Tag Archives: leva

Dag 372: Existentiell ångest

Existentiell ångest, vad är det? Jo, existentiell ångest är den upplevelsen som dyker upp inom de flesta när man kommer in i vuxenlivet och märker att tiden faktiskt går ganska fort, och man därmed förstår att man inte kommer leva för evigt. Denna upplevelse har också getts andra namn, varav den vanligaste är trettioårskris, och medelålderskris. En medelålderskris karaktäriseras av tankar på vad man åstadkommit, hur långt man kommit, och frågan dyker ofta upp: Vad är egentligen meningen med livet?

För min egen del handlar existentiell ångest om produktion, hur mycket jag producerat, vad jag har producerat, och vad jag kan komma att producera i framtiden. Den handlar vidare om huruvida jag är på rätt väg i livet, om jag har tagit rätt beslut, och om jag i dagsläget lever det liv jag vill leva eller inte. Den underliggande punkten som alla dessa upplevelser, och tankar kommer från är en känsla av otillräcklighet, och en upplevelse av att vara värdelös. Mitt sätt att hantera denna upplevelse på har varit att driva mig själv framåt med ångest, för att på så vis skapa så mycket som möjligt, och därmed försöka uppnå ett så högt värde som möjligt. Frågan är naturligtvis, varför kan jag inte ge detta värde till mig själv, ovillkorligt, och utan att behöva göra en massa saker?

Det jag vill skapa till mig själv i detta liv är rofylldhet, vilket i princip är samma sak som att jag accepterar det faktum att jag en dag kommer att dö, och att jag har en begränsad mängd tid, men att det i sig självt inte är ett problem – det är i stället en realitet. Och när någonting är en realitet är det meningslöst att försöka kämpa emot – lösningen är att hantera realiteten och förvandla den till något stödjande.

Hur kan jag då vända denna realitet att tid är begränsat till något stödjande? Faktum är att det är enkelt, eftersom tid är en resurs som kommer ta slut, är lösningen att se värdet i tid, och respektera den tiden jag har, genom att använda den effektivt och i enlighet med det liv jag önskar skapa för mig själv och andra. I stället för att bli rädd för att jag har ett bäst före datum är det någonting jag kan använda för att ta saker och ting seriöst, och för att driva mig själv att göra det bästa av varje ögonblick – och inte kompromettera mig själv.

Det handlar därför i slutändan inte så mycket om var jag är, vad jag gör, eller när jag gör – det handlar om VEM JAG ÄR – och att utnyttja sin tid effektivt och leva till sin fulla potential handlar om att i varje ögonblick skapa och leva den bästa version av mig själv som jag kan uppbåda. Om jag lever varje ögonblick med målet att vara den bästa versionen av mig själv, då använder jag min tid effektivt, då skapar jag mervärde inte bara för mig själv utan även för andra – då ger jag faktiskt någonting som också andra kan ha nytta av.

Lösningen på denna existentiella ångest är således att sluta vara rädd för att jag inte kommer att nyttja mitt liv till det yttersta, och i stället föra min uppmärksamhet tillbaka till mig själv HÄR – till vem jag är här i detta ögonblick och hur jag kan leva och uttrycka mig själv här för att skapa mervärde inte bara för mig själv men även för andra. Där jag således inte tillåter och accepterar mig själv att under en hel dag existera i en energi, ett beteende, eller en stämning, utan att jag effektivt tar handling och hjälper mig själv att stå upp och gå igenom vad jag upplever inom mig själv, så att jag sedan kan komma tillbaka till verkligheten och ta del av samt engagera mig i mitt liv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig jäktad, och stressad inför att jag ska hinna med så mycket som möjligt, producera så mycket som möjligt, och skapa ett så rikt, och begärligt liv som möjligt, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sakta ner inom mig själv, och förstå att min tid är begränsad här, men att livet inte handlar om att skapa så mycket som möjligt, eller hinna med så mycket som möjligt, utan livet är en serie ögonblick, och det handlar om hur jag lever, vem jag tillåter och accepterar mig själv att vara i och som dessa ögonblick i mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag aldrig kan segra över upplevelsen att jag har för lite tid, och äntligen kunna skapa mitt liv och göra alla de saker som jag tror att jag borde hinna med, utan i stället kan jag ge mig själv lugn och rofylldhet här, och gå mitt liv i varje andetag, och lägga min fokus på VEM JAG ÄR i stället för var, hur och när jag är – och förstå att mitt liv kommer att avgöras av VEM JAG ÄR

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i och som en existentiell ångest, där jag upplever det som om att jag måste kämpa, forcera, och driva mig själv framåt för att inte tappa kontrollen över mitt liv, och för att inte allt ska spåra ut och bli till ingenting, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta, att mitt liv ska komma till ingenting, i stället för att se, inse och förstå att det är dit mitt liv kommer att komma när mitt fokus ligger på mig själv, på mina upplevelser och mitt liv, i stället för vad jag kan ge till andra, vad jag kan skapa och uppnå i den här världen som kommer att assistera och stötta andra att skapa sina liv och göra någonting effektivt av sig själv på denna jorden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga mig själv framåt, och driva mig själv i en existentiell ångest, där jag upplever det som om att jag är i ett race att försöka skapa så mycket, och ett så stort värde för mig själv som möjligt, så att mitt liv tydligen kan bli så bra, så rikt, och roligt som möjligt – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att expandera mig själv och min verklighet, och se på vad jag kan ge, och skapa för andra – att i stället för att oroa mig själv endast för min egen välfärd, att se till andras liv, att låta mig själv bli medveten om att det finns andra människor i denna världen än bara jag – och bry mig om dem – och förstå att desto mer jag bryr mig om och lever för att skapa en värld som är bäst för alla – desto mindre rädsla och ångest kommer att existera inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att rädsla uppstår när det finns ett egenintresse, när det finns ett begär inom mig själv efter att få uppleva, eller äga någonting – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att en lösning på denna existentiella rädslan, är att låta mig själv ge fokus på hur jag kan understödja, och skapa värde för andra människor i mitt liv, skapa värde för djur, och natur, och börja bry mig om vad som är i min omgivning, hur jag påverkar andra, och vad jag kan göra för att skapa en skillnad i denna världen som leder till en verklighet som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge ett syfte, och en riktning till alla delar i mitt liv, där jag strävar efter att skapa mervärde, skapa nytta och göra en skillnad för andra i mitt liv, och således lämna efter mig själv en mer effektiv verklighet en den jag till en början kom till – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att detta är lösningen på min existentiella ångest – att faktiskt börja bry mig om andra – att faktiskt börja bry mig om liv – att faktiskt börja ta hänsyn till och leva varje dag för att skapa en verklighet som är bäst för alla – och ge mitt liv till detta ändamål och syfte – och göra det till en realitet i min dagliga applikation

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att stress, och existentiell ångest uppstår när det finns ett självintresse, när jag önskar uppnå något personligen, när jag önskar, och har ett begär efter att få leva en viss slags livsstil, och ha ett speciellt slags liv, och få vara någon i andras ögon – det är då ångest, och stress dyker upp – och således åtar jag mig själv att ge mig själv ett specifikt syfte med mitt liv – och låta mig själv ändra min utgångspunkt i livet till att i stället för att leva för att jag ska få ett coolt, häftigt, och roligt liv – leva för att ge till alla ett liv som är bäst

Självåtagande

När och som jag märker att jag har tankar om att jag borde vara mer effektiv, att jag tillexempel inte borde titta på en film, eller att jag inte borde prata med någon viss människa, för att jag känner att det onödigt tar tid från mitt arbete, och vad jag ska producera och skapa i detta livet, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att livet inte handlar om att skapa så mycket som möjligt, utan det handlar om att leva, och att skapa mig själv, och det finns således ett behov av balans i mig själv och min värld, någonting som jag inte kan skapa om jag inte låter mig själv även inkludera nöje i min värld, sådana saker som inte är viktiga, eller hör till min överlevnad, och således åtar jag mig själv att stoppa dessa tankar och i stället röra mig själv med och som min mänskliga fysiska kropp, att leva och skapa i mitt liv utan denna ängslan inför att jag hela tiden gör för lite

När jag märker att jag går in i och som ett tankemönster, där jag evaluerar värdet av vad jag gör, om det betyder någonting rent produktionsmässigt, eller om jag borde göra någonting annat, mer värdefullt, och bättre, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att livet inte går ut på att producera så mycket som möjligt, det går inte ut på att göra så mycket som möjligt, för att sedan när jag dör kunna se tillbaka på mitt förflutna och vara nöjd med min produktion, utan det handlar om att leva, och det handlar om att uttrycka mig själv i varje ögonblick, och inte låta mig själv leva utifrån mitt sinne – utan istället leva här, med och som min mänskliga fysiska kropp, med och som mitt liv, och existera, samt röra mig själv i en balans; således åtar jag mig själv att i stället för att värdera mig själv utifrån hur mycket jag producerar – vara här med mig själv i varje andetag – att lägga fokus på vem jag är i varje andetag och inte på vad jag gör – att lägga fokus på min utgångspunkt och min inre rörelse – och inte på vad jag gör och åstadkommer där ute i världen – och således fokusera på mig och min egen rörelse ut i denna världen och inte hur andra uppfattar mig och min rörelse

Dag 340: Stress på jobbet

Någonting som jag gör på jobbet är att jag stressar och blir nervös inför att göra misstag, och det gäller framförallt när jag ska lämna in någonting som jag arbetat på, och jag vet att det jag gjort kommer bli granskat av mina överordnade.

Det som sker är att jag arbetar på vad jag nu håller på med, det kan vara en text, eller något liknande, och när jag märker att jag börjar bli redo, då blir jag orolig inför att det är någonting som jag missat, eller glömt, som kommer innebära att min överordnade hittar ett misstag, och sedan konfronterar mig med detta.

Den motsatta polariteten som denna rädsla spelar mot är att jag önskar och vill att mina överordnade ska vara nöjda med min prestation, att de ska komma till mig, berömma mig, och tycka att jag är en viktig, givande, och önskvärd resurs. Det finns alltså ett behov inom mig av att få bli accepterad och att få bli erkänd – någonting som jag i dagsläget inte ger till mig själv.

