Tag Archives: love

Dag 45: Skönhetsideal Genom Tiderna

Jag fortsätter idag med att arbeta med snedvridna skönhetsideal. Det är intressant att titta på den västerländska människans historia i förhållande till skönhet, och även andra kulturers idéer om skönhet. Eftersom när man gör det, då ser man hur onaturlig vår nuvarande idé om skönhet är; onaturlig eftersom vårt skönhetsideal är skapad i våra huvuden utifrån en tankeprocess, och har ingenting att göra med våra kroppar, eller hur vi faktiskt ser ut – skönhet finns bara i våra huvuden.

Ett bevis för att skönhet endast finns i våra huvuden är andra kulturer. Titta på vad skönhet anses vara i någon afrikansk stam, där kan man nämligen se att de mest ”märkliga” kroppsförändringar anses av just den stammens invånare utgöra ”skönhet”. T ex kan ringar som sätts runt halsen, och tillslut förlänger halsen anses utgöra skönhet, någonting som vi här i västvärlden hade fnyst åt; eller läppringar, stora och i våra ögon mätt massiva ringar som sätts i underläppen, bäraren av en sådan hade vi ju inte direkt definierat som ett skönhetsideal personifierat, men det gör dessa afrikanska människor.

Sen kan vi också titta på den västerländska historian om skönhet. Vi går tillbaka i tiden till 1600-talet, då var idealet för kvinnor att de skulle vara ”stora, starka och friska”. På 1700-talet var det på modet för kvinnorna att ha en ”trådsmal” midja. På 1930-1950-talet blev det populärt att vara lite tjockare för en kvinna, och sedan 1990-talet har vi gått in i en period då det är snyggt för kvinnor att vara vältränade. Genom vår historia har det alltså funnits en mängd olika varianter på vad som är vackert, vilket bara utgör ännu ett bevis på att skönhet faktiskt inte är något som existerar – utan det finns enbart i vår fantasi, och i våra tankar.

Men, trots att våra skönhetsideal i praktiken inte är riktiga, de finns alltså faktiskt inte, för om du tittar på en kvinna eller man, är det en kropp du ser, och ingenting mer – din upplevelse av den kroppen du ser är fullständigt subjektiv, och är någonting som du har skapat själv. Det finns alltså ingen universell regel att just en sådan kropp, hårfärg, eller ansikte är vackert. Men åter till punkten, trots att dessa ideal inte är riktiga, så har vårt begär att uppnå dessa ideal konsekvenser som är RIKTIGA. När vi missbrukar våra kroppar genom att inte äta tillräckligt, eftersom vi tror att vi måste uppnå någon slags ”idealvikt”, då skapar vi RIKTIGA konsekvenser, eftersom vår kropp inte kommer att må bra, och vi kommer inte att vara lika effektiva i vårt dagliga liv.

Vad som inte syns i media, och i reklamvärlden är det faktum att våra kroppar är individuella, precis som vi som människor är individer. Alla kroppar kan omöjligt vara likadana, ha samma behov, samma vikt, samma utformning – precis som att alla människor omöjligt kan tycka om att löpa 5 km varje dag, eller styrketräna 6 gånger i veckan. Vi är individer, men det tar inte ett ideal hänsyn till, eftersom ett ideal är en idé formulerad på tron och tanken att det finns ett visst sätt att leva, och se ut på som är bäst; detta är en lögn. Det finns inget sätt att leva på som är bäst för alla, eftersom vi är alla olika. Att leva på ett sätt som är bäst, är därför någonting som är personligt för var och en. Jag t ex mår bäst när jag får äta köttfärssås med pasta, spela mycket musik, och ta långa varmduschar – det tycker jag är utmärkt, och min kropp håller med mig om det. Men en annan kanske hatar pasta med köttfärssås, och avskyr all typ av musik, och han/hon ska ju då inte ägna sig åt att kättförssåsätande, och musikaliska äventyr.

Det är sunt förnuft, vi är alla individer, och vi måste för att må bra och lära känna oss själva acceptera detta faktum. Vi kan inte jämföra oss själva, och försöka bli som andra, eftersom vi fungerar inte på det sättet. Och när vi då försöker gå emot oss själva för att bli någonting vi tror vi måste vara, ja då skapar vi lidande, och massvis med skit inom oss själva, och mot vår kropp.

