Tag Archives: liv

Dag 375: Vår egen lilla värld

Om man ser på vårt land uppifrån ser man en mängd små hus, villor, gårdar, lägenhetskomplex, gator, vägar, städer, och byar, som alla innehåller människor med sina egna drömmar, begär, problem, hopp, och önskemål. Alla sitter fast i sina små liv och det är få som låter sig se utanför sina egna intressesfärer. För ofta är vi endast intresserade av saker som direkt påverkar våra liv, främst sådana som påverkar i positiv riktning. Information som ligger utanför vår intressesfär ses i de flesta fall som irrelevant. Detta är möjligen en av våra största svagheter som människor – vår oförmåga att bry oss om saker som inte omedelbart väcker intresse eller förnöjer.

Det är onekligen på det sättet att vi har stora problem i världen, och det är lika ovedersägligt att endast några få av oss låter sig viga sina liv till att lösa något eller några av de problemen vi möter. Situationen är märklig, för vi lever alla i denna världen, vi andas samma luft, tar del av samma resurser, och är fullständigt beroende av att vår natur och vårt samhället fungerar effektivt. Men även om så är fallet lever vi våra liv som om vi var de enda som existerade, som om att våra drömmar och hopp bör komma i första rummet, när det uppenbarligen finns mer pressande problem att lösa. Frågan som vi alla bör ställa oss själv är varför det har blivit såhär? För det är ju enkelt att se att vi borde göra något mer med våra liv, som påverkar och går djupare än att bara handla om oss själva. Och är det inte de vi vill att andra ska göra också? För uppskattar vi inte när människor viger sina liv till att skapa lösningar till svåra problem?

I mitt eget liv har jag stött på den här inre konflikten flera gånger. Å ena sidan vill jag göra något mer, något som kommer att påverka, och lämna ett eftermäle som gör skillnad och inspirerar till expansion. Men å andra sidan vill jag endast leva mitt eget liv, förlösa mina begär, uppleva mina drömmar och realisera mina hopp. Och den senare nämnda delen av mig själv, den orkar inte driva sig själv till något mer, utan den vill stimuleras, intresseras, förnöjas, och lockas. Till min natur är jag ämnad att ge mig själv till ett högre kall, men såsom mitt sinne formats av familj och samhälle vill jag endast värna om mig själv. Och detta är en konflikt som jag arbetat länge med att lösa.

Jag har förstått att det inte går att ge mig själv fullständigt till ett högre syfte, för genom en sådan livsstil skapar jag en konflikt med mig själv. Lösningen är att hitta en balans mellan världeni stort och mina egna intressen, mellan att ge mig själv hän till något som går utöver mig själv och vad jag skulle vilja uppleva i livet. För att jag ska vara effektiv, för att jag ska ha förmåga att engagera mig själv i projekt och grupper med syftet att ge något tillbaka, måste jag även ge till mig själv. Jag skapar tillika konflikt inom mig själv om jag helt och hållet lever mitt liv bara för mig själv, eftersom vetskapen då alltid finns inom mig, att jag kan göra mer, jag kan skapa något som andra har nytta av, som de kommer kunna ta med sig och använda i sina liv.

Alltså, balans är nyckelordet och lösningen på hur jag kommit igenom det där motståndet inom mig själv mot att ge av min tid, min energi, och min uppmärksamhet till saker och ting som ligger utanför mina egna intressen. Det är härvid viktigt att förstå att vi inte behöver uppleva passion eller glöd; att ge av oss själva är en fysisk handling, någonting som vi gör på grund av att vi ser att det är bäst för alla. Ett exempel på detta är att diska. Vi diskar inte för att det är roligt, utan för att vi ser att det behövs göras, och därefter rör vi oss själva till att göra det. Precis samma princip gäller med våra större, samhälleliga och globala problem, det är saker som måste rättas till, och det som behövs är att vi gör det.

Våran värld behöver inte fler hjältar, utan i stället vanliga människor, med vanliga liv, som ger av sig själva och skapar sin liv sätt som är extraordinära. Vi behöver bagare som bryr sig om brödets näringsinnehåll, råvarornas härkomst, och bagarlärlingarnas välfärd, vi behöver politiker som röstar för det som kommer leda till ett bättre liv för alla, vi behöver jurister som drivs av en önskan att hjälpa, förbättra och främja livet för var samhällsmedborgare, samt läkare med en genuin omtanke för sina patienters bästa. Det är således i vår vardag som vi skapar det extraordinära, genom att vi ger av oss själva, ovillkorligt, då vi ser ett problem, och beslutar oss för att lösa det. Och oavsett var vi befinner oss i livet, oavsett vilket yrke, finns det rikligt med möjligheter för oss att ge – men för att komma dit – måste vi lära oss att agera utan att stimuleras eller föras framåt av en yttre drivkraft. Anledningen därtill är att det i de flesta fall inte är särskilt stimulerande eller roligt att ge av oss själva, och det verkar alltid finnas något roligare eller mer förnöjsamt att göra. Härvid gäller det således att komma ihåg att ha en balans mellan vårt ansvar, och våra intressen.

Vad får vi då ut av att leva i balans mellan våra egna och andras intressen? Jo, vi får ett folk som står enat, som hjälper varandra, som ger ovillkorligt, och tillsammans kan vi skapa en bättre framtid, allt genom att vi ger av oss själva i det lilla, i det som verkar triviallt och vardagligt, men som egentligen utgör själva byggstenarna till våra egna livet och samhället i stort. En långsiktig och hållbar förändring börjar alltid i det lilla för att sedan kunna skönjas i det stora.

 

 

Dag 372: Existentiell ångest

Existentiell ångest, vad är det? Jo, existentiell ångest är den upplevelsen som dyker upp inom de flesta när man kommer in i vuxenlivet och märker att tiden faktiskt går ganska fort, och man därmed förstår att man inte kommer leva för evigt. Denna upplevelse har också getts andra namn, varav den vanligaste är trettioårskris, och medelålderskris. En medelålderskris karaktäriseras av tankar på vad man åstadkommit, hur långt man kommit, och frågan dyker ofta upp: Vad är egentligen meningen med livet?

För min egen del handlar existentiell ångest om produktion, hur mycket jag producerat, vad jag har producerat, och vad jag kan komma att producera i framtiden. Den handlar vidare om huruvida jag är på rätt väg i livet, om jag har tagit rätt beslut, och om jag i dagsläget lever det liv jag vill leva eller inte. Den underliggande punkten som alla dessa upplevelser, och tankar kommer från är en känsla av otillräcklighet, och en upplevelse av att vara värdelös. Mitt sätt att hantera denna upplevelse på har varit att driva mig själv framåt med ångest, för att på så vis skapa så mycket som möjligt, och därmed försöka uppnå ett så högt värde som möjligt. Frågan är naturligtvis, varför kan jag inte ge detta värde till mig själv, ovillkorligt, och utan att behöva göra en massa saker?

Det jag vill skapa till mig själv i detta liv är rofylldhet, vilket i princip är samma sak som att jag accepterar det faktum att jag en dag kommer att dö, och att jag har en begränsad mängd tid, men att det i sig självt inte är ett problem – det är i stället en realitet. Och när någonting är en realitet är det meningslöst att försöka kämpa emot – lösningen är att hantera realiteten och förvandla den till något stödjande.