Jag har tidigare arbetat med denna punkt, och den kommer fortfarande upp inom mig, och jag har inte på ett tillfredsställande sätt lyckats förändra den, vilket då innebär att jag framförallt måste arbeta med den korrektionen, och göra den praktiskt gångbar, så att jag kan applicera den i det ögonblick när jag märker att jag börjar oroa mig själv inför hur min överordnade ska reagera på det jag skriver eller gör. En annan dimension som jag ännu inte arbetat tillräckligt med är den positiva, känslan av tillfredsställelse, och lycka, när jag gjort någonting på ett enligt min överordnade, effektivt och välgjort sätt – då blir jag nämligen glad, och känner mig exalterad – en rädsla, som är en negativ punkt, kan endast existera så länge det finns en polaritet – en positiv och en negativ sida. Dagens blogg kommer således att ägnas till att gå djupare in i denna positiva dimension av min stress och ångest.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hoppas att min överordnade, att mina kollegor, ska tycka att jag gör ett bra arbete, och att jag är rolig, givande, och bra att ha med i arbetslaget, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag arbetar, sträva efter att tillfredsställa andra i min omgivning, istället för att se till att jag är tillfredsställd, och att jag är nöjd med det arbetet som jag gör, att jag är medveten om och ser att det arbetet jag gör, är det bästa som jag kan förmå mig själv till att skapa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter min överordnades erkännande, godkännande och acceptans, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja uppleva mig själv exalterad, och upphetsad, och glad, över att jag fått förtroende och erkännande från någon som står högre än mig i hierarkin på mitt arbete, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa och manifestera en rädsla, och en stress, inför att det motsatta ska inträffa, och inför att min arbetsgivare, och mina överordnade ska bli missnöjda med mig, och tycka att mitt arbete inte är värt någonting, och att de inte längre vill ha mig på arbetsplatsen överhuvudtaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka skapa och etablera självvärde, stabilitet, och respekt för mig själv genom att tillerkännas erkännande från mina överordnande, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att förändra denna punkten, genom att istället för att söka i andra utanför mig efter erkännande, att jag istället står i mig själv i den positionen, av att jag låter mig själv vara ansvarig inför vad jag gör, det jag producerar, och det jag skapar, och att jag ställer krav på mig själv att det jag gör ska vara till min fulla potential, och att jag således inte skapar halvdana produkter, och att jag driver mig själv till att göra, och skapa det bästa möjliga som jag kan skapa, inte för att jag vill imponera eller få erkännande från en chef, utan för att det är någonting som jag vill att jag ska göra och leva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att på mitt jobb, gå in och som stress, ångest, och rädsla, för att jag vill vara säker på att det jag producerar och skapar kommer att initiera i min överordnad en känsla av positivitet och att jag därmed kommer få beröm, erkännande och ett högre anseende, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv från min egen auktoritet, och från mig själv som min egen överordnade, där jag står i varje ögonblick, och erkänner mig själv när jag gör någonting tillfredsställande och effektivt, och att jag gör mig själv ansvarig inför mig själv, att det jag producerar är till min fulla potential, och att jag således slutar att luta mig själv mot någon slags chef, eller överordnad, som jag ska tillfredsställa

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka efter erkännande från mina kollegor, och min överordnad, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra kvalitén på mitt arbete beroende av att jag har någon att visa mitt arbete inför, och förhoppningsvis få något slags positivt gehör för, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att denna utgångspunkten i mitt liv leder till att jag komprometterar mig själv och skapar mig själv till att endast ge saker och ting mitt allt, när jag gör det för någon annan än mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att driva och röra mig själv mot att stå ansvarig för mig själv i mitt liv och vara min egen överordnad – och att jag därmed slutar försöka imponera på andra – och istället blir min egen referenspunkt som jag ser och bedömer om huruvida jag faktiskt ger saker och ting mitt yttersta eller inte

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli stressad, ångestfylld och nervös när jag ska lämna in någonting till min överordnad, eller ska göra någonting som jag vet kommer bedömas av en annan, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha en idé om och ett krav på mig själv att jag alltid ska lyckas, och att vad än jag gör, så ska jag erhålla ett positivt erkännande från dem som är i min värld, och att om jag misslyckas med detta, så är jag ett misslyckande, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån vad jag tror att andra känner och tycker om mig, och vilken slags respons jag får på saker och ting jag skapar, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att istället vända mig inåt, och skapa för och som mig själv, skapa och uttrycka mig själv såsom ett självuttryck, och inte söka efter någon annan människas erkännande eller positiva respons utan att jag göra saker och ting så effektivt, och bra som jag kan, inte för någon annan, utan för att jag själv vill göra det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte när jag producerar någonting på mitt arbete, att då placera min uppmärksamhet på mig själv, och ändra min utgångspunkt, från att producera för att bli accepterad av andra, till att producera, skriva, läsa, lära mig, för och som mig själv, såsom ett uttryck av mig själv, och fokusera på att göra arbetet på det bästa möjliga sätt jag är förmögen att klara av – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att i mitt arbete separera mig själv från mig själv – genom att placera min uppmärksamhet och mitt fokus utanför mig själv – istället för att låta min uppmärksamhet och mitt fokus vara HÄR – i min kropp – i mitt andetag – och tillfullo i vad det är jag håller på med och arbetar med

Självåtaganden

För att mer effektivt korrigera denna punkt behöver jag etablera vad slags ord det är jag inte tillåter mig själv att leva – och jag ser att det har att göra med att vända mig inåt, och att göra någonting för mig själv = självuppskattning.

Alltså – när jag sitter på mitt jobb, arbetar med domar, och gör utkast, som jag sedan skickar vidare till min överordnade, då åtar jag mig själv att göra det för mig själv, och som mig själv, att uttrycka mig själv i det jag gör, och producera till min fulla potential, så noggrant, specifikt, och fulländat som möjligt, inte för att tillfredsställa min överordnade, utan istället för att det är någonting jag gör för mig själv – och i detta låter jag mig själv uppskatta mig själv och det jag gör, och berömma mig själv, och erkänna mig själv, när det är någonting jag gjort vilket jag verkligen anser är ett uttryck av och som mig själv, där jag lagt hela mig själv i processen och skapandet av produkten i fråga – och således åtar jag mig själv att i och med detta sluta jaga efter erkännande, uppskattning, och acceptans från mina överordnade.

NegativWikipedia: Maurits Robert Delchot better known by his stage name Negativ is a Dutch rapper, actor and radio broadcaster of Surinamese origin from Amsterdam-Oost.

Dag 329: Korrektion för Restriktion

En punkt som varit kvar inom mig länge och som jag ännu inte tillfullo har lyckats transcendera och förändra är ’restriktionskaraktären’ – denna karaktär inträffar när jag interagerar med andra och någonting sägs eller uttrycks om mig som gör att andra börjar skratta – eller då någonting görs eller sägs i min omgivning som jag inte upplever att jag har full kontroll över.

Restriktionskaraktären innebär att jag spänner mig själv inom mig – och rent fysiskt håller mig själv tillbaka. Eftersom jag har arbetat mycket med denna karaktär och de olika upplevelserna är det som kvarstår nu att faktiskt förändra karaktären och i dess ställe placera ett nytt program – ett nytt sätt leva på – som jag kan uttrycka istället för restriktionskaraktären.

Vad är det då jag vill leva istället för restriktionskaraktären?

Jo, jag vill vara bekväm med mig själv, fridfull i mitt eget skinn, och avslappnad samt lugn. Rent praktiskt ser jag att det jag behöver göra i situationer när denna anspänning dyker upp inom mig, det är att andas, och i andetaget, låta mig själv slappna av i hela min kropp – låta mig själv komma tillbaka till min kropp och ovillkorligt släppa taget om anspänningen, restriktionen och ångesten.

Detta är alltså korrektionen som jag från och med nu ska träna mig på att leva. Ett problem som jag tidigare har haft när jag försökt korrigera denna karaktär, det är att jag blivit orolig för hur människor ska se mig, och vad de ska tänka om mig, om jag låter mig själv ta ett steg ut ur denna restriktionskaraktär, och jag istället slappnar av. Här ser jag att jag måste låta mig själv leva mod, och självvärde – att förstå att det inte definierar mig vad andra tänker om mig – och att jag vet varför jag låter mig själv slappna av – varför jag låter mig själv sjunka tillbaka i min kropp – och att det är någonting jag gör inte bara för mitt eget utan för allas bästa.

Lösningen är alltså, att när restriktionskaraktären kommer upp inom mig, då erkänner jag detta för mig själv, och jag låter mig själv i det ögonblicket fokusera på andetaget, att andas djupt in och ut, att fokusera på att ovillkorligt föra mig själv tillbaka till min kropp, och låta mig själv uppleva den fysiska och faktiska stabilitet som existerar här.

Nedan kommer jag göra självförlåtelse på den rädsla och nervositet som kommer upp inom mig när jag applicerar min korrektion inför andra människor.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli rädd och ängslig inför vad andra ska tänka och tycka om mig, om jag i ett ögonblick, när jag ser att jag behöver det, låter mig själv slappna av, och för ett ögonblick, fokusera på mitt andetag, och min kropp, och därigenom praktiskt låta mig själv gå ut ur en inre upplevelse av restriktion och tillbakahållenhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd och ängslig inför att människor i min omvärld ska tycka att jag är konstig, och att de ska reagera och uppleva ett motstånd och en aversion mot mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förslava mig själv i och som en karaktär, och ett beteende, av att hela tiden försäkra tillförsäkra mig själv om att människor i omgivning gillar mig, förstår mig, och blir lyckliga av att ha mig i sin närhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara i och som en konstant medvetenhet om andra människor, där jag analyserar, och preciserar deras beteende i mitt sinne, i ett försök att avläsa dem för att se huruvida de är fientligt, eller godartat inställda gentemot mig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå, att en annan människa inte kan skada, eller förstöra mig, och att min rädsla för att en annans ord eller beteende ska krossa mig, är en illusion, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att aktivt, och konstant, och konsekvent, låta mig själv andas, och släppa spänningar, släppa ångest, och släppa restriktioner som dyker upp inom mig – och låta mig själv förstå att det är någonting som jag gör för mig själv – och denna anledning räcker

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sätta min oro för vad andra tänker om mig före vad som är bäst för mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att om andra har ett ögonblicks fördömande mot mig för att jag låter mig själv andas, slappna av och föra mig själv tillbaka till min kropp – då får det vara på det sättet – det är någonting som jag bjuder på och någonting som är värt det; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge mig själv gåvan att ändra mig själv fysiskt – praktiskt – och på riktigt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig själv inför vad andra tänker om mig – istället för att se, inse och förstå – att om jag låter mig själv tänka på, röra mig själv utifrån, och leva efter, vad jag tror och misstänker att andra tänker om mig – då kommer jag begränsa mig själv i mitt liv något ofattbart – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv ta beslutet – och leva beslutet – att leva förändring – och korrigera mig själv – oavsett vad andra tänker eller tycker om mig – eftersom det är någonting som jag gör för mig själv – och inte för andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att anklaga andra för att tydligen ’fördöma mig’ och att se och tro att det är andras fel att jag upplever mig själv rädd inför att bli fördömd – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå – att det alltid är jag som ansvarar för mig själv och vad som dyker upp inom mig – att det alltid är jag som bestämmer och inverkar på hur jag ska komma att uppleva och känna mig själv; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag – föra mig själv tillbaka hit till och som min mänskliga fysiska kropp – och låta mig själv leva – röra mig – och applicera mig själv i självansvar och således leva på ett sätt som är bäst för mig – och inte tro att någon annan än jag är ansvarig för att skapa detta

