Tag Archives: lärare

Dag 346: Konsten Att Angöra En Tentamen

Idag skrev jag en tentamen och blev väldigt nervös. Denna nervositeten kom inte upp omedelbart när jag började skriva, ut kom smygande, och blev först intensiv när jag märkte att vissa frågor i min tentamen var komplicerade, och innehöll sådant som jag inte omedelbart visste svaret på. Alltså, när det fanns en sannolikhet att jag skulle misslyckas, det var jag då jag började bli nervös.

Om jag tittar närmare på vilka tankar som rörde sig inom mig, kan jag se att det var framförallt en som låg bakom nervositeten: ”Vad händer om jag inte klarar det, kommer jag någonsin att lära mig det här, eller är det för svårt för mig? Har jag lagt ned tid på den här kursen i onödan?” – Nervositeten handlade alltså i grund och botten om hjälplöshet och rädslan inför att stå maktlös och inte kunna ta mig igenom kursen hur mycket och kraftfullt jag än försöker och driver mig själv.

Jag pratade med min partner om denna punkt, och hon noterade att jag nästan aldrig brukar lyckas med mina tentamina, men att jag trots det nästan alltid är väldigt nervös. Jag håller med om att den nervositeten jag upplever faktiskt inte är befogad, för det är nästan obefintligt att jag inte skulle klara mig igenom mina prov, men trots det blir jag ändå nervös. Alltså, nervositeten har ingenting med provet att göra, den har ingenting med min förmåga att studera att göra, den har att göra med en idé jag skapat av mig själv, där jag ofta förväntar mig att jag ska misslyckas, och tror att jag inte ska kunna klara av utmaningar i min verklighet, trots att jag nästan alltid gör det; det handlar om självkännedom och självtillit – ord som jag ser att jag måste utforska och titta djupare på så att jag kan låta mig själv en gång för alla släppa taget om denna nervositeten och misstron mot mig själv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i nervositet när jag står inför en utmaning som jag inte vet om jag kommer att lyckas med eller inte, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att automatiskt reagera i nervositet, stress och ångest när jag inte har full kontroll över en situation, och jag inte vet precis hur jag ska hantera situationen för att skapa ett positivt utflöde

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös och ångestfylld när jag står inför en utmaning i min värld där jag måste handla snabbt, och effektivt, och jag måste skapa någonting, eller klara av någonting inom en viss tidsram, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig pressad, och ångestfylld när en utmaning, en punkt i mitt liv ska handhas inom en viss tid, och ett visst resultat ska nås inom denna tiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé om mig själv att jag misslyckas vanligtvis, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid ett minne, när jag var liten och gick i skolan, och jag gjorde ett matteprov, som jag inte lyckades gå igenom tillräckligt effektivt, och jag började gråta, och känna mig misslyckad, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att utifrån detta minnet definiera och se mig själv såsom att inte vara effektiv, och inte vara stabil i förhållande till att hantera utmaningar och åtaganden som ska göras inom en viss tidsram

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös inför att jag ska missa information, inför att jag ska missa viktiga aspekter, och inför att jag inte ska klara av att svara på, eller hantera den situationen som jag befinner mig i, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att stressa upp mig själv, bli nervös, och ångestfylld, istället för att låta mig själv ta den tiden som jag behöver, för att gå igenom, och för att etablera till mig själv ett svar, och etablera för mig själv ett sätt att hantera situationen, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte andas, föra mig själv tillbaka hit, och se, inse och förstå att jag är mer effektiv när jag låter mig själv lugna ner mig själv, och vara metodisk, och låta information smälta innan jag tar ett beslut och agerar

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv såsom en svag människa som inte hanterar pressade och utmanande situationer särskilt väl, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att det är någonting fel på mig, och att jag inte kan ändra denna upplevelse av nervositet, eftersom den är så pass grundmurad, och så pass totalt inkörd i vem jag är, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att acceptera denna personlighet, och denna karaktär, istället för att jag tillåter mig själv att gå ut ur denna personlighet, och skriva, applicera självförlåtelse, och motivera mig själv till att göra grundarbetet, så att jag således kan komma ut ur denna karaktär och låta mig själv gå igenom utmanande och svåra situationer, pressade lägen, utan att jag går in i nervositet och ångest, och rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag inte kan ändra denna nervositet eftersom den är alltför stark, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå, att anledningen till varför jag har problem med att ändra på denna karaktär, är därför att jag inte gått tillräckligt djupt, för att se exakt var och hur jag låtit mig själv skapa mig själv som denna karaktär, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte fråga mig själv, vad är det jag får ut av att vara nervös? Varför är det jag vill hålla kvar vid att vara nervös?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja hålla kvar vid nervositet eftersom det ger mig en positiv kick, och känsla av spänning, och fungerar som ett avbrott från min vardag, som jag annars upplever såsom väldigt tråkig, och ofullständig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja, och se fram emot att bli nervös då och då, eftersom det uppstår en slags känsla av närvaro, och att allting sker, och händer här, och att jag är i stormens öga så att säga, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag kan leva, motivera, och styra mig själv i mitt liv, utan att jag för den sakens skull måste bli nervös

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte låta mig själv skapa ett fullständigt, fullgörande liv, ett liv där jag är här i varje ögonblick, där jag är här i varje andetag och gör vad som ska göras, och där jag således inte måste ha diverse emotionella droger för att uppleva mitt liv såsom att vara värt någonting, och ha spänning, äventyr, och upphetsning, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och ta mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp, och öva mig själv på att leva ett fulländat och fullgörande liv i varje ögonblick, genom att vara här med mig själv fullständigt, och tillfullo ta del av varje ögonblick som kommer in i min närvaro

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös, och ängslig inför att leva ett liv utan nervositet, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro, och tänka att ett liv utan nervositet, eller ångest, inte är händelserikt, det innehåller ingen fart eller fläkt, utan det är istället en slags död, där ingenting händer, där ingenting sker, och där ingenting rör på sig såsom jag skulle vilja och önska att det gör, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av emotioner för att motivera mig själv, och röra mig själv i mitt liv

Självåtaganden

När jag märker att blir nervös, och ängslig, när jag står inför en utmaning, då stoppar jag mig själv, jag andas och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag kan gå igenom denna utmaning, och denna situation utan nervositet, och utan ängslan, således åtar jag mig själv att andas, och stabilisera mig själv i min kropp, lugna ner mig själv, och sedan hantera situationen efter bästa förmåga utan att vara ängslig, stressad eller nervös

Jag åtar mig själv att släppa taget om denna nervositet och förstå att den inte gör mitt liv mer fulländat, mer givande och exalterande, utan allt den gör är att vara i vägen för mig att verkligen leva och uttrycka mig själv i mitt liv och stå som stabilitet och vara effektiv i min dagliga applikation av mig själv i min verklighet och värld

Dag 175: Göra Mig Till För Att Få Bli Omtyckt

Självskriverier

De senaste dagarna har jag tränat mig på att praktiskt förändra mig själv i ögonblick, och det har varit väldigt enkelt faktiskt. Den primära punkten som jag praktiskt arbetat med att förändra är min tendens att undvika att ta kontakt med nya människor, eftersom jag känner mig själv obekväm, rädd, eller nervös runtomkring nya människor – och denna punkt har jag arbetat med genom att helt enkelt ta kontakt med nya människor.

Så – idag hände det sig som så att jag tog kontakt med en kvinna och började prata med henne. Och samtidigt som jag gjorde det så andades jag, och observerade mig själv – och jag kunde märka en hel del intressanta beteenden av och hos mig själv som jag inte tidigare lagt märke till. Det som framförallt stod ut var att jag blev litet nervös, och jag började prata snabbare och mer hetsigt – och jag blev mer falskartad i sättet jag uttryckte mig själv på; vilket betyder att jag spelade mer än roll istället för att jag uttryckte mig själv naturligt och autentiskt här.

Det är intressant att jämföra hur jag upplever mig själv inombords, och hur jag använder min kropp när jag kommunicerar med män i jämförelse med kvinnor – för jag är faktiskt två helt olika personer. När jag är med män är jag mer stabil, lugn och bekväm inom mig själv – och när jag är med kvinnor är det som om att jag konstant står på mina tår för att försöka hitta sätt att vara på som ska kunna tillfredsställa kvinnan, och få henne att tycka om mig. När jag är med män bryr jag mig inte alls på samma sätt vad de tycker om mig.

Av vad jag kan se så grundar sig denna nervositet och stirrigheten jag känner runt kvinnor i punkten att jag känner mig själv underlägsen kvinnor, och ser mig själv såsom att vara ”i deras våld” så att säga; alltså jag tror att om en kvinna skulle ogilla mig, och säga att mig att hon inte vill prata med mig – att då detta skulle vara någon slags fatal förlust för min del som inte är reparerbar, och detta i sin tur har nog att göra med att jag under min uppväxt i förhållande till kvinnor har känt mig lite som en loser, och alltid tyckt att jag varit ”fel ute”.