Hur kan jag då vända denna realitet att tid är begränsat till något stödjande? Faktum är att det är enkelt, eftersom tid är en resurs som kommer ta slut, är lösningen att se värdet i tid, och respektera den tiden jag har, genom att använda den effektivt och i enlighet med det liv jag önskar skapa för mig själv och andra. I stället för att bli rädd för att jag har ett bäst före datum är det någonting jag kan använda för att ta saker och ting seriöst, och för att driva mig själv att göra det bästa av varje ögonblick – och inte kompromettera mig själv.

Det handlar därför i slutändan inte så mycket om var jag är, vad jag gör, eller när jag gör – det handlar om VEM JAG ÄR – och att utnyttja sin tid effektivt och leva till sin fulla potential handlar om att i varje ögonblick skapa och leva den bästa version av mig själv som jag kan uppbåda. Om jag lever varje ögonblick med målet att vara den bästa versionen av mig själv, då använder jag min tid effektivt, då skapar jag mervärde inte bara för mig själv utan även för andra – då ger jag faktiskt någonting som också andra kan ha nytta av.

Lösningen på denna existentiella ångest är således att sluta vara rädd för att jag inte kommer att nyttja mitt liv till det yttersta, och i stället föra min uppmärksamhet tillbaka till mig själv HÄR – till vem jag är här i detta ögonblick och hur jag kan leva och uttrycka mig själv här för att skapa mervärde inte bara för mig själv men även för andra. Där jag således inte tillåter och accepterar mig själv att under en hel dag existera i en energi, ett beteende, eller en stämning, utan att jag effektivt tar handling och hjälper mig själv att stå upp och gå igenom vad jag upplever inom mig själv, så att jag sedan kan komma tillbaka till verkligheten och ta del av samt engagera mig i mitt liv.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig jäktad, och stressad inför att jag ska hinna med så mycket som möjligt, producera så mycket som möjligt, och skapa ett så rikt, och begärligt liv som möjligt, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att sakta ner inom mig själv, och förstå att min tid är begränsad här, men att livet inte handlar om att skapa så mycket som möjligt, eller hinna med så mycket som möjligt, utan livet är en serie ögonblick, och det handlar om hur jag lever, vem jag tillåter och accepterar mig själv att vara i och som dessa ögonblick i mitt liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att jag aldrig kan segra över upplevelsen att jag har för lite tid, och äntligen kunna skapa mitt liv och göra alla de saker som jag tror att jag borde hinna med, utan i stället kan jag ge mig själv lugn och rofylldhet här, och gå mitt liv i varje andetag, och lägga min fokus på VEM JAG ÄR i stället för var, hur och när jag är – och förstå att mitt liv kommer att avgöras av VEM JAG ÄR

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att gå in i och som en existentiell ångest, där jag upplever det som om att jag måste kämpa, forcera, och driva mig själv framåt för att inte tappa kontrollen över mitt liv, och för att inte allt ska spåra ut och bli till ingenting, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta, att mitt liv ska komma till ingenting, i stället för att se, inse och förstå att det är dit mitt liv kommer att komma när mitt fokus ligger på mig själv, på mina upplevelser och mitt liv, i stället för vad jag kan ge till andra, vad jag kan skapa och uppnå i den här världen som kommer att assistera och stötta andra att skapa sina liv och göra någonting effektivt av sig själv på denna jorden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga mig själv framåt, och driva mig själv i en existentiell ångest, där jag upplever det som om att jag är i ett race att försöka skapa så mycket, och ett så stort värde för mig själv som möjligt, så att mitt liv tydligen kan bli så bra, så rikt, och roligt som möjligt – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att expandera mig själv och min verklighet, och se på vad jag kan ge, och skapa för andra – att i stället för att oroa mig själv endast för min egen välfärd, att se till andras liv, att låta mig själv bli medveten om att det finns andra människor i denna världen än bara jag – och bry mig om dem – och förstå att desto mer jag bryr mig om och lever för att skapa en värld som är bäst för alla – desto mindre rädsla och ångest kommer att existera inom mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att rädsla uppstår när det finns ett egenintresse, när det finns ett begär inom mig själv efter att få uppleva, eller äga någonting – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att en lösning på denna existentiella rädslan, är att låta mig själv ge fokus på hur jag kan understödja, och skapa värde för andra människor i mitt liv, skapa värde för djur, och natur, och börja bry mig om vad som är i min omgivning, hur jag påverkar andra, och vad jag kan göra för att skapa en skillnad i denna världen som leder till en verklighet som är bäst för alla

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge ett syfte, och en riktning till alla delar i mitt liv, där jag strävar efter att skapa mervärde, skapa nytta och göra en skillnad för andra i mitt liv, och således lämna efter mig själv en mer effektiv verklighet en den jag till en början kom till – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att detta är lösningen på min existentiella ångest – att faktiskt börja bry mig om andra – att faktiskt börja bry mig om liv – att faktiskt börja ta hänsyn till och leva varje dag för att skapa en verklighet som är bäst för alla – och ge mitt liv till detta ändamål och syfte – och göra det till en realitet i min dagliga applikation

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att stress, och existentiell ångest uppstår när det finns ett självintresse, när jag önskar uppnå något personligen, när jag önskar, och har ett begär efter att få leva en viss slags livsstil, och ha ett speciellt slags liv, och få vara någon i andras ögon – det är då ångest, och stress dyker upp – och således åtar jag mig själv att ge mig själv ett specifikt syfte med mitt liv – och låta mig själv ändra min utgångspunkt i livet till att i stället för att leva för att jag ska få ett coolt, häftigt, och roligt liv – leva för att ge till alla ett liv som är bäst

Självåtagande

När och som jag märker att jag har tankar om att jag borde vara mer effektiv, att jag tillexempel inte borde titta på en film, eller att jag inte borde prata med någon viss människa, för att jag känner att det onödigt tar tid från mitt arbete, och vad jag ska producera och skapa i detta livet, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att livet inte handlar om att skapa så mycket som möjligt, utan det handlar om att leva, och att skapa mig själv, och det finns således ett behov av balans i mig själv och min värld, någonting som jag inte kan skapa om jag inte låter mig själv även inkludera nöje i min värld, sådana saker som inte är viktiga, eller hör till min överlevnad, och således åtar jag mig själv att stoppa dessa tankar och i stället röra mig själv med och som min mänskliga fysiska kropp, att leva och skapa i mitt liv utan denna ängslan inför att jag hela tiden gör för lite

När jag märker att jag går in i och som ett tankemönster, där jag evaluerar värdet av vad jag gör, om det betyder någonting rent produktionsmässigt, eller om jag borde göra någonting annat, mer värdefullt, och bättre, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit, och jag ser, inser och förstår att livet inte går ut på att producera så mycket som möjligt, det går inte ut på att göra så mycket som möjligt, för att sedan när jag dör kunna se tillbaka på mitt förflutna och vara nöjd med min produktion, utan det handlar om att leva, och det handlar om att uttrycka mig själv i varje ögonblick, och inte låta mig själv leva utifrån mitt sinne – utan istället leva här, med och som min mänskliga fysiska kropp, med och som mitt liv, och existera, samt röra mig själv i en balans; således åtar jag mig själv att i stället för att värdera mig själv utifrån hur mycket jag producerar – vara här med mig själv i varje andetag – att lägga fokus på vem jag är i varje andetag och inte på vad jag gör – att lägga fokus på min utgångspunkt och min inre rörelse – och inte på vad jag gör och åstadkommer där ute i världen – och således fokusera på mig och min egen rörelse ut i denna världen och inte hur andra uppfattar mig och min rörelse