Alla ideal borde därför slopas helt. Det går inte att säga att ”han är bra”, och ”hon är dålig”, eftersom alla har olika förutsättningar, kommer från olika bakgrunder, och är individer. Ett ideal, eller rättare sagt motto som vi hade kunnat leva efter hade istället vara att ”idag ska jag leva mig själv till fullo, göra det som jag tycker är spännande, roligt, utmanande, och som expanderar mig själv, äta det som jag tycker är gott och som min kropp mår bra av, och inte försöka bli eller vara någon annan än mig själv. Och samtidigt göra detta på ett sätt som är bäst inte bara för mig, men som är bäst för alla”.

Om vi hade levt utifrån en sådan princip, snacka om att modeindustrin, och alla slags skönhetsideal väldigt snabbt hade brakat samman och försvunnit.

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att leva utifrån, definiera mig själv utifrån, värdera mig själv och andra utifrån, agera utifrån, tänka utifrån, skönhetsideal, och idéer om vad som är vackert, och vad som är fult – i tron och idén att det finns ett visst universellt ideal som jag måste nå upp till för att vara nöjd med mig själv, och att om jag inte når upp till detta universella ideal att jag då är värdelös, och att jag inte får visa mig ute bland människor, att jag inte får prata, uttrycka mig själv, skratta, och roligt och uppskatta mig själv; istället för att se, inse och förstå – att min ide om ett universellt skönhetsideal är en fullständigt subjektiv upplevelse som egentligen inte existerar, idealet existerar nämligen enbart i mitt huvud, som mina tankar – och därför inser, ser och förstår jag – att det finns ingenting jag behöver nå upp till, bli eller vara, såsom ett ”perfekt ideal” – eftersom jag förstår att detta bara är en självskapad illusion; därför stoppar jag mig själv, och jag för mig själv tillbaka hit till andetaget, och lever mig själv såsom den individen jag är, och uppskattar min fysiska kropp, såsom den individ min fysiska kropp är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att missbruka mig själv, och min mänskliga fysiska kropp genom att försöka skapa mig själv, och min kropp utifrån ideal, utifrån idéer om vad som är det ”bästa sättet att leva på”, vad som är det ”bästa sättet att äta på”, vad som är det ”det bästa sättet att ägna min tid åt” – istället för att se, inse och förstå att ideal är inte riktiga, och att jag genom att leva utifrån ett ideal glömmer bort MIG SJÄLV och glömmer bort vem JAG ÄR, och HUR JAG ÄR, och vad JAG tycker om, och vad JAG inte tycker om – och jag därför genom att försöka uppnå ett ideal helt utesluter mig själv från all slags glädje, och från att faktiskt leva och lära känna mig själv. Därför stoppar jag mig själv från att försöka BLI NÅGONTING och jag för mig själv tillbaka hit till andetaget, och tillåter och accepterar mig själv att LÄRA KÄNNA mig SJÄLV, och göra sådana saker med mig själv, och mitt liv som är för mig, och som tar mig i beaktande såsom den individen jag faktiskt är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att förtrycka mig själv såsom en individuell varelse, en individ, en människa som i fråga om vad jag tycker om, vad jag finner stöttande, är fullständigt unik och inte som alla andra – genom att jag försökt eftersträva och bli ett ideal – istället för att se, inse och förstå att ett ideal finns i mitt huvud, och existerar inte i verkligheten, och att ideal omöjligt kan fungera i verkligheten, eftersom det inte är baserat på verkligheten, utan på en känsla, och en idé om vad som jag tror är ”bra” och ”nyttigt” – därför slutar jag att jag efter ett ideal, och jag för mig själv tillbaka hit till verkligheten, tillbaka till mig själv, och jag lär känna mig själv, och lär mig själv att leva utifrån mig själv, utifrån här, och inte längre söka efter att få erkännande, och bli validerad av någon annan – jag är här

