullgörande liv i varje ögonblick, genom att vara här med mig själv fullständigt, och tillfullo ta del av varje ögonblick som kommer in i min närvaro

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös, och ängslig inför att leva ett liv utan nervositet, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro, och tänka att ett liv utan nervositet, eller ångest, inte är händelserikt, det innehåller ingen fart eller fläkt, utan det är istället en slags död, där ingenting händer, där ingenting sker, och där ingenting rör på sig såsom jag skulle vilja och önska att det gör, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av emotioner för att motivera mig själv, och röra mig själv i mitt liv

Självåtaganden

När jag märker att blir nervös, och ängslig, när jag står inför en utmaning, då stoppar jag mig själv, jag andas och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag kan gå igenom denna utmaning, och denna situation utan nervositet, och utan ängslan, således åtar jag mig själv att andas, och stabilisera mig själv i min kropp, lugna ner mig själv, och sedan hantera situationen efter bästa förmåga utan att vara ängslig, stressad eller nervös

Jag åtar mig själv att släppa taget om denna nervositet och förstå att den inte gör mitt liv mer fulländat, mer givande och exalterande, utan allt den gör är att vara i vägen för mig att verkligen leva och uttrycka mig själv i mitt liv och stå som stabilitet och vara effektiv i min dagliga applikation av mig själv i min verklighet och värld

Dag 328: Under- och Överlägsenhet

Idag har jag lagt märke till en reaktion av att känna mig själv generad över att jag inte vet någonting, och ångestfylld samt underlägsen inför att uttrycka att det var någonting som sades eller uttrycktes som jag inte riktigt hängde med på eller förstod.

Reaktionen kom upp i en kontext av att arbeta och diskutera med andra människor hur en viss text skulle förstås. Det var delar av denna text som jag hade svårt för att ta till mig, och när en av gruppens medlemmar började förklara innebörden av texten lyssnade jag intensivt, men trots det kunde jag ändå inte riktigt se vad det handlade om. Och det var i detta läge som jag upplevde mig underlägsen, och jag kände ett motstånd inför att erkänna, och visa inför de andra att jag var i behov av assistans för att kunna ta till mig själv texten.

Jag skulle vilja ändra mig själv på så vis att då det är någonting som jag inte vet, eller förstår, att jag då utan någon reaktion, utan att känna mig underlägsen, eller mindervärdig, kan låta mig själv fråga, och ta del av en annans förståelse.

Någonting som jag kan se nu när jag skriver detta, är att jag faktiskt några ögonblick efter jag haft denna reaktion av underlägsenhet, reagerade i överlägsenhet, eftersom jag hade en viss kunskap och förståelse om en del i texten som övriga gruppmedlemmar inte hade. Här ser jag att jag istället för att reagera i överlägsenhet, och se mig själv som förmer än andra, hade kunnat ta ett steg tillbaka, och ovillkorligt visa för mina gruppmedlemmar vad det var jag förstått, och därmed assistera och stötta andra till att stå som mina jämlikar.

En reaktion av underlägsenhet är en möjlighet att ta ett steg tillbaka, och låta mig själv vara ödmjuk, och utan självfördömande låta en annan visa mig dennes förståelse och insikt om någonting. En reaktion av överlägsenhet är en möjlighet för mig att ta ett steg tillbaka, och låta mig själv assistera och stötta en annan till att uppnå samma förståelse som jag.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte när det är någonting som jag inte förstår, inte behärskar, inte klarar av, eller inte är effektiv med, och jag ser att en annan är det, att då låta mig själv fråga om hjälp och assistans – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att istället reagera i och som underlägsenhet, och genans när det är någonting jag inte förstår, eller behärskar, och dra mig själv tillbaka, och försöka visa upp en bild av att ”jag visst förstår” – i tron att det hade komprometterat och förminskat mig om jag erkänt och låta mig själv vara ödmjuk och lära mig av andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv leva ödmjukhet när det är någonting som jag ser att jag inte förstår, eller behärskar, men som jag ser att någon annan behärskar, eller klarar av mycket bättre än mig, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur pass mycket jag kan lära mig av andra, genom att observera dem, och lägga märke till deras svagheter, och styrkor, för på så vis kan jag observera mig själv, och se om jag är likadan, om jag har en svaghet som jag måste åtgärda, eller en styrka som jag ännu inte byggt upp och skapat som mig själv