Därför ska jag arbeta med denna punkten idag – och gå igenom den med självförlåtelse, självåtaganden – och sedan ska jag leva dessa praktiskt i min värld för att således ändra punkten.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nervös, och känna mig själv obekväm när jag interagerar med kvinnor – eftersom jag är rädd inför att bli avvisad – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att om jag blir avvisad – att detta då är någonting farligt, hemskt, och som kommer att förgöra mig fullständigt – och göra mig helt utskämd; istället för att se, inse och förstå att det inte är någonting farligt, eller dåligt att bli avvisad och att det inte behöver påverka mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna och uppleva mig själv beroende av att få erkännande av kvinnor i min verklighet av att jag är rolig, trevlig, och omtyckt – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mig själv till, och att fejka mig själv – för att lyckas få erkännande från kvinnor i min värld – och för att få bli ansedd, och definierad av kvinnor i min värld såsom att vara en omtyckt människa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig skakig inombords när jag är i närheten av kvinnor, och uppleva det som om att hela min verklighet, och grunden för min existens kan bli bortryckt från mina fötter utan att jag kan göra någonting åt det, eller förhindra det – för när som helst kan tydligen en kvinna säga till mig att ”du är ful” – och ”jag tycker inte om dig” – och detta skulle då vara så himla hemskt att jag inte längre skulle veta vem jag är; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att – så himla hemskt skulle det faktiskt inte vara – utan jag gör det hela hemskt i mitt huvud och genom att medverka i emotionella reaktioner som kommer upp inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd, och nervös för att bli förödmjukad när jag är runt kvinnor, genom att någon kvinna ska säga till mig att ”du är ful” – eller att ”du inte passar in” – eller att ”du är konstig” – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i mitt förflutna ta det personligt när kvinnor ”hackat” på mig och sagt dylika saker till mig – istället för att tillåta och acceptera mig själv att se, inse, och förstå att vad andra människor säger om mig är inte någonting som jag behöver ta personligt eller låta definiera vem jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av att få veta att kvinnor i min värld tycker om mig – i tron att om kvinnor inte tycker om mig så är det någonting fel på mig – och någonting jag gör är dåligt, och måste genast ändras på; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera min stabilitet, och min beslutsamhet, och självsäkerhet inom mig själv i förhållande till vad jag tror att kvinnor tycker och tänker om mig – i tron att jag kan bara vara stabil och effektiv när jag vet att kvinnor tycker om mig och ser mig som en normal, och effektiv manlig närvaro

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka förtröstan och stöd hos kvinnor i min verklighet – i tron att jag kan bara veta att jag är accepterad – och jag bara leva självacceptans när jag vet att människor i min omvärld – och då framförallt kvinnor – accepterar mig och ser mig som en naturlig och självklar del av sin vardag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter erkännande, och acceptans hos kvinnor i min omvärld – i tron att jag duger ingenting till förens någon kvinna i min värld har sagt till mig att vad jag gör är duktigt, och bra – och förtjänar ovationer; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromissa mig själv, och bygga mitt liv utifrån premissen om att jag måste bli älskad av kvinnor för att jag ska kunna älska mig själv – och således ta beslut, och leva på sådana sätt att jag ska kunna manipulera kvinnor till att tycka om mig – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att älska och tycka om mig själv, och inte längre söka efter – och försöka få erkännande från någon annan utan istället ge detta till mig själv

Självåtaganden

När jag märker att jag blir nervös, och känner mig själv obekväm när jag interagerar med kvinnor – eftersom jag är rädd för att bli avvisad; då stoppar jag mig själv, tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det faktiskt finns ingen relevant och rationell rädsla i förhållande till att bli avvisad – för skadar det mig att bli avvisad? Påverkar det mig att bli avvisad? Nej – det gör det inte – och således försöker jag skydda mig själv mot någonting som faktiskt inte är farligt; således åtar jag mig själv att uttrycka mig själv och inte längre hålla mig själv tillbaka i och som rädslan inför att bli avvisad

När jag märker att jag känner, och upplever att jag är beroende av att få erkännande av kvinnor i min verklighet; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag är självklart inte beroende av någon annan för att erkänna mig själv – det är någonting jag kan göra här genom att helt enkelt se att jag andas, och är här – således erkänner jag min egen existens för mig själv; därför åtar jag mig själv att erkänna min egen existens – och sluta söka efter att få och uppleva en känsla av att en annan erkänner och validerar min existens

När jag upplever mig själv skakig inombords då jag är i närheten av kvinnor – och upplever det som om att hela min verklighet, och grunden för min existens när som helst kan bli bortryckt under mina fötter; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – naturligtvis kan inte hela min existens försvinna, och jorden dras undan under mina fötter bara för att jag är i närheten av en kvinna; således åtar jag mig själv att föra mig själv tillbaka hit – och stå här på jorden – och andas igenom min upplevelse – och se att jorden inte försvinner

När jag märker att jag blir rädd, och nervös för att bli förödmjukad när jag är runt kvinnor, genom att någon kvinna ska säga till mig att ”du är ful” – eller att ”du inte passar in” – eller att ”du är konstig” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser, och förstår att – det spelar ingen roll vad en annan säger om mig för i slutändan är det jag som bestämmer vem jag är, och hur jag upplever mig själv; således åtar jag mig själv att bestämma att jag är tillräcklig oavsett vad en annan säger om mig – och att jag står stabil och tyst inom och som mig själv här

När jag märker att jag gör mig själv beroende av att vara säker på att kvinnor i min värld tycker om mig, och gillar mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – det är begränsande att vilja att alla ska tycka om mig, eftersom jag då inte uttrycker mig själv utan hela tiden är fast i rädslan för att jag inte ska vara korrekt, eller tillräcklig för andra; således åtar jag mig själv att andas och uttrycka mig själv ovillkorligt här oavsett vad andra måhända tycka om mig – jag åtar mig själv att inte längre frukta att vara ogillad

När jag märker att jag söker förtröstan och stöd hos kvinnor i min verklighet, i tron att jag kan bara veta att jag är accepterad, när andra människor accepterar mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – jag kan acceptera mig själv och behöver ingen annan att göra det åt mig; således åtar jag mig själv att acceptera, och tycka om mig själv här – och uppskatta mig själv

När jag märker att jag gör mig till inför kvinnor för att få deras omtanke, och erkännande – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – jag behöver inte göra mig till och manipulera andra människor att vara på ett visst sätt mot mig för att jag ska kunna leva och uttrycka omtanke och erkännande med och som mig själv – eftersom det är någonting som jag kan ge till mig själv här – och helt enkelt leva och uttrycka mig själv som oavsett vad det kan tänkas att andra tycker eller tänker om mig; således åtar jag mig själv att sluta vänta på att tycka om mig själv – och istället tycka mig själv i och som varje andetag här

Dag 171: Vem Bestämmer Om Jag Är Tillräcklig?

Självskriverier

Idag skrev jag min tentamen, och var skitnervös. Och efter jag skrivit tentamen började jag titta på hur många misstag, och fel jag gjort – och hur dåligt jag tyckte det hade gått att skriva den.

Jag kan se i efterhand att en anledning till att jag skriver dåligt på tentamen är för att jag är för nervös, och för att jag hetsar mig igenom uppgifterna, och inte tillåter mig själv att ta mig själv tid att förstå vad det är uppgiften handlar om, och vad det är jag ska besvara, och hur det är jag ska besvara frågan. Detta är någonting jag ska träna på i nästkommande tentor, att vara stabil – att andas – och att arbeta metodiskt med min tentamen. Att läsa igenom uppgiften sakta, och sedan skriva på ett lösblad – en disposition över mitt svar – vad det är som jag ska ta upp, och hur jag ska besvara det – så att jag på så vis inte behöver missa viktiga uppgifter och ger felbedömningar.

Jag får nog säga att det gick ganska uselt – och i vanliga fall brukar jag tycka att det till viss del gått ganska bra, men nu gick det bara dåligt. Och det var som sagt för att jag stressade för mycket, och inte tog det lugnt. Men det är ju bra – för nu kan jag se att jag måste arbeta mer med denna punkten, och inte ta min tentamen så seriöst. Jag menar – själva anledningen till att jag sitter där och stressar bakom min tentamen är ju för att jag vill ha ett bra betyg, och om jag fruktar att inte få ett bra betyg – vad är det då jag skapar – jo min fruktan!

I vilket fall – hur jag än skriver tentamen, och vilket resultat jag än får på den, är den primära och viktiga punkten att arbeta med mina reaktioner, och upplevelser i förhållande till tentamen eftersom reaktioner såsom rädsla, och ångest i förhållande till någon punkt utanför mig – indikerar att jag existerar i separation och att jag inte lever till fullo utan är en slav.

Så – det viktiga är egentligen inte att jag skriver bra på min nästa tentamen – utan det viktiga är att jag är stabil, och säker i mig själv – att jag är tyst och inte upplever någon nervositet eller ängslan – och att jag skriver min tentamen i samma lugn, och självsäkerhet, som om jag hade skrivit den hemma hos mig utan någon tidspress, eller krav på ett bra betyg.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det jag är rädd för att förlora, är precis vad jag kommer att förlora – och om jag är rädd för att inte få bra betyg – är det precis vad som kommer att hända; och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av, och kontrollerad av rädslan för att inte få bra betyg – och tro att jag måste bevisa mig själv i skolan – och visa mig själv att jag ”duger” genom att få så bra betyg som möjligt. Och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv duga, och vara tillräcklig för mig själv oavsett vilket betyg jag får på min tentamen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta det influera, och ändra mig – vilket betyg jag får i skolan – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera såsom en slav i förhållande till skolan, och vilja att skolan såsom någon slags auktoritet – genom betyg – ska säga till mig att jag är duktig och att jag kan bli accepterad av systemet – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att acceptera mig själv – och att ge mig själv självacceptans, ge mig själv kärlek – och tillåta och acceptera mig själv att vara tillräcklig utan att för den sakens skull vara accepterad av skolsystemet såsom ett geni, och en duktig elev

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli beroende av att vilja bli erkänd, och känd – omtyckt – älskad – och sedd av skolsystemet – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera, och se skolsystemet som min gud – som jag måste åtlyda, och som jag måste få erkännande av – och som jag måste klara av att tillfredställa – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att om jag inte klarar av att tillfredställa skolsystemet, och få lärarna att ge mig höga betyg – och att säga att jag är intelligent – att då tro att jag är värdelös, och att jag har misslyckats – och att mitt enda sätt att ta tillbaka denna äran på är att kämpa ännu hårdare i skolan och på alla sätt och vis försöka kämpa att uppnå erkännande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte släppa mig själv fri från begäret av att lyckas, och från begäret av att få erkännande av andra människor – och således tillåta och acceptera mig själv att slappna av, och vara tillfreds med mig själv även om jag i systemet ses som en medelmåtta vars betyg endast är halvbra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja uppnå kändisskap genom vilka betyg jag får i skolan, och bli ansedd – och erkänd av andra såsom att ha nått långt i karriären och skapat en bra situation för mig själv i arbetslivet – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från mig själv – och glömma bort mig själv här i andetaget – glömma bort att det finns så mycket mer till mig en endast vilka betyg jag får i skolan – och att hela mitt liv inte är över, och förstört bara för att jag inte lyckas att klara av en viss punkt i skolan med galans