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tänka, och tro att de ideal som dyker upp i mitt huvud såsom tankar, som säger till mig att jag borde leva såhär, göra sådär, se ut sådär, tänka sådär, prata sådär, vara sådär, är inte JAG SJÄLV – utan är det jag kopierat från omvärlden, och mina föräldrar, såsom vad andra tycker, och tror är bra – istället för att jag lär känna mig själv, och upptäcka mig själv såsom den FYSISKA varelsen jag är – och se, inse och förstå – att jag omöjligt kan vara som alla andra

Jag förlåter mig att jag tillåtit och accepterat mig själv att existera, och leva i illusionen och idén av och som mig själv att det finns någonting som är genuint bra, någonting som universellt accepterat som bra, meningsfullt och korrekt – istället för att se, inse och förstå – att alla dessa idéer jag har inom mig själv om vad som är bra, dåligt, korrekt, och inkorrekt kommer ursprungligen från mitt huvud, och är ju då bevisligen inte något uttryck för vad som är universellt, utan enbart ett uttryck för vad som finns i mitt huvud – därför slutar jag att lita på, och definiera mig själv, och leva i min verklighet utifrån vad som sägs i mitt huvud, och jag hänger mig själv till att skriva om, och utforska vad korrekt är för mig, vad bra är för mig, vad meningsfullt är för mig – och således sluta följa andra, sluta följa mina tankar, och istället bli en ledare

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att tro att jag gör någonting fel, och dåligt om jag inte åtföljer de ideal som samhället propagerar, som mina föräldrar hänvisar till, och som mina vänner säger är åtråvärde och positiva ideal, utan istället utvecklar, definierar, och skapar mina egna ideal, och levnadsprinciper – i tron och idén att jag inte är tillräckligt stark, smart eller effektiv för att kunna skapa mina egna ideal, och levnadsprinciper, i tron att jag för att kunna göra det måste vara äldre, och ha mer livserfarenhet, och någon slags utbildning – istället för att se, inse och förstå – att jag behöver ingen utbildning, eller livserfarenhet – för att sätta mig ner här och skriva ut mig själv, och se vem jag är, lära känna mig själv såsom den fysiska varelsen jag är, och skapa, och definiera ideal och levnadsprinciper utifrån denna fysiska varelse jag faktiskt är

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att skapa ideal och levnadsprinciper baserade på en idé i mitt huvud, i tron att det är en mer from, och oskyldig, och dygdig utgångspunkt att skapa mig själv utifrån, i tron att min kropp, mitt fysiska kött är ont, och är syndigt – och att jag måste förtrycka, och genom att vara hård mot mig själv, styra mig själv iväg från alla ”syndiga” och dåliga upplevelser, och istället skapa mig själv utifrån mitt huvud, såsom tankar och idéer om vad som fromt, och dygdigt – istället för att se, inse och förstå att min kropp är JAG – och jag endast kommer kunna leva på ett vettigt, och närande sett genom att leva utifrån min KROPP – för min KROPP är riktig, men KROPP är här, och jag som min KROPP har vissa intressen, hobbys, och jag som min KROPP är en individ – och därför inser, ser och förstår jag att det är korkat att skapa mig själv utifrån tankar, när dessa inte är JAG, utan bara tankar som svävar där uppe, ovanför min kropp, därför tar jag mig själv tillbaka här till andetaget och jag skapar – och definierar mina levnadsideal, och principer utifrån mig själv såsom min kropp

Jag förlåter mig själv att jag tillåtit och accepterat mig själv att separera mig själv ifrån min kropp, genom att tänka att jag måste nå upp till ett ideal, och en idé om perfektion, en idé om vad som är bäst för mig att leva som, istället för att se, inse och förstå – att det är just detta ideal som hindrar mig från att se vad som är bäst för mig, och vad som verkligen kommer assistera, och hjälpa mig att växa, och bli till en mer effektiv människa, och därför stoppar jag min tendens av att använda mitt huvud, och försöka skapa mig själv utifrån ideal – och istället viljesätter jag mig själv till att lära känna mig själv här såsom en fysisk varelse, såsom min kropp, och lära känna vad det är jag som min kropp tycker om, och jag som min kropp finner det effektivt att leva