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att erkänna för mig själv att andra ofta är bättre än mig, och mer effektiva än vad jag är på diverse fysiska färdigheter – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att erkänna detta, och i detta erkännande låta mig själv vara ödmjuk och lära mig av andra, så att jag på så vis kan växa – och bli mer effektiv, starkare, och mer inflytelserik i mitt liv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fastna och hålla kvar vid en idé om att det är genant och en svaghet att fråga efter hjälpa, att säga att jag inte förstår, och att låta mig själv lära mig av en annan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ett motstånd, en fruktan, och en ångest inför att erkänna att jag inte vet någonting, eller att jag inte behärskar någonting lika bra som andra – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara tillfreds med mig själv, och värdesätta mig själv – och således ge mig själv modet och lugnet att helt enkelt fråga, och vara öppen inför andras styrkor som jag kan lära mig själv av – och vara ödmjuk och förstå att jag har ingenting att förlora utan allt att vinna – och att det faktiskt är som så att när jag försöker dölja mina svagheter och inte låtsas om dem – att det är då jag förlorar och missar på möjligheter att expandera och utvidga mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka och sträva efter att upprätthålla och skapa en idé av mig själv av att jag är bäst på allt – att jag klarar allt – och att jag inte har några svagheter – och att jag inte behöver lära mig någonting – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur jag genom att hålla kvar vid denna illusion endast skadar mig själv – och gör min process längre – för istället hade jag kunnat erkänna för mig själv mina svagheter – och vad jag behöver lära mig – och sedan låta mig själv inspireras och få insikter om hur jag kan förändra och dirigera mig själv genom att observera andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja bli validerad av andra – genom att de ska se mig som en stark, upplyst och lärd människa – som inte har några svagheter utan endast styrkor och förmågor – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag inte tjänar eller vinner någonting på att bli validerad på detta sätt – och få uppleva en kort energiexplosion inom mig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas djupt och medvetet låta mig själv släppa charaden – och släppa bilden av mig själv som jag försöker upprätthålla – och istället låta mig själv genuint medverka i världen – och inte vara rädd eller orolig för att bli attackerad eller förminskad – för jag förstår att jag endast kan förminskas genom min egen tillåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att mitt värde och min stolthet inte definieras av huruvida andra ser mig som intelligent, och stark eller inte – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge mig själv ett okränkbart värde – att stå orubblig – fast och konstant som egenvärde och självkänsla – där jag således vet vem jag är och förstår att ingen och ingenting kan förändra, förminska, eller förstora mig för jag är densamma

Självåtaganden

När jag märker att jag reagerar i underlägsenhet, genans, och nervositet inför att det är någonting som jag inte vet, eller behärskar, och som jag fruktar att öppet visa, genom att ta råd, och fråga om assistans från andra, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag har ingenting att förlora på att vara ödmjuk och öppet låta mig själv fråga andra hur de gör, eller observera andra – när det är någonting jag inte vet, eller inte behärskar och som jag kan bli mer effektiv inom

När jag märker att jag reagerar i överlägsenhet, och känner mig bättre, och förmer än en annan – eftersom det är någonting som jag kan bättre än dem, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag i detta ögonblick kan förändra mig själv, genom att hjälpa, assistera, och visa en annan hur jag applicerar och rör mig själv inom en viss punkt, för att på så vis skapa jämlikhet och balans mellan mig och en annan – och dela med mig av mig själv såsom jag själv skulle vilja ta emot från en annan; således åtar jag mig själv att ta ett steg tillbaka – och ovillkorligt låta mig själv assistera, stödja, och hjälpa en annan att nå samma effektivitet som jag

Enhanced by Zemanta

Dag 312: Ilska, vad är det egentligen?

Ilska, vet vi verkligen vad det är? Alltså, rent tekniskt, vad består ilska av, hur uppstår det, varför uppstår det? Nej, naturligtvis vet vi inte det, eftersom vi i vårt liv inte fått någon effektiv utbildning om vad sinnet egentligen är för någonting, hur det fungerar, hur vi skapar emotioner och känslor inom oss själva, hur vi tänker, varför vi tänker – ingenting av detta vet vi människor någonting om.