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta skolan allvarligt – allvarligt såsom att jag är fruktansvärt rädd för att misslyckas och att inte bli erkänd, och accepterad av skolan såsom att vara en elev som har betyg och ett intellekt som är över medelmåttet – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att helt glömma bort mig själv – och glömma bort min kropp – glömma bort vad jag tycker är roligt, och vad jag uppskattar med mig själv här – och istället bara fokusera på att försöka uppnå erkännande av människor i min värld – och att bli sedd såsom att vara intelligent och en prestationsstark elev

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att viga mitt liv till att tjäna systemet – och existera som en robot som rör sig endast om det är någon som håller en morot framför mitt ansikte och säger – titta här en morot – jag ger dig bra betyg om går efter och försöker ta tag i denna moroten – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ifrågasätta varför jag ska viga mitt liv åt att försöka få erkännande av någon annan, istället för att jag bara erkänner mig själv – och ger mig själv de högsta betygen – och tillåter och accepterar mig själv att vara fullständigt nöjd med det faktum att jag inte är erkänd av systemet – och inte är en vinnare i systemet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga efter erkännande och bekräftelse av systemet – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att ge mig själv erkännande och bekräftelse – jag menar varför jagar jag, och försöker få någon annan att säga till mig att jag duger? Vad är det för meningen med det när jag bara kan säga till mig själv att – viktor – du duger – du är okej – du behöver inte prestera i systemet och bli ansedd som en vinnare – du är bra som du är och tillräcklig som du är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att aldrig stötta mig själv att acceptera mig själv, och att vara tillräcklig för mig själv – utan istället konstant känna, och uppleva det som om att jag måste jaga efter mitt erkännande där ute – och jag måste få tag i någon där ute som kan säga till mig att ”shit vad du är bra – jag ger dig högsta betyget” – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se det helt absurda i att ge någon utanför mig själv makten att påverka vad jag tycker och känner om mig själv – bara utifrån en tentamensskrivelse, och ett betyg som inte på något sätt beaktar vem jag är som en människa – som hela mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att skolans betygsättning av mig inte betyder någonting, och inte säger någonting om vem jag är – hur värd jag är – och om jag är tillräcklig, eller inte – eftersom skolan är ett system som inte förstår värdet av liv – värdet av att alla fysiska uttryck och manifestationer är likvärdiga och inte kan jämföras mot varandra på basis av vissa ideal och definitioner

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att om jag inte får bra betyg i skolan så är inte detta ett misslyckande – istället är det ett praktiskt faktum – och jag kan därigenom felsöka vad i min applikation av mig själv som frammanat detta faktum – och därigenom korrigera mig själv – utan att för den sakens skull skapa en upplevelse i förhållande till punkten och känna mig själv som ett misslyckande, som underlägsen och värdelös

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att skolan är ett system som inte har vet vad liv innebär – det är ett system som jag inte kan lita på att definiera mig och säga till mig vem jag är – men det är ett system som jag måste lära mig själv att stå i och som – och vara effektiv inom – och således åtar jag mig själv att se min skolgång som en övning för mig själv att vara stabil, och tyst inom mig själv – och röra mig själv i betygssituationer – utan att reagera, och utan att skapa en upplevelse av detta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att om jag får bättre betyg så blir jag mer värd – och mitt liv blir mer fulländat, och totalt än vad det var tidigare – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge skolan, betyg, och lärare makten att göra mig fulländad och total – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att ge mig själv denna makten – och att sluta vara beroende av någon eller någonting annat för mig att leva och uttrycka mig själv såsom totalitet och fulländning här – vari jag inte behöver någonting mer – eller saknar någonting – eftersom jag är här tillfullo

Självåtagande

När jag märker att jag är rädd för att förlora någonting – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det jag är rädd för att förlora – kommer jag att förlora – är det verkligen någon mening att ens vara rädd för att förlora någonting då? Nej – och således åtar jag mig själv att stoppa mina rädslor – och att sluta definiera mig själv i förhållande till punkter i min värld – och sedan vara rädd för att förlora dessa punkter

När jag märker att de betyg jag får i skolan influerar och ändrar mig – och att jag ser skolan som en slags auktoritet som har behörighet att definiera mig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – skolan är ett system som består av människor som i sin tur inte har utvecklat eller skapat något sunt förnuft som liv – hur kan jag då tillåta mig själv att låta skolan säga till mig vem jag är? Det kan jag inte – och således åtar jag mig själv att sluta låta människor i min omvärld definiera och ge mig värde – och istället ger jag mig själv värde

När jag märker att jag rör mig själv i och som begäret, och beroendet av att få bli erkänd, känd, omtyckt, älskad – och sedd av skolsystemet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – det är begränsande att bygga upp mig själv på vad jag tror att en annan tycker om mig – och väldigt ostabilt – och att när som helst kan min grund ryckas undan under mina fötter eftersom jag inte definierat mig själv i förhållande till levande ord – som står tidens prov; således åtar jag mig själv att sluta låta mig själv vara styrd, och kontrollerad, och bestämd av system i separation från mig själv – och jag åtar mig själv att istället leva stabilitet – här i och som mitt andetag

När jag märker att jag håller kvar vid begäret av att få lyckas – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att begäret att lyckas är en illusion – och någonting som endast håller mig tillbaka, eftersom jag då inte kommer röra mig själv utan en belöning, och utan någonting som ger mig en positiv känsla – således åtar jag mig själv att inte vara beroende, och styrd av att begäret att lyckas – utan röra mig själv här – självmotiverat, och självstyrt i och som varje ögonblick

När jag märker att jag vill uppnå kändisskap, bli ansedd, och erkänd av andra såsom att ha nått långt i karriären – och att vara allmänt effektiv, och duktig; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – riktigt värde, och riktig självbekvämlighet kommer inte från att andra tycker om mig – eller ser på mig med gillande ögon – utan kommer från att jag tycker om mig själv, accepterar mig själv – och låter mig själv vara tillfreds med mig själv oavsett vad slags position jag har i systemet; således åtar jag mig själv att sluta jaga efter det ultimata erkännandet – och istället börja leva för mig själv – här i och som varje andetag – utan att behöva eller vara beroende av någon belöning eller positiv upplevelse för att röra mig själv

När jag märker att jag tar skolan allvarligt från utgångspunkten av att jag är rädd för att misslyckas – och inte bli erkänd, och accepterad av skolan såsom att vara en elev som har betyg över medelmåttet; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att rädsla för att misslyckas är så jäkla dumt – vad tjänar denna rädsla för syfte annat än att hålla mig tillbaka och inte pröva mina vingar och försöka göra sådant som jag inte tidigare försökt göra? Således åtar jag mig själv att sluta frukta misslyckande – och istället omfamna misslyckande såsom en möjlighet för mig att bli en mer effektiv i mitt uttryck – och i min rörelse och applikation av mig själv

När jag märker att jag rör mig själv, och existerar och bygger mig själv i förhållande till en morot som någon slänger framför mitt ansikte och säger – titta på moroten! Du kan fånga den om du försöker! – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att konsekvensen av att jag är beroende av en morot för att röra mig själv, är att jag aldrig gör någonting för mig själv – och aldrig gör någonting som är bra, och som tjänar min expansion och uppbyggnad av mig själv – eftersom det kanske inte känns speciellt bra att göra en sådan sak; således åtar jag mig själv att sluta vara beroende, och kontrollerad av morötter som andra hänger framför mig – och istället röra mig själv självdisciplinerat, och utifrån principer – och veta varför jag gör vad det är jag gör

När jag märker att jag söker, och jagar efter erkännande och bekräftelse av systemet – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag behöver inte jaga bekräftelse, eller söka bekräftelse – eftersom det är någonting som jag kan ge till mig själv här och nu – jag kan sluta försöka få det och istället bara ge det till mig själv – så himla enkelt och smärtfritt; och således åtar jag mig själv att ge till mig själv självbekräftelse – och erkännande – och att tillåta och acceptera mig själv att se att det inte är någonting fel på mig, och att det inte är någonting som saknas med mig – utan att jag faktiskt är helt okej

När jag märker att jag känner det som att jag måste uppnå någonting där ute, och jaga någonting i framtiden som kommer att ”göra mig till någon” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – det är en illusion, och en idé att jag måste bli någonting där ute – jag behöver verkligen inte nå någonting – eller skapa någonting av mig själv genom att bli någonting speciellt för andra – allt jag behöver är mig själv; således åtar jag mig själv att sluta jaga – och försöka att uppnå någonting – och istället leva här i och som varje ögonblick – och uppnå att andas här – och stoppa mina tankar, känslor, och reaktioner

När jag märker att jag tror att skolans betygsättning av mig betyder någonting, och säger någonting om vem jag är – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – nej – betygsättning betyder inget – det är bara en idé och en sorts tolkning av hur människor handskas med en viss typ av information – som sedan värdesätts och jämförs gentemot andra tolkningen av andra människors förmåga att ta upp och handskas med information; således åtar jag mig själv att sluta ta det personligt vilka betyg jag får – och endast se mina betyg som praktiska punkter – vilka kan vara effektiva, och viktiga i förhållande till att etablera vissa saker i min värd som kommer att gynna mig i min process – och således är betyg relevant från denna utgångspunkten

När jag märker att jag tänker, upplever, och känner – att om jag får ett dåligt betyg i skolan så är detta ett misslyckande – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – nej det är inget misslyckande – det är ett faktum – ett faktum som jag kan ändra på genom praktiska korrektioner – och således ingenting att känna någonting i förhållande till; således åtar jag mig själv att sluta känna – uppleva – tycka och tänka i förhållande till vad som händer i min värld – och istället se de praktiska effekterna, och därmed de praktiska lösningarna som jag kan applicera för att lösa problem jag möter i min vardag

När jag märker att jag tillåter skolan, lärare, och betyg att definiera och värdesätta vem jag är – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag inte kan lita på skolan att visa mig vem jag är – och hur värdefull jag är – utan detta är någonting som jag måste ge – förstå och skapa för och som mig själv; således åtar jag mig själv att på varje sätt jag kan göra mig själv fri från upplevelser i förhållande till vad som föregår utanför mig själv – och istället röra mig själv, och gå – EN och JÄMLIK med min fysiska verklighet och de punkter i vilka jag är involverade i min fysiska verklighet

När jag märker att jag tänker och tror att om jag får bättre betyg så blir jag värd mer, och mitt liv blir mer fulländat och totalt än det varit tidigare; då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag ger mig själv värde – och jag skapar mig själv som fulländning och detta är inte någonting jag kan få från betyg, från skolan, från lärare, från vänner – från någonting utanför mig själv; således åtar jag mig själv att sluta söka efter mig själv utanför mig själv – och sluta försöka hitta mig själv utanför mig själv – och istället leva i varje andetag – och förstå att jag redan är hittad och funnen – HÄR

Dag 136: Betyget Gör Mig Till Kung

Självskriverier

Idag ska jag arbeta med en punkt som brukar komma upp när jag är i skolan. När läraren frågar någonting, och jag sedan besvarar frågan – brukar jag om läraren inte genast säger att jag har rätt, utan börja göra ett utlägg om punkten jag besvarat – så spänner jag mig själv, och börjar andas mer ytligt. Mina ögon vidgas, och jag kan känna hur det spänner i mina ögonlock. Och det som händer är att jag i det ögonblicket fruktar att jag har haft fel, och att jag på grund av det har förlorat mitt ”värde” och min ”ära – och att jag gjort mig själv till åtlöje inför mina klasskamrater.