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå, att när jag dör, och jag står och tittar på mitt liv, på vad jag gjort, på vad jag levt, på hur jag uttryckt mig själv, då kommer jag att ångra mig om jag märker att jag skapat och rört mig själv i mig utifrån vad jag tror att andra tänker eller inte tänker om mig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ovillkorligen transcendera denna punkt – och göra detta genom att – när jag märker att denna rädslan dyker upp inom mig; att jag då stadgar inom mig själv att – jag är ansvarig för mig själv och vem jag är – och vad andra tänker eller inte tänker om mig avgör inte vem jag är – och sedan leva detta genom att andas – och applicera mig själv på det sätt som jag ser är bäst för mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv fokusera på vad andra tänker, känner, eller inte tänker och känner, istället för att jag ovillkorligen låter mig själv fokusera på mig själv, och låter mig själv ta ansvar för mig själv, för min process, och för mitt liv – och således ser, inser och förstår jag – att mitt primära ansvar är mig själv – och att jag måste förändra, dirigera och skapa mig själv innan jag kan hjälpa andra – och att fokus således alltid måste tas tillbaka till mig själv; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå – att det inte är relevant vad andra tänker, eller inte tänker om mig – utan vad som är relevant är vem jag tillåter mig själv att vara i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det absolut viktigaste vad det gäller att skapa mig själv i denna fysiska verklighet – är att ge mig själv precisa, specifika, och exakta instruktioner för hur jag praktiskt och fysiskt ska ändra mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att om jag inte är specifik i min korrigerande stadganden – så kommer jag inte kunna ändra mig själv – eftersom jag inte skapat ett effektivt fundament för mig själv att stå på när väl upplevelsen eller reaktionen dyker upp inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att själförlåtelse, självskriverier, och självåtaganden, endast är den ena delen av vad som krävs för att jag ska kunna ändra mig själv, den andra delen är att jag faktiskt, praktiskt, och fysiskt ändrar mig själv – genom att när reaktioner dyker upp inom mig – att jag disciplinerar mig själv till att inte ge efter för dessa reaktioner – och att jag disciplinerar mig själv till att andas igenom dessa reaktioner och fysiskt förändra mig själv i och som ögonblicket – så att jag inte längre är besatt av upplevelser – och rör – och motiverar mig själv i min värld på basis av upplevelser

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att nyckeln till faktisk självförändring, självexpansion, och självrealisation, det är att fysiskt, praktiskt och reellt ändra mig själv – att röra mig själv med min kropp i en ny riktning och att inte längre låta mig själv följa de invanda mönster som jag gått utigenom hela mitt liv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att sanningen om vem jag är och hur effektiv jag är i min applikation av mig själv visas i varje ögonblick – i varje andetag – och att det således är HÄR i varje andetag som jag måste applicera och förändra och dirigera mig själv

Självåtaganden

När jag märker att jag känner ett motstånd inför att låta mig själv andas in djupt, och andas ut, och genom att andas slappna av och föra mig själv in i min kropp, eftersom jag upplever mig själv rädd inför vad andra tänker om mig, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att oavsett vad andra tänker om mig är det värt det – att jag ändrar mig själv praktiskt – att jag styr och dirigerar mig själv till att vara det bästa som jag kan bli; och således åtar jag mig själv att andas in djupt – och andas ut – och släppa min fruktan inför vad andra tänker om mig – för jag vet vad jag gör – och varför jag gör det – och alltså spelar det inte någon roll vad andra tänker

När jag märker att jag fokuserar på andra, och funderar på vad de gör, och hur de gör det, och vad de tänker eller tycker om mig, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att vad en annan tänker, tycker eller känner, vad en annan gör eller inte gör, det är inte något som är relevant för vem jag är, och således inte någonting jag måste fokusera på såtillvida det inte är relevant för det ögonblick jag befinner mig själv inom; och således åtar jag mig själv att ta fokus tillbaka till mig själv här – och träna mig – disciplinera mig själv till att ha min medvetenhet och närvaro placerad i och som min solarplexus

När jag märker att jag inte korrigerar mig själv, och inte lever den självförlåtelse eller självkorrektion jag skrivit, då åtar jag mig själv att undersöka varför, och se till att jag rekonstruerar min korrektion till att vara levbar och praktisk, så att när ögonblicket kommer igen, då kan jag med enkelhet leva mina åtaganden, och förändra mig själv praktiskt; och således åtar jag mig själv att skriva och konstruera mina korrektioner till att vara praktiska – enkla – och möjliga att leva

 

Enhanced by Zemanta

Dag 317: Att Leva Ordet Ansvar

ansvarDet är genom ord som vi skapar oss själva – vi lever ord vare sig vi är medvetna om det eller inte och det är genom att omdefiniera ord som vi kan förändra och skapa oss själva till att leva på ett sådant sätt som vi ser är bäst för oss själva såväl som för andra.

Idag kommer jag därför att arbeta med att omdefiniera ett ord för att sedan i min praktiska verklighet leva detta ord.

Det ord som jag ska arbeta med idag är Ansvar – vilket är ett ord som jag ser att jag kan expandera i hur jag lever det praktiskt.

Vad jag har sett i förhållande till hur jag i nuläget lever ansvar är att det endast är gentemot vissa saker i min omvärld som jag lever detta ord och det har att göra med hur jag skapat en idé om att vissa saker är mer viktiga än andra. En sak som jag märkt är jag inte på ett effektivt lever ordet ansvar i förhållande till saker och ting som rör min direkta omvärld – såsom att t.ex. bädda min säng när jag vaknar på morgonen, eller dammsuga golvet när jag ser att det är skitigt, eller leka med, eller ta ut katterna när jag ser att detta är någonting de behöver. Det finns alltså ett problem i att jag tenderar att se ansvar endast i förhållande till vissa slags punkter och inte i förhållande till andra – och detta bottnar i att jag inte i alla ögonblick låter mig själv se utflödena av de beslut jag tar.

Saken är som så att allt jag inte gör och allt jag gör har en viss effekt i min verklighet och det är just denna effekt som jag ännu inte tillfullo låtit mig själv se. Om jag till exempel inte tar hand om mina kläder och packar in dem min byrå eller klädskåpet, har detta effekten att kläderna blir liggande och tillslut byggs upp till en hög. Detta är ett beteende som innebär att min fysiska och direkta omvärld inte längre är lika praktiskt effektiv och beteendet utgör också en slags bristande respekt för mina kläder – jag struntar i om de blir skitiga, skrynkliga, fylls med katthår, eller trillar ner på golvet och får damm på sig – och här kan jag således leva ordet ansvar för att praktiskt korrigera detta beteende.

Den formella definitionen på ordet ansvar är:

Skyldighet att se till att viss verksamhet fungerar och att ta konsekvenserna om så inte sker.

Denna definition kan jag se är begränsad, eftersom att ta ansvar bör inte vara någon skyldighet, utan det bör istället vara ett sätt att leva och någonting man gör utifrån en insikt om vad som är sunt förnuft och vad som är bäst för alla. Dessutom kan konsekvenser av att man inte ta ansvar inte undvikas och därför är det inget val man gör att ta konsekvenserna om man inte tar ansvar – man drabbas vare sig man vill det eller inte. Man kan tro att man slipper undan, men allt man gör i denna fysiska verklighet har ett utflöde som kommer påverka även ens eget liv direkt eller indirekt.

Därför kommer jag att skapa min egen definition av ordet som jag sedan kommer leva praktiskt. Om jag alltså ska ta och omdefiniera ordet ansvar på så vis att jag tar allt och alla i min omvärld i beaktande är en bra definition för ansvar:

Att ta tag i och dirigera samt styra punkter i min omvärld på ett sådant sätt att utflödet blir vad som är bäst för alla.

Nedan kommer jag att applicera självförlåtelse på de idéer och reaktioner jag skapat gentemot ordet ansvar – så att jag kan släppa taget om hur jag levt ordet hittills och därefter förändra och skapa mig själv i enlighet med den nya definition av ordet som jag ställt upp.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in och uppleva ett motstånd gentemot att ta tag i punkter i min omvärld, röra dem, och motivera mig själv att skapa någonting med mitt liv som kommer att gynna alla människor – således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att istället låta mig själv motiveras av energier och låta min förprogrammering bestämma vad jag ska ägna mig själv åt och hur jag ska leva mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge efter inför ett motstånd att göra saker och ting fullständigt och helhjärtat första gången jag gör saker och ting – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in och som en apati där jag gör saker halvfärdiga – jag gör dem inte fullständigt – jag gör dem bara tills de duger – och jag rör mig inte i min verklighet på ett sådant sätt att jag hanterar alla punkter som är här på ett sådant sätt att det skapar ett utflöde som är bäst för alla; således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att förändra och styra denna punkten på sådant sätt att jag hanterar alla punkter i min värld – styr och tar tag i dem – helhjärtat och fullständigt – och lägger ner all min kraft och medvetenhet på att fullgöra punkten så bra som jag kan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ta ansvar för min direkta verklighet i samma ögonblick som jag ser att där finns en punkt som jag måste dirigera och styra – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta och skjuta upp att ta ansvar – eller hoppas att någon annan ska ta ansvar och dirigera punkten – istället för att se, inse och förstå att det är en dröm och en illusion – ett slags försök att fly bort från mitt ansvar – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv den gåvan jag ger mig själv i och med att jag låter mig själv ta fullständigt ansvar för min omvärld och mig själv – för jag kommer därigenom att bli mer nöjd med mig själv, mer tillfreds med mig själv, och när jag går och lägger mig på kvällen, verkligen känna inom mig själv att jag gjort något av värde med min dag

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ha det som utgångspunkt i alla de saker jag medverkar inom och som, att göra det så bra som jag kan, att vara tålmodig, och sträva efter perfektion i allt jag tar mig an, och således inte låta mig själv nöja mig med halvfärdiga resultat, med halvdana resultat där jag inte gett allt jag kunnat ge, utan där jag istället gett bara så mycket som jag känner för att ge, och som jag tycker är bekvämt att ge

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att låta lathet och apati styra vem jag är, hur jag lever mitt liv, och hur jag beslutar att hantera och styra punkter som dyker upp i mitt liv, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå, att när lathet och apati dyker upp inom mig, är allt som krävs att jag tar ett beslut om vem jag är, och hur jag ska leva, och sedan håller mig till detta beslut, och lever detta beslut in i verkligheten så att säga

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det faktiskt är förhållandevis enkelt att förändra mig själv vad det gäller denna punkten, för jag kan klart och tydligt se när jag inte tar ansvar, när jag inte gör något till mitt yttersta, och när jag gör någonting halvdant – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att när jag märker att jag existerar och går in i en sådan upplevelse och ett sådan mentalt stadie, att jag då förändrar mig själv och styr mig själv till att vara fullständigt här i ögonblicket, och ge den punkten jag håller på med just då min fulla uppmärksamhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att nöja mig själv med halvdana resultat, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att nöja mig med ett halvdant liv, en halvdan applikation, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ändra mig själv på så vis att utgångspunkt i allt jag tar mig an är att nå perfektion, är att framkalla det bästa möjliga resultatet, att nå det bästa möjliga utflödet, att verkligen skapa det som är bäst för mig och de som existerar med mig i min omvärld

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att om jag nöjer med endast halvdana resultat, så blir det jag sänder ut i denna världen halvdant och resultatet blir en halvdan värld, en värld som duger men som inte är särskilt bra överhuvudtaget, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett ansvar och leva som ett exempel på hur jag vill att varje människa ska uttrycka sig, röra sig och leva i denna världen, och således i och med detta påvisa den potential vi som människor har, och hur denna potential har glömts bort och inte nyttjats – nämligen vår potential att skapa oss själva som levande ord och bestämma vilka vi ska vara, vad vi ska ge, hur vi ska leva, och vad resultatet ska bli av våra liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag genom att jag accepterar mig själv som halvdan även accepterar alla andra människor som halvdana, för hur kan jag kräva eller förvänta mig att någon annan ska leva någonting som inte jag ännu lever? Således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se vilket ansvar jag har vad det gäller skapandet av en ny människa, skapandet av en ny värld, skapandet av en ny natur, ett ansvar som är med mig här i varje ögonblick och som ligger i hur jag väljer att leva och uttrycka mig själv – och röra mig själv i varje ögonblick här