Lyckligtvis finns det dock de som har utforskat detta spektrum av det vi kallar människans inre verklighet, och idag ska jag använda mig själv av en intervju som jag köpt på EQAFE, som behandlar och ger information om en viss typ av inre mental skapelse, nämligen ilska.

Bakgrunden till detta är att jag idag hade en episod av ilska, en stark upplevelse som kom upp inom mig och som jag inte effektivt i ögonblicket lyckades stoppa, utom som istället tog kontroll över mig och agerade i mitt ställe – det är naturligtvis inte acceptabelt, varför jag tog beslutet att utforska denna ilska, och ge lära mig själv om vad ilska faktiskt är.

Det första man bör göra då man arbetar med ilska, är att först hantera ens förhållande gentemot ilska. Problemet är nämligen att vi människor skapa en idé om att ilska ger oss makt, ger oss styrka och ger oss förmåga att vara mer auktoritativa – och detta är ett problem eftersom ilska faktiskt inte gör någonting annat än att försätta oss i en komprometterande situation, där vi faktiskt inte tar beslut, utan ilskan bestämmer åt oss.

I dagens blogg kommer jag alltså att hantera mitt förhållande gentemot ilska och genom självförlåtelse släppa taget om detta förhållande, och med hjälp av självåtaganden sedan ta ett nytt beslut om vem jag är i förhållande till ilska.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att ilska gör mig mäktig, gör mig stark, gör mig auktoritativ, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa ett förhållande gentemot ilska, där jag tror, tycker och tänker, att ilska ger mig någonting, att ilska ger mig substans, ger mig form, och ger mig kraft – och jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att ilska endast är en energi, en upplevelse som dyker upp inom mig, och som inte har någonting med faktisk styrka, faktisk makt, och faktisk möjlighet för mig att avgöra och bestämma vem jag är i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid ett förhållande gentemot ilska, där jag definierar och ser ilska såsom min medhjälpare, och min assistent, som tar mig genom livet, och hjälper mig att tydligen stå upp för mig själv, och hjälper mig att hantera svårigheter, och situationer som jag känner mig obekväm inför, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att ilska inte gör mig stark, utan ilska gör mig besatt och förlorad i och som en upplevelse, där jag inte har någon dirigerande makt, utan allt som händer är att jag följer efter en upplevelse som dyker upp inom mig och som tar mig med på en resa vart än denna upplevelse vill

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa ett förhållande gentemot ilska där jag tror att då jag blir arg så blir jag auktoritativ, jag blir stark och jag blir mäktig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro och tänka att jag behöver ha ilska i mitt liv för att kunna göra en effektiv skillnad för mig själv, för att kunna ta beslut och hantera relationer med andra i min värld – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag genom att hålla kvar vid ilska begränsar mig själv, och låser fast mig själv i en illusorisk upplevelse som inte har någonting att göra med att ta ansvar och leva ordet makt här i faktisk mening

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag genom att låta sinnet styra vem jag är, och låta mig själv ha och skapa ett förhållande gentemot ilska såsom att jag tror att ilska gör mig stark, att jag därigenom kompromissar med mig själv och jag överlåter min makt till en upplevelse, och att jag i princip säger inom mig själv att ”jag vet inte vad jag ska göra” och ”jag vet inte hur jag ska leva” – så kan du göra detta för mig istället ilska?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge mig själv över till ilska i tron att jag inte utan ilska kan leva och stå som makt och auktoritet – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in och som en upplevelse av saknad, och hjälplöshet, när jag inte kan luta mig själv gentemot en upplevelse av ilska för att hantera en situation

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att släppa taget om ilska i tron att jag därigenom även släpper taget om min förmåga att vara kraftfull, vara direktiv, och vara dirigerande i mitt liv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag genom att hålla kvar vid denna idén om att ilska ger mig kraft att ta beslut och riktning i mitt liv, faktiskt gör mig själv oförmögen att agera och besluta på en egen riktning i mitt liv utan att det finns någon energi inom mig själv om säger att jag borde ta en sådan riktning, att jag borde röra mig i ett sådant håll, att jag borde agera