Nedan ska jag gå igenom denna punkten med självförlåtelse, och sedan göra självåtaganden så att jag sedan kan korrigera och ändra på denna punkten och inte längre existera i och som rädsla, och nervositet när jag svarar på frågor som min lärare ställer till mig.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sätta mitt egenvärde, och min självkänsla i förhållande till om jag har rätt, eller inte när jag svarar på en fråga i skolan – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv – att när jag besvarar frågan korrekt – att då känna mig stark, och överlägsen – och känna det som att jag är bättre än mina klasskamrater, och när jag besvarar frågan fel – att då gå in i en upplevelse av rädsla, nervositet och ångest – och känna det som att jag har gjort bort mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv i förhållande till huruvida jag har rätt eller inte när läraren ställer en fråga till mig som jag sedan besvarar – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att besvara frågan utan att tänka att mitt egenvärde, och min självkänsla kommer förändras och styras av huruvida jag har rätt eller inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att när jag inte har rätt, och när jag inte vet svaret på en fråga som min lärare ställer till mig – att jag då är dålig, och underlägsen och mindre värd än mina klasskamrater, och att jag absolut inte under några omständigheter borde svara på en ny fråga, för då kanske samma sak kan hända igen – och jag kan ha fel – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att besvara frågor utan att hoppas att jag ska ha rätt, och utan att definiera mig själv i förhållande till huruvida jag har rätt eller inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé och en tro att elever som svarar rätt på frågor, och som får bra betyg – är bättre, och mer värde än elever som svarar fel på frågor och som inte får bra betyg – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd och känna ångest inför att bli en av de eleverna som svarar fel på frågor och som inte har bra betyg – i tron att mitt egenvärde styrs, och influeras av huruvida jag är duktig, eller dålig i skolan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga efter bra betyg utifrån en utgångspunkt att jag tror att om jag får bra betyg så blir jag en bättre och mer framgångsrik människa – istället för att se, inse och förstå att jag inte behöver definiera mig själv utifrån vad slags betyg jag får – och jag inte behöver ha någon slags upplevelse inom och som mig själv i förhållande till hur bra det gå för mig skolan – utan jag kan helt enkelt medverka här i skolan utifrån utgångspunkt av att ha roligt – och inte låta mig själv bli nervös för huruvida jag har fel på frågor eller inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att om man inte vet – och om man svarar fel på en fråga – så betyder detta att man gör bort sig, och att man är värdelös, och underlägsen – istället för att se, inse och förstå – att det inte betyder någonting överhuvudtaget att jag svarar fel på en fråga – utan att jag skapar betydelsen inom och som mig själv – och alltså är den upplevelsen jag har i förhållande till att besvara frågor i skolan inte en riktig – korrekt – och objektiv bild av verkligheten utan endast min förvrängda, och inre idé om vad det innebär att svara fel, eller rätt på frågor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tävla mot mina klasskamrater att ha mest rätt på de frågor min lärare ställer – i tron att desto mer frågor jag svarar rätt på desto mer framgångsrik, desto mer värdefull är jag – istället för att se, inse och förstå att det rent objektivt inte betyder någonting huruvida jag svarar rätt, eller fel på frågor – utan att jag skapar denna betydelsen inom mig själv, och jag skapar idén att jag är mer värd än mina klasskamrater när jag svarar rätt på frågor som läraren ställer

Självåtaganden

När jag märker att jag värderar mig själv – och upplever mig själv utifrån hur min lärares respons blir på en fråga jag besvarat – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och jag för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag genom att definiera mig själv utifrån min lärares respons i princip gör mig själv till en slav till en annan – och att jag begränsar, och förtrycker mig själv såsom självuttryck – eftersom jag inte vågar uttrycka mig själv i vissa fall, eftersom jag är rädd att inte få en positiv respons från min lärare; såldes åtar jag mig själv att inte definiera, och värdesätta mig själv utifrån min lärares respons på mina svar – och inte värdesätta, eller definiera mig själv utifrån vilka betyg jag får – utan istället svara på frågor ovillkorligt, utan ett begär, eller ett hopp om att ha rätt – och utan en rädsla, och ångest för att ha fel

När jag märker att jag känner mig själv upphetsad, och nervös inför att besvara en fråga – eller att jag känner mig upphetsad och nervös inför huruvida jag haft rätt på en fråga jag besvarat – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag i detta ögonblick separerar mig själv från mig själv genom att sätta mitt egenvärde, i och självtillit i vad jag tror att min lärare tycker om mig; och således åtar jag mig själv att besvara frågor ovillkorligt här och således inte vara bekymrad över vad min lärare tycker om mitt svar – eftersom jag inte definierar mig själv, eller placerar mitt egenvärde, och självtillit i förhållande till vad jag tror att min lärare tycker om mig

När jag märker att jag reagerar i självfördömande, ångest, och nervositet – och känner det som att jag gjort bort mig själv – när jag svarat på en fråga fel – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att anledningen till att jag reagerar som jag gör är för att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att mitt värde baseras på hur bra andra tycker om mig, och vad jag tror och misstänker att andra tycker om mig – och att jag tillåtit mig själv att tro, och tänka att min lärare är en auktoritet vars dom bestämmer vem jag är och hur jag ska uppleva mig själv; således åtar jag mig själv att sluta definiera mig själv i förhållande till vad jag tror att andra tycker om mig – och sluta fördöma mig själv så fort jag misstänker att någon kanske inte tycker om mig – tycker jag är duktig – tycker jag är effektiv – och istället åtar jag mig själv att i varje ögonblick andas och se, inse och förstå att det finns ingen annan än jag som kan påverka, och styra min upplevelse av mig själv – och således ger jag mig själv en upplevelse av att vara bekväm i mitt eget skinn – avkopplad, och avspänd inom och som mig själv

När jag märker att jag medverkar i och som en upplevelse, tanke, och idé att jag är bättre – eller sämre – beroende på om jag får ett bra, eller dåligt betyg skolan – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det finns absolut ingenting i min fysiska verklighet som tyder på att min upplevelse av mig själv måste förändras beroende på hur bra jag gör ifrån mig i skolan – utan vad jag upplever är alltså en subjektiv och självskapad upplevelse som rent faktiskt inte har någonting att göra med min skola, och med mina lärares omdöme om min prestation; således åtar jag mig själv att inte definiera mig själv, och inte skapa min upplevelse av mig själv utifrån vilken prestation jag gör i skolan – utan istället gå villkorslöst, utan hopp och förväntningar – och förbli den samme oavsett om jag får ett superbra betyg – eller ett helt värdelöst betyg

När jag märker att jag jagar efter ett bra betyg utifrån utgångspunkten att jag tror att ett bra betyg kommer göra mig till en bättre och mer framgångsrik människa – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att ett bra betyg betyder precis det som jag bestämmer att ett bra betyg ska betyda – och om jag inom mig själv bestämmer att ett betyg kommer influera, och styra vem jag är inom mig själv – så är det också så jag kommer att uppleva mig själv; således åtar jag mig själv att bestämma om – och välja att ett betyg inte på något sätt influerar eller styr min upplevelse av mig själv – och jag upplever mig själv densamma oavsett om jag får ett superbra betyg – eller jättedåligt betyg

När jag märker att jag tänker, och tror – att om jag inte vet svaret på en fråga – så betyder detta att man gjort bort sig, och att man är värdelös, och underlägsen – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att rent objektivt sätt betyder den omständigheten att man inte vet svaret på en fråga – ingenting – eftersom man förblir precis densamma före som efter man ”borde” ha besvarat frågan – man förblir här som sin kropp – och man andas precis likadant innan som efter – och kroppens hjärta slår precis likadant innan som efter; således åtar jag mig själv att stoppa den subjektiva upplevelsen, och idén att mitt värde – och min upplevelse av mig själv tydligen måste influeras av hur väl jag gör ifrån mig i skolan – och istället åtar jag mig själv att värdesätta mig själv – och ge mig själv erkännande, och kärlek – och således sluta söka detta utanför mig själv i skolan, hos lärare, och hos mina klasskamrater

När jag märker att jag tävlar mot mina klasskamrater i att ha rätt på mest frågor, i tron att jag då blir bättre, mer framgångsrik, och mer värd – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det värde som jag tror mig själv uppleva och bygga upp när jag har rätt och mina klasskamrater har fel – inte är ett riktigt värde – utan endast en subjektiv perceptuell tolkning av verkligheten som enbart existerar inom och som mig själv, och som således inte utgör ett riktigt och äkta värde; och således åtar jag mig själv att leva värde här – som mig själv – och göra egenvärde till något substantiellt som jag skapar och uttrycker som mig själv – och leva detta ord genom att göra saker för mig själv – och ta beslut för mig själv – som faktiskt gynnar mig, och gör mig själv mer effektiv och stabil inom och som mig själv

Dag 122: Jag Mår Som Du Mår

Självskriverier

Idag har två punkter varit primära inom mig – den 1) första punkten har varit ångest, och nervositet att jag inte ska hinna klart med – och lyckas göra min uppsats färdig i tid. Den 2) andra punkten kom upp inom mig när jag besökte min skola, och där träffade några klasskamrater – upplevelsen som dök upp inom mig själv i det ögonblicket var rädsla för att bli ignorererad – rädsla för att inte passa in.