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att skapa mig själv som det levande ordet ansvar, och därigenom ge mig själv gåvan av att kunna lägga mig själv ned och sova på kvällen, nöjd, tillfreds och lugn, eftersom jag vet att jag tagit ansvar för alla punkter, där finns ingenting som jag inte har hanterat, eller dirigerat, utan alla punkter som kommit upp har jag effektivt styrt på ett sådant sätt att jag nu kan slappna av och lägga mig ned och sova; och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att låta mig själv leva ansvar varje dag – varje andetag

Självåtaganden

När jag märker att jag upplever ett motstånd, och en motvilja mot att ta tag i och dirigera en punkt i min omvärld, och göra så med utgångspunkten av att nå perfektion, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och jag för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår till vilken grad jag begränsar och håller fast mig själv i en begränsad version av mig själv och att jag inte låter mig själv leva den potential som jag är tillgång till här; således åtar jag mig själv att ta ansvar, att leva ansvar, och att dirigera de punkter som dyker upp i min omvärld och i mitt dagliga liv – effektivt och helhjärtat – med målet inställt på att nå perfektion och göra det bästa som jag kan göra

När jag märker att jag hanterar och styr punkter i mitt liv halvdant och utan att riktigt bry mig om hur resultatet blir, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att jag genom att leva halvdant, kompromissar mig själv, och skapar konsekvensen av att jag kommer gå och lägga mig, och vara otillfreds, och känna det som om att jag missat någonting, och glömt att ta viktiga saker i beaktande, vilket jag uppenbarligen har gjort; således åtar jag mig själv att när jag hanterar och styr punkter i mitt liv – att göra så med utgångspunkten av att nå perfektion och nå det bästa möjliga resultatet

Enhanced by Zemanta

Dag 267: Söker Efter Samtycke

istock_000007411702xlarge-resized-600Idag ska jag skriva om en tendens jag har om att söka efter andras samtycke, eller gillande innan jag gör någonting, eller säger någonting – och vad jag märkt är att denna karaktär, eller mental beteendet sitter väldigt djupt inom mig – det är en slags primär karaktär som jag levt i mitt liv.

Jag satt nämligen på jobbet idag – i min taxi – och applicerade självförlåtelse på denna punkt, och vad jag kunde se var att jag genom mitt liv varit väldigt rädd, och ängslig inför att ta ett eget beslut – och att jag därför sökt gillande från vissa människor i min värld. Det som är intressant är att dessa vissa specifika människor har skiftat under tidernas lopp men att den inre punkten som detta system utgår ifrån inte har ändrats utan fortfarande är samma begränsande, och livsdödande system.

Varför vill jag att andra ska gilla, och samtycka till de beslut jag tar, och på det sättet jag lever? Jo det är enkelt – för då behöver jag inte ta ansvar, och då behöver jag inte stå till svars om mitt beslut, eller min handling skulle bli ”fel” utan jag kan genast peka på den andra människan och säga att – ”jamen titta där! Det var den där kille som sa hur jag skulle göra och inte jag!” – så det är en slags perfekt ursäkt för att fly ifrån att ta ansvar över mitt liv, och att förstå att mitt liv trots allt är mitt ansvar.

Jag menar – i grund och botten är hela denna punkt helt illusorisk, för även om någon gillar mitt beslut, så är det i slutändan jag som måste leva med de konsekvenser som beslutet medför, och det är jag som måste driva genom beslutet i denna fysiska verklighet – så jag menar – det är fascinerande att jag håller kvar vid denna punkt i tron att den på något sätt hjälper mig, när faktum är att själva de fysiska aspekterna av att ta ett beslut, eller uttrycka en viss handling kommer vara precis de samma som innan.

Jag ser att denna punkt utgår ifrån idén om att jag är underlägsen, och värdelös, och på något sätt kan jag helt enkelt inte lita på mig själv – jag menar detta är idén som jag håller fast vid, och använder för att rättfärdiga varför jag inte ska kunna ta beslut, och leva, utan att söka efter någon erkännande, eller gillande – självklart är detta ett uselt rättfärdigande, och det är lätt att se igenom det – för rent fysiskt är jag precis densamma som alla andra – jag är inte underlägsen, och jag är inte mer värdelös än någon annan – jag är en s.k. normal människa och fullt kapabel att leva mitt liv självständigt, och det finns därför ingen ursäkt att hålla kvar vid denna typ av beteende.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att jag är underlägsen, och värdelös på grund av min födsel, och tro att det inte är någonting som jag kan göra åt eftersom det är min natur att vara underlägsen, och således är det enda jag kan göra att söka gillande, och samtycke från andra för att i vart fall minska på denna upplevelse av underlägsenhet; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå hur detta är en lögn jag använder för att inte ta ansvar för mig själv och göra det som jag ser är bäst för mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja undvika att ta ansvar i mitt liv, och stå till svars för vad som händer i mitt liv – i rädslan inför att göra någonting ”fel” – och jag därefter kommer bli besviken, och arg på mig själv – och börja anklaga mig själv inom mig själv för att jag gjorde detta felet – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att andas, och förstå att detta bara är ursäkter, och rättfärdigande för att jag inte ska ta ansvar över mig själv, och stå till svars för mitt leverne – och att det inte finns någon enda valid anledning till varför jag inte ska stå upp inom mig själv och förstå att mitt liv är mitt ansvar, och vad jag gör i mitt liv är jag ansvarig över

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att även om det känns som att jag inte är ansvarig över mitt liv, för att jag i mitt sinne skjutit över detta ansvar på någon annan, så kvarstår faktum att jag trots allt är ansvarig över mitt liv, att jag trots allt är ansvarig över vad som händer inom mig – och att detta är ett faktum och inte någonting som jag kan fly undan oavsett hur jag känner mig själv om saken i fråga

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa ursäkten att ”jag inte är tillräckligt stark, eller mogen för att kunna vara ansvarig över mitt liv” – såsom ett sätt för mig att fly undan självansvar, och tillräknelighet – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att det är uppenbart att detta är en illusion, och en lögn – och någonting som jag säger till mig själv för att inte behöva förstå, och inse faktum att mitt liv trots allt ligger i mina händer, och att jag är den punkten i mitt liv som avgör hur mitt liv kommer att te sig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit, och accepterat mig själv att andas, och föra mig själv tillbaka hit – och låta mig själv se att det inte är något farligt, eller jobbigt att ta ansvar för mitt liv, och att tillräknelighet inte är någonting hemskt, eller negativt – utan att det bara handlar om att förstå att jag är den direktiva principen i mitt liv – och att jag därför inte kan anklaga, eller skjuta över ansvaret på någon annan

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse, och förstå att det inte är något svårt, eller obekvämt att ta ansvar över mitt liv – jag menar faktum är att det är befriande för plötsligt är jag kapabel att välja hur jag ska leva mitt liv, och de besluten jag tar blir mina egna – och jag kan därför göra vad jag vill göra, och vad jag ser är bäst för mig att göra, och jag behöver ha någon som ser gillande på vad jag gör, eller samtycker med mig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att befria mig själv genom att stå upp inombords i och som självansvar, och självtillräknelighet – och hålla mig själv tillräknelig för vad jag gör i mitt liv, och i detta driva, och pressa mig själv till att nå en högre grad av effektivitet i mitt liv – där jag lever på ett sätt så att jag verkligen är stolt över mig själv, och att jag vet att jag skapat mig själv såsom det ultimata uttrycket av och som liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte pressa mig själv till att ta ansvar för alla mina handlingar, alla mina ord, alla mina tankar, och inre mentala beteenden – och således ta ansvar för riktningen i mitt liv, och stå som den direktiva principen i mitt liv – och således vara tillräknelig för det som sker i mitt liv, och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stå upp och sluta söka efter samtycke från andra – utan istället utveckla självtillit och låta mig själv stå vid mina beslut ovillkorligen – och inte frukta att misslyckas, eller att göra fel beslut

Självåtaganden

När jag märker att jag tänker att jag inte behöver vara tillräknelig, eller ta ansvar för mig själv, och mitt liv, för jag tydligen är inneboende underlägsen – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag, och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att detta är endast en ursäkt jag använder för att inte behöva gå igenom den rädsla jag upplever för att faktiskt vara tillräknelig för mitt liv, och för mig själv – och således åtar jag mig själv att pressa mig själv igenom denna rädsla och låta mig själv vara tillräknelig för vad som sker inom mig själv, och mitt liv – och därmed ta ansvar för mig själv

När jag märker att jag inte vill ta ansvar över mig själv, och ta beslut, för jag är rädd att jag ska göra någonting fel, och ”misslyckas” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att misslyckande är inget att frukta, för när jag misslyckas kan jag lära mig och korrigera misstaget; således åtar jag mig själv att ta ansvar över mina beslut, och inte låta mig själv frukta misslyckanden – utan när misslyckande uppstår istället söka efter, och applicera en lösning

När jag märker att det känns som om att jag inte är tillräknelig, eller ansvarig över mitt liv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag är alltid ansvarig oavsett hur det känns, och alltså kan jag inte lita på vad jag känner utan endast vad som är fakta; således åtar jag mig själv att leva utifrån fakta – och faktum är att jag bestämmer hur jag ska leva, och därmed är jag även ansvarig över mig själv och mitt liv

När jag märker att jag tänker, och tror att det är något farligt, obekvämt, och jobbigt att ta ansvar över mig själv, mitt liv, och vara tillräknelig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att det inte är någonting negativt, eller dåligt att ta ansvar över mig själv – och att om jag har någon upplevelse i förhållande till detta så är upplevelsen en illusion för det fysiska uttrycket att ta ansvar för mig själv är enkelt, och smärtfritt; således åtar jag mig själv att ta ansvar för mitt liv, och mig själv – och vara tillräknelig – och ha roligt i att vara detta – och se att det ger mig frihet att leva för jag är nu inte längre beroende av andras erkännande, och samtycke

När jag märker att jag tänker att jag inte kan vara ansvarig över mig själv, för att jag aldrig gjort det innan, och jag vet inte hur jag ska göra – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att hela denna punkten om att det tydligen är så ofattbart svårt att ta ansvar över mig själv är helt absurt inflaterat – och att det inte är på något sätt så jobbigt, eller farligt, eller svårt som jag inbillar mig själv; således åtar jag mig själv att sluta tänka och att helt enkelt ta ansvar för mig själv, och vara tillräknelig – och inse att jag klarar detta

När jag märker att jag är rädd för att ta ett beslut för att jag vet inte vad en annan tycker, eller känner om mitt beslut – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser, och förstår att jag behöver inte erkännande, eller samtycke – jag behöver ingen som säger till mig att jag gör rätt utan allt jag behöver är helt enkelt att titta på punkten i sunt förnuft, sedan ta ett beslut, och det är klart – svårare än så är det inte; således åtar jag mig själv att ta beslut, och leva – och sluta att ge efter inför fruktan att någonting ska gå fel

Enhanced by Zemanta

Dag 155: Du Ska Göra Mig Hel!

Självskriverier

På senaste tiden har jag känt mig arg och frustrerad – irriterad; och anledningen till detta är att jag accepterar mentalt skvaller i förhållande till vissa punkter i mitt liv, och dessa har framförallt att göra med begär.