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag behöver ha ilska för att kunna agera, för att kunna ta beslut, och för att kunna stå upp inom mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå hur mycket denna idén begränsar mig, och att det är uppenbart att beslutet att stå upp inom mig själv inte handlar om vad jag upplever, utan det handlar om mitt beslut, om vem jag beslutar att jag är, om hur jag beslutar att jag ska leva, om vilka ord jag beslutar att jag ska stå vid och som i ett ögonblick; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag och ovillkorligt släppa taget om mitt förhållande med rädsla, och förstå att jag är fortfarande här, jag är inte beroende av ilska för att leva, jag är inte beroende av ilska för att röra mig själv, jag är inte beroende av ilska för att ta beslut och agera i och som denna världen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa ett förhållande gentemot ilska, där jag tror att jag måste ha, och jag behöver ha ilska med mig i mitt dagliga liv annars kommer jag falla samman, jag kommer att som en pappdocka trilla ihop eftersom jag tydligen förlorat det stöd, den kraft jag behöver för att ta mig själv igenom mitt liv; således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera orden makt, auktoritet, kraft och styrka i förhållande till ilska och frustration, och tro att jag behöver ha ilska inom mig själv som en konstant upplevelse för att jag ska kunna ta några beslut i mitt liv, och för att jag ska kunna göra någonting med mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa ett förhållande till ilska, där ilska har blivit min motivation, där ilska har blivit min musa, som ger min inspiration, som ger mig driv och som ger mig kraft – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stå som denna kraften och styrkan som ett beslut av mig själv och som mig själv, ett beslut som jag lever eftersom det är sunt förnuft, eftersom det är logiskt och det fungerar – och inte därför att jag har en viss typ av energi som driver mig framåt, och som gör att känner det som om att jag ”måste fortsätta” för att klara av och kunna hantera mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge min makt över till ilska och ge min motivation över till ilska, att ge min förmåga att ta självmotiverade beslut över till ilska, och att tro att endast med ilska kan jag vara en kraft att räkna med i denna världen, för tydligen, endast när jag håller fast vid ilska och frustration blir jag stark, blir jag effektiv, blir jag verkningsfull; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stå som denna punkt av att vara stark, kraftfull och verkningsfull som mig själv – där jag definierar dessa ord praktiskt och jag därefter lever dem praktiskt som mig själv här

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att ovillkorligt släppa taget om mitt nuvarande förhållande gentemot ilska, och förstå att ilska inte ger mig makt, styrka, auktoritet eller driv – ilska är bara en energi och ingenting mer eller mindre

Jag åtar mig själv att omdefiniera ordet makt och inte längre koppla detta ord i förhållande till energin ilskan, utan istället omdefiniera ordet till att ha en praktisk och effektiv betydelse som ger ett utflöde såsom en värld och ett leverne som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att släppa mitt förhållande med ilska och ovillkorligt och objektivt arbeta med ilska och sluta ha ett personligt förhållande med ilska där jag rättfärdigar ilska i tron att jag behöver ilska för att kunna vara verksam och effektiv i denna världen – jag stoppar detta och tar mig själv tillbaka till det som är praktiskt och funktionellt och som inte baseras på energi – nämligen mig själv fysiskt här i varje ögonblick

Enhanced by Zemanta

Dag 74: Kan Jag Lära Mig Av Andra?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att projicera på andra min tendens inom och som mig själv att vara rädd för att planera, och sätta fasta datum, och fasta tider – när jag ska göra någonting, hur jag ska göra någonting, varför jag ska göra någonting – i tron att om jag planerar och göra fasta tider/rutiner för mig själv – att jag då kommer förlora min frihet att välja