1) Den första punkten kan jag verkligen se hur den influerar mig nu. Jag kan se att när jag börjar oroa mig inför mina studier – hur hela mitt kroppsspråk, och mitt uttryck av mig själv här blir snabbare, och hetsigare – jag rör mig snabbare, jag tänker mer frekvent, jag gör hela tiden avbrott i det jag gör för att göra någonting nytt som jag tycker verkar mer viktigt. Och på det hela taget så kan jag inte koppla av, utan jag är uppjagad inom mig själv.

2) Den andra punkten kommer upp inom mig nästan automatiskt när jag är med andra människor som jag inom mig själv förväntar mig av mig själv att jag ska ha en slags vänskaplig relation med. Det är då klasskamrater – och en idé jag skapat inom mig själv är att det är bra, roligt, och att man kan få vara glad och lycklig när man har många vänner – många man kan prata, och hälsa på – och det motsatta när man inte har några sådana kompisar och vänner. Detta leder till att jag går i och existerar i en konstant rädsla och ångest att jag inte ska bete mig, och uttrycka mig själv på ett sådant sätt att någon ska vilja ha ett vänskapsförhållande med mig, utan att jag istället ska bli illa omtyckt.

Självförlåtelse

1)

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid mitt självintresse av att få de högsta betygen, och att på så sätt vid ett senare tillfälle kunna få det bästa jobbet – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja, och att önska att jag kan få ett bra jobb i framtiden – bättre än vad andra har – så att jag kan känna mig själv mer lyckad, och rik än vad andra är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara orolig och rädd att om jag inte gör bra ifrån mig i skolan, att jag då inte kommer kunna få någon säkerhet i framtiden – eftersom jag inte kan få något jobb, och jag kan inte ta hand om mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig själv och vara rädd för att mitt liv kommer bli bedrövligt, tråkigt, och utan något värde om jag inte lyckas i systemet, och blir än av de bästa – än av de som har de bäst betalda jobben, som har den mest inflytelserika positionen – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lita på mig själv att jag kommer kunna hantera de situationer som dyker upp i framtiden, och att det inte är någonting jag behöver vara rädd för att jag inte kommer klara av

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna rädsla och ångest inför att jag inte kommer få ett stabilt, och välbetalt jobb i framtiden – och inom detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera min stabilitet och upplevelse av och som mig själv i förhållande till pengar, och arbete – och tro att jag måste ha en viss mängd pengar, och en viss mängd arbete för att kunna uppleva mig själv lugn

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som ångest, nervositet och rädsla inför framtiden – och vara rädd för att jag ska misslyckas, rädd för att jag ska förlora, rädd för att det är någonting jag inte kommer klara av, och att det är någonting jag kommer göra fel – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lita på mig själv, och att inte ha förtroende för mig själv – och gå in i framtiden i tillit till att vad jag än möter kommer jag att kunna klara av det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som ångest, nervositet och fruktan för att inte lyckas – för att inte vinna – och för att inte vara en av dem bästa – och detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ägna min tid här åt att tävla, och jämföra mig själv med andra – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att gå här i och som andetaget – att ta det lugnt, och att inte hetsa upp mig själv över de saker och ting jag möter i min skola

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta det lugnt, och hantera de punkter jag möter i min skola här som andetaget – och inte ha några förväntningar på mig själv, och inte ha någon rädsla för att förlora, eller misslyckas, utan bara göra det som måste göras utan att tänka någonting på det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro om mig själv att jag misslyckas med allt jag tar mig för, och att jag därför inte kan lita på mig själv – utan jag måste hålla kvar vid min ångest, och nervositet – såsom ett skydd gentemot vad som kan hända i min värld om jag släpper mig själv fri, och tillåter och accepterar mig själv att leva utan rädsla, nervositet och ångest – och istället lita på mig själv här

2)

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha förväntningar på mig själv när jag är med andra människor, att jag ska vara en social, omtyckt och rolig människa som andra människor kan relatera till och tycka om

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd när jag är med andra människor för att jag inte ska anses av andra såsom att vara en rolig, social, trevlig, och omtyckt människa – utan att jag istället ska ses som en jobbig, och asocial individ som ingen tycker om

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa och uppleva en press på mig själv när jag är med andra människor av att jag ska prata med andra, och skapa kontakter med andra människor – och tänka att om jag inte gör detta – då är jag en sämre, och mindre värd individ än vad jag varit annars; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag för att vara värd någonting måste prestera och kämpa, och göra så att andra människor ser mig, och tycker om mig – och definierar mig som en trevlig människa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en press på mig själv av att vara en igenkänd människa, som har ett stort socialt nätverk – och som är populär, och omtalad av människor – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att om jag inte är ansedd av andra människor såsom att vara populär, unik, och rolig – att jag då är värdelös, och utan något som helst värde – och att jag då egentligen bara kan gå och dö

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att varje dag poängsätta mig själv utifrån hur bra jag tyckte jag agerade, och levde i förhållande till andra människor – vilket jag bedömer utifrån hur mycket jag fått en bild av att andra människor tycker om mig, och gillar att vara runtomkring mig – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva egenvärde, och egenkärlek – och vara tillräcklig för mig själv, och sluta betygsätta mig själv i förhållande till vad jag tror andra människor tycker och känner om mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte förbli stabil inom och som mig själv när jag är med andra människor – och inte tillåta och acceptera mig själv att bli besatt av och som det sociala spelet, av att få så mycket positiv uppmärksamhet av andra som möjligt – och av att undvika att få någon negativ uppmärksamhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag känner, och tänker att andra människor inte tycker om mig – utifrån hur jag ser det som om de undviker mig, och talar med mig i en negativ tonalitet – att då känna mig ledsen, och underlägsen – och gå in i en upplevelse inom och som mig själv av att känna det som att jag är värdelös, och att jag har misslyckats – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att varje dag jaga efter erkännande från andra människor så att jag inte ska känna och uppleva det som att jag har misslyckats

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta min upplevelse av mig själv vara fullständigt beroende av hur andra människor upplever sig själva, och hur andra människor är – istället för att jag skapar min egen upplevelse av och som mig själv, och att jag tillåter och accepterar mig själv att förbli stabil, och trygg inom och som mig själv oavsett hur andra mår – och oavsett om jag är igenkänd, och sedd – eller om jag är ignorerad och utanför

Självåtaganden

1)

Jag åtar mig själv att sluta projicera mig själv in i framtiden, och fundera på vad slags jobb jag ska i framtiden – och på hur mycket jag kommer tjäna i framtiden – och hur det kommer att gå i framtiden – och jag åtar mig själv att istället förbli här i och som mitt andetag, och gå de praktiska punkter som finns här utan rädsla – ångest, eller självfördömande – utan förväntan, och utan hopp – utan fullständigt ovillkorligt; och således – när jag märker att jag projicerar mig själv i in framtiden – stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att leva HÄR – och att lita på mig själv HÄR

Jag åtar mig själv att sluta definiera säkerhet, stabilitet och trygghet i separation från mig själv – genom att tänka, och tro att jag för att kunna leva säkerhet, och trygghet måste ha pengar – och måste ha en viss bild av stabilitet såsom ett hus – en bil – en hund – och i detta åtar jag mig själv att istället leva mig själv såsom stabilitet och säkerhet här i varje ögonblick; och således – när jag märker att jag oroar mig för att jag inte ska göra bra ifrån mig i skolan – och att jag därför inte kommer få nått bra jobb i framtiden – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att leva här i varje andetag, och inte tänka varken framåt, eller bakåt – utan istället förbli här i och som självtillit

Jag åtar mig själv att inte vara rädd för att misslyckas, och att inte fundera på hur jag ska hantera en eventuell framtida situation som hänför sig till ett misslyckande – utan istället leva, och hantera vad som är här; och i detta åtar jag mig själv att lita på mig själv, och att ta hand om mina praktiska åtaganden här såsom andetaget en och jämlik – och således inte göra en stor grej av att leva och röra mig själv i och som systemet; och således – när jag märker att jag upplever rädsla för att mitt liv kommer bli bedrövligt, tråkigt, och utan något värde om jag inte lyckas i systemet – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att gå i systemet – och röra mig själv i systemet ovillkorligt – och i självtillit här

Jag åtar mig själv att sluta definiera stabilitet i förhållande till pengar, och arbete – och istället åtar jag mig själv att öva mig själv att leva självstabilitet i varje ögonblick – genom att stoppa alla inre upplevelser såsom emotioner, och känslor – och istället gå i och som andetaget – en fot framför den andra – fysiskt här

Jag åtar mig själv att skapa, öva mig själv att, och leva självförtroende i och som varje ögonblick – genom att gå in i varje situation fullt ut och inte tvivla eller vara rädd för att jag ska misslyckas – utan helt enkelt leva fullt ut och utan några tankar som stör mig

Jag åtar mig själv – att när jag märker att jag oroar mig själv, och att jag fruktar att saker och ting ska gå åt helvete – att jag inte ska vinna – att saker och ting kommer gå fel på de mest oväntade och fruktansvärda sätt – att genast stoppa mig själv, att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och i detta åtar jag mig själv att sluta tänka – och istället leva HÄR – eftersom jag ser, inser och förstår att alla problem jag har uppstår genom att tänka – således slutar jag tänker och tar således bort mina problem

Jag åtar mig själv att sluta ha förväntningar på mig själv – och se, inse och förstå att förväntningar enbart tjänar till att skapa rädsla, nervositet och självfördömande – och att faktiskt – jag genom att skapa förväntningar på mig själv gör precis det som jag ogillade att mina föräldrar gjorde mot mig när jag var ung – d v s skapade förväntningar på att jag skulle lyckas; således – när jag märker inom mig själv att jag medverkar i, eller skapar förväntningar – då stoppar jag mig själv genast – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att leva här och acceptera mig själv utan att behöva lyckas med någonting – jag är här

Jag åtar mig själv att sluta tänka att jag är misslyckad och värdelös, och istället vara tacksam för och som mig själv – och inte ta mig själv för givet; således – jag åtar mig själv att uppskatta mig själv praktiskt här – genom att i varje ögonblick stoppa tankar, och upplevelser och istället vara medveten om mitt andetag här och min kropp – och verkligen vara här tillsammans med de fysiska sensationer, och upplevelser jag har