Ett av mina begär är att leva ett roligt, och äventyrsfullt liv – där saker och ting händer varje dag – nya saker som jag inte visste skulle hända i förväg. Och så blir jag på detta sätt dragen genom min dag och får hela tiden möta än mer otroliga, och roliga upplevelser. Eftersom detta inte är så som min vardag ser ut har jag en tendens att känna att det är någonting som saknas, och fattas i min värld – det är helt enkelt någonting som inte är rätt; och detta i sin tur leder till att jag blir frustrerad och irriterad eftersom tydligen lever jag inte mitt liv ”till fullo” – där ”till fullo” innebär att jag upplever, och dagligen går igenom en mängd olika och fascinerande upplevelser och energier.

Så – det är dags att ta mig själv tillbaka till verkligheten – dags att ta mig själv tillbaka till min vardag och låta mig själv uppskatta enkelheten i att bara vara här – andas – och ta hand om mina dagliga bestyr på ett sätt som är bäst för alla.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit mig själv att hålla kvar vid ett hopp, och en dröm om att mitt liv ska bli någonting mer – om att jag ska bli någonting mer i denna världen, och att jag ska få genomleva ett liv där jag är speciell, och sedd som unik – och annorlunda av andra – och att jag har ett liv som andra ser upp till och gärna skulle vilja leva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sakna min barndom, och känna mig irriterad och frustrerad över att jag blivit vuxen – och tvingats ta ansvar över mitt liv – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tycka att det är tråkigt att ta ansvar över mitt liv, och att jag hellre skulle vilja göra någonting som jag tycker är upphetsande, och exalterande – och fullständigt glädjeberusande – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte acceptera mig själv här såsom enkelheten i ett andetag – såsom att uppskatta, och vara nöjd med mig själv här i och som min mänskliga kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att istället för att uppskatta, lära känna, och skapa ett intimt förhållande med min kropp här – med mig själv här – genom att leva, och röra mig själv i och som andetaget i varje ögonblick – att istället tänka att mitt liv inte är tillräckligt, att mitt liv inte är fantastiskt nog, roligt nog, och givande nog – och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leta efter mig själv utanför mig själv – genom att leta efter fullständighet – leta efter att få uppleva mig själv fantastiskt – leta efter att få uppleva äventyr såsom en punkt utanför mig själv – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva och uttrycka mig själv som dessa ord HÄR – i och som andetaget – en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mitt liv till en process av att söka efter någonting mer än mig själv och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa och manifestera en tro, och en idé inom och som mig själv att det finns någonting mer än mig där ute – någonting mer magnifikt – någonting mer otroligt – någonting mer fantastiskt som jag måste ta del av, och som jag måste uppleva – och som jag måste bli ett med – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att se, inse och förstå att alla dessa idéer och upplevelser är just idéer och upplevelser och är inte på riktigt – eftersom vad som är på riktigt är HÄR – med mig – en och jämlik – här såsom min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att projicera delar av mig själv som jag vill uppleva och leva – såsom glädje, frihet, och självuttryck – utanför mig själv – genom att tänka att jag bara kan uppnå dessa uttryck av och som mig själv genom att få något slags externt stimuli – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta tag i mitt liv – och ta tag i mig själv – och skapa mig själv såsom de uttryck jag vill leva och uppleva mig själv som

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mitt liv till ett stort sökande efter någonting mer – och hela tiden känna det som om att det är någonting essentiellt och otroligt viktigt som saknas i mitt liv som jag på något sätt måste hitta, och måste ta del av – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att det där som jag tror mig själv sakna – det finns inte utanför mig – utan det är ju MIG SJÄLV som jag saknar – det är mig själv som jag inte tillåtit och accepterat att leva och uttrycka mig själv – och verkligen vara och lära känna denna fysiska verklighet HÄR en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa lögnen, och medverka i lögnen att det finns någonting mer där ute som jag måste hitta – och tänka att innan jag har hittat denna sak där ute så kan jag inte leva – och jag kan inte uttrycka mig själv – och jag kan inte uppleva mig själv – eftersom tydligen är jag bara halv – eftersom den andra halvan av mig själv tydligen är där ute någonstans – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta mig själv tillbaka hit till andetaget, och se, inse och förstå att HELA JAG – är faktiskt HÄR – och att det jag måste göra är att LEVA denna insikt – genom att i varje ögonblick vara här med HELA mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka få min omvärld att ändra sig så att jag kan uppleva mig själv annorlunda – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att – min upplevelse av och som mig själv inte har med min omvärld att göra – utan min upplevelse av och som mig själv har med MIG att göra – och hur jag existerar och lever inom mig själv – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ansvar för mig själv på alla sätt och vis – och se till att jag lever på ett sådant sätt så att jag är nöjd med mig själv – så att jag lever och uttrycker mig själv till fullo – och inte börjar leta efter någon annan att tillfredställa mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att titta på denna världen såsom någonting som är separat från mig själv – och tänka att för att uppleva mig själv som HEL – så måste jag konsumera och ta del av så mycket som möjligt i denna världen; istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att se, inse och förstå – att min idé om att världen är delad – alltså existerar i separation från mig – är just en idé – eftersom jag bevisligen är fysisk och består av samma materiell som denna världen – och således inte saknar någonting som denna världen utanför mig tydligen har – således åtar jag mig själv att leva denna insikt om att jag är HEL här i och som mitt andetag – en och jämlik

Självåtaganden

När jag märker att jag hoppas på någonting mer – och att jag drömmer om att mitt liv ska bli någonting bättre, eller större – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att denna idén är endast en taktik för mig att inte se att det är JAG som är den gemensamma nämnaren i min värld, och att det således inte finns någonting mer, eller bättre att hämta utanför mig själv; således åtar jag mig själv att leva och uttrycka mig själv såsom att vara tillfredsställd med mig själv – och att vara nöjd med mig själv

När jag märker att jag saknar min barndom, känner mig irriterad, och frustrerad över att jag blivit vuxen och tvingats ta ansvar över mitt liv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att den idén jag har om vad min barndom var – är just en idé och ingenting som faktiskt existerar eller finns i verklighet; således åtar jag mig själv att sluta sakna, och sluta vilja uppleva en idé och jag åtar mig själv att istället leva och uttrycka mig själv HÄR i och som varje andetag

Jag åtar mig själv att väcka mig själv till liv – och att sluta söka efter liv utanför mig själv – och jag åtar mig själv att göra detta genom att dedicera mig själv till mig själv – och hänge mig själv till att varje dag gå min process dedicerat – hängivet – och oförtröttligt tills detta är klart och jag åtar står här i och som varje andetag stabil – och effektiv i min kropp

När jag märker att jag letar efter någonting utanför mig själv – eftersom jag tycker mitt liv är för vardagligt, för tråkigt, för repetativt och förutsebart – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att endast sinnet – såsom en existens av att definiera mig själv i förhållande till externt stimuli – letar efter, och definierar sig själv utifrån vad som pågår i ens värld; och således åtar jag mig själv att sluta definiera mig själv utifrån, sluta relatera mig själv i förhållande till det som pågår i min värld – och stå orubblig, och oföränderlig inom och som mig själv oavsett vad slags punkter jag möter i min värld

När jag märker att jag rör mig själv utifrån utgångspunkten om att jag ska hitta någonting mer där ute, om att jag ska lyckas få ta del av någon speciell upplevelse, eller någon slags fantastisk insikt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att denna idén om att det finns mer utanför mig själv är endast en ursäkt för att jag inte ska behöva möta, och lära känna mig själv HÄR – såsom fullständig stabilitet och tystnad – såsom tidlöshet; och således åtar jag mig själv att ta mig själv tillbaka hit, och medvetet möta mig själv i och som varje andetag – och medvetet dirigera mig själv till att stå upp inom och som mig själv i mitt andetag och sluta leta efter någonting mer utanför mig själv

När jag märker att jag tänker att jag ”måste dit där för att uppleva frihet” – eller ”jag måste träffa den där människan för att bli glad” – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag har underskattat min skapande makt något fatalt – i tron att jag måste ha någon annan, eller någonting annat att generera upplevelser i mig för att jag ska kunna leva mig själv som ord; således åtar jag mig själv att leva ord självmotiverat, och självdirigerat – och således göra mig själv till motorn av och som mig själv i varje ögonblick – där jag står i och som denna världen utan att vilja ha någonting, och utan att frukta att förlora någonting – fullt förmögen att dirigera mig själv i den riktning jag ser är bäst för alla

När jag märker att jag känner, och upplever att någonting saknas i mitt liv – och att jag måste UT och leta upp det där som jag tycker saknas inom mig – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att det enda som saknas är JAG – såsom att andas, interagera, och leva HÄR en och jämlik med min mänskliga fysiska kropp; således åtar jag mig själv att sluta söka utanför mig själv och istället HITTA mig själv HÄR – och se att det jag letat efter i hela mitt liv hela tiden varit HÄR med och som mig själv

När jag märker att jag känner, och tänker om mig själv att jag är halv, och att någonting essentiellt saknas inom mig som jag måste ut och leta efter – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att – jag bestämmer att jag är halv – det är mitt beslut att uppleva mig själv som halv vilket betyder att jag kan bestämma att – jag är HEL – jag är HÄR och jag slutar därmed att söka efter någonting mer utanför mig själv; således åtar jag mig själv att besluta mig själv för att leva HÄR i och som varje andetag – för att sluta försöka uppnå någon slags sanning, och medvetenhet genom att bli någonting i andras ögon – och jag åtar mig själv att istället bli mig själv

När jag märker att jag försöker ändra min omvärld, för att ändra min upplevelse av och som mig själv – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att jag kommer ALDRIG kunna ändra mig själv genom att ändra min omvärld – för problemet i fråga om min upplevelse av mig själv är MIG SJÄLV och inte min omvärld; således åtar jag mig själv att fokusera på mig själv – och att arbeta med mig själv – och att ändra mig själv

När jag märker att jag tittar på min omvärld såsom någonting som är separat ifrån mig – såsom någonting jag måste konsumera och få att ge mig uppmärksamhet för att jag ska kunna uppleva mig själv på vissa specifika sätt – då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit; och jag ser, inser och förstår att denna idén om att jag måste få min omvärld att ge mig en upplevelse är fullständigt självbegränsande, och betyder att jag i princip är en slav till omständigheter; således åtar jag mig själv att ändra mig själv – och att skapa mig själv som det levande ordet och stå direktiv bakom och som mina upplevelser

 

Dag 103: Är Du Ute Efter Att Skada Mig?