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att välja, och planera min tid exakt – vad jag ska göra/hur jag ska göra det – i rädslan att om jag inte håller saker och ting öppna, och om jag inte skjuter på de beslut som måste göras – att jag då kommer förlora min frihet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se/uppfatta/definiera mig själv inom mig själv som mer mogen, och ansvarstagande än andra – och för att blåsa upp mig själv inom mig själv, och känna mig själv som att jag är bättre, och mer hänsynsfull än andra – att prata skit om andra i mitt huvud, om hur andra är mindre ansvarsfulla än mig och inte är lika mogna som mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se/inse/förstå att detta skitsnacket faktiskt handlar om mig själv – vilket är mitt eget fördömande mot mig själv för hur jag levt i mitt förflutna – där jag inte tagit något som helst ansvar för min verklighet, och där jag inte på något sätt levt mogenhet inom och som mig själv – i detta tillåter och accepterar jag mig själv att förlåta mig själv för att jag tidigare har levt oansvarigt och utan att bry mig utom någonting annat än mig själv – och utan att på något sätt leva mogenhet, såsom att se att mina handlingar har konsekvenser

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka förtrycka, och gömma mig själv från min egen ånger/skam att jag tidigare levt helt och enbart för mig själv – såsom mina begär/behov/önskningar/drömmar – och därmed helt ignorerat vad som är här som mitt liv, och hur andra människor i min verklighet påverkats av mitt leverne, och såsom jag uttrycker mig själv i mitt dagliga liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv, att istället för att förlåta mig själv för att jag levt oansvarigt, och utan mogenhet i mitt handlande – att istället skapa en karaktär inom mig själv som jag talar genom med mig själv – där jag sätter mig själv inom mig själv förmer än mitt förflutna, och där jag ser på mitt förflutna såsom någonting underlägset, och skamfult som jag måste glömma bort, och förtrycka – och aldrig mer se till någonsin igen – istället för att se/inse/förstå att vem jag var i det förflutna var en effekt av ett system som inte på något sätt stöttar människor att utveckla/skapa sig själv till ansvarstagande och mogna medmänniskor – därför slutar jag att fördöma mig själv, och mitt förflutna – och verkar istället till att skapa ett system där en sådan karaktär som jag levde i mitt förflutna aldrig kan manifesteras, och skapas

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mig själv som mer god än vad andra är – såsom mer hänsynsfull och pliktmedveten än andra – och på så sätt separera mig själv från andra, och tänka att jag har ingen del i hur andra beter sig, och jag har ingen del i hur denna världen manifesterats, eftersom tydligen är jag helt perfekt – och oskyldig; istället för att se/inse/förstå att denna världen och människorna i den ser ut som den gör eftersom jag tillåtit och accepterat att den ska se ut på detta sätt – och eftersom jag inte tagit de nödvändiga handlingar, och gjort det jag kunnat för att förändra och styra världen i en riktning som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mig själv som mogen, och överlägsen andra människor – och tänka att därför jag gått denna process under så pass lång tid, och därför att jag applicerat så pass mycket självförlåtelse, och skrivit mer än andra, och tittat på fler desteni-videos än andra – att jag därför är bättre, och har en mer korrekt bild av verkligheten än andra; istället för att tillåta och acceptera mig själv att vara ödmjuk, och inte skapa en idé av mig själv såsom att vara klar, eller att vara färdig med min process – och därmed tydligen bättre än andra – utan istället gå min process varje dag, och vara ärlig mot mig själv gällande vad det är som faktiskt pågår inom mig – och arbeta med det som pågår inom mig själv – och inte skapa en idé av att jag nu är färdig, och klar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fastna i en upplevelse/ide av mig själv såsom att ”vara klar” – och tänka att eftersom jag skrivit så mycket, och gått min process under en sådan lång tid – att jag därför har rätt till att ta en paus, och att sluta under ett tag att gå min process – och i detta manifestera, och skapa en karaktär av överlägsenhet – där jag ser mig själv som bättre, och mer insiktsful, tillitsfull än andra; istället för att stoppa denna karaktär inom och som mig själv – och inse/se/förstå att jag inte är klar med denna process förens alla är klara – och att jag inte är bättre eller förmer än någon annan, utan att jag endast är i en annan del av processen – eftersom alla går samma process – ingen är speciell – och ingen är bättre/sämre än vad en annan är