Dag 369: Att slösa pengar

En fras som är återkommande inom mig är ”att slösa pengar” och emfas ligger här på ordet slösa. Tillsammans med denna fras kommer en emotionell upplevelse, en laddad ångest inför att förlora mina besparingar och tydligen därmed min säkerhet och trygghet. På grund av det har jag blivit en ganska sparsam person, jag släpper helst inte i väg mina pengar. Och det är ibland en effektiv egenskap, men det uppstår problem när jag av rädsla inte investerar i saker som i framtiden kommer att ge en avkastning, eller redan nu på något sätt skulle kunna underlätta mitt liv.

Därför ska jag i denna blogg omdefiniera ordet slösa, och undersöka vad det verkligen betyder att slösa pengar. Är det att slösa pengar när jag investerar i en utbildning som jag kommer kunna ha nytta av i framtiden? Är det att slösa pengar när jag köper en bra bil som jag kommer kunna använda för att ta mig till mitt jobb? Är det att slösa pengar när jag lägger ned resurser på att starta upp ett företag? Nej, jag kan inte säga att något av det är att slösa pengar, för saken är ju den att jag genom att köpa/investera i sådana grejor får ett mervärde, mitt liv förbättras, blir lättare, och mer bekvämt. Och i sådana fall har jag inte slösat bort mina pengar, utan jag har använt dem för att förbättra mig själv och min omvärld.

Men ibland köper jag någonting som går i sönder direkt, eller jag satsar pengar i något slags företag, eller plan med förhoppningen om ett visst resultat, och sedan går det bara åt skogen. Har jag då slösat mina pengar? Nej, jag kan inte säga att det stämmer. Det viktiga är ju min utgångspunkt – VARFÖR – jag valde att investera och lägga mina pengar på en viss sak. Om min utgångspunkt är att skapa mervärde, kan jag då verkligen säga att jag slösade bort pengarna? Nej, snarare har pengarna använts i syfte att skapa mervärde, men det gick inte enligt planen. Och det är något HELT annat än att slösa bort pengar.

I ordboken definieras ordet slösa enligt följande:

  • Använder mer än nödvändigt av en resurs, ödslar

Och ordet ödsla definieras som:

  • Kastar bort i onödan, slösar

Alltså har definitionen av ordet slösar ingenting att göra med om man faktiskt lyckas med ett projekt, eller får ut någonting av en investering. Ordet beskriver i stället den omständigheten att jag använder mer än nödvändigt, och att jag på så vis komprometterar mitt liv. Men bara för att jag använder pengar innebär det inte att jag slösar – och det är vidare på det sättet om jag inte använder mina pengar kan det leda till att jag komprometterar mitt liv och min vardag, eftersom jag inte köper de grejorna jag faktiskt är i behov utav för att förbättra och skapa ett mervärde i mitt eget och andras liv.

På engelska definieras ordet ”waste” enligt följande:

  • Use or expend carelessly, extravagantly, or to no purpose

På svenska är ordet slösa kopplat till vad som är nödvändigt, dvs. det man inte kan vara utan. Om man spenderar resurser på sådant som man kan vara utan, i sådana fall är det att slösa/ödsla. Men är det verkligen så enkelt? Och hur avgör man vad som man inte kan vara utan?

Man kan ju vara utan väldigt mycket, och frågan egentligen är vad man VILL vara utan; vad man kan tillåta och acceptera sig själv att vara utan. Och vad som är nödvändigt måste därför definieras utifrån vad jag i min personliga kapacitet tillåter och accepterar, vad jag vill ha ut av mitt liv – t.ex. anser jag det NÖDVÄNDIGT att ALLA människor får en adekvat utbildning. Jag anser det NÖDVÄNDIGT att alla människor får adekvat sjukvård. Men både utbildning och sjukvård kan de flesta vara utan rent fysiskt utan att dö, men uppenbarligen är det inte någonting som är bäst för individen i fråga.

En ny och mer passande definition för ordet slösa är att spendera resurser impulsivt och utan syfte eller eftertanke – men om jag i stället köper eller investerar i någonting och det finns en tydlig plan, ett syfte, ett mål och tanke bakom hur pengarna används – då handlar det inte längre om att slösa – då handlar det istället om att INVESTERA och ANVÄNDA pengar för att skapa MERVÄRDE – och om det löper linan ut eller inte – det är inte relevant – vad som är utslagsgivande är i stället vem jag är i ögonblicket då jag tar beslutet att använda mina pengar.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att slösa är när man spenderar resurser utan eftertanke eller syfte – och man handlar impulsivt från en upplevelse av begär utan att förutse konsekvenserna av ens beteende – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det är att slösa – att använda pengar – istället för att se, inse och förstå att när jag använder pengar behöver det inte röra sig om att slösa – utan att jag istället investerar mina pengar

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att när jag använder mina pengar från en utgångspunkt där jag ser det praktiska värdet i ett inköp, eller en investering, då handlar det inte längre om att slösa – utan det handlar om att jag skapar mig själv och min verklighet såsom vad som är bäst för alla – och det är någonting som är NÖDVÄNDIGT och måste göras

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att det inte är att slösa pengar när jag köper någonting som jag vill ha, för att jag ser att den saken jag vill ha kommer att stötta mig i mitt liv på något sätt, eller kommer att stötta andra, för då har mitt inköp ett tydligt, praktiskt och reellt syfte, och leder till att skapa mervärde, ett bättre, bekvämare, och mer givande liv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla mig själv tillbaka från att investera pengar i rädslan för att förlora min trygghet, och säkerhet, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att trygghet och säkerhet kommer från att ha pengar på ens bankkonto – i stället för att se, inse och förstå att trygghet och säkerhet i realiteten kommer från ens förmåga att hantera och dirigera mig själv i mitt liv och hantera de svårigheter och utmaningar som jag ställs inför

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att kompromettera mitt liv och mig själv genom att inte investera när jag ser möjligheter till det, och ser saker som jag kan köpa som hade stöttat mig i mitt liv, och andra runtomkring mig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att använda pengar – och vara bekväm med att använda pengar – och att förstå att för att skapa mervärde måste jag våga investera, använda pengar, ge pengar, och sätta pengar i rörelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att när jag håller mig själv tillbaka från att investera, så kommer jag kompromettera mitt liv, och mig själv – eftersom jag inte låter mig själv leva och naturligt skapa mervärde i mitt liv, genom att använda mina pengar för att investera, förbättra, och förstärka det som är runtomkring mig