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förändra mig själv när jag är runt människor – och gå in i och existera såsom ”jag är rädd för vad andra tycker om mig”-karaktären – och i detta förtrycka, och hålla mig själv tillbaka – och uppleva mig själv allmänt obekväm inom och som min mänskliga fysiska kropp – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att leva och uttrycka mig själv här i full acceptans av och som mig själv – en och jämlik som min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara så himla rädd för vad andra tror och tycker om mig – istället för att se, inse och förstå att det är fan ingen som kommer ihåg vad jag gör, och säger ändå – eftersom alla andra är precis som jag – och existerar endast i sina upplevelser av sig själva, och är oroade för vad andra tycker om dem

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skämmas, och fördöma mig själv när jag märker att jag reagerar i rädsla och nervositet runt andra människor – och jämföra mig själv med människor som jag uppfattar inte ha någon nervositet över huvudtaget – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sluta distrahera mig själv med självfördömanden och istället ta tag i grovjobbet att andra mig själv – och sluta existera i och som rädsla, och nervositet runt andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli stel, och trist – från perspektivet att jag ofta när jag interagerar med andra människor håller mig själv tillbaka, och utåt försöker visa en mogen och ansvarsfull människa av och som mig själv – som inte har några upplevelser – som är fullständigt normal på alla sätt och vis; istället för att tillåta och acceptera mig själv att uttrycka mig själv här såsom lekfullhet – och sluta vara så rädd för att andra inte ska tycka om mig, för att andra ska bli arga på mig – jag menar så jävla mycket onödiga rädslor som förstör min upplevelse av mig själv här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förstöra mitt liv, och att förstöra mig själv genom att göra mig besatt av rädslor – besatt av att vilja bli omtyckt av andra – besatt av att vilja göra ett bra intryck hos andra – besatt av att vilja bli sedd av andra – och därför hela tiden vara rädd för vad andra tycker och ser hos mig – eftersom tydligen är mitt hela allt totalt beroende av vad andra människor tycker, och känner om mig; istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att ta tillbaka min makt – och sluta vara så förbannat rädd – utan istället andas effektivt – vara och uttrycka mig själv ledig och lugn i och som min kropp – och sluta spänna mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag diskuterar och pratar med andra människor – att skapa en tendens av och som mig själv att hela tiden hålla med och ge människor en positiv respons – så att jag ska kunna säkerställa att de inte på något vis kommer tycka illa om mig, eller se mig som någonting negativt; och i detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig glad och lycklig så fort jag tror att någon tycker om mig, och gillar att vara med mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig fulländad och fullständig när jag tror att andra människor tycker om mig – och det verkar som att jag får det bekräftat utifrån

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att vara seriös, för att vara riktig inför andra människor – eftersom detta skulle betyda att jag inte alltid håller med alla människor – och alla människor inte kommer tycka om mig, eftersom jag inte längre kan existera som en social kameleont som kan rör sig i alla sociala sammanhang och prata med alla typer av människor; och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva modet att vara självuppriktig mot mig själv i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att längta efter att få gå till skolan när jag är hemma – eftersom jag längtar efter att kunna försätta mig själv i en situation där jag kan få uppmärksamhet av människor, och där jag kan bli sedd – istället för att jag tillåter och accepterar mig själv att se mig själv – och uppmärksamma mig själv – och verkligen ge mig själv allt det där jag jagat efter i hela mitt liv – någon som accepterar och tycker om mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stå upp inom och som mig själv som den där personen jag alltid önskat skulle bli min kompis – såsom någon som bryr sig om mig, och tycker om att vara med mig – och som kravlöst lär känna mig, och pratar med mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte ha lika roligt med mig själv, och vara lika tillfreds med mig själv som när jag är med andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av och som idén om att vara populär – och ge upp mig själv – ge upp min integritet och min respekt mot mig själv för att få erhålla andra människors kärlek – och i detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att älska mig själv – och att ta mig själv tillbaka till mig själv – att stå som min egen fasta och stabila punkt här i varje ögonblick – och alltså när jag är med andra människor att leva denna fasta och stabila punkt som mig själv, och alltså inte tillåta och acceptera mig själv att förändra mig själv när jag är med människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte släppa mig själv fri från rädsla – från att vara tveksam – från att leva mig själv i och som osäkerhet och i konstant sökande efter någon annan att erkänna mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att erkänna mig själv – och att vara tillfreds med detta – att erkänna mig själv inom min musik, inom min dagliga rutiner, inom och som mitt skolarbete – och i detta tillåta och acceptera mig själv att mig själv, och vara nöjd med de sakerna jag gör effektivt – och alltså sluta eftersöka att få någon annan i min värld som kan säga att jag är tillräcklig

Jag åtar mig själv att när jag märker att jag är rädd för andra människor i och som en social situation – att andas, att ta ett djupt andetag och föra mig själv tillbaka hit – och använda mitt andetag för att slappna av i min kropp – och inse att det finns ingenting jag måste lyckas med, det finns ingen jag måste få att tycka om mig – det är fullständigt lugnt att slappna av

Jag åtar mig själv att slappna av och vara lugn – stabil – och tyst inom och som mig själv när jag är med andra människor – och när jag märker att jag reagerar och jag börjar ändra mig själv – och går in i den sociala karaktären – att jag genast stoppar mig själv – tar ett djupt andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag åtar mig själv även att leva detta i och som varje andetag

Jag åtar mig själv att se, inse och förstå att den rädsla jag upplever för och som andra människor, situationer, och upplevelser inte är någonting naturligt – och inte är någonting som behöver fortsätta att vara kvar inom och som mig själv; eftersom det är fullständigt möjligt att ta bort dessa punkterna inom och som mig själv genom självförlåtelse, och självskriverier

Jag åtar mig själv att när jag reagerar bland andra människor i situationer där det kan vara svårt och komplicerat att tala självförlåtelse högt rakt ut – att prata tyst inom och som mig själv

Jag åtar mig själv att ge mig fan på och faktiskt transcendera denna rädsla – och vara fullständigt ärlig mot mig själv var jag fortfarande är rädd så att jag kan arbeta med och ta bort rädslan

Dag 55: Att Ge Upp

En viss punkt som jag ännu inte till fullo gått igenom och transcenderat är min tendens att ge upp, och överge viktiga projekt, eller helt enkelt mitt liv, till favör för en upplevelse av depression. Jag har märkt att jag fortfarande gör detta mot mig själv, eftersom jag haft många reaktioner gentemot min partner när hon lever ut en liknande punkt i sig själv; genast blir jag arg inom mig själv, och vill rätta till henne. Men det jag har insett är att det aldrig handlar om att rätta till någon annan, utan det handlar alltid om att rätta till mig själv. Frågan som jag ställer mig själv är därför: hur lever jag fortfarande denna punkt av att vara lat, och ge upp?

När jag tittar i mitt liv så ser jag att en punkt som sticker ut väldigt starkt är hur jag mycket ofta, och länge brukar titta på tv-serier, eller filmer – och detta brukar jag göra istället för att t ex fortsätta med ett projekt, skriva, eller helt enkelt använda min tid till någonting som kräver koncentration, och en viljeansträngning av mig. Ofta brukar jag försöka titta på en film, eller underhålla mig själv med något liknande när det känns jobbigt att ta tag i ett visst projekt, och så går två timmar åt att titta på filmen, och sedan har jag ju naturligtvis en ursäkt när jag klar, till varför jag inte kan ta itu med mitt projekt, eftersom ”jag inte har tillräckligt med tid!”.

Det är intressant att fråga människor vad de gör på sin fritid. Väldigt många som jag frågat kan inte ge mig något direkt svar, och för det mesta säger de att ”de inte gör någonting alls” – vad detta oftast betyder är att största delen av deras liv går att titta på TV och förlora sig själva i diverse slag av underhållning. Det är inte många människor som har ”riktiga och egna liv” så att säga, där de gör och skapar någonting utöver att titta på TV, och dricka sig fulla på underhållning.

Och jag kan se detta i mitt eget liv också, att så himla mycket tid lägger jag på underhållning, och p.g.a. av detta finns ingen tid kvar till att följa mina ”passioner” så att säga – det jag tycker om att göra, och som jag finner utvecklande och engagerande. Eller att säga att ”det finns ingen tid kvar” är faktiskt en lögn, det finns ju tid, saken är att jag inte använder tiden till någonting som är vettigt; vettigt i den bemärkelsen att jag gör någonting där jag måste engagera mig själv, röra mig själv, och faktiskt rent praktiskt medverka i denna verklighet.

Så, nästa gång jag känner suget för att titta på en film eller göra något annat än det som jag vet är bra för mig att göra, då ska jag fråga mig själv – varför vill jag titta på denna film? Vad är anledningen bakom mitt beslut, och om anledningen är att jag känner ett motstånd och ett obehag mot att faktiskt göra något praktiskt, och fysiskt kännbart i mitt liv, då tittar jag inte på filmen, utan utmanar istället mig själv att driva mig själv igenom det motstånd jag känner; och därmed skapa och manifestera mig själv till att bli en praktisk människa, på alla sätt och vis – praktisk ända ut i fingertopparna.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skjuta upp, och vänta med att ta tag i projekt, färdigställa projekt, och arbeta med de saker jag bestämt att jag ska göra, som jag vet är bra för mig, utvecklande, och som ger mig någonting långsiktigt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge efter för upplevelsen av motstånd, och känslan av inte vilja göra någonting, och titta på en film – istället för att göra det jag inte vill göra, och driva mig själv till att istället för att få allt serverat på ett fat, såsom underhållning, där min hjärna stimuleras utan att jag behöver göra någonting, att jag rör mig själv till att stimulera och aktivera mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skjuta upp saker och ting i min verklighet, såsom projekt jag tagit på mig, och såsom ansvar jag tagit på mig, och istället för att tag i, och slutföra/genomföra dessa projekt/ansvar istället tänka att jag vill inte, och sedan agera efter denna känsla och upplevelsen av att ”jag vill inte” – istället för att se, inse och förstå att jag skapar den konsekvensen för mig själv, att jag slänger i princip bort mitt liv, och min tid här, på onödiga saker som inte kommer ge mig någonting långsiktigt, bara för att för en kort tid känna mig stimulerad, och underhållen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lära mig själv att säga nej till begäret av att få bli underhållen, och istället se varför jag vill bli underhållen, vad är det jag inte vill göra? Varför vill jag inte göra det? Och istället för att bara ge efter för mitt motstånd, att istället göra det jag inte vill göra, och driva mig själv till att bli mer effektiv i mitt liv – och faktiskt slutföra projekt, och ta hand om mina ansvar på ett effektivt sätt

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli nöjd med mig själv, och slappna av i denna nöjdhet, av att känna mig bekväm med att slösa bort mitt liv och mig själv på kortvariga underhållningstrippar – istället för att tillåta, och acceptera mig själv att utmana mig själv, att röra på mig själv, att disciplinera mig själv, och att inte vara nöjd med mig själv förens jag faktiskt står självdirektiv i varje handling i min verklighet, och att jag inte tillåter och accepterar mig själv att böja mig själv för något motstånd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att mitt begär att få bli underhållen kommer upp vid mycket specifika tidpunkter, och att det just vid dessa tidpunkter, allt som oftast finns någonting jag måste göra, men som jag inte göra – och därför när mitt begär efter att få bli underhållen kommer upp inom mig själv, så stoppar jag mig själv, och istället för att bara ge efter och låta mig själv bli underhållen, så frågar jag mig själv om detta är det viktigaste att göra just nu, eller om det finns någonting annat jag borde göra som faktiskt har prioritet – och som är bättre för mig att göra långsiktigt sätt

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att alla handlingar jag tar, och lever har en långsiktig konsekvens, och att jag genom att se vad dessa handlingar skapar kortsiktigt, kan se den långsiktiga konsekvensen, och därför förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att i mina beslut, och handlingar, ta i beaktande vad den långsiktiga konsekvensen av mitt handlande blir – och inte bara tänka på vad som händer just nu