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se/inse/förstå att jag kommer att expandera/växa/bli mer effektiv inom mig själv om jag tillåter och accepterar mig själv att vara ödmjuk – eftersom om jag är ödmjuk kan jag lära mig av andra, och se andras styrkor, och göra dessa styrkor mina egna styrkor – och dessutom se mina egna svagheter – och göra dessa svagheter till mina styrkor – därför slutar jag att skapa/hålla kvar vid en idé av mig själv såsom att vara överlägsen andra människor, och jag tillåter/accepterar mig själv att istället se mina svagheter, och andras styrkor – och faktiskt lära mig själv av andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lära mig av andra, och att inte se vilka/vem andra är inom och som sig själva – eftersom jag är så upptagen inom mig själv med att känna/tänka/uppleva mig själv såsom att vara bättre/förmer än andra; därför tillåter och accepterar mig själv att stoppa mig själv från att tänka/känna/skapa upplevelser om vem och hur jag är i förhållande till andra – och jag tillåter och accepterar mig själv att istället lära känna andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera/leva som en personlighet/karaktär av att se/definiera mig själv såsom att vara förmer än andra – och skapa denna definition inom mig själv genom att tänka att jag har klarat så mycket i mitt liv – och gjort så mycket som andra inte har gjort, att detta därför måste betyda att jag är bättre än andra – istället för att se/inse/förstå att oavsett vad jag gör – gör inte detta mig till mer än en fysisk varelse här – och som så är jag precis likadan som vilken annan fysisk varelse/ting som helst – jag är här och fysisk och därför inte överlägsen, och inte heller underlägsen – utan jämlik

Jag åtar mig själv att planera och organisera min dag/mitt liv och bestämma hur jag ska leva/varför jag ska leva/när jag ska leva – och således helt och hållet mekanisera mitt liv i det att jag har full kontroll/styrförmåga över mig själv och mina beslut och att ingenting jag gör – åtar mig själv görs för att ”det känns så bra” – eller att ”det känns så skönt” – utan jag åtar mig själv att sätta mig själv i förarsätet av mig själv och styra mig själv tidseffektivt och disciplinerat genom mitt liv/mina dagar – och inte låta mig själv känna/uppleva att jag genom detta förlorar min frihet

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att mitt begär att hålla kvar vid frihet – såsom att aldrig någons åta mig själv ett ansvar – och ställa mig själv ansvarig för punkter i mitt liv – har gjort att jag faktiskt inte är fri – eftersom jag inte etablerat för mig själv ekonomisk frihet, eller utbildat mig själv till att bli fri att följa de begär som jag ser mig själv kunna leva – vilka hade stöttat mig själv till att expandera och växa inom mig själv; såsom att t.ex. skaffa ett husdjur – eller följa efter min passion för musik – i och med detta åtar jag mig själv att ta ansvar för mitt liv, och att planera mitt liv – och att ta ansvar för vem jag är i mitt liv och inte vara rädd för att detta kommer göra att jag förlorar min frihet; eftersom den frihet jag trott mig själv ha ändå aldrig varit riktig utan bara en upplevelse/känsla inom mig själv

Jag åtar mig själv att inse, se och förstå att mitt skitsnack om andra inom mig själv egentligen handlar om mig själv – eftersom jag fördömt mig själv för hur jag levt i mitt förflutna; således stoppar jag mig själv från att fördöma mig själv, och jag tillåter och accepterar mig själv att istället släppa taget om självfördömande, och istället se på mitt förflutna helt objektivt – och lära mig av mitt förflutna istället för att hata mitt förflutna

Jag åtar mig själv att inte längre gömma mig själv från mitt förflutna, och hur jag upplever/ser på mitt förflutna inom mig själv – utan istället tillåta och acceptera mig själv att lära känna mig själv på alla nivåer, oavsett om det jag uttryckt/levt/existerat som varit helt sjukt förkastligt – jag omfamnar mig själv ändå – och lär mig själv att lära mig och dra nytta av mina misstag, och bedrägliga handlingar som jag utfört i mitt förflutna

