Tag Archives: livet

Dag 349: Ett Högre Kall

En sak som är intressant med rädsla är att denna kommer upp när vi bryr oss om någonting i förhållande till våra egna liv – till en ägodel, person, eller ett intresse som vi har i våra liv – och som vi har en önskan om att behålla. Rädsla är alltså ett tecken på att vi bryr oss för mycket om VÅRT LIV och för lite om andras – för lite om vår VÄRLD – och för lite om mänskligheten i sin helhet.

Detta är en insikt som jag kommit till då jag arbetat med min rädsla inför framtiden, och min ångest inför att välja karriär, och ta beslut om hur jag ska placera samt positionera mig själv i den näraliggande framtiden – rädslan har alltid uppstått utifrån att jag på något sätt bryr mig oerhört mycket om MIG SJÄLV och MITT LIV.

Den lösning jag har sätt och börjat implementera för att transcendera och gå igenom denna rädsla är således att börja bry mig själv mer om andra – att börja se mig själv som en del av mänskligheten – där mina beslut och min framtid inte endast är mina egna – de val jag har kommer även att inverka på resten av denna existens – beslutet jag tar handlar således inte bara om mig själv – var jag ska trivas – var jag ska må bra – och hur jag vill leva – det handlar även om vad jag vill skapa och lägga till i denna världen – och vad jag vill lämna efter mig och vilket mervärde jag vill frammana i andras liv.

Genom att titta på mitt liv från denna utgångspunkt blir rädsla inte längre relevant – för i grund och botten har jag redan gett upp ’mitt liv’ – och därför har jag inte längre någonting att förlora på samma sätt som tidigare. Jag har märkt att när jag på detta vis ger upp mitt liv och väljer att skapa och dirigera mig själv utifrån vad som i praktiken är ’bäst för alla’ – känns det inte som om att jag ger upp någonting – istället blir det som om att jag FÅR någonting – och det jag får är friheten att kunna skapa mitt liv utan ångest – och glädjen att leva med vetskapen om att jag faktiskt gör någonting av värde och betydelse. Glädjen av att veta att mitt liv inte kommer att bli ett monument uppfört för mitt egenintresse – utan att när jag lämnar denna jord – då vet jag att jag gjort allt i min makt för att skapa någonting som är bäst för alla – som är av sant och universellt värde.

Men det är svårt att ge upp mitt gamla sätt att se på saker och ting – och ofta faller jag tillbaka i att se på mitt liv som min ägodel – min ensak – och någonting som jag har tilldelats och som jag kan göra vad jag vill med. Det är en typisk västerländsk folksjukdom som kallas individualism – och min generation är generationen-’JAG’ – eller den egocentriska generationen – och vi har fått det intränat i oss sedan barnsben att meningen med livet är att vi gör vad vi själva vill – och att vi gör det som känns bra – men faktum är att det som känns bra inte alltid är bra och absolut inte alltid är bra för vår omvärld. Det krävs beslutsamhet och målmedvetenhet för att bryta ut ur den individualistiska synen på livet – men det är det enda sättet att verkligen släppa taget om den där kvävande rädslan som annars kommer upp inombords – som viskar: – ”Vad ska det bli av mig och mitt liv? Kommer jag att finna lyckan?” – när vi inte har något eget liv längre blir de frågorna bara onödiga.

Självförlåtelse

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att endast bry mig om mig själv och skapa mitt liv utifrån ett individualistisk synsätt – där det enda som betyder någonting är MITT EGET liv – och vad JAG VILL göra – vad JAG VILL känna och vad JAG VILL uppleva – och således förlåter jag mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inte återskapa mig själv och ändra mitt sätt att se på mitt liv – till att mitt liv är ett livets redskap – och att jag är här inte för att tjäna mina egna intressen – utan för att tjäna allas intressen – och skapa någonting som verkligen är av värde – substans och betydelse – någonting som jag kan vara stolt över

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att begränsa mig själv genom att hålla kvar vid idén att mitt liv är mitt eget – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att se, inse och förstå att jag genom att hålla kvar vid denna idé och tanken om vad mitt liv är och vad jag ska skapa mitt liv – genererar och kreerar rädsla inom mig – och således förlåter jag mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att ovillkorligt släppa denna aspekt och punkten i mitt liv och istället omfamna mig själv som en del av mänskligheten – och förändra mitt liv till att inte längre handla bara om mig själv – utan handla om andra – och vad jag kan ge och skapa i denna världen som kommer gynna och stödja frammanandet av en värld som är bäst för alla

Självåtaganden

Jag åtar mig själv att släppa taget om min individualistiska livssyn – och istället se på mina beslut från utgångspunkten – och frågeställningen – hur jag kan skapa och etablera mig själv i mitt liv på ett sådant sätt så att jag har största möjliga effekt och avtryck i denna världen – och skapar en värld som är bäst för alla – jag åtar mig själv att se, inse och förstå att när rädsla dyker upp inom mig – betyder det att jag håller kvar vid egenintresse och en individualistisk livssyn – istället för att jag låter mig själv leva och röra mig själv – inte som en ensam individ här för att tjäna mina egna intressen – utan som en individ här för att tjäna helheten och skapa någonting som på sikt gynnar alla

Dag 9: Skolbetyg

Idag är den punkten jag mått oftast, och framförallt, ångest inför att inte klara av mina skolarbeten på ett bra sätt. Jag ska göra en muntlig uppgift imorgon inför klassen som kommer betygsättas, och jag märker hur rädd jag är för att få ett dåligt betyg.