2)

jag åtar mig själv att vara mig själv med andra människor, och att sluta ha förväntningar på mig själv om hur jag ska bli uppfattad, och sedd av andra människor – utan istället uppskatta mig själv – och ta det lugnt och inte oroa mig; och således – när jag märker att jag ändrar mig själv för att andra ska uppfatta mig som trevlig, social, och omtyckt – då stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att vara naturlig och autentiskt – och leva självacceptans här

jag åtar mig själv att sluta fördöma mig själv utifrån hur jag misstänker, och tror att andra människor känner om mig – och att i detta inte heller fördöma andra människor utifrån tankar, och upplevelser som kommer upp inom mig – utan istället stå här i och som andetaget och sluta hata mig själv, och sluta hata andra – genom självfördömande; och således – när jag märker att jag är rädd för att andra människor inte ska se mig som rolig, social, trevlig, och omtyckt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att älska mig själv – att tycka om mig själv – och acceptera mig själv – och att även glädja mig åt min egen humor – och således inte längre vara beroende av att andra ska ge detta till mig, eftersom jag ger det till mig själv

Jag åtar mig själv att sluta ha en press på mig själv, och sluta förvänta mig av mig själv att andra människor måste tycka om mig – och känna sig glada, och upplyfta runtomkring mig – och jag åtar mig själv att istället ta det lugnt runtomkring människor, och att framförallt våga vara mig själv – även om jag inte är precis likadan som alla andra är

Jag åtar mig själv att slappna av och ta det lugnt runt andra människor – och inte ha några förväntningar eller förhoppningar att andra människor ska tycka om mig – eller ogilla mig – utan istället vara här i varje ögonblick och uttrycka mig själv naturligt, och autentiskt – och om således ingen tycker om mig, eller om ingen vill prata med mig – so be it – jag förblir densamma här såsom andetaget en och jämlik

Jag åtar mig själv att sluta värdera, och poängsätta mig själv utifrån hur mycket jag tror att andra människor tycker om mig, eller inte tycker om mig – och istället åtar jag mig själv att leva egenvärde, egenkärlek, självrespekt, och självacceptans – och ge mig själv andrum att vara mig själv utan någon oro och rädsla för att jag inte kommer bli accepterad av andra; och således – när jag märker att jag inom mig själv poängsätter mig själv utifrån vad jag tror, och antar att andra tycker om mig – stoppar jag mig själv – jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att acceptera mig själv ovillkorligt – och sluta tävla med mig själv inom mig själv om att bli gillad av andra

Jag åtar mig själv att sluta vara besatt av och spela det sociala spelet – utan istället åtar jag mig själv att lära känna mig själv här – och leva självacceptans, självrespekt, och självkärlek – och alltså inte känna mig värdelös, eller dålig när jag inte tycker att jag är tillräckligt uppmärksammad, eller sedd av andra

Jag åtar mig själv att när jag upplever mig själv ledsen, och underlägsen – och värdelös – utifrån vilken sorts röst andra människor använt – eller huruvida andra människor hälsat på mig, eller tittat åt mitt håll när jag mött dem – då stoppar jag mig själv genast, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv att leva här en och jämlik såsom mitt andetag och stoppa alla upplevelser av positivitet, eller negativitet som kommer upp inom mig i förhållande till vad jag antar och tror att andra tycker, och tänker om mig

Jag åtar mig själv – att när jag märker att jag låter mig påverkas av hur jag tror att en annan mår, eller upplever sig självt – att genast stoppa mig själv, att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och i detta åtar jag mig själv att oavsett vad andra känner, eller upplever – att alltid stå fullt ansvarig inom och som mig själv och skapa min upplevelse av och som mig själv – och inte tillåta och acceptera mig själv att bli styrd, eller dirigerad av någonting som kommer upp inom mig i formen av en upplevelse

Dag 51: Mobbad

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig obekväm, och rädd när jag ser att en annan, hackar på, eller sätter sig över en annan genom att visa sig själv ”på styva linan” – och inom detta känna det som om jag ”måste göra någonting” – ”måste rädda” den personen som blir hackad på – istället för att se, inse och förstå att de reaktioner jag upplever i förhållande till att bli ”hackad på” är minnen från min skoltid, där jag upplevde mig själv osäker och utanför – och där jag kände mig själv ”hackad på” – och att jag genom att försöka rädda undan andra från samma upplevelser försöker korrigera och rätta till min upplevelse av mig själv i skolan – istället för att se, inse och förstå – att det finns inget att rätta till, utan det jag måste göra är att förlåta, och släppa taget om dessa minnen av mig själv i skolan såsom att vara underlägsen, och hackad på

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att uppleva mig själv mobbad, och förnedrad i skolan, och känna det som om jag var utanför de ”riktiga, och cool kompisgängen” – och inom mig själv önska och vilja att jag kan gå tillbaka till den tiden, och leva ut mitt liv i egenskapen av att vara ”cool och häftig” – och därmed försöka ändra på min upplevelse, och mina minnen av mig själv såsom att vara mobbad, utanför och underlägsen – istället för att se, inse och förstå – att det faktum att jag upplevde mig själv såsom mobbad, utanför och underlägsen i skolan har inget att göra med själva skolan, eller människorna som jag gick i skolan med – utan det har allt att göra med mig själv – och i och med detta så inser jag att var jag som skapade min upplevelse av mig själv såsom att känna mig mobbad, underlägsen och utanför – och att det är således jag som har förmågan att släppa denna upplevelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna det som om jag är underlägsen ”coola killar” – såsom killar som är stora, och har självförtroende, och som inte drar sig för att trycka ner andra, för att höja sin egen självinbillade status – istället för att se, inse och förstå – att det jag fruktar är att känna mig själv nedtryckt, och förnedrad – och jag inser, ser och förstår att det är alltså en upplevelse av mig själv som jag fruktar och inte de faktiska ”coola killarna” – därför ser jag att det enda sättet att sluta frukta, och leva ångest inför att uppleva mig själv såsom nedtryckt, och förnedrad, är att göra förlåtelse, och släppa taget om min idé om vad som är coolt, om vad som är acceptabelt, och vem jag borde vara för att kunna acceptera mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka höja mitt självförtroende genom att bli bäst på saker, och genom att bli erkänd såsom att vara speciell, unik, och i jämförelse med andra, bättre – och göra detta genom att lära mig själv vissa färdigheter, genom att försöka göra mig själv snygg genom träning, genom att lära mig själv spela gitarr – och på så sätt försöka blåsa upp mitt egenvärde av mig själv för att andra ska se mig som värd någonting, och inte hacka på mig – istället för att se, inse och förstå att jag inte kan bygga upp något riktigt självförtroende på det sättet, eftersom ett sådant självförtroende kommer försvinna så snart jag inte är sedd av andra såsom att vara bäst – därför tillåter och accepterar jag mig själv att leva och stå som självförtroende här, för och som mig själv – och göra detta genom att inte tillåta och acceptera mig själv att isolera och hålla mig själv tillbaka i ångest, nervositet, rädsla och fruktan – utan istället uttrycka mig själv, och utforska mig själv i denna världen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka hitta stabilitet inom mig själv genom att få andra att tycka om mig, och se upp till mig, och vara avundsjuka på mig – och få andra att se mig, och det sättet jag lever på såsom att vara speciellt, unikt, och bättre än hur andra lever – istället för att se, inse och förstå – att jag inte kan ge mig själv självförtroende, och självacceptans genom att manipulera andra att känna på ett visst sätt om mig, eftersom sådant självacceptans, och sådant självförtroende kommer i slutändan att gå om intet – därför slutar jag jaga efter andras erkännande, och jag tillåter och accepterar mig själv att istället lära känna mig själv, och leva i min värld för och som mig själv, och inte för andra – jag slutar att jaga efter att få ge mig själv en identitet genom att andra ska reagera på mig på ett visst sätt – och jag lär istället känna mig själv såsom vem jag är, som min riktiga identitet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jag efter andras erkännande, och bekräftelse, i rädslan för att bli utfryst, utmobbad, och hamna utanför, istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att skita i vad andra tycker, och att skita i vad andra känner, och se, inse och förstå att om jag lever för andra – så lever jag faktiskt inte, utan jag är en död zombie som bara existerar för att inte hamna utanför en viss grupp – i tron att jag inte klarar av stå själv, och att jag inte är lika värdefull själv – därför stoppar jag mig själv, och jag tillåter och accepterar mig själv att lära känna mig själv – och gå denna process utan att försöka bli bekräftad och erkänd av andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att använda min kropp, och mitt utseende, för att få erkännande och bekräftelse av andra, och genom att försöka få andra att se mig som charmerande, snygg, och söt, att skapa en upplevelse av värde inom mig själv – istället för att se, inse och förstå att den upplevelse av värde inom mig själv är värdelös, eftersom den är fullständigt beroende av vad andra tänker, och tycker – och jag därmed är en slav till andra för att jag ska vara nöjd med mig själv – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att skita i vad andra tycker om mig, att skita i om andra tycker jag är snygg, ful, charmerande, eller söt – och istället bara uttrycka mig själv här – och ge mig själv värde här – oavsett vad andra tycker om mig – och leva detta värdet som mig själv genom att jag inte tillåter och accepterar mig själv att kompromissa, och hålla mig själv tillbaka från att uttrycka mig själv, och medverka, och interagera med andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter att få bli någonting i andras ögon, för att jag ska känna det som om ”jag är någonting” – och tro att om jag inte är någonting i andras ögon, om andra inte har en viss reaktion eller upplevelse i förhållande till min personlighet, eller min kropp, att tro att jag då är värdelös – istället för att se, inse och förstå – att jag definierat värde i förhållande till vilka slags upplevelser och reaktioner jag har inom mig, och att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva värde som ett uttryck av och som mig själv, såsom ett praktiskt och fysiskt uttryck av och som mig själv – varigenom jag inte är beroende av en känsla, en upplevelse, eller att bli sedd av en annan på ett visst sätt för att jag ska leva och uttrycka mig själv såsom egenvärde här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att andra människor kan hacka på mig, och kan säga någonting sårande till mig, istället för att se, inse och förstå – att om jag reagerar på en annans ord genom att känna mig sårad, eller attackerad – att det är jag som skapar denna upplevelse inom och som mig själv, och att det inte har någonting att göra med vad andra säger eller gör – därför slutar jag att frukta att bli hackad på, eller att någonting säger någonting sårande till mig – för jag inser att jag faktiskt fruktar mig själv, och jag inser att det är korkat att frukta mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att istället för att fråga mig själv vem jag är, och vad jag tycker om, och vad jag vill göra i denna verklighet, att leva, uttrycka, och ta beslut utifrån att få andra att se mig som acceptabel, och tycka om mig – och göra saker för att tillfredställa andra människor – i tron att jag inte har ett tillräckligt värde som mig själv, om jag inte skulle hänge mitt liv åt att tillfredställa andra, utan istället leva för mig själv – och i och med detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att leva för mig själv, i rädslan att andra människor då skulle glömma bort mig, och inte längre tycka om mig, och att jag därmed skulle bli helt ensam i min värld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva för att få bli erkänd, och sedd av andra människor, i tron att jag inte kan erkänna, eller se mig själv – i tron att jag själv är mindre värd än om jag har andra människor runtomkring mig som säger att de ser mig, att de känner mig, och att de tycker om mig – och genom detta förlåter jag mig själv för att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva ”jag tycker om dig” som mig själv, och för mig själv – genom att sluta missbruka mig själv, genom att sluta söka efter att ett erkännande ska komma utifrån – och att jag istället ger mig själv det erkännande jag väntat på så länge