Jag åtar mig själv att lära känna min kropp, och slopa alla ideal inom mig – jag inser, ser och förstår att ett ideal som är baserat på en idé, och en jämförelse, omöjligt kan vara gynnande för mig, därför ser jag att det enda ideal som kan fungera är det jag skapar för och som mig själv, genom att intimt lära känna min kropp, och mig själv som en fysisk varelse

Jag åtar mig själv att lära känna mig själv såsom vem jag är, som min kropp, såsom att andas och uttrycka mig själv här fysiskt, eftersom jag inser, ser, och förstår att min fysiska upplevelse av mig själv, det är vad jag har att gå på ifråga om hur jag ska leva, ifråga om vad som är effektivt för mig att leva, och ifråga om hur jag ska äta

Jag åtar mig själv att inte längre bli påverkad av media, föräldrar, och samhällspropaganda, om vad som är ett korrekt ideal att leva utefter – och jag skapar istället mina egna ideal, som är utformade för att passa mig, som ät utformade i samklang med denna fysiska verklighet, och med mig såsom en fysisk varelse

Jag åtar mig själv att inte längre söka att uppfylla ett ideal som inte är riktigt, eftersom jag inser hur dumt, och onödigt det är att försöka skapa, och uppfylla någonting som inte kan skapas eller uppfyllas – istället lever jag här såsom vad som är riktigt, och som verkligen finns, såsom mig själv som en fysisk kropp, här – en och jämlik

Whitney Houston är Död = Irrelevant

Att vi som människor har en förmåga att missprioritera saker och ting blir som tydligast när man slår up en vanlig dagstidning. Idag när jag tittar i DN är de stora rubrikerna helt tillägnade Whitney Houston, tillsammans med det faktum att hon är död. Stora och långa krönikor, flera spaltmeter som hyllar denna ”soulens drottning”, som tydligen var så otrolig och speciell. Men vad är det som är så fel med detta? Vad är det som faktiskt, i klarspråk talat, är helt jäkla sjukt med detta massiva uppbåd av artiklar till äran av ”soulens drottning”?

Det svaret får vi om vi gör en sökning i google på ordet ”starvation” och sedan förmår oss att klicka på länken till wikipedia. Där står det att läsa att 14 % av jordens befolkning för tillfället är undernärda, att sex miljoner barn dör av hunger varje år, och utöver det, att vi redan producerar tillräckligt med mat för att hela världens befolkning ska få bli mätt.

Och här har vi då själva anledningen till varför denna hysteri runt EN ENDA människas död är helt absurd – det finns helt enkelt andra, och mer tryckande angelägenheter att rapportera samt läsa om; såsom det faktum att människor faktiskt dör i svält, och detta även när tillräckligt med mat ändå finns för alla! Varför uppmärksammar vi inte dessa saker? Varför prioriterar vi inte det som är viktigt i livet, utan bara irrelevanta och totalt onödiga händelser, personer och omständigheter?

Jo, vi har en tendens, eller rättare sagt ett nästan oinskränkt begär, att följa efter våra känslor, och tankar – och således kommer vi endast läsa nyheter som vi ”känner oss intresserade av”, eller som ”tilltalar oss”, och då kan det ju tänkas att de flesta människor nu finner Whitney Houstons död oerhört fascinerande. Vi är helt enkelt väldigt lättmanipulerade, och framförallt en aning korkade – istället för att uppmärksamma saker av vikt, och värde så hänger vi våra liv åt att utforska allt det, som i all ärlighetens namn, saknar någon sorts betydelse överhuvudtaget.

Och naturligtvis reflekterar tidningar tillbaka till oss det vi själva existerar och lever som, journalisterna försöker ju trots allt att sälja sin tidning, och för att göra det måste de intressera konsumenterna, och konsumenterna det är vi; och vi konsumenterna erhåller bevisligen en väldigt begränsad intelligens, och därmed önskar vi att få nyheter som är i nivå med vårt knappa och torftiga intellekt.

Fast, det är fel att dra in intelligens i det hela, det flesta antalet människor är ju trots allt på samma mentala nivå. Vi kan prata, vi kan tänka relativt logiskt, och vi kan röra oss i samhället någorlunda smärtfritt – vår IQ-nivå finns oftast inget otalt med – det är sålunda något annat än vår intelligenskvot som är problemet här.