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ta beslut utifrån vad jag känner just nu, vad jag tänker just nu, och hur jag upplever mig själv just nu, istället för att se, inse och förstå – att för att ta ett effektivt beslut som kommer att stötta mig måste jag ta i beaktande de långsiktiga konsekvenserna av mitt leverne – eftersom jag inser, ser och förstår att denna verkligheten inte bara är just nu – utan är utspridd över en tidsrymd – och att såsom jag lever här blir och skapar min verklighet vid ett senare stadium av denna tidsrymd

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå på idén om att verkligheten bara är här ”just nu” – istället för att se, inse och förstå att det är mycket lätt att förstå att verkligheten är baserad på orsak och effekt – och att den orsak – eller handling jag lever här – kommer skapa den effekt jag får uppleva i framtiden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge upp inför motstånd, och känna det som att ”jag behöver inte trycka igenom motståndet just nu, jag kan göra det en annan gång” – istället för att se, inse och förstå att det är så jag alltid säger till mig själv när jag upplever detta motståndet, och att jag därför aldrig faktiskt trycker mig själv igenom motståndet utan förblir fast inom mig själv i självbegräsning

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att när motstånd kommer upp inom mig själv, att medvetet utmana mig själv att driva mig själv igenom motståndet, och inte vara nöjd med mig själv förens jag inte är en slav till en inre upplevelse, utan jag faktiskt dirigerar och styr mig själv i varje ögonblick

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta med att ta tag i saker, att vänta med att leva mitt liv, att vänta på någonting ska hända, någonting ska förändras, jag ska få mer tid, eller en plötslig upplevelse av energi så jag kan ta tag i saker i mitt liv, istället för att se, inse och förstå att någonting sådant inte kommer hända – utan jag måste sluta vänta medvetet, och ta tag i mitt liv, i mina projekt medvetet, och driva mig själv att slutföra, och arbeta med mina projekt – om de någonsin ska bli klara

Jag åtar mig själv att inte längre vänta, utan istället agera här

Jag åtar mig själv att inte skjuta upp någonting som jag har möjlighet att ta tag i och slutföra här

Jag åtar mig själv att inte fly in i underhållning när jag upplever någonting som svårt och jobbigt att göra, utan jag gör det istället här – jag driver mig själv igenom mitt motstånd och vägrar fly in i en upplevelse av positiva och ”härliga känslor”

Jag åtar mig själv att få saker och ting gjorda, och inte slösa bort mitt liv, och min tid på saker och ting som inte stöttar mig, och assisterar mig att expandera mig själv såsom självuttryck här

Jag åtar mig själv att göra någonting vettigt med mitt liv, vilket är att leva i beaktande av de långsiktiga konsekvenser mitt leverne har

Dag 36: Prestationsångest

Igår fick jag tillbaka vissa inlämningsuppgifter och vilket betyg jag fått på dem. Tydligen gick det inte så värst bra för mig ändå, jag brukar aldrig kunna se i förväg hur det ska gå för mig – vissa gånger får jag ett högt betyg, och andra ett lågt, och oftast har jag ingen aning om varför. Men skit samma, över till det viktiga – vilket är att ta i tag med den reaktionen jag upplevde gentemot att jag fick ett dåligt betyg.

När jag tittade på denna punkt kom ett minne upp inom mig från när jag var ungefär 10 år gammal. Det var en dag som min mamma kom och hälsade på mig i skolan, och samma dag skulle vi också göra ett matteprov. Vi gjorde alltid ett sådant matteprov varje fredag, ett litet glosförhör. Så, jag satte mig ner i min skolbänk lite smått nervös inför provet, och läraren delade ut det lilla svarshäftet. Sedan sa hon, börja! Och hon satte igång sitt tidtagarur, vi hade normalt två minuter på oss att svara på alla frågor.

Jag minns att jag febrilt började svara på och försöka klura ut alla de olika matteproblemen. Men just denna dag gick det helt enkelt inte vägen, och när läraren tillslut meddelade att tiden var slut, då hade jag inte svarat på alls så många uppgifter som jag kände att jag borde gjort. Och jag skämdes inför min mamma, och jag började gråta.

Precis sådär är det jag fortfarande känner mig i skolan, inför att skriva prov, få tillbaka provresultat, göra muntliga framföranden, och bli betygsatt av mina lärare. Jag är extremt nervös inför det varje gång, och jag driver oftast mig själv till extremer för att lyckas så bra som möjligt med vad jag gör. Visserligen finns det något bra med det, att få bra betyg i skolan öppnar ju upp många möjligheter, men för att få bra betyg i skolan behöver jag inte göra hela min upplevelse av mig själv till ett ångestfyllt helvete. Det går för mig att vara disciplinerad, ordningssam och effektiv i mina studier utan att jag konstant måste vara rädd, och studera utifrån en utgångspunkt av att vilja bevisa mig själv inför mina föräldrar och lärare. Att göra mina studier kan istället bli en praktisk punkt, en insikt och förståelse att desto bättre betyg jag får, desto bättre position kommer jag kunna placera mig själv i systemet, och sedan är det inget mer med det.

Så, om jag tar mig själv tillbaka till den där dagen i skolan när jag började gråta, och frågar mig själv – hur skulle jag istället velat leva mig själv i det ögonblicket? Jag skulle framförallt inte skapa en emotionell upplevelse inom mig själv i förhållande till provet, jag skulle bara göra det – och vara medveten om mitt andetag i varje ögonblick – och så fort en tanke kom upp inom mig så skulle jag stoppa den.

Att min mamma var där den dagen skulle jag inte tillåta att influera mig, eftersom jag inte gjorde provet för henne, eller skolan, eller någon annan – utan för den rent praktiska punkten att jag måste gå igenom skolsystemet för att kunna placera mig själv i en effektiv position i världssystemet.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att genom hur bra jag gör ifrån mig i skolan, vilja imponera på mina föräldrar, och på mina kompisar, och skapa idén och tron inom mig själv att vem jag är i skolan, såsom hur bra betyg jag får, är extremt viktigt, och har en enorm påverkan på mig själv – istället för att se, inse och förstå – att skolan endast har den påverkan på mig som jag tillåter och accepterar att den ska ha

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra mig själv beroende av mina föräldrars erkännande, och vilja att mina föräldrar ska erkänna mig i min applikation av mig själv såsom att vara intelligent, och lyckad – och i detta definiera lyckad såsom att ha extremt bra betyg i skolan – och i och med detta förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte acceptera mig själv, och uppskatta mig själv – utan tro att om jag inte får mina föräldrars erkännande så kan jag absolut inte vara nöjd med mig själv, vilket inte är sant

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att mina föräldrar måste vara nöjda och stolta över mig, för att jag ska kunna vara nöjd med mig själv, och stolt över mig själv – och tro att så länge inte mina föräldrar ser mig såsom att vara över det vanliga, och det normala – att jag är värdelös, och att jag inte på något sätt kan tillåta och acceptera mig själv att vara nöjd med mig själv – istället för att se, inse och förstå hur jag har begränsat mig själv, och hur jag har hållit mig själv tillbaka genom att göra min upplevelse av mig själv fullständigt beroende till vad mina föräldrar tycker om mig, därför stoppar jag mig själv från att vilja och tro mig själv behöva ha mina föräldrars erkännande och jag lever istället här – en och jämlik och ger mig själv acceptans

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att om jag inte lyckas i skolan, och får ett bra betyg, och blir sedd av mina lärare som intelligent och bättre än andra elever, att tro att jag då är misslyckad, och att tro att jag då inte kan acceptera mig själv, eller tycka om mig själv – istället för att se, inse och förstå att jag har separerat mig själv från egenvärde, och från självacceptans genom att definiera dessa orden i förhållande till hur bra jag gör ifrån mig själv i skolan – således stoppar jag mig själv från att definiera mig själv i förhållande till skolan och jag för mig själv tillbaka hit till andetaget och lever här – en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag är misslyckad om jag inte får det högsta betyget i skolan, genom att tro att skolans betyg är ett objektivt och sanningsenligt märke av vem jag är – istället för att se, inse och förstå att skolans betyg inte har någonting att göra med vem jag är, och hur mycket är värd – skolans betyg är endast ett försök av sinnet att genom att definiera olika sorts karaktärsstyrkor, definiera människor såsom att antingen vara mer eller mindre än – istället för att se, inse och förstå att denna definition och värderingen av människor är helt desillusionerad och inte baserad på verkligheten utan på en idé av vad värde är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte stå i denna världen, men inte vara av denna världen – och således göra mig själv orörbar och inte påverkbar av det som pågår runtomkring mig – och således kan jag gå min utbildning och oavsett vilka betyg jag får, oavsett vilka betyg andra får – att jag i varje ögonblick inser, ser och förstår att det inte finns något värde separat från mig själv – utan jag är egenvärde – jag är tillräcklig – jag är här – en och jämlik

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja göra bra ifrån mig i skolan för att visa mina föräldrar att jag duger, i tron att jag måste duga för mina föräldrar, för att jag ska kunna acceptera och leva egenvärde som mig själv – istället för att se, inse och förstå att jag inte behöver mina föräldrars erkännande, jag behöver inte att mina föräldrar ser och definierar mig själv såsom att duga, utan jag kan duga för mig själv, vara tillräcklig för mig själv – helt oberoende av hur bra jag gör ifrån mig i skolan, och helt oberoende av hur bra mina föräldrar tycker att jag gör ifrån mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte leva egenvärde som mig själv, utan tro att jag måste bygga upp egenvärde, och hålla egenvärde vid liv, genom att konstant bevisa för mig själv att jag kan få positiv uppmärksamhet av andra, och att jag kan bli sedd och erkänd såsom att erhålla en viktig och speciell position i denna världen – således stoppar jag mig själv och för mig själv tillbaka hit till andetaget, och jag ser, inser, och förstår att jag kan leva egenvärde här som mig själv – att jag kan leva utan att vara beroende av andras positive uppmärksamhet – och därför driver jag mig själv till att leva dessa orden som mig själv i varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och känna det som om, när jag inte är sedd och erkänd av andra, när jag inte har någon speciell plats i andras liv, och är sedd av andra såsom att vara någon dem eller de tycker om – att tänka och tro att jag är värdelös, och att mitt liv saknar mening – istället för att se, inse och förstå att jag kan värdesätta mig själv, och leva egenvärde oavsett vad andra känner eller tycker om mig – oavsett hur jag ser ut i andras ögon kan jag stå här, stabil, och tyst, och fullständigt tillfreds med mig själv och leva ordet självkärlek – och således stoppar jag mig själv såsom detta begränsade levnadssättet av att söka efter andras erkännande, och jag bekräftar och erkänner istället mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att bli ensam och isolerad om jag inte får andra att uppmärksamma och se mig såsom att vara speciell, och värdefull – istället för att se, inse och förstå – att om jag står här med mig själv i varje ögonblick kan jag inte bli isolerad, och om jag står och lever här med mig själv i varje ögonblick kan jag inte bli ensam – eftersom jag är här – och således så står jag upp inom mig själv i varje ögonblick och jag slutar att söka efter att andra ska erkänna och bekräfta mig, och att andra ska få mig att känna mig trygg inom mig själv, och jag skapar mig själv till att leva dessa orden som och för mig själv – och således skapar jag mig själv till att vara självständig och stark