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att det spelar ingen roll vad jag gör, utan det viktiga är vem jag är i vad jag gör, och därför är det viktigt att jag etablerar principer, och riktningar för mig själv, och jag skriver med mig själv, och frågar mig själv varför jag gör saker, och hur jag kan ändra utgångspunkten i de sakerna jag gör, från att vara för andra, till att vara för mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli fast i förhållanden med andra människor, genom att jag definierar mig själv i förhållande till andra människor, istället för att jag lever här, och istället för att definiera mig själv i förhållande till andra, att jag istället sluta tänka, sluta projicera, och slutar att jämföra mig själv med andra, och ta vad andra säger, och tycker personligt – och jag istället tillåter och accepterar mig själv att lära känna mig själv på riktigt, och att jag sedan lever denna kännedom om vem och vad jag är i min värld

Jag åtar mig själv att sluta söka efter andras erkännande och bekräftelse genom att varje gång ett sådant sug kommer upp inom mig, varje gång en tanke kommer upp inom mig som är av en sådan natur, att jag genast stoppar mig själv, tar ett djupt andetag och för mig själv tillbaka hit till denna fysiska verklighet, och istället lever för mig

Jag åtar mig själv att inte ta beslut för att få andra att tycka om mig, och acceptera mig – och jag åtar mig själv att istället tycka om mig själv, och acceptera mig själv – genom att jag inte tillåter och acceptera mig själv att fördöma mig själv, att tänka att jag är värdelös, och ett misslyckande, utan att jag istället driver mig själv till att verkligen leva

Jag åtar mig själv att upptäcka mig själv såsom vem jag är utan rädsla, och ångest – såsom vem jag är om jag varit helt själv på jorden

Dag 11: Skolbetyg III

Igår gjorde jag en muntlig presentation inför min klass, och min lärare, och den var betygsatt. Jag kände en stor press innan jag gjorde denna presentation, och jag var rädd för att jag inte skulle få ett bra betyg, utan istället få ett medelmåttigt betyg. Men, så gjorde jag min presentation och fick istället det högsta betyget, och genast ändrades min upplevelse av mig själv. Jag kände mig glad, lättad, och upphetsad – och jag märkte hur jag konstant tänkte på vilket betyg det var jag hade fått, hur duktig jag var, och hur bra jag hade lyckats.

Jag kände mig aningen hög, som om jag tagit en sorts glädjedrog. Och detta är ju då polariteten av den ängslan och rädslan jag upplevde innan, eller rättare sagt är det polariteten av den besvikelse och förödmjukelse jag hade känt om jag inte fått det bästa betyget.

Det är begränsande att vara en slav till vilket betyg jag får, och det är framförallt obekvämt att gå omkring och vara rädd. Betyg borde inte betyda någonting för mig, det borde vara någonting som jag får, och sen är det inget mer med det. Skolan borde inte vara någonting som definierar mig, utan jag borde istället definiera mig själv. Skolan borde inte vara det som bestämmer över hur jag ska uppleva mig själv, utan det borde istället vara jag själv.

Problemet är att jag placerat ett värde i skolan, och vad skolan tycker om mig, jag tror att det är av värde att bli erkänd i skolan, istället för att inse att det mer är en förbannelse än någonting av värde, eftersom jag existerar i fruktan att inte bli erkänd. All slags behov av att få något utifrån är en förbannelse mot själv, och tjänar endast till att begränsa själv.

Jag fortsätter därför med att arbeta med mina upplevelser i skolan, och då speciellt till vilket slags betyg jag får.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig positiv, och hög, upplyft, och lättad när jag får ett bra betyg av min lärare, i tron att jag lyckats med någonting, och att jag gjort mig själv bättre än innan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att få bra betyg är ett tecken på att jag har lyckats, och på att jag är accepterad, istället för att inse att dessa definitioner av lyckas, och acceptans är begränsande, och är förtäckt slaveri, eftersom jag hela tiden måste visa mig själv på styva linan och uppnå ett bra resultat i skolan för att kunna uppleva mig som dessa orden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från ordet egenvärde, och självrespekt, genom att tänka och tro att endast skolan kan belöna mig med en sådan upplevelse, och ett sådant uttryck av mig själv, genom bra betyg

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra skolan till min gud, och att göra lärare till de jag måste bli accepterad av för att jag ska kunna acceptera mig själv, istället för att inse och förstå att jag kan acceptera mig själv, att jag inte behöver bra betyg, att jag inte behöver något anseende – utan jag kan älska och acceptera mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag är duktig, att jag är värdig, och att jag är bättre än andra, när jag får ett bra betyg, istället för att inse att min emotionella och känslomässiga upplevelse när jag får ett bra betyg inte säger någonting om verkligheten, utan är en illusion som jag upplever inuti mitt huvud

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv genom att behöva att skolan säger till mig att jag är värdig, att jag är tillräcklig, och att jag duger, istället för att jag säger till mig själv detta, och att jag lever detta rent praktiskt här i varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva egenvärde, självacceptans, och självkärlek här i varje andetag, rent praktiskt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga efter erkännande i skolan, och jaga efter överlevnad i skolan, och jag efter att prestera och bli erkänd, i tron att detta kommer ta slut när jag är klar med skolan – istället för att inse att denna upplevelse och applikationen av mig själv inte kommer ta slut, förrän jag säger att den ska ta slut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inse att jag kan hålla på och jaga i hela mitt liv, och sceneriet kan ändras, människorna kan ändras, men jag kan fortfarande hålla på att jaga efter ett bättre jag utanför mig själv, så länge jag inte säger stopp – det är nog – nu får det vara slut

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra utbildning, och skolan till min gud – och tro att det skolan säger om mig, och säger om andra måste vara sant, och är en lag – och därför tro att om skolan tycker jag inte är värt ett högt betyg, att jag därför är dålig och värdelös

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån tävlan, utifrån kamp och jämförelse – och därigenom titta på andra människor, och hur de presterar i skolan, och utifrån det skapa mig själv genom att försöka få lika bra betyg, eller bli lika erkänd såsom andra är – istället för att jag accepterar mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte acceptera mig själv, utan tro att jag måste ha någon utanför mig som accepterar mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av att känna mig stolt, och bra över mig själv, när jag får ett bra betyg i skolan, och hålla kvar vid denna upplevelse av mig själv, eftersom det känns så bra, istället för att inse och förstå att denna upplevelse av mig själv är en polaritet mot besvikelse och att känna mig själv värdelös – när jag känner mig bra skapar jag därför samtidigt polariteten

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara nervös inför att hålla ett muntlig föredrag inför min klass, i rädslan att jag ska glömma viss information, att jag ska säga någonting fel, eller att jag ska göra någonting som får andra att skratta åt mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sätta press på mig själv, genom att förvänta mig av mig själv att jag ska få det högsta betyget, att jag ska göra jätte bra ifrån mig, och att jag ska vara en av de bästa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sätta press på mig själv, att jag ska vara bäst, att jag ska inte bara lyckas, utan lyckas utomordentligt, i tron och idén att jag inte kan vara nöjd med mig själv om jag är medioker

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jämföra mig själv med andra, och i detta existera i och som rädslan att jag kommer vara medioker, att jag kommer vara enbart normal, och enbart som alla andra, och inte på något sätt sticka ut, istället för att inse och förstå att jag inte behöver sticka ut, att jag inte behöver vara speciell, att jag inte behöver vara erkänd – utan att jag kan acceptera mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och acceptera mig själv att göra min utbildning, och min skolan till en del av mig själv, såsom någonting jag fruktar ska gå fel, såsom någonting jag fruktar inte ska fungera för mig såsom jag hoppas och önskar att det ska fungera – istället för att leva här – en och jämlik – och andas här en och jämlik – och inte göra skolan till någonting som bedömer mig, men göra skolan till någonting jag styr mig själv i och bedömer vem jag ska vara och utrycka mig själv som i

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara nervös och rädd inför att stå inför en grupp och tala, genom att tänka att jag är dum, att jag inte har någonting vettigt att säga, och att jag inte är tillräckligt sexuellt attraktiv för att vara av något värde för andra människor – istället för att se och förstå att jag inte behöver vara någonting för andra, jag behöver inte ge mig själv till känna, jag behöver inte vara speciell – jag kan acceptera mig själv och därmed vara nöjd med mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv genom att vilja att andra ska säga att jag är tillräcklig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv, och vara hård mot mig själv när jag inte får ett bra betyg, genom att tänka att jag helt har misslyckats, och att jag är misslyckad, och att det inte finns någon mening med att jag längre existerar eller lever

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att dåliga betyg betyder att jag inte har något värde, och att jag är misslyckad – istället för att inse och förstå att dåliga betyg, är dåliga betyg, ingenting mer, och ingenting mindre