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det är nödvändigt att skapa ett liv som är bäst för alla – och att det således inte är att ödsla pengar när jag investerar i lösningar, projekt, och framtidsvisioner som kommer att kunna skapa en sådan ny verklighet där vad som är bäst för alla kommer fram och blir normen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka uppbåda säkerhet och trygghet genom att spara pengar, i stället för att se, inse och förstå att det inte är sunt förnuft att försöka skapa sådana ord i mitt liv genom att spara pengar, utan i stället kan jag skapa en mer harmonisk och effektiv omgivning i mitt liv genom att faktiskt använda mina pengar, investera dem, och skapa mervärde, skapa en fysisk, praktiskt förbättrad livsstil för mig och de som finns i mitt liv – och att det är detta som borde vara användningsområdet för pengar – att investera för att skapa ett bättre liv för alla på denna jord

Självåtaganden

När jag märker att jag inte vill investera pengar, för jag känner mig rädd, ängslig och orolig inför att jag ska slösa min pengar, och inte ha kvar min trygghet, och säkerhet, då stoppar jag mig själv, jag tar ett andetag och för mig själv tillbaka hit – och jag ser, inser och förstår att jag inte kan skapa mervärde och förbättra mitt liv om jag inte investerar och använder mina resurser för att fysiskt och faktiskt förbättra min omgivning – och således åtar jag mig själv att i det ögonblicket, i stället för att fokusera på rädslan, titta på om inköpet är praktiskt, om det medför ett medvärde, och om jag har tillräckliga resurser för att investera, och om ekvationen går jämnt ut – investera och använda mina pengar – och således praktiskt använda mina pengar för att förbättra mitt och andras liv – och att förstå att det endast är genom att låta mig själv våga investera som jag faktiskt kommer kunna skapa värde

Jag åtar mig själv att våga investera mina pengar i det som jag ser kan skapa mervärde och förbättra mitt och andras liv – och att när en möjlighet att investera dyker upp – att då faktiskt använda mina pengar och köpa eller investera i den möjligheten som dykt upp – och således åtar jag mig själv att bli bekväm med att använda mina pengar – och använda dem med eftertänksamhet och med ett klart syfte – och således träna mig själv på att inte göra impulsköp för att jag har ett begär – utan att i stället se till att jag är  klar och stabil inom mig själv – och veta vad jag gör när jag använder mina pengar

Dag 365: Ålder och Åldrande

I mitt liv stöter jag ofta på äldre människor. Det rör sig om människor som är i det sista stadiet av sina liv, som har skröpliga och illa fungerande kroppar, som många av dem inte riktigt är till sina sinnens fulla bruk. Tydligt är att ålderdomen för de allra flesta är en tragisk och deprimerande upplevelse, ett slags förfall av någonting som tidigare var vackert, intelligent, livsdugligt och fyllt av glädje. Men, i princip utan undantag försvinner alla positiva sidor av en människas karaktär och liv när denna åldras, och det är någonting som fascinerar mig, och som även fått mig att fråga mig själv en del saker om vem jag själv är och hur jag lever.

För några veckor sedan träffade jag en person som tidigare varit regeringsråd. Ett regeringsråd är för de som inte vet, en domare i högsta förvaltningsdomstolen. Det en mycket prestigefylld position. Men trots denna personens tidigare prestationer, och hans tidigare så höga position, var det tydligt att ålderdomen hade tagit sitt grepp om honom, och att han hade börjat förfalla. Hans hörsel var sämre, han tänkte inte längre lika klart, han hade problem att ta hand som sin hygien, och sina kläder.

I det ögonblicket frågade jag mig själv, vad finns det egentligen för värde i en prestigefylld position? Vad finns det egentligen för värde i en spikrak karriär där man efter många årtionden av umbäranden äntligen når toppen? För i slutändan är det uppenbart, att allt som kommer återstå är ben, och aska. Och all den där prestige man lyckats uppnå kommer tillslut att försvinna och hamna hos nästa generation. Och hur känd man än blivit, vilka bedrifter man än lagt till sitt CV, faller allting så småningom i glömska. Det går därför att fråga sig: Vad gjorde jag i mitt liv som verkligen hade SUBSTANS och VÄRDE? Om hela min karriär är bortkastad, om jag inte kommer bli ihågkommen för någonting, vad är då syftet med livet egentligen? Vad är syftet med att förbättra, prestera, och skapa sig själv om det ändå i slutändan kommer att förfalla?

På denna fråga har jag kommit fram till följande. Det finns saker i livet som går bortom åldrande, bortom minnen, bortom fysisk förmåga, bortom karriär, prestige, och erkännande. Det finns saker i livet som har en sådan substans att de aldrig någonsin försvinner, förändras, eller stöps om. Och en av dessa saker är en ens NATUR – vem man är som människa i TANKE, ORD och HANDLING – och med VILKEN princip man väljer att närma sig världen. Oavsett ens ålder, oavsett vilken form man har, oavsett i vilken omgivning man befinner sig, är ens NATUR någonting som medföljer. Och om man vårdar, skapar, ger näring till, och utvecklar denna sida av sig själv, har man skapat någonting av värde som inte sinar med pengar eller ålder. Den enkla anledningen därtill är att ens NATUR går bortom begränsningar som denna fysiska verklighet ställer upp. Vi har vår natur med oss i våra drömmar, den finns i våra sinnen, den går att skönja i sättet vi rör på våra kroppar, i tankarna vi väljer, och orden som kommer från våra munnar, och finns med oss när vi möter döden. Vår natur, vilka vi i grunden är, påverkar vår omgivning, människorna runt oss, våra val, och allt som vi tar oss för, och det mer än vi någonsin kan ana.

När vi skapar vår natur, vilka vi i grunden är, på ett sätt som är effektivt, och när vi applicerar oss själva i enlighet med principen av om att ge såsom vi själva vill ta emot, då skapar vi ett värde som inte försvinner i samma stund som vi lämnar detta jordeliv. Våra ord, handlingar, och vårt leverne kommer föras vidare i andra som tagit del av oss, hur vi lever, och det exempel vi står som. Det har jag själv varit med om, att en person kommit in i mitt liv, och med sina ord, handlingar, och närvaro ändrat hur jag ser på saker. Och på så vis även ändrat mina beslut, min inställning till livet och andra människor. I varje ögonblick ansvarar vi för krusningar, ord och handlingar som påverkar, och som sakta men säkert rör sig utåt i världen, och smälter samman med helheten.