Jag tänkte innan jag började universitetet att jag aldrig brukade vara rädd för att få dåliga betyg, men när jag tittar tillbaka på min tid i grundskolan och gymnasiet var jag väldigt mån om vilka betyg jag fick; i vart fall till de sista åren av skoltiden. Om jag inte fick ett bra betyg så gick jag och grämde mig för det, bara för att jag kände mig dum, korkad, eller patetisk. Sedan när jag fick ett bra betyg då gick hela min dag upp i munterhet, och jag kände mig verkligen som om jag var herre på täppan, jag visste allt, och jag hade verkligen lyckats.

När jag tittar på att släppa detta bakom mig, så märker jag att jag blir rädd, för jag tänker – vem är jag utan detta? Kommer jag fortfarande kunna göra bra ifrån mig i skolan utan detta? Vem kommer jag vara, hur kommer jag vara, när kommer jag vara? Kommer jag fortfarande existera eller?

Vem är jag om jag inte definierar mig utifrån vilka betyg jag får, är jag fortfarande värd någonting? Det är intressant, att jag tror att jag inte är värd någonting om jag inte får bra betyg – varför ger jag inte mig själv ett bra betyg? Varför har jag begränsat mig så till den milda grad att jag måste ha någon annan, någon som inte är jag, att ge mig mina betyg? På ett sådant sätt gör jag mig själv till en slav.

Nej, jag är verkligen redo att släppa denna betygshets inom mig, det hade gjort mitt liv så mycket bekvämare, och lättare att leva – rentav angenämt. Jag hade inte haft någon rädsla, eller ångest för att gå i skolan, eller gör de uppgifter som jag får, jag hade bara gjort dem – och sedan antingen klarat det eller inte, utan någon upplevelse alls i förhållande till detta. Det är så jag vill uppleva mig själv.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för vilket betyg jag ska få

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån mitt betyg, och tänka att jag måste ha ett bra betyg för att vara nöjd med mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag måste ha ett bra betyg för att kunna acceptera mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro och tänka att ett bra betyg är viktigt, och att ett bra betyg är ett måste om man ska överleva, och leva i denna världen

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädsla inför att misslyckas, och få ett dåligt betyg, i rädslan och fruktan för vad mina föräldrar ska tycka om det, och i rädslan och fruktan att jag därigenom inte kommer lyckas göra någonting med min utbildning

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och vara rädd för att jag inte kommer lyckas med min utbildning, men att jag istället kommer få dåliga betyg, och jag inte kommer få någon uppmärksamhet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att oroa mig, och att känna mig rädd för att jag kommer göra ett misstag i min redovisning, och att jag därigenom inte kommer göra lika bra ifrån mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och vara rädd inför att jag ska göra ett misstag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och nervositet inför att jag ska göra en dålig redovisning, inför att min lärare ska tycka att jag är värdelös, och sedan ge mig ett dåligt betyg

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att hoppas att jag kommer få ett bra betyg

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna att jag måste få ett bra betyg, annars är ju jag dålig och värdelös, annars är jag misslyckad, istället för att inse att jag behöver inte få ett bra betyg, jag behöver inte skapa mig själv anseende och ett namn genom att vara bra i skolan

Jag förlåter mig själv att jag inte tillåtit och accepterat mig själv att acceptera mig själv, och att vara nöjd med mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att definiera mig själv utifrån skolbetygen, och känna att om jag inte får bra skolbetyg så kommer in värld att rasa samman, och då finns det inte längre någon mening att leva

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att mina betyg är viktiga, att tro att de avgör vem jag är, och hur jag upplever mig själv, att tro att jag måste ha höga betyg för att kunna göra någonting av mig själv i detta livet

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka och tro att ens skolbetyg avgöra ens värde, och att ens skolbetyg avgör om man får acceptera sig själv inte, i tron att om jag får betyg då kan jag acceptera mig själv, men om jag får dåliga betyg då kan jag inte acceptera mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i ångest, och nervositet inför att misslyckas

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i ångest och nervositet inför att inte göra så bra ifrån mig som jag hoppats, istället för att inse det hoppet jag skapat inom mig inte är riktigt, utan är illusion och en idé och någonting som jag kan ha tillit till