Jag åtar mig själv att se/inse/förstå att jag var en produkt av ett sjukt system – och att jag för att verkligen se till att en sådan som jag – en konsekvens av vårt nuvarande system/globalt accepterade levnadssätt – aldrig mer kan se dagens ljus – genom att varje dag röra mig själv för att etablera/skapa en värld som är bäst för alla – och göra detta genom att införa ett jämlikt pengasystem där alla människor är stöttade att utveckla/skapa sig själv till inget mindre än gudar – i bemärkelsen att leva utan självintresse och enbart för att skapa i varje ögonblick det som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att se/inse/förstå att jag är ansvarig för världen som den ser ut idag – och att jag inte kan säga att jag är mer god, hänsynsfull, bättre än den sämsta/vidrigaste/sjukaste människan som existerar på denna jord – eftersom den människan finns endast eftersom jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och skapa ett pengasystem, och ett världssystem som föder/skapar sjuka och vidriga människor

Jag åtar mig själv att inte skapa en idé/tanke inom mig själv av att jag är färdig med min process – utan jag inser/ser/förstår att jag enbart är färdig med min process när det inte finns mer lidande i denna världen, och alla varelser som är här har insett och lever praktiskt principen av vad som är bäst för alla

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att alla går samma process – och att alla kommer nå samma slutresultat – vilket är självperfektion – och att det i detta inte finns någon som är sämre, eller bättre än – utan endast vissa som är i annan tidsfas i processen än vad andra – vilket inte är bättre, eller sämre – utan endast har att göra med hur lång tid, och hur disciplinerat/aktivt man gått sin process

Jag åtar mig själv att se andra människor – att se deras styrkor och svagheter – för att på så sätt lära mig själv av dessa människor och göra min svagheter till styrkor, att göra andra styrkor till mina styrkor, och att assistera/stötta andra att göra sina svagheter till sina styrkor – genom att jag delar med mig av mig själv, och visar hur jag skapat mig själv såsom vissa applikationer såsom styrka

Jag åtar mig själv att aldrig tänka att jag är perfekt, och därmed ignorera en annans människa överlägsenhet gentemot mig i fråga om att leva praktiska/fysiska levnadsprinciper/utryck – och därmed tillåta mig själv att vara ödmjuk och lära mig själv av andra; och jag ser att när jag tillåter och accepterar mig själv att verkligen lära mig av andra – att min process kommer att gå snabbare, och jag kommer att utvecklas på ett helt annat sätt än vad jag gjort hittills i min process; jag åtar mig själv att lära mig av andras misstag, och av andras framgångar – och på sätt omintetgöra det onödiga misstaget att göra om misstag som redan begåtts av andra; jag ser/inser/förstår att det är onödigt att uppfinna hjulet en gång till

Jag åtar mig själv att se/inse/förstå att tanken/upplevelsen inom mig själv att känna det som att jag är förmer än andra, och att jag på alla sätt och vis är bättre än andra – är egentligen självsabotage – eftersom jag saboterar för mig själv genom att inte tillåta och acceptera mig själv att se andras styrkor, och framgångar – och därmed göra andra människors styrkor och framgångar mina egna

Dag 72: Jag Kan Själv!

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vägra höra vad andra säger eftersom jag håller kvar vid en stolthet, och en tro att om jag tillåter och accepterar mig själv att lyssna på vad andra säger – och faktiskt höra att de som de säger är sunt förnuft och kommer att assistera mig själv i mitt dagliga leverne – att jag då kommer förlora värde