Genom att vi förändrar oss själva till det bättre skapar vi därför ett substantiellt värde som går bortom vår begränsade tid på denna jord. Att skapa oss själva ett meningsfullt liv handlar alltså inte om att tillfredsställa endast våra egna begär – utan för att våra liv ska få reell mening och ett reellt värde, måste vi ge mening och värde till andra.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå vad värde egentligen är, vad mening egentligen är, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att dessa orden endast når sin optimala definition när man tar egenintresse, och ser sig själv, sina handlingar, sin rörelse i detta liv från ett större perspektiv, från vilket värde, vilken mening, vilken nytta jag skapar och medför för andra människor, för livet i sin helhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att ett liv som levs endast för egenintresse inte har något värde, inte har någon mening, och att det enda som kommer ske med ett sådant liv, är att det försvinner, tillslut förfaller och blir till ingenting – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att om jag istället vidgar mina vyer, och ser mitt liv utifrån en helhet, utifrån jorden, mänskligheten, och denna fysiska existens, blir begreppen värde och mening mycket klarare, och tydligare – och att dessa begrepp beskriver hur man genom sitt liv kan tillföra någonting av substans som kommer inverka, påverka, och föra denna verklighet och alla som bor i den mot en bättre och mer gynnsam framtid

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag betraktar min framtid, mitt liv, mina möjligheter, när jag prioriterar min dag, och vad jag ska ägna mig åt, att då endast betrakta och se till mig själv, istället för att låta mig själv se vad jag kan tillföra och skapa för andra, vilket värde jag kan bidra med för att skapa ett bättre liv inte bara för mig men för alla människor, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse, och förstå att den stora fällan, och det som gör att den världen är i ett så miserabelt skick, är för att vi på en individuell nivå endast lever för oss själva, istället för att se till helheten

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se till helheten, och erkänna att det existerar liv i denna världen som är jämlikt med mig själv, och att det uppenbart är på det viset, att för att mitt liv ska ha ett värde, måste ge värde till andra – och skapa praktisk nytta som kan överföras från människa till människa, och således på sikt skapa en förändring som kommer att göra detta jordeliv till någonting så mycket bättre än vad det är för tillfället

Självåtaganden

När jag prioriterar, beslutar om min framtid, och min riktning i livet, åtar jag mig själv att betrakta mitt liv sett utifrån helheten, sett utifrån vad jag kan ge till andra, vilket värde jag kan skapa i andras liv, vad jag kan tillföra som leder till en substantiell förbättring, och någonting som påverkar andra människor i grunden, och leder till förändringar i deras liv

Jag åtar mig själv att när jag märker att jag prioriterar, beslutar om min framtid, och riktning i livet, endast på basis av egenintresse, av förhoppningar, begär av vad jag vill göra, vad jag vill ägna mig åt, och hur jag vill uppleva mig själv, att stoppa mig, ta ett andetag och föra mig tillbaka hit – och istället rikta in mig på att ge till andra såsom jag själv vill ta emot – och vara en kraft, en källa i denna världen för en substantiell, genuin och total förändring av vårt nuvarande och destruktiva sätt som vi lever på

Dag 355: Att Skapa Mig Själv Här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i och som en polaritet där jag å ena sidan har ett begär efter att lyckas och bli berömd, signifikant, och speciell i denna världen, och visa mig själv användbar och duglig, och å andra sidan ha en rädsla inför att inte lyckas, inte göra något meningsfullt med mitt liv, och inte skapa någonting av värde och signifikans – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att genom denna polaritet generera och skapa energi inom mig själv i mängder

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som ångest och stress inför att jag inte skrivit min tentamen tillräckligt effektivt, och att jag därmed inte kunnat tillägna mig själv det bästa betyget, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha ett undertryckt, och hemligt begär, att jag ska kunna stå med mina betyg i handen, och känna mig själv fullständigt lugn och trygg, genom att jag vet att de betyg som jag skaffat mig själv kommer att kunna leda mig in i vilket yrke som jag än väljer – och därmed förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att söka min stabilitet och mitt värde i att lyckas i denna världen avseende karriär, avseende pengar, finanser och framtid

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i och som ångest, stress och rädsla inför att inte ha kontroll över min framtid, och över att inte kunna tillskapa min framtid såsom jag föreställer mig själv att den ska utvecklas, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid denna illusoriska drömmen, om att jag ska kunna bygga upp och skapa min framtid precis i enlighet med de drömmar, fantasier, och idéer som jag frammanat inom mig själv – och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att den där drömmen efter den perfekta verkligheten, det perfekta livet, och att allt bara ska gå i lås, att den är illusorisk och endast existerar i och som mitt sinne

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid en fantasi om att jag ska kunna göra vad jag vill med mitt liv, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se på min framtid såsom en bana på väg uppåt, såsom någonting jag eventuellt kommer att nå, där jag kommer till en position i min värld där jag äntligen kan slappna av och ge efter, där jag äntligen kan låta mig själv sjunka tillbaka i min kropp, och inte längre vara i en konstant stress, ångest, och nervositet – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se, inse och förstå att denna idén om vad som ska hända och inträffa i min framtid inte är riktig – det finns inget sådant framtida slott där jag äntligen kommer att äga alla förutsättningar för att leva ett liv i ett avslappnat tillstånd – utan istället är det jag måste göra att skapa mig själv här – kreera mig själv här – och skapa den där fysiska närheten i mig själv där jag är avslappnad – tillfreds och lugn – där jag inte existerar i en konstant storm av rädslor utan där jag är stabil

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att om jag verkligen vill skapa min framtid i enlighet med de här orden, stabilitet, värde, fulländning, och frid – då är det någonting som jag måste skapa som mig själv – jag kan inte förvänta mig att något arbete, något hus, en hund, eller ett barn, eller någonting annat kan skapa detta till mig – utan jag måste göra det för och som mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ett andetag och föra mig själv tillbaka hit – och träna denna förmåga att i varje andetag släppa taget om den ångest som kommer – hur riktig den än upplevs – och föra mig själv tillbaka till mitt andetag

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att den enda friheten som faktiskt finns i denna världen som jag kan skapa är den friheten jag lever inom mig själv – där jag står fri från rädsla och ångest – och där jag skapar mitt liv i enlighet med de orden jag ser att jag vill leva – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att öva mig på att leva frihet – frid – värde och fullständighet – att stå som dessa orden i och som varje andetag och således släppa taget om den där fantastiska framtiden jag ser framför mig – och som jag hoppas ska bli till en verklighet

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att de projektioner jag har mot framtiden inte är riktiga – de är illusoriska och inte en faktisk verklighet – utan tjänar endast till att dra mig bort från vad som är riktigt och faktiskt vilket är den verklighet jag existerar i och som här – det andetag jag har här med mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv in i alternativa dimensioner och verkligheter – och ha mitt fokus delat där en sida av mig existerar i en förhoppning om ett visst framtida utflöde – och en annan sida av mig existerar här – i rädsla och ångest inför att inte kunna manifestera och skapa den där framtiden jag hoppas ska inträffa

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att frid endast är någonting som kommer att uppstå inom mig när jag släpper taget om rädsla – och för att inte ha rädsla kan jag inte heller ha några begär – för i varje begär föds och uppstår en rädsla – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att förändra och dirigera mina begär – att omdefiniera dem till att utgöra faktiska omständigheter som är verkliga – som är praktiska – och som jag kan leva i mitt dagliga liv – och som jag således inte projicerar ut i framtiden och sedan skapar ett förhållande av brist gentemot

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna mig bristfällig i mitt nuvarande liv, och tänka att det är någonting som saknas, och någonting som måste tillföras för att mitt liv ska bli mer gynnsamt, trivsamt, och bekvämt, och att jag därför måste ut i framtiden, måste projicera mig själv till någon plats där ute i evigheten, där jag känner, och kan föreställa mig själv att jag har det där jag tror mig själv fattas – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att åtgärda mina brister här – att titta på mina projektioner – se vad det är de symboliserar och visar mig – och sedan ta och leva dessa orden mina projektioner visar här i varje andetag – leva dem praktiskt och fysiskt i mitt dagliga liv – och således sluta leta och söker efter någon alternativ perfekt framtid