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att sätta tillit till och skapa mig själv utifrån hoppet av att få bra betyg, och därmed definiera mig själv utifrån en variabel som är utanför mig själv, och som jag inte har någon kontroll, och därmed skapa mig själv till att uppleva mig själv ostabil

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera i polariteten av att vara lycklig när jag får bra betyg, och vara ledsen och fördömande mot mig själv när jag får dåliga betyg

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tävla mot andra i min klass om att få bra betyg

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att när andra i min klass får bättre betyg än mig, att detta betyder att jag är sämre, och mindre värd än vad andra är i min klass

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa idéer om vad det betyder att få bra betyg, och i detta tro att de som får bra betyg är bättre människor, och är tillåtna att acceptera sig själva, och även tro att de människor som inte får bra betyg, tvärtom, inte får acceptera sig själva, och inte är bra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vara rädd för att min lärare ska se misstag i mig, och döma, och sedan säga till mig att jag inte är värd ett högt betyg eftersom jag har gjort misstag

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att det inte är lönt att gå i skolan, det är inte lönt att ens studera, om jag inte får de högsta betygen, och om jag inte lyckas med att imponera på min lärare och visa att jag är duktig och förmögen att verkligen göra bra ifrån mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka att jag måste bevisa mig själv, och framhäva mig själv, i tron att om jag inte syns och gör väsen av mig i detta samhälle, och visar att jag har någon slags talang och att jag är speciell, att tro att jag då är sämre än andra människor, och att jag är värdelös

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva i fruktan och rädslan att jag inte ska bli accepterad av samhället

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva i fruktan och rädslan att jag ska vara medioker, att jag ska bli ansedd av systemet såsom att varken vara bra, eller dålig – i rädslan att försvinna i mängden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädsla inför att försvinna i mängden

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att konstant tänka på hur jag ska kunna bli bättre, och hur jag ska kunna hävda mig själv i skolan, i rädslan och ångesten att om jag inte tänker på detta, och att om jag inte på alla sätt försöker förbereda mig till att vinna, att jag då kommer vara värdelös och en ingenting

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att känna ångest och rädsla inför att vara en ingenting, inför att vara helt normal och inte ha någon slags förmåga utöver det vanliga, i tron att detta gör att jag är värdelös, och att jag inte kan tycka om mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att konstant tänka på hur jag ska prestera i skolan, på hur jag ska prata, på vad jag ska säga, och hur jag ska säga det, i rädslan och ångesten att jag annars kommer misslyckas, och att jag annars inte vet hur jag ska prata, och att läraren därmed kommer ge mig ett dåligt betyg

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka lugna mig själv och min ångest som jag upplever genom att tänka att det kommer gå bra, genom att tänka att jag inte kommer misslyckas, istället för att inse att sådana tankar är skapade i polaritet med mitt begär att vinna, och kan således inte assistera mig att transcendera min rädsla

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja vinna och vilka bli erkänd bland lärare och klasskompisar såsom att vara ovanligt intelligent

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka på min redovisning, att tänka på hur jag ska utgöra den, att frukta att människor inte kommer förstå den, att frukta att jag inte kommer göra bra ifrån mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att försöka förtrycka min rädsla genom att tänka att det kommer gå bra, och att jag kommer lyckas, och att kommer kunna göra bra ifrån mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja göra bra ifrån mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja göra ett intryck på andra människor, och få dem att uppmärksamma mig

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att vilja bevisa att jag är någonting utöver det vanliga, och att jag inte är såsom alla andra människor

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inbilla mig själv att jag måste bli erkänd och sedd av andra för att vara värd någonting för mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att inbilla mig själv att jag måste visa mig på styva linan, att jag måste komma med någonting unikt, och vara tillfredställande gentemot andra människor, för att jag ska kunna vara nöjd med mig själv

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att jaga efter andra människors erkännande, och andra människors acceptans – istället för att jag accepterar mig själv

Jag hänger mig själv till att acceptera mig själv

Jag hänger mig själv till att sluta frukta att få ett dåligt betyg, att sluta definiera mig själv utifrån mitt betyg, att sluta definiera mig själv utifrån vad andra tycker om mig – och istället acceptera mig själv

Jag hänger mig själv till att inte längre oroa mig för vad jag ska få för betyg, för hur jag ska bli sedd och erkänd av min lärare och mina klasskamrater

Jag hänger mig själv till att inte längre underkänna mig själv, genom att gå in i upplevelser och existera som idén och tron att jag måste ha en annans erkännande för att kunna vara nöjd med mig själv

Jag hänger mig själv till att vara nöjd med mig själv

Jag hänger mig själv till att acceptera mig själv

Jag hänger mig själv till att älska mig själv

Jag hänger mig själv till att värdesätta mig själv

Jag är här