Hjärntvätt är det verkliga problemet som den mänskliga rasen står inför. Vi är totalt och otroligt noggrant tvättade helt rent i hjärnbalken, och därmed är vi helt bortblåsta ifråga om allting som på något sätt relaterar till att förstå eller leva i ”den riktiga verkligheten” – nämligen denna fysiska, och substantiella verklighet vi alla delar – eftersom vi är hjärntvättade att hela tiden tänka, känna, uppleva, tycka, anse och bedöma saker i vårt huvud, kan vi helt enkelt inte greppa eller se vår gemensamma och riktiga verklighet.

Istället för att vara här i denna verklighet befinner vi oss i ett personligt Hollywood – nämligen det som finns mellan våra öron – och där finns bilder på Whitney Houston, och det finns även en varm känsla som kommer upp i hjärttrakten när hennes låtar spelas – och då genast känns det ju så otroligt viktigt att få veta allting om Whitney Houstons död, för vi känner och tänker saker och ting om henne. Men självklart missar vi ju i och med detta den ”riktiga verkligheten” och konsekvensen blir som jag just förklarat, att vi intresserar oss för totalt irrelevanta och ovidkommande ting – och därmed förlorar vi förmågan att ta informerade beslut, och göra en skillnad till förmån för alla i denna världen.

Hjärntvätt är alltså svaret på varför, och även svaret på hur vi intresserar oss för irrelevanta saker. Whitney Houstons död tar sålunda tidningen i full besittning, eftersom det är sådant vi hjärntvättat oss själva att ständigt tänka på, och därigenom intressera oss för.

Men vi kan inte fortsätta att leva såhär, vi kan inte fortsätta att ignorera att den största delen av den mänskliga rasen, och i stort sett hela djur- och plantsläktet, varje dag lider för våra inre passioner, oförmåga att ta ansvar, och intresse för oväsentliga skvallernyheter. Jorden, och hela vårt släkte står inför en diger situation, och att den just är diger, blir tydligare och tydligare för var dag som går.

Vi lever i ett ekonomiskt system där intjänandet av pengar anses vara av värde, men samtidigt förstör vi vår jord, och förbrukar våra resurser, som äger ett riktigt och äkta värde, för att få dessa gröna papperslappar i våra händer – det är omöjligt att inte se vart ett sådant beteende kommer leda oss = till en värld vi inte längre kan bebo.

Det är vårt ekonomiska system, och våra passiva inställning till alla de problem som detta system resulterar i, som vi måste ta tag i, och därigenom skapa något nytt; en värld och ett system som är bäst för alla – som gynnar alla – som ger till alla och där ingen svälter. Vi kan skapa ett sådant system, men det krävs att vi slutar att drömma oss iväg i allsköns ting där uppe i våra huvuden, och faktiskt ser vad som måste göras – här i vår gemensamma och riktiga verklighet – den verklighet som ger oss liv, och möjlighet att uppleva, och uttrycka oss själva.

En ny värld är möjlig genom att ge jämlikt med pengar till alla – undersök vad detta är för något och låt inte några oväsentligheter – hjärntvätten – stå i din väg.

Och GUD Skapade…Upplysning

Och gud skapade upplysning, samt upplysta människor. Märkligt att han bara gjorde ett fåtal människor upplysta, och resten gav han äran att söka för evigt efter ’sig själva’. Jag menar, är det inte sjukt märkligt att gud skapade människan att ’söka efter sig själv’ och ’lära sig spirituella hemläxor’ – varför gjorde han inte människan perfekt ifrån början?

Kanske ville gud se på då människorna krigade mot varandra, slog ihjäl varandra, och absolut inte, på något sätt, levde någonting som kan sägas vara upplyst – jag menar, som gud måste han ju ha förstått vad han gjorde; gud är ju trots allt allvetande, allkunnig, allt-allting – helt enkelt en toppenkille. Men, varför skapade han då ett sådant helvete? Och varför skapade han människor till att vara ojämlika? Varför skapade han vissa till att redan vara klara, till att ha perfekta och bekväma liv, upplysta, välvårdade, och med en stabil position i denna världen, och sedan andra till ett leva ett liv av totalt helvete?