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig rädd, osäker och nervös inför att gå egenvärde i denna världen, i rädslan för att andra inte ska hålla med mig, eller definiera mig såsom att vara ”någon” i deras värld – i tron att om jag inte är ”någon” i någons värld, att tro att jag då är värdelös och inte kan acceptera mig själv, att tro att mitt liv då inte har någon betydelse, istället för att se, inse, och förstå att jag definierat och skapat orden värde och betydelse i separation från mig själv, i det jag tillåtit mig själv att för att leva dessa orden behöva andra att se mig som viktig och speciell – och således för jag mig själv tillbaka hit till andetag och jag lever egenvärde och betydelse såsom mig själv i varje andetag – i det att jag ser att mitt liv har betydelse för mig, oavsett om ingen annan tycker det, och att jag är värdefull för mig, oavsett om ingen annan tycker det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att jag utan andra människors acceptans inte kunna leva, och tro att jag utan människors vägledning, och rådgivning, och värdesättande av mina idéer och planer, att jag inte kan ta några egna beslut, och driva några egna beslut – istället för att se, inse och förstå att jag begränsat mig själv genom att göra mig själv fullständigt beroende av vad andra tycker, känner, upplever och tänker om mig, och att detta beroende är fullständigt skit, eftersom jag inte tillåter mig själv att leva när jag medverkar och lever som detta beroende – och därför står jag upp inom mig själv, jag tar ett djupt andetag och jag för mig själv tillbaka hit – och slutar söka efter att få vinna i andras ögon, efter att få vara speciell, och efter att få vara ”någon” – och jag accepterar mig själv, och värdesätter mig själv – oavsett hur andra ser mig eller inte ser mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte älska mig själv, att inte när jag tar ett beslut, eller när jag genomför ett projekt i min värld, att inte tillåta och acceptera mig själv att bli influerad av, och definierad av vad andra tycker eller tänker om mig, utan att jag istället gör det jag bestämt mig för att göra och inte tillåter och accepterar mig själv att förlora sikte på vad det är jag gör, genom att börja oroa mig själv för vad andra tycker om det jag gör, eller inte gör – jag ser, inser och förstår att vad andra känner eller tycker endast har det värde jag ger till dem – således stoppar jag mig själv från att definiera värde som någonting separerat från mig själv, och jag lever värde här som mig själv – i varje andetag en och jämlik

Jag åtar mig själv att stå upp inom och som mig själv som självkärlek, som självacceptans, och som egenvärde – och sluta leva för andra, sluta leva i rädslan för andra, och sluta begränsa mig själv i begäret av att få vara andra tillfreds, och att få imponera på andra – och istället står jag upp inom och som mig själv och lever som mig själv, för mig själv, här – en och jämlik – i det att jag tar beslut om vad jag ska göra i mitt liv från en utgångspunkt av och som mig själv – och inte av och som vad andra ska tycka om mig

Jag åtar mig själv att inte längre oroa mig för att jag inte är populär, för att jag inte existerar i tankarna på andra människor, för att jag inte är omtyckt av andra människor – och jag står upp inom mig själv och lever självacceptans, självkärlek och egenvärde – i det att jag står oavsett vad andra känner, tycker, eller tänker om mig – jag står här – en och samma – i varje ögonblick utan att jag börjar drifta av i fantasier och tankar

Jag åtar mig själv att leva självständighet, och att göra, och skapa mig själv i min applikation såsom orörbar – i det att jag står i denna världen, men att jag inte är av denna världen – och att jag således inte är influerad av vad som händer runtomkring mig i min värld, men att jag i varje ögonblick står som stabil – säker – och trygg i mig själv – en och jämlik

Dag 35: Vinnare och Förlorare

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa och hålla mig själv tillbaka såsom självuttryck, genom att tro att jag inte är tillräckligt bra, och tillräckligt värdig att uttrycka mig själv – och tro att det är något fel på mig – istället för att se, inse och förstå – att det enda felet på mig, är att jag inte tillåter mig själv att inse att det inte är något fel på mig – därför stoppar jag mig själv från att tänka, och se på mig själv såsom det är något fel på mig – och jag tar mig själv tillbaka hit och tillåter och accepterar mig själv att i varje ögonblick uttrycka mig själv ångest, och fruktan, och nervositet – utan istället acceptera och vara tacksam gentemot mig själv för mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna rädsla och ångest inför att jag inte ska bli accepterad av andra när jag uttrycker mig själv, och vara rädd att andra ska känna sig obekväma nära mig, eller tänka att jag är i mitt uttryck av och som mig själv underlägsen, och konstig – istället för att se, inse och förstå att det är oacceptabelt att jag tillåter mig själv att förtrycka mig själv i rädslan för vad andra tycker om mig – för jag inser, ser och förstår att jag genom att förtrycka mig själv frånsäger mig själv liv, som mig själv, frånsäger mig själv att verkligen vara här och lära känna mig själv såsom den potential jag faktiskt har – därför stoppar jag mig själv från att vara rädd för att andra inte ska acceptera mig själv, och jag lever självacceptans i varje ögonblick – genom att stoppa all rädsla, allt självfördömande, och all ångest och istället leva självuttryck här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig nervös och obekväm när jag inte får andras positiva uppmärksamhet, i tron att jag måste ha andras positive uppmärksamhet i formen av ett erkännande, för att jag ska kunna acceptera mig själv, och uttrycka mig själv – istället för att se, inse och förstå – att jag har använt denna tron inom mig själv för att ursäkta mig själv varför jag inte ska leva, och uttrycka mig själv ovillkorligt här – och varför jag tydligen har en rätt att förtrycka och kompromissa mig själv – således stoppar jag mig själv från att vara rädd för att inte ha andras positive uppmärksamhet, och istället ger jag mig själv positive uppmärksamhet – genom att jag står och lever här såsom min bästa vän – genom att jag stöttar mig själv i varje ögonblick att leva det som är bäst för mig – och att leva utan att vara beroende av andras erkännande

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka på, vad andra tänker om mig – och tro att det är otroligt viktigt, och relevant vilken slags upplevelse andra har av mig inom sig själva – istället för att se, inse och förstå – att det är inte viktigt vad andra tänker om mig, och det är inte viktigt vad andra har för upplevelse utav mig – utan vad som är viktigt är att jag i varje ögonblick står upp inom mig själv och lever mitt bästa jag – såsom att uttrycka mig själv här en och jämlik som min fysiska kropp, en och jämlik som mitt andetag – i det att jag verkligen tillåter mig själv att slappna av, och släppa mig själv fri – och lita på mig själv ovillkorligt – att jag uttrycker mig själv – att jag är här – och att ingenting kan röra mig så länge jag inte tillåter och accepterar det

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv, och min applikation av mig själv genom att vara beroende av att bli erkänd av andra som speciell, som unik, som en vinnare, och som någon slags speciella människa – och i sökandet efter att få bli erkänd som detta av andra – helt missa mig själv här såsom andetag, såsom min fysiska kropp – därför stoppar jag mig själv från att söka efter att få bli en vinnare i andras ögon, och jag gör mig själv till en vinnare i mina egna ögon – genom att jag tillåter och accepterar mig själv att i varje ögonblick vinna, genom att jag lever det som är bäst för mig – såsom att jag i varje ögonblick stoppar allt det av mig själv som inte stöttar mig själv att vara bäst för mig själv – såsom tankar, upplevelser, känslor, och emotioner – jag för mig själv tillbaka hit till andetaget

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka att få bli erkänd av andra som en vinnare, när jag istället kunnat fråga mig själv – hur kan jag bli en vinnare för mig själv, vad betyder att verkligen vinna? Är vinna verkligen att bli erkänd av andra, eller är vinna att jag står här i varje ögonblick och verkligen lever? Och i och med detta förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå – att det enda sättet för mig att vinna är att leva mitt bästa jag, och mitt bästa jag är när jag lever här i varje ögonblick – orörbar och fullständig i varje ögonblick – utan att ha någon ängslan, fruktan eller ångest, utan att uppleva känslomässiga dalar och kullar – utan att jag står här i som andetaget i varje ögonblick och är nöjd med mig själv, tacksam för och som mig själv – och ödmjuk

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att om jag spelar spelet att söka efter erkännande utanför mig själv, så kommer jag aldrig att uppleva mig själv såsom stabil – såsom fullständig – såsom total – eftersom jag hela tiden kommer att känna det som att någonting saknas, vilket är andras erkännande – därför inser, ser och förstår jag att det enda sättet på vilket jag kan verkligen börja leva, och uppskatta mig själv är genom att erkänna mig själv och genom att släppa denna världen, och inte tillåta denna världen att definiera mig på något sätt – utan istället definierar jag mig själv, och jag skapar mig själv på alla sätt och vis – och gör mig själv således till gud i ordets rätta bemärkelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att när jag definierar mig själv utifrån hur bra jag vinner i systemet – så kommer jag att skapa en upplevelse inom och som mig själv såsom att vara en förlorare – eftersom jag definierat vinna i separation från mig själv – och skapat idén att för att vinna måste jag få andra att tycka om mig, och erkänna mig som speciell och unik – därför stoppar jag mig själv, och för mig själv tillbaka hit till andetaget – och jag står upp inom mig själv och lever mig själv som en vinnare för mig själv en och jämlik – genom att leva ordet vinna såsom att jag varje dag rör mig, och skapar mig själv att vara det bästa jag kan vara för mig själv, och att varje dag röra mig själv och denna världen en och jämlik mot en ny verklighet som är bäst för alla på alla sätt och vis

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att inse, se och förstå att den enda äkta segern som finns, är när alla segrar – när alla lever ett liv som är bäst för alla – och alla står som jämlikar och lever med respekt för sig själva och med respekt för livet – således skapar jag mig själv till leva denna definitionen av seger – i det att jag lever självrespekt och att jag står jämlik med vad som är här och således inte skapar en polaritet inom mig själv av vinnare och förlorare

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte inse, se och förstå att jag kan skapa mig själv här såsom att stå orörbar – och alltså inte vara definierad av det som sker och händer i min värld – utan jag står i varje ögonblick här såsom min fysiska kropp och tillåter och accepterar således inte mig själv att definiera och skapa mig själv utifrån det spelet som spelas i denna världen såsom vinnare och förlorare

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv i och som idén av vinnare och förlorare – och skapa min upplevelse av mig själv i denna världen en och jämlik med idén om vinnare och förlorare – istället för att jag lever mig själv här såsom en vinnare – vari ordet vinnare är definierat utifrån min förmåga att leva vad som är bäst för alla – och vad som är bäst för mig – och jag således genom att driva, och träna mig själv att leva vad som är bäst för alla, och vad som är bäst för mig skapar mig själv såsom en vinnare i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att inte längre separera mig själv från min kropp genom att förminska, och begränsa mig själv i en applikation av mig själv att jag måste bli erkänd av andra såsom en vinnare för att kunna vara effektiv och leva med mig själv här i varje ögonblick

Jag åtar mig själv att vara orörbar – i det att jag står i denna världen, men jag är inte av denna världen – i det att jag inte tillåter och accepterar mig själv att låta mig själv bli definierad av de situationer och omständigheter jag hamnar i – utan jag står här i varje ögonblick såsom andetaget – stabil – orörbar och fullständig

Jag åtar mig själv att leva mig själv såsom fullständig i varje ögonblick – en och jämlik med insikten att jag inte behöver någon annan att erkänna mig, eftersom jag erkänner mig själv – och jag står med mig själv här – och jag går med mig själv tills detta är klart och tills jag skapat mig själv och allt annat till att stå en och jämlik med uttrycket och principen om vad som är bäst för alla