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv när andra ger mig råd, och perspektiv på punkter jag möter i min verklighet – genom helt kallt vägra höra, och ta till mig vad det är som sägs – fast om jag är ärlig och uppriktig mot mig själv så vet jag att det som sägs är sunt förnuft – och om jag skulle applicera det som sägs i mitt liv så skulle jag bli mer effektiv i mig själv och i mitt leverne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och acceptera mig själv att existera/leva som karaktären – ”jag vet och jag kan bäst själv” – och därmed isolera mig själv från andra människors insikter och livserfarenheter – som jag hade kunnat ta till mig och applicera i mitt dagliga leverne, och som faktiskt hade gjort mig till en mer hänsynsfull och effektiv varelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid stolthet – såsom tanken att: ”jag har skapat mig själv” och ”jag vet bäst själv” – och därmed begränsa mig själv, och försvåra min process av expansion – eftersom jag inte tillåter och accepterar mig själv att ta till mig när andra ger mig råd och perspektiv som faktiskt hade varit bra för mig att applicera i min verklighet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte släppa all stolthet – och släppa allt begär av att vilja vara speciell – och vilja ha ”skapat mig själv för egen hand” – och inse, se och förstå – att om jag tillåter och accepterar mig själv att lyssna på andra och ta hjälp utifrån så kommer jag kunna expandera och gå min process mycket snabbare – eftersom andra har insikter/perspektiv/livserfarenheter som inte jag har – men som jag genom att lyssna på andra, och ta till mig – kan applicera i mitt eget liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja vara speciell – och vilja kunna tänka/känna att ”jag gjort allting själv” – och ”jag har kommit på allting själv” – och ”ingen annan har hjälpt mig, jag har bara hjälpt mig själv” – i tron att detta på något sätt skulle göra mig bättre/starkare än vad andra är – istället för att se/inse/förstå att jag bara begränsar mig själv genom att leva en sådan karaktär – och att jag faktiskt förminskar mig själv, och ger mig själv mindre effektiv än vad jag kunde ha varit om jag bara lyssnat på andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se på andras liv/livserfarenheter – och ta till mig av vad slags misstag/lösningar andra upplevt och använt sig av – och därmed med snabba upp min egen process – eftersom jag expanderar mig själv till att inte bara hämta inspiration till förändring inom mig själv – men också i andra människor i min värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att det finns inget positivt att hämta i att ha klarat allt själv – det är bara en idé om falsk stolthet som promulgerats och spridits i vårt samhälle som faktiskt inte gynnar riktig tillväxt och expansion – därför tillåter och accepterar jag mig själv att lyssna ovillkorligt när andra talar till mig, och faktiskt höra vad andra säger – och se på om vad de säger skulle vara bra för mig att applicera/leva i mitt liv – utan att jag för den sakens skulle känner/upplever att jag kommer förlora någonting av mig själv

Jag åtar mig själv att släppa taget om all inbillad stolthet, och överlägsenhet inom mig själv – och istället vara ödmjuk inom mig själv mot vad andra säger till mig, och visar genom sitt praktiska leverne av sig själva – och inse/se/förstå att det finns inget dåligt/svaghet i att faktiskt vara mindre insiktsfull en annan – utan det är bara ett tillfälle att låta mig själv expandera mig själv och applicera det en annan lever i mitt eget liv

Jag åtar mig själv att ta till mig det andra säger – när jag tydligt ser att vad som sägs är sunt förnuft och skulle assistera/stödja mig i mitt dagliga leverne – och jag inser/ser/förstår det dumma i att vägra höra – bara för jag tror att jag därför på något sätt skulle förlora mitt värde av mig själv

Jag åtar mig själv att inte definiera och skapa mig själv som värde utifrån en energi av falsk stolthet, och en känsla av överlägsenhet – utan istället tillåta och acceptera mig själv att basera värde som mig själv här – av och som min applikation av mig själv som självuppriktighet i varje ögonblick – där jag inte söker efter att få visa mig på styva linan – eller vara bättre en andra – utan där jag uttrycker mig själv i ödmjukhet – och hänsynsfullhet i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att inte existera och leva som karaktären ”jag vet bäst själv” – ”jag kan bäst själv” – och ”jag har skapat mig själv” – utan istället tillåter och accepterar jag mig själv att vara ödmjuk och lära mig själv av andra människor/djur/insikter/växter i min värld – och sluta hålla fast vid en idé av mig själv som överlägsen

Jag åtar mig själv att inse/se/förstå att överlägsenhet faktiskt skapar mig som underlägsen – eftersom jag missar möjligheter och ögonblick att expandera mig själv – och se hur andra är effektiva/starka i vissa delar i sina liv – där jag ännu inte är stark, och där jag kan expandera och förbättra mig själv

Jag åtar mig själv att inte vilja vara speciell – utan istället acceptera mig själv som helt vanlig – och därför göra mig själv fri att inspireras av allt/alla som är här – i min skapelseprocess av mig själv som liv

Jag åtar mig själv att snabba upp min egen process genom att ge akt på hur andra levt, och vad slags insikter/perspektiv de fått genom sina liv – och sedan applicera dessa i mitt eget liv