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka när jag får dåliga betyg, att jag måste bättra mig till nästa gång, att jag måste kämpa och visa andra att jag klarar av att vara bättre – istället för att inse att jag behöver inte visa för andra vem jag är, och vad jag klarar av – jag kan istället acceptera mig själv

Jag hänger mig själv till acceptera mig själv

Jag hänger mig själv till att bestämma vem jag är, och inte tillåta mina betyg, eller skolan att bestämma vem jag är

Jag hänger mig själv till att värdesätta mig själv, till att älska mig själv, till att leva på ett sådant sätt mot mig själv att oavsett vilka betyg jag får, eller vad min lärare tycker om mig, så älskar jag mig själv

Jag hänger mig själv till att leva fullständigt i varje ögonblick, och inte tillåta och acceptera mig själv att på något sätt göra mig själv till en slav för andra människor, i det att jag behöver, och måste ha andra människors erkännande för att jag ska kunna leva – jag lever här

Jag hänger mig själv till att leva

Jag hänger mig själv till att inte vara nervös, ångestfylld och rädd att prata inför andra, att få dåliga betyg, och att dela med mig av mig själv inför min klass

Jag hänger mig själv till att acceptera mig själv oavsett om jag är medioker sett i systemets ögon, eller normal – jag hänger mig själv till att älska mig själv

Dag 9: Skolbetyg

Idag är den punkten jag mått oftast, och framförallt, ångest inför att inte klara av mina skolarbeten på ett bra sätt. Jag ska göra en muntlig uppgift imorgon inför klassen som kommer betygsättas, och jag märker hur rädd jag är för att få ett dåligt betyg.

Jag tänkte innan jag började universitetet att jag aldrig brukade vara rädd för att få dåliga betyg, men när jag tittar tillbaka på min tid i grundskolan och gymnasiet var jag väldigt mån om vilka betyg jag fick; i vart fall till de sista åren av skoltiden. Om jag inte fick ett bra betyg så gick jag och grämde mig för det, bara för att jag kände mig dum, korkad, eller patetisk. Sedan när jag fick ett bra betyg då gick hela min dag upp i munterhet, och jag kände mig verkligen som om jag var herre på täppan, jag visste allt, och jag hade verkligen lyckats.

När jag tittar på att släppa detta bakom mig, så märker jag att jag blir rädd, för jag tänker – vem är jag utan detta? Kommer jag fortfarande kunna göra bra ifrån mig i skolan utan detta? Vem kommer jag vara, hur kommer jag vara, när kommer jag vara? Kommer jag fortfarande existera eller?

Vem är jag om jag inte definierar mig utifrån vilka betyg jag får, är jag fortfarande värd någonting? Det är intressant, att jag tror att jag inte är värd någonting om jag inte får bra betyg – varför ger jag inte mig själv ett bra betyg? Varför har jag begränsat mig så till den milda grad att jag måste ha någon annan, någon som inte är jag, att ge mig mina betyg? På ett sådant sätt gör jag mig själv till en slav.

Nej, jag är verkligen redo att släppa denna betygshets inom mig, det hade gjort mitt liv så mycket bekvämare, och lättare att leva – rentav angenämt. Jag hade inte haft någon rädsla, eller ångest för att gå i skolan, eller gör de uppgifter som jag får, jag hade bara gjort dem – och sedan antingen klarat det eller inte, utan någon upplevelse alls i förhållande till detta. Det är så jag vill uppleva mig själv.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för vilket betyg jag ska få

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån mitt betyg, och tänka att jag måste ha ett bra betyg för att vara nöjd med mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag måste ha ett bra betyg för att kunna acceptera mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro och tänka att ett bra betyg är viktigt, och att ett bra betyg är ett måste om man ska överleva, och leva i denna världen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädsla inför att misslyckas, och få ett dåligt betyg, i rädslan och fruktan för vad mina föräldrar ska tycka om det, och i rädslan och fruktan att jag därigenom inte kommer lyckas göra någonting med min utbildning

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och vara rädd för att jag inte kommer lyckas med min utbildning, men att jag istället kommer få dåliga betyg, och jag inte kommer få någon uppmärksamhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig, och att känna mig rädd för att jag kommer göra ett misstag i min redovisning, och att jag därigenom inte kommer göra lika bra ifrån mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och vara rädd inför att jag ska göra ett misstag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och nervositet inför att jag ska göra en dålig redovisning, inför att min lärare ska tycka att jag är värdelös, och sedan ge mig ett dåligt betyg

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hoppas att jag kommer få ett bra betyg

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna att jag måste få ett bra betyg, annars är ju jag dålig och värdelös, annars är jag misslyckad, istället för att inse att jag behöver inte få ett bra betyg, jag behöver inte skapa mig själv anseende och ett namn genom att vara bra i skolan

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att acceptera mig själv, och att vara nöjd med mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån skolbetygen, och känna att om jag inte får bra skolbetyg så kommer in värld att rasa samman, och då finns det inte längre någon mening att leva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att mina betyg är viktiga, att tro att de avgör vem jag är, och hur jag upplever mig själv, att tro att jag måste ha höga betyg för att kunna göra någonting av mig själv i detta livet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att ens skolbetyg avgöra ens värde, och att ens skolbetyg avgör om man får acceptera sig själv inte, i tron att om jag får betyg då kan jag acceptera mig själv, men om jag får dåliga betyg då kan jag inte acceptera mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i ångest, och nervositet inför att misslyckas

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i ångest och nervositet inför att inte göra så bra ifrån mig som jag hoppats, istället för att inse det hoppet jag skapat inom mig inte är riktigt, utan är illusion och en idé och någonting som jag kan ha tillit till

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sätta tillit till och skapa mig själv utifrån hoppet av att få bra betyg, och därmed definiera mig själv utifrån en variabel som är utanför mig själv, och som jag inte har någon kontroll, och därmed skapa mig själv till att uppleva mig själv ostabil

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i polariteten av att vara lycklig när jag får bra betyg, och vara ledsen och fördömande mot mig själv när jag får dåliga betyg

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tävla mot andra i min klass om att få bra betyg

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att när andra i min klass får bättre betyg än mig, att detta betyder att jag är sämre, och mindre värd än vad andra är i min klass

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa idéer om vad det betyder att få bra betyg, och i detta tro att de som får bra betyg är bättre människor, och är tillåtna att acceptera sig själva, och även tro att de människor som inte får bra betyg, tvärtom, inte får acceptera sig själva, och inte är bra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att min lärare ska se misstag i mig, och döma, och sedan säga till mig att jag inte är värd ett högt betyg eftersom jag har gjort misstag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att det inte är lönt att gå i skolan, det är inte lönt att ens studera, om jag inte får de högsta betygen, och om jag inte lyckas med att imponera på min lärare och visa att jag är duktig och förmögen att verkligen göra bra ifrån mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag måste bevisa mig själv, och framhäva mig själv, i tron att om jag inte syns och gör väsen av mig i detta samhälle, och visar att jag har någon slags talang och att jag är speciell, att tro att jag då är sämre än andra människor, och att jag är värdelös

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva i fruktan och rädslan att jag inte ska bli accepterad av samhället

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva i fruktan och rädslan att jag ska vara medioker, att jag ska bli ansedd av systemet såsom att varken vara bra, eller dålig – i rädslan att försvinna i mängden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädsla inför att försvinna i mängden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att konstant tänka på hur jag ska kunna bli bättre, och hur jag ska kunna hävda mig själv i skolan, i rädslan och ångesten att om jag inte tänker på detta, och att om jag inte på alla sätt försöker förbereda mig till att vinna, att jag då kommer vara värdelös och en ingenting

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädsla inför att vara en ingenting, inför att vara helt normal och inte ha någon slags förmåga utöver det vanliga, i tron att detta gör att jag är värdelös, och att jag inte kan tycka om mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att konstant tänka på hur jag ska prestera i skolan, på hur jag ska prata, på vad jag ska säga, och hur jag ska säga det, i rädslan och ångesten att jag annars kommer misslyckas, och att jag annars inte vet hur jag ska prata, och att läraren därmed kommer ge mig ett dåligt betyg

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka lugna mig själv och min ångest som jag upplever genom att tänka att det kommer gå bra, genom att tänka att jag inte kommer misslyckas, istället för att inse att sådana tankar är skapade i polaritet med mitt begär att vinna, och kan således inte assistera mig att transcendera min rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja vinna och vilka bli erkänd bland lärare och klasskompisar såsom att vara ovanligt intelligent

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka på min redovisning, att tänka på hur jag ska utgöra den, att frukta att människor inte kommer förstå den, att frukta att jag inte kommer göra bra ifrån mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka förtrycka min rädsla genom att tänka att det kommer gå bra, och att jag kommer lyckas, och att kommer kunna göra bra ifrån mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja göra bra ifrån mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja göra ett intryck på andra människor, och få dem att uppmärksamma mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja bevisa att jag är någonting utöver det vanliga, och att jag inte är såsom alla andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inbilla mig själv att jag måste bli erkänd och sedd av andra för att vara värd någonting för mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inbilla mig själv att jag måste visa mig på styva linan, att jag måste komma med någonting unikt, och vara tillfredställande gentemot andra människor, för att jag ska kunna vara nöjd med mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga efter andra människors erkännande, och andra människors acceptans – istället för att jag accepterar mig själv

Jag hänger mig själv till att acceptera mig själv

Jag hänger mig själv till att sluta frukta att få ett dåligt betyg, att sluta definiera mig själv utifrån mitt betyg, att sluta definiera mig själv utifrån vad andra tycker om mig – och istället acceptera mig själv

Jag hänger mig själv till att inte längre oroa mig för vad jag ska få för betyg, för hur jag ska bli sedd och erkänd av min lärare och mina klasskamrater

Jag hänger mig själv till att inte längre underkänna mig själv, genom att gå in i upplevelser och existera som idén och tron att jag måste ha en annans erkännande för att kunna vara nöjd med mig själv

Jag hänger mig själv till att vara nöjd med mig själv

Jag hänger mig själv till att acceptera mig själv

Jag hänger mig själv till att älska mig själv

Jag hänger mig själv till att värdesätta mig själv

Jag är här