Min enda förklaring till guds sjuka, vridna och omänskliga skapelse är att han var ett as – ett riktigt sjukt jävla as som ville skapa lidande bara för att känna sig själv starkare och bättre än andra; en sådan där jävel man kallar för mobbare. Gud är en mobbare, och han skapade människan för att få sitt lystmäte, som sitt korta och elektrifierande ögonblick av att känna sig starkare och bättre än en annan.

Det finns också en annan förklaring, gud finns inte. Denna förklaring är självklart tusen gånger mer logisk och förstålig än den andra, eftersom det då blir lätt att härleda all skit som existerar här på jorden, till människan. För människan har ju skapat allt som är här, om man tar väck gud det vill säga. Och jag menar, jag har inte alltför stor tillit till en osynlig man som bor i himlen, och till den medföljande tron att han skulle vara en allsmäktig skapare. Nej, vi människor har skapat vad som är här – tyvärr.

Och vi människor skapade således upplysning, vi skapade ett sökande efter oss själva, och vi skapade upplysta människor som vi kan se upp till, som tydligen är  bättre än vad vi är, mer än vad vi är – det är bara totalt jävla trams. Om någon människa säger till dig att han söker sig själv, förstå att han är mentalt handikappad – varje människa är här redan. Jag är här och jag skriver dessa orden på skärmen framför mig – det är inte någon annan än jag som gör det – jag måste inte gå ’inom mig’ och ’söka den rätta mig’ – nej jag är redan här!

Så, vi skapade upplysning, vi skapande sökandet efter oss själva, och vi skapade ojämlikhet, då vissa tydligen ska ses som upplysta och högaktningsvärda människor, medans andra ska lämnas till sina öden – strandade i ett sjunkande skepp som kallas för kapitalism, där mer än hälften av jordens människor lever på svältgränsen. Vem fan har mage att gå omkring och hitta sig själv när det finns vissa som inte har möjlighet att ens få mat för dagen? Och vem har mage att kalla sig själv för upplyst? Och på något sätt fråntagen ansvar för vad som för tillfället pågår på denna jord? Det finns inga upplysta människor och det finns ingen gud – och det finns ingen ’du’ som du måste hitta – DU är redan HÄR.

Upplysta människor är lögnare, eftersom de gör ingenting åt det problemet som har skapat situationen som vi möter i vår värld idag, det problemet är vårt pengasystem. Vårt pengasystem stödjer bara ett fåtal lyckligt lottade människor, medans resten är tvingade att svälta, hur fan kan en påstått upplyst människa tillåta någonting sådant? Och sedan bara ägna sig åt yoga, höja sina vibrationer, och öka sitt transcendentala medvetande, istället för att faktiskt försöka ordna upp situationen som vi befinner oss i.

Nej, det är fan sjukt – GUD SKAPADE UPPLYSNING – eller MÄNNISKAN SKAPADE UPPLYSNING – för att slippa behöva göra någonting åt vad som är här i denna världen; och istället slösa bort sitt liv på meningslösa och triviala handlingar, såsom att försöka ’hitta sig själv’. Gode gud, djur är för fan tusen gånger vettigare än människor, då de fattar att DE är redan HÄR, och därav inte kräver meditation, eller en spirituell vandring, eller en upplyst guru att be till.

Så, då ska jag konkludera, gud skapade upplysning för att han var ett as, han skapade människor ojämlika för att han tycker om att mobbas; men, gud finns inte – därav skapades upplysning av människan, eftersom människan inte vill ta ansvar för vad som faktiskt pågår i denna världen, utan istället hellre söker efter ’sig själv’. Ja, totalt meningslöst, och självklart händer ju ingenting.

Kom tillbaka till verkligheten människor, låt oss förändra vad som är här, låt oss implementera ett jämlikt pengasystem, och faktiskt inse att VI REDAN är HÄR. Det finns ingen lycka bortom oss själva, och det finns inget ’nytt jag’ att upptäcka. Nej, låt oss skapa ett system som ger alla mat varje dag och ett hus att sova i, så vi kan ha roligt och ägna oss åt vettigare saker än att leta efter någonting som aldrig varit borttappat.