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se mig som bristfällig för att jag inte har ett arbete, inte har en anställning, och inte har någon trygg och säker inkomst – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera trygghet i förhållande till anställning, och pengar, och därför längta och projicera trygghet in i framtiden, istället för att jag omdefinierar och lever trygghet här som mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att leva trygghet här på så vis att jag tryggt låter mig själv sjunka tillbaka i min kropp och vara stabil samt jordad – och att nära en rädsla dyker upp inom mig – att applicera detta ordet – att jag är här – jag är jordad – att oavsett i vilken situation jag hamnar står jag här med mig själv och går min process – oavsett vad som händer är jag här och för mig själv tillbaka till min kropp och vad det är jag håller på med

Jag åtar mig själv att sluta projicera delar av mig själv in i framtiden, och således åtar jag mig själv att ta tillbaka orden trygghet, värde, och fullständighet till mig själv, och leva dessa orden praktiskt och fysiskt

Således åtar jag mig själv att leva ordet värde – såsom att det värdet jag har står i förhållande till min applikation och min rörelse i min process – och hur effektivt jag applicerar mig själv och skapar ett mervärde genom att dela med mig av mig själv och min process till andra – och genom att stå som ett exempel för andra och visa att det går att ändra på sig själv

Jag åtar mig själv att leva ordet fullständighet såsom att jag i varje ögonblick övar mig på att vara fullständigt närvarande, och sluta flacka i mitt sinne, fram och tillbaka mellan alternativa verkligheter, drömmar, fantasier, och tankar – utan istället vara fullständigt här med min kropp – och förstå att detta är riktig fullständighet – detta är vad det innebär att vara komplett och färdig i en praktisk och fysisk bemärkelse

Jag åtar mig själv att släppa taget om kontroll och förhoppningar inför min framtid – och istället omfamna och gå varje ögonblick såsom det utvecklar sig självt här – och ha tillit till mig själv att jag kommer hantera och dirigera mitt liv såsom det öppnar upp sig här – effektivt och ändamålsenligt – att jag kommer att se vad som krävs och vilka lösningar som står till buds och sedan applicera dessa – således åtar jag mig själv att lita på mig själv – och att nära samt träna denna självtillit genom att i ögonblick stoppa tankar, emotioner och känslor – och föra mig själv tillbaka till min praktiska och fysiska verklighet här

Dag 350: Skuld och Framtidsplaner

Jag hade en ganska märklig dröm igår som drog upp en del upplevelser som jag vill titta närmare på här.

Vad som hände i drömmen var att jag hade begått ett brott – ett riktigt allvarligt brott och att nu var polisen efter mig – och jag skulle komma att åka in i fängelse och min framtid – min karriär – mina drömmar – mina förhoppningar – det var helt kört. Mot allt detta hade jag en känsla av panik och stor skuld – panik för att jag inte skulle kunna komma att göra någonting ”mer” med mitt liv – eftersom jag skulle åka in i fängelset och spendera största delen av mitt liv där – och skuld därför att jag ångrade mig för det jag brott som jag hade begått – och jag vill ta allting tillbaka och få det ogjort.

I drömmen var det framförallt känslan av skuld som tog överhand, och i slutet slog jag mig själv för bröstet, och frågade mig själv flera gånger, ”hur kunde jag göra det?” – sedan vaknade jag och upplevde mig själv lättad att allting bara hade varit en dröm.

Vad den här drömmen visar mig är således två saker:

1) För det första har jag låtit mig själv definiera mig själv i förhållande till de drömmar och framtidsplaner jag skapat inom mig – det är någonting som jag placerat värde i och som jag ser som mitt “syfte” och vad som verkligen kommer att göra mitt liv fulländat. Naturligtvis är det ett problem – eftersom jag separerat fulländning, lugn och att vara ”redo” och ”klar” från mig själv – och istället placerat det där ute någonstans i framtiden – i en alternativ verklighet som jag förhoppningsvis kommer att nå någon gång.

2) För det andra visar mig drömmen att jag fortfarande bär på skuld för saker och ting jag gjort i mitt förflutna – och att jag ser mig själv som en ”dålig” person som måste bestraffas – och att jag fortfarande förebrående låter ställa mig själv frågan: ”Hur kunde jag göra det där?”. Det är ett problem för att jag inte låter mig själv röra mig själv framåt och vidare – och förstå att visserligen var jag ett as på många sätt i min ungdom – men att det inte är någonting som jag kan förebrå mig själv för utan istället lära mig själv av – och se hur jag kan se till att jag inte gör om samma misstag i framtiden. Skuld och ånger för redan utförda handlingar är alltså ingenting som gynnar mig i min skapelseprocess – utan istället måste jag låta förlåta det förflutna – förlåta det som jag inte är nöjd med – och släppa mig själv fri från idén om jag ”borde gjort saker och ting bättre” – jag kan helt enkelt inte förändra mitt förflutna – men jag kan förändra mig själv här och därmed även min framtid.

Det är således dessa två punkter jag kommer att arbeta med genom självförlåtelse och självåtaganden.

Första punkten (drömmar och framtiden)

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ge min framtid ett värde utöver mig själv här – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att drömma om och inbilla mig att jag i framtiden kommer att inta vissa positioner eller ett yrke av något slag – som kommer att fullända mitt liv – och som kommer att göra att jag känner mig själv meningsfull och varm – som om att jag har ett syfte – och som om att jag har gjort någonting av värde och betydelse i mitt liv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att mäta mig själv – om jag gjort någonting av värde – mening eller betydelse i mitt liv mot vilket slags jobb jag har – mot hur mycket pengar jag har möjlighet att tjäna – mot vilken slags position jag har i denna världen – istället för att titta på mig själv – och låta min utgångspunkt vara vem jag är och hur jag uttrycker mig själv i och som varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vänta med att leva mening, värde, och frid och fullständighet – och projicera dessa uttryck och ord in i framtiden – och se det som om att jag inte har möjlighet att leva dessa ord här som mig själv – utan att det är någonting som kommer att komma i samband med mitt yrke – i samband med att jag skapar en familj – i samband med att jag köper ett hus – i samband med att jag infriar drömmar och planer som jag har skapat inom mig själv i förhållande till hur jag önskar att min framtid ska spelas ut för mina ögon – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag behöver inte vänta med att leva dessa ord – och skapa mig själv – och låta mitt liv vara levande – fullt och exstatiskt först i framtiden – utan jag kan skapa mig själv och mitt liv här – och göra varje andetag till någonting som jag frammanar och konstruerar – och således i varje ögonblick skapa mig själv som orden mening, värde, frid och fullständighet

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att oavsett var jag hamnar i framtiden – att oavsett vilket yrke jag riktar in mig på och gör till mitt levebröd och vad jag försörjer mig själv på – kommer det inte ändra att jag är här – och att jag alltid är här med mig själv – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att den här idén om att det just är mitt yrke, min profession, mina färdigheter som avgör vem jag är – är en illusion och stämmer inte överens med verkligheten – för i verkligheten är det mitt förhållande till mig själv och till min omvärld som skapar min upplevelse av mig själv i och som varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att omfamna mig själv och se, inse, och förstå att skapelsepunkten i mitt liv är HÄR – att livspunkten – där jag kan uppleva, vara en del, och medverka i livet – är HÄR – och att min framtid är en plan och en potentiell nutid – någonting som jag måste beakta i min dagliga applikation – men inte någonting som ska ta överhanden och vara viktigare än och mer pressande än mitt dagliga leverne och min närvaro och medvetenhet i mitt leverne här

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att oavsett karriär, att oavsett pengar, att oavsett vilken position jag placerar mig själv inom i framtiden – är jag fortfarande mig själv HÄR – och det kommer aldrig att ändra sig – och således är position och yrke mer en praktisk detalj – någonting som jag måste hantera och dirigera i mitt liv på grund av hur systemet är uppbyggt och fungerar – men det är någonting som jag måste låta styra och definiera vem jag är – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara objektiv och praktisk i förhållande till min framtid – till yrke – till pengar – och till karriär – att se att det handlar om hur jag praktiskt tar hand om mig själv i denna världen men att det inte avgör eller definierar vem jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att drömma och fantisera om min framtid – och drömma om att få placera mig själv i en position i systemet där jag har status – och där andra ser upp till mig och tycker att jag har gjort någonting – och skapat någonting förnämligt och uppseendeväckande med mitt liv – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att se och definiera mitt yrke och vad slags karriär jag tar mig an – såsom mitt signum och mitt värde – det jag lämnar efter mig själv och det som jag kan vara stolt över – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ändra på detta på så vis att jag istället ser att den punkten är JAG SJÄLV – att det jag kan skapa och bygga i detta liv och stå med och vara stolt över – det är jag själv och den karaktär som jag lever och uttrycker i varje ögonblick i varje andetag

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att stoppa denna typen av drömmar och fantasier om yrkesval, karriär, och pengar, och när det kommer upp en sådan dröm eller idé inom mig själv – att påminna mig själv att jag är HÄR – och att jag är det som jag kommer ta med mig genom livet och skapa – och således är det avgörande och viktiga i mitt liv vem jag är i varje andetag – hur jag skapar mig själv – hur jag lever – vad jag accepterar och inte accepterar inom mig själv och i min värld – och det är vad jag kommer att ta med mig själv när jag dör – och det är vad jag kommer att stå och mätas gentemot när jag en dag lämnar denna jorden – således åtar jag mig själv att göra denna punkten till mitt fokus – till mitt syfte – till mitt värde – och se att jag skapar mig själv här i varje andetag – och det är där jag måste lägga mitt fokus

Jag åtar mig själv att se att mitt värde är HÄR med mig själv – att se att liv – att glädje – att tillfredsställelse – att fullständighet är HÄR – att det är någonting som jag kan skapa och leva med mig själv HÄR och göra till en del av mitt liv och till en del av min applikation som jag lever och rör mig som varje dag – och i varje ögonblick – och således åtar jag mig själv att leva och skapa mig själv som dessa ord genom att se att det är HÄR som jag avgör vem jag är – och när en tanke kommer upp inom mig – när jag står inför en emotion eller känsla – då är det mitt beslut som jag tar att inte medverka i denna som är mitt värde – som är min skapelse och hur jag fulländar mig själv

Jag åtar mig själv att inte definiera mig själv i förhållande till framtiden – utan att jag istället definierar och skapar min framtid utifrån vem jag är och hur jag lever i och som varje andetag här

Andra punkten (skuld)

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid skuld över mitt förflutna, över saker som jag gjort, och sagt till andra, som jag nu i efterhand kan se inte alls var stödjande, eller närande, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid, och skapa ett förhållande till upplevelsen skuld, där jag definierar och ser skuld såsom mitt straff, och såsom vad jag måste gå igenom och uppleva inom mig själv för botgöringens skull – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att skuld har ingenting med att faktiskt ändra mig själv att göra – det har ingenting att göra med att förstå mig själv och att förhindra att jag gör samma sak igen i framtiden – och således skuld i sig självt en onödig sidoupplevelse som bara tar uppmärksamhet från det som faktiskt måste dirigeras

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna skuld inför att jag i mitt förflutna utnyttjat vissa av mina relationer för att känna mig själv viktig, intressant, och för att förnöja mig själv, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att utan hänsyn till hur jag påverkar andra, ta beslut om vad jag vill göra eller inte göra, och vad jag vill uppleva eller inte uppleva, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att när jag tar beslut som påverkar andra – måste jag ta deras situation och upplevelse i beaktande – och se till att det jag skapar är gynnande för alla – och skapar en närande och stödjande miljö för alla involverade parter

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid skuld för att jag i mitt förflutna utnyttjat människor för att få uppmärksamhet, och försatt människor i emotionella upplevelser, och i inre konflikt, för att jag ska känna mig själv speciell, och unik – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att när jag lever på ett sådant sätt skadar jag andra människor – och jag skapar konsekvenser i mina förhållanden – och konsekvenser för människor jag aldrig kommer att träffa – eftersom mina handlingar som ringar på vattnet kommer att färdas ut och träffa alla delar av denna existens – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ta ansvar – och disciplinera mig själv till att se vad slags effekter mina handlingar kommer att ha på andra – och inte längre tillåta mig själv att göra saker bara för att ’jag tycker om det’ – om det har negativa konsekvenser för andra

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte se att jag skulle vilja att andra tar hänsyn till mig genom att se till att deras handlingar är närande och stödjande för mig – och därför är det någonting som jag ska göra mot andra – således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ge såsom jag vill ta emot – att leva detta praktiskt genom att inte handla mot andra på ett sätt som jag inte skulle vilja att en annan handlade mot mig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att träna mig på att leva mig själv in andras situationer – i andras liv – i andras förutsättningar – och därifrån agera – leva och ta beslut om hur jag ska agera och handla

Jag åtar mig själv att inte handla oövervägt i egenintresse – utan att överväga och fråga mig själv hur mina handlingar och ord kommer att träffa och påverka andra i min värld

Jag åtar mig själv att ändra mig själv och leva praktiskt att göra mot andra såsom jag vill att andra ska göra mot mig – och således åtar jag mig själv att förvandla min skuld till en praktiskt förändring – och ändra de delar och aspekter av mig själv som jag ser har skapat skuld inom mig i mitt förflutna – och framförallt därför träna mig på att leva hänsyn till andra – och skapa hänsyn såsom ett konstant och stabilt karaktärsdrag i och som mig själv som jag lever i varje andetag mot alla de varelser som befolkar och är en del av mitt liv

Dag 338: Vara Mig Själv Med Andra

Fortfarande dyker mycket nervositet och ångest upp runtomkring människor, speciellt när jag träffar nya människor, eller hälsar på människor som är i en grupp – och det grundläggande problemet som jag ser är att jag bryr mig om vad de tycker om mig, hur de ser mig, vad de känner om mig, och vilket intryck jag gör på dem, och i detta glömmer jag helt bort mig själv – vilket naturligtvis är någonting som jag måste arbeta med.

Jag ser att mitt mål är att jag vill kunna gå in i ett rum med människor, vara helt avslappnad och lugn, och hälsa på dem naturligt, utan att göra mig till, utan att försöka vara varken mer eller mindre än mitt naturliga jag, mitt avslappnade och bekväma uttrycka som är jag själv.

Precis som med andra rädslor jag har burit på ser jag att även med denna finns det en underliggande tillit till rädsla, en tro att jag behöver denna typen av upplevelser för att fungera, och att jag utan dem inte skulle kunna fungera i samma utsträckning som jag gör nu – och detta är naturligtvis en lögn och någonting som jag aktivt måste arbeta med för att inte låta mitt liv bli en enda röra av rädsla och nervositet.

Saken är som så, att jag behöver inte rädsla, nervositet eller ångest, jag behöver inte göra mig till, jag behöver inte ha en annans acceptans, tillit eller kärlek, utan det jag som jag behöver är mig själv, det är själva kärnan i det hela – jag måste ha mig själv tillbaka – jag måste låta mig själv acceptera och älska mig själv och sluta hoppas, eller önska mig att det ska komma utifrån – för det kommer inte komma utifrån – aldrig någonsin.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att när jag träffar nya människor, introducerar mig själv, och pratar med andra, att bli blyg, och hålla mig själv tillbaka, och vara ängslig och rädd för hur jag betraktas, och hur jag ses av andra människor, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att frukta att jag inte ska duga, och vara tillräckligt bra för att andra ska acceptera mig, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka bygga upp och stärka mig själv, och bli mer i situationer, för att på så vis försöka hindra att någon tycker illa om mig, eller inte accepterar mig som jag är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att göra det till en vana att hålla mig själv tillbaka när jag hälsar på människor jag inte har något nära förhållande med, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det är något fel på mig, ett stort misstag, och att jag inte vet, eller kan på ett effektivt sätt lokalisera detta misstag, utan att jag således måste som en säkerhetsåtgärd, alltid hålla mig själv tillbaka, och se till att jag inte går utöver gränserna, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma mig själv, och närma mig själv människor utifrån en känsla av underlägsenhet, där jag tror att jag måste förändra mig själv och vara en ’bättre jag’ för att jag ska bli accepterad, istället för att se, inse och förstå att jag kan acceptera mig själv, och att jag inte behöver vara en ’bättre jag’ runtomkring människor utan att jag istället helt enkelt kan vara mig själv och acceptera mig själv helt och hållet – totalt och fullständigt – och utan att försöka ändra på mig själv för att passa in

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka ändra mig själv för att passa in när jag närmar mig själv människor, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att ha en idé om mig själv att jag tydligen inte duger, och inte är lika mycket värd som andra, och att jag därför måste förändra och styra mig själv till att bli annorlunda och bättre, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att tillfullo och totalt acceptera mig själv, vara bekväm i mig själv, vara avslappnad och lugn, och lita på mig själv när jag närmar mig andra människor, att lita på mig själv att oavsett vad, så kommer jag stå med mig själv, vara här och stötta mig själv, och assistera mig själv, och att ingenting jag möter kan förstöra eller förändra detta förhållande som jag har till mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte närma mig själv människor från en utgångspunkt av självförtroende och självaktning, och förstå att jag är jämlik dem och de är jämlik mig, och att vi är båda två fysiska varelser i denna fysiska värld, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att vara naturlig när jag närmar mig människor, att ge fokus på mitt andetag, och min kropp, och stoppa de där rädsloreaktionerna som kommer upp inom mig, att sakta ner mig själv och närma mig personen i fråga som mig själv, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hålla kvar vid en idé av mig själv att mitt naturliga jag, att den jag är när jag inte gör mig till eller försöker vara någon annan, att denna del av mig inte är tillräcklig, att den är dålig, och måste förändras, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att acceptera och omfamna mig själv såsom mitt naturliga och ovillkorliga uttryck, såsom vem jag är utan reaktioner, utan rädsla, och utan nervositet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att medverka i rädsla när jag närmar mig själv människor, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inom mig själv börja inbilla mig, fantisera, och projicera, och fundera över hur de ser på mig, och vilket intryck jag ger gentemot andra, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att slappna av, att lugna mig själv, att ta ett djupt andetag in och sedan andas och stabilisera mig själv här i och som min kropp och uttrycka, röra och motivera mig själv från denna stabiliteten som finns i och som min mänskliga fysiska kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att bli besatt av rädslan över hur andra människor ser på och upplever mig, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa en idé av att jag måste bli accepterad och omtyckt av andra, jag måste få en plats i andra människors liv, jag måste vara en del av deras samvaro för att jag ska kunna vara stabil, och tro att om jag inte lyckas med det, då kommer jag att misslyckas, och inte kunna vara stabil, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att lita på mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte lita på mig själv, och jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att istället lita på andra, och tro att de vet mer än mig, kan mer än mig, och är bättre än mig, och att jag därför måste ställa mig i underläge till dem, och försöka bli accepterad av dem – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att acceptera, älska och respektera mig själv, och leva detta genom att se och leva mig själv som en jämlik till andra, och inte längre existera i och som en rädsla för hur andra ser eller inte ser mig – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte när jag är med andra människor, fokusera på att slappna av i min kropp, att andas djupt, och vara närvarande här i och som hela min kropp, och uttrycka mig själv från denna stabiliteten som existerar som hela min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att fördöma, vara hård mot mig själv och attackera mig själv inombords, genom att dra upp situationer med andra människor, där jag tror att de på något sätt reagerade negativt i min närvaro, och se det som ett misslyckande, och som någonting dåligt, och som om att jag har gjort någonting oförlåtligt, och någonting som jag inte får göra, och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att det enda acceptabla sättet att leva på för mig, är att säkerställa att alla, alltid och i alla lägen tycker om mig och upplever mig positivt, och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att det inte är någonting som jag kan styra över, och i slutändan, inte någonting som jag borde bry mig själv om, eftersom jag måste acceptera mig själv, jag måste älska mig själv, och jag måste stå som min egen stabilitet, min egen styrka, min egen motivation, min egen tillit, och således stå oberoende oavsett vad andra känner, vad andra tycker och hur andra ser mig

Självåtaganden

När jag märker att jag går in och som rädsla runt andra människor, speciellt i situationer när jag träffar andra människor och presenterar mig inför dem, eller när jag uttrycker mig själv inför andra människor, eller närmar mig andra människor, då stoppar jag mig själv, jag andas in, och ut, och jag ser, inser och förstår att här måste jag ändra mig själv – och stabilisera mig själv i min kropp och således lita på mig själv, respektera mig själv och acceptera mig själv, och låta mig själv vara naturlig som jag är; således åtar jag mig själv att slappna av i min kropp och uttrycka mig själv naturligt och ovillkorligt – och helt enkelt vara mig själv och inte oroa mig över hur den andra människan ser eller upplever mig

Jag åtar mig själv att bli mer disciplinerad med att stoppa denna rädslan, och att stoppa den kontinuerligt och varje gång den kommer upp inom mig, och applicera självförlåtelse på den i ögonblicket, och andas igenom och släppa den ovillkorligt, istället för att låta den gro inom mig, och leda till att jag blir besatt av den – således åtar jag mig själv att leva utan rädsla – och att lokalisera all den rädsla som kommer upp inom mig på en daglig basis och ovillkorligt i det ögonblicket applicera självförlåtelse och släppa den – och gå vidare med min dag – jag accepterar inte mig själv som rädsla – jag accepterar mig själv endast om liv där jag lever till min fulla potential